Organisation av arméer i amerikanska inbördeskriget

Kårstaber behövs – Bragg och Lee överens i sak

Den amerikanska armén hade innan inbördeskriget inte varit speciellt stor, knappt 16 000 man.  De flesta högre officerare hade aldrig fört befälet över större förband än regementen och bataljoner. Nu sattes hela arméer upp av båda sidor som sedan organiserades i kårer, divisioner och brigader.  Vid Shiloh i april 1862 drabbade över 100 000 man samman och i öster under andra slaget vid Bull Run i augusti 1862 var det också över 100 000 man. Men för att leda arméer i fälttåg och -slag krävs staber som fungerar. 

Robert E. Lee (till vänster) och hans viktigaste befälhavare Thomas ”Stonewall” Jackson. I bakgrunden skymtar deras stabsofficerare. 

Sydstatsgeneralerna Braxton Bragg och Robert E. Lee insåg tidigt att det var viktigt att staber fanns kvar även om deras befälhavare föll bort. Ofta när en ny befälhavare tog över förband utsågs släktningar och vänner till stabspositioner samtidigt som de gamla medlemmarna i staben lämnade om den nya befälhavaren inte passade dem.  Bragg ansåg att släktningar och bekanta är inte de bästa ämnena för stabspositioner utan det vad som behövs är professionella stabsofficerare, vilket det var stor brist på.

 

Sårade soldater vid slagfältet Chancellorsville maj 1863.  Här segrade Lee och Sydstaterna stort men fick också en stor förlust i att Thomas ”Stonewall” Jackson blev dödligt sårad. 

Davis hjälper Bragg

Bragg tog beslutet att stabsofficerare hörde till förbandet och inte var en del av befälhavaren som tidigare praxis var. Dessutom krävdes speciell behörighet att kunna sparka en stabsofficer. Bragg förde också fram dessa idéer till sydstaternas president Jefferson Davis och fick gehör. Davis nekade sin vän Leonidas Polk att ta med sin stab när han lämnade Braggs armé på senhösten 1863 för en ny befattning.  Samma sak kom Lee till insikt på sin sida på den östra krigsskådeplatsen, att det var viktigt att behålla en inarbetad och samtrimmad stab intakt. Braggs lösning var att hindra stabsofficerare att lämna och att den nya befälhavaren inte fick skapa sin egen stab. Lee valde en annan lösning, han försökte hitta en befälhavare som passade ihop med stabschefen och staben. Lee ville hitta konstellationer som kunde samarbeta ihop medan Bragg ville ha mer tvingade regler, i form av lagar.

Lees kårchef Thomas Jackson blir dödligt sårad vid slaget om Chancellorsville den 2 maj 1863. Lee blir tvungen att hitta en ersättare för Jackson.  Illustration: Kurz & Allison.

Jackson stupar

Lees största seger var slaget vid Chancellorsville vid 30 april till 6 maj 1863 men även en mycket kostsam sådan då hans viktigaste befälhavare Thomas ”Stonewall” Jackson blev dödligt sårad. Plötsligt stod andra kåren utan befälhavare. Under slaget hade A.P. Hill fått befälet men sårades även han så JEB Stuart fick temporärt befäl över kåren.  A.P. Hill fick sedan snart åter befälet för Stuart var inte aktuell som efterträdare eftersom han var kavallerist.  Lee tvekade med A.P. Hill då han hade haft en fejd med Jackson och Jacksons stab hade varit involverad i denna.  Alternativen för Lee var få men ett var Richard Ewell. Efter samtal med Ewell fick Lee beskedet att han hade inga problem med att ha kvar Jacksons stab. Lee var nöjd. Jacksons stabschef major Alexander S. Pendleton bad om ett möte med Lee och där han gav beskedet att staben var villig lämna om Ewell ville ta in sitt eget folk. Lee förklarade för Pendleton att detta inte skulle ske och han var tacksam om han, Pendleton, kunde stanna kvar på sin post för att bistå Ewell. Pendleton ville givetvis inte gå emot Lees önskan.  Samtidigt valde Lee att gå över till tre kårer där A.P. Hill fick befälet över den nya tredje kåren.

 

Richard H. Anderson, också känd som Fightin Dick, var bekant för första kåren. Han fick temporärt ta över när Longstreet sårades svårt i Wilderness 1864. Lee rådfrågande Longstreets stabschef Moxley Sorrel om ny kårbefälhavare till första kåren.

Longstreet såras

Nästa gång Lee förlorade en kårchef var när James Longstreet sårades 6 maj 1864 och han skulle var borta en längre tid. Denna gång kallade Lee till sig stabschefen för första kåren, överstelöjtnant Moxley Sorrel för att höra sig för hos honom vilket namn som skulle vara acceptabelt för staben som ny kårchef.  Lee hade tre namn i åtanke, Jubal Early, Edward Johnson och Richard H. Anderson. Sorrel ansåg att ” Early förmodligen var den mest skickligaste av de tre men också den som var mest impopulär hos kåren”.  Med kåren menade Sorrel givetvis staben, då normalt sett såg mannen i ledet de högre generalerna få gånger.  Den brittiska överstelöjtnant Arthur Freemantle som besökte Lees armé och var vid Stonewalls brigad den 1 juli 1863 då flera soldater kom fram till honom. De frågade om det var Longstreet som var generalen där framme, ”när jag svarade med ett jakande, sprang många hundra meter framåt för att få möjlighet att få se honom ordentligt”. 

 

Det hårda och blodiga slaget vid Chickamauga utkämpades 19 – 20 september. På bilden sydstatsinfanteri avancerar framåt genom skogen mot de federala trupperna. Illustration Alfred Waud

Staben kände honom

Sorrel ansåg att Johnson var för okänd för kåren trots att han hade ett utmärkt anseende. Men Lees tredje alternativ Anderson, också känd som Fightin Dick, var bekant för kåren. Sorrel sa: ”vi känner honom och kommer vara nöjd med honom. Han var länge brigadgeneral hos oss”.  Anderson hade lämnat första kåren 1863 inför Gettysburg och blev en av tre divisionschefer i tredje kåren. Lee själv hade stort förtroende för Anderson, så han utnämndes till kårbefälhavare för första kåren. Edward Johnson själv hade otur att bli krigsfånge strax efteråt då hans division råkade illa ut vid Spotsylvania den 12 maj 1864. Jubal Early fick till slut befäl över en kår. Han ersatte både Ewell och Hill temporärt innan han tog över andra kåren och genomförde en invasion som hotade Washington hösten 1864.

 

En skrämmande bild från slagfältet i Wilderness 1864.

Slutord

Lee försökte hålla sina staber intakta med samtal med Bragg var mer för klara regler och bestämmelser och samtidigt tryckte på hos Davis om lagförslag som förhindrade att staber splittrades av nya befälhavare och såg stabsofficerare viktig del av förbandet.  Det skulle inte vara upp till de enskilda befälhavarna att göra som de ville med stabsofficerare och utse vem som helst.

Vidare läsning:

Moxley Sorrel: At the right hand of Longstreet. Recollections of a Confederate staff officer. (Lincoln and London 1999)

Steven E. Woodworth: Jefferson Davis and his generals – The failure of Confederate command in the West. (Lawrence 1990)

Walter H.Taylor: General Lee. His Campaigns in Virginia 1861-1865. (Lincoln and London 1994)