Tankgewehr 1918

Detta kallar jag en bössa! 

Detta tyska vapen togs fram när de brittiska stridsvagnarna började dyka upp på västfronten under första världskriget. Tyskarna insåg att infanteriet behövde ett vapen som kunde skada dessa stålmonster. Det fungerade inte med infanteriets standardgevär, Gewehr 98, eller för den delen kulsprutan MG 08. Kulorna bara studsade.

"Äntligen har jag fått en riktig bössa". Brittiska officerare visar upp krigsbyte vid Bapaume under striderna i augusti 1918. Foto: Tom Aitken. 

Tankgewehr ser dagens ljus 

Lösningen blev detta: Mausergevär på anabola steroider. Genom att gevärsstocken blev så tjock krävdes pistolgrepp. Namn blev: Tankgewehr 1918. Notera det heter Tank, det brittiska ordet för stridsvagn då i tyska vokabulären hade ordet stridsvagn, Panzerkampfwagen, inte riktigt satt sig ännu. 

Jämförelse med vanliga Mausergevär. Foto: NARA

Vikt: 16,6 kg 

Längd: 1,67 meter 

Kaliber: 13 mm (Patrone 13 x 92 mm) 

Vikt på kulan 52 gram 

Rekyl: ny axel ingick inte. 

Det kändes rejält för skytten så det rekommenderas att inte skjuta för många. Kulans vikt var 52 gram vilket kan jämföras med den vanliga gevärsammunitionen 7.92 x 57 mm Mauser hade beroende på typ av ammunition en vikt på från 11,7 gram till 12,8 gram. 

13 mm patron jämfört med 7,92 mm ammunition. En rejäl skillnad.  Foto: Imperial War Museums (IWM)

Geväret hade inget magasin som Mausern utan var enkelskott. Penetration: 26 mm på 100 meters avstånd och har sjunkit till 18 mm på 500 meter. Det var en solid kula och efter penetration ingen sprängeffekt. Produktionen satte igång i början av 1918 och fram till krigsslutet i november 1918 hann tyskarna att producera 14 700. Ytterligare 1 490 från krigsslutet 1918 till april 1919.

 Skytt och spanare, jobbade i par.  Notera bipoden till det tunga geväret, 16,6 kg. 

Det var på västfronten behoven fanns 

Det var det enda pansarvärnsgevär som producerades under första världskriget. Det var på västfronten som stridsvagnen slog igenom. 

Brittiska stridsvagnar började dyka upp på västfronten 1916. Ju längre kriget fortsatte ju fler vagnar kom så tyskarna började producera pansarvärnsgevär. En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna nådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar, där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde 27 ton eller mer. Medan fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Tyskarna klarade av att bygga 20 Sturmpanzerwagen A7V, så de allierade oroade sig inte för tyska pansaranfall. 

Utvecklingen av pansarvärnsgevär fortsatte under mellankrigstiden men tog aldrig riktigt fart då vapnet hade sina begräsningar när stridsvagnarna fick allt tjockare pansar. Pansarvärnskanoner infördes dock på bred front. 

Östfronten under andra världskriget 

Just kriget på östfronten 1941 visade tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet fått nya pansarvärnsgevär 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. Pansarvärnskanoner var en sak, men skytteplutonen behövde egna vapen för att kunna försvara sig mot stridsvagnar och andra tunga pansarfordon. 

Finland fick under 1944 leveranser av både pansarskottet Panzerfaust (soldaten till vänster) och raketgeväret Panzerschreck, vilket hjälpte dem enormt att stoppa det sovjetiska pansaret på Karelska näset sommaren 1944. Foto: SA-Kuva

Det var först under 1943 som nya lösningar såg dagens ljus för den tyske skyttesoldaten och började produceras. Båda de nya vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. Pansargevärens tid var förbi och pansarskottet hade kommit för att stanna, skyttesoldatens alldeles egna pansarvärnsvapen. 

Sverige då? 

Vi köpte in några, Tankgewehr 1918, bara för att prova, Pansarvärnsgevär m/21. Vi måste hänga med. Mycket mer hände inte. Vår satsning på pansarvärn innan andra världskriget var begränsad då vi hade åsikten att stridsvagnar inte funkar i svensk terräng. Ergo varför ska vi då ha pansarvärn?

Många vapen finns bevarade på museum runt om i världen. 

Vidare läsning:

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

Lite om stridsvagnar under första världskriget:

Stridsvagnar på västfronten

Pansarvärnsgevär under andra världskriget

Infanteriets pansarvärn på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html