Tre slag med Tiger
Under andra världskriget tillverkades ett stort antal olika typer av stridsvagnar men nästan ingen annan vagn har uppnått samma ryktbarhet som den tunga tyska stridsvagnen Tiger. Vagnens främsta egenskaper var eld och skydd. Däremot var inte rörelse en egenskap som får en att tänka på Tigervagnen. Tigerstridsvagnar sattes in i strid för första gången uppe vid Leningrad-fronten under hösten 1942.
Tigerstridsvagnen innebar en omställning för de tyska pansartrupperna. Tidigare hade de inte haft någon vagn som vägde över 25 ton och nu hade de fått en best som vägde hela 57 ton. Detta ställde till exempel krav på fältbroar, bärgning och järnvägstransporter. Vagnens 8,8 cm kanon L/56 behövde egentligen bara en bra träff för att en fiendevagn skulle slås ut. En vagnschef Franz-Wilhelm Lochmann i 503.tunga pansarbataljonen har beskrivit hur det kändes att gå i strid med Tigervagnen:
"Det var märkvärdigt, i rena pansarstrider kände vi oss som jägare och man kände ingen rädsla, man visste att ens vapen var överlägset och kände sig säker i sitt starka pansar."
Det brukar anges att för varje Tiger som tyskarna förlorade på ett sätt eller annat kom det att kosta sex fientliga stridsvagnar. För Tiger är övergivna vagnar på grund bränslebrist och och skador under reträtter medräknade medan när det gäller fientliga vagnar så är det bara utslagna. Med andra ord i rena vagnsdueller var kvoten högre än 1 mot 6.
Ordet Tiger fick en magisk klang och det kändes som att det ställdes krav på nästan övernaturliga krafter hos de brittiska, amerikanska och sovjetiska besättningarna för att vinna pansardueller mot Tigervagnen. Men Tigerstridsvagnen tillverkades i alldeles för få exemplar för att kunna påverka något annat än strider på taktisk nivå.
Kort klipp om Tigerstridsvagnen. Jag lyfter fram lite om vagnarna och deras historia.
Kursk sommaren 1943
Tigerstridsvagnen började produceras under 1942 och till den stora tyska sommaroffensiven, Operation Zitadelle, på östfronten sommaren 1943 fanns endast 146 vagnar att tillgängliga för de anfallande tyska styrkorna. Med tanke att vid detta tillfälle hade hela tyska krigsmakten tillgång till 240 Tigervagnar så kan det uppfattas som en kraftsamling men vagnarna var uppsplittrade på tre olika anfallsarméer.
Lista över förband med Tigerstridsvagn vid Kursk
503. tunga pansarbataljonen (45 Tiger)
505. tunga pansarbataljonen (31 + 14 Tiger)
13. tunga pansarkompaniet i SS-Leibstandarte SS Adolf Hitler -divisionen
8. tunga pansarkompaniet i SS-Das Reich- divisionen
9. tunga pansarkompaniet i SS-Totenkopf- divisionen
13. tunga pansarkompanieti Grossdeutschland-divisionen
Not: 505. var hos 9. armén, 503. hos arméavdelning Kempf och övriga hos 4. pansararmén.
146 vagnar vid Kursk kan jämföras med att Röda armén hade totalt drygt 3 300 stridsvagnar redo att möta det tyska anfallet och flera tusen i reserv.
Normandie sommaren 1944
Om vi förflyttar oss ett år framåt i tiden till Normandie sommaren 1944 finner vi att här sätts Tigerstridsvagnen inte heller in i något större antal, cirka 140-150 vagnar varav ett fåtal vagnar var av den nya modellen Kungstiger. Den 1 juni 1944 hade tyska krigsmakten visserligen tillgång till fler 615 Tiger- och 31 Kungstigervagnar, det vill säga 646 vagnar. Det innebär att mindre än 25 procent sattes in i Normandie.
Det talas ibland om ett 316. pansarkompani (radiostyrning) men det kom aldrig att sättas in med Tiger-stridsvagnar i Normandie. Så tre bataljoner kom att strida i Normandie, två från SS och en från armén.
Lista över förband med tunga vagnar i Normandie
101. tunga SS-pansarbataljonen (Tiger)
102. tunga SS-pansarbataljonen (Tiger)
217. stormpansarbataljonen (Brummbär)
503. tunga pansarbataljonen (Tiger och Kungstiger)
654. tunga pansarvärnsbataljonen (Jagdpanther)
Notera: alla var självständiga förband för högre staber
De allierade hade den 29 juni 1944 nära 2 900 operativa stridsvagnar och ytterligare vagnar skeppades in under juli och augusti. Sett till deras antal i Normandie kan Tigervagnen anses vara marginell företeelse i Normandie men Tigerstridsvagnens rykte satte sina spår bland de allierade.
Ardennerna december 1944
Det fanns tre tyska förband som hade Tiger-stridsvagnar i Ardennerna. Det var 501. tunga SS-pansarbataljonen i 1. SS-pansardivisionen där delar stred med stridsgrupp Peiper. Bataljonen hade Kungstigrar. Sedan var det 506.tunga pansarbataljonen och 301.tunga pansarbataljonen (radiostyrning) som också ingick i tyska 6. pansararmén. Den förstnämnda bataljonen hade det tunga pansarkompaniet Hummel med Tiger I som 4.kompani medan övriga bataljonen hade Kungstigrar. Den andra bataljonen, 301.tunga pansarbataljonen (radiostyrning), hade Tiger I och radiostyrda B-IV som skulle användas för att få fram en sprängladdning i position. Totalt verkar tyskarna haft tillgång till cirka 120 Tigerstridsvagnar varav nästan 75% var Kungstiger.
Det talas om att USA satte in 8 pansardivisioner i Ardennerna så helt klart var de tyska Tigerstridsvagnarna en marginell företeelse under slaget. I slutet av slaget i januari 1945 ska de allierade ha haft över närmare 4 500 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar på plats.
Begränsad produktion
Ser vi till produktionen förstår vi varför Tigervagnen aldrig fanns i stora mängder på slagfälten. Under 1942 producerades 78 vagnar, året därpå 649 vagnar och en Kungstiger. Slutligen under 1944 kom 707 vagnar varav 84 befälsvagnar och 376 Kungstigrar. Produktionen av Kungstigrar fortsatte även under 1945, totalt 112 vagnar. Med andra ord färre än 2 000 vagnar totalt. Detta kan jämföras med den tyska Panthervagnen som under åren 1943 till 1945 tillverkades i nästan 6000 exemplar.
Utvecklingen av Tigervagnen kan sägas ha påbörjats redan 1937 då Henschel fick i uppdrag att utveckla en tung genombrottsvagn. Men då talades det om en beväpning med 10,5 cm kanon L/28 och en vikt på drygt 30 ton. När Tigervagnen under 1942 sattes i serieproduktion var den beväpnad med en 8,8 cm kanon L/56 och hade en vikt av 57 ton. Två tyska firmor hade tävlat om kontraktet att bygga den nya tunga stridsvagnen, Henschel och Porsche, där den förstnämnda gick segrade ur striden.
Kungstiger var en vagn som hade mer likheter med Panther-stridsvagnen till formen än den första Tiger-vagnen. Kungstiger vägde drygt 69 ton och var beväpnad med lång 8,8 cm kanon L/71. Porsche och Henschel konkurrerade igen om kontraktet att få bygga den nya Kungstigern. Henschel vann igen men Porsche hade tydligen varit säkert på sin sak så han hade beställt 51 torn från Krupp. Designen på tornet får Krupp stå för medan Porsche för beställningen. Så tornet kallas ibland för Porschetorn och ibland för Krupp. Sak samma, nackdelen med första tornet är att eventuell rikoschett åker rakt ner vagnstaket och tornringen.
Kungstigrar uppdykande vid fronten skedde sommaren 1944 då de allierade och Röda armén redan var vana med tyska stridsvagnar som hade tjockt pansar och bra kanon, vilket innebar att effekten minimal. Den enda effekten var att de brittiska, amerikanska och sovjetiska stridsvagnsbesättningarna var tvungna att lära sig att känna igen en till vagn som man skulle akta sig för. Tyska krigsmakten rapporterade att man den 1 mars 1945 fortfarande hade 404 Tigrar (inklusive Kungstiger) kvar. Vid denna tidpunkt hade tyska krigsmakten oerhörda bränsleproblem så bränslebristen orsakade nog en del hinder i användandet av vagnarna.
Organisation och förband
Tigerstridsvagnar kom att användes nästan uteslutet av självständiga tunga pansarbataljoner och inte som standardvagnar i de tyska pansardivisionerna. Inledningsvis fick tre SS-divisioner och arméns elitdivision Grossdeutschland ett varsitt tungt kompani men därefter var satsningen på tunga bataljoner.
Under kriget formerades 10 självständiga tunga pansarbataljoner av armén och tre av Waffen-SS samt en bataljon för pansargrenadjärdivision Grossdeutschland (tyska arméns elitdivision). I början fick den självständiga Tigerbataljonen en mixad organisation av tunga och medeltunga stridsvagnar (Panzer III N) men detta fungerade inte så man gick snart över till att bara ha tunga vagnar i bataljonen. De fördelade sig på tre kompanier á 14 vagnar med en bataljonsstab med tre vagnar, dvs. en total styrka på 45 vagnar per bataljon.
Notera att SS-Totenkopf behöll sitt tunga kompani hela kriget medan de tunga kompanierna i SS-Leibstandarte SS Adolf Hitler och SS-Das Reich var embryon för de 101. och 102. tunga SS-pansarbataljonerna, som senare numrerades om till 501. och 502..
Kort klipp om böckerna som nämns nedan. Jag lyfter fram vad böckerna tar upp.Vidare läsning
Egon Kleine och Volkmar Kühn: Tiger. Die Geschichte einer legendären Waffe 1942–1945. (Stuttgart 1981)
Wolfgang Schneider: Tiger im kampf. Die Einsätze in der Normandie. (Uelzen 2004)
Walter J. Spielberger och Hilary L. Doyle: Panzer VI Tiger und seine abarten. (Stuttgart 2020)
Otto Carius: Med Tigern på slagfältet. (Stockholm 2012)
Tyskarnas svar på den sovjetiska T-34:an, läs mer här:
Mer om mina egna krigshistoriska verk:
Böcker som jag har medverkat i
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar