Hobart skapade brittiska 7. pansardivisionen
Divisionen började formeras i Egypten 1938 och då känd som den ”Mobila divisionen”. Generalmajor Percy Hobart anlände från Storbritannien för att ta befälet över divisionen. Hobart insåg behovet att ha känsla och kunskap om hur det är att strida i öken var mycket viktigt om divisionen skulle fungera fullt som förband i Egypten. Så i maj 1939 lämnade divisionen sina baracker och begav sig ut i öknen. John Bainbridge i 6. kungliga stridsvagnsregementet (Royal Tank) minns: ”Alla var entusiastiska för träningen och använde även sin lediga tid till att öva och bli mer effektiva.”
Sir Percy Hobart var en ledande pansarförespråkare i brittiska armén som är mest känd för många av de specialiserade pansarfordon (Hobart’s Funnies) som deltog i invasionen av Normandie 1944. Foto: Imperial War Museums (IWM)Navigera i öken
Hobart hade flera mål förutom taktiska övningarna och förbättra ökenkännedomen. Han ville skapa förbandsanda och en division som kunde strida i öken, utnyttja terrängen och kanske det viktigaste att lära sig att överleva i den hårda miljön. En mycket viktig del i utbildningen var ökennavigation, att lära sig hitta vägen. Hobart hade sina fiender och redan i november 1939 fick han lämna divisionen.
Brittiska lätta stridsvagnar Mark VIB från 7. pansardivisionen patrullerar i augusti 1940 i Nordafrika. Foto: Imperial War Museums (IWM)Den 16 februari 1940 blev divisionen 7. pansardivisionen och fick sin klassiska förbandssymbol ”Ökenråttan”, känd som jerboa. Senare kom den att förvanskas av en stabsofficer när divisionen återvände till England i slutet av 1943 så ökenråttan såg ut mer som en känguru. Stabsofficeren saknade förmodligen konstnärlig ådra.
Rommel anländer
Första striden för divisionen i Nordafrika var vid Sidi Barrani i december 1940 mot Mussolinis italienska styrkor. Sedan följde slag efter slag i Nordafrika som Bardia, Tobruk, Sidi Rezegh, Gazala, Alam el Halfa, el-Alamein under två och halvt års tid. Striderna mot de italienska förbanden hade varit en sak men pansargeneral Erwin Rommels tyska pansardivisioner var något helt annat. Just när Rommel började anfalla 1941 var brittiska 7. pansardivisionen i Kario för att återhämta sig. Men de blev snart tvungna att dra ut i fält igen.
Den brittiska stridsvagnen Crusader blev huvudvagn för de brittiska pansarstyrkorna från sommaren 1941 och fortfarande envisade britterna med att nita pansarplåten istället för att svetsa. Kanonen 2-pundaren hade en stor nackdel, ingen spränggranat. Foto: Imperial War Museums (IWM)
Crusader var ingen succé
Sergeant Rick Hall minns hur divisionen fick nya Crusader-stridsvagnar och det fanns hopp att möta tyskarna på lika villkor men icke: ”Vår bestörtning är lätt att föreställa sig då vi upptäckte att fienden kunde bekämpa på betydligt längre avstånd än vi”.
Kanonen som Crusader hade var 2-pundaren (40 mm) och den hade en stor nackdel, inga spränggranater. Detta noterade tyskarna och utnyttjade detta genom att plötsligt retirera och britterna fortsatte förfölja och anfalla bara för att marschera rakt in en massa pansarvärn, tyska 5 cm Pak 38 pansarvärnskanoner. Utan spräng krävdes direktträff på de nedgrävda och välskyddade pjäserna.
Den tyska 5 cm Pak 38 pansarvärnskanonen hade inga problem att slå ut en Crusader-stridsvagn vid träff. Det var betydligt svårare för Crusader att slå ut pansarvärnspjäsen, Det var först när brittiska 8. armén fick sina amerikanska Sherman-vagnar under augusti 1942 inför el-Alamein som man kunde matcha vad tyskarna hade. USA hade valt 7,5 cm kanonen för sin utmärkta spränggranat. Crusader hade en fördel bättre rörlighet men den stora svagheten var kanonen, som även hade problem med härdat frontpansar på tyska Panzer III.
| Crusader Mark II | Sherman M4A1 | Panzer III |
Kanon | 40 mm L/52 | 7,5 cm L/40 | 5 cm L/42 (L/60 senare) |
Vikt | 19 ton | 30 ton | 23 ton |
Motor | 340 hk | 350 hk | 300 hk |
Divisionens organisation oktober 1942:
22. pansarbrigaden, 131. (Drottningens) motoriserade brigad, 11. hussar-regementet (spaning), 15. luftvärnsregementet och 65. pansarvärnsregementet.
Notera: artilleriregementena (bataljon i storlek) ingick som en del av respektive brigad.
Samt 4. lätta pansarbrigaden var underställd divisionen. Den hade mycket lätta stridsvagnar därav namnet.
Hitta rätt balans
Britterna försökte under lång tid hitta rätt balans och organisation för sina pansardivisioner. De hade satsat på att ha bra med pansarvärn och luftvärn men balansen mellan stridsvagnar och infanteri hade varit ett problem. Den nya standarden blev en pansarbrigad, en infanteribrigad och ett spaningsregemente (bataljon). En pansarbrigad bestod av tre pansarregementen (bataljoner) och en infanteribataljon samt ett artilleriregemente med 24 artilleripjäser. Så 186 stridsvagnar, 18 eldunderstödsstridsvagnar (grövre kanon). Totalt hade divisionen 48 25 pdr-haubitsar. Väl utrustade med lätta pansarfordon, 134 Scout Cars (lätta pansarbilar) och 64 pansarbilar. Senare kom antal pansarbilar minska och spaningen fick olika stridsvagnar istället
Divisionen stred i Italien 1943, landsteg i Salerno och var kvar i Italien i stort sett året ut. Att strida i Italien var något helt annat,
”Det kunde inte ha varit en större kontrast till öknen. Vi pressade oss framåt, sprängda broar och leriga vingårdar orsakade mer förseningar än motstånd från fienden.”
Normandie 1944
Divisionen lämnade Italien för att förbereda sig för Normandie. Divisionen kom att ha den nya brittiska Cromwell-stridsvagnen med 7,5 cm kanon som standardvagn i Normandie. Enda brittisk pansardivision som hade det. Cromwell var likvärdig med en vanlig Sherman. Dock som extra förstärkning för att kunna bättre bekämpa tysk pansar så hade varje pluton en organisation av 3 Cromwell och en Sherman Firefly med 17-pdr kanonen.
Brittiska 7. pansardivisionen i Normandie den 7 juni 1944. Här ses vi en Cromwell-stridsvagnen i täten som följs av Sherman Firefly. 22. pansarbrigaden på väg mot frontlinjen, Foto: Imperial War Museums (IWM)
Divisionens insats i Normandie är mest ihågkommen för Villers-Bocage där SS-pansarofficeren Michael Wittman med tunga Tigerstridsvagnar spred kaos och förstörelse bland divisionens förband. Korpral Harry Hopkins i 1.skyttebrigaden (brittiska 7. pansardivisionen) minns striderna i Villers-Bocage 13 juni 1944:
”Vi blev informerade att Brigaden skulle rycka fram snabbt genom terrängen till en plats som heter Villers-Bocage. Där skulle vi ta position på en kulle och hindra tysk pansar att ta sig igenom till Caen. När vi anlände till korsningen vid botten av kullen, försvann befäl iväg för en genomgång. Det var väldigt lugnt, nästan som en manöver. Någon gav order om korta avstånden och vi kopplade av i solen bredvid våra halvbandvagnar. Plötsligt var det en kraftfull smäll och fordonet längst fram gick upp i rök. Nästa fordon att ”brännas upp” var ett nästan längst bak och därigenom blockerades alla möjligheter till flykt. Förlusterna ökade då de andra fordonen förstördes. Tre i min sektion tillsammans med mig själv kröp längs ett dike och lyckades fly.”
Skräcken i Normandie, den tunga tyska stridsvagnen Tiger I. Vikt 57 ton och en 8,8 cm kanon L/56 som kunde utan problem skjuta sönder Cromwells och Shermans. Däremot fick den passa sig för Sherman Firefly som kunde bita tillbaka. Foto: Krigsarkivet.
Divisionen stred sedan vidare i Europa till krigsslutet i maj 1945 fast divisionen anses att inte haft samma framåtanda i nordvästra Europa som den hade haft i Nordafrika.
I modern tid
Divisionen stod vakt mot Warszawapakten på 1950-talet i Västtyskland. Men brittiska armén började skära ner på antalet förband och 1958 lades 7. pansardivisionen ”Ökenråttorna” ned. Generalmajor Percy Hobart som hade format och satt sin prägel på divisionen gick bort året innan, 1957.
Vidare läsning:
Robin Neillands: The Desert Rats. 7th Armoured Division 1940 – 1945. (London 1991)
Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick. Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003)
Wolf Heckmann: Rommels krig i Afrika. Ökenrävar mot ökenråttor. (Stockholm 2001)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar