Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Den 124 ton ”Gerät 040”

Den tunga artilleripjäsen Karl-Gerät hann inte bli färdig till fälttåget i Frankrike sommaren 1940. Det var planerat att använda pjäsen mot den franska befästningslinjen, Maginotlinjen. 1935 kom flera vapenkontrakt skrivas under om järnvägskanoner och annat tungt artilleri som Tyskland inte hade fått ha enligt Versailles-fördraget. Adolf Hitler satte igång upprustningen av tyska krigsmakten och han ville ha tungt artilleri för att kunna knäcka Maginotlinjens bunkrar. 

60 cm mörsaren tillsammans ett ammunitionstransportfordon. Chassit på detta kom från stridsvagnen Panzer IV. Foto: waralbum.ru. 

60 cm mörsaren Karl-Gerät, totalt tillverkades sju pjäser. Det officiella namnet var ”Gerät 040”, rakt översatt ”Maskin 040”. Ett täcknamn. En som var involverad i utvecklingen var artillerigeneral Karl Becker, så namnet Karl kom att associeras med pjäsen. Becker var chef för "Heereswaffenamt" från 1938, det kan liknas med Försvarets materielverk, fast enbart för armén. Becker själv fick aldrig se pjäsen i strid då han begick självmord den 8 april 1940. Han led tydlig av depression och Hitler var djupt irriterad över ammunitionsbrist och problem med produktion inför fälttåget mot Frankrike. 

Artillerigeneralen Kar Becker hade lång erfarenhet av tunga kanoner. Under första världskriget förde ha  befäl över ett batteri med 42 cm mörsare. Mer känd som "Tjocka Bertha". Han var chef för "Heereswaffenamt" från mars 1938 fram till sin död. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27401 / CC-BY-SA 3.0

Premiär sommaren 1941

Eftersom Karl-pjäserna inte var redo för Frankrike så första gången mörsaren användes i strid var vid Brest-Litovsk sommaren 1941. Invasionen vid Sovjetunionen. De sex första färdigställdes under perioden oktober 1940 till juni 1941. Den sista förmodligen under 1942. 

Pjäsernas fick namn: 

Pjäs I: Adam (senare Baldur) 

Pjäs II: Eva (senare Wotan) 

Pjäs III: Odin 

Pjäs IV: Thor 

Pjäs V: Loki 

Pjäs VI: Ziu 

Pjäs VII: Fenrir reservpjäs som fick 54 cm pjäs direkt och togs aldrig i tjänst. 

 Not: Många källor anger att sjunde pjäsen inte fick ett namn, så namnet Fenrir är osäkert. 

Maximalt skjutavstånd var 6.8 km och under 1941 togs ett nytt eldrör fram, 54 cm och skottvidden kunde öka till 10,5 kilometer. Det tog tid att få i ordning på det nya eldröret så det togs i tjänst under 1943. Alla pjäser fick inte det nya eldröret utan pjäs I, IV och V fick det. 

Här ser vi två pjäser med 60 cm pjäsen (L/8,45). Senare kom båda eldrören att användas, styrdes i viss mån av ammunitionstillgången. Foto: waralbum.ru

Varje batteri hade en bandgående pjäs som vägde 124 ton och det användes två typer av motorer, en diesel och bensin. Pjäs I, II, VI och VII hade diesel, medan de övriga bensin. Samma antal hästkrafter, 580 hk. Men det fanns en till skillnad, pjäs I och II hade en chassi med åtta bärhjul medan övriga hade elva bjärhjul. Räckvidd med dieselmotorn var 42 km medan bensinaren klarade 60 km. Hastigheten styrdes med chassikonstruktionen , så pjäs I och II kunde maxa 10 km / h med övriga 6 km /h. 

Här ses vi det nya och längre eldröret 54 cm (L/11,5). På pjäsen står "Thor". Just denna sattes in Warszawa 1944. Foto: Wikipedia Commons

Transport, med järnväg då konstruerades specialvagnar för transporten. Kortare vägsträckor för egen maskin men broar var ett problem. Den tunga vikten innebar att pjäsen var kanske för tung. Det utvecklades special-trailer och pjäsen delades upp på flera laster, chassi respektive eldrör.

Special-konstruerade järnvägsvagnar behövdes. Notera kranarna som håller vagnen upp och på plats. Foto: Waralbum.ru

Ett artilleribatteri hade en personalstyrka på 155 man. Fordonsparken i batteriet bestod av tre ammunitionstransportfordon som baserades på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV, 8 personbilar, 18 lastbilar och 6 halvbandsvagnar. Batteriet hade även eget luftvärn, tre stycken 37 mm luftvärnskanoner. Så 35 fordon för en pjäs. 

Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn. Dessa hade 30,5 cm kanoner och det fanns två av dessa torn. Foto: Bundesarchiv, N 1603 Bild-117 / Horst Grund / CC-BY-SA 3.0

Sevastopol på Krim 1942

Tre av dessa tunga pjäser kom att sättas in på Krim vid Sevastopol med 833. tunga artilleribataljonen. Totalt avfyrande mörsarna 197 skott. Granaterna vägde 1,7 ton om det var lätta granaten medan den tunga 2,1 ton. Den högre artilleribefälhavaren för Sevastopol räknade ut att totalt avfyrades 26 281 ton ammunition under slaget. Sedan släppte Luftwaffe 20 529 ton bomber. Så säger vi att i snitt vägde en granat 2 ton så bidrog de med 394 ton av 26 281 ton, alltså 1,5 %. Men det viktiga var inte mängden utan att en fullträff kunde innebära seriösa skador. Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn råkade ut för detta och var totalförstört. 

En bild från striderna i Warszawa augusti 1944. Här anges det att en granat från en Karl-pjäs träffar. Fotograf en av de polska soldaterna, Sylwester Braun "Kris". 

Väldigt begränsad fronttjänst

Överhuvudtaget fick pjäserna begränsad användning under kriget, utan de vistades stor del av sin  tid på den stora militärbasen och övningsområdet i Jüterbog. Frågan är om den tid och resurser som avsattes för detta projekt kunde istället använts bättre på andra projekt. 

Den planerade insatsen vid Leningrad ställdes in, däremot vid Warszawa 1944 användes pjäserna och granaterna visade vilket effekt de kunde få vid en fullträff på ett flervåningshus. Rakt igenom alla våningsplan och ner i källarvåning med följd att hela huset raserades. 

Den enda pjäs som finns bevarad, här på bilden står den i Kubinka i Ryssland. Notera "Adam" på mörsaren medan att det är elva bärhjul. Så chassi sägs vara Pjäs VI "Ziu". Foto Alf van Beem

Slutet, USA erövrade två pjäser, II och V, och transportade dem över till USA för test och undersökningar. Båda kom att helt skrotas, inget bevarades för eftervärlden. Samtidigt oklart vad gäller pjäs VII, att de allierade tog den men att den var förstörd eller ur funktion. Röda armén erövrade pjäs VI som har bevarats och finns numera i Ryssland. Dock själva eldröret är från Pjäs I. Röda armén verkar ha erövrat tre I, IV och VI. Slutligen en totalförstördes av tyskarna, pjäs III. 

Här ett annat fotografi från Kubinka som visar pjäsen stående bredvid den supertunga tyska stridsvagnen Maus. Foto: Vladimir Galin. 

Idag byggs inte längre så stora kanoner då det har visat vara väldigt resurskrävande och de är dessutom väldigt känsliga för flygangrepp med tanke på alla smarta bomber som finns idag inom vilket även Hitlertyskland var en pionjär. 

Vidare läsning: 

C.G. Sweeting: Blood and Iron. The German Conquest of Sevastopol. (Dulles, Virginia 2004) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Läs mer om Luftwaffes markstridsförband i Normandie 1944

Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html