Kustartilleriets rörliga invasionsförsvar – KARIN
I nästan 100 år hade Sverige ett vapenslag som var särskilt utrustat med artilleripjäser för att från land bekämpa fiendens invasionsflotta. Fasta och rörliga batterier skulle under denna tid försvara den svenska kusten med koncentration runt viktiga farleder och hamnar – de tunga kanonerna kompletterades med torpeder och minor.
Kustartilleriet var ett vapenslag inom Marinen som fick fast organisation 1902 och bestod av fem regementen. Förutom fast och rörligt artilleri hade förbanden under kalla kriget också kustrobotar. Det rörliga kustartilleriet fick ingen klockren start utan det var först i samband med andra världskriget 1939–45 som det tog fart på allvar. Då påbörjades motoriseringen av det rörliga kustartilleriet, tidigare hade det varit främst hästar som använts som dragdjur.
Tung kanon, nästan 15 ton!
En viktig pjäs. 1937 kom Bofors nya pjäs 15,2 cm kanon m/37 att beställas. Nio stycken pjäser skulle levereras och det skedde 1941. Räckvidd var 23 km, vilket var mycket bra för den tiden och det var en tung sak, 14,8 ton. Den var tyngre än alla stridsvagnstyper vi hade svensk tjänst 1941. Under 1944 ökade antal pjäser med ytterligare 14 till för vårt rörliga kustartilleri. Vid landsvägstransport transporterades pjäsen på två släp, ett var lavettvagnen och ett var eldrörsvagnen. Lavettvagnen var ej gjord för att kunna köra sammansatt pjäs, det blev för tungt, därför transporterades eldröret separat. Vid gruppering ställdes de två släpen tätt ihop och eldröret fördes över till lavetten med en travers. Det var endast tillåtet att dra sammansatt pjäs korta sträckor.
Kustartilleriets Dragterrängbil 953 D är en moderniserad Volvo dragterrängbil m/42 TVC. Dragbilen har högre hytt och en starkare motor som puttar ut kylaren. Pjäsen är 15 cm kanon m/37 som förflyttas en kortare sträcka under regementets dag. Notera de nya luftgummihjulen på pjäsen. Foto: Anders Franksons bildarkiv
Nu hade det rörliga kustartilleriet flera olika typer av pjäser under kalla kriget, bland annat den lättare 7,5 cm och den tyngre 21 cm. Förbanden ställde krav på eldledningssystem, luftvärn, dragfordon och närskydd. Det ställdes ökade krav på rörlighet i terräng, inte bara fordonsmarsch längs väg. I samband med att 15,5 cm haubits 77 utvecklades kom kustartilleriet titta på en ersättare till 15,2 cm kanon m/37 och det blev en pjäs som baserades på haubits 77, 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80. Denna pjäs skulle få en helt annan taktisk rörlighet jämfört med tidigare pjäser.
Hotet från fientligt attackflyg ökade
Lufthotet hade blivit allvarligare. Från det ett rörligt kustartilleribatteri var upptäckt av fientlig spaning räknade man förr med att det tog cirka en timme att förvandla detta till ett anfall mot platsen utförd av attackflyg. Men tiden hade kortats, 30 minuter eller till och med kortare. Det ställde större krav på snabbare omgrupperingen av pjäserna.
Anledningen till att 12 cm valdes för den nya pjäsen var att det nya fasta systemet ERSTA, 12/70, var av samma kaliber. Det fanns redan utvecklad ammunition och det förenklade logistiken i finns mån. Även om det inte använda exakt samma ammunition. Även det nya eldledningssystemet utvecklades med hjälp av erfarenheter från systemet som hade utvecklats för ERSTA, 12/70. Samtidigt fick armén nya dragfordon, terrängbil 30 och 40, som även kustartilleriet fann användbara.
Nytt dragfordon för Kustartilleriet blev Scanias Terrängbil 40 med trupptransporthytt, plats för 10. Foto: Anders Franksons bildarkiv
KARIN löser uppgiften
En ny era för det rörliga kustartilleriet inleds 1977. Då påbörjades truppförsök med 12/80 systemet KARIN, som är en förkortning av "kustartilleriets rörliga invasionsförsvar". Alltså 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80 och det tillverkades 24 pjäser.
Tre nya kustartilleribataljoner med två 12/80-batterier i vardera bataljonen organiserades under 1980-talet. Konstruktionen av 12/80 var som sagt till stora delar baserad på haubits 77 med samma lavett med egen motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv. Den maximala skotträckvidden för 12/80 var 32 kilometer och den maximala eldhastigheten var 16 skott per minut.
Enkel organisation för ett kustartilleribatteri 12/80
Personalstyrka: 308 personer, Antal vapen: 4 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80 och 2 40
mm luftvärnsautomatkanon m/48
Batteristab
Batteriledningspluton
Mätpluton
Pjäspluton (12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80)
Luftvärnstropp
Markstridspluton (=skyttepluton)
Trosspluton
Två av dessa bataljoner var hemmahörande i Södra militärområdet (KA 2). Medan en bataljon tillhörde det Östra militärområdet (KA 1).
Kustartilleriets devis var: ”Bättre sänka fienden på burk än att jaga enskilda stridsfordon på land.”
Tanken var att skjuta cirka 20 granater mot ett mål innan man gjorde målväxling. Träffsäkerheten var stor och det behövdes inte sänka trupptransportfartygen. Några träffar gjorde att det slogs ut, ur funktion. Ammunitionen var spränggranat och sjömålsgranat. Den senare kunde tränga igenom dubbla skrov.
Utvecklingen av eldledningssystemen styrde i viss mån hur stor utspridning batteriet kunde ha, ju större luckor mellan pjäserna ju bättre. Helst skulle andra förband finnas i området för att minska risken att kustartilleribatteriet identifierades och fienden därigenom ökade sina vapeninsatser, att slå ut denna begränsade resurs.
Växelställningar för batteriet
Hotet för upptäckt, lokalisering och bekämpning av ett skjutande kustartilleriförband är stort varför batterichefen utnyttjade pjäserna två och två, det vill säga troppvis. När de två tropparna bekämpat mål i cirka 10 till 15 minuter fick den ena troppen order om att omgruppera till den första växelställningen, medan den andra troppen fortsatte att bekämpa mål en stund till.
Luftvärnstroppen i batteriet med två 40 mm luftvärnsautomatkanoner användes främst för att skydda denna. När den tropp som omgrupperat anmält klart, att pjäserna hade gått i växelställning, maskerat och lastat av ammunition samt kopplat upp sambandet gav batterichefen order om insats med denna tropp från nya ställning. Samtidigt som den andra troppen då gjorde urdragning och omgrupperade.
När förbandet inte var stridsgrupperad försökte man i största mån gömma pjäserna i lador eller hussamlingar för att minska risken för upptäckt. Det var först när eldsberedskapen blev hög som pjäserna grupperades fram i förberedda ställningar. Med andra ord förbandet rörde sig framåt så sent som möjligt.
Slutet av 1990-talet gjordes även tester med en Archer-liknade pjäs, i syfte att öka skyddsnivån på det rörliga kustartilleriet. Men försöken inom ramen av kustartilleriet avbröts 1999 och istället skulle de samordnas i ett försvarsgemensamt artilleriprojekt.
Slutet kom!
När försvann dessa 12/80-pjäser? Jo man bestämde sig för att lägga ner kustartilleriet 2000 och då försvann även dessa excellenta kanoner. Plötsligt ansågs det att Kustartilleriet i den form som hade funnits sedan 1902 inte längre behövdes så de fasades ut. Det framfördes bland annat argumentet att bekämpning av sjömål med artilleripjäser förmodas i framtiden inte vara en efterfrågad kompetens som behövdes.
Hotet om sjöinvasion nedvärderades så det toppmoderna 12/80-systemet skrotades. Det var inte längre tal om invasionsförsvar utan insatsförsvar så istället bildades den nya Amfibiekåren år 2000. Både fasta och rörliga kustartilleribatterier lades ner, alla kanoner försvann och svensk kustartilleri blev en notis i historieböckerna, strax innan det skulle fira hundra år i tjänst.
Vidare läsning:
Sten Munck af Rosenschöld: Svenskt rörligt kustartilleri – Förband och materiel. (Hallstavik
2006)
Kustförsvar: Från kustbefästningar till amfibiekår. (Stockholm 2002)
Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)
.jpg)
Tre klassiker i svenska försvaret:
Kulspruta 58, automatkarbin 4 och vad?
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html
Hur stor var försvarsmakten vid kalla krigets slut:
Var fanns soldaterna? Vem hade flest?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar