Tungt pansarvärn under andra världskriget

 

Bjässen Elefant i strid

Vagnen kom att i början kallas: Ferdinand efter sin konstruktör Ferdinand Porsche. Det var först i maj 1944 som namnet Elefant började användas, som pansarvärnskanonvagnen är känd för.  Notera kulsprutan på frontpansaret, alltså en vagn som har justerats.

Adolf Hitler vurmade för det gigantiska och en del av de idéer som han gav klartecken under andra världskriget kom aldrig att se dagens ljus medan andra som Elefant, Jagdtiger och Sturmtiger kom alla tre tillverkas i små serier. Alla dessa tunga pansarfordon vägde nästan 70 ton och det kan jämföras med den tyska arméns arbetshäst inom pansarvapnet, stridsvagnen Panzer IV, som vägde cirka 25 ton.

Elefant kom att produceras under 1943 medan de andra två kom att byggas först under 1944-1945.  Den nye pansarinspektören Heinz Guderian anlände tidigt våren 1943 för att inspektera en av de två nya tunga pansarvärnskanonbataljoner som skulle ingå i det nya 656. pansarvärnsregementet. Förbandet förberedde sig för den stora tyska sommaroffensiven vid Kursk sommaren 1943. De skulle anfalla från norr och vara del av tyska 9. armén. Bataljonen var utrustad med Elefant. En 65 ton tung pansarvärnskanonvagn beväpnad med en lång 8,8 cm kanon och detta var det tyngsta pansarfordonet i tyska armén. Vagnen var till och med tyngre än den redan legendariska tunga Tiger-stridsvagnen, som vägde 57 ton.  Guderian betraktade Elefanten och ansåg:

att detta egentligen inte var vad som behövdes på östfronten. Utan snarare behövdes en pansarvärnskanonvagn som vägde 15 – 25 ton beväpnad med 7,5 cm kanon som kunde produceras i stort antal.

Detta så varje tysk infanteridivision på östfronten fick ett eget kompani med mobilt pansarvärn bestående av 14 vagnar för att möta de sovjetiska stridsvagnarna, T-34-orna. Elefanten byggdes i 90 exemplar och var egentligen en restprodukt. I tävlingen om att bygga den nya Tiger-stridsvagnen deltog två tyska firmor Henschel och Porsche, där den förstnämnda vann. Porsche hade ett annat chassi och med detta som bas byggdes 90 Elefant.  Vagnen kom att i början kallas: Ferdinand efter sin konstruktör Ferdinand Porsche. Det var först i maj 1944 som namnet Elefant började användas, som pansarvärnskanonvagnen är känd för.

Elefant var enklare än en stridsvagn då kanonen inte satt i ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebär att pjäsen riktades in med vagnen. Den långa kanonen 8,8 cm (L/71) kunde utan problem slå ut alla sovjetiska pansarfordon vid träff, även på mycket långa stridsavstånd.  Som pansarfurir Boehm skrev den 19 juli 1943 efter sommaroffensiven vid Kursk:

Kanonen är mycket bra, varje fientlig stridsvagn är utslagen med ett eller två skott.

Det egna pansarskyddet var fenomenalt därav den tunga vikten. Elefantens frontpansar var i stort sett ogenomträngligt för sovjetiska kanoner och dess sidopansar var lika tjockt som den vanliga tyska stormkanonvagnens frontpansar. Före Elefant och Tiger-stridsvagnen vägde ingen tysk stridsvagn mer än 25 ton. Dessa nya tunga pansarfordon ställde till exempel krav på bättre fältbroar, bärgningsfordon och järnvägstransporter.

De nya Elefant-vagnarna anländer till XXXXI pansarkåren vid Kursk inför sommaroffensiven 1943.  Kåren kom att ha totalt 304 stridsvagnar och stormkanonvagnar där 89 var tunga Elefant, när slaget om Kursk inleddes.

Slaget vid Kursk sommaren 1943

 Den 5 juli 1943 öppnade artilleriet i tyska 9. armén eld mot de sovjetiska ställningarna som försvarade Kursk-området. Det var dags för den stora tyska sommaroffensiven. De nya Elefant-vagnar anföll i täten för XXXXI pansarkåren som hade en pansardivision och två infanteridivisioner.  Pansarkåren hade dessutom två bataljoner med vanliga stormkanonvagnar (Stug III). Det totalt 304 stridsvagnar och stormkanonvagnar redo i kåren där 89 var tunga Elefant. Anfallet brakade rätt in i den sovjetiska 13. armén som hade byggt ut sitt försvar på djupet, cirka 30 km, med tre försvarslinjer. Antal minor som hade lagts ut av 13. armén var 51 000 stridsvagnsminor och 29 000 truppminor.

På XXXXI. Pansarkårens sektor gick Elefant-vagnarna i täten. Fjärrstyrda bandvagnar användes för att röja passager genom minfälten, men det visade sig snart att minfälten var alltför omfattande och flera Elefanter-vagnar skadades av minor. Trots detta kämpade det tunga vagnarna vidare, men det var svårt för de övriga att följa i den allt hårdare sovjetiska elden. Detta gjorde att framryckningen inte blev särskilt djup. På ett ställe nådde tyskarna 8 kilometer in i det sovjetiska försvaret. Dock i stort kom den tyska pansarkåren kom tre-fyra kilometer in första dagen. Andra dagen var inte lika lyckosam. Det var inget blixtkrig utan snarare första världskriget. Den 8 juli rapporterade en tysk infanteridivisionen i kåren hela elva sovjetiska motanfall på deras ställningar.  9. armén körde fast och den 12 juli inleddes en sovjetisk motoffensiv som syftade ta tillbaka Orjol. Här fick tyska 9. Armén tillsammans med sin granne i norr, 2 pansararmén försvaras sig under hårda bittra strider. Röda armén satte in 1,3 miljoner man som fick understöd av 2 400 stridsvagnar och stormkanonvagnar.

Både pansarvärnsbataljoner sattes in splittrat för att möta sovjetiska anfall och det sovjetiska stridsvagnsvapnet fick betala dyrt för den terräng man tog. Även Elefanter förlorades då tyskarna hade stora problem att bärga vagnar om en vagn gick sönder eller skadades. Det krävdes fem tunga halvbandvagnar för att bärga en vagn.  Hela 39 Elefant av 89 vagnar skrevs av under juli-månad.  Orsakerna till förlusterna sommaren 1943 var främst två saker:

# Sovjetisk artillerield

# Tyskarna tvingades till reträtt

När Elefant dök upp slagfältet kom all sovjetisk eld att riktas in mot dem, och speciellt den indirekta elden vilket orsakade ett antal träffar. Motorgallret ovan för motorutrymmet på den främre delen av vagnen var inte rätt utformat och granatträffar på denna yta kunde orsaka motorbrand. Sedan saknades ett bra brandsläckningssystem i vagnen. Detta ledde till att många av de 19 vagnar som förlorades under själva offensiven vid Kursk var på grund av motorbränder orsakade av tung fientlig artillerield. Däremot under försvarsstriden vid Orjol var det reträtten som orsakade många förluster, en Elefant krävde som sagt fem tunga halvbandvagnar för att bärgas. Och fixa det samtidigt som man retirerade bakåt var inte det lättaste.

Tyskarna hade redan insett detta problem, för under juni 1943 sattes produktionen av bärgningsvagnen Bergepanther, som baserades på chassis från den nya Panthervagnen, igång men varken 653. eller 654. hade sådana vid Kursk. Senare när produktionen kom igång på allvar kom Bergepanther tilldelas alla bataljoner som hade tunga vagnar.

Båda bataljoner drogs ur i början av augusti och 654. bataljonen lämnade över sina vagnar till 653. Den bataljonen skickades till Frankrike för att bli utrustade med Jagdpanther. Nästan gång 654. kom i strid var i Normandie sommaren 1944 med sina Jagdpanther.  Samtidigt byggs tre Bergepanzer Elefant, en för varje kompani i 653. bataljonen.

En annan lärdom som drogs var att infanteri inte ska storma och strida tillsammans Elefant som man gjorde med stormkanonvagnar då Elefanten drog till sig fientlig artillerield, och det leder till som man skrev i rapporter:

slutar vanligtvis med tunga förluster för infanteriet.

Utan Elefanten ska snarare ge eldunderstöd och slå ut fienden på avstånd.

Amerikanska armén har samlat ihop lite krigsbyten vid Anzio som ska hem till USA – bland annat en Elefant och en Panther. Notera att de har skrivit "Keep off" på Panther.

Anzio 1944

653. bataljonen är kvar på östfronten och sätts in i närheten av Nikopol-området i söder under hösten 1943 efter en tids återhämtning. Insatsen har varar inte länge innan beslutet kommer att alla kvarvarande vagnar ska till Nibelungenwerk i St. Valentin för REMO (renovering och modifiering). Vad som görs är en lista med 31 punkter som hade satts samman av bataljonen. Det finns 48 vagnar kvar som genomgår detta modifieringsprogram. Vad som märks tydligast utifrån är att alla vagnar får en kupol för vagnchefen och en kulspruta i chassit för närförsvar. Men den viktigaste ändringen var förbättringar av motorgallret och att vagnarna får brandskyddsanläggning.  Samtidigt iordningsställs en befälsvagn Tiger på Elefantchassi.

Ett kompani görs i ordning med 14 vagnar och skickas till Italien för att sättas in vid Anzio i slutet av februari 1944. Medan de övriga två kompanierna skickas till östfronten och Ukraina i april 1944.  Nästan stora insats blir det sovjetiska sommaroffensiven 1944 och återigen förloras ett stort antal vagnar, och det blev så få vagnar kvar att i oktober 1944 kom order att tunga 653. pansarvärnsbataljonen skulle utrustas med Jagdtiger. De kvarvarande Elefant-vagnarna bildade det tunga 614. pansarvärnskompaniet med 14 vagnar, vars sista insats blev under slaget om Berlin den 22 april  1945 i närheten av Zossen med fyra kvarvarande vagnar.

 Värdet av Elefant

En tysk uppskattning var att för varje Elefant som blev en totalförlust förlorade Röda armén i snitt femton stridsvagnar. Vilket inte är omöjlighet, tanke på att den mycket bra kanonen som vagnen hade och vagnen hade ett bra pansarskydd, svårt för sovjetiska stridsvagnar att slå ut den. Tyska stridsrapporter från olika strider pekar även på dessa förluster för Röda armén. Så sett ur stridsperspektiv var vagnen en lyckoträff. Men logistiskt perspektiv var nog den en mardröm, ännu en ny typ av pansarfordon med andra reservdelar, ny typ av ammunition och svår att bärga till exempel.  Utvecklingen av pansar under kriget gick mot tyngre vagnar med tjockt pansarskydd och grövre kanoner så Elefanten var en del av denna utveckling men med ett antal barnsjukdomar som alla vagnar har.

Skjutavstånd, en tysk jämförelse mellan Elefant och olika motståndare i frontal vagnsduell. 

Röda armén fick tag i antal vagnar på slagfältet vid Kursk och började testa dem som de hade gjort med Tigervagnen när de fick tag i den. Testerna av Tigervagnen resulterade i att 8,5 cm kanoner kom att införas som standarpjäs, pansarvärnskanonvagnen Su-85 kom i augusti 1943 ut på förband däremot T-34/85 dröjde till april 1944.  Däremot testerna på Elefant visade att 8,5 cm kanonen inte räckte, så 10 cm kanoner för pansarvärnskanonvagnar och stridsvagnar och 12,2 cm kanoner för tunga vagnar skyddades på. IS-2 med 12,2 cm kanoner kom i april 1944 medan pansarvärnskanonvagnen SU-100 dröjde till senhösten 1944 innan den började testas i fält och ute på förband i januari 1945. Stridsvagn med 10 cm kanon dröjde till efter kriget för man hade tidigt insett att tyska pansarfordon med pansarskydd likt Elefant var sällsynta.

Pansarvärnskanonvagn Jagdpanzer 38 (t) Hetzer med sin 7,5 cm L/48 var precis vad Guderian hade hoppats på för det tyska infanteriet som rörligt pansarvärn.

Hur gick med Guderians önskevagn?

Efter Kursk sommaren 1943 på hösten gav Hitler klartecken för produktionen pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer 38 (t) Hetzer. Vagnen vägde cirka 16 ton och hade en 7,5 cm (L/48) kanon. Guderian fick äntligen vad han hade önskat men det skulle ta ett tag att få igång massproduktion och den vagn som infanteriet saknade ut på förband. I april 1944 började produktionen och till sommaren 1944 hade de första vagnar kommit till förbanden. Under 1944 kom nästan 1 600 vagnar att lämna fabriken och under 1945 hann man producera drygt 1 200 vagnar innan kriget tog slut. Det var först till årsskiftet 1944/45 som ett större antal vagnar fanns hos infanteridivisioner vid fronten som Guderian hade önskat våren 1943. Hetzer organiserades dels i självständiga pansarvärnsbataljoner men även i pansarvärnskompanier för infanteriet och ett kompani per division var tanken.

Mer om stormkanonvagnar under striderna på östfronten, se vidare här:

Eld i målet – Stormkanonvagnar i strid

Läs mer om tyska främsta pansarvärnskanonvagn här:

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html