Finland i krig

 Finländska pansarjägare med Bofors i strid 

”Nu jävlar är det en som brinner!”

Snart flammade nästa anfallsvagn upp – och strax en tredje! De stod orörliga i konstiga ställningar här och var, vilket fick oss att anta att de hade fått nog.

Entusiasmen runt vår kanon var fantastisk!”

Endast 48 stycken Bofors 37 mm pansarvärnskanoner (den finska beteckningen var 37 PstK/36) hade anlänt innan kriget bröt ut. Bofors 37 mm kom att både importeras från Sverige och tillverkas på licens i Finland. Foto: SA-Kuva

Den 30 november 1939 anföll Röda armén Finland med 1 500 stridsvagnar som understödde den cirka 500 000 man starka sovjetiska invasionsstyrkan. Finnarna hade egentligen varken stridsvagnar eller pansarvärnskanoner. De fanns endast i mycket begränsat antal. De första 37 mm Boforspansarvärnskanonerna från Tampellas fabrik blev klara, inspekterades och överlämnades till fältarmén först i oktober 1939 – drygt en månad före krigsutbrottet. Även från Valtion Tykkitehdas (VTT, Statens artillerifabrik) kom pjäser. Tanken var en pansarvärnspluton med två pjäser per infanteribataljon, men detta var endast fallet på papperet när Röda armén anföll.

Sovjetiska pansarvapnet hade vuxit enormt under 1930-talet. Produktionssiffrorna passerade över 3000 stridsvagnar per år under flera år. På bilden stridsvagn T-26 under övning som sattes i produktion 1931. Foto: Wikipedia Commons

Nöden har ingen lag

För att ge finska fältarmén pansarvärn vände man upp och ned på lagren. Utrangerade pjäser såsom gamla 37 mm infanterikanoner av typ Obuhov m/14 och Rosenberg m/15 plockades fram och delades ut till trupperna i området kring Ladoga och Karelen och på Karelska näset. Dessa infanterikanoner var av samma kaliber som de finska Boforspjäserna, men höll inte alls samma klass. Finska armén fick emellertid improvisera och ta de pjäser som fanns att tillgå. En annan pjäs som sattes in som pansarvärnskanon var den svensktillverkade 7,5 cm kanonen m/1902 – egentligen en lätt artilleripjäs, men nöden har ingen lag. Kanonen var utrustad med sikte och korn, vilket gjorde det enkelt att skjuta direkt eld. En granat från kanonen var tillräcklig för att göra rent hus med Röda arméns lätta och medeltunga stridsvagnar. Sedan kom allt fler Bofors 37 mm pansarvärnskanoner m/1936, både från Sverige och från den egna produktionen. Hela 222 pjäser hann levereras till finska armén innan vinterkriget tog slut och cirka femtio procent av dem importerades från Sverige.

 

Bofors 37 mm pansarvärnskanoner m/1936. Pjäsen vägde 370 kg och kom att börja tillverkas på licens i Finland strax före vinterkriget. Foto: SA-Kuva, 

Kanonen visade sig kunna slå ut sovjetiska stridsvagnar. Pansarjägaren Oiva Porra berättar i boken ”Pansarjägare till fronten. Finska soldaters kamp mot sovjetiskt stål under vinterkriget”:

”Ett skott brann av från kanonen. Man kunde tydligt se att granaten träffat tornet på den ena vagnen. Den krängde åt vänster och blev stående. Man laddade, siktade, sköt. Även den andra vagnen träffades och stannade. Efter en stund öppnades tornets lucka och en mans armar och huvud med läderhjälm blev synliga i öppningen. I samma ögonblick flammade hela vagnen upp i lågor, ammunitionen inuti den exploderade och vagnen brann upp.”

En utslagen sovjetisk medeltung stridsvagn T-28 omgiven an finländska soldater. 28 ton tung och en stridsvagn med ett huvudtorn med 7,6 cm kanon samt två mindre torn med kulsprutor. Det var något de finländska soldaterna inte hade stött på tidigare. Foto SA-Kuva

Moderna drakdräpare?

De finska pansarjägare kämpade hårt med att slå ut sovjetiska tyngre stridsvagnar eller som en pionjärkompanichef beskrev det:

”Det är en glädje att finna att dessa monster, de medeltunga stridsvagnarna, faller till föga i pionjärernas minfält. Vagnar beväpnade med ett par kanoner, kulsprutor och kulsprutepistoler. Bemannade av 6–9 man. Infanteriets kamp mot vagnarna med små buntladdningar på 2–6 kilo känns närmast mytisk. En över tio meter lång och fyra meter bred vagn med två torn ställd mot en man, det framstår som helt övernaturligt. En anspråkslös människa mot denna teknikjätte i inbördes kamp.”

Dessa rader passar väl in i den finska traditionen som Johan Ludvig Runeberg startade med Sven Dufva i ”Fänrik Ståls sägner”, den anspråkslöse soldaten som plikttroget och hjältemodigt försvarar fosterlandet.

Finländska soldater är framme och se över krigsbytet, lätta sovjetiska stridsvagnar T-26. Dessa vagnar som vägde nästan 10 ton var egentligen likvärdiga med de ytterst få Vickers-stridsvagnar som Finland hade. Dock Röda armén hade tusentals av dessa medan Finland hade 32 stycken men alla var inte satta i tjänst eller redo. Foto: SA-Kuva.

1939 börjar satsningen

Finlands satsning på pansarvärnskanoner började så sent som 1939. Kapten Armas Lehtinen (född 1902) blev då chef för finska arméns centrum för pansarvärnskanonutbildning som sattes upp den 16 oktober 1939 i Tavastehus, en och en halv månad före krigsutbrottet. Lehtinen liksom många av sina finska officerskollegor oroades över vad som hade hänt i Polen i september 1939 och av att Sovjetunionen och Tyskland verkade ha ingått en pakt. De försökte skynda på organiserandet av pansarvärnsplutoner när leveranser av 37 mm Boforskanoner hade kommit igång. Varför kom den igång så sent?

 

Här är kanonen i fält. Tanken var att varje infanteribataljon skulle ha haft två av dessa pjäser men krigsutbrottet 30 november 1939 kom innan Finland hade rustat färdigt. Foto: SA-Kuva

Inga stridsvagnar på Karelska näset

Den rådande åsikten i Finland var under lång tid att ”stridsvagnar på Karelska näset inte är möjligt, och om det är möjligt kommer de endast i litet antal”. Finland satte redan 1919 upp ett stridsvagnsregemente som utrustades med trettiotvå franska 6,5-tonsvagnar av typ FT 17. Finland valde fjorton vagnar med 37 mm kanoner och arton med endast en kulspruta som beväpning. Givetvis inleddes försvarsstudier av Karelska näset med tanke på grannen i öster. En studie av stridsvagnarnas användningsmöjligheter på näset genomfördes sommaren 1920, självfallet under fransk ledning eftersom fransmännen var ledande inom pansarkrigföring. Den leddes av löjtnant d’Arciér och måttstocken och föredömet för stridsvagnarnas kapacitet var naturligtvis de nyinköpta Renault FT 17-vagnarna. Denna studie menade att stridsvagnar var olämpliga på näset, något som fick långtgående konsekvenser för det finska pansarvärnets utveckling under 1920- och 1930-talen.

 

Ett mycket bra komplement till Boforspjäsen var den sovjetiska 45 mm pansarvärnskanonen. Finland erövrade ett stort antal under vinterkriget och de kom snabbt att sättas i tjänst mot sin forna ägare. Foto: SA-Kuva

Stridsvagnar kommer fram överallt

Dessa tankar skulle fjättra den finska militärledningens tänkande i nästan ett och ett halvt decennium. Slutsatserna blev förödande både för det finska pansarvapnet och för pansarvärnet. Samtidigt hade den finska militära ledningen helt missbedömt den sovjetiska stridsvagnsstyrkan. De trodde 1931 att Röda armén hade cirka 450 stridsvagnar av föråldrade modeller, men 1932 kom larmet från Finlands militärattaché i Moskva: nya modeller hade redan satts i produktion. Finland insåg att något höll på att hända. Finska försvarsledningen fattade ett mycket smart beslut: ett antal brittiska vagnar köptes in till den finska krigsmakten. Detta gjorde man eftersom den nya sovjetiska T-26 byggde på den brittiska Vickers Mark E och de två nya lätta vagnarna T-27 och T-37 byggde på formgivning från Carden-Loyd. Raskt inleddes nya tester med dessa brittiska vagnar på Karelska näset. Författaren Simo Liikaninen skriver:

”I flera veckor fick vagnarna tumla runt i myrar, öppen terräng, sluttningar och steniga marker ... Till sist väcktes officerskåren därigenom ur sin vanföreställning om att stridsvagnarna saknade användningsmöjligheter i finsk terräng. Sanningen var den rakt motsatta: nästan ingenstans gick man säker från stridsvagnarna.” 

Trots detta lyckades Finland överleva det sovjetiska storanfallet. Det finländska pansarvärnet med sina små resurser med vilja, mod och flexibilitet lyckades stå emot den sovjetiska pansarvälten under vinterkriget och slå ut mängder av stridsvagnar. Det anges att nästan tvåtusen sovjetiska stridsvagnar slogs ut av finländska kämpar under 105 dagar av krig.

 

En av de två sovjetiska medeltunga stridsvagnar T-28 som togs i tjänst av Finland i samband med vinterkriget. Under fortsättningskriget 1941–1944 kom man att erövra ytterligare fem som kunde tas i tjänst. Foto: SA-Kuva

Vidare läsning:

Simo Liikanen: Pansarjägare till fronten – Finska soldaters kamp mot sovjetiskt stål under vinterkriget. (Stockholm 2016)

Mika Kulju: Suomussalmi 1940: Röda armén och den vita döden. (Stockholm 2013)

Hjalmar Siilasvuo: Kampen i Kuhmo 1939–1940. (Stockholm 2017)