Slaget om Borodino 1941
Tyskarna hade slagit sönder Röda arméns första försvarslinjer framför mot Moskva och var nu på väg mot Mozjasklinjen samtidigt som det fina höstvädret hade övergått till något helt annat, höstregnen gjorde att säsongen med rasputitsa inleddes.
Armégrupp Mitts tyska 4.armén genomförde framgångsrika anfall mot Mozjasklinjens centrala delar under perioden 13 till 19 oktober 1941, inte minst städerna Malojaroslavets och Mozjajsk, väster om Moskva. De mycket besvärliga väderförhållandena gjorde att tillgången på ammunition för artilleriet var knapp, samtidigt som den leriga terrängen nedsatte rörligheten för anfallsstyrkorna.
Trots det slog tyskarna upp ett stort hål i Mozjajsklinjen i området kring Malojaroslavets. Även längre norrut, där Pansargrupp 4 anföll med XXXX. pansarkåren, bröt tyskarna igenom Mozjajsklinjen, längs den stora landsvägen från Vjasma till Moskva.
Tyskarnas offensiv mot Moskva fick ny fart i månadsskiftet september / oktober 1941. Nu valde tyskarna att koncentrera tre pansargrupper för anfallet. Så 4. pansargruppen som tidigare sattes in mot Leningrad hade nu Moskva som mål istället. På bilden tyskt infanteri med sin pansarvärnskanon. Foto: NARA
Sovjetiska
förstärkningar anländer
Striderna på den sistnämnda sektorn var oväntat hårda och pågick under flera dagar, vilket berodde på att sovjetiska förstärkningar anlände till området där Pansargrupp 4 anföll. Generalmajor Dmitrij Leljusjenko anlände med sina medarbetare från 1. gardeskyttekåren för att ta befälet över sovjetiska 5. armén vid Mozjajsk, granne med det klassiska slagfältet Borodino (Napoleon mot Kutuzov 1812), där han togs emot av överste Semen Bogdanov som dittills hade haft ansvaret. Bogdanov var precis som Leljusjenko pansarofficer i grunden.
Efter tyskarna inledande framgångar under operation Taifun, anfallet mot Moskva, försökte Röda armén skapa en ny försvarslinje, Mozjasklinjen. Denna linje kom snart under attack från tyskarna och sakta med säkert började den krackelera.
På plats vid Mozjajsk fanns sovjetiska 32. skyttedivisionen, som anlänt från Fjärran Östern. Divisionen hade närmare 15 000 man organiserade efter förkrigsmodellen. Alltså en full stark division. Men vad som var viktigare var att denna division bestod av veteraner. De hade redan deltagit i strider i Fjärran Östern. Ungefär 1 700 av divisionens personal bar ordnar eller medaljer vunna i strid.
Tyska infanterister inspekterar en utslagen T-34:a. Det tyska infanteriets pansarvärnskanon 37mm Pak 36 var otillräcklig mot denna typ av stridsvagn. Det fanns nya på gång men hade inte prioriterats inför operation Barbarossa sommaren 1941. Foto: Waralbum.ru
I
striderna om Mozjajsk kom 5. armén att totalt ha fyra stridsvagnsbrigader i
strid. Sammanlagt kom dessa fyra brigader att sätta in 244 stridsvagnar vid
fronten där nästan 50% utgjordes av T-34-or. Två av brigaderna, 18. och 19.,
kom redan den 9-10 oktober i strid för att stoppa tyska framryckningen från
Gsjatsk mot Mozjajsk. De utgjorde förposteringen i försvaret av Mozjajsk den 14
oktober för att bromsa upp XXXX. pansarkåren innan tyskarna nådde Leljusjenkos
huvudförsvarslinje vid Borodino, där 32. skyttedivisionen var grupperad. Flankskydd utgjordes av ett
motorcykelregemente och milisförband. Även fyra pansarvärnskanonregementen
fanns i området, av vilka tre fanns hos divisionen, medan det sista var del av
försvaret av själva Mozjajsk. I reserv stod 20. stridsvagnsbrigaden med 61
stridsvagnar och ytterligare ett pansarvärnskanonregemente.
Tyskarnas raketartilleri, Nebelwerfer, öppnar eld. Tyskarna hade fem regementen med vardera tre bataljoner sommaren 1941. De tyska salvpjäserna var monterade på lavett och drogs av dragfordon till skillnad från Röda arméns som var fordonsmonterade. Foto: NARA
Hård
kamp!
Bittra strider bröt ut och långsamt pressade sig tyskarna framåt mot Mozjajsk, men den 14 oktober var ingen bra dag för SS-divisionen ”Das Reich”. Divisionsbefälhavaren, SS-generalen Paul Hausser, var framme vid främre frontlinjen och observerade hur anfallet utvecklades. Hela tiden träffade eld från sovjetiska stridsvagnar omgivningen. SS-kapten Erich Windisch var med och såg: ”Han tog sig plötsligt för sitt högra öga. Vi blev skräckslagna. På en gång skyndade vi fram för att hjälpa honom”. Generalen var svårt sårad i högra delen av ansiktet och ögat och efter nödförband evakuerades han och flögs iväg med en Fieseler Storch.
Striderna fortsatte och tyska stridsvagnar ur 10. pansardivisionen kom att attackera arméstaben för 5. armén den 16 oktober där stabsmedlemmar var tvungen att kämpa i närstrid. Samtidigt kom Leljusjenkos reservstridsvagnsbrigad att sättas in. Det gick inte bättre att Leljusjenko sårades svårt och förlorade medvetandet. Leljusjenko skrev i sina memoarer efter kriget att när han vaknade upp dagen därpå fick han beskedet att linjen fortfarande höll. ” Aldrig har jag varit så lycklig som jag var vid detta ögonblick”.
Leljusjenko evakuerades sent på kvällen den 18 oktober till ett sjukhus i Gorkij, som ligger 400 km öster om Moskva. Den 18 oktober tog den 44-åriga generallöjtnant Leonid Govorov befälet över armén. Han var artilleriofficer i grunden och hade haft ansvaret för artilleriet inom Reservfronten från dess bildande i augusti tills den upplöstes i oktober. Samma dag föll slutligen Mozjajsk för styrkor från SS-divisionen ”Das Reich” och 10. pansardivisionen. Styrkor ur sovjetiska 5. armén genomförde den 19 oktober tunga motanfall med tungt understöd av stridsvagnar, artilleri och salvpjäser i syfte att återta staden. Pansargeneral Georg Stumme, befälhavaren för XXXX. pansarkåren, meddelade staben för Pansargrupp 4 att vidare anfall är inte var möjliga för kåren och att kåren skulle behöva förstärkas med 5. pansardivisionen för att vända situation.
 |
Linjen
höll inte men rasputistan gjorde det
De
sovjetiska generalernas förhoppningar att hejda tyskarna längs Mozjajsklinjen
föreföll ha grusats men det skulle snart visa sig att tyskarna på de ställen de
brutit igenom försvarslinjen tvingades göra halt. Inte ens på dessa punkter,
där de gjorde sina mest beslutsamma ansträngningar, kunde de övervinna
underhållssvårigheterna. Fältmarskalk Fedor von Bock, befälhavare över
armégrupp Mitt, tvingades slutgiltigt acceptera att de farhågor han uttryckt
innan operation Tyfon inleddes nu blivit besannade. Efter en enastående
framgång i början av operationen hejdades hans förband av höstleran. Möjligen
skulle de få en andra chans när den kommande kylan gjorde marken fast nog att
bära fordonen, men när detta skulle inträffa visste ingen av dem.
I den
sovjetiska huvudstaden stod det emellertid inte klart hur allvarligt
underhållsproblemen påverkade de tyska möjligheterna att fortsätta anfalla
österut. Visst kunde generaler som frontbefälhavare Georgij Zjukov, som var
förhållandevis välinformerad om läget vid fronten, ana att leran var en
allvarlig hämsko på tyskarnas anfallsoperationer, men han kunde inte utgå från
att faran tillfälligtvis var över. Tvärtom måste han fortsätta sina febrila
ansträngningar att lappa ihop försvaret väster om Moskva.
Här
en lätt stridsvagn Panzer I som långsamt tar sig fram i leran, rasputitsa, som
ser till att stoppa all tysk framryckning. Allt går i snigeltempo och det som
förr gick kanske på några timmar tar nu dagar. Foto: NARA
Zjukovs rapporter över de disponibla styrkor som fanns att tillgå vid frontlinjen samt det faktum att Mozjajsklinjen redan var bruten på flera ställen, inte minst symboliserat av att Kaluga föll 13 oktober, gjorde att funderingar på att evakuera Moskva satte igång. Försvaret skulle kanske inte hålla. Alla i den sovjetiska ledningen kunde sin historia. Nu stred man åter vid Borodino som Napoleon och Kutuzov hade gjort 1812. En vecka efter slaget vid Borodino 7 september 1812 tågade Napoleons armé in Moskva. Order gavs att förbereda större evakueringar och sprängningar av viktiga installationer i Moskva. Helt nytt var emellertid inte detta, Evakueringar från Moskva hade faktiskt pågått sedan krigets början, men ju närmare fronten kom Moskva desto mer eskalerade de. Inte bara kvinnor och barn utan även fabriker med arbetare skickas österut mot Ural. Belägringstillstånd utropades den 20 oktober i Moskva och efter detta hade skett var det ingen tvekan att Stalin ämnade stanna kvar i Moskva och staden skulle försvaras tills sista man.
Befälhavare för SS-divisionen ”Das Reich”, Paul Hausser, efter sin skada, mannen med ögonlappen. Bakom honom med riddarkors står Sylvester Stadler, en österrikare som skulle senare bli divisionschef för 9-SS-pansardivision ”Hohenstaufen”. Bilden är från 1943.
Vidare
läsning:
Niklas
Zetterling & Anders Frankson: Hitlers första nederlag – Anfallet mot
Moskva. (Stockholm 2011)
Klas
Reinhardt: Die Wende vor Moskau. Das Scheitern der Strategie Hitlers im Winter 1941,42. (Stuttgart 1972)
Georgij Zjukov: The
memoirs of Marshal Zhukov. (London 1971)
En enkel jämförelse av det tyska pansarvapnet
Hur var det 1941 jämfört med hur var det 1944?
En enkel studie om skyttesoldatens pansarvärn
Pansarvärnsgevär på östfronten
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html
Lästips om östfronten finns här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar