Nakajima G8N Renzan
I samband med första världskriget (1914 –1918) kom ett nytt vapensystem att etablera sig, stridsflygplanet. Frågan var, skulle det etableras ett flygvapen som övergripande fick ansvar för flyg eller skulle armén respektive flottan bygga upp sina egna flygstyrkor. Detta var ingen enkel fråga.
Vi i Sverige valde att etablera ett flygvapen 1926. Medan Japan till exempel valde att armén respektive flottan byggde upp sina egna flygstyrkor. Så den berömda Mitsubishi A6M ”Zero” var flottans jaktplan 1941 medan armén hade valt Nakajima Ki-43 "Hayabusa" som sitt. Det var först efter andra världskriget som ett japanskt flygvapen etablerades, 1 juli 1954.
Den japanska arméns jaktplan Nakajima Ki-43 "Hayabusa" började tas i tjänst sommaren 1941 och nästan 6 000 jaktplan byggdes. Foto: US Air Force
Flottan beställde tunga bombare
Så när det var dags att utveckla ett tungt fyramotorigt bombflygplan i Japan under andra världskriget fick firman Nakajima en beställning från flottan, på ett landbaserat tungt bombflygplan med lång räckvidd. Flottan såg ett behov i sin krigföring av detta. Första projektet Nakajima G5N Shinzan gick inte bra och lades ner 1941.
Den tunga bombaren Nakajima G5N Shinzan, totalt sex flygplan byggdes. Framför den står den japanska flottans jaktplan Mitsubishi A6M ”Zero”. Foto: Wikipedia CommonsNästa projekt, Nakajima G8N Renzan, startade under 1943 men utvecklingsarbetet tog tid så första prototypen var färdig i oktober 1944. Flottan fick den i januari 1945 för att testflygningar med mera. Ytterligare tre prototyper gjordes färdiga, men kriget gick inget bra för Japan. Målet hade varit att under hösten 1945 ha 16 prototyper och 48 produktionsflygplan.
En liten jämförelse med USA
Så tittar vi på tekniska fakta och jämför med USA:s klassiska tunga bombare Boeing B-17G Flying Fortress finner vi följande:
Det amerikanska bombplanet Boeing B-17G Flying Fortress. Notera den defensiva beväpningen under nosen som tillkom efter tyskarna körde taktiken "Head on" då de tyska jaktpiloterna notera en svaghet i den defensiva beväpningen. Foto: US Air ForceJapan först och USA sist.
Längd ca 23 meter /22,6 meter
Vingbredd 32,5 meter /31,6 meter
Besättning 10 /10
Max vikt: 32 ton /29.7 ton
Max fart: 595 km/h /462 km/h
Motorstyrka. 1850 hk per motor / 1 200 hk per motor
Räckvidd: 3 945 km / 3 219 km
Max bomblast: 4 ton /3,6 ton
Alltså som det verkar inget dåligt plan, ganska bra faktiskt. Men Japan byggde fyra prototyper medan USA byggde 12 731 Flying Fortress. Så Nakajima G8N Renzan hade varit en bra maskin men inget som hade förändrat krigets utgång på något sätt.
Ingen av de fyra prototyperna överlevde utan en förstördes under kriget medan de andra tre skrotades efter kriget. Foto: San Diego Air and Space Museum
Vad gällde när det kommer till defensiv beväpning? Flying Fortress hade 13 stycken tunga 12,7 mm kulsprutor utspridda runt om flygplanet. Medan japanen hade 6 stycken 20 mm automatkanoner och 4 stycken tunga 13 mm kulsprutor. Alltså ganska likvärdigt.
Vidare läsning:
Basil Collier: Japanese Aircraft of World War II. (London 1979)
Robert A. Pape: Bombing to Win – Air Power and Coercion in War. ((Ithaca 1996)
Barrett Tillman: Whirlwind. The Air War against Japan 1942–1945. (New York 2011)
Det svenska flygvapnets jaktplan 1939 och 1945
En enkel jämförelse mellan Gladiator och Mustang
Luftwaffes satsning på störtbombare
Historien om Junkers Ju 87 Stuka






Inga kommentarer:
Skicka en kommentar