Finland i krig

 

Sextioettan i strid – de höll Röda armén stången vid Tienhaara 1944

En del finska regementen skrev för evigt in sig i historieböckerna genom sina bedrifter på slagfältet. Ett av dessa var infanteriregemente 61, även känt som IR 61 eller helt enkelt "Sextioettan".

 

Lagom till midsommar 1944 tog IR 61 över försvaret av Tienhaara. På bilden ses en soldat i ställning nere vid vattenbrynet, eldberedd med sin finska kulsprutepistol Suomi M/31. Foto: SA-Kuva

IR 61 sattes upp i svenska Österbotten 1941 och bestod av finlandssvenska reservister. Förutom den mycket omtalade regementschefen Alpo Marttinen fanns en annan mycket känd soldat i regementet, nämligen Harry Järv.

Tienhaara – vägen till Helsingfors

Efter segern i Viborg under sommaroffensiven 1944 ville Röda armén slå sig fram i järnvägens riktning via sundet Kivisillansalmi från innersta Viborgska vikens västra sida. Från Tienhaara skulle man ha den kortaste sträckan till Helsingfors och Villmanstrand.

Staben för 3. bataljonen i IR 61 vid Tienhaara. Sittande vid sitt "skrivbord" ses bataljonschefen major Bruno Lagerbohm. Han var en erfaren chef och hade fört befälet över bataljonen sedan september 1942. Foto: SA-Kuva

Dags för frontlinjen

Klockan 15.00 den 22 juni 1944 övertog IR 61 ansvaret för fronten vid Tienhaara. Till höger om regementet fanns estniska frivilliga i IR 200 och till vänster fanns snart ett annat svensktalande regemente, IR 13. IR 61 hade tre infanteribataljoner samt ett tungt granatkastarkompani och ett kanonkompani. Med full styrka skulle regementet ha haft nästan 3 600 man. IR 61 grupperade med två bataljoner framme i linjen och regementets 2. bataljon blev inledningsvis reserv.

Infanteriregemente 61: befälhavare: överstelöjtnant Alpo Kullervo Marttinen

Första bataljonen (4 kompanier): major Edvin Holmberg

Andra bataljonen (4 kompanier): kapten G. Rudolf Renvall

Tredje bataljonen (4 kompanier): major Bruno Lagerbohm

13. granatkastarkompaniet: kapten Georg Braxén

14. kanonkompaniet: kapten Björn Wahl

 

Kanonkompaniet i regementet hade fyra pjäser i den främre linjen vid strandlinjen och två pjäser i reserv. Kompaniet hade bland annat utrustats med erövrade sovjetiska 45 mm pansarvärnskanoner. Foto: SA-Kuva

Bästa skyddet, ur IR 61:s regementshistorik:

” Vi grävde som dårar med våra små spadar och fast vi blev skinnlösa i händerna gav vi oss inte, förrän vår grop gav oss det skydd vi ville ha.”

Varje soldat i IR 61 insåg vikten av att gräva ned sig och det blev deras första uppgift vid Tienhaara. Regementet de löste av hade knappt gjort något här vid Tienhaara. Marken var bitvis otjänlig att gräva i, så ställningarna bättrades på med bröstvärn. Först sent på kvällen kom det sovjetiska artilleriet att lägga området under eld och de första landstigningsförsöken från Viborgssidan inleddes. Dessa slogs tillbaka och regementets första dag vid Tienhaara  hade kostat nio stupade och 58 sårade.

Karta över slagfältet. Efter seger vid Viborg försökte Röda armén ta sig till Tienhaara men Sextioettan stod i vägen. Illustration: Samuel Svärd

Över 20 000 granater på IR 61!

På midsommarafton den 23 juni 1944 utbröt en eldstorm av en storlek som IR 61 aldrig tidigare hade upplevt. Ur IR 61:s regementshistorik:

”Luften, jord och himmel vibrerade; bävade i ett enda kaotiskt dån.”

Sovjetiska bomb- och attackflygplan förstärkte den fruktansvärda eldorkanen med sina bomblaster och raketer. Sedan kom det sovjetiska storanfallet, hela sundet framför regementet var fullt av båtar och flottar. De finska soldaterna öppnade eld med allt som fanns till buds av kulsprutor och kanoner och eldgivningsorder gavs till artilleriet.

En fruktad fågel, Junkers Ju-87D. Det tyska störtbombplanet sattes in med fruktansvärd effektivitet på Karelska näset på sommaren 1944. När de sågs flyga över skyarna uppstod glädjescener bland finländarna: "Det är Stukor, det är Stukor!" En sanslös glädje utbröt. Stora karlar, barska kämpar, klev upp ur sina värn, hurrade och kastade upp sina mössor i luften. Samma scen utspelade sig nästan överallt vid de finska linjerna. Foto: SA-Kuva

Mannerheim oroad

Den finländska elden denna dag var fortsättningskrigets dittills kraftigaste. Samtidigt hade Marttinen bett om assistans i form av flygunderstöd och flygförband, så Kuhlmey anlände med sina Stukor. Det sovjetiska storanfallet stoppades till priset av 120 förluster – spaden hade räddat många liv under eldstormen. Striden vid Tienhaara hade hörts ända till högkvarteret i Sankt Michel, där Mannerheim med oro väntade på besked om stridens utgång.

Längre bak fanns stormkanonvagnar redo i reserv för att understödja motanfall ifall linjen vid Tienhaara inte skulle hålla och ifall Röda armén skulle etablera brohuvuden. Foto: SA-Kuva.

Nya anfall slogs tillbaka

På midsommardagen försökte Röda armén igen, men det var inte med samma styrka som dagen före. Vädret hade blivit sämre och regnet öste ned. Mindre försök och sporadisk artillerield förekom, men inte alls med samma kraft och intensitet som den 23 juni. Det hela verkade lugna ned sig vid Tienhaara.

Strider vid Ihantala

Den 26 juni hördes dock ett ihållande krigslarm från Ihantala. Röda armén hade skiftat fokus mot Tali-Ihantala och insett att den inte skulle komma igenom vid Tienhaara där IR 61 höll linjen. Striderna i området fortsatte under juli, men inte med samma kraft som under midsommarhelgen 1944. Ur IR 61:s regementshistorik:

” Trots det skenbara lugnet lider vi fortlöpande förluster.”

Regementschefen Marttinen (närmast kameran till vänster i bild) på besök hos 3. bataljonen med bataljonschefen Lagerbohm längst till höger i bild. Det är den 25 juni 1944 och platsen är Tienhaara – slaget var vunnet! I vinterkriget deltog Marttinen i en av de mest lysande finska segrarna. Han var stabschef för 9. divisionen i Suomussalmi, ett uppdrag för vilket han personligen utsetts av divisionens befälhavare Hjalmar Siilasvuo, eftersom han var ”tillräckligt barsk”. Foto: SA-Kuva

En avgörande strid

IR 61:s förluster under sina försvarsstrider vid Tienhaara var omkring 800 stupade och sårade, varav sex döda hade varit kompanichefer. Nya rekryter slussades snabbt in från Dragsvik för att ersätta dessa. Ur IR 61:s regementshistorik:

”Vi transporterades sedan till Tienhaara med lastbil. Sista biten till IR 61 fick vi ta oss till fots och passerade en trave med likkistor. Otäckt!”

Finland köpte under vinterkriget 32 tunga 20,3 cm haubitsar från USA, men de hann inte levereras förrän vinterkriget var över. Flera av dessa kom att förloras under sommarstriderna 1944. Dessa pjäser kom tillsammans att avfyra nästan 13 000 granater under fortsättningskriget. Foto: SA-Kuva

Den 6 augusti 1944 var regementets uppgifter vid Tienhaara slutförda. Detta blev den sista stora stridsuppgiften för IR 61 och som general Karl har skrivit:

” Ryssarna försökte flera gånger bryta försvaret, emedan vägen på detta ställe var kortast till södra Finland. Alla försök blevo ändå avvärjda och den militära äran, åtminstone på detta avsnitt, var räddad.”

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Finlands pansarvärn under fortsättningskriget 1941 – 1944

Tyska vapen i tjänst hos Finland

Stalin vann kriget men Sovjetunionen kollapsade

Sovjetunionens imperium bryts upp