Utmärkelsen erhölls i strid
Gardestitel under andra världskriget var hedersutmärkelse som Röda arméns förband erhöll efter att ha genomfört strider väl och utmärkt sig. Garde hade sedan gammalt en elitstämpel över sig och meningen var att de förband som fick gardestitel skulle bli ett verktyg för frontbefälhavare vid krissituationer. Ett förband som det gick att lita på.
Det var ju främst för skyttedivisioner detta var viktigt. Vilka divisioner skulle en högre befälhavare sätta in i svåra situationer. Röda armén satte upp nästan 600 skyttedivisioner totalt och tilldelades en högre chef ett antal divisioner som förstärkning så visste han att de som hade blivit utnämnda till garde hade förmodligen en väl fungerade ledningsstruktur. Här hade divisionens nervsystem, det vill säga staber på olika nivåer, visat sig kunna bemästra svåra situationer och utnämnts till garde.
Men som sagt det var inte bara skyttedivisioner som utnämndes till garde utan även andra förband och även högkvarter, alltså staber. Dock ett undantag fanns och det var att alla förband med salvpjäser, det vill säga raketartilleri, blev automatiskt garde. Här fanns det inget krav på framgång i strid.
Premiär september 1941
De fyra första gardesdivisionerna blev fyra skyttedivisioner den 18 september 1941 som sedan följdes av ytterligare tre stycken den 26 september. Samma dag blev 1. motorskyttedivisionen ”Moskva” också gardesdivision.
18 september 1941 var det 100., 127., 153. och 167. skyttedivisionen
26 september 1941 var det 64., 107. och 120. skyttedivisionen
I de tre fronterna som försvarade Moskva den 1 oktober 1941 fanns två av de åtta gardesdivisioner, 2. och 5., som grupperade. Men ytterligare tre divisioner skulle snart anlända och sättas in i frontlinjen.
De tre var 6. och 7. gardesskyttedivisionen samt 1. gardes motoriserade divisionen. Den förstnämnda sattes in i striderna vid Mtsensk mot Guderian medan 7. gardesskyttedivisionen kom att användas som en brandkårsstyrka. Först försvaret av Kursk, sedan vid Serpuchov och slutligen efter Solnechnogorsks fall den 25 november upp i norr hos Rokossovskijs 16. armén. Denna division hade för att vara ett sovjetisk förband långa traditioner då den sattes upp redan under ryska inbördeskriget som 64. skyttedivisionen. Medan den motoriserade divisionen stred i centrum i huvudsak med sovjetiska 33. armén.
Tunga förluster i försvaret av Moskva
Förlusterna för gardesskyttedivisioner blev även de tunga, till exempel 2. gardesdivisionen hos Brjansk Fronten hade den 7 november 3 189 man av sin ursprungliga styrka kvar medan 6. gardesdivisionen rapporterade samma dag en styrka på 5 130 man. Denna division som sattes först in i striderna vid Mtsensk. 5. gardesdivisionen som från början var grupperad hos Västfronten men skickades tidigt söderut och sattes bland annat in i försvaret av Kaluga hade förlorat 50 % av sin styrka fram till den 15 oktober. Men även om ”poor bloody infantry” tog stora förluster så fanns divisionens struktur kvar, alltså ledningen och staber, relativt intakt. Det gällde då att fylla på med ersättningsmanskap och vapen och lite vila med träning innan nästa stora insats.
Endast två skyttedivisioner kom att utnämnas till garde i försvaret av Moskva 1941 under tyskarnas offensiv. Detta var de sibiriska 316. och 78. skyttedivisionen under novembermånad. De blev 8. respektive 9. gardesskyttedivisionen. Det intressanta är att båda anlände från Sibirien som förstärkningarna under slaget och slogs under Rokossovskij i 16. armén. För soldaterna i 316. skyttedivisionen kom glädjen av ett erkännande av deras insats som utnämnt garde blandas med sorgen över att deras populärare divisionsbefälhavare generalmajor Ivan Panfilov stupade den 18 november.
Ett exempel på en gardesutnämning
Även andra förband än infanteri blev garde som Belovs 2. kavallerikår och Dovators kavallerikår och deras divisioner blev garde den 26 november 1941 men även en stridsvagnsbrigad blev garde och det var 4. stridsvagnsbrigaden under överste Katukov för striderna vid Mtsensk.
När Katukovs 4.stridsvagnsbrigaden blir 1.gardesstridsvagnsbrigaden den 11 november 1941 skickas en order ut om detta till alla fronter, arméer stridsvagnsdivisioner och brigader. Striderna mellan den 4 till 11 oktober lyfts fram. Om vi läser denna order så kan vi få en inblick i vilka problem som fanns i Röda armén. Här står följande:
Brigadens enastående agerande och resultat beror på
1. Att brigaden hela tiden hade spaning
2. Att stridsvagnar med motoriserat skytte och artilleriet hade god samverkan
3. Att stridsvagnar sattes i korrekt, med bakhåll och i kombinerade anfallsgrupper.
4. Att brigadens soldater slogs tappert och beslutsamt.
Brigadens agerande i strid bör vara ett föredöme för alla förband i Röda Armén i befrielsekriget mot de fascistiska inkräktarna.
Punkt 1 –3 är egentligen något som varje befälhavare ska göra och det kan inte ses som extra ordinärt. Men det var något som Röda Arméns högsta ledning kände sig tvingade att understryka för sina befälhavare då officersutbildningen före kriget hade varit eftersatt och bristfällig sett över hela Röda armén. Revolutionära ideal dominerade istället för grundläggande officersutbildning.
Ännu ett steg
Den 21 maj 1942 kom nästa steg. Ett nytt direktiv om gardesförbanden. Nu var det inte bara förbandet som hedrades med garde i förbandsbeteckningen utan personalen skulle också hedras. Ordet garde lades till i tjänstegraderna, så inte i stället för major Kuznetsov blev det gardesmajor Kuznetsov. Lite högre ersättning i gardesförbanden. En gardesmedalj att bära uniformens högra sida och på så sätt markera gardestillhörigheten. Underlätta för sårade i gardesförband att efter tillfrisknandet återvända till sitt förband. Normalt skickades du dit behoven var störst. Prioriterad vad gällde vapen.
Senare under kriget
Detta med gardesutnämningar fortsatte hela kriget men i ett lugnare tempo under de sista krigsåren. Standarden hade blivit mer jämn sett över armén i stort. Under 1941–1942 fanns det till exempel reguljära skyttedivisioner som kunde under längre marscher och omgrupperingar gå vilse eller orsaka världens trafikkaos i de bakre regionerna. Staberna i divisionerna hade med andra ord problem med grundläggande militär verksamhet. Men satsningar på utbildning av personal gav resultat. Och under 1944 var det inga större skillnader mellan en gardesdivision och en reguljär division sett till personalens kunnande men fortfarande hade en gardesdivision lite bättre ställt vad gäller automatvapen, personalersättning och artilleri.
Även inom pansartrupperna blev många förband garde. Alla sex arméhögkvarter inom pansartrupperna blev till slut garde. Röda armén kallade sina pansardivisioner för antingen stridsvagnskår eller mekaniserad kår. Röda armén hade 1945 24 stridsvagnskårer och 13 mekaniserade kårer och av dessa var 12 respektive 9 garde.
Hur många gardesskyttedivisioner blev det?
Röda armén hade 196 skyttedivisioner den 22 juni 1941 och under kriget kom ytterligare cirka 400 att formeras på ett sätt eller annat. Antal gardesskyttedivision blev till slut 117. Alla hade inte sitt ursprung i reguljära skyttedivisioner utan en del var gardesskyttebrigader eller luftburna brigader som hade expanderat till gardesdivisioner.
Vidare läsning:
Sharp, Charles, Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. (West Chester 1995)
Sharp, Charles C., Soviet Order of Battle World War II, Volume IV “Red Guards”. (West Chester 1995).
Katukov, Michail, Na Ostrie Glavnogo Udara. (Moskva 1974)
Zaloga, Steven & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003)
Utvecklingen av sovjetiska stormkanonvagnar:
Eld i målet, tunga och lätta vagnar
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar