En enkel jämförelse mellan de tre stora i Europa
Pansartrupper i alla ära men det var infanteriet som dominerade, ta till exempel USA hade sommaren 1944 89 divisioner och 16 var pansardivisioner. Jag ämnar här titta närmare på hur ett infanteriregemente var organiserat av amerikanska, tyska och sovjetiska krigsmakten. Tänkte de i samma banor? Eller hade de olika idéer?
Tysk infanteri i strid på östfronten. Tyskland hade 203 divisioner sommaren 1941 och 156 av dessa var infanteridivisioner. Här ses den tyska kulsprutan MG 34 med ett 50-skott trummagasin. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe
Krigsmakten brukar utveckla traditioner, rutiner och reglementen utifrån sina egna erfarenheter. Givetvis studeras andra länders krigsmakter och olika krig men dessa kan ses mer som influenser.
Röda armén kallade sina infanteriregementen för skytteregementet och det härrör från att ordet skytte istället för infanteri ansåg ha mer elitstatus i rysk armétradition. I vilket fall jag kommer tala om infanteri nedan.
Tittar vi på grunden så består ett regemente i alla tre nationer initialt av tre infanteribataljoner med understödsenheter. Både Tyskland och Sovjetunionen hade kvar hästar i organisationen med USA hade endast motorfordon. Sedan en annan aspekt cyklar var vanligast hos Wehrmacht.
Hur stort var regementet? Tyskland 3050 soldater, Sovjetunionen 2950 soldater medan USA 3257 man. Sedan påverkade givetvis kriget med alla sina förluster. Men detta var enligt de officiella listorna. Med tanke på striderna på östfronten var det svårt för tyska och sovjetiska regementen att bibehålla styrkan. USA fick uppleva detta på västfronten under 1944–1945.
Hur var det med tunga vapen? Alla tre hade fältpjäser, pansarvärnskanoner och granatkastare men ingen av dem valde att låta luftvärnsautomatkanoner att ingå organisatoriskt i infanteriregementet.
Lite variation med de tunga pjäserna
Eldunderstöd, USA valde från 1944 att ha ett batteri med 6 10,5 cm haubitsar i varje regemente medan Röda armén valde att ha ett batteri med 4 7,6 cm infanterikanoner och ett batteri med 7 12 cm granatkastare. Slutligen tyskarna hade initialt 2 15 cm tunga infanterikanoner och 6 7,5 cm lätta infanterikanoner. Under krigets slutfas 1944–1945 kunde det istället finnas 12 cm granatkastare. Tyskarna började producera 12 cm granatkastare 1943. De vidareutvecklade den sovjetiska och satte igång egen produktion. De hade insett vilket användbart vapen 12 cm granatkastare var. Dessa hade en betydligt tyngre granat än 8 cm granatkastare och därigenom större verkan i målet vid träff.
Pansarvärn. USA hade valt 57 mm pansarvärnskanon som standard i regementet 1942 och den stannade kvar hela kriget. Detta var licensproduktionen av den klassiska brittiska 6-pundaren. Den klarade faktiskt av nästan alla tyska pansarfordon, problem med Panther och Tiger frontalt. Hela 18 pjäser per regemente, tre i varje bataljon plus nio i eget pansarvärnskompani. Sedan hade USA givetvis fullt med raketgeväret Bazookas, 112 stycken. Så de hade bra grund att stå på. Röda armén hade 45 mm pansarvärnskanoner och använde den hela kriget. Det fanns totalt 12 i regementet, två i varje bataljon och sex i separat batteri. De dög mot tyskarnas lätta pansarfordon men varit lite för veka. Sedan inget raketgevär kom under kriget utan de fick nöja sig med pansarvärnsgevär (14,5 mm) som dög mot tyskarnas lätta pansarfordon. Det skulle finnas 54 pansarvärnsgevär på regementet.
Kaos hos tyskarna
Tyskarna hade 1941 12 37 mm pansarvärnskanoner Pak 36 och 27 7,92 mm pansarvärnsgevär i regementet. De insåg att detta inte håller så upprustning inleddes. Pansarvärnsgevären som var bataljonernas pansarvärn försvann rätt så fort ut medan det tog tid att ersätta kanonerna i regementets pansarvärnskompani. Så tittar vi på tyska infanteriregementen under 1943–1944 kommer vi finna en ganska blandad kompott beroende på hur tur de har haft gällande tilldelning av ny materiel. Tysklands nya pansarvärnskanon 50 mm Pak 38 som hade börjat införas 1941 blev en temporär lösning utan det satsade istället på 7,5 cm Pak 40. Men produktionen kom inte igång på riktigt allvar förrän 1943–1944.
Så tyskarnas pansarvärnsvapen 1944 i regementets pansarvärnskompani var tänkt att vara främst 7,5 cm Pak 40 och det nya raketgeväret Panzerschreck medan det nya pansarskottet Panzerfaust delades ut som ammunition till infanteriet. Med bara Panzerschreck skulle pansarvärnskompani ha 54 raketgevär plus eventuellt 18 i reserv. Medan bara kanoner 12 men förmodligen inte 12 Pak 40, utan det skulle finnas inslag av andra pjäser som till exempel Pak 36 och Pak 38. De hårda striderna 1943–1945 orsakade hela tiden förluster vilket gjorde att man inte kunde omorganisera i lugn och ro utan förband behövde hela tiden ersätta förluster.
Infanteribataljonens tunga vapen, 8 cm granatkastare. Här tyska fallskärmsjägare vid Monte Cassino och granat lämnar just pjäsen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-577-1917-08 / Haas / CC-BY-SA 3.0
Infanteribataljonens egna artilleri
Alla tre satsade på 8 cm granatkastare. Det kan ses som standardvapnet för indirekt eld i infanteribataljonerna. Granatkastaren var inte för tung så trupp kunde bära med pjäsen vid behov, en 8 cm granat har god verkan i målet och helt godkänd räckvidd. Granatkastares stora fördel att det är ett relativt lätta vapen jämfört med artilleripjäs men nackdelen är att elden är begränsad till övergradsbanor vilket begränsar användningen. Normalt kortare räckvidd än en infanterikanon och oförmåga till direkt eld. USA hade 18 per regemente, Röda armén 27 per regemente medan tyskarna 18 per regemente. Alla hade även lätta granatkastare men tyskarna tog bort sina tidigt.
Slutligen kulsprutor, där hade tyskarna kommit längst genom sin satsning på enhetskulsprutan MG 34 där val av lavett avgjorde deras funktion, skyttegruppens understödsvapen eller kompaniets understödsvapen. Samma kulspruta i hela regementet. Totalt 36 MG 34 i rollen som tunga kulsprutor. USA och Röda armén hade olika vapen. USA hade valt kulsprutegeväret M1918 Browning Automatic Rifle (BAR) för skyttegruppen medan Röda armén valt en lätt 7,62 mm kulspruta Degtarjev (DP) med ett cirkulärt trummagasin ovanpå vapnet. Alltså båda hade valt vapen med magasin, 20 för BAR och 47 för DP, som standard medan för tyskarna var det en möjlighet att ha ett trummagasin (50 patroner) istället för bandmatning. Detta med tanke på anfall och stormning av fiendens positioner medan i försvar var kanske bandmatning att föredra.
67 kg för en kulspruta
Röda armén hade dessutom sin klassiska vattenkylda 7,62 mm kulspruta Maxim Model 1910 som standardkulspruta för kompaniet, den vägde väldigt mycket drygt 67 kg och hade en lavett med små hjul. Så det gick att omgruppera genom att dra vapnet efter sig. Regementet hade totalt 36 kulsprutor. USA hade både tunga 12,7 mm kulsprutor M2 Browning som vattenkylda och luftkylda 7,62 kulsprutor även de från Browning, den vattenkylda M1917A1 och den luftkylda M1919A4. Hela 35 stycken tunga kulsprutor fanns medan 24 vattenkylda och 18 luftkylda i regementet.
När det kom till eldhandvapen var det gevär och kulsprutor som gällde. USA valt att ha automatgeväret M1 Garand som standard medan Sovjetunionen hade en del automatgevär men standard var repetergevär och samma för Tyskland. Alla tre använda kulsprutepistoler men endast Röda armén kom att organiserade speciella kulsprutepistolkompanier, cirka 100 man, för stormning. Ett per regemente. Däremot kom Tyskland ta ett steg längre med införande av Sturmgewehr under senhösten 1943, som brukar kallas historiens första automatkarbin. De tillverkades inte tillräckligt för att bli ny standard och ersätta det klassiska repetergeväret Karabiner 98k.
Slutord
Många likheter mellan de tre krigsmakterna. Dock vissa viktiga skillnader:
# att USA hade inga hästar.
# Tyskland hade enhetskulspruta, vilket förenklade logistiken.
# Röda armén hade inga raketgevär för infanteriet.
# Röda armén satsade tidigt på tunga 12 cm granatkastare.
Röda armén med sina tunga granatkastare, 12 cm obr. 38 (PM-38). Under åren 1939 till 1945 tillverkades 52 000 av dessa. Produktionen maximerades 1942 men sedan sänktes den då förlusterna gällande pjäsen sjönk. Tyskarna bröt inte genom den sovjetiska linjer på samma sätt efter sommaren 1943. Foto: Wikipedia Commons
Sedan viktig att notera att tyskarna på grund av manskapsbrist började dra in den tredje bataljonen i sina infanteriregementen. Under 1942 räckte inte ersättningsmanskapen till att både fylla upp existerade divisioner och skapa nya divisioner, så förband med förluster fick inte alltid manskap att fylla upp sina regementen. Detta ledde till att de kunde justera ner till två bataljoner per regemente. Senare fastställdes det under hösten 1943 att den nya standarden var två bataljoner per regemente. Nu genomfördes detta inte med automatik rakt över hela linjen. Men under 1944 hade generellt de tyska infanteridivisioner två bataljoner per regemente. Undantag fanns förstås. Samma problematik fanns inom Röda armén vad gällde förluster och det kunde innebära att en division gick ner till två bataljoner per regemente.
Speciellt för Tyskland och Sovjetunionen var den långa tiden (1941–1945) med tunga strider som påverkade organisationen över tiden. Samtidigt som alla tre krigsmakter gjorde ändringar och justeringar under tiden. Men i grunden tänkte de tre krigsmakterna i liknande banor sett till organisation och vilka vapensystem som skulle finnas i ett infanteriregemente.
Vidare läsning:
Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)
Stanton, Shelby L. : Order of Battle U.S. Army World War II. (Novato 1984)
Zaloga, Steven J., & Ness, Leland S.: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003)
Utvecklingen av det tyska infanteriet
Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?
Historien om tyska pansarvärnsgevär
Pansarvärnsgevär på östfronten
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar