söndag 2 mars 2025

Libanon 1982

Israel revolutionerar krigföringen 

Israel utkämpade flera krig med sina grannar under kalla kriget där Israel hade stöd av USA medan Egypten och Syrien backades upp av Sovjet. Dessa krig 1967, 1973 och 1982 drev på vapenutvecklingen och krigen har studerats flitigt av omvärlden. USA tog lärdom av Israels invasion av Libanon 1982 och hade stor nytta av detta. 

 Landet Libanon var länge en del av det osmanska imperiet men efter imperiets kollaps i samband med första världskriget hamnade landet under fransk administration. Det kallades det Franska mandatet för Syrien och Libanon. I samband med andra världskriget fick Libanon sin självständighet. 

Israel var inte denna enda av Libanons grannar som kom att strida i Libanon. Syrien hade också tendens att lägga sig i Libanons politiska liv. Syrien och Israel använde Libanon som slagfält. Här en förstörd syrisk stridsvagn T-62. Foto:  Israel Press and Photo Agency (I.P.P.A.) / Dan Hadani collection, National Library of Israel / CC BY 4.0

Palestinska befrielseorganisationen (PLO) var som en stat i staten i Libanon. I Libanon hade det pågått ett inbördeskrig sedan 1975 och intensiteten i inbördeskriget var varierande. PLO hade tvingats lämna Jordanien 1970 och tagit sin tillflykt i Libanon. Den svaga libanesiska staten och inbördeskriget gjorde det möjligt för PLO att etablera sig i Libanon. 

Israel överlämnade en del vapen till den paramilitära Sydlibanesiska armén (SLA) i södra Libanon. Bland Supersherman-stridsvagnar och pansarbandvagnar M113. Foto: Dan Hadani collection / National Library of Israel / The Pritzker Family National Photography Collection / CC BY 4.0

Israel som stödde den paramilitära Sydlibanesiska armén i södra Libanon beslöt att under 1982 invadera Libanon med syfte att slå ut PLO i Libanon. Den 6 juni 1982 korsar israeliska pansarkolonner gränsen. Syrien, som redan var involverad i inbördeskriget, bestämmer sig för att möta Israel på slagfältet. Här lyfts fyra vapensystem som fick sitt genombrott under Israels invasion i Libanon 1982 för att visa på den tekniska utvecklingen.

Jaktplanet F-15 Eagle 

Israel köpte detta jaktplanet tidigt, det kom ut på förband under andra halvan av 1970-talet och Israel fick sin första luftseger med F-15 Eagle redan 1979. Året efter anlände även de första F-16 Fighting Falcon till Israel. Israel hade två toppmoderna amerikanska stridsflygplan. 

En israelisk F-15 Eagle. Här kan vi se fyra luftsegrar på stridsflygplanet. Israel använder uppgraderade och modifierade F-15 än idag., inte bara som jakt utan också i rollen som tung attack (Strike Eagle).Foto: Bukvoed

Under åren som följde kom både syriska MiG-21 och MiG-25 falla offer för israeliska F-15. Under invasionen av Libanon 1982 stötte man på MiG-23:or och även de sköts ner. Israel hade avancerade stridslednings- och luftbevakningssystem (Awacs) och detta kombinerat ett av främsta jaktplan visade sitt värde över Bekaadalen i Libanon 1982 då 82 syriska Mi 21:or och MiG-23:or sköts ner utan att Israel förlorade ett enda F-15 eller av de F-16 som de också hade. Sovjetunionens svar på dessa flygplan var MiG-29 och Su-27, men de hade ännu inte tagit i tjänst i det sovjetiska flygvapnet. 

Spaningsdrönaren IAI Scout 

Israel var tidigt ute med drönare. På bilden IAI Scout som Sydafrika fick tillgång och använde strider under 1981. Foto: Bukvoed

Israel började redan under 1970-talet se möjligheter med drönare och började utveckla spaningsdrönare. En tidig modell var IAI Scout som faktiskt gjorde debut på slagfältet 1981 i sydafrikansk tjänst. Det var under operation Protea i södra Angola. Israel använde IAI Scout i stor skala först under invasionen av Libanon 1982. Spaningsdrönaren kombinerat med en slags skenmålsrobotar lyckades få det syriska luftvärnet att slå på sin radar. Israel avfyrade anti-radar robot efter anti-radar robot. Resultatet lät inte vänta på sig och Israel slog ut över 29 syriska luftvärnsbatterier. Striden som ägde rum 9 juni 1982 går under namnet Bekaadalens ”Turkey Shoot”. Det var den största luftstriden sedan Koreakriget och Israel verkar ha förlorat 1 drönare och fått två flygplan skadade medan Syrien förlorade över 80 flygplan och 29 luftvärnsbatterier. Den som inte hängde med i den tekniska utvecklingen blev helt enkelt grundligt slagen. USA tog intryck. 

Stridsvagnen Merkava 

Första prototypen var färdig 1974 och stridsvagnen hade utformats för största möjliga överlevnadsmöjligheter för besättningen. Det unika är att motorn är placerad i stridsvagnens front och det finns ett mindre utrymme baktill i vagnen. Som kan nyttjas via dörrar i baksidan av stridsvagnen. Max antal sex personer, men då är det trångt. 

Israel använde den brittiska Centurion och de amerikanska stridsvagnarna M48 och M60 som sina huvudvagnar. I Libanon 1982 sattes den israeliska stridsvagnen Merkava in. Fortfarande var det 10,5 cm kanon som senare uppgraderades till en israelisk 12 cm kanon. Foto: Dan Hadani / Dan Hadani collection / National Library of Israel / The Pritzker Family National Photography Collection / CC BY 4.0

Så stridsvagnen kan ta med sig några skyttesoldater eller användas för evakuering av sårade från slagfältet där området ligger under eld eller ett sätt för besättning att utrymma vagnen istället för genom tornluckor. 180 vagnar med 10,5 cm kanoner sattes in Libanon. Det var drygt 20% av alla stridsvagnar som Israel satte in i kriget, de övriga var Centurion eller M60 Patton. En annan unik sak med stridsvagnen var att den hade 6 cm granatkastare på tornet som ett slags närskydd, men den gick inte sköta inifrån vagnen. Det justerades efter kriget i Libanon. Inga andra länder har tagit efter Israel angående utrymme för skyttesoldater i stridsvagnar utan istället fokuserat på att utveckla bättre stridsfordon. Dagens Merkavastridsvagnar har 12 cm kanoner.

Attackhelikoptern AH-1 Cobra 

Den amerikanska attackhelikoptern AH-1 Cobra togs fram i samband med Vietnamkriget. Här i israelisk tjänst. Foto: Wikipedia Commons. 

Israel satte in två typer av pansarvärnshelikoptrar i Libanon 1982. Den lätta Hughes 5000MD Defender med pansarvärnsrobot TOW och den tyngre attackhelikoptern AH-1 Cobra som förutom pansarvärnsrobotar hade bättre bepansring, attackraketer samt kulsprutetorn med 7,62 miniguns under nosen. USA hade använt Cobras i Vietnam men i Libanon blev det mer stridsvagnar och pansarfordon som var målen. Både Defender och Cobra hade stora framgångar över Libanon 1982. Många länder har satsat stort på att fram attackhelikoptrar. 

Varning för nästa krig 

Invasionen av Libanon 1982 kan ses som förebud till Gulfkriget 1991 där USA skulle i ännu större grad visa betydelsen av att vara teknisk överlägsen på ett modernt slagfält. 

De amerikanska stridsflygplanen F-15 och F-16 mötte egentligen inget motstånd under Gulfkriget 1991. USA och dess allierade säkrade tidigt luftherravälde trots Iraks välutbyggda luftförsvar. Foto: US Air Force. 

USA insåg i samband med Yom Kippurkriget 1973 att amerikanska armén låg efter Sovjet vad gäller militär hårdvara, man hade haft näsan i Vietnams djungel under drygt tio år. Dock den luftburna dimensionen som USA hade utvecklat och förfinat i Vietnam med Cobras och Hueys hade många förespråkare i den amerikanska armén. De argumenterade för den Lätta armén och tredje världens konflikter. Amerikanska 9. infanteridivision i Fort Lewis blev förbandet att testa och driva utvecklingen av lätta fordon och utrustning. 

Den amerikanska M1 Abrams byggdes initialt med 10,5 cm kanon men lagom till Gulfkriget hade vagnen uppgraderats till 12 cm kanon. Det visades att vagnen hade inga problem med irakiska T-72:or under striderna. Foto: US Army

Men 1976 kom det nya reglementet Operations FM 100-5 för amerikanska armén och åter hamnade Fulda Gap, alltså strid mot Warszawapakten, i fokus. Det ledde till utvecklingen av bland annat följande för den amerikanska armén: stridsvagnen M1 Abrams, stridsfordonet M2 /M3 Bradley, luftvärnssystemet Patriot, attackhelikoptern AH-64 Apache, transporthelikoptern UH-60 Blackhawk, och salvpjässystemet M270 Multiple Launch Rocket System (M270 MLRS), det idag som har blivit känt som Himars. Då monterat på hjulfordon istället för bandfordon. 

Libanon 1982 gjorde att USA fortsatte sin utveckling vad gäller spaningsdrönare och avancerade stridslednings- och luftbevakningssystem. USA hade sedan 1979 haft blicken fäst på Mellanöstern, att något kunde inträffa som hotade USA:s intressen. Sovjets invasion i Afghanistan 1979 kunde varit ett första steg till något större och Irans revolution 1979, vad skulle hända där? USA:s dåvarande president Jimmy Carter sa i ett tal den 23 januari 1980: ”Att USA skulle använda militära medel för att skydda sina intressen i Persiska viken.” 

USA:s nya attackhelikopter AH-64 Apache sattes in med stor framgång under Gulfkriget 1991. Foto: US Army. 

USA kom att under 1983 sätta upp Förenta staternas centralkommando (CENTCOM), ett militärkommando ansvarig för operationer i Mellanöstern och Centralasien. Men man stationerade inga större truppförband i de aktuella områdena. Sedan kom Gulfkriget 1991 där den USA-ledda FN-alliansen helt enkelt körde över Irak. Huvudaktör var givetvis USA:s högteknologiska krigsmakt. Det var det totala kriget där alla försvarsgrenar samverkade och det fungerade. Det skrämde och oroade både Sovjet/Ryssland och Kina. Detta var något helt annat än USA:s insats i Vietnam.

Irakiska krigsmakten stod inte en chans utan blev slagen i Gulfkriget 1991. Både Sovjetunionen och Kina hade trott på ett längre krig. Nu hann det knappt börja förrän det var över. Foto: US Air Force

Vidare läsning:

Mattis Bergwall, Anders Ehrnborn & Anders Frankson: 50 år av krig – Från Vietnam till tredje världskriget (Stockholm 2020)

Trevor N.Dupuy & Paul Martell: Flawed Victory. The Arab-Israeli Conflict and The 1982 War in Lebanon. (Fairfax 1986)

Simon Dunstan: Yom Kippur - oktoberkriget 1973. (Hallstavik 2007)

Lite om drönare:


Om utvecklingen av stridsflyg i Asien


Luftkriget i Ukraina 2022



onsdag 26 februari 2025

Myten om SS-Wiking

Ett tyskt SS-förband eller multinationellt?

Divisionen SS-Wiking framställs ofta som ett multinationellt förband. Att de som stred i divisionen inte bara var tyskar utan det fanns en mängd soldater som var danskar, norrmän, nederländare och flamländare. Även att det fanns finnar och ester i divisionen. Men frågan är hur korrekt detta är?

SS-division Wiking stred på östfronten under 1941 som motoriserad infanteridivision. Det var först inför sommaroffensiven 1942 som divisionen fick sin pansarbataljon. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Hummel-025-22 / Hummel / CC-BY-SA 3.0

Waffen-SS satte tidigt upp egna nationella förband för danskar, norrmän, nederländare och flamländare. Medan finnar fanns hos SS-division Wiking under en tid som en egen bataljon innan de återvände till Finland 1943 och ersattes av den estniska bataljonen Narwa som senare under 1944 blev fysiljärbataljon i den estniska 20. SS-divisionen och lämnade SS-Wiking.

Få icke-tyskar 

SS-Wiking formerades inför Operation Barbarossa den 22 juni 1941, anfallet mot Sovjetunionen. Divisionen som var motoriserad hade tre infanteriregementen där Germania skulle vara tyskt, Westland för nederländare och flamländare och slutligen Nordland för danskar och norrmän. Nu blev det inte riktigt så för vid Operation Barbarossas inledning hade divisionen en förplägnadsstyrka på 19 000 soldater men antalet frivilliga icke-tyska soldater var bara 1 142 man. Ej medräknat är den finska bataljonens manskap där delar hade anlänt, 421 man. 

SS-division Wiking stred på södra delen av östfronten 1941 och även under 1942. Divisionen var nere i Kaukasus när Stalingrad inträffade i slutet av 1942. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Det visar på ett väldigt få antal icke-tycka frivilliga, drygt nio av tio soldater i divisionen var tyskar. SS-Wiking var en tysk SS-division med inslag av icke-tyska frivilliga och det utnyttjades i den tyska propagandan. Ett europeiskt korståg mot det röda hotet i öster, bolsjevismen. Antalet frivilliga i slutet av september 1941 hade vuxit 1 416 soldater, ej medräknat finnarna. 

Egna legioner 

Om vi tittar i januari 1942 fanns två tredjedelar av alla norrmän som SS hade värvat i den egna norska legionen. Av danskarna fanns ungefär hälften i sin legion, bland nederländarna drygt 50% och hos flamländare 60%. Det fanns betydligt fler soldaterna i de egna legionerna än i övriga Waffen-SS. Den av SS rekryterade Frikår Danmark sattes in i närheten av Demjansk på norra delen av Östfronten i maj 1942. Medan den norska motsvarigheten Legion Norge sattes in redan i februari 1942 i närheten av Leningrad. 

De flesta norrmännen tjänstgjorde i "Den Norske Legion". Denna anlände till östfronten under 1942. Foto: Wikipedia Commons

Även om SS värvade soldater ur nästan alla folkgrupper så fanns det en klar skillnad på divisionerna som markerades genom förbandsbeteckningen. Tyska SS-förband benämndes helt enkelt SS-Division. Förband som bestod av bra ariska grupper kallades Frivilliga SS-Divisioner (Freiwilligen SS). Slutligen de som var längre ner på rasstegen inom Waffen-SS hade beteckningen ”Divisioner som tillhör SS” (Waffengrenadier der SS). SS-Wiking kom hela kriget att benämnas som SS-division men SS-Nordland var en frivillig SS-division. 

SS-Nordland 

När divisionen SS-Nordland började formeras 1943 kom SS-regemente Nordland att lämna SS Wiking för att bli en grund för den nya divisionen. Både Frikår Danmark och Legion Norge kom att upplösas och utgjorde rekryteringsbas för den nya divisionens två pansargrenadjärsregementen. Men trots detta kom inte danskar tillsammans med norrmän utgöra majoriteten av divisionens personal.  Tyskar dominerade till viss mån, då många underbefäl var tyskar. Av en division på drygt 11 000 man var drygt 4 000 i personalen tyskar i slutet av 1943. Sedan fanns ett stort antal folktyskar från Ungern och Rumänien som soldater. Däremot var deras andel högre än den varit i SS-Wiking. Nederländare och flamländare kom att få egna nya förband under 1943, SS-frivilliga pansargrenadjärbrigaden Nederland och SS-frivilliga stormbrigaden Langemarck. 

Den mest kände svensken i Waffen-SS, Hans-Gösta Pehrsson, tjänstgjorde i SS-Nordland. Här på bilden från fronten vid Narva är han löjtnant. Foto: Riksarkivet Norge

Slutord 

Den tyska propagandan framställde SS-Wiking som en division där frivilliga från norra Europa kämpade tillsammans mot det bolsjevismen. Men detta stämmer inte överens med verkligheten. Visserligen hade divisionen fler icke-tyskar jämfört med andra SS-divisioner som klassades som tyska men fortfarande var det minst nio av tio soldater i divisionen som var tyska. Och SS klassade divisionen som tysk SS-division hela kriget till skillnad mot Nordland som betecknades som frivillig SS-division. 

Solhjulet var SS-division Wikings symbol. Med cirkel runt solhjulet blev det SS-Nordland. SS-division Wiking fick under 1942 sin första pansarbataljon. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Altstadt-055-37 / Altstadt / CC-BY-SA 3.0

Vidare läsning: 

 Klapdor, Ewald: Mit dem Panzerregiment 5 Wiking im Osten. (Selbstverlag Siek 1981) 

Strassner, Peter: Europäische Freiwillige. Die Geschichte der 5.SS-Panzerdivision Wiking(1940 1945). (Osnabrück 1968)

Neulen, Hans Werner: An deutscher Seite. (München 1992) 

Wegner, Bernd: Hitlers Politische Soldaten. Die Waffen-SS 1933-1945 (Paderborn 2009)


Här kan du läsa mer om SS-pansardivisioner:

Hur var det med Panther-stridsvagnen i SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:


fredag 21 februari 2025

Gladiator och Mustang

 Jakt 1939 jämfört med 1945 

Det svenska flygvapnet hade 51 jaktplan J 8 (Gloster Gladiator) i aktiv tjänst när andra världskriget inleddes den 1 september 1939. Första flygplanet levererades 1937. Flygstaben ansåg att monoplan var olämpliga vid landningar på de gräsfält som flygvapnet disponerade som vi beställde moderna dubbeldäckare. 

Vårt modernaste jaktplan 1939, J 8 (Gloster Gladiator). De placerades initialt hos F 8 Barkarby för att försvara huvudstaden. Foto: Krigsarkivet

Det brittiska jaktplanet Gloster Gladiator var alltså vårt främsta jaktplan 1939. När andra världskriget slutade under 1945 hade vi börjat ta det amerikanska jaktflygplanet J 26 i tjänst, mer känd som North American P-51D Mustang.  De första levererades 10 april 1945. 

Luftwaffes nemesis i svensk tjänst, J 26 (P-51D Mustang). De togs i tjänst 1945 och under 1953 började de tas ur tjänst. Många såldes av till andra länder. Foto: Flygvapenmuseum

 Sex år och hur var skillnaden? 

Gladiator hade som standard 4 x 8 mm kulspruta m/22 medan J 26 hade sex tunga 12,7 mm kulsprutor AN/M2 som fick i Sverige beteckningen 12,7 mm automatkanon m/45. En projektiltyp, 12,7 mm granat m/45 och m/45 X "spårljus", utvecklades i Sverige. I övriga världen hade 12,7 mm klassats som tung kulspruta då gränsen för automatkanon brukade gå vid 20 mm. Anledningen till att de betecknades automatkanon i Sverige beror på vår standard, Då vapnet kunde skjuta granatprojektiler och enligt dåtida svenska flygvapenreglar klassas vapnet då som automatkanon. Vi hade också redan en 13,2 mm automatkanon m/39. 

J 26 (P-51D Mustang. Totalt kom vi att anskaffa 161 maskiner varav tolv av dem byggdes om till spaning, S 26. . Foto: Flygvapenmuseum

Eldkraften J 26 hade var något helt annat än J 8. Både britterna och tyskarna hade under kriget plockat bort sina 7,7 mm och 7.92 mm kulsprutor och ersätt dem med tyngre vapen. Även vi Sverige började redan 1939 se 13,2 mm automatkanon m/39 som nytt huvudvapen för vårt jaktflyg och 8 mm kulspruta m/22 som sekundär beväpning. 

Fartresurser var som natt och dag. J 26 hade max hastighet runt 700 km/timme och hade bra höjd- och stigförmåga. Inget problem att ta sig an fientliga bombplan på hög höjd. Flygplanets fartresurser och förmåga var en anledning till att vi använde en del av dem som spaningsplan(S 26). 

J 8 (Gloster Gladiator) blev snabbt omodernt i samband med andra världskriget. Vi kom att sätta en del av dem i finska vinterkriget. Svenska frivilligflottiljen F 19 kom att ha dessa jaktplan. Foto: Krigsarkivet. 

J 8 var som sagt en annan generation, max hastighet runt 400 km/timme. Bra höjd- och stigförmåga för sin tid men Mustangen var bättre 16 meter per sekund i stigförmåga jämfört med 12 meter per sekund för Gladiator. 

”Snabba” bombplan 

Sedan kan vi jämföra hastighet med vår nya medeltunga bombplan Saab B 18 som började tas i tjänst under 1944. A-modell som kom först hade 470 km/timme som max hastighet med B-modellen som kom senare hade 590 km/timme. Så bombplanet skulle flyga ifrån Gladiatorn likt det tyska konceptet ”Schnellbomber”. Tyskarna försökte skapa bombplan som hade farten som sitt främsta skydd. 

Saab 18 kunde nyttjas även för spaning. Här bilden ett spaningsversion S 18A från Södermanlands flygflottilj (F 11). 

Poängen med ovan är att krig driver på den tekniska utvecklingen av vapen och se nu på kriget i Ukraina, drönarutvecklingen. De drönare som fanns i februari 2022 och de som finns nu 2025. Vi köpte J 26 Mustang 1945 men redan sommaren 1946 fick vi våra första jetjaktplan J 28 Vampire som hade fyra 20 mm automatkanon m/46. Jetjaktplan hade slagit igenom det sista krigsåret och var nu det nya,  ut med propellern och in med jetmotorer.

Vidare läsning:

Lennart Andersson: Svenskt militärflyg - Propellerepoken. (Stockholm 1992)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Carl-Axel Wangel (red): Sveriges militära beredskap 1939 - 1945. (Stockholm 1982)


Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html


lördag 15 februari 2025

Luftkriget över Ukraina 2022

Ryssland och Ukraina kämpar om luftherravälde 

En liten tillbakablick till 2022. Ukraina har sedan dess faktiskt avsevärt förbättrad sin förmåga både vad gäller stridsflygplan, luftförsvar, drönare och sin förmåga till fjärrbekämpning medan Ryssland har utvecklat sin kapacitet för fjärrbekämpning genom Shahed-drönare men övrigt inte mycket.

Ett ukrainskt attackplan Suchoj Su-25. Det ukrainska flygvapnet hade stort sett samma typ av flygplan som Ryssland i många avseenden fast inte lika moderna. Det fanns Su-25, MiG-29, Su-24 och Su-27 till exempel. Foto: Wikipedia Commons

Kriget mellan Ukraina och Ryssland inleddes som sagt 2014 med ockupationen av Krim och striderna i Donbass. Den 24 februari 2022 inleddes ett fullskaligt ryskt anfall på Ukraina med syfte att störta den ukrainska regimen och ockupera stora delar av landet. 

Vladimir Putin trodde precis som Adolf Hitler trodde 22 juni 1941, det är bara att ”sparka in dörren så kollapsar bygget”. Precis om Hitler hade Putin helt fel. Det ryska anfallskriget gick varken bra till lands, till sjöss eller i luften. Detta trots ett enormt kvantitativt övertag.

En viktigt vapen för Ukraina under inledningen av kriget var den turkiska drönaren Bayraktar TB2. Här i ukrainska flottans tjänst. Men sedan insåg ryssarna att det inte skulle få luftherravälde så de skärpte till sig vad gäller luftvärn. Foto: Wikipedia Commons

Ryssland trodde att de skulle fixa luftherravälde på en gång, De hade ju 12 till 13 stridsflygplan per ukrainskt, ett gigantiskt övertag. Ukraina sägs ha haft drygt 110 stridsflygplan den 24 februari 2022. Nu sattes inte allt ryskt stridsflyg in, men de flesta bedömare i samband med invasionen den 24 februari 2022 trodde att det ukrainska flygvapnet snart skulle vara ett minne blott och att det ryska flygvapnet skulle etablera ett solitt och säkert luftherravälde över hela Ukraina. Nu blev det inte alls så. 

Ett tungt ryskt attackplan Su-34 har skjutits ner över Ukraina. Dessa togs i tjänst under 2010-talet och varit en viktig komponent i upprustningen av det ryska flygvapnet. Foto: Ukrainas statliga räddningstjänst / Wikipedia Commons

Varför kan vi fråga oss? 

Tittar vi bakåt i historien ser vi att det sovjetiska flygvapnet under jetåldern egentligen inte var inblandat i ett luftkrig mot en kvalificerad och reguljär krigsmakt som Ukraina är med stridsflyg och luftvärn. Det sovjetiska flygvapnets enda riktiga krig under jetåldern var Afghanistan 1979–1989 och hotet för de sovjetiska stridsflygplanen var antingen bärbara luftvärnsrobotar som Stinger eller tunga 14,5 mm kulsprutor eller 23 mm automatkanoner. De sovjetiska stridsförlusterna under detta krig var totalt drygt 100 stridsflygplan och drygt 300 helikoptrar. Det innebär färre än ett stridsflygplan per månad i snitt. Bättre motmedel mot Stinger utvecklades men mycket mer skedde inte. 

Sedan har dagens ryska flygplanet egentligen bara haft motståndare med samma typ av vapenarsenal som Afghanistan. Förutom ett mycket kort krig mot Georgien med ännu större numerär överlägsenhet. Georgien hade ett utbyggt luftförsvar med mer kvalificerade luftvärnsrobotsystem (av rysk modell), men inga jaktplan fanns. Insatsen i Syrien från 2015 fram till 2022 där det ryska flygvapnet har gjort ett stort antal stridsuppdrag, har lett till minimala förluster: endast sex stridsflygplan. Även där rör det sig om en motståndare utan stridsflygplan eller större luftvärnsrobotsystem.

Det sovjetiska flygvapnets svåraste motståndare under kriget i Afghanistan, den amerikanska bärbara luftvärnsroboten FIM-92 Stinger. Foto: Wikipedia Commons. 

En motståndare som kunde försvara sig 

Vad det ryska flygvapnet stötte på i Ukraina var en motståndare med ett utbyggt luftförsvar. Ukraina hade kvalificerade luftvärnsrobotsystem och ett flygvapen med många stridsflygplan som spred ut sig och inte fanns på sina fredsbaser. Något liknade hade det ryska flygvapnet aldrig egentligen gått i strid med tidigare. Även det sovjetiska flygvapnet hade under jetåldern som sagt begränsade erfarenheter att strid mot en kvalificerad motståndare. Inledningsvis skedde ryska angrepp med stridsflygplan, markrobotar och kryssningsrobotar med mera mot ukrainska flygbaser och luftförsvarsanläggningar med målet att slå ut det ukrainska luftförsvarets olika delar. Men tack vare Ukraina hade gått upp i stridsberedskap och spridit ut sig blev förlusterna inte stridsavgörande, utan man hade kvar sin förmåga att verka mot det ryska flygvapnet. Inget luftherravälde skapades. 

De ryska flygplansförlusterna under kriget i Ukraina är något helt annat än Ryssland har upplevt tidigare. Varje stridsflygplan som dimper ner i backen är ett kostsam historia. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Notera att sex ryska stridsflygplan hade gått förlorade under mycket lång tid i Syrien. Vi kan säga ett per år. Nu i Ukraina var minst två per vecka om vi slår ut det hela på 2022. Efter det ryska storanfallets inledningsfas kom det ryska stridsflyget snart att drastiskt minska antalet uppdrag som innebar att flyga över stridszonen och på djupet. Anledningen var rädslan för förluster på grund av att det ukrainska luftförsvarets olika delar fortfarande fungerade. I stort sett ägnade man sig åt fjärrbekämpning med sina strategiska bombflygplan på långt avstånd från stridszonen. 

MacGyver i Ukraina 

 Den ryska förmåga att bekämpa motståndarens luftvärnsradar (SEAD) verkar ha varit låg, och något som liknar det amerikanska Wild Weasel-programmet med antiradarrobotar verkar inte ha prioriterats i det ryska flygvapnet. Det har ju inte funnits ett stort behov av denna förmåga, sett till vilka krig som det ryska och sovjetiska flygvapnet har utkämpat genom åren. Stridsinsatserna har varit mot motståndare som varken haft jaktflyg eller kvalificerade luftvärnsrobotsystem. USA fick lära sig det den hårda vägen i Vietnamkriget. 

En ukrainsk flygförare i sin MiG-29 avfyrar en antiradarrobot AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile). Ukrainarna löste problemen som fanns och lyckades hänga på dessa robotar på sina sina stridsflygplan. Foto: Ukrainska flygvapnet

Däremot verkar Ukraina tagit fasta på detta, och USA har levererat AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile) som är en antiradarrobot. Ukrainarna har visat sådan skicklighet vad gäller användandet av just denna robot att de börjat kallas MacGyver (en amerikansk tv-serie om en man som tvingas improvisera fram lösningar med hjälp av de föremål som finns till hands). Ukrainarna fick nämligen inga nya stridsflygplan 2022 som passade för HARM, men de har lyckats integrera HARM både på sina MiG-29 och Su-27. Detta har gjort att ukrainska flygvapnet har slagit ut flera ryska luftvärnsradarsystem och därmed skapat möjligheter för det ukrainska flygvapnet att flyga stridsuppdrag över slagfältet 2022 i betydligt större utsträckning än det ryska flygvapnet. Det visar betydelsen av att ha god för förmåga vad gäller SEAD ( Suppression of Enemy Air Defenses). 

Ett stort fiasko för Ryssland

Det ryska flygvapnets förmåga att verka och hålla nere förlusterna beror helt hållet på deras motståndares kvalitéer. De har ju knappt haft några problem under insatsen i Syrien, medan insatsen i Ukraina under 2022 visar på enormt stora brister. Tydligen räcker de inte till trots att de hade ett enormt styrkeöverläge vad gäller stridsflygplan, minst 12 mot 1. Utan luftkriget över Ukraina 2022 måste ses som en ukrainsk seger men tanke hur styrkeförhållandena var. 

Förluster under 2022 pekar mot att Ukrainas förluster motsvarar cirka 40% av de stridsflygplan som fanns initialt den 24 februari. Men medan för varje ukrainsk förlust har det blivit minst två ryska förluster under 2022. Nu är inte kriget slut och exakta siffror finns inte ännu utan dessa siffror får ses som väldigt osäkra. I vilket fall det ukrainska flygvapnet och luftförsvaret red ut stormen 2022 och har sedan stridit vidare för Ukrainas frihet. 

Som den ryske Wagner-officeren riktigt påpekar: "ukrainska Su-25 are still going strong. Foto: Ukrainas Försvar.

Som avslutning, en officer hos ryska Wagner kommenterade luftstriderna under 2022, ”jag hört rapporteringarna angående hur många stridsflygplan vi har förstört för fienden. Det ukrainska flygvapnet finns inte mer. Trots det bombas vi av ukrainska Su-25:or hela tiden.


Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mer om dagens Ryssland här:

Putins Nato kollapsar

Mer om Stalins Sovjetunionen:

Korthuset som inte var stabilt!

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html


tisdag 11 februari 2025

Tre klassiker i svenska armén

Kulsprutepistol m/45, Kulspruta 58 och Automatkarbin 4

I våra infanteribrigad 49 hade skyttegruppen som eldhandvapen: gevär, automatgevär eller kulsprutepistol. Sedan till infanteribrigad 59 försvann gevär. Då började skyttegrupperna att få den nya kulspruta 58 som understödsvapen istället för kulsprutegevär. Sedan vid infanteribrigad 66 började Automatkarbin 4 att komma och i infanteribrigad 77 tog den över. Automatgeväret försvann på grund av Automatkarbin 4 medan kulsprutepistol m/45 levde vidare. Till exempel i infanteribrigad 77 hade stabspersonal och pjäsbesättningar ofta kulsprutepistol m/45 som personlig beväpning. Så kulsprutepistol m/45, kulspruta 58 och automatkarbin 4 blev de klassiska eldhandvapen i infanteribrigad 77.

Kulsprutepistol m/45 är ett populärt vapen. Lätt att lära sig och lätt att använda. Här övas det och året är 1973. Foto: Lasse Sjögren

Kulsprutepistol m/45

Denna kulsprutepistol infördes 1945 och var konstruerad av Carl Gustafs stad gevärsfaktori i Eskilstuna. Vapnet var enkelt och lätthanterligt, perfekt för värnpliktiga soldater. Kulsprutepistolen var helautomatisk och fungerade enligt principen tungt oreglat slutstycke. Det var avsett för automateld och saknar läge för patronvis eld. Men har en avtryckare som tillät patronvis eld med fingerdisciplin.

Tre modeller kom att finnas inom försvaret. En oladdad 9 mm kulsprutepistol m/45 vägde 3,9 kg oladdad medan en laddad med 36 skott i magasinet vägde 4,5 kg.  Vapnet har inte bara använts av Sverige utan av flera länder runtom i världen. Vapnet har även siktats i dagens krig i Ukraina.

Axelstödet var enkelt, nämligen bockat stålrör och infällbar. Utfällt var totallängden cirka 80 cm medan ihopvikt endast 55 cm. Detta underlättade enormt till exempel för pjäsbesättningar när de bar sitt vapen på ryggen. Vapnet var tillverkat i pressad plåt och detta hade tendens att rosta lätt om man inte tog hand om sitt vapen.  Men vapnet bestod av få delar, var lättskött, smidigt och kompakt. Helt enkelt omtyckt.


Skyttegruppens eldkraft, kulspruta 58. Hela 188 kulsprutor fanns i varje infanteribrigad 77. Foto: Lasse Sjögren 

En kär vän – ksp 58

Kulspruta m/58 infördes 1958 och idag har vi skippat modellprefixet, helt enkelt ksp 58. Vi har tyvärr inte själva utvecklat denna excellenta kulspruta utan den är framtagen i Belgien, FN MAG av Fabrique Nationale (FN). Över 70 länder har på ett sätt eller annat vapnet. Vår kulspruta är en mindre modifierad version av denna och har tillverkats på licens.

Kulsprutan är väldigt flexibel, den kan användas som skyttegruppens tunga vapen, luftvärnskulspruta eller fordonskulspruta. Initialt använde vi 6,5 × 55 mm (patron m/94) men när AK 4 blev vår nya standard gick vi över till 7,62 × 51 mm NATO.

Det visades sig att som enmansvapen nedgick vapnets effektivitet.  Så ksp 58 ska ses som ett servisvapen som betjänas helst av 2 soldater, skytt och laddare. Och alla kan få bära extra ammo. Skyttegrupper idag har i stor utsträckning fått ksp 90 men ksp 58 är fortfarande i tjänst runt om inom Försvarsmakten och i olika versioner.

Hur var det under kalla kriget? En infanteribrigad 77 med cirka 5 300 man hade i brigaden totalt 188 ksp 58. Det brukar anges att en lokalförsvarsbataljon med drygt 800 man hade 29 ksp 58.

Vapnets längd är 1,27 meter och väger med benstöd 11,6 kg. Vapnet kräver band ammunition. Vapnet är robust och stryktåligt men kan kännas tung och otymplig. Jämför en ksp 90 som väger cirka 7 kg och är en dryg meter lång. Så en rejäl viktskillnad som bli värre när ammunitionsvikten läggs på. Detta då ksp 90 använder samma ammunition som Ak 5, 5,56 x 45 mm NATO. En patron till ksp 90 väger ungefär hälften mot vad en patron till ksp 58 väger.

I vilket fall en trotjänare som varit med sedan 1958 och fortfarande är i tjänst och kommer vara i tjänst under många år till. Så länge vi inte överger 7,62 × 51 mm NATO.

Till anfall. Traktor i bakgrunden avslöjar att det inte är en infanteribrigad 77 som övar utan förband från en infanteribrigad 66. Fotot är från 1980. Vi hade inte ekonomiska resurser att omvandla alla våra infanteribrigader till 77-standard. Foto: Lasse Sjögren. 

Vår nya Mauser – Ak 4

Sverige insåg att automatkarbiner var det nya eldhandvapnet för infanteriet. Vi genomförde ett antal tester innan vi bestämde oss för det tyska Heckler & Koch G3.  Vår svenska Automatkarbin 4 är en mindre modifierad version av denna och har tillverkats på licens. Vår tillverkning inleddes 1965.

Kaliber: 7,62 × 51 mm NATO

Vikt: 4,25 kg (utan magasin), 5,3 kg (laddad)

Längd: cirka 1 meter.

Automatkarbinen är ett helautomatiskt rekyldrivet vapen med halvreglerad mekanism. Vi hade magasin med 20 patroner och en del menar att det är enda felet med vapnet. Det borde varit 30. Det fanns en specialversion med en inskjutbar kolv. Ett mindre antal införskaffades till fallskärmsjägarförbanden, vapnet kunde därigenom göras med kompakt, endast 80 cm långt.

Till skillnad från kulsprutepistol m/45 som ansågs lättskött vad gällde vapenvård så var Ak 4  motsatsen. Vapnet hade betydligt fler delar och en del av dem små. Enklare att tappa bort vid vapenvård i fält. Givetvis bökigare med sin längd på en meter, in och ut genom tält, på- och avsittning på fordon.  Men vapnet var robust och pålitligt.  Ak 4 kunde ställas in för patronvis eller automateld.

AK 4 kom senare att ersättas av Ak 5 och i slutet av 1980-talet började den föras över till territorial- och hemvärnsförbanden.

 

Vikt (oladdad)

Längd

År

Kulsprutepistol m/45

3,9 kg

0,8 meter

1945

Kulspruta 58

11,6 kg

1,27 meter

1958

Automatkarbin 4

4,35 kg

Ca 1 meter

1965


Jämfört med andra länder
Hur var dessa vapen under kalla kriget jämfört med andra? Alla tre Kulsprutepistol m/45, Kulspruta 58 och Automatkarbin 4 höll bra standard. Svårt att säga att det fanns alternativ som skulle innebära en signifikant förbättring.

Vi hade givit våra skyttegrupper så bra eldhandvapen som det var möjligt. Givetvis finns det alltid detaljer som kunde varit bra men på det stora hela att rätt beslut tagits tre gånger. 

Svenska infanterikanoner av den äldre modellen, mer eldunderstöd med spräng än pansarbekämpning. Stormning av anfallsmål i understöd av infanteriet. Foto: Lasse Sjögren. 


Mer om infanteribrigad 77 och pansarvärn:

Granatgevär, Ikv 91, pansarskott med mera

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

måndag 3 februari 2025

Frankrike i krig med Spanien

Solkungens första seger – Slaget vid Rocroi 1643

Trettioåriga kriget var så mycket mer än Sveriges intåg på stormaktsarenan. Vi var en part i kriget men det fanns flera andra konflikter som pågick annorstädes där vi inte deltog.

Frankrike var katolskt men fruktade att huset Habsburg, den spanska och österrikiska grenen, skulle få för stor makt om de besegrade de protestantiska styrkorna, tänk Nördlingen 1634. Så 1635 gick Frankrike i krig och invaderade spanska Nederländerna.  Inledningsvis gick det inte bra för Frankrike.

Den 14 maj 1643 ärvde den blott fyraåriga Louis XIV den franska tronen.  Men kardinal Mazarin tagit över efter kardinal Richelieu efter hans död i december 1642 ville inte avsluta kriget.  Kort efter den framtida Solkungen hade tagit över tronen stod slaget vid Rocroi.

Den befästa staden Rocroi som den spanska armén från Flandern planerade att erövra under sin invasion av Frankrike 1643. Här mötte en fransk armé upp och slaget om Rocroi utkämpandes på fälten utanför staden den 19 maj 1643. Bilden är från 1600 men ger ett bra intryck för hur staden var utformad. Illustration: Claude Chastillon  (1559–1616)

Den spanska armén i Flandern marscherade genom Ardennerna mot Frankrike i syfte att slå tillbaka mot Frankrike.  Den spanska styrkan under ledning av Francisco de Mejo bestämde att belägra den befästa staden Rocroi. Mitt emellan Bryssel och Reims, inte långt ifrån Sedan, där en annan herre genomförde en invasion vid ett senare tillfälle.

21 år gammal tar befälet

Frankrike hade en armé vid Amiens där den blott 21-åriga duc d’ Enghien fick befälet.  Han hade redan utmärkt sig i krig. Han tillhörde verkligen högadel i Frankrike, båda hans föräldrar tillhörde Frankrikes förnämsta familjer, Henri II de Bourbon, Prince of Condé och Charlotte Marguerite de Montmorency.  Här vid slaget 1643 var Enghien ”bara” hertig men senare blev hans titel: Louis II av Bourbon, prins av Condé, Enghien nåddes av beskedet av kungens död den 17 maj 1643 men valde att behålla detta hemligt.

Hertigen Enghien, senare Louis II av Bourbon, prins av Condé, etablerade sig som fältherre genom slaget vid Rocroi 1643. Det legendariska spanska armén i Flandern led ett stort nederlag. Målning: Sauveur Le Conte (1659-1694) 

Enghien hade styrka på cirka 23 000 man varav 6 000 var kavalleri. Antal artilleripjäser var fjorton. De Mejo hade cirka 27 000 man varav 9 000 var kavalleri. Antal pjäser var arton. Det ryktades att ytterligare 6 000 man var på väg att förstärka de Mejo.  

Enghien tog beslutet att gå i strid med de Mejo innan dessa anlände. Hans militära råd hade förordnat mer avvaktande agerande men likt Karl XI vid Landskrona 1677 var det anfall som gällde. Framåt mot striden. Det fanns en rutt mot Rocroi och denna tog hans armé. Hans styrkor positionerade sig söder om Rocroi på ett öppet fält, Hans armé ställde upp sig på det kommande slagfältet den 18 maj och på andra sidan fältet ställde de Mejo upp sin armé. Som vanligt infanteriet i mitten med kavalleristyrkor på respektive flank, vänster och höger.

Tercios jämfört med linjär organisation

Men just på detta slagfält fanns en väsentlig skillnad på hur infanteriet var organiserat. Spanien använde sig av terciosystemet som hade varit stilbildande för Europas krigsmakter medan fransmännen använde sig av linjärt organiserade infanteriregementen av svensk-nederländsk typ.

Schematisk skiss över hur en tercio var organiserad. Här cirka 2 400 man. Illustration: MilGesch. 

Terciosystemet utvecklades under 1500-talet där piken och pikenerarna spelade en stor roll. En fullstark tercio på cirka 3 000 man hade 1 500 pikenerare, 1 000 svärdsman och 500 skyttar. Den sista kategorin ökade under 1600-talet då musköten kom att bli allt mer utbredd och antalet svärdsmän minskade.  Under strid grupperades pikenerarna i fyrkanter med svärdsmännen (senare alltfler skyttar här) i mitten, medan skyttarna ställdes upp mellan fyrkanterna. Tercios ställdes upp i draktandsformering så att anfallande trupper kunde utsättas för eld från tre håll om de gick in emellan "tänderna". Samtidigt var det svårt för motståndarens kavalleri att anfalla.

Illustration över spanska armén i Flanders med sina tercios, kavalleri och artilleri. Illustration: Wikipedia Commons

Medan fransmännen fortfarande hade pikenerare men linjära formationer för sina regementen för att maximera eldkraften från musköter. Nackdelen med linjär formation är ökad sårbarhet från kavallerianfall i flank och rygg av formationen. För skydda sig mot detta så formerade man fyrkant men hann man inte så kunde det innebära att hela regementet gick under.

Kavalleriet inleder slaget

Det utbyttes lite eldgivning mellan styrkorna den 18 maj men i gryningen den 19 maj inleddes slaget.  Det franska kavalleriet på deras höger flank anföll det spanska på andra sidan. Attacken var framgångsrik och Enghien fyllde på med infanteriet och började anfalla det spanska infanteriet i deras tercios. Samtidigt hans kavalleri på den andra flanken på eget initiativ anföll den spanska högerflygeln. Detta gick inte bra utan de slogs tillbaka och spanjorerna fullföljde sitt motanfall.

Enghien fick sätta in reserver och stoppa det spanska anfallet. Enghien hade helt klart problem på sin vänsterflygel och del av sin center. Enghien stod inför ett vägskäl, parera på sin vänsterflygel eller agera vidare på sin högerflygel och lite på att hans vänsterflygel håller ut. Han valde att låta sitt kavalleri på sin högerflygel på ånyo anfalla med syfte att flankera motståndare och komma in i ryggen på honom. Hans kavalleri lyckades och hade framgång. De stormade rakt in i ryggen på spanska högerflygeln, vilket ledde till att allt spanskt kavalleri tog till flykten Även spanska artillerister övergav sina kanoner och lämnade som en del tyska och vallonska legosoldater.

Karta över slaget den 19 maj 1643. Hur slaget utvecklar sig under dagen. Från boken: David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878.  Alldeles utmärkt referensverk för perioden om hur fältslag och taktik utvecklar sig under denna period. 

Kvar fanns de spanska tercios som nu utsattes för hård eld. Enghien erbjöd kapitulationsvillkor till spanjorerna likt dem som ges till belägrade städer. Spanjorerna accepterade. När Enghien med sällskap skulle rida fram och ta emot spanjorernas kapitulation öppnades eld från spanska sidan. Tydligen var inte alla införstådda med vad som pågick. Enghien blev förargad över vad han såg som ett förräderi och svek så anfallsorder gick ut.

En modern tolkning av tercios vid Rocroi 19 maj 1643. Målning av Augusto Ferrer-Dalmau (född 1964). 

Slutet för spanjorerna

Denna gång höll inte de spanska tercios utan nederlaget kom. Enligt vissa en nästan total katastrof medan andra menar att två av fem spanska tercios lyckades dra sig ut relativt oskadda. I vilket fall den franska sidan hade 4 000 man i förluster vid dagens slut medan den spanska ska har varit så många som 15 000 varav cirka 7 000 var krigsfångar. Samtliga spanska artilleripjäser förlorades.

Enghien hade med segern säkrat stabilitet för Frankrikes nya kung och hans styre. Även om kungen var bara fyra år. Segern etablerade även Enghien som fältherre, senare känd som ”le Grand Condé ”. Det spanska terciosystemet fick sig en hård knäck och även om det skedde utveckling och justeringar. Utvecklingen av musköter och fältartilleri gjorde att systemet inte längre var hållbart utan det gick mot linjära formationer. Men det dröjde ytterligare femtio år innan tercios övergavs helt.

Slaget vid Rocroi 19 maj 1643 innebar början till slutet för Spanien som stormakt även om kriget mellan Frankrike och Spanien hade hamnat i ett dödläge. Här började Europas maktstruktur att förändras, habsburgska Spanien fick släppa makt till Bourbons Frankrike.  Även om det skulle dröja antal år innan det spanska styret i Flandern kollapsade.

 

Vidare läsning:

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980)

Dick Harrison: Ett stort lidande har kommit över oss: historian om trettioåriga kriget. (Stockholm 2014)

Lars Ericson Wolke, Göran Larsson & Nils Erik Villstrand: Trettioåriga kriget. Europa i brand 1618–1648. (Lund 2006)


Slaget vid Landskrona 1677. läs mer här:

En stor svensk seger


Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

torsdag 23 januari 2025

En tysk seger som rann ut i sanden

 Kampen om Rostov 1941- kuppen som gav intet

”Rostov var i komplett upplösning, med floder av retirerade ryssar, fordon, hästar och civila allt i en enda stor röra. Allting rörde sig mot bron över Don. Fortfarande framför de officiella byggnaderna stod de ryska vaktposter med gevär för fot. Fienden visste inte hur nära vi var till bron”

SS-kapten Heinrich Springer bevittnade detta när han ledde sitt 3. kompani från ”Leibstandarte SS Adolf Hitler (LSSAH)” in i staden den 20 november 1941.  Generalöverste Eberhard von Mackensen, befälhavare för III. pansarkåren har låtit LSSAH leda anfallet in mot Rostov flankerat av två pansardivisioner, 14. och 13. pansardivisionen. Mackensen ansåg att LSSAH kännetecknades av dådkraft och insatsvillighet. LSSAH hade blivit förstärkt med stridsvagnar från 13. pansardivisionen.

SS-kapten Heinrich Springer får riddarkorset för sina insatser vid Rostov 1941. Han kom senare under kriget från 1944 tjänstgöra som stabsofficer på högre staber, bland hos fältmarskalk Model under Ardenneroffensiven. 

SS-kapten Springer med sina män tog sig över då bron medan pionjärgruppen säkrade bron men var fanns brovakten? Springer såg en stor röd tvåvåningsbyggnad vid brofästet men första våningen var helt tom. De tog sig upp sig upp på andra våningen där satt 30 sovjetiska soldater och åt middag. SS-soldaterna rusade in och skrek: ”Stoj, Hände hoch”.

Karta över läget den 15 november 1941 innan det tyska anfallet mot Rostov inleds. Illustration: US Army. 

Fruktade sovjetiska prickskyttar

Springer hade tagit bron över Don och höll den på båda sidor. Tyskarna tog staden som i en kupp men skottlossning förekom överallt i staden natten igenom till den 21 november 1941. SS-soldaterna stärkte greppen om staden den 21 november. Springer tog sig tillbaka till norra sidan för att rapportera till sin bataljonschef SS-major Fritz Witt, som förvånades över hur Springer såg ut. Med all upphetsning hade Springer inte märkt att ett skott hade gått igenom hans stålhjälm och rispat hans vänstra ögonbryn.

Bataljonshögkvarteret fanns i en flervåningsbyggnad på norra sidan av Don men var hela tiden utsatt från eld från sovjetiska skarpskyttar. Springer gick mellan de olika våningarna i ett försök att se var elden kom ifrån när han plötsligt kände ett kraftigt slag mot vänstra axeln. Sjukvårdare kom och det visades att skottet gått rakt igenom. Witt ordnade fram en flaska sekt, som hade erövrats när hamnen Taganrog togs, och skålade med Springer angående att han fick lämna fronten. Men också en önskan att han skulle komma snart tillbaka framfördes.

Tyska stridsvagnar 1941 var främst Panzer III med understöd av Panzer IV. Dock denna vagn hade kort 7,5 cm kanon L/24 och var mer avsedd för eldunderstöd än pansarstrid. Men tyskarnas pansartrupperna höll generellt högre standard än de sovjetiska så även med sämre vagnar gick det segrade ur många strider. Foto: Ukrainska Statsarkivet. 

I en sammanställning gjord av 13. pansardivision över vad som överraskade divisionen under 1941 gällande Röda Armén så nämns just automatgevär med kikarsikte för prickskyttar tidigt. Givetvis tas de sovjetiska stridsvagnarna T-34 och KV upp. Men även den tunga sovjetiska 12 cm granatkastaren omnämns. Pjäsen imponerade på tyskarna så pass mycket att den piratkopierades och sattes in i tysk krigsproduktion. Den sovjetiska långa 7,62 kanonen tas upp som en bra kanon medan den nya tyska 50 mm pansarvärnskanonen Pak 38 lyfts fram som en besvikelse.

”Rostov är dörren till oljan i Kaukasus”

Generalöverste Eberhard von Mackensen

Timosjenko anfaller

Rostov var tyskt och von Mackensen skickade ut order för dagen till alla förband inom III. Pansarkåren att slaget om Rostov hade vunnits. Generalöverste Ewald von Kleist, befälhavare för Pansargrupp 1 i Armégrupp Syd, kunde trots seger vid Rostov inte sluta oroa sig för sin nordöstra flank, XIV. pansarkåren, som var under tryck av två sovjetiska arméer, 9. och 37., från den sovjetiska Sydfronten. Detta anfall började samtidigt den 17 november som Kleists egen offensiv med III. pansarkåren mot själva Rostov inleddes.

I befäl på andra sidan var det en av Stalins män, marskalk Semjon Timosjenko som förde befäl över den södra frontsektorn med två fronter, Sydfronten och Sydvästfronten. Det innebar att Timosjenko hade ansvaret från Voronezj i norr till Rostov i söder. Avstånden var så långa att Timosjenko var tvungen att flyga mellan sina underställda fronter.

Marskalk Semjon Timosjenko segrade vid Rostov 1941 men hans stora förlust vid Charkov våren 1942 gjorde att han fick senare gå. Stalin valde att satsa på andra fältherrar som Zjukov, Vatutin, Rokossovskij och Konev till exempel. Foto: Krigsarkivet

Kavallerist i grunden men till skillnad från Stalins gamla vän kavalleristen marskalk Semjon Budjonnij visste Timosjenko vad han gjorde och hade anpassat sig till det nya kriget. Planering är en sak och verkligheten en annan. Motanfallet i Kleists flank, när det tyska pansaret ryckte fram mot Rostov och Don med målet att ta sig vidare till Kaukasus, fick en dålig start. Vädret ställde till det, flyget kunde inte lyfta dagen då anfallet skulle slås ut. Marskalk Timosjenko utbrast: ”Vi kommer trots detta att angripa. Vi kan inte sitta här och vänta på vädret”.  Målet för operation var Taganrog och nå fram dit till den 23 november, vilket skulle ringa in täten på Kleists pansar

”Den passive blir alltid slagen”

Marskalk Semjon Timosjenko, befälhavare södra frontsektorn

De första dagarna pressades tyskarna bakåt av den sovjetiska Sydfronten. För Röda Armén kändes det som framgång då det sedan den 22 juni 1941 när Hitlers invasion inleddes inte hade gått speciellt bra. Men Kleist var ännu inte orolig, von Mackensen fick fortsätta mot Rostov i söder. Det vara snarare en tysk utbuktning som försvann och den tyska linjen blev mer linjär från nordväst till sydöst.

På den sovjetiska sidan blev det upprörda känslor då floden Dons pärla, staden Rostov, gick förlorad den 21 november. Detta trots att man sedan 17 november genomförde offensiva operationer mot just den tyska Armégrupp Syd och Pansargrupp 1 fick inte tyskarna att avbryta sin offensiv mot staden. Marskalk Semjon Timosjenko slog näven i borden inför staben och sa bombastiskt: ”Vi ska nog visa dem än var pepparen växer”.

Striderna vid Rostov var inte av samma magnitud som vid Moskva 1941. Där stred tre tyska pansargrupper för att erövra staden medan här nere söder var det en pansargrupp som anföll mot Rostov. På bilden sovjetisk motanfall med pansarbil i täten. Foto: Ukrainska statsarkivet.

Den styrka som hade försvarat Rostov var sovjetiska 56. armén och den var självständig, med andra ord stod inte under Timosjenkos befäl utan tog sina order direkt från Moskva, vilket försvårade koordineringen av operationen. Moskva beslutade sig äntligen trots det pågående slaget om Moskva att skicka en större förstärkning till söder efter förlusten av Rostov. Moskva valde att skicka den till 56. armén, vilket gjorde Timosjenko upprörd. Timosjenko ansåg att Kleist kommer inte att anfalla vidare söderut utan det hade varit bättre att förstärka hans anfallsgruppering mot Taganrog i tyska pansargruppens flank.

Hårda strider för SS-Wiking

Sydfronten med 9.  och 37. armén fortsatte pressa på Kleists norra flank där SS-Wiking och 16. pansardivisionen ur XIV. pansarkåren fick försvara sig istället för att fortsätta anfalla. Det var verkligen kaos på den tyska sidan, det fanns flera genombrott, även Wikings artilleriregemente kom att strida med direkteld istället för det traditionella eldunderstöd. I krigsdagboken för pansargruppen skrevs det att regementet Nordland, SS-artilleriregementet 5 och SS-pansarvärnsbataljon 5 försvarar sig till det yttersta och hade väldigt tunga förluster.

Arbetsgrupper från Riksarbetstjänsten (RAD) arbetade med att bygga ut ställningar bakom floden Tuslov. De tyska förstärkningar som anlände var redan svaga, till exempel 670. pansarvärnsbataljonen hade endast fyra pjäser och 602. tunga artilleribataljonen hade bara två pjäser. Flygunderstödet från Luftwaffe begränsades av det dåliga vädret.

Det sovjetiska kavalleriet hade en rörlighet som utnyttjades men var också väldigt känsliga för luftangrepp. Lyckades Luftwaffe fånga ett kavalleriförband i det "öppna" så blev förlusterna höga. Foto: Krigsarkivet. 

Det uppstod debatt på den sovjetiska sidan, om anfallet skulle svänga söderut mot Rostov eller fortsätta sydväst mot Taganrog. Sydfrontens befälhavare ville anfalla vidare mot Taganrog medan Timosjenkos stabschef hade åsikten att Rostov var bättre. Även Moskva, det vill säga Stalin, kom med sin åsikt och Taganrog blev det. Men efter att de sovjetiska styrkorna nådde fram till floden Tuslov den 24 november ändrades sig Timosjenko och beslöt att anfalla rakt söderut mot Rostov med 9. armén. Detta tvingade de anfallande styrkorna att gruppera om då tyngdpunkten på anfallet skiftade.

Kleist nödgades att ge III. pansarkåren order om att dra sig ur Rostov annars var det risk att kåren blev inringad. Mackensen var uppgiven över att behöva retirera från Rostov som hade erövrats efter fyra dagars hård anfallsstrid. Enligt Mackensen var det första gången under fälttåget som Röda Armén anföll koordinerat med starka krafter.

”Rostov måste befrias till varje pris”

Stalin

Rundstedt får sparken

Hela pansargruppen var tvungen att börja retirera etappvis för att slutligen ta upp nya positioner bakom floden Mius. Detta skulle skapa bättre försvarsställningar. Reträtten kostade fältmarskalk Gerd von Rundstedt hans befäl över Armégrupp Syd då han var ytterst ansvarig för reträttordern och misstyckte att Berlin gick in och detaljstyrde i hans armégrupp. Hitler var rasande och ogillande starkt att man gav upp för lättvindigt.  Hitler var så pass upprörd över vad som hade hänt att det blev ett frontbesök på Östfronten. Detta trots att slaget om Moskva pågick för fullt där tyska pansardivisioner från Armégrupp Mitt pressade sig allt närmare den sovjetiska huvudstaden och mötte allt hårdare motstånd.

Ett arkivdokument från tyska arkiv som visar förlusterna per division i 1. pansargruppen från 22 juni 1941 till 29 november 1941, totalt 45 941 man under drygt fem månader. Det kan jämföras med att Röda armén tog nästan 200 000 man i förluster under oktober och november i striderna runt Rostov. 

Hitler gjorde den 2 december 1941 ett stopp i Kiev på sin väg till fronten och skickade besked till Sepp Dietrich, befälhavare över LSSAH, att möta honom vid flygplatsen i Mariupol. Hitler skulle vidare till staben för III. Pansarkåren i Tjikelev och ville att Dietrich medföljde honom dit. Exakt vad de pratade om under resan dit är det ingen som vet. Men Dietrich nämnde efteråt för sin stab att Hitler erkände att beslutet att retirera fick ses som korrekt men von Rundstedt skulle inte få tillbaka posten som befälhavare för Armégrupp Syd. Men Hitler skulle senare komma att återkalla von Rundstedt i tjänst igen fast då till försvaret av väst men det är annan historia.

Generalöverste Eberhard von Mackensen på stabsmöte med Adolf Hitler sommaren 1942. Han står längre bak och tittar fram mellan Paulus och von Bock. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Epilog

Återtagandet av Rostov den 29 november var Timosjenkos stora stund men händelsen kom att överskuggas av det gigantiska slaget vid Moskva där Timosjenkos protegé armégeneral Georgij Zjukov ledde till sovjetiska styrkorna. Rostov kom att erövras igen av tyskarna sommaren 1942 då som 1941 var tyskarnas mål oljan i Kaukasus. Då kom staden att hållas betydligt längre av tyskarna och befriades först i början av 1943 av Röda Armén efter det att tyska 6. armén hade kapitulerat vid Stalingrad.

Vidare läsning:

 Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlag? (Siek 1989)

Eberhard vonMackensen: Vom Bug zum Kaukasus. Das III. Panzerkorsp im Feldzug gegen Sowjetrussland 1941/1942. (Neckargemünd 1967)

John Erickson: The Road to Stalingrad. Stalin`s war with Germany, Volume One. (London 1993)

Vill du läsa mer om pansarstrider under 1941 på östfronten:

Ett namn kommer alltid att bestå

Skickliga fältherrar genom världshistorien När vi studerar krigshistorien är det ett namn som är svårt att undvika. Det är omöjligt. Det är...