Leljusjenko mot von Manstein
Operation Barbarossa, världshistoriens största fälttåg, var på väg att inledas. Mängder av tyska förband fördes fram mot gränsen och började förbereda sig. Ett av dessa förband var tyska LVI. pansarkåren under befäl av general Erich von Manstein, 53 år gammal. Det var von Manstein som var upphovsman till planen, ”Sichelschnitt”, som innebar pansarnäven genom Ardennerna 1940. Han hade då varit stabschef i en armégrupp men nu förde han befäl över en kår.
General von Manstein insåg att det gällde att snabbt nå fram med sina tätförband och erövra Daugavpils, som tyskarna kallade Dünaberg, och broarna över floden Daugava innan Röda armén hann vidta åtgärder. Hans pansarkår bestod av tre divisioner, 8. pansar, 3. motoriserade och 290. infanteridivisionen.
Historiens största fälttåg
Den 22 juni 1941 inleddes historiens största fälttåg, operation Barbarossa. Tre tyska armégrupper anföll Sovjetunionen där den norra, som von Mansteins pansarkår ingick i, hade Leningrad som slutmål. Under första världskriget mellan 1914–1917 låg den ryska försvarslinjen till stor del längs Daugavafloden. Många befälhavare på tysk sida med erfarenhet från första världskriget var väl medvetna om detta och visste att det var viktigt att få ett brohuvud över floden. Daugavafloden hade sin mynning vid Rigabukten. Redan från start satte von Mansteins LVI. pansarkår högsta fart. Genombrottet av det sovjetiska gränsförsvaret strulade lite men snart var 8. pansardivisionen som hade 223 stridsvagnar, de flesta av typen Panzer 38(t), igenom och tätförbanden satte högsta fart.
.jpg)
Tempot var den viktigaste allierade
General Erich von Manstein visste att hans viktigaste allierade för att lyckas var ett högt tempo så Röda armén inte hann bygga ut försvarsställningar i full skala. Det innebar att han varken oroade sig för sin flank eller sina underhållslinjer utan hans pansarkår ryckte bara rakt fram mot Daugavpils. Det höga tempot gjorde att både fienden och egna förband vid gränsen inte hann med. Även den egna 290. infanteridivisionen halkade efter och fick marschera så fort divisionen klarade av. Med pansardivisionen fanns ett kompani Brandenburg, tyska kommandosoldater. Deras mål var att erövra broövergångar över floden Daugava. Röda armén hade svårt att följa pansarkårens frammarsch och Jagdgeschwader 54 under Hannes Trautloft satte upp ett utmärkt jaktskydd åt von Manstein.
Armégrupp Nords framryckning efter den 22 juni 1941. LVI. pansarkåren nederst och XXXXI. pansarkåren överst. Dock von Mansteins gossar var framme redan den 26 juni vid Daugavpils medan vid Jēkabpils var det tyska pansaret framme den 28 juni. Medan övriga förband i armégrupp Nord hängde inte med. Karta från boken ”Erövra Leningrad, Barbarossa – Armégrupp Nord” skriven av Robert Kirchubel / Steven J. Zaloga.
Ej stridsfärdig kår
Den 25 juni får generalmajor Dmitrij Leljusjenko, befälhavare över sovjetiska 21. mekaniserade kåren, order att marschera sin kår från Idritsa till Daugavpils för att försvara staden och övergångarna över Daugava. Avståndet fågelvägen var 160 km. Leljusjenkos mekaniserade kår var egentligen inte alls redo för strid. Totalt hade kåren tillgång till tre divisioner som enligt listorna skulle ha 1 000 stridsvagnar och över 35 000 soldater men det fanns bara cirka 17 000 man i kåren och 105 lätta stridsvagnar av typen BT-7 och två medeltunga T-34 men inga tunga vagnar. Alltså storlekmässigt i nivå med tyska 8. pansardivisionen men färre stridsvagnar. Kåren var som sagt inte färdigutrustad för krig men Leljusjenko hade inget val. Leljusjenkos trupper blev under hela marschen utsatt av anfall från tyskt flyg. Leljusjenko förväntade sig strid men anade föga vad som skett vid Daugavpils.
Knaak lyckas
Tätförbanden ur tyska 8. pansardivisionen når redan den 26 juni Daugavpils, 240 kilometer från gränsen på fyra dagar. Löjtnant Hans-Wolfram Knaak ledde Brandenburg-gruppen som skulle erövra vägbron över Daugava. De överraskade brovakterna på den västra sidan med hjälp av sin sovjetiska lastbil och de sovjetiska vakterna sköts ner. Men när gruppen hade tagit sig över på den östra sidan och tagit kontroll över bron öppnar en pansarvärnspjäs eld mot Knaaks fordon, och Knaak blir dödligt sårad. Eldstriden varade i två timmar innan tyska stridsvagnar anlände och vägbron var helt säkrad. Däremot misslyckades anfallet mot järnvägsbron, men tack vare Knaaks lyckade anfall kunde 8. pansardivisionen anfalla mot järnvägsbron från östra sidan och även denna bro var snart i tyskarnas händer. Knaak befordrades senare postumt till ryttmästare och fick även riddarkorset för sin insats den 26 juni 1941. Dagen efter på eftermiddagen landar jaktflyg från Jagdgeschwader 54 på flygplatsen i Daugavpils som jaktskydd för brohuvudet och för att vara beredd att ta hand om sovjetiska stridsflyg. Luftstriderna över området var hårda, det sovjetiska flyget gjorde ett flertal flyganfall men utan större resultat.
Luftburna trupper till anfall
Leljusjenkos mekaniserade kår närmade sig på eftermiddagen den 27 juni Daugavpils från nordöst. Kåren underställdes 27. armén och skulle nästa dag tillsammans med 5. luftburna kåren anfalla tyskarna vid Daugapils. Kvällen innan hade tyskarna redan utsatts för anfall i tre timmar utan resultat. Generallöjtnant Stepan Akimov förde befälet på plats och rapporterade att främsta anledningen till det misslyckade anfallet var avsaknad av stridsvagnar så Akimov mötte Leljusjenkos ankomst med ett leende. De luftburna trupperna hade råkat vara på fältövning i området när den tyska invasionen inleddes och de fick snabbt ställa om sig från fredstida övning till krig. Varken Akimov eller Leljusjenko hade en klar bild över fienden i Daugavpils förutom att de var tyska pansartrupper.
Enkel struktur sovjetiska 5. luftburna kåren 1941
Kårstab
9. luftburna brigaden (4 bataljoner, 12 pansarvärnskanoner, 6 lätta haubitsar och 6 medeltunga granatkastare)
10. luftburna brigaden (4 bataljoner, 12 pansarvärnskanoner, 6 lätta haubitsar och 6 medeltunga granatkastare)
201. luftburna brigaden (4 bataljoner, 12 pansarvärnskanoner, 6 lätta haubitsar och 6 medeltunga granatkastare)
En kårpansarbataljon (32? T-37 tanketter som var bestyckade med en kulspruta)
Personalstyrka vid full styrka 10 419 man, varje brigad cirka 3 000 man
Tunga vapen: 45 mm pansarvärnskanoner, 7,6 cm bergshaubitsar, 50 mm & 8,2 cm granatkastare
Omdöme om kåren: Ska ses som lätt infanteri och svagare personalmässigt jämfört med en sovjetisk skyttedivision. Sedan brist på artilleri.
Försvaret väl organiserat
Det sovjetiska anfallet inleddes tidigt nästa morgon och initialt lyckades man rycka fram närmare staden men det tyska försvaret var för starkt med förband från både 8. pansar- och 3. motoriserade divisionen. Skyttebataljonerna från divisionerna låg om vartannat och pansaret redo för motstötar. På kvällen den 28 juni förbättrades läget ytterligare för LVI pansarkåren vid Daugavpils då första delarna av SS-Totenkopf motoriserade division började anlända och anslöt sig till kåren. Överstelöjtnant Erich Fronhöfer låter stridsvagnarna från sitt pansarregemente i 8. pansardivisionen bilda tyngdpunkt i de tyska motanfallen.
Efter att det sovjetiska anfallet misslyckades med tunga förluster den 28 juni börjar 21. mekaniserade kåren dra sig tillbaka norrut tillsammans med 5. luftburna kåren under allt hårdare tyskt tryck. De sovjetiska befälhavarna insåg att det tyska försvaret hade blivit alldeles för starkt. General Erich von Manstein hade vunnit slaget om Daugavpils 1941.
Första ronden till von Manstein
En ny sovjetisk försvarslinje höll på att byggas upp vid Pskov–Ostrov längs Velikajafloden, ungefär 200 km längre norrut. Striden om Daugavalinjen var över eftersom tyskarna erövrade övergångar närmare Riga, vid Jēkabpils genom tyska XXXXI. pansarkåren, samtidigt som striden om Daugavpils pågick. Erich von Manstein hade vunnit första matchen mot Dmitrij Leljusjenko, de skulle mötas flera gånger på slagfältet, nästa gång vid Stalingrad 1942-1943.
Vad hände med 21. mekaniserade kåren?
Då kåren hade haft brist på både stridsvagnar och motorfordon redan innan striderna vid Daugavpils så blev läget inte bättre efter striderna. Förlusterna för kåren under krigets första månad sägs har legat på drygt 6 200 man, med andra ord en tredjedel av kårens personal. Slutligen i september 1941 upplöstes den. Både 42. och 46. stridsvagnsdivisionen organiserades om till stridsvagnsbrigader medan 185. motoriserade divisionen formerades om till en vanlig skyttedivision. Som jämförelse kan nämnas att tyska 8. pansardivisionens förluster under krigets första månad var drygt 1 500 varav 339 stupade. Det motsvarar cirka 10 % av divisionens personal. Av divisionens förluster var 64 officerare, vilket är drygt 15% av officerarna i divisionen.
I spåren av von Mansteins framgång hängde soldater från Einsatzgruppen A med och dessa med hjälp av bland annat lettiska hjälppoliser gick hårt åt den judiska befolkningen i Daugavpils. Så ett annat dödande fortsatte i Daugavpils.
Vidare läsning:
Werner Haupt: Die 8. Panzer-Division im 2. Weltkrieg. (Friedberg 1987)
David Glantz: Stumbling Colossus – The Red Army on the Eve of World War. (Kansas 1998)
David Glantz: A History of Soviet Airborne Forces. (London 1994)
Erich von Manstein: Verlorene Siege. (Bonn 2000)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar