Tunga infanterikanoner

38 kg spräng i målet 

De flesta nationerna hade under andra världskriget någon typ av eldunderstöd i sina skytteregementen i form av eldrörsartilleri. Tyskarna valde att satsa på två typer av pjäser, de tunga 15 cm infanterikanoner och de lätta 7,5 cm infanterikanoner. Med hästar som dragdjur i infanteridivisionerna och motorfordon i pansardivisionen. 

Det tyska skyttet tunga eldunderstöd var de 1,8 ton tunga dragna 15 cm L/11 infanterikanonerna. Det fanns även lätta 7,5 cm infanterikanoner och 8 cm granatkastare i skytteregementena. 

Pansardivisionen hade de tunga pjäserna organiserade i infanterikanonkompanier. Dessa var eldunderstöd i de motoriserade skytteregementen medan de lätta pjäser fanns i tunga kompaniet i de motoriserade skyttebataljonerna och var deras eldunderstöd. Något förenklat kan vi säga att i pansardivisionen var den ena pjäsen regementspjäs med den andra bataljonspjäs. 

Den nya “15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B”. Endast 38 vagnar gjordes i ordning. Ett sätt att öka mekaniseringen i de tyska pansardivisionerna. Foto: Pinterest

Panzer I får pjäsen 

Under fälttåget i Polen 1939 visade det sig att de 1,8 ton tunga dragna 15 cm L/11 infanterikanonerna i de motoriserade skytteregementen hade svårt hänga med i pansardivisionens stridstempo. Tyskarnas lösning inför Frankrike 1940 var att montera pjäsen ovanpå en lätt stridsvagn Panzer I genom att ta bort dess vagntorn med dubbla kulsprutor. Notera att 15 cm pjäsens spränggranat vägde 38 kg som kan jämföras med spränggranaten för en 7,5 cm-pjäs som vägde runt 4,5 kg. 

Här i tjänst på östfronten. Den höga struktur syns tydligt då pjäsen har fortfarande sin lavett och har egentligen bara placerats på stridsvagnschassit och fått pansarsköld runt pjäsen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-216-0406-37 / Gellert / CC-BY-SA 3.0

Det nya pansarfordonet fick beteckningen: “15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B”. Endast 38 vagnar gjordes iordning varav sex bandkanonkompanier med vardera sex vagnar bildades. De kom att tilldelades olika pansardivisioner inför fälttåget i Frankrike. Inför Frankrike 1940 fanns det tio tyska pansardivisioner. De som fick de tunga kanonerna monterade på stridsvagnschassi var: 1., 2., 5., 7., 9. och 10. pansardivisionen. Kompanierna hade från nummer 701. till nummer 706. Tilldelningen var inte helt logisk, 701. gick till 9. divisionen medan 702. gick 1. divisionen, därefter i ordning.

Detta var den första vagnen av många. Se nedan: 

38 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B (produktion 1940) 

12 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen II (produktion 1941) 

24 stycken Sturm-Infanteriegeschütz 33B (produktion 1942) 

     Not: utvecklat speciellt för stadsstrider i Stalingrad. 

210 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf H (produktion 1943) 

170 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf M (produktion 1943–1945) 

För de två sistnämnda fordonen byggdes även 120 ammunitionsfordon, alltså fordon utan pjäs. Dessa byggde på det senare chassit, Ausf M. Detta då pjäsvagnen hade bara 15 till 18 egna granater med sig. Ammunitionsvagnen kunde ta med 40 granater. Produktionssiffrorna gällande versioner H och M varierar. Uppräkningen ovan illustrerar även väl den tyska krigsproduktionen i ett nötskal, många varianter, liten produktion och små serier 1941–1942 för att sedan 1943–1944 dra igång produktionen på allvar. 

Endast tolv av dessa, 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen II . Alla gick till pansarförband i Nordafrika. Det var chassit från den lätta stridsvagnen Panzer II som användes som grund. Foto: Reddit

För bepansrade pansargrenadjärer 

Dessa artilleripjäser tilldelades först och främst ett av de två pansargrenadjärregementen i pansardivisionen. De tilldelades ett kompani med 6 vagnar. Det var i regementet som hade en bataljon med bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna. Övriga bataljoner var det lastbil som gällde. Det var den nya standarden som etablerades under 1943. Helt enligt devisen: Elden – främst granatelden – är det viktigaste medlet för strid. Men även andra förband kom att få dem, behov styrde. 

Under 1943 började dessa levereras, samma typ av chassi som Marder III, Panzer 38 (t). Beteckning på vagnen var 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf H. Foto: Reddit

Skulle varje pansardivision sommaren 1944 ha ett kompani per pansardivision, med tanke på att normalt hade divisionerna bara ett regemente som hade en bepansrad bataljon, skulle det krävas 33 x 6 = 198 vagnar. Det fanns som sagt 33 tyska pansardivisioner sommaren 1944. 

Tänk på att en del vagnar behövs för ersättningsarmén som ska kunna utbilda nya soldater, andra behövs för att ersätta förluster, så räcker produktionen inte till mycket. Totalt 380 nya infanterikanonvagnar producerades 1943–1945.

Här syns de två sista versionerna H och M, den senare även kallad K ibland. Den är närmast bilden och där sitter motor centralt så pjäsen placeras längst bak på chassit och får ökat stridsutrymme, det gick från 15 granater ombord till 18 granater. Foto: https://www.tankarchives.com/

Lite som man vill 

Under hela andra världskriget kom tyska pansardivisioner sinsemellan sig inte att ha exakt samma organisation eller utrustning. Det fanns alltid små variationer, i vissa fall större. Det fanns till exempel endast en enda pansardivision som hade ett tungt Tiger-kompani från 1943 till krigsslutet 1945 och det var 3.SS-pansardivision Totenkopf. 

Tyskarna gjorde ofta justeringar på grund av krigets behov och krav. Tittar vi i Normandie finner vi att både Panzer Lehr och 2. pansardivisionen har vardera två tunga infanterikompanier med 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t). Detta båda deras pansargrenadjärregementen i respektive division hade bepansrade pansargrenadjärer. Panzer Lehr där var alla fyra bataljoner bepansrade medan hos 2. divisionen var det två av fyra bataljoner. Prioriterade förband sett ur den synvinkel. 

Endast 24 av dessa byggdes, Sturm-Infanteriegeschütz 33B. Dessa var tänkta för strid i stad och alla gick förlorade under striderna vid Stalingrad 1942–1943.

Tyska pansardivisionen 1944 fick allt mer mekaniserade enheter jämfört med 1940, det inte bara dessa tunga infanterikanoner och också pansarvärnskanonvagnar, bandhaubitsar, luftvärnskanonvagnar och allt fler bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna, pansarspaningen och pansarpionjärerna. 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle & Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998) 

Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Panzer Lehr i Normandie 1944

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

Ett vapen för stadsstrider

Ett fåtal byggdes Sturmtiger