Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

 Debut på slagfältet i Normandie 1944

Drömmen om pansarnäven och satsningarna på stridsvagnar gjorde också att motmedel utvecklades, pansarvärn. Stridsvagn kunde givetvis strida mot varandra men infanteriet behövde vapen för att kunna hejda ett pansaranfall.

Jagdpanther hade det en bra pansarvärnskanonvagn skulle ha, eld, skydd och rörelse. Men väldigt få kom att tillverkas och väldigt sent. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0396-09 / Wagner / CC-BY-SA 3.0

1939 var det pansarvärnskanoner som gällde och många länder hade 37 mm eller liknade kaliber. Pjäserna vägde 300 kg till 400 kg. En pjäsbesättning på fem kunde flytta pjäsen vid byte av eldställning utan dragdjur eller –fordon. Men pansarvärnskanoner blev bara tyngre samtidigt som stridsvagnarna bara blev tyngre och tyngre.  Allt fler pansarvärnskanonvagnar kom att utvecklas och på så sätt blev det ökad rörlighet för pansarvärnet. Ett sätt var att använda chassit från en stridsvagn som grund. Kanonen satt då inte i ett rörligt torn utan var fast monterad. Det innebar att pjäsen riktades in med vagnen. De första pansarvärnskanonvagnarna var lätt bepansrade men allt eftersom kom även tyngre och bättre bepansrade vagnar i tjänst.

Slaget vid Kursk 1943

Sommaren 1943 gjorde Tysklands nya medeltunga stridsvagn Panther debut. Den hade en lång 7,5 cm kanon (L/70) som var en alldeles utmärkt kanon. Då Tysklands ledare Adolf Hitler vurmade för tyngre vapen kom tankarna på att utveckla Jagdpanther på detta chassi för att slå ut fiendens tyngre vagnar.

Tyskarna hade länge haft idéer och tankar om att montera 8,8 cm kanonen på ett fordon, med andra ord en tung stormkanonvagn.  Den tunga pansarvärnskanonvagnen Ferdinand / Elefant är ett exempel på detta. Här användes överblivna chassi i samband med utvecklingen av den nya Tiger-stridsvagnen och denna vagn gjorde debut sommaren 1943.

De nya Elefant-vagnarna anländer till XXXXI pansarkåren vid Kursk inför sommaroffensiven 1943.  Kåren kom att ha totalt 304 stridsvagnar och stormkanonvagnar där 89 var tunga Elefant, när slaget om Kursk inleddes.

Nu var det planer på mer storskalig produktion.  Den nya Jagdpanther kan ses som den ultimata stridsvagnsdödaren avseende skydd, rörlighet och eldkraft. Bra pansarskydd frontalt och den långa 8,8 cm kanonen (L/71) gjorde att vagnen inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar. Vagnen vägde cirka 45 ton, vilket kan jämföras med att tyskarnas tyngsta stridsvagn 1939 vägde drygt 20 ton.

Produktionsstörningar

Vagnen producerades i begränsat antal, endast 413 stycken, serieproduktion startar i januari 1944 och pågår till krigets slut.  Det brukar anges olika produktionssiffror och hundraprocentig exakthet är svårt att få. Det var tre fabriker som kom att bygga denna vagn. De tre låg i Braunschweig, produktion från januari 1944, Hannover, från november 1944 och Potsdam, från december 1944. Men produktionen tog aldrig fart.

Första halvåret 1944 kom 46 vagnar att färdigställas och planen hade varit 160. Bombräder mot fabriken störde produktionen. Men produktionen kom långsamt men säkert att öka, då även antal produktionsanläggningar ökade. Till 31 december 1944 hade endast 228 blivit registrerade hos den tyska krigsmakten. I januari 1945 blev det produktionsrekord när 72 nya vagnar registrerade. Målet var att ligga på hundra nya vagnar per månad i juni 1945, men kriget tog som sagt slut.

Tyska 654 .tunga pansarvärnsbataljonen i Normandie i augusti 1944. Två av tre kompanier i bataljonen deltog i striderna, främst mot britter: Foto: Flickr. 

Dags för fronten

Produktionsstörningar gjorde att bara ett förband, 654. tunga pansarvärnsbataljonen, hade tillräckligt med vagnar sommaren 1944.  Ett beslut om insats vid fronten togs. Bataljonen hade nästan två kompanier redo och 25 vagnar fanns för dessa, alltså inte full styrka. Tanken vid denna tid var en full bataljon skulle ha en bataljonsstab med tre vagnar och tre kompanier med vardera 14 vagnar, alltså 45 vagnar. Personalstyrka för hela bataljonen kunde ligga på mellan 750 till 850 man.

Under mitten av juli 1944 kom den reducerade bataljonen vara vid fronten. Den var under befäl av bland annat XLVII. pansarkåren och kom att strida mot britterna. De tyska Jagdpanther stred bland annat mot brittiska Churchill-stridsvagnar.  Totalt verkar bataljon ha förlorat 17 Jagdpanther under striderna i Normandie 1944.

Flera andra tunga pansarvärnsbataljoner fick också Jagdpanther men genom att produktionen var begränsad, tilldelades dessa endast ett kompani med Jagdpanther. Alltså 14 vagnar. Det var följande bataljoner: 519, 559, 560 och 655. Alla var insatta i väst.  De andra kompanierna fick Sturmgeschütz III (519. och 559.) eller Jagdpanzer IV (560. och 655.) med den långa 7,5 cm kanonen (L/70). Alltså kanonen som Panther-stridsvagnen hade.

Den ”stora” offensiven

Under Ardenneroffensiven som inleddes 16 december 1944 kom tre tunga pansarvärnsbataljoner med Jagdpanther att sättas in, det var 519. 559. och 560.. Så detta kan ses som det stora slaget för Jagdpanther dock antal vagnar var inte många, vid full styrka hade det varit 14 + 14 + 14 = 42 vagnar då varje bataljon hade bara ett kompani. Det var det tänkt en fjärde bataljon (655.), 14 vagnar till men den hann inte utrustas färdigt innan Ardennerna. Så nu hade de inte 56 vagnar tillsammans utan endast 27 så 2 mer än Normandie initialt.

En tysk Jagdpanther som har blivit utslagen av en amerikansk pansarvärnskanonvagn M36 Jackson. Denna vagn var bestyckad med en 9 cm kanon. Foto: Chapman, U.S. Army

Nu råkade det bli så att den enda fullständiga bataljonen med Jagdpanther, nämligen 654., sattes in under operation Nordwind och hade lyckats fått upp sin styrka till 34 vagnar. Så detta blev operationen med flest Jagdpanther. Tyskarna valde att inledningsvis endast ha Jagdpanther-förband på västfronten. Varför kan vi fråga oss? Detta då de västallierade hade inte lika tunga vagnar som Röda armén hade i form av den tunga stridsvagnen IS-2 och de tunga stormkanonvagnar ISU-122 och ISU-152. Det kanske var ren slump på grund av att få vagnar fanns.  

Slutstriden 1945

Det var först under 1945 som Jagdpanther verkar ha satts in på östfronten, Även ytterligare pansarvärnsbataljoner hade fått ett embryo till ett Jagdpanther-kompani, det var 563. och 616. Det talas om nio vagnar per kompani istället för fjorton.

De tunga sovjetiska pansarfordonen 1944 och 1945 hade tjockt pansar och grova pjäser, 12,2 cm eller 15,2 cm. På bilden den tunga stormkanonvagnen ISU-122 som väger 45,5 ton och har en 12,2 cm kanon. 

Kaos på slutet 1945 gjorde att även pansardivisioner kom att tilldelas vagnar. Egentligen under 1945 hade tyskarna stora svårigheter att skapa fullstarka pansarförband och fyllde på med vad som fanns tillgängligt. Det har noterats att till exempel 4., 8. och 25. pansardivisionen fick enstaka Jagdpanther och även följande SS-divisioner: Das Reich, Hohenstaufen och Frundsberg. Waffen-SS hade inga självständiga tunga pansarvärnsbataljoner så Waffen-SS fick kanske 30 vagnar totalt och detta under 1945.

Slutord

Jagdpanther fascinerar många men vagnens avtryck på slagfältet är egentligen noll sett ur ett fågelperspektiv. Detta då alldeles för få fanns, till exempel i Normandie, Ardennerna eller Nordwind. Med eller utan Jagdpanther hade ingen betydelse sett över fronten i stort, Jagdpanzer IV, där runt  2 000 byggdes, hade kunnat göra jobbet lika bra, Hade produktionen fungerar som tänkt och två kompletta bataljoner satts i Normandie kanske vi hade fått ett annat ”Villers-Bocage” som hade skrivit in sig i historieböckerna. Jagdpanther var den ultimata stridsvagnsdödaren men tyskarna fick aldrig igång produktionen och hade för få.

Tyska Jagdpanzer IV, denna variant på bilden med 7,5 cm kanon L/48. Det vill säga samma kanon som Panzer IV och Sturmgeschütz III G hade. Senare versioner av vagnen fick samma pjäs som Pantherstridsvagnen, 7,5 cm kanon L/70. 

Vidare läsning:

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle, Thomas Jentz: Schwere Jagdpanzer. Entwicklung – Fertigung – Einsatz. (Stuttgart 2011)

Eric Lefèvre: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Läs mer om striderna i Normandie 1944 här:

Tyska pansardivisioner Normandie 1944

Mer om striderna i Bretagne 1944 här:

Försvaret av Brest 1944

Krig i vår omvärld

Konflikthärdar som kan bli krig

Denna artikel är spekulationer och tankar. Det finns inga empiriska studier bakom utan det bara reflektioner över nyhetsflödet som strömmar förbi. Det är ingen ambition att försöka fånga upp allt. Det finns mängder av dispyter och konflikter som aldrig utvecklas till fullt krig medan andra är hela tiden farligt nära att explodera.

Ett riktigt fullskaligt krig mellan Ryssland och Ukraina var det många som inte trodde på fast det fanns tecken på att det skulle kanske komma men nu har pågått sedan 24 februari 2022. Detta trots kriget mellan de två har pågått sedan 2014 dock begränsat i omfattning och geografiskt, endast en del av östra Ukraina drabbades hårt.

Mellanöstern har återkommande krig och det finns fortfarande pågående inbördeskrig som det inte verkar finnas något slut på, de bara finns där medan resten av världen fortsätter med sitt. Samma sak i Afrika.

Här lyfter jag fram några saker och händelser som fått mig att reagera och oroas, nästa krig? Eller stannar det som dispyt och oenigheten lever vidare.  Eller kommer man fram till ett nytt samförstånd.

Indien har mycket ryska och franska stridsflygplan men även den inhemska produktionen ökar. På bilden tre stridsflygplan som indiska flygvapnet har i tjänst, Suchoj Su-30 MKI, Dassault Rafale och HAL Tejas. Foto: Indiska flygvapnet

Indien mot Pakistan

Denna ligger och gryr men det verkar lugnt. Det utkämpades faktiskt luftstrider mellan de så sent som 2019 med förluster men det lugnade ned sig. De båda nationerna frigjorde sig från det brittiska kolonialväldet. De har utkämpat ett flertal krig mot varandra samt båda länderna rustar starkt. Båda har kärnvapen.  Än idag har de inte löst sina konflikter, och speciellt inte Kashmirfrågan. Båda länderna har även varsin stor internationell leverantör av vapen. Kina har nämligen goda relationer med Pakistan medan Ryssland har det med Indien.

Pakistan har precis som Indien börjat bygga upp en egen flygindustri. Detta i samarbetet med Kina. På bilden JF-17 Thunder som det finns cirka 150 i stridsflygplan i tjänst. Stridsflygplanet har även exporterat till ett antal länder. Foto: Shimin Gu /Wikipedia Commons

Det finns även en annan stor osäkerhetsfaktor, hur är det i Pakistan? Enligt rapporter verkar det som cirka 1500 dödades i olika incidenter, en del ses som terror och andra som separatistiska dåd, under 2023. Så många döda brukar klassas som inbördeskrig men här är det ett väldigt splittrat mönster, det är inte en motståndare utan flera som har olika mål. Pakistans flygvapen har som de uppger bombat baser både i Afghanistan och Iran 2024. Det är frågan om Pakistan kan implodera som stat då det finns stora spänningar inne i själva Pakistan som även drabbas hårt av naturkatastrofer.

Iran använder fortfarande sina Grumman F-14 Tomcat som köptes in precis innan revolutionen 1979. Allt svårare att hålla dem flygande på grund av svårigheter med reservdelar. Foto: Shahram Sharifi 

Iran och Azerbajdzjan

Azerbajdzjan har haft en konflikt med Armenien sedan 1988 och verkar nu fått övertaget i denna konflikt. Men Azerbajdzjan har också sina dispyter med Iran men risken att detta utvecklas är mycket låg men de finns ändå där. Det finns i Iran en stor minoritet av azerer. Då Iran är betydligt mer folkrikt land än Azerbajdzjan så är denna minoritet faktiskt tre gånger så stor som Azerbajdzjans egen befolkning. Dagens Azerbajdzjan var en del av det persiska imperiet men erövrades och koloniserades av Ryssland 1826. Ryssarna tog alltså en del av de azeriska områdena och gjorde det till en del av Ryssland.  Iran har genomfört större militära övningar i norra Iran som en markering mot Azerbajdzjan. Sedan en faktor som kan spela in är ekonomin, den iranska går som sagt inget vidare. Dessutom som det pekas på i samband med Ukraina, en orsak till att Ryssland startade sitt lågintensiva krig mot Ukraina och ockupationen av Krim 2014 var Putins låga popularitetssiffror. Liknande kan hända i Iran.

Det har genomförts demonstrationer i Iran för stöd av Azerbajdzjan i deras konflikt med Armenien men de separatistiska tendenserna verkar inte vara starka. Inom Iran finns även flera andra separatistiska rörelser som kurder och balucher där inslag av väpnad kamp finns. De två folkgrupper har inte en egen nation och spridda över flera. Balucher finns även i Pakistan och Afghanistan. 

Azerbajdzjan har storsatsat på försvaret på grund av sin konflikt med Armenien. Turkiet är en viktig leverantör men Turkiet har drönare men ännu inte moderna stridsflygplan att leverera. Azerbajdzjans senaste stridsflygplan är JF-17C Thunder som är ett samprojekt mellan Kina och Pakistan. Foto: President.az

Kina mot Vietnam

Detta är en gammal fiendskap som kan blossa upp på nytt. Vietnam och Kina har sett varandra som fiender de senaste 1 000 åren, och senast det var fullt krig mellan nationerna var så sent som 1979. Detta mycket korta men mycket blodiga krig som var ett fiasko för Kina var en del av det tredje indokinesiska kriget där även Laos och Kambodja var inblandade i.

Vietnam har fortfarande ryska maskiner som Suchoj Su-27 och Su-30 i tjänst. Det finns planer om ersättare, USA ska ha erbjudit F-16-plan men även andra tillverkare är med i bilden. Vi får se vad som händer. På bilden Su-27UBK. Foto: Hoangprs5 / Wikipedia Commons

USA, Japan, Vietnam, Taiwan, Filippinerna och Indien med flera oroas av utvecklingen i Sydkinesiska havet och den kinesiska flottutbyggnaden och expansionen. Bråken i Sydkinesiska havet skulle kunna leda till en fullskalig väpnad konflikt som sätter Asien i brand. I så fall kommer förmodligen inte bara Vietnam och Kina dras in i konflikten. Andra intressenter är bland annat Filippinerna, Indonesien, Indien, Malaysia, Taiwan och USA.

Vietnam har fått stor hjälp av Indien och Ryssland med att rusta sina styrkor. USA har också närmat sig Vietnam då amerikanska hangarfartyg gjort flottbesök i klassiska Da Nang.

Kinas flygvapen har rustat enormt de senaste tjugo åren och tidigare var det ofta förbättrade licensproduktioner av sovjetiska stridsflygplan men numera är det egen design och utveckling som Chengdu J-10 på bilden. Foto: mxiong / Wikipedia Commons

Kina bröstar just nu sina muskler väldigt mycket mot Filippinerna. Är det ett sätt att testa gränser och reaktioner? Det får en att fundera.

"Ändå den enda tillgången som Kinas krigsmakt påfallande saknar är stridserfarenhet, och Xi kan göra lite åt det utan att gå i krig."

    Timothy Heath, senior analytiker Rand Corporation

Kina kan tänkas använda militär styrka mot en mindre aktör i Sydkinesiska havet just för att få militär erfarenhet och därigenom också stärka sitt grepp om Sydkinesiska havet. Som sagt det är många aktörer och viljor inblandade och inträffar något allvarligt kan det bli riktigt farligt. 

Nordkorea mot Sydkorea

Har Koreakriget egentligen tagit slut eller är det bara ett långvarigt uppehåll? Ständigt kommer nya oroväckande rapporter om nya Nordkoreanska robottester.  Nordkorea verkar inte ha stöd av någon, men ingen vet hur den nordkoreanska ledningen kommer agera framöver. Vad händer om en av deras robotar som avfyras dimper ner i Sydkorea eller Japan?

Nordkoreas flygvapen är eftersatt och kanske därför det sker en stor satsning på att bygga ut robotarsenalen. På bilden en nordkoreansk MiG-29 fotat av ett amerikanskt spaningsplan. Foto: US Air Force

Det svårt att veta hur tankegångarna går i en sluten regim och vad som ligger till grunden för ett beslut. De har liksom skapat sin egen världsbild och tänker på ett annorlunda sätt. Sedan hur värderar de eventuella konsekvenser av att starta ett krig? 

Nordkorea är idag hårt pressade av omvärlden men har fått en öppning genom att Ryssland har närmat sig landet. Frågan är vad detta innebär? Nordkorea ser kanske nya möjligheter sin ekonomi eller att de kan finslipa sin robotarsenal för det stora slaget? Det svårt att se bakom kulisserna på en sluten regim. 

Sydkorea har byggt upp ett starkt och modernt flygvapen och den inhemska flygindustrin växer. På bilden Sydkoreas senaste stridsflygplan från USA, F-35. Foto: Ministry of National Defense of the Republic of Korea

Slutord

Som sagt bara spekulationer och tankar. Allt kanske löses utan att behöva gå till krig. Plötsligt kan det vara en annan konflikt som får en urladdning som leder till väpnad konflikt. Tänk 9 april 1940, visserligen var det redan krig, men att tyskarna skulle genomföra en så djärv och överraskande operation som invasionen av Norge. Detta genom farvatten där brittiska flottan ansågs vara herre på täppan, var det nog ingen som hade kunnat föreställa sig. Operationen var något helt nytt. Det var som en blixt från en klar himmel.

Dessutom som vi har märkt speciellt med kriget i Ukraina är att framtidens krig kommer bestå av flera delar. Det kommer alltså utkämpas på annat sätt än att bara två konventionella militära styrkor strider mot varandra. Det kommer ingå sabotage, subversion, cyberkrigföring och informationsoperationer. Kriget bedrivs inte bara i den fysiska miljön utan också ett krig som pågår i människans medvetande och i cyberrymden. Det kanske inte längre ses som vad vi traditionellt kallar krig utan blir som en gråzon, där varken fred eller krig råder.

Vi kommer att matas med alltmer halvsanningar, överdrifter och falsarier. Det blir allt viktigare att vara källkritisk och själv försöka avgöra vad som är trovärdigt. I dag kan nästan vem som helst publicera text och bild i offentlig miljö men vet vi vem som är vem?

Vidare läsning om stridsflyg i Asien, finns här:

Femte generationens stridsflyg i Asien

Kampen om Stilla havet

Kina och USA i maktkamp

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Drömmen om pansarnäven

Militärteoretiker under 1930-talet

Efter första världskriget kom en ny generation av militära tänkare som fick uppmärksamhet likt Jomini och Clausewitz. Detta var en effekt av händelserna under åren 1914–1920. För före 1914 fanns det i stort sett något förenklat bara infanteri, kavalleri och artilleri plus flottan inom en krigsmakt men efter kriget hade nya typer av vapen tillkommit. De hade fått sitt ”genombrott” under första världskriget. Stridsflygplan, stridsvagnar, stridsgas, granatkastare, pansarvärn, luftvärn och ubåtar är några av nyheterna. Så hur skulle dessa nya system utnyttjas?

Fältmarskalk Douglas Haig var en brittisk fältherre som såg att stridsvagnen var ett sätt att bryta upp dödläget som hade uppstått på västfronten under första världskriget. Foto: Imperial War Museums (IWM)

De två viktigaste förändringarna var stridsflygplan och stridsvagnar. Flyg innebar att man kunde verkligen anfalla fienden på djupet utan att egentligen vara där. Stridsvagnen neutraliserade kulan, det vill säga till exempel gevär och kulsprutor. Ubåtar hade visserligen gjort sin debut tidigare fast nu var det  i betydligt större skala.. Det kan ses som en ny generation av kapare med den stora skillnaden att de kunde förflytta sig under vattnet istället för på ytan men det är viktigt att notera att ”riktiga” undervattensbåtar kom först under senare delen av andra världskriget.

Storbritannien och Frankrike var de länder som byggde flest stridsvagnar under första världskriget men det var inte i dessa två länder som stridsvagnen verkligen kom att etablera sig som ett verktyg för segern i ett kommande krig. Utan det var i Tyskland och Sovjetunionen som detta nya vapensystem fick spela huvudrollen. Drömmen om pansarnäven kan ses som det nya tunga kavalleriet. Det som skulle krossa fiendens försvar. 

Sir Basil Liddell Hart var en man som kunde skriva och lyfta fram sina åsikter. Men det har visat sig att han inte alltid höll sig till sanningen när det inte stämde överens med hans bild av verkligheten. Foto: National Portrait Gallery, London

Att undvika utnötningskriget

En av de mer kända militärteoretiker  som kom under mellankrigstiden var Basil Liddell Hart, han upplevde personligen Västfronten under en tid (1915-1916).  Han är mest känd  för indirekt anmarsch (The Indirect Approach) som även benämns som indirekt strategi. Något förenklat kan det förklaras med följande: anfall där fiendes huvudstyrka inte finns och genom detta försöka vinna kriget. Det är ett försök att komma ifrån det som skedde på västfronten 1914–18, ett utnötningskrig.

Problemet är att man måste ändå engagera fiendes huvudstyrka även om man anfaller någon annanstans eftersom annars förflyttar den sig bara dit. Liddell Hart har tydligen hämtat inspirationen till indirekt anmarsch från det amerikanska inbördeskriget (1861–1865), speciellt general William Shermans offensiv som innebär Atlantas fall 1864 och den efterföljande ”marschen till havet”. Det Liddell Hart bortser ifrån är att samtidigt genomförs ett rent utnötningskrig under ledning av två andra generaler, Grant och Meade, i Virginia mot en sydarmé vars befälhavare är Robert.E.Lee. Syftet med detta var att förhindra att Sydstaterna skiftar över trupper från öster till väster. Man utnyttjar sin numerära överlägsenhet, det vill säga en bättre förmåga att ta förluster tack vare ett större befolkningsunderlag, genom att låsa fiendes huvudarmé och därigenom skapa utrymme för trupperna i väster, större geografisk yta vilket ger större möjligheter till flankering av motståndare.

J.F.C.Fuller var en av två ledande brittiska militärteoretiker under mellankrigstiden. Han skrev flera studier om krigshistoria. Foto: National Portrait Gallery, London

Militärteoretikern J.F.C.Fuller inser detta. Han kallar den indirekta strategin för den undvikande strategin när han skriver om första världskriget. Enligt Fuller spelar det egentligen ingen roll var man slåss för fienden har ändå kulan, spaden och taggtråden på varje front. Han trycker istället på vad Clausewitz en gång har skrivit att i ett krig mot en allians ska målet vara att besegra den primära partner eftersom det orsakar att de övriga i alliansen kollapsar.

Mekanisering ses som ett framtidshopp

Både Fuller och Liddell Hart såg i mekaniseringen ett sätt att komma ifrån det som skedde 1914–1918 och skapa ett ”snyggare” krig, manöverkrig istället för utnötningskrig. Inga massarméer utan mindre professionella mekaniserade styrkor bestående av  olika typer av stridsvagnar. Problemet var att den industriella revolutionen medförde förutom en ökad mekanisering att arméerna bara större. Båda två såg en koppling mellan vad som hade skett under amerikanska inbördeskriget och första världskriget, det vill säga delar av en utveckling som de hoppades skulle brytas med stridsvagnen, inga massarméer längre.

Utvecklingen under andra världskriget skulle visa hur fel detta var. De båda sidor i amerikanska inbördeskriget lyckades samla tillsammans drygt 3,1 miljoner under fanorna sett till hela kriget. När den amerikanska krigsmakten når sin högsta punkt under andra världskriget har den 12 294 000 i personalstyrka.

Marskalk Michail Tuchatjevskij kom att revolutionera Röda arméns sätt att tänka krig men fick på samma gång mäktiga fiender. Foto: Wikipedia Commons

Att slå på djupet

En av de största militärteoretiker som kom fram efter under mellankrigstiden var marskalk Michail Tuchatjevskij inom Röda armén. Han föddes 1893 och hade visat duglighet som fältherre under rysk-polska kriget. Genom att han redan var en av de högsta befälhavarna inom Röda armén så hade hans idéer och tankar stor möjlighet att bli praktiskt genomförda. Marskalk Tuchatjevskij skrev att det var av vikt att väl fungerande samverkan fanns mellan de olika förbandstyperna och vapensystem. Det reglemente som kan ses som en grund när Tuchatjevskijs tankar och idéer studeras är fältreglemente 1936 för Röda Armén och där står det följande:

                      ”att enbart  koncentrera större styrkor och resurser  kommer inte vara tillräckligt för att besegra fienden. Man måste säkerställa samverkan mellan alla vapenslag som opererar inom ett område och koordination av förband som opererar på olika ”axlar”.

Vidare sägs det att utnyttjandet av varje vapensystem bör baseras på dess styrka och karaktär. I fältreglementet framgår det att det är speciellt viktigt att koordinationen fungerar på bataljonsnivå för att få en framgångsrik samverkan av vapensystemen. Därför måste det ske en drastisk reduktion av tiden det tar för en order att nå ut till förbanden så att de får tillräcklig tid på sig att förbereda sig inför striden. Samtidigt var Tuchatjevskij väl medveten om att klimatet i Röda armén präglades av ”jag väntar på order” än att agera på på eget initiativ, alltså någon form av uppdragstaktik.

Sovjetiska stridsvagnar under övning 1932 i närheten av Odessa. Närmast kameran lätta T-26 stridsvagnar. Foto: Wikipedia Commons

Stridsvagnsförband var viktiga för Tuchatjevskij eftersom dessa hade den rörlighet som krävdes för att verkligen rycka fram på djupet av fiendes gruppering. Han såg två typer av förband, den ena skulle fungera som understödsvapen åt infanteriet och säkerställa genombrottet av fiendes linjer medan den andra typen  skulle operera på djupet av fiendens gruppering.

Tuchatjevskij  var tre gånger på besök i Tyskland, det var 1925, 1927 och 1932. Han besökte manövrar, vapenfabriker, militära förband och staber. Under det sista besöket som varade i fyra veckor besökte han som sista anhalt på resan Ostpreussens militärdistrikt vars befälhavare var generallöjtnant Werner Blomberg och stabschef var Walter von Reichenau. Detta var en del i det militära utbytet som hade uppstått mellan Röda armén och det tyska Reichswehr efter det ryska inbördeskriget.

Hemligt militärt samarbete

Embryot till samarbete mellan dessa två krigsmakter uppstod så tidigt som 1920, det mottogs så positivt av Sovjetunionen att ledare i Sovjet lovade Tyskland att försöka återupprätta Tysklands gränser från 1914. Sovjet och Polen befann sig i krig med varandra men utanför Warszawa led Röda armén nederlag. Långsamt började ett ordentligt utbyte  mellan dessa krigsmakter utvecklas och det fortsatte fram till 1933, båda nationerna såg fördelar i utbytet. Varför uppstod det?

Den tyska krigsminister Werner Blomberg får en parad för 40 år tjänst 1937. Blomberg är mannen med officersmössan närmast den uppställda truppen. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1988-0106-501 / CC-BY-SA 3.0

Tyskland hade starka restriktioner enligt Versailletraktaten rörande hur dess krigsmakt fick vara organiserad och Sovjet var en ensam stat , utan vänner. Samtidigt såg båda Polen som en potentiell fiende. Så borta i Sovjetunionen hade tyskarna i Lipeck en stridsflygsskola, i Kama en pansarskola och i Tomka ett gasövningsfält (test-anläggning). På stridsflygskolan utbildades cirka 200 piloter och spanare innan samarbetet lades ner. De var inte många men gav Luftwaffe en kader av utbildade flyglärare när deras expansion kom på trettiotalet.

Vilka fördelar ansåg sig Röda armén  få ut av samarbetet? Även om den tyska krigsmakten inte fick ha ett antal vapensystem så hade de stora erfarenheter av dem, till exempel ubåtar, flyg, gas och stridsvagnar, jämfört med vad Röda armén hade. Men även inom andra områden erhölls hjälp som till exempel samband & kommunikationer. Av tyskarna fick de teknisk hjälp, ritningar, erfarenheter, hjälp med att starta produktion och bygga ut sin vapenindustri med mera . Röda armén fick också tillträde för sin  fackpersonal till alla kurser, institutioner, manövrar i tyska krigsmakten men kunde även kommendera personal direkt till förband. De ansåg att den tyska krigsmakten var en av de bästa i världen och detta lade grunden till den sovjetiska rustningsindustrin.  

Den sovjetiska 45 mm pansarvärnskanonen var en förbättrad version av den 37 mm tyska pansarvärnskanonen som Sovjetunionen hade fått licens på av Tyskland. Foto: Wikipedia Commons

Den tyska pansarnäven

Den som brukar utpekas till det tyska pansarvapnets fader är Heinz Guderian. 1929 ville Guderian skapa pansardivisioner där alla vapenslag ingår och där stridsvagnarna skulle ha den primära rollen, han ansåg att enbart stridsvagnar var inte tillräckligt. De övriga vapensystem som skulle ingå i divisionen skulle möjliggöra att stridsvagnarna kunde utnyttjas optimalt.[i]  Motstånd mot detta, att pansar skulle existera i egna divisioner, fanns men Guderian var inte ensam som det skulle visa sig. Både Blomberg (krigsminister 1933–1938) och von Reichenau (departmentschef) tycks ha haft en positiv syn på Guderians idéer. Båda stod nationalsocialisterna nära så möjligheten finns att det är därifrån (Blomberg och von Reichenau) som Hitler blev påverkad att tillåta formering av större pansarförband. I april 1934 när det första steget av formeringen av de tre första  tyska pansardivisioner tas så är von Reichenau klart delaktig i det.

Pansargeneral Heinz Guderian som befälhavare för 2.pansargruppen under operation Barbarossa 1941 besöker ett av sina främre pansarförband. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-L19885 / Huschke / CC-BY-SA 3.0

Kanske det är en ren slump men både Blomberg och Reichenau deltog i utbytet med Röda Armén och sammanträffade med Tuchatjevskij. Blomberg var i Sovjetunionen och besökte militära manövrar 1928 och omnämns som vår vän i korrespondens från Sovjets ambassadör i Berlin 1929 till  marskalk Kliment Vorosjilov. Han hörde visserligen till en av motståndarna mot Tuchatjevskij och hans idéer men det visar att Blomberg hade goda relationer med berörda parter i Röda Armén. Poängen med detta är att det är snarare Röda Armén som påverkar tyska krigsmakten när det gäller pansar än Liddell Hart och Fuller.

Det är viktigt att notera att den stora skillnaden mellan utvecklingen inom Röda armén och brittiska armén är att de brittiska stridsvagnsförespråkarna tror att stridsvagnen i sig själv är lösningen för framtiden medan de sovjetiska stridsvagnsförespåkarna tror på samverkan mellan olika vapenslag. Eftersom tyskarna väljer den senare modellen är det rimligt att anta en del influenser måste härstamma därifrån trots allt förekom det ett intimt militärt samarbete under några år.

Franska medeltunga stridsvagnar 1940, Somua S-35. Fransmännen har bra pansarskydd, rörlighet och en bra kanon men enmanstorn. Chefen skulle göra allt, ingen att delegera till. Foto: Krigsarkivet. 

Men Liddell Hart och Fuller kan ha väckt tankar och idéer men det är Röda armén som gör det möjligt. Hur har då stridsvagnens roll utvecklats i Frankrike och Storbritannien? Både i Storbritannien och Frankrike får stridsvagnen en annorlunda roll. I Frankrike blir den ett rent understödsvapen till infanteriet till en början. Men på trettiotalet börjar utvecklingen av olika mekaniserade divisioner dock de arbetade inte mot en deadline, att andra världskriget skulle komma i september 1939. Så när kriget kom fanns visserligen en slags grund på plats men Frankrike hade ett stort feltänk. Det var enmanstorn för sina stridsvagnar. Tyskarna hade tremannatorn, chef – laddare ­­– skytt.

Första världskriget 1918 och fältmarskalk Douglas Haig med sina officerare. Den framtida fältmarskalken Archibald Montgomery-Massingberd står i bakre raden, nummer två räknat från höger. Foto: Wikipedia Commons

Det räcker med stridsvagnar

I Storbritannien är det förespråkarna för stridsvagnens överlägsenhet som vinner, puritanerna.  Ett stridsvagnsförband (brigadstorlek) behöver egentligen bara stridsvagnar, möjligen  komplettera med några bandkanoner. Det är först 1935 som det första utkastet till en mobil division med inslag av olika vapenslag börjar att existera. Initiativtagaren är fältmarskalken Archibald Montgomery-Massingberd. Han utpekades av Liddell Hart som en av motståndarna till mekanisering i den brittiska armén vilket har visat sig vara fel.  Kanske Liddell Hart ogillande honom med tanke på att han var en av Haigs mannar. Haig var ingen favorit hos Liddell Hart. 

Montgomery-Massingberd förespråkade vad man kan kalla en mekaniserad division medan de ledande stridsvagnsförespråkarna  (Fuller, Hobart, Lindsay, Broad) var puritaner, endast stridsvagnar möjligen någon bandkanon. Taktiken utvecklades inte nämnvärt heller hos britterna, till exempel i den första brittiska handboken om stridsvagnsförband (1929) berörs knappt strider mellan stridsvagnsförband och när en ny version kommer 1931 har man lyckats undvika detta igen. Det uttrycks inte heller några idéer som kan jämföras med ”Deep Battle”.

Stridsvagnen under första världskriget hade sina begränsningar. Den var långsam, opålitlig och en plåga för besättningen. De behövde rejäl återhämtning efter några timmar med avgaser i vagnen. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Men Fuller hade idéer som kan liknas vid ”Deep Battle”, hans plan för en offensiv 1919. Problemet med denna plan var att den inte var praktiskt genomförbar. Planen var uppdelad i tre faser:

I: En styrka bestående av stridsvagnar skulle bryta igenom fiendes linjer och tränga in på djupet och slå hans högre högkvarter, det vill säga eliminera ”hjärnan”.

II: Därefter anfall på fiendes huvudlinje i syfte att bryta upp den, genom det som skett i fas ett blir striden inte långdragen.

III: Sedan sker förföljande av en bruten fiende med en speciell styrka bestående snabba stridsvagnar, lastbilsburet infanteri och kavalleri. För att knäcka fiendes vilja att slåss behövs ett förföljande som är 240 km långt.

Det är viktigt att notera att första fasen ska klaras av innan fas två inleds. Vad innebär fas ett? Slå ut fiendens högkvarter innan man slår fiendens styrkor, alltså paralysera honom genom att "hjärnan" är borta. Nu raljerar jag; tänker vi slagfältet vid  Borodino 1812, skjut Napoleon först därefter slår vi franska armén. 

Att påstå att detta är grunden för Guderians och Tuchatjevskijs taktik är löjeväckande. Båda två dessa herrar har givit gamla idéer nytt liv genom att stridsvagnen har fått tillbaka rörligheten för militära förband på slagfältet. Det som massarméer tillsammans med kulsprutan och taggtråden tog bort under första världskriget. Skapa utrymme för kavalleriet igen, fast i form av pansartrupper. 

Det finns en vital skillnad mellan de båda och det är hur genombrottet av fiendes linjer ska ske. Tuchatjevskij skiljer på styrkan som skapar genombrottet och styrkan som penetrerar på djupet, dvs att en skapar det som den andra utnyttjar. Hos Guderian däremot är alla en styrka, skapar genombrottet och tränger fram på djupet. Alltså målet för genombrotten är att skapa en inringning, precis som Hannibal vid Cannae 216 f.kr. fast flera storlekar större. 

Den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-28. Här en parad på Röda torget den 7 november 1939. Notera att vagnen har ett kanontorn och två kulsprutetorn, ett slags slagskepp på land. Foto: Wikipedia Commons. 

Röda armén tappar "huvudet"

Tuchatjevskij är egentligen inte ensam bakom ”Deep Battle” , den viktigaste kollegan var en annan marskalk  inom Röda Armén. Men han omkom  i en flygolycka 1931 endast 37 år gammal. Det var marskalk Vladimir Triandafillov och även han var på besök i Tyskland (1927). Han och Tuchatjevskij var jämnåriga (födda 1894 respektive 1893). Eftersom det förekom ett omfattande utbyte mellan de båda länderna (Sovjetunionen och Tyskland) är det inte konstigt att de påverkar varandra, till exempel stridsvagnarna Neubaufahrzeug och T-28 som tas fram för respektive krigsmakt i början av trettiotalet har stora likheter med varandra. Tyvärr för de båda så var denna typ av utformning en återvändsgränd vad gäller stridsvagnsdesign. Röda arméns första större mekaniserade förband bildades 1930, det var brigadstorlek. 1932 började formeringen av de två första mekaniserade kårerna (= divisioner), den ena i Leningrads Militärdistrikt och den andra i Ukrainas Militärdistrikt.

Men när andra världskriget bröt ut så var det den tyska armén som hade de stora framgångarna med pansartrupper. Detta för i Röda armén hade många av pansarförespråkarna blivit avrättade i den stora utrensningen som Stalin genomförde inom krigsmakten. Tuchatjevskij själv blev avrättad, sommaren 1937. Utrensningarna i Röda armén gjorde att nytänkandet inom densamma avstannade för en period.

En annan aspekt av Liddell Harts tankar kommer fram i historieverket ”Andra Världskrigets historia del 1 & 2”. Att han fortfarande tror på att försvarsstrid är överlägsen anfallsstrid trots vad som har skett under andra världskriget. Under trettiotalet före kriget var hans åsikt att det var helt onödigt för den brittiska armén att skapa en brittisk expeditionskår som skulle skickas över till kontinenten eftersom fransmännen skulle klara av allt (försvaret) själva, det enda en brittisk expeditionskår skulle innebära var att  meningslösa offensiver ägde rum.

Den tyska 7. pansardivisionen i väntläge sommaren 1940. Tydligen inte oroade för fientlig flyg och som synes inte bara stridsvagnar i divisionen. 

Liddell Hart var journalist i många år och tydligen väldigt duktig på att marknadsföra sig själv och sina idéer. Dessutom har han en förmåga att formulera sig väl i skrift vilket har gjort hans alster lättillgängliga. Ett flertal forskare/historiker har börjat uppmärksamma att Liddell Hart inte alltid sa hela sanningen, det vill säga anpassade den för att passa hans teorier. J.P.Harris har i en artikel lagt fram att en doktrin med namnet Blixtkrig är en tidningsanka, det vill säga den fanns inte. Kenneth Macksey har i sin biografi om Heinz Guderian påpekat att det som står om Liddell Hart i Guderians memoarer  (i den engelska översättningen där Liddell Hart har skrivit förordet) finns inte med i den tyska versionen.

Jämför vi vad Fuller, Guderian, Tuchatjevskij och Liddell Hart har skrivit under mellankrigstiden finner vi att Guderian och Tuchatjevskij kan anses som framstående militärteoretiker medan Fuller och Liddell Hart är snarare drömmare, det vill säga deras idéer saknar delvis förankring i verkligheten.

Vidare läsning:

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

J.F.C.Fuller: ”The Conduct of War 1789-1961”. (London 1962) 

Richard Simpkin: ”Deep Battle, The Brainchild of Marshal Tukhachevskii”. (London 1987)

Manfred Zeidler: ”Reichswehr und Rote Armee 1920-1933, Wege und Stationen einer ungewöhnlichen Zusammenarbeit”. (München 1993)

J.Harris&F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990)

Kenneth Macksey: ”Guderian, Panzer General”. (London 1975)

Walther Nehring: ”Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945”. (Stuttgart 2000) 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Vill du läsa om sovjetiska stridsvagnsbrigader på östfronten:

Det röda stålet under andra världskriget

Den ryska invasionen kollapsar

 Undergången i Ostpreussen 1914

De fick gå till fots för att ta sig fram i skogen för att nå ut till vägen mot Niedenburg.  Befälhavaren för ryska 2. armén, Aleksandr Samsonov, och hans stabschef med följe marscherade som en klunga genom skogen i mörkret för att ta sig tillbaka söderut, alla vägar verkade blockerade av tyska förband. Samsonov hördes muttrade: ”Tsaren litade på mig.”

Två ryska arméer invaderade Ostpreussen 1914. En från öster och en från Söder, då Warszawa vid denna tid var en del av Tsarryska imperiet. Ryssland hade förbundit sig att hjälpa Frankrike. Foto: Wikipedia Commons.

Aleksandr Samsonov tillhörde de elva viktigaste befälhavarna i ryska armén vid krigsutbrottet 1914. Han var nämligen befälhavare för en av sex ryska arméer som fanns längs fronten mot Tyskland och Österrike-Ungern.  Vid första världskrigets utbrott 1914 utnämndes Samsonov till chef för ryska 2. armén inför invasionen av Ostpreussen. Den andra styrkan i Rysslands invasionsstyrka var ryska 1. armén under befäl av Paul Rennenkampf. De båda arméerna ingick i Nordvästfronten som leddes av Jakov Zjilinskij. Rennenkampf skulle invadera Ostpreussen från öster medan Samsonov skulle göra det från söder. Båda hade varit framgångsrika kavallerister. Mot sig hade de den tyska 8. armén.

Aleksandr Samsonov var en erfaren kavalleribefälhavare och nu hade han fått förtroende att leda ryska 2. armén i strid. Hans armé bestod av sex kårer. 

Inte en invasion utan två

Alliansen mellan Frankrike och Ryssland 1914 innebar att ryska styrkor skulle snarast efter ett eventuellt krigsutbrott utföra en invasion av Tyskland med syfte att skapa ett tvåfrontskrig. Detta då Frankrike visste att de skulle utsättas för en tysk invasion vid ett eventuellt krigsutbrott. Nu gjorde inte ryssarna exakt som fransmännen ville för man hade egna mål. De planeras istället för två invasioner, en norr mot Ostpreussen och en i söder mot provinsen Galizien i Österrike-Ungern. Den senare sköttes av Sydvästfronten med fyra ryska arméer.

Den ryska planen gällande invasionen av Ostpreussen byggde på samordning mellan två arméer.  Det var bara ett problem med detta då ryska toppskiktet bland befälhavarna var delade i två läger, som inte gärna arbetade tillsammans.  Den viktigaste skillnaden var vilken falang man tillhörde, krigsministern Vladimir Suchomlinovs eller överbefälhavaren (Stavka) storfursten Nikolajs. För att skapa balans mellan de olika falangerna så innebar det ofta att kom en arméchef från en falang då kom stabschefen automatiskt från den andra. Ibland var det så att de två vägrade samtala direkt med varandra, vilket till exempel var fallet med Rennenkampf och hans stabschef Georgi Mileant. Den sistnämnde var från Suchomlinovs falang. Sedan var det inte bättre att Rennenkampfs överordnade Jakov Zjilinskij, chefen för Nordvästfronten, också var en som stödde Suchomlinov och därigenom fick stora samarbetsproblem med Rennenkampf . Hos 2. armén var förhållandet tvärtom, där kom arméchefen Samsonov från Suchomlinovs falang.

Notera avsaknaden av hjälm. Ryska armén under första världskriget hade egentligen inte hjälm, det var raritet kan vi säga. Foto: Reddit

Kavalleristen leder anfallet

Samsonovs armé bestod av sex kårer men en kår avdelades till att agera flankskydd åt ryska 1. armén och avancera mot fästningen Lötzen vid de Masuriska sjöarna. Hans kvarvarande fem kårer avancerade norrut mot linjen Deutsche Eylau – Osterode – Allenstein. En kavalleridivision avdelades som flankskydd på respektive flank. Ostpreussen skulle erövras.

Aleksandr Samsonov föddes i november 1859 i byn Andrejevka i Kirovogradområdet som tillhörde guvernementet Cherson. Han var 54 år vid första världskrigets utbrott. Han hade under sin karriär utmärkt sig som kavallerist, speciellt under rysk-japanska kriget 1904–1905 där han bland annat ledde kosacker utrustade med lansar som krossade japanska kavallerister med sabel vid Yujiatun den 17 maj 1904. Samsonovs framgångar ledde till fler utmärkelser och han utnämndes till generallöjtnant vid 44 år. Hans nya position efter ryska-japanska kriget blev stabschef vid Warszawas militära distrikt under några år innan han utnämndes till generalguvernör över Turkestan och befälhavare över Turkestan där han stannade till första världskrigets utbrott.  Då återvände han till Warszawa för att ta befälet över ryska 2. armén.

Soldaterna i tyska XX. kåren kände området och terrängen väl, de hade övat för att försvara området. De var inte många men motiverade.Foto: Wikipedia Commons

Mot hans armé i Ostpreussen stod initialt endast en tysk kår, XX. under befäl general Friedrich von Scholtz, med två divisioner.  En viktig fördel för den tyska kåren var att de hade under de senaste två åren genomfört flera övningar i området som de skulle försvara. Officerarna i kåren var välbekanta med både trupp och terräng. Denna fördel blev ännu större med tanke på hur saker gjordes på den ryska sidan. Ryska stabsofficerare visste ytterst sällan vilken stab de skulle tillhöra förrän vid själva mobiliseringen. Så de var varken bekant med trupp eller terräng. Sedan existerade ett annat problem, de ryska kårerna använde olika kodnycklar så radiokommunikationen till arméhögkvarteret skedde i klartext (vilket tyskarna givetvis avlyssnade). Detta problem hade inte löst innan invasionen.

21 augusti 1914 över gränsen

Samsonovs armé uppmarsch längs sandiga vägar var plågsamt för trupperna, de kunde hålla cirka 20 km per dag och uppmarschen tog fem dagar.  Äntligen den 21 augusti börjar hans armé att korsa gränsen och den ryska centern i form av XV. kåren erövrar Niedenburg med lätthet men vidare avancemang norrut mötte på hårt motstånd, bland annat av 1. ostpreussiska jägarbataljonen som var kända för vara goda skyttar. Denna bataljon tar rejält med stryk men ryska XV. kåren tar 4000 man förluster under två dagar och kriget har knappt börjat.  Frontchefen Zjilinskij pressar Samsonov att hans armé ska fortsätta framåt till linjen Osterode –  Allenstein, ytterligare drygt 50 km norrut, innan den tar halt.

På andra sidan börjar tyskarna skifta förband från norr, fronten mot Rennenkampf, till söder mot Samsonov. Tyskarna har i norr tre fältkårer och det ryska spaningsflyget upptäckte att en kår anländer till söder. De andra två tappar faktiskt ryssarna bort. Då Rennenkampf inte hade stridskontakt lyckas tyskarna omgruppera alla tre kårer till söder mot Samsonov. De två ryssarna tappar koll på antog ryssarna hade retirerat mot fästningen Königsberg för att förstärka försvaret där, dit Rennenkampf höll på att avancera i ett långsamt tempo.

Det ryska artilleriet på väg till fronten. Stor del av det ryska artilleriet var uppbundet i olika fästningar och fortifikationer. Ammunitionsåtgången under striderna i augusti 1914 visade sig bli högre än vad ryssarna hade räknat med. 

Samsonov märker ett ökat tryck på sin vänsterflygel då där finns nu två tyska kårer, XX. och den nya I, som strider i området nordväst och väster om Niedenburg.  Samsonov får intrycket att det här som tyskarna har koncentrerat sina styrkor. Samsonovs center splittras då hans XV. kår dras in i dessa strider. Detta hans andra centerkår och högra flygel fortsätter avancemanget norrut, Högerflygel i form av ryska VI. kåren erövrar Bischofsburg, öster om Allenstein, den 25 augusti medan Samsonovs andra centerkår närmar sig Allenstein. Då plötsligt dyker den tyska generalen August von Mackensen med sin XVII. kår upp och anfaller rakt in Samsonovs högerflygel, en division från ryska VI. kåren, norr om Bischofsburg, och slår divisionen sönder och samman. Samtidigt som den andra borttappade tyska kåren anfaller den andra divisionen i kåren. Hastig reträtt inleds av den ryska kåren och detta debacle rapporteras inte vidare till Samsonov förrän ett dygn senare men inte i full detalj.

Allt lugnt eller?

Samsonov är väl medveten om hårda strider på sin vänsterflygel och center men lyckligt ovetande om vad som egentligen händer på högerflygeln. Rapporterna om högerflygeln som når Samsonov är oklara samtidigt som varken Zjilinskij eller Rennenkampf skickar några rapporter om att de har tappat bort två tyska kårer.  Samsonov tror att stridens tyngdpunkt är hos XV. kåren och inte vid Allenstein och Bischofsburg på hans högerflygel.  Order skickas ut på kvällen den 27 augusti.  Den ryska kåren, som tagit Allenstein får order om att förstärka XV. kåren och lämna över kontrollen av Allenstein till ryska VI. kåren. 

Tidigt på morgonen den 28 augusti tar Samsonov den fatala beslutet att bege sig till fronten och XV. kåren i syfte att stabilisera vänsterflygel och centern samt få igång avancemanget mot Osterode.  Den ryske befälhavaren i Allenstein skickar iväg spaningsflyg för att klarlägga läget både i öster och väster om staden. De rapporteras att trupper marscherar mot Allenstein från öster och det antas automatiskt att det är ryska VI. kåren. Ingen befälhavare på rysk sida vet att denna ryska kår genomför en full reträtt söderut och det är tyska soldater som är på väg mot Allenstein från en av tyska kårerna som man tappat bort. Ett spaningsflyg skickas tillbaka till de marscherade trupperna för att kasta ner order men skjuts ner. Att planet inte återvändo väcker inget alarm utan ses mer som att sånt händer.

Katastrofen uppdagas

Samsonov anländer till ryska XV. kåren och gratulerar dem till deras seger över tyska 41. division men snart blir det smolk i bägaren.  Läget börjar bli allt klarare för Samsonov, vänsterflygel verkar inte hålla och tyskarnas huvudstyrka är kanske inte framför ryska XV. kåren utan längre österut vid hans högerflygel. Samsonov bestämmer sig för att bege sig österut med staben för att söka kontakt med kårerna där i ett sista försök att rädda situationen.  Dock det ryska försvaret där har kollapsat och det finns inte längre något ordnat försvar. Samsonov träffar på sprängda rester och börjar forma tankarna om ”Jag har svikit tsaren”. Tyska förband har återerövrat Allenstein utan större svårigheter. Detta slag om Allenstein 26 augusti–30 augusti kom senare i ett propagandistiskt genidrag att bli slaget vid Tannenberg. Det tyska radarparet Paul Hindenburg och Erich Ludendorff, som fått befälet över tyska 8. Armén, visade ryssarna hur strid skulle genomföras.

Samtidigt har tyskarna från väster återerövrat Niedenburg, vilket hindrar ryska urdragning.  Allmän reträtt beordras visserligen men det är för sent. Samsonov inser att han har förlorat och hans armé har lidit ett förödande nederlag. Samsonov skiljer sig från klungan i skogen och hans stabschef hör ett skott som ekar i skogen. Det var den 30 augusti 1914.  Hans trupper hade korsat gränsen den 21 augusti. 

Här är inte ryska soldater på marsch för att invadera utan på väg till krigsfångenskap. I bakgrunden syns en tysk ulan som eskorterar dem. 

Så halva ryska invasionsstyrkan var utslagen endast Rennenkampfs 1. armé var kvar. När Samsonovs nederlag stod klart för Rennenkampf beordrade han tillbaka sina främre förband och etablerade en ny huvudförsvarsposition samtidigt som Nordvästfrontens befälhavare Zjilinskij försökte stärka försvaret genom att tillföra nya förband.

Striderna om Ostpreussen pågick ytterligare ett tag medan reträtten fortsatte för Rennenkampf. Tyskarna kunde nu koncentrera sig på hans styrkor. Den 14 september var hans armé ute ur Ostpreussen. Den ryska invasionen med 500 000 man och 1 140 artilleripjäser var över efter en månads strider och den ryska styrkan var helt slagen i spillror. Tyskarna hade tagit närmare 150 000 krigsfångar under striderna.

En månads krig hade orsakat skador på Ostpreussen, men den ryska plundringen av provinsen förvärrade det hela. En dstor del av stöldgodset – eller som det hette: konfiskerat gods – fördes till Vilnius och enligt listorna från det ryska militärdistriktet fanns det 697 olika typer av föremål, exempelvis möbler, sanitetsgods, bestick och klockor.

Mer historia om Ryssland och Sovjetunionen:

Stalin skapar en illusion

Hitler och Stalin delar på Polen:

Molotov-Ribbentrop 23 augusti 1939

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

En udda tysk division

1. skidjägardivisionen

Sommaren 1944 hade precis börjat då den tyska 1. skidjägardivisionen ser dagens ljus. Det var tyska 1. skidjägarbrigaden som utan några åtgärder kom att få ny beteckning: 1. skidjägardivisionen.  Förbandet befann sig den 2 juni 1944 i närheten av staden Kovel vid Pripjatträsken mitt på den centrala delen av Östfronten.

Skidjägare fick många Sturmgewehr, som kan ses en tidig automatkarbin, Vanliga infanterister fick oftast en Mauserkarbin, ett repetergevär. Foto: Reddit

Den nya divisionen ingick i LVI. pansarkåren som tillhörde tyska 4. pansararmén.  Denna kår hade inför sommaren 1944 skiftat från armégrupp Mitt till armégrupp Nordukraina.  Brigaden började formeras i augusti 1943 i regi av armégrupp Mitt och brigaden skulle ha två skidjägarregementen med vardera två bataljoner. Understöd skulle finnas i form av en tung bataljon, en artilleribataljon och en tung granatkastarbataljon. Brigaden skulle även ha en pionjärbataljon och stormkanonbataljon.

Brigaden tilldelades 270. stormkanonbataljon som senare fick ändrad beteckning till 152. panzerjägerbataljonen (augusti 1944). I vilket fall brigaden hade en egen liten pansarnäve. Foto: Flickr

Självständiga jägarbataljoner

Tyskarna hade ett antal självständiga jägarbataljoner på Östfronten som bland annat hade stridit som Gruppe von Manteuffel (befälhavare överste Günther von Manteuffel) vid slaget om Kursk 1943. De bestämde att skapa ett större förband av dessa.  Detta med tanke på vinterkrigföring. Normalt hade tyskarna sina bergsdivisioner men detta var lite nytt.  Det talades om Karelen men det blev Pripjatträsken.

Officerare ur 1. skidjägarbrigaden och deras förbandssymbol, en skida liggande på ett eklöv, syns tydligt. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-692-0274-06 / CC-BY-SA 3.0

Dessa jägarbataljoner som användes för brigaden var enormt starka bataljoner 1169 man vid full styrka. Deras stridsstyrka (kampfstärke) var normalt minst 700 jämfört med en vanlig skyttebataljon som vid full styrka, 861 man, hade 450 till 500 i stridsstyrka (kampfstärke).

Tittar vi närmare på just 13. jägarbataljonen sommaren 1943 så skulle en jägarbataljon enligt arkivmaterial i Bundesarchiv ha 49 lätta kulsprutor, 6 tunga kulsprutor, 6 8 cm granatkastare, 4 20 mm luftvärnsautomatkanoner Flak 38 på halvbandvagnar, 3 tunga pansargevär PzBüsche 41, 2 7,5 cm infanterikanoner, 9 7,5 cm pansarvärnskanoner PAK 40 samt 4 eldsprutor.

Organisation jägarbataljon sommaren 1943

Stab (med pionjärpluton)

3 skyttekompanier (kulsprutor, granatkastare)

1 tungt kompani (luftvärn, tunga kulsprutor, infanterikanoner)

1 pansarvärnskompani (pansarvärnskanoner, tunga pansarvärnsgevär) 

Så det var mycket eldkraft i dessa bataljoner som blev stommen i den nya brigaden. Formeringen inleddes och brigaden kom att anses redo för fronten i januari 1944.

Här på bilden syns en Opel Maultier. Tyskarna ersatte den bakre hjulaxeln med band i syfte att öka framkomligheten under dåliga väderförhållande och dåliga vägar som var vanligt på östfronten. Foto: www.worldwarphotos.info

Mycket bandfordon

Brigaden var välutrustad, välbeväpnad och faktiskt motoriserad till stor grad.  Fordon som halvbandslastbilen Maultier, halvbandsmotorcykel Kettenkrad, bandtraktorn Raupenschlepper Ost, terränglastbilar, terrängbilar med mera fanns i förbandet. ”Rörlighet” var ett motto för brigaden.  Tittar vi på fordonsparken så får vi associationer till den svenska Norrlandsbrigaden. Den tyska skidjägarbrigaden hade förbättrad terräng och översnökapacitet jämfört med vanliga tyska infanteridivisioner och betydligt mer motoriserad med band- och terrängfordon.

Här på bilden syns bandtraktorn Raupenschlepper Ost som dragfordon till 10,5 cm haubits leFH 18. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-203-1696-25 / Grah / CC-BY-SA 3.0

Förbandet trots sin speciella inriktning kom att strida på den centrala sektorn på Östfronten hela kriget och slutade sina dagar i dagens Tjeckien och kapitulerade till Röda armén.

Konstiga siffror

Brigaden var ett starkt förband,. Enligt rapport till tyska 2. armén den 1 juni 1944 så hade 1. Skidjägarbrigaden följande styrka 13 688 man. Med andra ord ett mycket manstarkt förband, det motsvarar ju en division i personalstyrka.

Här kommer det underliga. Tyska förband hade två begrepp som motsvaras av stridsstyrka (combat strength på engelska) och som synes är det en rejäl skillnad mellan dem. Detta beror på. något förenklat, att i det förstnämnda, Gefechtstärke, räknas det stridande förbandet i stort medan andra fallet, Kampfstärke, räknas de som faktiskt har stridande roll.

Förbandet hade redan från början en bataljon med tunga granatkastare, 12 cm GrW 42. Bataljon skulle ha 36 granatkastare vid full styrka. Foto: Kurt Wittig 

Så Gefechtstärke för brigaden var 7 258, vilket motsvarar 53% av den totala styrkan medan Kampfstärke var 5 739, vilket motsvarar 42%,. Normalt ska dessa procentsatser ligga på cirka 75% respektive  55%., vilket tyder på att hos brigaden finns mycket överflödig personal som inte har stridande roll.  Varför? Kanske de bedrev utbildning av soldater från andra förband. Jag har sett detta hos ett annat förband. Men jag har inget bra svar.

En jämförelse med en normal infanteridivision med personalstyrka på 12 407 man, den hade haft en Gefechtstärke på 9130 man, lika med 74%. Alltså markant högre stridsstyrka.

Uppgradering till division

Alltså sommaren 1944 skedde uppgraderingen av förbandet till division, initialt bara till namnet men en tredje skidjägarbataljon till varje regemente började formeras. Varje bataljon skulle bestå av tre jägarkompanier och ett tungt kompani. Sedan började organiseringen av ett artilleriregemente till divisionen, vilket innebar att förbandet skulle få ytterligare två artilleribataljoner.  Som standard var 1944 så hade infanteridivisioner en fysiljärbataljon, finare ord för en infanteribataljon, så även en skidfysiljärbataljon sattes upp för skidjägardiviisonen. Denna fysiljärbataljonen ersatte spaningsbataljonen i infanteridivisionerna. Den var utrustad och organiserad som en infanteribataljon, tre skyttekompanier och ett tungt kompani.

Endast en skidjägardivision sattes upp och den stred hela kriget på den centrala sektorn på Östfronten och slutade kriget i dagens Tjeckien genom att kapitulera till Röda armén. Foto: Reddit. 

Organisation 1. Skidjägardivisionen januari 1945

Stab

1. skidjägarregemente (3 bataljoner, 1 pionjärkompani, 1 tungt kompani)

2. skidjägarregemente (3 bataljoner, 1 pionjärkompani, 1 tungt kompani)

1. tunga skidjägarbataljonen (pansarvärn, infanterikanonvagnar, luftvärn)

152. panzerjägerbataljonen (21 stormkanonvagnar)

1. skidfysiljärbataljonen (= organiserad som infanteribataljon)

152. artilleriregementet (3 bataljoner och 1 tung granatkastarbataljon)

85. skidpionjärbataljon

plus understödsenheter.

Vid full styrka: 14 235 man.  Divisionen hade i början av januari 1945 en styrka på 12 014 man. 

Ser vi till utrustning, vapen och fordon så är divisionen mer i nivå med en tysk pansargrenadjärdivision än en tysk infanteridivision. Till exempel artilleriregementet var helt motoriserat, visserligen bland annat med bandtraktorn Raupenschlepper Ost. Divisionen hade starkare luftvärn än en infanteridivision, både 37 mm (9 st) och 20 mm (16 st) luftvärnsautomatkanoner monterade på halvbandvagnar.

Varje skidjägarregemente skulle ha 8 20 mm luftvärnsautomatkanoner monterade på halvbandvagnar. Som tidigare skrivit, "Rörlighet" var ett ledord för förbandet. Foto: Bundesarchiv, B 145 Bild-F016224-0034A / CC-BY-SA 3.0

Mycket bly

Divisionen hade mycket tunga vapen. Artilleriregementet skulle ha 24 10,5 cm haubitsar leFH18, 12 15 cm haubitsar sFh18 och 36 12 cm granatkastare GrW 42. Sedan hade 1. tunga skidjägarbataljonen sex stycken 15 cm infanterikanonvagnar. Varje skidjägarbataljon skulle ha 4 7,5 cm infanterikanoner och 6 8 cm granatkastare, vilket ger varje regemente 12 infanterikanoner och 18 granatkastare.

Ett udda tysk förband på östfronten som bara blev ett i mängden.  Det fanns över 150 divisioner på östfronten sommaren 1944 när divisionen bildades. Ser vi på striderna 1945 så stred divisionen sida vid sida med infanteri-, pansargrenadjär- och pansardivisioner och verkar har haft stridsuppgifter som en vanlig division. Tanken med förbättrad terräng och översnökapacitet verkar inte ha haft någon särskild betydelse utan divisionen sattes in där det behövdes.

Vidare läsning

Gunter, Georg: Die deutschen Skijäger. Von den Anfängen bis 1945. (Eggolsheim 2005)

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Historien om 2. fallskärmspansargrenadjärdivisionen Hermann Göring 1945:

Hitlers elit övergav Königsberg

En kort historia om tyska 24. pansardivisionen. 

Tyska 24. pansardivisionen får en andra chans

Läs mer om Luftwaffes markstridsförband i Normandie 1944

Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe