Kampen om Rostov 1941- kuppen som gav intet
”Rostov var i komplett upplösning, med floder av retirerade ryssar, fordon, hästar och civila allt i en enda stor röra. Allting rörde sig mot bron över Don. Fortfarande framför de officiella byggnaderna stod de ryska vaktposter med gevär för fot. Fienden visste inte hur nära vi var till bron”
SS-kapten Heinrich Springer bevittnade detta när han ledde sitt 3. kompani från ”Leibstandarte SS Adolf Hitler (LSSAH)” in i staden den 20 november 1941. Generalöverste Eberhard von Mackensen, befälhavare för III. pansarkåren har låtit LSSAH leda anfallet in mot Rostov flankerat av två pansardivisioner, 14. och 13. pansardivisionen. Mackensen ansåg att LSSAH kännetecknades av dådkraft och insatsvillighet. LSSAH hade blivit förstärkt med stridsvagnar från 13. pansardivisionen.
SS-kapten Heinrich Springer får riddarkorset för sina insatser vid Rostov 1941. Han kom senare under kriget från 1944 tjänstgöra som stabsofficer på högre staber, bland hos fältmarskalk Model under Ardenneroffensiven. SS-kapten Springer med sina män tog sig över då bron medan pionjärgruppen säkrade bron men var fanns brovakten? Springer såg en stor röd tvåvåningsbyggnad vid brofästet men första våningen var helt tom. De tog sig upp sig upp på andra våningen där satt 30 sovjetiska soldater och åt middag. SS-soldaterna rusade in och skrek: ”Stoj, Hände hoch”.
Karta över läget den 15 november 1941 innan det tyska anfallet mot Rostov inleds. Illustration: US Army.
Fruktade sovjetiska prickskyttar
Springer hade tagit bron över Don och höll den på båda sidor. Tyskarna tog staden som i en kupp men skottlossning förekom överallt i staden natten igenom till den 21 november 1941. SS-soldaterna stärkte greppen om staden den 21 november. Springer tog sig tillbaka till norra sidan för att rapportera till sin bataljonschef SS-major Fritz Witt, som förvånades över hur Springer såg ut. Med all upphetsning hade Springer inte märkt att ett skott hade gått igenom hans stålhjälm och rispat hans vänstra ögonbryn.
Bataljonshögkvarteret fanns i en flervåningsbyggnad på norra sidan av Don men var hela tiden utsatt från eld från sovjetiska skarpskyttar. Springer gick mellan de olika våningarna i ett försök att se var elden kom ifrån när han plötsligt kände ett kraftigt slag mot vänstra axeln. Sjukvårdare kom och det visades att skottet gått rakt igenom. Witt ordnade fram en flaska sekt, som hade erövrats när hamnen Taganrog togs, och skålade med Springer angående att han fick lämna fronten. Men också en önskan att han skulle komma snart tillbaka framfördes.
Tyska stridsvagnar 1941 var främst Panzer III med understöd av Panzer IV. Dock denna vagn hade kort 7,5 cm kanon L/24 och var mer avsedd för eldunderstöd än pansarstrid. Men tyskarnas pansartrupperna höll generellt högre standard än de sovjetiska så även med sämre vagnar gick det segrade ur många strider. Foto: Ukrainska Statsarkivet. I en sammanställning gjord av 13. pansardivision över vad som överraskade divisionen under 1941 gällande Röda Armén så nämns just automatgevär med kikarsikte för prickskyttar tidigt. Givetvis tas de sovjetiska stridsvagnarna T-34 och KV upp. Men även den tunga sovjetiska 12 cm granatkastaren omnämns. Pjäsen imponerade på tyskarna så pass mycket att den piratkopierades och sattes in i tysk krigsproduktion. Den sovjetiska långa 7,62 kanonen tas upp som en bra kanon medan den nya tyska 50 mm pansarvärnskanonen Pak 38 lyfts fram som en besvikelse.
”Rostov är dörren till oljan i Kaukasus”
Generalöverste Eberhard von Mackensen
Timosjenko anfaller
Rostov var tyskt och von Mackensen skickade ut order för dagen till alla förband inom III. Pansarkåren att slaget om Rostov hade vunnits. Generalöverste Ewald von Kleist, befälhavare för Pansargrupp 1 i Armégrupp Syd, kunde trots seger vid Rostov inte sluta oroa sig för sin nordöstra flank, XIV. pansarkåren, som var under tryck av två sovjetiska arméer, 9. och 37., från den sovjetiska Sydfronten. Detta anfall började samtidigt den 17 november som Kleists egen offensiv med III. pansarkåren mot själva Rostov inleddes.
I befäl på andra sidan var det en av Stalins män, marskalk Semjon Timosjenko som förde befäl över den södra frontsektorn med två fronter, Sydfronten och Sydvästfronten. Det innebar att Timosjenko hade ansvaret från Voronezj i norr till Rostov i söder. Avstånden var så långa att Timosjenko var tvungen att flyga mellan sina underställda fronter.
Marskalk Semjon Timosjenko segrade vid Rostov 1941 men hans stora förlust vid Charkov våren 1942 gjorde att han fick senare gå. Stalin valde att satsa på andra fältherrar som Zjukov, Vatutin, Rokossovskij och Konev till exempel. Foto: KrigsarkivetKavallerist i grunden men till skillnad från Stalins gamla vän kavalleristen marskalk Semjon Budjonnij visste Timosjenko vad han gjorde och hade anpassat sig till det nya kriget. Planering är en sak och verkligheten en annan. Motanfallet i Kleists flank, när det tyska pansaret ryckte fram mot Rostov och Don med målet att ta sig vidare till Kaukasus, fick en dålig start. Vädret ställde till det, flyget kunde inte lyfta dagen då anfallet skulle slås ut. Marskalk Timosjenko utbrast: ”Vi kommer trots detta att angripa. Vi kan inte sitta här och vänta på vädret”. Målet för operation var Taganrog och nå fram dit till den 23 november, vilket skulle ringa in täten på Kleists pansar
”Den passive blir alltid slagen”
Marskalk Semjon Timosjenko, befälhavare södra frontsektorn
De första dagarna pressades tyskarna bakåt av den sovjetiska Sydfronten. För Röda Armén kändes det som framgång då det sedan den 22 juni 1941 när Hitlers invasion inleddes inte hade gått speciellt bra. Men Kleist var ännu inte orolig, von Mackensen fick fortsätta mot Rostov i söder. Det vara snarare en tysk utbuktning som försvann och den tyska linjen blev mer linjär från nordväst till sydöst.
På den sovjetiska sidan blev det upprörda känslor då floden Dons pärla, staden Rostov, gick förlorad den 21 november. Detta trots att man sedan 17 november genomförde offensiva operationer mot just den tyska Armégrupp Syd och Pansargrupp 1 fick inte tyskarna att avbryta sin offensiv mot staden. Marskalk Semjon Timosjenko slog näven i borden inför staben och sa bombastiskt: ”Vi ska nog visa dem än var pepparen växer”.
Striderna vid Rostov var inte av samma magnitud som vid Moskva 1941. Där stred tre tyska pansargrupper för att erövra staden medan här nere söder var det en pansargrupp som anföll mot Rostov. På bilden sovjetisk motanfall med pansarbil i täten. Foto: Ukrainska statsarkivet.Den styrka som hade försvarat Rostov var sovjetiska 56. armén och den var självständig, med andra ord stod inte under Timosjenkos befäl utan tog sina order direkt från Moskva, vilket försvårade koordineringen av operationen. Moskva beslutade sig äntligen trots det pågående slaget om Moskva att skicka en större förstärkning till söder efter förlusten av Rostov. Moskva valde att skicka den till 56. armén, vilket gjorde Timosjenko upprörd. Timosjenko ansåg att Kleist kommer inte att anfalla vidare söderut utan det hade varit bättre att förstärka hans anfallsgruppering mot Taganrog i tyska pansargruppens flank.
Hårda strider för SS-Wiking
Sydfronten med 9. och 37. armén fortsatte pressa på Kleists norra flank där SS-Wiking och 16. pansardivisionen ur XIV. pansarkåren fick försvara sig istället för att fortsätta anfalla. Det var verkligen kaos på den tyska sidan, det fanns flera genombrott, även Wikings artilleriregemente kom att strida med direkteld istället för det traditionella eldunderstöd. I krigsdagboken för pansargruppen skrevs det att regementet Nordland, SS-artilleriregementet 5 och SS-pansarvärnsbataljon 5 försvarar sig till det yttersta och hade väldigt tunga förluster.
Arbetsgrupper från Riksarbetstjänsten (RAD) arbetade med att bygga ut ställningar bakom floden Tuslov. De tyska förstärkningar som anlände var redan svaga, till exempel 670. pansarvärnsbataljonen hade endast fyra pjäser och 602. tunga artilleribataljonen hade bara två pjäser. Flygunderstödet från Luftwaffe begränsades av det dåliga vädret.
Det sovjetiska kavalleriet hade en rörlighet som utnyttjades men var också väldigt känsliga för luftangrepp. Lyckades Luftwaffe fånga ett kavalleriförband i det "öppna" så blev förlusterna höga. Foto: Krigsarkivet. Det uppstod debatt på den sovjetiska sidan, om anfallet skulle svänga söderut mot Rostov eller fortsätta sydväst mot Taganrog. Sydfrontens befälhavare ville anfalla vidare mot Taganrog medan Timosjenkos stabschef hade åsikten att Rostov var bättre. Även Moskva, det vill säga Stalin, kom med sin åsikt och Taganrog blev det. Men efter att de sovjetiska styrkorna nådde fram till floden Tuslov den 24 november ändrades sig Timosjenko och beslöt att anfalla rakt söderut mot Rostov med 9. armén. Detta tvingade de anfallande styrkorna att gruppera om då tyngdpunkten på anfallet skiftade.
Kleist nödgades att ge III. pansarkåren order om att dra sig ur Rostov annars var det risk att kåren blev inringad. Mackensen var uppgiven över att behöva retirera från Rostov som hade erövrats efter fyra dagars hård anfallsstrid. Enligt Mackensen var det första gången under fälttåget som Röda Armén anföll koordinerat med starka krafter.
”Rostov måste befrias till varje pris”
Stalin
Rundstedt får sparken
Hela pansargruppen var tvungen att börja retirera etappvis för att slutligen ta upp nya positioner bakom floden Mius. Detta skulle skapa bättre försvarsställningar. Reträtten kostade fältmarskalk Gerd von Rundstedt hans befäl över Armégrupp Syd då han var ytterst ansvarig för reträttordern och misstyckte att Berlin gick in och detaljstyrde i hans armégrupp. Hitler var rasande och ogillande starkt att man gav upp för lättvindigt. Hitler var så pass upprörd över vad som hade hänt att det blev ett frontbesök på Östfronten. Detta trots att slaget om Moskva pågick för fullt där tyska pansardivisioner från Armégrupp Mitt pressade sig allt närmare den sovjetiska huvudstaden och mötte allt hårdare motstånd.
Hitler gjorde den 2 december 1941 ett stopp i Kiev på sin väg till fronten och skickade besked till Sepp Dietrich, befälhavare över LSSAH, att möta honom vid flygplatsen i Mariupol. Hitler skulle vidare till staben för III. Pansarkåren i Tjikelev och ville att Dietrich medföljde honom dit. Exakt vad de pratade om under resan dit är det ingen som vet. Men Dietrich nämnde efteråt för sin stab att Hitler erkände att beslutet att retirera fick ses som korrekt men von Rundstedt skulle inte få tillbaka posten som befälhavare för Armégrupp Syd. Men Hitler skulle senare komma att återkalla von Rundstedt i tjänst igen fast då till försvaret av väst men det är annan historia.
Generalöverste Eberhard von Mackensen på stabsmöte med Adolf Hitler sommaren 1942. Han står längre bak och tittar fram mellan Paulus och von Bock. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0Epilog
Återtagandet av Rostov den 29 november var Timosjenkos stora stund men händelsen kom att överskuggas av det gigantiska slaget vid Moskva där Timosjenkos protegé armégeneral Georgij Zjukov ledde till sovjetiska styrkorna. Rostov kom att erövras igen av tyskarna sommaren 1942 då som 1941 var tyskarnas mål oljan i Kaukasus. Då kom staden att hållas betydligt längre av tyskarna och befriades först i början av 1943 av Röda Armén efter det att tyska 6. armén hade kapitulerat vid Stalingrad.
Vidare läsning:
Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlag? (Siek 1989)
Eberhard vonMackensen: Vom Bug zum Kaukasus. Das III. Panzerkorsp im Feldzug gegen Sowjetrussland 1941/1942. (Neckargemünd 1967)
John Erickson: The Road to Stalingrad. Stalin`s war with Germany, Volume One. (London 1993)
Vill du läsa mer om pansarstrider under 1941 på östfronten:
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)