Panzerfaust och Panzerschreck

Tyska infanteriets bärbara pansarvärnsvapen 

Kriget på östfronten hade visat tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. Det tyska pansaret kunde inte vara överallt och de nya tyngre pansarvärnskanoner (7,5 cm Pak 40) som fanns i infanteridivisioner var för få för att täcka behovet. Produktion av dessa hade startat upp 1942. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet pansarvärnsgeväret 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. 

Tyska skyttesoldater från division Grossdeutschland hösten 1944. Pansarfordonet i bakgrunden är en Sd.Kfz. 250/9, alltså en bepansrad halvbandvagn med kort 7,5 cm L/24 kanon. På sina axlar bär en del soldater det nya pansarskottet Panzerfaust. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1995-081-31A / Otto / CC-BY-SA 3.0

Det var först under 1943 som nya lösningar blev verklighet för skyttesoldaten och började produceras, båda vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. 

Faustpatrone och Panzerfaust 

Utvecklingen av pansarskottet började sommaren 1942 och två varianter kom att faktiskt levereras samtidigt till fronten i augusti 1943, Faustpatrone och Panzerfaust 30. Det förstnämnda var lättare och hade (3 kg mot 5 kg) sämre penetrationsförmåga (140 mm mot 200 mm). De byggde på samma principer. Båda hade kort räckvidd, 30 meter. Så utveckling pågick om att få längre räckvidd, så 1944 kom först Panzerfaust 60 med 60 meter räckvidd och därefter under hösten 1944 kom Panzerfaust 100 med 100 meter räckvidd. Ännu bättre varianter togs fram under 1945 men frågan är hur många kom att hinnas tas i tjänst av dessa. Dessutom började man fundera på att utveckla omladdningsbara Panzerfaust. 

En soldat från ett av Luftwaffes fältförband utbildas på det nya vapnet, Faustpatrone. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-672-7634-13 / Hoepner / CC-BY-SA 3.0

Pansarskottet delades ut som ammunition och produktionen växte enormt, totalt 350 000 vapen under 1943 för att sedan öka till drygt 5,5 miljoner under 1944. Det hanns med att producera drygt 2,3 miljoner under 1945. Den stora fördelen med Panzerfaust var dess enkelhet samt att det var billigt att tillverka, krävde inte mycket utbildning och instruktionerna fanns tryckta på vapnet. Med några enkla handgrepp gjordes det klart för eldgivning, säkerhetssprinten drogs ut och siktet vreds upp som frigjorde avtryckaren. Man siktade och tryckte in avtryckaren som avfyrade en drivladdning av svartkrut som skickade iväg stridsspetsen mot målet i en båge genom luften. Bakblåset var det man behövde ta hänsyn till, varför vapnet inte lämpade sig i trånga utrymmen. 

Raketgeväret Panzerschreck sattes i produktion under andra halvåret 1943. Detta vapen var inspirerat av den amerikanska Bazookan. Tyskarnas version var grövre, 8,8 cm kontra Bazookans 6 cm. Foto: Krigsarkivet. 

Raketgeväret Panzerschreck 

Det andra vapnet som togs fram raketgeväret Panzerschreck var inspirerat av den amerikanska Bazookan. Dett amerikanska raketgevär togs som krigsbyte under striderna i Tunisien och tyskarna såg det användbart. Tyskarna såg det som lite klent, 6 cm raketer som vägde 1,59 kg. De valde att öka detta, 8,8 cm raketer som vägde 3,25 kg, som hade betydligt bättre genomslagsförmåga av pansar. Den var tillräcklig för att slå ut praktiskt taget alla sovjetiska och allierade pansarfordon. Det officiella namnet på vapnet var Raketen-Panzerbüchse (RPzB). Bland soldaterna fick vapnet dock smeknamnet Panzerschreck eller Ofenrohr, “kaminröret”. 

Till skillnad från Panzerfaust var Panzerschreck inget engångsvapen, utan kunde laddas om. Projektilen antändes – liksom på Bazookan – på elektrisk väg och drivsatsen fortsatte att brinna ytterligare två meter efter den hade lämnat pipan. Maximal skottvidd var 100-200 meter beroende på raketmodell. Panzerschreck kom att börja produceras andra halvåret 1943 och drygt 50 000 vapen samt drygt 170 000 raketer hann produceras. Sedan under 1944 ökade produktionen, nästan 240 000 vapen och 1,8 miljoner raketer. 

Tyska fallskärmsjägare med raketgevär Panzerschreck i Normandie sommaren 1944. Två divisioner och ett förstärkt fallskärmsjägarregemente sattes in. Läs mer här om Luftwaffe i Normandie . 

Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-584-2160-14 / Reich / CC-BY-SA 3.0

Bataljoner med raketgevär 

Hösten 1943 bestämde sig arméns överkommando (OKH) att sätta upp tio pansarvärnsbataljoner utrustade med Panzerschreck på östfronten. Ett sätt att förstärka högre chefs möjligheter att försvara sig mot fientliga pansaranfall. Bataljonerna var tänkta som kårförband. 

Personal skulle plockas från pansarvärnsbataljoner i infanteridivisioner som hade personal över. Detta orsakades av att tilldelningen av nya pansarvärnskanoner (7,5 cm Pak 40) släpade efter. Armégrupperna Nord, Mitt och Syd på östfronten skulle formera tre bataljoner var medan den fjärde armégruppen A på Krim endast en. 

En bataljon med stab och tre kompanier skulle ha 496 man, 216 Panzerschrecks och 12 kulsprutor. Inget var bestämt angående motorfordon utan det skulle högre chef tilldela vid behov. Dock varje kompani skulle ha tolv hästar med enklare kärror (Infanterie-Karren If 8) för transport av Panzerschreck och ammunition för kortare sträckor. 

Formeringen av de tio pansarvärnsbataljonerna gick sådär. Längst ner i söder hos armégrupp A var det brist på överbliven personal så det hela ställdes in. Medan armégrupp Syd hade mer framgång, deras tre bataljoner formerades och tilldelades även i viss mån motorfordon vilket förbättrade deras rörlighet avsevärt. 

Panzerschreck i fält. Uppenbarligen posering för krigsfotografen. Notera "stridsvagnsmärkena" på soldaternas uniformer. Dessa tilldelades soldater som hade förstört fientliga stridsvagnar i närstrid. Detta infördes i mars 1942 och från 18 december 1943 kom också bruk av Panzerfaust och Panzerschreck att godkända. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-734-0013-11 / Vorpahl / CC-BY-SA 3.0

Även armégrupp Mitt kom att formera sina tre bataljoner, Sommaren 1944 så fanns en hos 9.armén den 23 juni 1944 medan de andra två fanns hos 4. armén. Och tyska 4. armén var den som drabbades hårdast av Röda arméns stora sommaroffensiv, operation Bagration. 

Hos armégrupp Nord blev det två bataljoner som ökade till fyra kompanier per bataljon och dessutom tilldelades motorfordon och pansarvärnskanoner. Lite annorlunda som sagt. Men bataljonerna kom ändå upplösas redan våren 1944 och personal och vapen tilldelades andra enheter. 

Det verkar ha blivit sex bataljoner då två upplöstes nästan omgående. Problemet var att sattes dessa bataljoner in splittrat vid fronten var det svårt för bataljonen att fungera som enhet. Detta då dessa bataljoner var inte motoriserade förband. Svårt för bataljonchefen att ha överblick över sin bataljon då kompanierna kunde temporärt underställas olika divisioner. Det optimala var att de tilldelades ett frontavsnitt. 

"Stridsvagnsmärkets" två versioner. Det övre i guld var för fem "segrar" medan det under i silver var för en. Det korta namnet är: "Panzervernichtungsabzeichen" (Pansar-förstöra-utmärkelsen) medan det långa var: "Sonderabzeichen für das Niederkämpfen von Panzerkampfwagen durch Einzelkämpfer" (alltså enskild soldat förstör stridsvagn). Foto: Plbcr/Wikipedia Commons

Läget gällande antal Panzerschreck på östfronten inför sommaren 1944

25 maj 1944

Armégrupp	Panzerschreck	Ammunition
Nord	1978	18351
Mitt	2134	18367
Nordukraina	1981	25586
Sydukraina	1186	9538

Det visade sig att dessa ”självständiga” bataljoner inte fungerade så väl. Lösningen blev behålla personal i divisionerna och tilldela fler Panzerschreck till pansarvärnskompaniet som fanns i varje infanteriregemente. Medan divisionens pansarvärnsbataljon prioriterades gällande tyngre pjäser.  Så istället för ”Panzerschreck”- bataljoner kom divisionerna i själva tilldelas mer Panzerschreck. Dessa bataljoner fanns under en kort tid. 

Officiellt namn: Panzer-Zerstörer Battailon 

De hade tilldelats följande nummer hösten 1943: 

 Armégrupp A: 470. 

 Armégrupp Syd: 471., 472. och 473. 

 Armégrupp Mitt: 474., 475. och 476. 

 Armégrupp Nord: 477., 478. och 479. 

Som sagt det var egentligen bara de hos armégrupp Syd och Mitt som blev verklighet och många gick under /försvann i sommarstriderna 1944. Armégrupp Syd och A omvandlades senare till armégrupp Nordukraina och Sydukraina. 

Finland kom att ta både pansarskottet Panzerfaust och raketgeväret Panzerschreck (på bilden) i tjänst. Dessa bidrog till stoppandet av de sovjetiska pansaranfallen sommaren 1944. Läs mer om Finland och pansarvärn här. Foto: SA-Kuva

Tilldelning av vapen till divisioner 

Arméns överkommando (OKH) började av 1944 att reglerera mer tydligt angående hur många Panzerfaust respektive Panzerschreck varje förbands typ skulle ha, per kompani samt totalt. Angående Panzerfaust skulle en infanteridivision tilldelas 2 000 pansarskott och sedan 130 raketgevär. Däremot hade OKH initialt en tanke om att varken pansardivisionen som pansargrenadjärdivision behövde Panzerschreck så de tilldelades endast Panzerfaust. Givetvis kom protester mot detta. Så beslutet ändrades. En pansargrenadjärdivision fick 1 500 pansarskott och 80 raketgevär medan en pansardivision som hade färre infanterister fick nöja sig med 1 000 pansarskott och 80 raketgevär. 

Givetvis fick Luftwaffes fallskärmsjägardivisioner de nya vapensystemen och genom att dessa divisioner var normalt större än infanteridivisioner så höjdes deras ranson, 2 500 pansarskott och 200 raketgevär. Trots det var 1944 så skrevs en anmärkning in, skulle divisionen användes för luftburna operationer ökade antal raketgevär med ytterligare 100. 

Det tyska pansarvärnet var något helt annorlunda 1944 jämfört med 1940. Notera soldaterna bär pansarskottet Panzerfaust medan på vägen är det pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV. Något liknade fanns inte sommaren 1940 utan pansarvärnet bestod av 37 mm pansarvärnskanoner. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1976-039-09 / Krumme / CC-BY-SA 3.0

Lätt pansarvärn – en revolution för infanteriet 

Denna utveckling av Panzerfaust och Panzerschreck ändrade helt skyttesoldatens förmåga a bekämpa pansarfordon. Detta blev ny standard runt om i världen. Vi hade ju pansarskott och granatgevär för våra skyttesoldater under kalla kriget. 

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Freidberg 1989) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Reinicke, Adolf, Die 5.Jäger-Division. (Eggolsheim o.) 

Tettau, Hans von & Kurt Versock, Die Geschichte der 24..Infanteri-Division 1935-1945. ( Eggolsheim o.d.)

Tyska infanteridivisioner och deras pansarvärnskanoner:

Enkel sammanfattning om utvecklingen

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Historien om tyska pansarvärnsgevär

Pansarvärnsgevär på östfronten

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944 

Den 22 juni 1941 inleddes världshistoriens största fälttåg, Tyskland med sina allierade anföll Sovjetunionen. Tyskland hade redan visat upp sina pansartrupper för världen genom segrar ibland annat i Polen och Frankrike. Men hur var det egentligen? 

Inte så många pansardivisioner 

Studerar vi tyska divisioners utveckling finner vi att sommaren 1941 hade den tyska armén 20 pansardivisioner, en lätt division, samt 10 motoriserade divisioner. Den vanligaste divisionstypen i tyska armén var infanteridivision. Sommaren 1941 hade tyska armén 203 divisioner och 156 av dessa var infanteridivisioner. 

Det tyska pansarvapnet 1941 bestod av 20 pansardivisioner och en lätt division. Många av vagnarna var lätta modeller som Panzer I och Panzer II ( se bild). Drygt var tredje vagn i tjänst hos Wehrmacht var en lätt stridsvagn. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-18A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Slutligen fanns det också tre motoriserade SS-divisioner. Fyra om vi räknar den förstärkta Leibstandarte SS Adolf Hitler-brigaden som en mindre division. Den 5. lätta divisionen i armén var i praktiken en pansardivision men svagare på flera områden. Den blev senare 21. pansardivisionen. 

En klassisk bild från östfronten 1941. En stormkanonvagn Stug III från Leibstandarte SS Adolf Hitler i kamp. Vagnen som brinner är en medeltung sovjetisk stridsvagn T-34:a medan övriga SS-soldater bär iväg en sårad kamrat. 

Ser vi till tunga pansarfordon, som stridsvagnar, så fanns de endast i de 20 pansardivisionerna plus 5. lätta divisionen. Övriga divisioner hade inga stridsvagnar. Produktionen av stormkanonvagnar hade ännu inte kommit igång på allvar, så av förbanden ovan hade endast Leibstandarte SS Adolf Hitler och två av SS-divisioner, ”Das Reich” och ”Totenkopf”, tilldelats ett varsitt batteri med 7 vagnar. 

Mer pansar under 1944

Sommaren 1944 var läget annorlunda vad gäller tunga pansarfordon. Det fanns hela 25 pansardivisioner i armén, 7 i Waffen-SS och en i Luftwaffe. Alltså 33 pansardivisioner. Sedan hade de motoriserade divisionerna blivit pansargrenadjärdivisioner, vilket innebar att de kunde ha en bataljon med stridsvagnar eller stormkanonvagnar i divisionen. Det fanns nio i armén och fyra i Waffen-SS sommaren 1944. Luftwaffe fick sin senare under hösten 1944. 

Pansargrenadjärer ur Pansardivision Lehr. Tyska krigsmaktens starkaste pansardivision sommaren 1944. Den sattes in tidigt i Normandie och kom att strida på Västfronten resten av kriget. 

Av de 33 pansardivisionerna sommaren 1944 befann sig 17 på östfronten och 9 på Västfronten samt en i Italien. Sex kan anses ha tillhört reserven, där två skickades till västfronten och tre till östfronten under striderna sommaren 1944. Bland de 13 pansargrenadjärdivisionerna var hela 5 stycken i Italien och en på Balkan. Ingen i reserv, en på västfronten och 6 stycken på östfronten. 

Antal tunga pansarfordon i Wehrmacht 

Så sett till divisionsförband med tunga pansarfordon som stridsvagnar och stormkanonvagnar hade tyskarna vuxit från 21 divisioner sommaren 1941 till 46 divisioner sommaren 1944. Här nedan visar antal vagnar som fanns att tillgå vid respektive datum:

	Stridsvagnar	Stormkanonvagnar	Totalt
1 juni 1941	5 262	377	5 639
1 juni 1944	7 141	3 731	10 872

Intressant att notera är att av de 5 262 stridsvagnar som fanns 1 juni 1941 ansåg de att 877 Panzer I och 187 Panzer 35 (t) inte egentligen var dugliga för fronttjänst. Även om de kunde användas vid fronten, till exempel Panzer 35(t) var fortfarande huvudvagn i tyska 6. pansardivisionen. Så det lämnar 4 198 vagnar. Men i dessa ingår 1 072 Panzer II, en lätt stridsvagn med 20 mm kanon, som ansågs vara en ”frontvagn” fortfarande officiellt. Så egentligen bara 3 126 stridsvagnar om vi tycker att Panzer II inte borde räknas. Alla stormkanonvagnar hade korta 7,5 cm kanoner vid denna tid. 

Produktionen av Tysklands nya huvudstridsvagn Panther satte igång 1943. Första gång i strid var under pansarslaget vid Kursk sommaren 1943. Allt fler vagnar togs tjänst och dess långa 7,5 cm kanon L/70 hade inga problem med motståndarnas stridsvagnar. 

Hur var det 1944? Då fanns varken Panzer I eller Panzer 35(t) kvar i tjänst. Däremot ansågs Panzer II, Panzer 38(t), Panzer III och Panzer IV med kort 7,5 cm kanon ej vara dugliga för fronttjänst. Så vi får dra bort 1 660 vagnar vilket lämnar 5 481 dugliga vagnar kvar. Hur många var Panther frågar vän av ordningen? 1 898 vagnar av dessa. Sedan vad gäller stormkanonvagnar ansågs alla vagnar med kort 7,5 cm L/24 inte längre vara dugliga för fronten, 207 vagnar. Så 3 524 var helt ok. Det blir 9 005 ”dugliga” vagnar sommaren 1944. Notera att inga Jagdpanzer av någon typ ingår i dessa siffror. Där satte produktion igång på allvar under 1944.  

Även antalet bepansrade pansarfordon för pansargrenadjärerna växte enormt från sommaren 1941 till sommaren 1944. Se separat artikel om Pansardivisioners organisation . Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-748-0100-33 / Kempe / CC-BY-SA 3.0

Slutord 

Så adderar vi ihop det hela ser vi att även antal vagnar, tunga pansarfordon som stridsvagnar och stormkanonvagnar, hade mer än dubblerats i antal precis om divisionerna. Ett betydligt större och kraftigare pansarvapen i tysk tjänst 1944 men som stred på tre fronter mot tre starka huvudfiender. Trots hårda strider under 1941, 1942, 1943 och början av 1944 var det tyska pansarvapnet starkare. Den främsta anledningen är som sagt att den tyska produktionen av tyngre pansarfordon kom igång på allvar 1943. Det märks speciellt när vi ser till stormkanonvagnar. 

 Vidare läsning: 

Nehring, Walther: Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945. (Augsburg 1995) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Leo Niehorster, Hannover 1990)

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

En kort historia om 24. pansardivisionen:

Tysklands enda kavalleridivision 1941 blir pansardivision

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Den stora armén

Lite om siffror och antal 

Vi hade ett totalförsvar. Vi förberedde oss för krig på ett sätt som saknade motstycke i omvärlden. Få länder var så organiserade som vi var under kalla kriget. Vi skulle mobilisera 850 000 man i händelse av krig. 

Vår slägga var våra pansarbrigader, som mest fanns det sex stycken. Vardera med 72 stridsvagnar och 110 pansarbandvagnar var tanken. De skulle främst sättas in i södra Sverige. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Samtidigt som vi under andra världskriget i november 1942 basunerade ut klart och tydligt: ”att varje meddelande om att svenskt motstånd skulle uppges skulle betraktas som falskt”. 

Detta tillsammans med ett totalförsvar, 850 000 man i försvaret, gav en tydlig signal till omvärlden. Att erövra Sverige tar tid, kostar resurser och vi strider till siste soldat. 

Hur var dessa 850 000 man fördelade? 

Marinen med flottan och kustartilleriet samt flygvapnet ihop tar cirka 125 000 av dessa. 

Det lämnar cirka 725 000 man till armén. Denna stora pott fördelas på tre instanser: fältförband, lokalförsvarsförband och hemvärn. 

Det viktigaste och slagkraftigaste av våra fältförband var våra brigader. Antal brigader har varierat genom åren under kalla kriget. Men enligt försvarsmaktens informationsavdelning fanns det 29 brigader under åren 1988–1989 strax innan kalla krigets slut. 

När kalla kriget tog slut 1990, en del säger 1991, hade v tre typer av infanteribrigader, IB 66 där traktor dominerade och IB 77 där terrängbilen dominerade samt den unika brigadtypen för Norrland, NB 85, där bandvagnen dominerade. Foto: Lasse Sjögren

Hur stor del av helheten var brigaderna? Om vi använder manskapsstyrkan för infanteribrigad 77 som måttstock, den vanligaste brigaden, hamnar vi på 29 x 5 300 man = 153 700 soldater. 

Sedan lokalförsvarsförbanden tar cirka 250 000 man och hemvärnet cirka 125 000 man. Det lämnar kvar cirka 196 300 till övriga fältförband i armén, som till exempel staber, fördelningsstaber, jägar-, artilleri-, pansar-, etapp- och luftvärnsbataljoner. Dessa tillsammans med brigaderna kan liknas med vår fältarmé och den var 350 000 man stark. Slå vi ut detta per brigad så blir det att det fanns drygt 12 000 man i armén för varje brigad som fanns. 

En tidig bild från 1961 då skyttesoldaten var utrustad med kulsprutepistol m/45 och infanteribrigaden hade infanterikanonvagnar med 10,5 haubits. Alltså eldunderstöd snarare än pansarvärn som den senare Ikv 91 var. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Lokalförsvarsförbanden bestod av cirka 100 bataljoner och cirka 400 kompanier. Vi kan göra en liten räkneövning. En lokalförsvarsbataljon anno 1969 års organisation hade: 814 man, 29 kulspruta 58, 32 granatgevär, 8 stycken 8 cm granatkastare, 4 stycken 9 cm pansarvärnspjäs 1110 och 644 cyklar. 

Detta gör kvoten blir 28 man per kulspruta, 25 man per granatgevär och 203 man per dragen pansarvärnspjäs. Gör vi en jämförelse med den vanligaste brigadtypen, IB 77, så finner vi att där är kvoten 28 man per kulspruta, 36 man per granatgevär och 147 man per fordonsmonterad pansarvärnspjäs. Den bättre kvoten vad gäller granatgevär kan förklaras med att lokalförsvarsbataljonen inte hade samma utbyggda understödsfunktioner som en brigad hade, till exempel underhålls- och ingenjörbataljon. Så lokalförsvarsbataljonen sett till lätta vapen var bra utrustad men saknade givetvis de tyngre vapensystemen som fanns inom brigadens ram. 

Granatgeväret fanns överallt. Ett utmärkt vapen att bekämpa fientliga pansarfordon. Vi hade sett till att de fanns hos många förband, ett bra understödsvapen för skytteplutonen. Foto: Lasse Sjögren.

Nu kunde lokalförsvarsbataljonen och för den delen brigaden förstärkas med externa resurser, i form av mer artilleri eller luftvärn som till exempel. Vi hade väldigt mycket luftvärn i den stora armén, främst eldrörsluftvärn och enklare robotar (robot 69 och robot 70). Sedan fanns två bataljoner med den tunga luftvärnsroboten Hawk. Att förstå hur stort luftvärnet var vid denna tid kan nämnas att 45 000 var krigsplacerad hos luftvärnet. 

Slutord 

Vi hade som sagt en stor armé och sedan finns det något som kallas marginaleffekten. Om vi hade kommit i krig under kalla kriget hade Sovjetunionen inte kunnat använda sin fulla styrka mot oss, utan en del av denna. Tar vi Nordens största slag, Tali-Ihantala 25 juni till 9 juli 1944, var Röda arméns initiala styrka 150 000 man mot 50 000 man som försvarade Även om Röda armén hade totalt drygt 6 miljoner man längs frontlinjen på östfronten. 

Hotet i norr, de sovjetiska divisioner stationerade i norra Sovjetunionen. Hur många skulle avancera genom norra Finland mot den svenska gränsen? Sovjetiska armén där var stridsvagnen huvudvapnet. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Så under slaget om Torneälv under kalla kriget kunde det ha varit cirka 50 000 svenskar som försvarar mot 150 000 som anfaller. Tittar vi på Ukraina idag så hade logistiken för den anfallande styrkan varit utsatt, inga järnvägar som egentligen kan hjälpa till. Och det är över 300 km till den sovjetiska gränsen genom finländsk ödemarksterräng. 

Vidare läsning: 

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Libanon 1982

Israel revolutionerar krigföringen 

Israel utkämpade flera krig med sina grannar under kalla kriget där Israel hade stöd av USA medan Egypten och Syrien backades upp av Sovjet. Dessa krig 1967, 1973 och 1982 drev på vapenutvecklingen och krigen har studerats flitigt av omvärlden. USA tog lärdom av Israels invasion av Libanon 1982 och hade stor nytta av detta. 

 Landet Libanon var länge en del av det osmanska imperiet men efter imperiets kollaps i samband med första världskriget hamnade landet under fransk administration. Det kallades det Franska mandatet för Syrien och Libanon. I samband med andra världskriget fick Libanon sin självständighet. 

Israel var inte denna enda av Libanons grannar som kom att strida i Libanon. Syrien hade också tendens att lägga sig i Libanons politiska liv. Syrien och Israel använde Libanon som slagfält. Här en förstörd syrisk stridsvagn T-62. Foto:  Israel Press and Photo Agency (I.P.P.A.) / Dan Hadani collection, National Library of Israel / CC BY 4.0

Palestinska befrielseorganisationen (PLO) var som en stat i staten i Libanon. I Libanon hade det pågått ett inbördeskrig sedan 1975 och intensiteten i inbördeskriget var varierande. PLO hade tvingats lämna Jordanien 1970 och tagit sin tillflykt i Libanon. Den svaga libanesiska staten och inbördeskriget gjorde det möjligt för PLO att etablera sig i Libanon. 

Israel överlämnade en del vapen till den paramilitära Sydlibanesiska armén (SLA) i södra Libanon. Bland Supersherman-stridsvagnar och pansarbandvagnar M113. Foto: Dan Hadani collection / National Library of Israel / The Pritzker Family National Photography Collection / CC BY 4.0

Israel som stödde den paramilitära Sydlibanesiska armén i södra Libanon beslöt att under 1982 invadera Libanon med syfte att slå ut PLO i Libanon. Den 6 juni 1982 korsar israeliska pansarkolonner gränsen. Syrien, som redan var involverad i inbördeskriget, bestämmer sig för att möta Israel på slagfältet. Här lyfts fyra vapensystem som fick sitt genombrott under Israels invasion i Libanon 1982 för att visa på den tekniska utvecklingen.

Jaktplanet F-15 Eagle 

Israel köpte detta jaktplanet tidigt, det kom ut på förband under andra halvan av 1970-talet och Israel fick sin första luftseger med F-15 Eagle redan 1979. Året efter anlände även de första F-16 Fighting Falcon till Israel. Israel hade två toppmoderna amerikanska stridsflygplan. 

En israelisk F-15 Eagle. Här kan vi se fyra luftsegrar på stridsflygplanet. Israel använder uppgraderade och modifierade F-15 än idag., inte bara som jakt utan också i rollen som tung attack (Strike Eagle).Foto: Bukvoed

Under åren som följde kom både syriska MiG-21 och MiG-25 falla offer för israeliska F-15. Under invasionen av Libanon 1982 stötte man på MiG-23:or och även de sköts ner. Israel hade avancerade stridslednings- och luftbevakningssystem (Awacs) och detta kombinerat ett av främsta jaktplan visade sitt värde över Bekaadalen i Libanon 1982 då 82 syriska Mi 21:or och MiG-23:or sköts ner utan att Israel förlorade ett enda F-15 eller av de F-16 som de också hade. Sovjetunionens svar på dessa flygplan var MiG-29 och Su-27, men de hade ännu inte tagit i tjänst i det sovjetiska flygvapnet. 

Spaningsdrönaren IAI Scout 

Israel var tidigt ute med drönare. På bilden IAI Scout som Sydafrika fick tillgång och använde strider under 1981. Foto: Bukvoed

Israel började redan under 1970-talet se möjligheter med drönare och började utveckla spaningsdrönare. En tidig modell var IAI Scout som faktiskt gjorde debut på slagfältet 1981 i sydafrikansk tjänst. Det var under operation Protea i södra Angola. Israel använde IAI Scout i stor skala först under invasionen av Libanon 1982. Spaningsdrönaren kombinerat med en slags skenmålsrobotar lyckades få det syriska luftvärnet att slå på sin radar. Israel avfyrade anti-radar robot efter anti-radar robot. Resultatet lät inte vänta på sig och Israel slog ut över 29 syriska luftvärnsbatterier. Striden som ägde rum 9 juni 1982 går under namnet Bekaadalens ”Turkey Shoot”. Det var den största luftstriden sedan Koreakriget och Israel verkar ha förlorat 1 drönare och fått två flygplan skadade medan Syrien förlorade över 80 flygplan och 29 luftvärnsbatterier. Den som inte hängde med i den tekniska utvecklingen blev helt enkelt grundligt slagen. USA tog intryck. 

Stridsvagnen Merkava 

Första prototypen var färdig 1974 och stridsvagnen hade utformats för största möjliga överlevnadsmöjligheter för besättningen. Det unika är att motorn är placerad i stridsvagnens front och det finns ett mindre utrymme baktill i vagnen. Som kan nyttjas via dörrar i baksidan av stridsvagnen. Max antal sex personer, men då är det trångt. 

Israel använde den brittiska Centurion och de amerikanska stridsvagnarna M48 och M60 som sina huvudvagnar. I Libanon 1982 sattes den israeliska stridsvagnen Merkava in. Fortfarande var det 10,5 cm kanon som senare uppgraderades till en israelisk 12 cm kanon. Foto: Dan Hadani / Dan Hadani collection / National Library of Israel / The Pritzker Family National Photography Collection / CC BY 4.0

Så stridsvagnen kan ta med sig några skyttesoldater eller användas för evakuering av sårade från slagfältet där området ligger under eld eller ett sätt för besättning att utrymma vagnen istället för genom tornluckor. 180 vagnar med 10,5 cm kanoner sattes in Libanon. Det var drygt 20% av alla stridsvagnar som Israel satte in i kriget, de övriga var Centurion eller M60 Patton. En annan unik sak med stridsvagnen var att den hade 6 cm granatkastare på tornet som ett slags närskydd, men den gick inte sköta inifrån vagnen. Det justerades efter kriget i Libanon. Inga andra länder har tagit efter Israel angående utrymme för skyttesoldater i stridsvagnar utan istället fokuserat på att utveckla bättre stridsfordon. Dagens Merkavastridsvagnar har 12 cm kanoner.

Attackhelikoptern AH-1 Cobra 

Den amerikanska attackhelikoptern AH-1 Cobra togs fram i samband med Vietnamkriget. Här i israelisk tjänst. Foto: Wikipedia Commons. 

Israel satte in två typer av pansarvärnshelikoptrar i Libanon 1982. Den lätta Hughes 5000MD Defender med pansarvärnsrobot TOW och den tyngre attackhelikoptern AH-1 Cobra som förutom pansarvärnsrobotar hade bättre bepansring, attackraketer samt kulsprutetorn med 7,62 miniguns under nosen. USA hade använt Cobras i Vietnam men i Libanon blev det mer stridsvagnar och pansarfordon som var målen. Både Defender och Cobra hade stora framgångar över Libanon 1982. Många länder har satsat stort på att fram attackhelikoptrar. 

Varning för nästa krig 

Invasionen av Libanon 1982 kan ses som förebud till Gulfkriget 1991 där USA skulle i ännu större grad visa betydelsen av att vara teknisk överlägsen på ett modernt slagfält. 

De amerikanska stridsflygplanen F-15 och F-16 mötte egentligen inget motstånd under Gulfkriget 1991. USA och dess allierade säkrade tidigt luftherravälde trots Iraks välutbyggda luftförsvar. Foto: US Air Force. 

USA insåg i samband med Yom Kippurkriget 1973 att amerikanska armén låg efter Sovjet vad gäller militär hårdvara, man hade haft näsan i Vietnams djungel under drygt tio år. Dock den luftburna dimensionen som USA hade utvecklat och förfinat i Vietnam med Cobras och Hueys hade många förespråkare i den amerikanska armén. De argumenterade för den Lätta armén och tredje världens konflikter. Amerikanska 9. infanteridivision i Fort Lewis blev förbandet att testa och driva utvecklingen av lätta fordon och utrustning. 

Den amerikanska M1 Abrams byggdes initialt med 10,5 cm kanon men lagom till Gulfkriget hade vagnen uppgraderats till 12 cm kanon. Det visades att vagnen hade inga problem med irakiska T-72:or under striderna. Foto: US Army

Men 1976 kom det nya reglementet Operations FM 100-5 för amerikanska armén och åter hamnade Fulda Gap, alltså strid mot Warszawapakten, i fokus. Det ledde till utvecklingen av bland annat följande för den amerikanska armén: stridsvagnen M1 Abrams, stridsfordonet M2 /M3 Bradley, luftvärnssystemet Patriot, attackhelikoptern AH-64 Apache, transporthelikoptern UH-60 Blackhawk, och salvpjässystemet M270 Multiple Launch Rocket System (M270 MLRS), det idag som har blivit känt som Himars. Då monterat på hjulfordon istället för bandfordon. 

Libanon 1982 gjorde att USA fortsatte sin utveckling vad gäller spaningsdrönare och avancerade stridslednings- och luftbevakningssystem. USA hade sedan 1979 haft blicken fäst på Mellanöstern, att något kunde inträffa som hotade USA:s intressen. Sovjets invasion i Afghanistan 1979 kunde varit ett första steg till något större och Irans revolution 1979, vad skulle hända där? USA:s dåvarande president Jimmy Carter sa i ett tal den 23 januari 1980: ”Att USA skulle använda militära medel för att skydda sina intressen i Persiska viken.” 

USA:s nya attackhelikopter AH-64 Apache sattes in med stor framgång under Gulfkriget 1991. Foto: US Army. 

USA kom att under 1983 sätta upp Förenta staternas centralkommando (CENTCOM), ett militärkommando ansvarig för operationer i Mellanöstern och Centralasien. Men man stationerade inga större truppförband i de aktuella områdena. Sedan kom Gulfkriget 1991 där den USA-ledda FN-alliansen helt enkelt körde över Irak. Huvudaktör var givetvis USA:s högteknologiska krigsmakt. Det var det totala kriget där alla försvarsgrenar samverkade och det fungerade. Det skrämde och oroade både Sovjet/Ryssland och Kina. Detta var något helt annat än USA:s insats i Vietnam.

Irakiska krigsmakten stod inte en chans utan blev slagen i Gulfkriget 1991. Både Sovjetunionen och Kina hade trott på ett längre krig. Nu hann det knappt börja förrän det var över. Foto: US Air Force

Vidare läsning:

Mattis Bergwall, Anders Ehrnborn & Anders Frankson: 50 år av krig – Från Vietnam till tredje världskriget (Stockholm 2020)

Trevor N.Dupuy & Paul Martell: Flawed Victory. The Arab-Israeli Conflict and The 1982 War in Lebanon. (Fairfax 1986)

Simon Dunstan: Yom Kippur - oktoberkriget 1973. (Hallstavik 2007)

Lite om drönare:

En enkel historia om drönare

Om utvecklingen av stridsflyg i Asien

Kina rustar och Indien rustar

Luftkriget i Ukraina 2022

Ett ryskt fiasko 2022

Myten om SS-Wiking

Ett tyskt SS-förband eller multinationellt?

Divisionen SS-Wiking framställs ofta som ett multinationellt förband. Att de som stred i divisionen inte bara var tyskar utan det fanns en mängd soldater som var danskar, norrmän, nederländare och flamländare. Även att det fanns finnar och ester i divisionen. Men frågan är hur korrekt detta är?

SS-division Wiking stred på östfronten under 1941 som motoriserad infanteridivision. Det var först inför sommaroffensiven 1942 som divisionen fick sin pansarbataljon. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Hummel-025-22 / Hummel / CC-BY-SA 3.0

Waffen-SS satte tidigt upp egna nationella förband för danskar, norrmän, nederländare och flamländare. Medan finnar fanns hos SS-division Wiking under en tid som en egen bataljon innan de återvände till Finland 1943 och ersattes av den estniska bataljonen Narwa som senare under 1944 blev fysiljärbataljon i den estniska 20. SS-divisionen och lämnade SS-Wiking.

Få icke-tyskar 

SS-Wiking formerades inför Operation Barbarossa den 22 juni 1941, anfallet mot Sovjetunionen. Divisionen som var motoriserad hade tre infanteriregementen där Germania skulle vara tyskt, Westland för nederländare och flamländare och slutligen Nordland för danskar och norrmän. Nu blev det inte riktigt så för vid Operation Barbarossas inledning hade divisionen en förplägnadsstyrka på 19 000 soldater men antalet frivilliga icke-tyska soldater var bara 1 142 man. Ej medräknat är den finska bataljonens manskap där delar hade anlänt, 421 man. 

SS-division Wiking stred på södra delen av östfronten 1941 och även under 1942. Divisionen var nere i Kaukasus när Stalingrad inträffade i slutet av 1942. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Det visar på ett väldigt få antal icke-tycka frivilliga, drygt nio av tio soldater i divisionen var tyskar. SS-Wiking var en tysk SS-division med inslag av icke-tyska frivilliga och det utnyttjades i den tyska propagandan. Ett europeiskt korståg mot det röda hotet i öster, bolsjevismen. Antalet frivilliga i slutet av september 1941 hade vuxit 1 416 soldater, ej medräknat finnarna. 

Egna legioner 

Om vi tittar i januari 1942 fanns två tredjedelar av alla norrmän som SS hade värvat i den egna norska legionen. Av danskarna fanns ungefär hälften i sin legion, bland nederländarna drygt 50% och hos flamländare 60%. Det fanns betydligt fler soldaterna i de egna legionerna än i övriga Waffen-SS. Den av SS rekryterade Frikår Danmark sattes in i närheten av Demjansk på norra delen av Östfronten i maj 1942. Medan den norska motsvarigheten Legion Norge sattes in redan i februari 1942 i närheten av Leningrad. 

De flesta norrmännen tjänstgjorde i "Den Norske Legion". Denna anlände till östfronten under 1942. Foto: Wikipedia Commons

Även om SS värvade soldater ur nästan alla folkgrupper så fanns det en klar skillnad på divisionerna som markerades genom förbandsbeteckningen. Tyska SS-förband benämndes helt enkelt SS-Division. Förband som bestod av bra ariska grupper kallades Frivilliga SS-Divisioner (Freiwilligen SS). Slutligen de som var längre ner på rasstegen inom Waffen-SS hade beteckningen ”Divisioner som tillhör SS” (Waffengrenadier der SS). SS-Wiking kom hela kriget att benämnas som SS-division men SS-Nordland var en frivillig SS-division. 

SS-Nordland 

När divisionen SS-Nordland började formeras 1943 kom SS-regemente Nordland att lämna SS Wiking för att bli en grund för den nya divisionen. Både Frikår Danmark och Legion Norge kom att upplösas och utgjorde rekryteringsbas för den nya divisionens två pansargrenadjärsregementen. Men trots detta kom inte danskar tillsammans med norrmän utgöra majoriteten av divisionens personal.  Tyskar dominerade till viss mån, då många underbefäl var tyskar. Av en division på drygt 11 000 man var drygt 4 000 i personalen tyskar i slutet av 1943. Sedan fanns ett stort antal folktyskar från Ungern och Rumänien som soldater. Däremot var deras andel högre än den varit i SS-Wiking. Nederländare och flamländare kom att få egna nya förband under 1943, SS-frivilliga pansargrenadjärbrigaden Nederland och SS-frivilliga stormbrigaden Langemarck. 

Den mest kände svensken i Waffen-SS, Hans-Gösta Pehrsson, tjänstgjorde i SS-Nordland. Här på bilden från fronten vid Narva är han löjtnant. Foto: Riksarkivet Norge

Slutord 

Den tyska propagandan framställde SS-Wiking som en division där frivilliga från norra Europa kämpade tillsammans mot det bolsjevismen. Men detta stämmer inte överens med verkligheten. Visserligen hade divisionen fler icke-tyskar jämfört med andra SS-divisioner som klassades som tyska men fortfarande var det minst nio av tio soldater i divisionen som var tyska. Och SS klassade divisionen som tysk SS-division hela kriget till skillnad mot Nordland som betecknades som frivillig SS-division. 

Solhjulet var SS-division Wikings symbol. Med cirkel runt solhjulet blev det SS-Nordland. SS-division Wiking fick under 1942 sin första pansarbataljon. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Altstadt-055-37 / Altstadt / CC-BY-SA 3.0

Vidare läsning: 

 Klapdor, Ewald: Mit dem Panzerregiment 5 Wiking im Osten. (Selbstverlag Siek 1981) 

Strassner, Peter: Europäische Freiwillige. Die Geschichte der 5.SS-Panzerdivision Wiking(1940 1945). (Osnabrück 1968)

Neulen, Hans Werner: An deutscher Seite. (München 1992) 

Wegner, Bernd: Hitlers Politische Soldaten. Die Waffen-SS 1933-1945 (Paderborn 2009)

Här kan du läsa mer om SS-pansardivisioner:

Hur var det med Panther-stridsvagnen i SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Gladiator och Mustang

 Jakt 1939 jämfört med 1945 

Det svenska flygvapnet hade 51 jaktplan J 8 (Gloster Gladiator) i aktiv tjänst när andra världskriget inleddes den 1 september 1939. Första flygplanet levererades 1937. Flygstaben ansåg att monoplan var olämpliga vid landningar på de gräsfält som flygvapnet disponerade som vi beställde moderna dubbeldäckare. 

Vårt modernaste jaktplan 1939, J 8 (Gloster Gladiator). De placerades initialt hos F 8 Barkarby för att försvara huvudstaden. Foto: Krigsarkivet

Det brittiska jaktplanet Gloster Gladiator var alltså vårt främsta jaktplan 1939. När andra världskriget slutade under 1945 hade vi börjat ta det amerikanska jaktflygplanet J 26 i tjänst, mer känd som North American P-51D Mustang.  De första levererades 10 april 1945. 

Luftwaffes nemesis i svensk tjänst, J 26 (P-51D Mustang). De togs i tjänst 1945 och under 1953 började de tas ur tjänst. Många såldes av till andra länder. Foto: Flygvapenmuseum

 Sex år och hur var skillnaden? 

Gladiator hade som standard 4 x 8 mm kulspruta m/22 medan J 26 hade sex tunga 12,7 mm kulsprutor AN/M2 som fick i Sverige beteckningen 12,7 mm automatkanon m/45. En projektiltyp, 12,7 mm granat m/45 och m/45 X "spårljus", utvecklades i Sverige. I övriga världen hade 12,7 mm klassats som tung kulspruta då gränsen för automatkanon brukade gå vid 20 mm. Anledningen till att de betecknades automatkanon i Sverige beror på vår standard, Då vapnet kunde skjuta granatprojektiler och enligt dåtida svenska flygvapenreglar klassas vapnet då som automatkanon. Vi hade också redan en 13,2 mm automatkanon m/39. 

J 26 (P-51D Mustang. Totalt kom vi att anskaffa 161 maskiner varav tolv av dem byggdes om till spaning, S 26. . Foto: Flygvapenmuseum

Eldkraften J 26 hade var något helt annat än J 8. Både britterna och tyskarna hade under kriget plockat bort sina 7,7 mm och 7.92 mm kulsprutor och ersätt dem med tyngre vapen. Även vi Sverige började redan 1939 se 13,2 mm automatkanon m/39 som nytt huvudvapen för vårt jaktflyg och 8 mm kulspruta m/22 som sekundär beväpning. 

Fartresurser var som natt och dag. J 26 hade max hastighet runt 700 km/timme och hade bra höjd- och stigförmåga. Inget problem att ta sig an fientliga bombplan på hög höjd. Flygplanets fartresurser och förmåga var en anledning till att vi använde en del av dem som spaningsplan(S 26). 

J 8 (Gloster Gladiator) blev snabbt omodernt i samband med andra världskriget. Vi kom att sätta en del av dem i finska vinterkriget. Svenska frivilligflottiljen F 19 kom att ha dessa jaktplan. Foto: Krigsarkivet. 

J 8 var som sagt en annan generation, max hastighet runt 400 km/timme. Bra höjd- och stigförmåga för sin tid men Mustangen var bättre 16 meter per sekund i stigförmåga jämfört med 12 meter per sekund för Gladiator. 

”Snabba” bombplan 

Sedan kan vi jämföra hastighet med vår nya medeltunga bombplan Saab B 18 som började tas i tjänst under 1944. A-modell som kom först hade 470 km/timme som max hastighet med B-modellen som kom senare hade 590 km/timme. Så bombplanet skulle flyga ifrån Gladiatorn likt det tyska konceptet ”Schnellbomber”. Tyskarna försökte skapa bombplan som hade farten som sitt främsta skydd. 

Saab 18 kunde nyttjas även för spaning. Här bilden ett spaningsversion S 18A från Södermanlands flygflottilj (F 11). 

Poängen med ovan är att krig driver på den tekniska utvecklingen av vapen och se nu på kriget i Ukraina, drönarutvecklingen. De drönare som fanns i februari 2022 och de som finns nu 2025. Vi köpte J 26 Mustang 1945 men redan sommaren 1946 fick vi våra första jetjaktplan J 28 Vampire som hade fyra 20 mm automatkanon m/46. Jetjaktplan hade slagit igenom det sista krigsåret och var nu det nya,  ut med propellern och in med jetmotorer.

Vidare läsning:

Lennart Andersson: Svenskt militärflyg - Propellerepoken. (Stockholm 1992)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Carl-Axel Wangel (red): Sveriges militära beredskap 1939 - 1945. (Stockholm 1982)

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftkriget över Ukraina 2022

Ryssland och Ukraina kämpar om luftherravälde 

En liten tillbakablick till 2022. Ukraina har sedan dess faktiskt avsevärt förbättrad sin förmåga både vad gäller stridsflygplan, luftförsvar, drönare och sin förmåga till fjärrbekämpning medan Ryssland har utvecklat sin kapacitet för fjärrbekämpning genom Shahed-drönare men övrigt inte mycket.

Ett ukrainskt attackplan Suchoj Su-25. Det ukrainska flygvapnet hade stort sett samma typ av flygplan som Ryssland i många avseenden fast inte lika moderna. Det fanns Su-25, MiG-29, Su-24 och Su-27 till exempel. Foto: Wikipedia Commons

Kriget mellan Ukraina och Ryssland inleddes som sagt 2014 med ockupationen av Krim och striderna i Donbass. Den 24 februari 2022 inleddes ett fullskaligt ryskt anfall på Ukraina med syfte att störta den ukrainska regimen och ockupera stora delar av landet. 

Vladimir Putin trodde precis som Adolf Hitler trodde 22 juni 1941, det är bara att ”sparka in dörren så kollapsar bygget”. Precis om Hitler hade Putin helt fel. Det ryska anfallskriget gick varken bra till lands, till sjöss eller i luften. Detta trots ett enormt kvantitativt övertag.

En viktigt vapen för Ukraina under inledningen av kriget var den turkiska drönaren Bayraktar TB2. Här i ukrainska flottans tjänst. Men sedan insåg ryssarna att det inte skulle få luftherravälde så de skärpte till sig vad gäller luftvärn. Foto: Wikipedia Commons

Ryssland trodde att de skulle fixa luftherravälde på en gång, De hade ju 12 till 13 stridsflygplan per ukrainskt, ett gigantiskt övertag. Ukraina sägs ha haft drygt 110 stridsflygplan den 24 februari 2022. Nu sattes inte allt ryskt stridsflyg in, men de flesta bedömare i samband med invasionen den 24 februari 2022 trodde att det ukrainska flygvapnet snart skulle vara ett minne blott och att det ryska flygvapnet skulle etablera ett solitt och säkert luftherravälde över hela Ukraina. Nu blev det inte alls så. 

Ett tungt ryskt attackplan Su-34 har skjutits ner över Ukraina. Dessa togs i tjänst under 2010-talet och varit en viktig komponent i upprustningen av det ryska flygvapnet. Foto: Ukrainas statliga räddningstjänst / Wikipedia Commons

Varför kan vi fråga oss? 

Tittar vi bakåt i historien ser vi att det sovjetiska flygvapnet under jetåldern egentligen inte var inblandat i ett luftkrig mot en kvalificerad och reguljär krigsmakt som Ukraina är med stridsflyg och luftvärn. Det sovjetiska flygvapnets enda riktiga krig under jetåldern var Afghanistan 1979–1989 och hotet för de sovjetiska stridsflygplanen var antingen bärbara luftvärnsrobotar som Stinger eller tunga 14,5 mm kulsprutor eller 23 mm automatkanoner. De sovjetiska stridsförlusterna under detta krig var totalt drygt 100 stridsflygplan och drygt 300 helikoptrar. Det innebär färre än ett stridsflygplan per månad i snitt. Bättre motmedel mot Stinger utvecklades men mycket mer skedde inte. 

Sedan har dagens ryska flygplanet egentligen bara haft motståndare med samma typ av vapenarsenal som Afghanistan. Förutom ett mycket kort krig mot Georgien med ännu större numerär överlägsenhet. Georgien hade ett utbyggt luftförsvar med mer kvalificerade luftvärnsrobotsystem (av rysk modell), men inga jaktplan fanns. Insatsen i Syrien från 2015 fram till 2022 där det ryska flygvapnet har gjort ett stort antal stridsuppdrag, har lett till minimala förluster: endast sex stridsflygplan. Även där rör det sig om en motståndare utan stridsflygplan eller större luftvärnsrobotsystem.

Det sovjetiska flygvapnets svåraste motståndare under kriget i Afghanistan, den amerikanska bärbara luftvärnsroboten FIM-92 Stinger. Foto: Wikipedia Commons. 

En motståndare som kunde försvara sig 

Vad det ryska flygvapnet stötte på i Ukraina var en motståndare med ett utbyggt luftförsvar. Ukraina hade kvalificerade luftvärnsrobotsystem och ett flygvapen med många stridsflygplan som spred ut sig och inte fanns på sina fredsbaser. Något liknade hade det ryska flygvapnet aldrig egentligen gått i strid med tidigare. Även det sovjetiska flygvapnet hade under jetåldern som sagt begränsade erfarenheter att strid mot en kvalificerad motståndare. Inledningsvis skedde ryska angrepp med stridsflygplan, markrobotar och kryssningsrobotar med mera mot ukrainska flygbaser och luftförsvarsanläggningar med målet att slå ut det ukrainska luftförsvarets olika delar. Men tack vare Ukraina hade gått upp i stridsberedskap och spridit ut sig blev förlusterna inte stridsavgörande, utan man hade kvar sin förmåga att verka mot det ryska flygvapnet. Inget luftherravälde skapades. 

De ryska flygplansförlusterna under kriget i Ukraina är något helt annat än Ryssland har upplevt tidigare. Varje stridsflygplan som dimper ner i backen är ett kostsam historia. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Notera att sex ryska stridsflygplan hade gått förlorade under mycket lång tid i Syrien. Vi kan säga ett per år. Nu i Ukraina var minst två per vecka om vi slår ut det hela på 2022. Efter det ryska storanfallets inledningsfas kom det ryska stridsflyget snart att drastiskt minska antalet uppdrag som innebar att flyga över stridszonen och på djupet. Anledningen var rädslan för förluster på grund av att det ukrainska luftförsvarets olika delar fortfarande fungerade. I stort sett ägnade man sig åt fjärrbekämpning med sina strategiska bombflygplan på långt avstånd från stridszonen. 

MacGyver i Ukraina 

 Den ryska förmåga att bekämpa motståndarens luftvärnsradar (SEAD) verkar ha varit låg, och något som liknar det amerikanska Wild Weasel-programmet med antiradarrobotar verkar inte ha prioriterats i det ryska flygvapnet. Det har ju inte funnits ett stort behov av denna förmåga, sett till vilka krig som det ryska och sovjetiska flygvapnet har utkämpat genom åren. Stridsinsatserna har varit mot motståndare som varken haft jaktflyg eller kvalificerade luftvärnsrobotsystem. USA fick lära sig det den hårda vägen i Vietnamkriget. 

En ukrainsk flygförare i sin MiG-29 avfyrar en antiradarrobot AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile). Ukrainarna löste problemen som fanns och lyckades hänga på dessa robotar på sina sina stridsflygplan. Foto: Ukrainska flygvapnet

Däremot verkar Ukraina tagit fasta på detta, och USA har levererat AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile) som är en antiradarrobot. Ukrainarna har visat sådan skicklighet vad gäller användandet av just denna robot att de börjat kallas MacGyver (en amerikansk tv-serie om en man som tvingas improvisera fram lösningar med hjälp av de föremål som finns till hands). Ukrainarna fick nämligen inga nya stridsflygplan 2022 som passade för HARM, men de har lyckats integrera HARM både på sina MiG-29 och Su-27. Detta har gjort att ukrainska flygvapnet har slagit ut flera ryska luftvärnsradarsystem och därmed skapat möjligheter för det ukrainska flygvapnet att flyga stridsuppdrag över slagfältet 2022 i betydligt större utsträckning än det ryska flygvapnet. Det visar betydelsen av att ha god för förmåga vad gäller SEAD ( Suppression of Enemy Air Defenses). 

Ett stort fiasko för Ryssland

Det ryska flygvapnets förmåga att verka och hålla nere förlusterna beror helt hållet på deras motståndares kvalitéer. De har ju knappt haft några problem under insatsen i Syrien, medan insatsen i Ukraina under 2022 visar på enormt stora brister. Tydligen räcker de inte till trots att de hade ett enormt styrkeöverläge vad gäller stridsflygplan, minst 12 mot 1. Utan luftkriget över Ukraina 2022 måste ses som en ukrainsk seger men tanke hur styrkeförhållandena var. 

Förluster under 2022 pekar mot att Ukrainas förluster motsvarar cirka 40% av de stridsflygplan som fanns initialt den 24 februari. Men medan för varje ukrainsk förlust har det blivit minst två ryska förluster under 2022. Nu är inte kriget slut och exakta siffror finns inte ännu utan dessa siffror får ses som väldigt osäkra. I vilket fall det ukrainska flygvapnet och luftförsvaret red ut stormen 2022 och har sedan stridit vidare för Ukrainas frihet. 

Som den ryske Wagner-officeren riktigt påpekar: "ukrainska Su-25 are still going strong. Foto: Ukrainas Försvar.

Som avslutning, en officer hos ryska Wagner kommenterade luftstriderna under 2022, ”jag hört rapporteringarna angående hur många stridsflygplan vi har förstört för fienden. Det ukrainska flygvapnet finns inte mer. Trots det bombas vi av ukrainska Su-25:or hela tiden.”

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mer om dagens Ryssland här:

Putins Nato kollapsar

Mer om Stalins Sovjetunionen:

Korthuset som inte var stabilt!

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html