Landskrona 14 juli 1677

Kampen om Skåne

Slaget vid Landskrona var över och ryttmästare Carl Gustaf Rehnskiöld kunde pusta ut. Han hade överlevt ännu en blodig batalj i Skåne. Han tillhörde Riksänkedrottningens livregemente till häst. Efter slaget vid Lund den 4 december 1676 hade regementet haft endast en reducerad skvadron kvar och förstärktes med 400 ryttare under våren 1677. Nu under slaget vid Landskrona den 14 juli 1677 hade regementet med sina 500 ryttare förlorat en dryg tredjedel av sitt manskap.

En bataljmålning från slaget vid Lund 1676. Mannen på häst som avfyrar sin pistol sägs föreställa den danske generalen Carl von Arenstorff. En tysk officer född i Mecklenburg som valde svensk tjänst under trettioåriga kriget och kriget med Polen men generalmajoren gick över till danskarna 1673 och blev generallöjtnant i dansk tjänst. Han sårades svårt vid Lund och dog av sin skada. Begravd i Slesvig Domkirke. 

Den danska invasionen av Skåne under det Skånska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Ystad 27 juni 1676. Danskarna hoppades att dra nytta av det svenska nederlaget till sjöss mot danska och nederländska örlogsflottor. Målet för den danske kungen, Kristian V, var att återföra de skånska landskapen till Danmark. Freden i Roskilde 1658 som tvingade Danmark att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän var något den danska kronan ville ändra på. Nu skulle Kristian V rätta till denna orätt som han såg det.

Karl XII:s framtida morbror invaderar

Som det var på denna tid så fanns det ofta släktskap mellan kungahusen och så även här. Den danske kungen Kristian V var äldre bror till Karl XI:s fästmö och blivande hustru, Ulrika Eleonora. Med andra ord han var Karl XI:s blivande svåger och senare morbror till Karl XII, som föddes 1682. Släkten är värst.

Snapphanar en plåga

Slaget vid Lund den 4 december 1676 var blodigt och Sverige avgick med segern.  Men den segern räckte inte utan kriget fortsatte.  Trots kriget utkämpades på svensk mark var det svenska armén som hade de största underhållsproblemen.  Danskarna hade sjöherravälde så huvuddelen av den svenska underhållet till den svenska armén i Skåne fick tas fram landvägen, vilket var betydligt mer besvärligt än att kunna skeppa det. Sedan komplicerades det hela av snapphanar gömdes sig lite varstans i buskarna.

Karl XI insåg det var danskarna som gynnades mest av stiltje i striderna och kunde växa sig starkare samt förstärka sina positioner. Sjöförbindelserna mellan Danmark och skånska hamnar fungerar utmärkt. Vad som behövdes var ett avgörande slag.  Det fanns en risk att danska allierade kunde ju besluta att sända ännu större truppkontingenter till Sverige om kriget pågick för länge.

Bielke spanar

Den danska armén i Skåne fanns i närheten av Landskrona så den svenska armén tågar söderut från sitt fältläger vid Herrevadskloster, cirka 45 km nordost från Landskrona, måndagen den 12 juli 1677. Överste Nils Bielke, chefen för Livregementet till häst, leder en spaningsavdelning från regemente för att rekognosera danska positioner och terrängen.

En viktig rådgivare för Karl XI var Rutger von Ascheberg. Han utnämndes till fältmarskalk 10 november 1678. Under åren 1634–1679 deltog von Ascheberg i femton av den svenska härens drabbningar. Foto: Blekinge museum. 

Vi måste anfalla

Hetsigt svenskt stabsmöte på kvällen den 13 juli när Bielke rapporterar om de utmärkta danska försvarspositionerna på höjderna vid Rönneberga backar. Han föreslår en kringgångsmanöver och att skära av de danska underhållslinjerna. Han får medhåll av andra officerare men den unge kungen blir rasande och utbrister att det blir anfall ”även om det också skulle kosta honom hans sista soldat”.  Påminner till viss del om Robert E. Lee och den 3 juli 1863, ”Pickett’s charge”. Dock Lee var nog mer lugn och harmonisk när han klargjorde sitt beslut. 

Veteranen räddar dagen

När dagen gryr onsdagen den 14 juli 1677 bryter den svenska armén upp från sitt läger och marscherar mot Rönneberga backar. Då uppstår det ett problem, rapporter kommer att danskarna inte längre finns kvar. De har uppenbarligen försvunnit under natten och ingen i den svenska armén har en aning om var de har tagit vägen.  En som spelade en avgörande roll i att hitta danskarna igen var general Rutger von Ascheberg, veteran från både Trettioåriga kriget och Karl X Gustavs alla krig. Han ledde själv spaningarna.

Karta över slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Position A initiala positioner och svenskarna med sin gruppering kom att tvinga danskarna att göra ett val, stå kvar vid sin jordvall och riskera att bli flankerade eller vrida och möta svenskarna. Slaget övergår därefter till renkonterslag vid position B. Illustration Samuel Svärd. 

Flanka ut danskarna!

Den danska armén befann sig rakt över Rönnebergavägen bakom en jordvall redo att möta en fiende som anlände på vägen från öster, Tirups kyrka. Ascheberg bedömde att ett frontalt angrepp var lönlöst och föreslog istället att gruppera fram den svenska armén mellan Sirköping och Tirups kyrka för att anfalla från nordost istället. Kristian V skulle inse att svenskarna skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta den svenska, alltså han måste lämna sin fördelaktiga försvarsposition. Alternativet för den danska armén var att retirera.  Ascheberg fick rätt. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och det hela kom istället att utvecklas till ett slags renkonterslag.

Karl XI hade cirka 9 000 man varav 5 000 kavalleri medan den danska sidan hade 12 000 man varav 7 000 kavalleri. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, bestod av kavalleri.

Karl XI anfaller med dragen värja

Slaget inleds med en artilleriduell och den tunga eldgivningen gör att marken vibrerar. Ingendera av sidorna har något skydd mot elden och kanonkulor slår upp långa hål i leden. Slagfältet börjar svepas in av den illaluktande svartkrutröken. Till slut bestämmer sig Karl XI att nu får det räcka och leder själv med dragen värja ett kavallerianfall på den svenska högerflygel, här stormar drabanterna fram som snabbt fylls på med bland annat livregementet till häst och finska ryttare från Viborg.

Samtidigt som respektive center har allt mer stridskontakt med varandra. Den danska vänsterflygeln har problem att värja sig mot den brutala svenska kavalleridoktrinen som bygger på anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led. De danska ryttarleden decimerades markant.

Kung Kristian anfaller

Den danska högerflygeln vet inte vad som pågår hos den danska vänsterflygeln, här till höger finns de främsta danska kavalleriregementena och även själva kungen Kristian V. De anfaller och de svagare svenska kavalleriförbanden har svårt att stå emot. Delar av Västerbottens regemente sätts in och det hjälper inte utan även det regementet sveps med i den danska anfallsvågen. Danskarna tar visserligen förluster men framgångarna eggar dem framåt. De svenska soldaterna drar sig bakåt men är väl medvetna om faran att vända fienden ryggen och försöka fly. Det hela utvecklas till en brutal försvarsstrid med stora förluster.

Fanor och trummor räddar svenskarna

Då båda fältherrar strider som skvadronchefer på respektive sida samt många högre officerare faller offer i bataljen. Slaget har blivit som tre separata slag som pågår ovetande av varandra. Den svenska vänsterflygeln biter sig fast och håller ut trots den stenhårda manglingen de utsätts för medan på andra sidan har den danska vänsterflygeln brutit samman och förband börjar fly. Den danska centern börjar vackla. Den danske kungen Kristian V förbereder samtidigt ett avgörande anfall på danska högerflygeln när en större trupp upptäckts vid Tirups kyrka med dånande trummor och fanor. En massiv svensk styrka på flanken har dykt upp så danskarna avbryter sina anfallföreberedelser och drar sig in mot center. Den danske kungen blir snart varse om katastrofen på den egna bortersta flanken och center.

Skånska kriget gynnade Carl Gustaf Rehnskiölds karriär. Vid slaget vid Lund var han ryttmästare och steg stadigt uppåt. Den 5 november 1677 fick Rehnskiöld befordran till överstelöjtnant vid 26 års ålder. Men skånska kriget lugnade ner sig och tog slut. Så också Rehnskiölds karriär ett tag, utnämning till överste kom 1689. Rehnskiöld kom att bli en av Karl XII:s viktigaste generaler. Målning av David von Krafft

Värmeslag och vätskebrist drabbar många

Dagen var mycket het och alla soldater som ligger livlösa på slagfältet hade inte stupat utan många hade drabbats av värmeslag och vätskebrist.  Båda sidor reorganiserar sina linjer och försöker ställa upp en ny bataljordning. Ytterligare strider följer men danske kungen inser att fortsätta slaget är en större risk för hans styrkor än möjlighet så han beordrar urdragning. Svenskarna försöker förfölja men manskapet är helt slutkört, så efter många timmars vedermödor är slaget över. Svenskarna har åter segrat.

Bönder avgör slaget?

Vilka var den massiva styrka som fanns vid Tirups kyrka? Det var 4000 till 5 000 småländska bönder som egentligen hade uppbådats för att jaga snapphanar i gränsskogarna. De hade bara tagits med på slagfältet och placerats vid Tirups kyrka. De hade faktiskt avgjort striden på den svenska vänsterflygeln utan att avlossat ett skott.

Den danska hären retirerade tillbaka mot Landskrona. Staden var befäst och hade hamn, goda sjöförbindelser till Danmark. Landskrona på denna tid hade cirka 600  till 700 innevånare. Lund hade cirka 1 500. 

Epilog

Slaget var inte så avgörande som Karl XI hade hoppats. Sökandet efter det avgörande slaget har gäckat många fältherrar genom historien. Dock några mer stora slag blev det inte i Skåne. Det dröjde ändå till den 26 september 1679 innan Freden i Lund undertecknades. Danmark fick inte behålla något av Sveriges område utan Skåne stannade under svensk kontroll. Frankrike backade Sverige starkt i förhandlingar vilket gjorde att Danmark fick vika ner sig. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Landskrona 1677 (Stockholm 2021) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Korthuset som krackelerade

Stalin skapar en illusion

Ryssland utvecklades till en av Europas stormakter efter sin seger över Sverige under det stora nordiska kriget. De nådde fram till Östersjön. Under hela 1700-talet fortsatte Ryssland sin expansion och nådde i söder fram till Svarta havet när Katarina den store satt på tronen. Samtidigt som Ryssland tillsammans med Preussen och Habsburg styckade Polen. Allt fler områden kom att hamna under Rysslands kontroll.

Krim har nu 1783 hamnat under rysk kontroll. Polen finns fortfarande kvar men snart försvinner det och kommer återkomma först efter första världskrigets slut. Illustration Bryan Rutherford / Wikipedia Commons. 

Sedan kom en del bakslag i maktkampen med Napoleon och Frankrike men Ryssland slutade som segrare och Finland var nu del av det ryska imperiet. Krimkriget 1853–1856 var ett nederlag men det stoppade inte Rysslands ambitioner. Det rysk-turkiska kriget 1877–1878 gick Ryssland segrade ur. Även om britterna gick in för att hindra att Konstantinopel föll under ryskt kontroll.

Den ryska generalstaben genomförde före första världskriget (1898) en sammanställning där de listade 38 ryska militära kampanjer sedan 1700 och det visades att hela 36 klassades som offensiva medan två var defensiva (och dessa måste vara Karl XII och Napoleon 1812). Något de var stolta över, ”vi är ett imperium och våra fiender ska frukta oss”.

1914 – ett storkrig bryter ut

Inför första världskriget fanns en allians mellan Frankrike och Ryssland.  Alliansen innebar att ryska styrkor skulle snarast efter ett eventuellt krigsutbrott mellan Frankrike och Tyskland utföra en invasion av Tyskland med syfte att skapa ett tvåfrontskrig för Tyskland. Detta då Frankrike visste att de skulle utsättas först för ett tyskt angrepp, vid ett eventuellt krigsutbrott. Det hade skett stora investeringar i det ryska järnvägsnätet i västra Ryssland med hjälp av Frankrike för att möjliggöra en snabbare mobilisering och koncentration av de ryska styrkorna.

Nu gjorde inte ryssarna exakt som fransmännen ville för man hade egna mål. De planerade istället för två invasioner, en norr mot Ostpreussen och en i söder mot provinsen Galizien i Österrike-Ungern. Den förstnämnda invasionen genomfördes av Nordvästfronten med två ryska arméer. Den senare sköttes av Sydvästfronten med fyra ryska arméer.

Den ryska tsaren Nikolaj II hade yttrat om det var bara en tidsfråga innan Österrike-Ungern kollapsade och dess grannar delade upp bytet samtidigt som Ungern och Böhmen (dagens Tjeckien) blev självständiga smånationer. Österrike-Ungern sågs som en stormakt på nedgång. Österrike-Ungern hade flera konflikter med Ryssland där den senare krävde att förstnämnda backade, vilket inte skedde. Det var dags att ge igen.

Kriget med en himla massa förlorare 

Första världskriget slutade inte lyckligt för någon av de tre parterna, Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Alla tre blev förlorare. Österrike-Ungern drabbades hårdast då imperiet krackelerade totalt och klev in i skuggorna. Även Ryssland drabbades hårt men de nya makthavarna bolsjevikerna red ut de värsta stormarna men förlorade sitt fotfäste vid Östersjön. Nu bara en mindre remsa av kust kvar längst in i finska viken. 200 år av expansion västerut hade tappats samtidigt som Warszawa inte längre var en del av det ryska imperiet utan huvudstad i Polen, den gamla fienden, fanns åter på kartan.

Tsarryssland kollaps i samband med första världskriget innebar att flera områden gick förlorade. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen var nu självständiga. Sovjetunionen 1939. Illustration Samuel Svärd

NKVD skjuter nästan alla

Alla krig tärde hårt på Ryssland men ny gestalt reste sig ur askan, Sovjetunionen. Om tsarens välde hade inneburit kontroll och hemlig polis så var det ingenting mot det nya NKVD. Josef Stalin skaffade sig total kontroll och började bygga en stor och gigantisk krigsmakt samtidigt som hans terror drabbade även officerskåren hårt under 1930-talet. Även att vara chef för NKVD var ingen garanti, både Genrich Jagoda och Nikolaj Jezjov som var chefer för NKVD avrättades. Sedan etablerades en slags sanning om att olyckor var sabotage vilket drabbade flygvapnet hårt, många chefer där kom under några år att avrättas.

Under trettiotalet var den gängse uppfattningen inom Röda Armén att huvudfiender till Sovjetunionen var bland annat Polen, Japan och Tyskland. Även andra länder sågs som tänkbara motståndare. Många i den sovjetiska ledningen hade inte glömt det sovjetiska nederlaget i kriget mot Polen 1919-1920.  Det finns ett ordspråk som säger att min fiendes fiende är min vän. I triangeldramat Polen, Tyskland och Sovjetunionen såg alla varandra som potentiella motståndare i ett framtida krig. Så alla var varandras fiender. Stalin såg att de allierade ställdes på Polens sida i den diplomatiska konflikt som blossade upp mellan Tyskland och Polen. 

Hitler gav Stalin vad han ville ha

Både de allierade och Tyskland närmade Stalin i syfte att få Sovjet att ta ställning. Hitler hade inga skrupler, att ge Stalin ett lukrativt erbjudande och på sätt få möjlighet att agera mot Polen. Stalin skulle få halva Polen och rätt att agera mot Baltikum förutom Litauen, Finland och Bessarabien i Rumänien utan att tyskarna la sig i. Stalin såg möjligheter att återupprätta Tsarrysslands gamla gränser men det fanns en stor nackdel som borde ha avskräckt honom. Nackdelen var att Tyskland och Sovjetunionen skulle få en lång gemensam gräns när Polen emellan dem försvann och delades upp. Molotov-Ribbentrop avtalet reviderades efter kriget i Polen 1939 så att Litauen också hamnade i den sovjetiska intressesfären. Och gränsen mellan Tyskland och Sovjetunionen förlängdes ytterligare när alla tre baltiska länderna tvingades in i Sovjet som sovjetiska republiker 1940.

Röda armén satsade stort på att bygga upp sitt pansarvapen under 1930-talet. Trots Stalins utrensningarna kom Röda arméns pansartrupperna ha tillgång till 23 000 stridsvagnar sommaren 1941. 

Polen styckas av Hitler och Stalin

Tysklands angrepp på Polen var över på fem veckor och Röda Armén hade redan den 17 september 1939 gått in i Polen från öster för att ta hand om sin del. Officiellt hette det att man hade kommit för att skydda vitryssar och ukrainare. Den sovjetiska historieskrivningen efter kriget beskrev Molotov-Ribbentrop avtalet från den 23 augusti 1939 som ett non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen och att Stalin hade räddat Sovjet från krig. De hemliga tilläggen om intressesfärer nämndes inte. Hur förklarade man i Sovjetunionen under kalla kriget då inmarschen i Polen i september 1939?

Den sovjetiska generalstabens akademi gav 1977 ut en lärobok med begränsad cirkulation, ”Historien om krig, krigskonst och krigsvetenskap”. Nu när fler har möjlighet att ta del av den kan vi läsa hur händelserna i september 1939 beskrivs. I boken skrivs det att det som var östra Polen 1939 en gång hade varit sovjetryska områden (västra vitryssland och västra Ukraina). Polska lågadeln i stöd av USA, England och Frankrike erövrade dessa områden 1920 och förvandlade dem till polska kolonier. Vitryssar och ukrainare i dessa regioner slogs hårt mot förtryckarna och såg sin enda räddning som Sovjetrepubliker.

Vidare i boken, ledningen i Sovjetunionen blev oroliga för sina bröder på andra sidan gränsen när det tyska angreppet mot Polen kom och den 17 september 1939 beslöt man att marschera in för att skydda in dem. Samtidigt förhindrades tyskarna att helt erövra ett strategiskt uppmarschområde i sitt angrepp mot Sovjetunionen. Övertygande om att Röda armén var stridsberedd så backade tyskarna och gick med på att lösa situationen fredfullt.

Stalin och Sovjetunionen framstår här som att  reagerar på tysk aggression och inte som sanningen är att det var ett imperiebyggande. Ett imperium som med vapen i hand var med och delade på bytet. Fram till Sovjetunionens kollaps så var detta som gällde i sovjetisk historieskrivning. Vad hade Stalin lyckats med att komma överens med Hitler?

Stalin tar för sig 

Den sovjetiska gränsen flyttades ytterligare västerut och gränsförsvaret i form av befästningar och värn längs den gamla gränsen ansågs inte längre nödvändiga så ett nytt gränsförsvar vid den nya började iordningsställas. En fiende till Sovjet, Polen, var borta men tyskarna kunde nu genomföra sin uppmarsch för ett eventuellt krig mot Sovjet på eget område intill den sovjetiska gränsen. Detta oroade inte Stalin för både Frankrike och Storbritannien hade förklarat Tyskland krig och han visste att Hitler ville undvika ett tvåfrontskrig som Tyskland hade utkämpat under första världskriget (1914–1918).  Hitler var nu tvungen att blicka västerut för att ta hand om Frankrike och Storbritannien medan Stalin fortsatte med sin del av pakten. Trycket på de baltiska länderna och Finland ökade, i Finlands fall utvecklas det hela till krig. Den 30 november 1939 gick Röda armén över gränsen och kriget höll på utvecklas till ett gigantiskt fiasko men marskalk Semjon Timosjenko skickades dit för rätta till det hela och till slut tvingades finnarna att söka fred i mars 1940. Viborg som var Finlands andra stad 1939 blev nu en del av Sovjetunionen och är än idag en del av Ryssland.

Stalin ger sig på Rumänien

Tyskarna var till slut redo för sitt fälttåg mot fransmännen och den 10 maj 1940 satte kriget igång. Högsta ledningen i Sovjetunionen såg fram mot ett långt krig, att tyskarna skulle få återuppleva första världskriget på nytt. Stalin kändes sig nöjd, allt hade i stort sett gått som han planerat. Hans fiender förgör varandra även om han givit Hitler den handlingsfrihet som han behövde. En annan viktig effekt av pakten var ett handelsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen, Tyskland blev en av Sovjetunionens viktigaste handelspartner för  modern teknik och verktygsmaskiner samtidigt som Stalin gav Hitler de råvaror som han behövde. 

Bland annat stora oljeleveranser till Tyskland från Sovjetunionen. De tågen fortsatte att rulla samtidigt som Stalin ökade trycket ytterligare på Rumänien att avträda Bessarabien till Sovjetunionen. Åsikten var att Rumänien hade tagit området olagligt från den sovjetiska nationen 1918 och nu var det dags att lämna tillbaka det. Rumänien hade inget val utan vek sig och den 28 juni 1940 gick Röda Armén in i Bessarabien, som snart blev den Moldaviska sovjetrepubliken(idag Moldavien).  Strax därefter upptogs de baltiska staterna som nya sovjetrepubliker. Stalin gjorde vad Peter den store hade gjort, nått fram till Östersjön. Det hela såg ut att gå Stalins väg förutom debaclet i Finland. 

Frankrike gick på pumpen

Dock i väster blev det ingen repris av första världskriget som Stalin hade hoppats på. Frankrike föll och kapitulerade den 22 juni 1940. Stalins vågspel med Hitler fungerade inte. Hitler kunde nu åter blicka österut.  Stalin visste att under 1940 skulle det inte bli något inget krig men under 1941 kunde det ske men hoppet var att det skulle dröja till 1942. 

Detta hopp ökade när tyskarna inledde sitt krig på Balkan, invasionen av Jugoslavien och Grekland, den 6 april 1941. Men icke den 22 juni 1941 inleddes det tyska angreppet på Sovjetunionen och historiens största fälttåg tog sin början.

Stalin besegrade Hitler

Drygt 46 månader skulle dröja innan kriget var över och det kostade Röda Armén drygt 600 000 i stupade, sårade och saknade varje månad av kriget. Stalin spelade ett farligt spel med Hitler när Molotov-Ribbentrop-pakten skrevs under men Stalin och Sovjetunionen kom ut som segrare tills slut. Men priset sett till människoliv var extremt högt men det verkar inte ha bekymrat Stalin. Freden 1945 var inte bara kostsam för Tyskland utan även många andra länder. Polen förlorade i stort halva landet till Sovjetunionen men fick tyska områden som ersättning och kom på så sätt hamna mer i Mellaneuropa. Sedan förlorade Finland, Tyskland, Rumänien, Japan och Tjeckoslovakien landområden till Sovjetunionen. Allt tack vare vapenmakt. Landet var mäktigare än någonsin tidigare och en av världens supermakter.  Men det var en chimär skulle det visas sig.

Karta som visar hur Stalin lyckades expandera västerut efter andra världskrigets slut 1945. Där Stalin hade sina stridsvagnar bestämde han och han ville inte ge tillbaka det han hade fått i avtal med Hitler den 23 augusti 1939. Illustration: Mosedschurte / Wikipedia Commons

Den sovjetiska ekonomin var inte så stark som man trodde i väst. Ekonomin var uppbyggd för att tillgodose statens behov först och främst och inte folkets behov. Under kriget var detta inget problem för då var kriget i fokus. Men efter kriget visade det sig att den sovjetiska ekonomin inte var tillräckligt välutvecklad för att skapa välstånd för nationen och folket. Ett ytterligare faktum som försvårade efter kriget var att de länder i central- och östeuropa, som nu kom att hamna bakom järnridån, var anpassade till handel västerut. Man fick nu svänga om sin inriktning mot öster. Detta var hämnande för utvecklingen eftersom den sovjetiska ekonomin inte kunde vara samma drivmotor som väst hade varit under mellankrigstiden. Dagens ekonomiska situation i Ryssland kan belysa denna brist. Exporten av råvaror har ett dominerande betydelse för ryska ekonomin, vilket är ett tecken på en underutvecklad ekonomi. Något som hade stor betydelse för den sovjetiska krigsekonomin var de allierades lend-lease, vilket var svårt att erkänna i det forna Sovjetunionen.  Leveranserna från de västallierade möjliggjorde att den sovjetiska krigsekonomin kunde fokusera på produktionen av stridsvagnar, stridsflygplan och kanoner.  Utan hjälpen från lend-lease hade den sovjetiska krigsproduktionen inte alls nått samma nivåer och den sovjetiska ekonomin och livsmedelsförsörjningen hade under andra världskriget haft ännu större problem. 

Sovjetunionen byggde en enorm mängd stridsvagnar och de exporterades över hela världen till allierade makter. Dock några verkliga framgångar med stridsvagnarna i strid kom egentligen aldrig. Israels krig 1956, 1967 och 1973 visade att Väststridsvagnar hade egentligen inga större problem med sina sovjetisktillverkade motståndare. På bilden sovjetiska T-55:or under framryckning. Foto: Krigsarkivet.

Sprickor i fasaden 

Synen på Sovjetunionens militära förmåga ändrades. Sovjetunionen sågs inte längre som koloss på lerfötter utan hade blivit en av världens två supermakter. Den sovjetiska krigsmakten kom att framstå som en garant för Sovjetunionen och var den främsta i världen efter segern under andra världskriget. Röda armén blev den sovjetiska armén efter krigsslutet för att markera att ny epok hade inletts. Den sovjetiska armén gick egentligen aldrig in i ”riktigt” krig förrän 1979 i Afghanistan. Men denna insats fick de inte kalla för krig under de första åren utan det framställdes som internationell tjänst. Efter ett tag då allt fler zinkkistor med döda soldater skickades hem och allt fler veteraner, Afghanisti, märktes hemma i Sovjetunionen kom kriget bli en del av verkligheten. Dock jämfört med andra världskriget var insatsen i Afghanistan väldigt liten. Det beräknas att totalt tjänstgjorde drygt 620 000 sovjetiska soldater under nästan tio års krig i Afghanistan. Trots detta blev kriget en enorm belastning för den sovjetiska ekonomin, det blev en tung börda. Den sovjetiska krigsmakten lämnade Afghanistan 1989 och auran ”obesegbar” hade fått sig en ordentlig törn. Hela statsbildningen tappade legitimitet, ”vi var ju som tyskarna”, samtidigt garanten för imperiet, den sovjetiska krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i östra Europa.

Det sovjetiska kriget i Afghanistan var ett stort fiasko. Det belastade ekonomin hårt samtidigt som illusionen om den "obesegbara" krigsmakten sprack. Foto: Rian / Wikipedia Commons

Kollapsen 1991

Stalins imperium byggde på vapenmakt, revolter mot Moskvas styre hade avlöst varandra genom åren. Tills slut kollapsade Sovjetunionen 1991 då ekonomin utvecklades klart sämre jämfört med västvärlden samtidigt länderna bakom järnridån kunde bryta sig loss från Moskvas kontroll. Sovjetunionen var en stor ekonomi tack vare sin stora befolkning men det var ingen bra ekonomi, den var underutvecklad, stelbent och halkade efter i den tekniska utvecklingen. Det kostade att ha en enorm stor krigsmakt. Att hela tiden utveckla nya vapensystem och producera dem i stora antal. Resurserna var inte oändliga utan snarare begränsade. Sovjetiska stridsvagnar blev kända över hela världen medan sovjetiska personbilar snarare blev ökända. De nationer blivit en del av Stalins imperium som delrepubliker i Sovjetunionen lämnade. De valde självständighet istället för att styras från Moskva, och frigöra sig från vad de såg vara det ryska imperiet. Den 25 december 1991 halades Sovjetunionens flagga i Kreml och hela världen bevittnade hur Stalins imperium till slut föll samman.

Vapensystem som USA lyfte fram som hot 1981. Vi känner igen flera av dem, modifierade varianter används i dagens krig i Ukraina drygt 40 år senare. 

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941 (Lund 2015)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Simon Sebag Montefiore: Stalin ­– den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Barracudas mot Tirpitz

Störtbombare mot slagskepp

Två tyska slagskepp kom att bli högt prioriterade mål hos brittiska flottan, det ena var Bismarck och det andra var Tirpitz. Systerfartygen var Tysklands stolthet. Britterna hade tur med Bismarck och fick tag i henne under hennes jungfrufärd. Bismarck sänktes 650 km väster om Brest den 27 maj 1941. Medan Tirpitz kom nästan att gäcka britterna under hela kriget och flera anfall genomfördes för att sänka henne. Ett av dessa var operation Tungsten den 3 april 1944. Brittiska hangarbaserade Barracudas skulle sänka Tirpitz.

Slagskeppet Tirpitz med eskort av jagare. Slagskeppet var 251 meter långt och hade ett standarddeplacement av 42 900 ton. Kan jämföras med jagare HMS Småland som hade ett deplacement av 3 344 ton. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J19316 / Boeckmann / CC-BY-SA 3.0

Det tunga slagskeppet Tirpitz, som stationerades i Norge från januari 1942, hade åtta 38 cm kanoner som huvudartilleri och var fruktad av britterna. Inte att det inte skulle gå sänka henne men vilken skada hon skulle kunna åstadkomma om hon kom till verkan mot en konvoj som inte hade tung eskort. Att Tirpitz fanns i Norge tvingade britterna ha ett antal tunga krigsfartyg tillgängliga för att kunna möta eventuella konvojräder från tyskarna. Här i Norge fanns också det lättare slagskeppet Scharnhorst efter sin genombrytning från Brest av engelska kanalen under februari 1942. Hon reparerades i Tyskland innan Norge blev stationeringsort. Scharnhorst sänktes i strid med brittiska fartyg den 26 december 1943.

Scharnhorsts baneman, det brittiska slagskeppet HMS Duke of York. Fartyget hade hela tio 35,6 cm pjäser som sitt huvudartilleri. Det byggdes fem slagskepp i denna klass, som kallades King George V-klassen. Foto: tormentor4555

Stark styrka i Norge

Hitler var väldigt orolig för en allierad invasion av Norge. Det var en viktig anledning till att tunga örlogsfartyg från tyska krigsmarinen stationerades i Norge.  Bernhard von Loßberg, stabsofficer på tyska krigsmaktens överkommando (OKW) under många år, skrev efter kriget att Narvik hade varit  Hitlers speciella sorgebarn hela kriget. Samma åsikt förde den tyska storamiralen Erich Raeder fram, att Hitler fruktade brittiska landstigningar i Norge, speciellt mot Narvik. Raeder förde befälet över tyska marinen fram till 30 januari 1943 då han fick gå. Raeder fick 1941 – 1942 sända sina kvarvarande tunga örlogsfartyg till Norge. Även om hans efterträdare storamiral Karl Dönitz fick order att ta ur tjänst flera tunga örlogsfartyg så fick han order om att ha en stark styrka i Norge av Hitler. Ett tag fanns en väldigt slagkraftig styrka, slagskeppen Tirpitz och Scharnhorst och pansarskeppet Lützow med understöd av ett stort antal jagare redo.

Luftflotte 5, den tyska flygflottan i norr, var minst av de tyska och den hade ansvar för Norge och Finland. På bilden en nyss ankommen Messerschmitt Bf 109 F-4 till Jagdgeschwader 5 i Petsamo sommaren 1942. Mannen på bilden har inte blivit identifierad. I september 1942 hade flygflottan tillgång till ungefär 80 jaktplan och drygt 10 tunga jaktplan för hela sitt område. Foto: okänd / Wikipedia

De tyska flottenheterna hade även en annan viktig uppgift än att bara försvara Norge mot allierade landstigningar. Fartygen gjorde flera försök till räder mot de allierade konvojer som färdades mot Murmansk och Sovjetunionen. Dock det var ett begränsat antal räder då ytfartygen slukade stora mängder brännolja, vilket var mycket begränsad resurs hos tyskarna.

Miniubåtar mot Tirpitz

Britterna ansåg att så länge tyska slagkraftiga örlogsfartyg fanns i Norge så fanns hotet. Ett av de viktigaste målen var att sänka blev Tirpitz.  Under 1942 och 1943 skedde flera anfall mot det tyska slagskeppet. Ett omtalat tillfälle var när Tirpitz stävade ut i mars 1942 mot konvoj PQ 12. Det brittiska hangarfartyget HMS Victorious som ingick i eskorten skickade sina torpedbombare att attackera. Dock av tjugo torpeder som släpptes träffade inte en enda. Ett annat omtalat anfall var anfallet med miniubåtar i september 1943 mot hennes ankarplats i Kåfjorden. Tirpitz skadades svårt och skadorna beräknades att ta sex månader att reparera. Tyskarna ansåg det för riskabelt att flytta Tirpitz till Tyskland för reparationer utan de fick utföras på plats, utrustning och personal skickades till Kåfjord.

På bilden en Fairey Barracuda II som flyger över en hangarfartyg, i detta fall HMS Venerable. Stridsflygplanet Barracuda tjänstgjorde både som störtbombare och torpedbombare. Det började tjänstgöra i aktiv tjänst i januari 1943 och över 2 500 flygplan byggdes. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Barracudas som störtbombare

Det sovjetiska flygvapnet gjorde ett anfall mot Tirpitz i februari 1944 men ingen effekt. Britterna höll koll på tyskarnas framsteg bland med agenter i Norge.  Ännu en miniubåtsräd ansågs ha för lite chans att lyckas. En idé var tunga bombare från Bomber Command men Bomber-Harris sa nej, han ansåg det var utanför bombplanens effektiva räckvidd samt oroade sig för höga förluster. Istället arbetade brittiska flottan vidare med idén att använda hangarbaserat flyg från hangarfartygen HMS Furious och HMS Victorious samt fyra stycken eskorthangarfartyg varav ett av dessa skulle agera som luftskydd för örlogsstyrkan under själva attacken mot Tirpitz. Viceamiral Henry Moore fick ansvaret att planera operationen som kom att gå under namnet operation Tungsten. 

En Barracuda startar från hangarfartyget HMS Furious. Totalt skulle 42 störtbombare sättas in mot det tyska slagskeppet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Attackstyrka skulle bestå av 42 Fairey Barracuda insatta som störtbombare och 80 jaktplan.  Styrkan skulle delas upp i två anfallsstyrkor som vardera bestod av 21 störtbombare och 40 jaktplan.  De senare hade olika uppgifter, Vought F4U Corsairs skulle agera jaktskydd medan Grumman F4F Wildcats och F6F Hellcats skulle förbekämpa det tyska luftvärnet på och runt Tirpitz för att underlätta bombningen av slagskeppet. Notera att alla jaktplan hade amerikanskt ursprung. 

Det lades ned stort arbete på förberedelser inför operationen. På bilden en uppbyggd modell av målområdet ombord på eskorthangarfartyget HMS Emperor vars jaktplan Hellcats (i bakgrunden) skulle bekämpa det tyska luftvärnet runt slagskeppet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Övning i Skottland

Det påbörjades ett intensivt träningsprogram i februari 1944 för att förbereda för anfallet.  Ett träningscenter byggdes upp vid sjön Loch Eriboll i Skottland, vars omgivning med branta klippor var lik Kåfjorden. I sjön fanns även en ö där konturerna av Tirpitz markerades som störtbombarna tränade emot.  Ideligen fick man underrättelser från Norge men även spaningsflygningar skedde över området där Tirpitz befann sig. Slutligen kom beslutet att attacken skulle ske den 2 april. Det hade kommit rapporter om att Tirpitz skulle lämna sin skyddande förtöjningsplats i Kåfjorden för tester. Samtidigt som en konvoj JW58 skulle passera området, så styrkan delades upp i två., där den förstnämnda anslöt till konvojen och uppträdde som en del av dess eskort.  Medan andra följde efter. Hoppet var om tyskarna skulle upptäcka dem de skulle tro att de också var en del av eskorten till konvojen och inte alarmeras att något var på gång.

Tyskarna upptäckte visserligen konvojen och attackerade utan framgång. Det kostade fyra tyska ubåtar och sex flygplan utan att tyskarna lyckades sänka ett enda allierat fartyg.  Nya underrättelser kom att den 1 april att tyskarna hade skjutit på testningen av Tirpitz till den 3 april så britterna beslöt att slå ut anfallet den 3 april istället.

Dimaggregaten har startat upp men fortfarande syns slagskeppet Tirpitz i Kåfjorden.Foto: Imperial War Museums (IWM)

Larmet gick

Tidigt på gryningen den 3 april höll Tirpitz nya navigationsofficer Hugo Heydel på att ta ut Tirpitz från de omslutande torpednäten. Kommendörkapten Hans Meyer var också på bryggan då det var dags för provturen. Meyer såg tyst på när Heydel gav order till övriga. Två bogserbåtar hade anslutit sig och allt verkade lugnt när larmet gick. Först fick Meyer se att rök steg upp från dimaggregaten längs bergssidorna sedan gick larmet på fartyget, flyganfall på ingående.

En i besättningen ombord på HMS Furious skriver med krita på den tunga bomben sitt personliga budskap. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Först kom Wildcats och Hellcats skjutande med alla sina tunga kulsprutor och beströk både örlogsfartyget och bergssidorna med mål att slå ut det tyska luftvärnet innan Barracudaförbanden kom dykade och släppte sina bomber.  Alla störtbombare hade den nya 1600-pound (730 kg) pansarbrytande bomben som kunde slå igenom fartygets pansardäck men det krävdes att bomben släpptes från hög höjd, cirka 1 000 meter, så den fick upp tillräckligt hastighet. Men piloterna väntade för länge att släppa för att vara säkra att träffa, vilket gjorde att de släpptes från för låg höjd.

Det tyska slagskeppet under anfall. Under operation Tungsten den 3 april 1944 lyckades britterna få in många träffar men ingen tillräckligt bra att slå ut fartyget utan Tirpitz skadades endast. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Skadad igen

De två anfallsvågorna lyckades träffa Tirpitz med totalt 16 bomber dock hade ingen av dem trängt igenom pansardäcket så slagskeppets kritiska funktioner var intakta. Men många besättningsmän hade dödats och sårats, en viktig anledning till detta var de brittiska jaktplanens beskjutning. Det rapporteras om 122 dödade och 316 sårade.  Experter skickades upp från Kiel för att bedöma skadorna på fartyget och det visade inte vara så allvarligt. Redan i juni 1944 ansågs Tirpitz begränsat insatsberedd, vissa detaljer behövde fortfarande justeras. Attackerna hade kostat britterna tre Barracudas med besättningar, tre man i varje plan. Däremot även om enstaka jaktplan förlorades, så klarade sig alla flygförare. 

Britterna gjorde ett antal försök till med hangarfartygsbaserat flyg men några ställdes in på grund av dåligt väder över målområdet medan andra misslyckades att träffa fartyget eller skada det tillräckligt. Till slut blev det Bomber Command som sänkte fartyget. Detta först vid Bombers Commands tredje försök och med bomber som Tallboy, vikt 5 ton! Tirpitz sänktes 12 november 1944. Besten i Norge hade slutligen sänkts efter nästan tre år.

En Barracuda tillbaka på HMS Furious efter bombningen av Tirpitz. De har just släckt en brand på Barracudan som uppstått på grund av det tyska luftvärnet. Notera endast tre propellerblad kvar.  Foto: Imperial War Museums (IWM)

Vidare läsning:

Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Slagskeppet Tirpitz: kampen om Norra Ishavet (Stockholm 2006)

Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget (Stockholm 2018)

Jan Forsgren: Sinking the Beast. The RAF 1944 Lancaster Raids Against Tirpitz (Stroud 2014)

Mer i sjöstrider utanför Norge:

Det brittiska hangarfartyget HMS Glorious sänks

Den tyska anfallet mot Narvik 1940:

Narvik 9 april 1940

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Nästan alltid krig

"Peace for our time" fungerar inte

Fredsplaner, vapenvila, stilleståndsavtal med mera är ord som för tillfället (december 2024) förekommer ofta i media. Det gäller främst två länder Ukraina och Israel. Men tar vi oss en titt runt på vårt jordklot så finner vi att det pågår mängder av andra krig och väpnade konflikter. Där är vi inte lika engagerade utan de har hamnat i medieskugga.

Striderna i Ukraina har pågått sedan 2014. På bilden Separatister i Donbas 2015 som backades av Ryssland med vapen och soldater. Foto: Mstyslav Chernov

Dyster läsning

Det är inte precis att de har blossat upp just nu utan många har pågått under många år. Sedan finns det mängder av latenta konflikter som plötsligt kan bryta ut av någon anledning.  Kom ihåg till exempel Georgienkriget 2008 och gränsstrider mellan Indien och China 2020–2021 som trappades ned men det dödades soldater på båda sidor dock i liten skala jämfört med andra konflikter. Armenien och Azerbajdzjan verkar vara lugnt för tillfället jämfört med tidigare.

Azerbajdzjan har rustat enormt den senaste åren. Inte bara Ryssland utan även Israel och Turkiet har varit viktiga vapenleverantörer. På bilden det turkiska "Himars" 30 cm TRG-300 Kasirga i tjänst hos Azerbajdzjan. Foto: Sefer azeri 

En intressant utveckling just nu är Ryssland versus Turkiet. I kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan stod de på varsin sida. Turkiets sida, Azerbajdzjan, verkar just nu stå som segrare. Nu i Syrien har regimen fallit och där backade Ryssland regimen medan Turkiet stöttade vissa rebellgrupper.

Vad händer i Libyen?

Glöm inte bort Libyen där stödjer Turkiet regeringen i Tripoli medan Ryssland har hjälpt fältmarskalk Khalifa Haftar, som kontrollerar östra Libyen. Där kan saker nu också komma att ske då händelserna i Syrien kan ha en inverkan på aktörerna i denna konflikt. Haftar och hans styrkor Libyens Nationella Armé (LNA) kan uppfattas som försvagade. En tidigare viktigt kompentent för Haftar var Wagnergruppen.  Vi får se vad som händer.

Turkiet har haft stora framgångar både vad gäller i utvecklingen av drönare och i olika insatser i olika krig. De har använts av bland annat Ukraina och Azerbajdzjan med framgång. Sedan har Turkiet själva satt in sina egna i Libyen och Syrien framgångsrikt. På bilden Bayraktar TB2. Foto: Army.com.ua

Områden idag där det pågår någon typ av väpnad konflikt (jag kan har missat eller lagt in något fel så granska källkritiskt). En del är mellanstatliga medan andra mer interna konflikter. Ibland finns det även mellanstatliga element inblandade då gerillarörelser och terrororganisationer kan vara spridda över flera länders territorium. Vi läser titt som tätt om hur Turkiet bombar PKK:s baser i Irak och Syrien till exempel.

Ukraina 

Israel

Myanmar

Sudan

Syrien (radikalt ändrad spelplan)

Libanon (har kanske lugnat ner sig)

Kongo

Jemen

Mexiko (kriminalitet)

Libyen

Nigeria

Somalia

Burkina Faso

Mali

Etiopen

Södra Sudan

Niger 

Kamerun

Togo

Uganda

Centralafrikanska republiken

Mocambique

Tchad

Haiti (laglöshet)

Colombia

Pakistan

Iran

Afghanistan

Irak

Filippinerna 

Som synes det är många. Vissa är inte mycket värre våra kriminella skjutningar och sprängningar. De verkar blossa ibland och sker enbart i vissa områden av det specifika landet. Medan andra är mycket allvarliga och där mängder av människor drabbas på ett sätt eller annat.  Så även om kriget i Ukraina och Israel tar slut så kommer inte dödandet ta slut. Tyvärr.

Kinas flygvapen idag jämfört med vid kalla krigets slut 1991 är som två olika världar. Rysslands flygvapen baseras fortfarande till stor del på flygplan som utvecklades under Sovjetepoken, alltså uppgraderingar och modifieringar. Medan många kinesiska stridsflygplan är helt nya som Kinas femte generationens stridsflygplan i form av Chengdu J-20 i tjänst sedan 2017.  Foto: N509FZ

Här finns mer att läsa om stridsflygplan i Asien.

Stridsflygplan och utveckling i Asien

Lugnt i Sydkinesiska havet?

Slutligen den potentiellt mest farligaste konflikten är kampen om Sydkinesiska havet som är pågående och har pågått under flera år.  Hittills bara mängder av incidenter och vapenskrammel.  Så ännu ligger den bara pyr och glöder. Många nationer är involverade och berörs om det skulle smälla på riktigt, nyligen har vi läst flera gånger hur Kina pressar och markerar mot Taiwan och Filippinerna.

Det finns hetsporrar i alla krigsmakter och en oförsiktig eller felaktig manöver kan orsaka en krock. När kommer en riktig allvarlig kollision mellan två örlogsfartyg eller stridsflygplan att inträffa? Blir det många dödsoffer? Vad händer då?

Som sagt det är många aktörer inblandade som till exempel: USA, Kina, Japan, Vietnam, Taiwan, Malaysia, Filippinerna, Australien och Indien. Jag har säkert glömt ett antal och sedan finns också EU. 

Artikel ovan är bara spekulationer och tankar. Idag är idag och i morgon är det en ny dag. 

Kampen mellan Indien och Pakistan, läs mer här:

Luftstrid i februari 2019

Luftstridskrafter i Asien, kampen om makten.

Kinas J-20 ett hot men räcker det?

Försvar av den svenska kusten

Kustartilleriets rörliga invasionsförsvar – KARIN 

I nästan 100 år hade Sverige ett vapenslag som var särskilt utrustat med artilleripjäser för att från land bekämpa fiendens invasionsflotta. Fasta och rörliga batterier skulle under denna tid försvara den svenska kusten med koncentration runt viktiga farleder och hamnar – de tunga kanonerna kompletterades med torpeder och minor. 

15,2 cm kanon m/37 var en tung pjäs med utmärkt prestanda. De kom att levereras i flera omgångar. Noter hjulen som senare kom att ersättas, se nästa bild nedan. Foto: Krigsarkivet

Kustartilleriet var ett vapenslag inom Marinen som fick fast organisation 1902 och bestod av fem regementen.  Förutom fast och rörligt artilleri hade förbanden under kalla kriget också kustrobotar. Det rörliga kustartilleriet fick ingen klockren start utan det var först i samband med andra världskriget 1939–45 som det tog fart på allvar.  Då påbörjades motoriseringen av det rörliga kustartilleriet, tidigare hade det varit främst hästar som använts som dragdjur. 

Tung kanon, nästan 15 ton!

En viktig pjäs. 1937 kom Bofors nya pjäs 15,2 cm kanon m/37 att beställas. Nio stycken pjäser skulle levereras och det skedde 1941. Räckvidd var 23 km, vilket var mycket bra för den tiden och det var en tung sak, 14,8 ton. Den var tyngre än alla stridsvagnstyper vi hade svensk tjänst 1941. Under 1944 ökade antal pjäser med ytterligare 14 till för vårt rörliga kustartilleri.  Vid landsvägstransport transporterades pjäsen på två släp, ett var lavettvagnen och ett var eldrörsvagnen. Lavettvagnen var ej gjord för att kunna köra sammansatt pjäs, det blev för tungt, därför transporterades eldröret separat. Vid gruppering ställdes de två släpen tätt ihop och eldröret fördes över till lavetten med en travers. Det var endast tillåtet att dra sammansatt pjäs korta sträckor. 

Kustartilleriets Dragterrängbil 953 D är en moderniserad Volvo dragterrängbil m/42 TVC. Dragbilen har högre hytt och en starkare motor som puttar ut kylaren. Pjäsen är 15 cm kanon m/37 som förflyttas en kortare sträcka under regementets dag. Notera de nya luftgummihjulen på pjäsen. Foto: Anders Franksons bildarkiv

 
Nu hade det rörliga kustartilleriet flera olika typer av pjäser under kalla kriget, bland annat den lättare 7,5 cm och den tyngre 21 cm. Förbanden ställde krav på eldledningssystem, luftvärn, dragfordon och närskydd. Det ställdes ökade krav på rörlighet i terräng, inte bara fordonsmarsch längs väg.  I samband med att 15,5 cm haubits 77 utvecklades kom kustartilleriet titta på en ersättare till 15,2 cm kanon m/37 och det blev en pjäs som baserades på haubits 77, 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80. Denna pjäs skulle få en helt annan taktisk rörlighet jämfört med tidigare pjäser.  

Hotet från fientligt attackflyg ökade

Lufthotet hade blivit allvarligare. Från det ett rörligt kustartilleribatteri var upptäckt av fientlig spaning räknade man förr med att det tog cirka en timme att förvandla detta till ett anfall mot platsen utförd av attackflyg. Men tiden hade kortats, 30 minuter eller till och med kortare. Det ställde större krav på snabbare omgrupperingen av pjäserna.  

Här syns Kustartilleriets nya pjäs 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80. Likheter med 15.5 cm haubits 77 syns tydligt. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Anledningen till att 12 cm valdes för den nya pjäsen var att det nya fasta systemet ERSTA, 12/70, var av samma kaliber. Det fanns redan utvecklad ammunition och det förenklade logistiken i finns mån. Även om det inte använda exakt samma ammunition. Även det nya eldledningssystemet utvecklades med hjälp av erfarenheter från systemet som hade utvecklats för ERSTA, 12/70. Samtidigt fick armén nya dragfordon, terrängbil 30 och 40, som även kustartilleriet fann användbara.  

Nytt dragfordon för Kustartilleriet blev Scanias Terrängbil 40 med trupptransporthytt, plats för 10. Foto: Anders Franksons bildarkiv

KARIN löser uppgiften 

En ny era för det rörliga kustartilleriet inleds 1977. Då påbörjades truppförsök med 12/80 systemet KARIN, som är en förkortning av "kustartilleriets rörliga invasionsförsvar".  Alltså 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80 och det tillverkades 24 pjäser.  

Tre nya kustartilleribataljoner med två 12/80-batterier i vardera bataljonen organiserades under 1980-talet. Konstruktionen av 12/80 var som sagt till stora delar baserad på haubits 77 med samma lavett med egen motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv. Den maximala skotträckvidden för 12/80 var 32 kilometer och den maximala eldhastigheten var 16 skott per minut.

  
Enkel organisation för ett kustartilleribatteri 12/80 
Personalstyrka: 308 personer, Antal vapen: 4 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80 och 2 40 
mm luftvärnsautomatkanon m/48 
Batteristab 
Batteriledningspluton 
Mätpluton 
Pjäspluton (12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80) 
Luftvärnstropp 
Markstridspluton (=skyttepluton) 
Trosspluton 

Två av dessa bataljoner var hemmahörande i Södra militärområdet (KA 2). Medan en bataljon tillhörde det Östra militärområdet (KA 1).  

Kustartilleriets devis var: ”Bättre sänka fienden på burk än att jaga enskilda stridsfordon på land.” 

Tanken var att skjuta cirka 20 granater mot ett mål innan man gjorde målväxling. Träffsäkerheten var stor och det behövdes inte sänka trupptransportfartygen. Några träffar gjorde att det slogs ut, ur funktion. Ammunitionen var spränggranat och sjömålsgranat. Den senare kunde tränga igenom dubbla skrov. 

Samtidigt som det rörliga kustartilleriet kom att utvecklas under kalla kriget kom kustjägarna att etableras 1956 och försök började genomföras med amfibieförband under 1980-talet. Foto: Krigsarkivet

Utvecklingen av eldledningssystemen styrde i viss mån hur stor utspridning batteriet kunde ha, ju större luckor mellan pjäserna ju bättre. Helst skulle andra förband finnas i området för att minska risken att kustartilleribatteriet identifierades och fienden därigenom ökade sina vapeninsatser, att slå ut denna begränsade resurs.  

Växelställningar för batteriet 

Hotet för upptäckt, lokalisering och bekämpning av ett skjutande kustartilleriförband är stort varför batterichefen utnyttjade pjäserna två och två, det vill säga troppvis. När de två tropparna bekämpat mål i cirka 10 till 15 minuter fick den ena troppen order om att omgruppera till den första växelställningen, medan den andra troppen fortsatte att bekämpa mål en stund till.  

Luftvärnstroppen i batteriet med två 40 mm luftvärnsautomatkanoner användes främst för att skydda denna. När den tropp som omgrupperat anmält klart, att pjäserna hade gått i växelställning, maskerat och lastat av ammunition samt kopplat upp sambandet gav batterichefen order om insats med denna tropp från nya ställning.  Samtidigt som den andra troppen då gjorde urdragning och omgrupperade. 

 
När förbandet inte var stridsgrupperad försökte man i största mån gömma pjäserna i lador eller hussamlingar för att minska risken för upptäckt. Det var först när eldsberedskapen blev hög som pjäserna grupperades fram i förberedda ställningar. Med andra ord förbandet rörde sig framåt så sent som möjligt.  

En 12 cm kustartilleripjäs m/80 under eldgivning. Endast tre bataljoner med vardera åtta pjäser kom att formeras. Foto: Thomas Wingstedt FM

Slutet av 1990-talet gjordes även tester med en Archer-liknade pjäs, i syfte att öka skyddsnivån på det rörliga kustartilleriet. Men försöken inom ramen av kustartilleriet avbröts 1999 och istället skulle de samordnas i ett försvarsgemensamt artilleriprojekt. 

Slutet kom!

När försvann dessa 12/80-pjäser? Jo man bestämde sig för att lägga ner kustartilleriet 2000 och då försvann även dessa excellenta kanoner. Plötsligt ansågs det att Kustartilleriet i den form som hade funnits sedan 1902 inte längre behövdes så de fasades ut. Det framfördes bland annat argumentet att bekämpning av sjömål med artilleripjäser förmodas i framtiden inte vara en efterfrågad kompetens som behövdes.  

Hotet om sjöinvasion nedvärderades så det toppmoderna 12/80-systemet skrotades. Det var inte längre tal om invasionsförsvar utan insatsförsvar så istället bildades den nya Amfibiekåren år 2000. Både fasta och rörliga kustartilleribatterier lades ner, alla kanoner försvann och svensk kustartilleri blev en notis i historieböckerna, strax innan det skulle fira hundra år i tjänst.

  
Vidare läsning:  
Sten Munck af Rosenschöld: Svenskt rörligt kustartilleri – Förband och materiel. (Hallstavik 
2006) 
Kustförsvar: Från kustbefästningar till amfibiekår. (Stockholm 2002) 
Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024) 

En 12 cm kustartilleripjäs m/80 hos Museum för rörligt kustartilleri på Aspö i Karlskrona skärgård. Foto: Marinmuseum

Tre klassiker i svenska försvaret:

Kulspruta 58, automatkarbin 4 och vad?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Hur stor var försvarsmakten vid kalla krigets slut:

Var fanns soldaterna? Vem hade flest?

Förluster av manskap i krig

Krig kostar blod

Kriget i Ukraina där växer förlusterna från dag till dag. Men ibland är det svårt att förstå och greppa siffror.

Historiskt sett brukar många krig delas upp i slag, slaget om X och slaget om Y och så vidare. Men på 1800-talet under Napoleonkrigen var kanske inte själva striden största faran. Under finska kriget 1808-1809 ägde flera fältslag rum men för soldater i krig under 1800-talet var det större risk att dö av sjukdom än att stupa i strid. Till exempel Helsinge regemente, som bland annat. deltog vid finska krigets stora slag vid Oravais den 14 september 1808, förlorade från augusti 1808 till februari 1809 47 man i strid och 264 av sjukdomar.

Napoleon vid Borodina 1812. Runt en kvarts miljon man drabbade samman på slagfältet och striderna varade en dag. Målning: Vasilij Veresjtjagin (1842 – 1904)

Nedan listas några av Napoleons stora slag och franska förluster. 

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Marengo 1800	14 juni	1	7 000	7 000
Austerlitz 1805	2 december	1	9 000	9 000
Eylau 1807	8 februari	1	20 000	20 000
Borodino 1812	7 september	1	30 000	30 000
Leipzig 1813	16 – 19 okt	4	73 000	18 250

Tittar vi närmare på Borodino och fälttåget 1812 så kommer vi finna att det riktigt stora franska förlusterna inte var på grund av det stora slaget utan snarare orsakat av vädret i Ryssland. Det var cirka 133 000 av Napoleons styrkor på plats för just detta slag den 7 september 1812. Det bruka anges att den franska invasionsarmén. Grande Armée, inför invasionen av Ryssland bestod av 685 000 soldater i juni 1812. Och när den till slut drogs sig ur  Ryssland i slutet av november 1812 var endast 93 000 soldater kvar.

Gatling hittar en lösning

På 1800-talet var själva fälttåget farliga än själva slaget. Många dog av sjukdom istället för kulor. Uppfinnaren Richard Gatling noterade detta och tänkte följande: ”om jag kunde uppfinna ett maskingevär, som genom sin eldhastighet kunde göra det möjligt för en man att utföra lika mycket eldgivning som hundra man, att det i stor utsträckning skulle ersätta nödvändigheten av stora arméer, och följaktligen, exponeringen för strid och sjukdom skulle minska avsevärt."

Amerikanska Nationalgardet 1904 i Colorado med sina Gatlings. Foto: Yelton & Wisda Photo

Han trodde att det skulle leda till mindre arméer och mindre död och blodsutgjutelse. Första världskriget visade att detta var fel. Kriget där kulsprutan slog igenom. Arméerna blev bara större och större med mer effektiva vapen. 

Några slag som den brittiska armén upplevde.  Fem slag med Douglas Haig och brittiska förluster. 

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Somme 1916	1 juli – 18 nov	141	415 000	2 950
Arras 1917	9 april – 17 maj	39	159 000	4 070
3:e Ypres 1917	31 juli – 2 nov	105	244 000	2 121
Picardy, Lys 1918	21 mars – 30 april	41	239 793	5 848
Sista offensiven	8 aug – 11 nov	96	350 000	3 645

Skillnaden mot Napoleon var att slagen blev längre och längre, det handlade inte om en eller några dagar utan ibland månader. Snarare ses som operationer än enskilda slag. Det gjorde att snittet för förlusterna per dag i strid sjönk visserligen men det berodde på att striden spreds ut på flera dagar.  Britternas mörkaste dag var ju första dagen vid Somme den 1 juli 1916, det blev 57 470 förluster varav 19 240 stupade bara under denna ödesdigra dag.

Somme 1916. Första världskriget på västfronten utvecklades till ett utnötningskrig och skyttegravskrig blev signum för striderna. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Läs mer om Douglas Haig här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/2024/05/forsta-varldskriget.html

Trots de stora förlusterna under den första dagen fortsatte det brittiska anfallet dag två och ett antal dagar till. Den tyska arméchefen blev faktiskt så pressad av anfallen att han den 3 juli 1916 skickade ut denna order: ”Håll positionerna och inga reträtter tillåts.” Det var för övrigt samma typ av order som Hitler under andra världskriget gav till tyska befälhavare på östfronten under de sovjetiska anfallen.

.

Stridsvagnar sågs som lösningen på skyttegravskriget. Med dessa maskiner skulle åter manöverkriget komma i fokus och ge tillbaka rörligheten till arméerna. På bilden den brittiska stridsvagnen Medium Mark A Whippet, vikt 14 ton och beväpning endast 4 kulsprutor. Foto: Henry Armytage Sanders

Stridsvagnen löser problemet

Under mellankrigstiden satsade krigsmakter på utvecklingen av stridsvagnar för att komma ifrån det skyttegravskrig som rådde på västfronten 1914–1918. Militärteoretikerna J.F.C.Fuller och Basil Liddell Hart såg i mekaniseringen ett sätt att komma ifrån det som skedde 1914-1918 och skapa ett ”snyggare” krig, manöverkrig istället för utnötningskrig. Inga massarméer utan mindre professionella mekaniserade styrkor bestående av olika typer av stridsvagnar. Hoppet var att minska storleken på arméerna och därigenom förlusterna, känns det igen?

Problemet var att den industriella revolutionen, förutom en ökad mekanisering, också medförde att arméerna bara blev större. När den amerikanska krigsmakten nådde sin högsta punkt under andra världskriget hade den 12 294 000 i personalstyrka.

Många menade att de stora förlusterna i första världskriget berodde på inkompetenta generaler. Man menade att detta aldrig skulle ske igen. Detta var ju det första riktiga stora industriella kriget med massarméer och effektivt artilleri. Dödläget på västfronten blev ett utnötningskrig och det fanns inte utrymme eller medel för manöverkrig. Men så fel de hade, andra världskriget blev blodigare. 

Östfronten 1943. Konflikten blev inte mindre än Västfronten under första världskriget utan snarare större. På bilden en brittisk Churchill-stridsvagn som skickades som Lend-Lease till Röda armén under kriget. Den passerar en utslagen tysk pansarbil, Sd. Kfz. 232. 

Östfronten under andra världskriget

Här följer fem slag där Georgij Zjukov var befälhavare över ett fronthögkvarter och inte representant för högkvarteret Stavka. Notera att Zjukov var chef för endast en front under slaget om Berlin och det sovjetiska förlusterna per dag låg totalt på 15 325. Här nedan är bara Zjukovs andel av förlusterna.

Fem slag med Zjukov och Röda arméns förluster.

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Smolensk 1941	30 juli – 10 sept	43	103147	2399
Moskva offensiv 1941-42	5 dec 41 – 7 jan 42	34	261230	7682
Rjzev-Vjamza 1942	8 jan – 20 april	103	435662	4230
Vilsa-Oder 1945	12 jan – 3 feb	23	77342	3363
Berlin 1945	16 april – 8 maj	23	179480	7804

Under slaget om Berlin 1945 förde Zjukov befälet över 1. Vitryska fronten som initialt hade en styrka på 908 500 man. Därför blir inte Zjukovs siffror alltid direkt jämförbara med Haigs ovan, då där det den brittiska arméns förluster och här är det inte alltid Röda arméns förluster utan snarare Zjukovs förluster. Det har visat sig att under det 46 månader långa kriget förlorade Röda armén över 600 000 man i förluster varje månad. I början av kriget (1941-1942) var det närmare 700 000 per månad och då var också många som anmäldes som saknade, det vill säga de blev krigsfångar hos tyskarna. Röda arméns styrka vid  själva fronten under 1944 låg mellan sex till sju miljoner man så cirka 10% förlorades varje månad.

Slutstriden om Berlin 1945 varade under 23 dagar och även om Röda armén hade ett rejält kvantitativt övertag både vad gäller manskap och vapen så fick de betala dyrt för varje meter de erövrade i staden. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J31347 / CC-BY-SA 3.0

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

I samband med andra världskriget såg ett nytt vapen dagens ljus, atombomben. Men det till skillnad från kulsprutan och stridsvagnen var visionen inte längre mindre blodiga krig utan snarare jordens undergång. Domedagen var här. 

Krig i Vietnam

Nu kom inget atomkrig att bryta ut, tröskel att använda atomvapen var dessutom hög. Men det innebar inte att krigen var över. Det kom att utkämpas mängder av krig runt om i världen, stor som små, långa som korta. Korta krig hade tendens att hålla nere förlusterna men krig som det verkade i oändligheten där blev det förluster, som  till exempel Vietnamkriget. Här förluster för den ena sida, ARVN – Sydvietnams styrkor tog givetvis de största förlusterna.

Förluster i Vietnamkriget

	Stupade	Sårade	Saknade	Totalt
Sydvietnam	266 000	Inte angivet	Inte angivet	1 394 000
USA	58 269	153 303	1 672	213 244
Sydkorea	5 099	11 232	4	16 335
Australien	521	2 940	6	3 467
Thailand	351	1 358	-	1 709
New Zeeland	55	212	-	267

USA:s största engagemang var från 1965 till 1973. Både Sydkorea och Australien deltog aktivt på USA:s sida. Totalt kom cirka 60 000 från Australien delta i Vietnamkriget, när det var som mest på plats i Sydvietnam, cirka 7 600.

USA kom att strida i Vietnam under lång tid. Mellan åren 1965 till 1973 var de som mest aktiva. På bilden en amerikansk stridsvagn M48 Patton i Vietnam på väg mot basen i Khe Sanh. Foto: NARA

Men hela tiden fanns spänningen där att kalla kriget skulle övergå till ett tredje världskrig.  Ett storkrig skulle bryta ut mellan Nato och Warszawapakten. I centrala Europa stod stora militära styrkor utrustade med kärnvapen redo att drabba samman. Sovjetunionen behöll sin maktposition fram till kalla krigets slut och vid Sovjetunions upplösning 1991. Makten kollapsade och plötsligt försvann Warszawapakten.

Vladimir Putin som valdes till Rysslands president i maj 2000 kom med tiden visa alltmer missnöje med hur saker och ting hade utvecklats sedan Sovjetunionens kollaps. Problemet är att de nya grannländerna som uppstod i samband med kollapsen inte delar hans åsikt, vilket har skapat konflikter genom åren.

Krim 2014

Putin har satsat enorma summor på att rusta sin krigsmakt med syfte att få sin vilja igenom, han trodde vapenmakt kunde ge resultat.  Putin har genom året haft flera framgångar och kom med tiden att börja tro att allt var möjligt. Väldigt viktigt var framgången med Krim 2014 och att Ryssland inledde ett lågintensivt krig mot Ukraina. Reaktionen från omvärlden på detta kom inte nämnvärt påverka Putin, den ryska gasen och olja flödande på och den ryska statskassan fick fortfarande stora pengar. Framgången 2014 skapade ännu mer hybris i Moskva och Putin började tro att allt var möjligt. Den 24 februari 2022 kom det ryska storanfallet på Ukraina, med syfte att krossa den ukrainska staten.

Kriget i Ukraina har blottat den ryska krigsmaktens svagheter. Det är ingen oövervinnlig krigsmaskin och utan sitt kvantitativa övertag hade kriget redan varit över för Ryssland. Men deras stora arsenal gör att de kan ta förluster och fortsätta strida men det är ett utnötningskrig. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Dagens stora krig

Alla dessa historiska krig har visat att krig kostar, förluster av soldater, och det gäller fortfarande idag. Det fullskaliga kriget i Ukraina har nu pågått i över 1 000 dagar (29 november 2024). Så över 142 veckor. Ryska förluster under dessa tusen dagar utslaget per dag blir ett snitt på cirka 10 stridsvagnar, 20 övriga pansarfordon och 750 personalförluster. Det är alltså det är skyttebataljon per dag eller om vi slår ihop det veckovis: 70 stridsvagnar, 140 övriga pansarfordon och 5 250 personalförluster. Det motsvarar faktiskt i stort sett en svensk pansarbrigad 63 som vi hade under kalla kriget i storlek. Så 142 "ryska brigader" av denna storlek har förlorats.  Varje vecka av krig innebär ännu en "brigad" förlorad. Just nu har ryska styrkor ökat sina anfall och fortsätter de med det så blir takten snarare två "brigader" i veckan.

Ett utslaget ryskt stridsfordon i Ukraina. Det ryska pansarvapnet lider stora förluster i kriget och är numera avsevärt försvagat. Foto: Міністерство внутрішніх справ України 

Här är vi nu, tusen dagar av krig och det är svårt att se ett slut. Ryssland verkar inte söka ett snabbt avgörande utan arbetar med utnötningskrig i hopp av att andra sidan tröttnar först. Medan Ukraina försöker hitta en nyckel och få ett avgörande och kollaps av den ryska krigsmakten men har begränsade resurser och vapen.  Hade de resurser som Ukraina har fått efter 24 februari 2022 anlänt efter det ryska angreppet på Krim 2014 istället så hade kanske inte ens det fullskaliga kriget brutit ut.  Men det är inte säkert då Putin har överskattat den ryska krigsmaktens förmåga och kapacitet samtidigt som han har underskattat den ukrainska motståndsviljan. Moskva har enorm hybris. Ukraina vek sig vid Krim 2014, varför inte en gång till? Dock inte denna gång, ukrainarna har bestämt sig att strida och inte vika ner sig.

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Om kriget kommer – Hot, beredskap och försvar (Lind & Co förlag, Stockholm 2023)

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Semic Stockholm 2023)

Om förluster i krig på östfronten, en divisions historia:

Tyska 106. infanteridivisionens undergång

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html