Strategisk luftkrigsföring - ett fiasko eller bara en början?

Första världskriget och de första åren

Att använda flygstridskrafter för att nå sina mål i krig har bara varit möjligt i ungefär 110 år vilket kan ställas mot att människan har krigat sedan urminnes tider.  Genombrottet för flyg som vapensystem kom under första världskriget (1914-1918). Före 1914 hade det totalt tillverkats cirka10 000 flygplan i hela världen och respektive stormakt hade vid krigsutbrottet i augusti 1914 en flygplansflotta på 50 till 250 flygplan. 

Ett tyskt spaningsplan, Albatros B.I, som började produceras inför första världskriget men det visas snart att utvecklingen sprang ifrån maskinen, då de allierade jaktplanen 1915 blev för bra. Så Albatros B.I övergick från spaning till skolflygplan. 

Huvuduppgiften för flyg innan augusti 1914 var spaningsuppdrag. Under första världskriget kom det att ske en enorm utveckling och de nya flygstridskrafterna fick nya uppgifter som jakt, attack och strategisk bombning. Tyskland producerade 47 831 flygplan under kriget, Storbritannien 55 061 och Frankrike 52 146. Med andra ord produktionen av flyg expanderade enormt under dessa år.

Tabell över tyska flygvapnet under kriget

	Augusti 1914	Slutet av 1915	Slutet av 1916	Augusti 1918
Spaning	100 %	73 %	51 %	40 %
Jakt	0 %	27 %	42 %	40 %
Bomb	0 %	##	7 %	11 %
Attack	0 %	0 %	0 %	9 %

## Bombplanen ingår i kategorin jaktplan.

Kasta handgranater

De krigförande utvecklade sina möjligheter för strategisk bombning under kriget. I början fanns det en satsning och tro på luftskepp men dessa hade sina begräsningar, svåra att skydda mot fientliga jaktplan. Kapaciteten för att bomba på djupet blev bättre ju längre kriget pågick, inte bara på grund av antalet flygplan blev flera utan även att de enskilda flygplanens förmåga och prestanda förbättrades ständigt. Samtidigt som riktiga bomber kom att produceras i allt större omfattning. Ett enkelt sätt att ”bomba” som användes tidigt var kastandet av handgranater från flygplanet. Då det fanns nya möjligheter att nå in på djupet på sina motståndares territorium ökade kraven på skydd av det egna territoriet, det vill säga luftförsvarsstyrkor kom att formeras. Som den amerikanska legenden, Claire L. Chennault, har sagt: ”för varje vapen finns ett nytt och effektivt motmedel”.

Ett tysk bombplan, Gotha G.V görs redo för nästa uppdrag. Bombplanet togs i tjänst i augusti 1917 och 205 maskiner byggdes. Normal bomblast var 14 stycken 25 kg bomber (korrekt tjugofem) men maskinen kunde ta tyngre bomber. 

Brittiska trafiken farligare

Behovet av luftvärnskanoner, kulsprutor, strålkastare, jaktflygplan, spärrballonger och skyddsrum med mera för att skydda det egna territoriet kom att hamna i fokus.  Dock var förmågan att genomföra ett strategiskt luftkrig på djupet fortfarande klart begränsad. I Storbritannien under året före kriget, 1913, dödades drygt 2 000 människor i den brittiska trafiken och drygt 42 000 skadade sig medan den tyska strategiska bombkampanjen med Zeppelinare och bombplan orsakade under hela första världskriget cirka 1 400 människors död och skadade cirka 3 400.

Brittisk propagandaaffisch 1915 som försöker dra nytta av de tyska bombräderna.  Foto: FranksValli

De första tyska luftangreppen med bombplan mot Storbritannien inleddes i maj 1917 och den 22 juni 1917 inträffade första världskrigets svåraste luftangrepp sett till civila förluster. Totalt sändes 22 tyska bombare mot London av vilket 17 plan bombade London under två timmar. Detta ledde 162 döda och 432 skadade. Från början klarade sig de tyska bombplanen sig väl mot de brittiska jaktplanen men ju mer avancerade jaktplan britterna satte in ju högre blev de tyska förlusterna.

En bild som visar hur stor Zeppelinare var. Just denna på bilden är 158 meter lång och förstördes i en olycka den 13 oktober som dödade alla ombord. Sista attacken med Zeppelinare mot London var i oktober 1917 medan sista mot Storbritannien var den 5 augusti 1918. Det sägs av 115 tyska Zeppelinare hade 77 blivit totalförluster under kriget.

Ny vapenteknik hade sett dagens ljus. Nu gällde det att utveckla kapaciteten och förmågan att genomföra ett strategiskt luftkrig (och att utveckla metoder för att döda har alltid varit en del av människans natur). Det brittiska luftförsvaret byggdes ut och förstärktes precis som det tyska luftförsvaret gjorde.

Tabell Utvecklingen av det tyska luftförsvaret i Tyskland

 

	Lv-kanoner	Lv-kulsprutor	Strålkastare	Jaktplan	Spärr- ballonger	Personal
1.9.1915	215	114	21	0	0	Okänt
15.12.1916	500	71	47	82	5	7 852
31.12.1917	626	110	447	77	279	15 210
30.9.1918	896	204	454	170	327	24 110

Bombare vs jaktplan

Första världskriget slutade med centralmakternas nederlag och Europa kom att förändras i flera avseende. Efter kriget var det i länder som Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och USA som det fanns de största möjligheterna att utveckla förmågan att genomföra ett strategiskt luftkrig. Ett synsätt som hade fått stort genomslag var att ”bombare alltid kommer igenom”. Med basis på erfarenheterna från första världskriget kan detta i viss mån anses som korrekt.  Dock den tekniska utvecklingen som pågick gick i motsatt riktning, det vill säga bombplan behöver jaktskydd. Jaktplanen fick allt bättre motorer och bättre beväpning, vilket gjorde ökade möjligheten att skjuta ner bombplanen. Men alla krigsmakter uppfattade inte denna utveckling utan behöll uppfattningen att bombplan alltid kommer igenom.  Christopher Courtney, ställföreträdande chef för brittiska flygvapnet RAF 1935–1937 sa följande till exempel: ”Jag har inget tvivel om att hela uppfattningen om jakteskort för bombare i grunden är defekt”.

En tidig tysk luftvärnskanon 7,7 cm Flak L/35. Det byggdes 394 stycken av genom att modifiera erövrade franska kanoner, 7,5 cm fältkanon modèle 1897 och anpassa den till 7,7 cm ammunition. Denna kan kanon har sin tur blivit återerövrad av franska styrkor. Tidigare luftvärnskanoner var egentligen artilleripjäser som kunde elevera ordentligt. 

Mytisk övertro på bombare

Under mellankrigstiden uppstod diskussioner om hur de nya vapensystemen skulle kunna utnyttjas i ett framtida krig. En mytisk övertro på strategisk bombning växte fram som inte hade någon förankring i verkligheten med tanke på hur det hade gått under första världskriget, till exempel trodde det brittiska försvaret att en tysk strategisk bombkampanj under sextio dagar skulle orsaka 600 000 döda och 1 200 000 skadade i Storbritannien. Kan nämnas under den tyska ”Blitzen” som pågick under åtta månader mot Storbritannien under 1940-1941 kom nära 40 000 att dödas.

Men under trettiotalet var det snarare Ragnarök som man såg framför sig, det talades om förstörelse och förintandet av hela städer med dess befolkning. Under trettiotalet utkämpades ett antal mindre krig som involverade flygstridskrafter, till exempel. Etiopien, Spanien och Kina. Men dessa krig fick ett begränsat inflytande på den utveckling som pågick innan andra världskriget som bröt ut den 1 september 1939.

En av många allierade bombare som förlorades under andra världskriget. Det är en amerikansk tung bombare, Boeing B-17 Flying Fortress som hade en besättning på 10 man och det sägs att 

4 735 förlorades i strid. Foto: US Air Force

Ett gigantiskt svart hål

Andra världskriget kom att innebära nästa steg i utveckling för strategisk luftkrigföring. Från början hade ingen av de krigförande parterna någon större förmåga att genomföra en strategisk luftkrigskampanj mot sina huvudmotståndare. Det var först när USA och Storbritannien började sin gemensamma bombkampanj mot Tyskland som det strategiska bombflyget visade sin potential.  Det tyska luftvärnet hade hösten 1944 drygt 1 250 000 i personalstyrka. Detta kan jämföras med att i september 1918 under första världskriget var personalen bara varit 24 110 man. Även enorma ekonomiska resurser användes av de allierade för att hålla gång den strategiska bombkampanjen. Den strategiska bombningen som dagens ljus under första världskriget växte till att bli något gigantiskt under andra världskriget som slukade enorma resurser både anfallaren som försvararen. De allierade förlorade nästan 22 000 bombplan under den strategiska bombkampanjen. Och dessa hade en besättning på kanske så få som fem men det kunde också vara så många som tio. 

Vi brukar skryta med att under en period under kalla kriget hade vi det fjärde största flygvapnet med 1 000 plan.

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Andra världskrigets värsta dåraktigheter, katastrofala strategier och felbeslut (Stockholm 2022)

Olaf Groehler: Geschichte des Luftkriegs 1910 bis 1980. (Berlin 1981)

Lars Ericson Wolke: "Bomba och bränn dom": taktik och terror under 100 år av flygkrig. (Lund 2009)

Robert A. Pape: Bombing to win – Air power and coercion in war. (Ithaca och London 1996)

Lite om drönare:

En enkel historia om drönare

Om utvecklingen av stridsflyg i Asien

Kina rustar och Indien rustar

Luftkriget i Ukraina 2022

Ett ryskt fiasko 2022

Kodnamn nr. 24 – ”The damned elusive pimpernel”

Gestapo sökte överallt utan framgång

Oslogänget är banditer. Så tyckte i alla fall Heinrich Fehlis. Men så var han chef för Gestapo i Oslo under den tyska ockupationen av Norge. Oslogänget med Gunnar Sønsteby i spetsen var en mycket irriterade nagel i ögat för tyska ockupationsmakten.

Gunnar Sønsteby kriget över 1945. Han var nu 27 år gammal.  Han föddes den 11 januari 1918 i Rjukan. Ringer en klocka? Jo det var bland annat där som Nazitysklands kärnvapenprogram höll hus under ockupationen av Norge. Foto: Norges Hjemmefrontmuseum.

Frampå våren 1944 tog utvecklingen i Norge en allvarlig vändning. Det blev tydligt att nazisterna hade för avsikt att genomföra en omfattande mobilisering av norsk arbetskraft. Ryktena surrade, oron ökade och en allvarlig kris närmade sig med raska steg. Arresteringar och razzior gick hårt åt nerverna. En stor del av den illegala pressen hade kollapsat, något som i hög grad försvårade en nykter värdering av situationen.

För hindra detta fanns en grupp sabotörer, som sedan kom att kallas Kompani Linges Oslogrupp eller Oslogänget (”Oslogjengen”). Ledaren var Gunnar Sønsteby – den erfarne ”no. 24”, också kallad ”Kjakan”.

Några kända aktioner

*Kuppen mot Norges Bank 1942, säkrade tryckplåtar

*Sprängningen av Arbetsmobiliseringens kontor på Akersgatan i maj 1944

*Sprängningen av maskinutrustning för mobiliseringskort 8 juni 1944

*Sprängning av flygmotorer och reservdelar

*Kapning av lastbil med 75 000 ransoneringskort 9 augusti 1944

*Sprängningen av Arbetsmobiliseringens kontor på Parkvägen i augusti 1944

*Sprängning av Kongsberg Vapenfabrik 17 september 1944

*Förstörelse av lokomotiv på Skabo Jernbanevognfabrikk september 1944

*Sprängning av oljelagret Vakuum Pil Co på Sørenga 1 oktober 1944

*Sprängning av Norska järnvägens administrationsbyggnad 14 mars 1945

*Säkring av filer på Polis- och Justitiedepartementet 2 maj 1945

Ett av många attentat som Oslogänget genomförde i Oslo under 1944. Här förstördes maskinutrustning för mobiliseringskort 8 juni 1944. 

Jag bad professor Lars Ericson Wolke att skriva en kort presentation av Gunnar Sønsteby, ”The damned elusive pimpernel”:

”Redan under kriget en legend var Gunnar Sønsteby ("Nr 24) Gestapoofficerens Siegfred Fehmers arvfiende, chefen för den ökända Abteilung IV i Oslo. Men som en naturbegåvad illegalist kunde Sønsteby växla mellan sina olika identiteter och lyckades hålla sig undan tyskarna ända till befrielsen 1945. Han ledde "Oslogjengen" i flera viktiga attentat, framför allt mot den tyska arbetstjänstens kontor där arkiven brändes. Därmed räddades många norrmän från tvångsarbete i tysk tjänst. Än mera spektakulära var attentaten mot Kongsbergs vapenfabrik eller lagren av flygmotorer i Oslo. Därmed lyckades Gunnar Sønsteby och hans motståndsmän tillfoga tyskarna högst betydande skador. Så sent som den 2 maj 1945 ledde Sønsteby en räd mot Polis- och justitiedepartementet. Bytet bestod av viktiga arkiv som efter ockupationen låg till grund för den rättsliga uppgörelsen med samarbetsmännen. Gunnar Sønsteby var inte bara en skicklig illegalist, han hade också en klar insikt om det effektivaste sättet att skada ockupationsmakten.”

Kampen mot ockupationsmakten

Den norska Hemmafrontens ledning fann det vara strängt nödvändigt att hindra mobiliseringen, med alla tänkbara medel. Oslogänget genomförde en mängd aktioner som syftade att stoppa tyskarnas planer och de hade stor framgång samtidigt gav tyskarna inte upp. Oslogänget fortsatta aktiv arbeta mot tyskarna.

Motståndare till Oslogänget. SS-Obergruppenführer und General der Polizei Reinhard Heydrich besöker en krigskyrkogård i Norge 1941. Mannen i mitten. Till vänster i bilden ser vi SS-Brigadeführer Heinrich Müller (chef för Gestapo) och till höger i bild SS-Oberführer Heinrich Fehlis (chef för SD och Sipoi Norge). Foto: Riksarkivet Norge

En stöld utan dess like

En av de fräckaste och mest uppmärksammade kupperna som genomfördes i Oslo under kriget skedde den 9 augusti 1944. Vid halvtiotiden på förmiddagen den dagen, körde en stor lastbil ut genom porten från tryckeriet Emil Moestue i Oslo. Lasten bestod av 75 000 ransoneringshäften. Förutom chauffören, fanns det tre man i bilen. Två av dem satt i lastutrymmet för att kontrollera, att sändningen kom fram till respektive kontor i god ordning. Den tredje satt vid sidan av chauffören i förarhytten. På avtalad signal svängde en grå Ford ut på gatan. Den hade förkörsrätt och lastbilen blev tvungen att stanna. Sønsteby hoppade upp på fotsteget och stack in en pistol genom fönstret. Två av männen klättrade upp i lastutrymmet och när gatan åter var fri, fortsatte färden som om inget hade hänt. Senare flyttades alla ransoneringshäftena över till en annan lastbil, och fördes bort. Ingen lät sig frestas av den ofantliga summan på tvåhundratusen norska kronor (i dagens penningvärde flera miljoner kronor), som ockupationsmakten utlovade för upplysningar som ledde till att banditerna kunde gripas.

En överlevare

"Best of them all was No. 24."

Överste John S. Wilson, chef för SOE:s skandinaviska sektion

Gunnar Sønsteby kunde Gestapo inte hitta och han klarade sig ända tills krigsslutet. Gunnar Sønsteby är den enda person hittills som har mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Även erhållit den amerikanska Presidentens frihetsmedalj som till skillnad mot andra amerikanska utmärkelser kan även icke-amerikaner få. Den inrättades av president Harry S. Truman 1945 för att hedra de som tjänstgjort under andra världskriget. Storbritannien tilldelade honom Distinguished Service Order (DSO), som är en av Storbritanniens förnämsta krigsdekorationer.

Kuriosa

Under 1942 blev han fängslad av svensk polis under tre månader men lyckades överbevisa dem att han inte var den eftersökta Gunnar Sønsteby.

Heinrich Fehlis tog livet av sig när han efter krigsslutet hade spårats medan Siegfried Fehmer (på bilden) gav upp och hade förmodligen hoppats att klara sig, då han samarbetade välvilligt och lämnade mycket information. Dock hans handlingar under kriget, främst tortyr, gick inte att bortse från så han avrättades på Akershus fästning den 16 mars 1948. Foto: Justismuseet

Vidare läsning: 

Gunnar Sønsteby: Oslogänget - Norskt motstånd mot tysk ockupation. (Stockholm 2015)

 Lennart Oldenburg: Under stöveln : Norge 1940-1945 (Stockholm 2008)

Anders Frankson (red): Sveriges andra världskrig och kampen mot Hitler och Stalin i Norden. (Stockholm 2021)

Min krighistoria, lista över utgivna böcker

Operation Barbarossa 22 juni 1941

Leljusjenko mot von Manstein

Operation Barbarossa, världshistoriens största fälttåg, var på väg att inledas. Mängder av tyska förband fördes fram mot gränsen och började förbereda sig. Ett av dessa förband var tyska LVI. pansarkåren under befäl av general Erich von Manstein, 53 år gammal. Det var von Manstein som var upphovsman till planen, ”Sichelschnitt”, som innebar pansarnäven genom Ardennerna 1940. Han hade då varit stabschef i en armégrupp men nu förde han befäl över en kår.

General Erich von Manstein (till höger i bilden), befälhavare LVI. pansarkåren, ger order till generalmajor Erich Brandenberger (med skärmmössan) som förde befäl över 8. pansardivisionen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-209-0086-12 / Koch / CC-BY-SA 3.0

General von Manstein insåg att det gällde att snabbt nå fram med sina tätförband och erövra Daugavpils, som tyskarna kallade Dünaberg, och broarna över floden Daugava innan Röda armén hann vidta åtgärder. Hans pansarkår bestod av tre divisioner, 8. pansar, 3. motoriserade och 290. infanteridivisionen.

Historiens största fälttåg

Den 22 juni 1941 inleddes historiens största fälttåg, operation Barbarossa. Tre tyska armégrupper anföll Sovjetunionen där den norra, som von Mansteins pansarkår ingick i, hade Leningrad som slutmål. Under första världskriget mellan 1914–1917 låg den ryska försvarslinjen till stor del längs Daugavafloden. Många befälhavare på tysk sida med erfarenhet från första världskriget var väl medvetna om detta och visste att det var viktigt att få ett brohuvud över floden. Daugavafloden hade sin mynning vid Rigabukten.  Redan från start satte von Mansteins LVI. pansarkår högsta fart. Genombrottet av det sovjetiska gränsförsvaret strulade lite men snart var 8. pansardivisionen som hade 223 stridsvagnar, de flesta av typen Panzer 38(t), igenom och tätförbanden satte högsta fart.

En tysk stridsvagn i form av Panzer 38(t) på väg in i ett erövrat sovjetisk läger i Baltikum. Porträttet till vänster är Josef Stalin. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0035A-27A / Bieling / CC-BY-SA 3.0

Tempot var den viktigaste allierade

General Erich von Manstein visste att hans viktigaste allierade för att lyckas var ett högt tempo så Röda armén inte hann bygga ut försvarsställningar i full skala. Det innebar att han varken oroade sig för sin flank eller sina underhållslinjer utan hans pansarkår ryckte bara rakt fram mot Daugavpils. Det höga tempot gjorde att både fienden och egna förband vid gränsen inte hann med. Även den egna 290. infanteridivisionen halkade efter och fick marschera så fort divisionen klarade av. Med pansardivisionen fanns ett kompani Brandenburg, tyska kommandosoldater. Deras mål var att erövra broövergångar över floden Daugava. Röda armén hade svårt att följa pansarkårens frammarsch och Jagdgeschwader 54 under Hannes Trautloft satte upp ett utmärkt jaktskydd åt von Manstein.

Armégrupp Nords framryckning efter den 22 juni 1941. LVI. pansarkåren nederst och XXXXI. pansarkåren överst. Dock von Mansteins gossar var framme redan den 26 juni vid Daugavpils medan vid Jēkabpils var det tyska pansaret framme den 28 juni. Medan övriga förband i armégrupp Nord hängde inte med. Karta från boken ”Erövra Leningrad, Barbarossa – Armégrupp Nord” skriven av Robert Kirchubel / Steven J. Zaloga.

Ej stridsfärdig kår

Den 25 juni får generalmajor Dmitrij Leljusjenko, befälhavare över sovjetiska 21. mekaniserade kåren, order att marschera sin kår från Idritsa till Daugavpils för att försvara staden och övergångarna över Daugava. Avståndet fågelvägen var 160 km. Leljusjenkos mekaniserade kår var egentligen inte alls redo för strid. Totalt hade kåren tillgång till tre divisioner som enligt listorna skulle ha 1 000 stridsvagnar och över 35 000 soldater men det fanns bara cirka 17 000 man i kåren och 105 lätta stridsvagnar av typen BT-7 och två medeltunga T-34 men inga tunga vagnar. Alltså storlekmässigt i nivå med tyska 8. pansardivisionen men färre stridsvagnar. Kåren var som sagt inte färdigutrustad för krig men Leljusjenko hade inget val. Leljusjenkos trupper blev under hela marschen utsatt av anfall från tyskt flyg. Leljusjenko förväntade sig strid men anade föga vad som skett vid Daugavpils.

Generalmajor Dmitrij Leljusjenko hade befäl över sovjetiska 21. mekaniserade kåren vars personalstyrka uppgick till cirka 17 000 man. Senare under kriget förde han befäl över bland annat 1. och 3. gardesarmén samt 4. stridsvagnsarmén. 

Knaak lyckas

Tätförbanden ur tyska 8. pansardivisionen når redan den 26 juni Daugavpils, 240 kilometer från gränsen på fyra dagar. Löjtnant Hans-Wolfram Knaak ledde Brandenburg-gruppen som skulle erövra vägbron över Daugava. De överraskade brovakterna på den västra sidan med hjälp av sin sovjetiska lastbil och de sovjetiska vakterna sköts ner. Men när gruppen hade tagit sig över på den östra sidan och tagit kontroll över bron öppnar en pansarvärnspjäs eld mot Knaaks fordon, och Knaak blir dödligt sårad. Eldstriden varade i två timmar innan tyska stridsvagnar anlände och vägbron var helt säkrad. Däremot misslyckades anfallet mot järnvägsbron, men tack vare Knaaks lyckade anfall kunde 8. pansardivisionen anfalla mot järnvägsbron från östra sidan och även denna bro var snart i tyskarnas händer. Knaak befordrades senare postumt till ryttmästare och fick även riddarkorset för sin insats den 26 juni 1941. Dagen efter på eftermiddagen landar jaktflyg från Jagdgeschwader 54 på flygplatsen i Daugavpils som jaktskydd för brohuvudet och för att vara beredd att ta hand om sovjetiska stridsflyg. Luftstriderna över området var hårda, det sovjetiska flyget gjorde ett flertal flyganfall men utan större resultat.

Löjtnant Hans-Wolfram Knaak tillhörde de tyska kommandotrupperna, Brandenburg. På bilden: Hans-Wolfram Knaak som ung student. Foto: Nachlass Corps Baltia

Luftburna trupper till anfall

Leljusjenkos mekaniserade kår närmade sig på eftermiddagen den 27 juni Daugavpils från nordöst. Kåren underställdes 27. armén och skulle nästa dag tillsammans med 5. luftburna kåren anfalla tyskarna vid Daugapils. Kvällen innan hade tyskarna redan utsatts för anfall i tre timmar utan resultat. Generallöjtnant Stepan Akimov förde befälet på plats och rapporterade att främsta anledningen till det misslyckade anfallet var avsaknad av stridsvagnar så Akimov mötte Leljusjenkos ankomst med ett leende. De luftburna trupperna hade råkat vara på fältövning i området när den tyska invasionen inleddes och de fick snabbt ställa om sig från fredstida övning till krig. Varken Akimov eller Leljusjenko hade en klar bild över fienden i Daugavpils förutom att de var tyska pansartrupper.

Enkel struktur sovjetiska 5. luftburna kåren 1941

Kårstab

9. luftburna brigaden (4 bataljoner, 12 pansarvärnskanoner, 6 lätta haubitsar och 6 medeltunga granatkastare)

10. luftburna brigaden (4 bataljoner, 12 pansarvärnskanoner, 6 lätta haubitsar och 6 medeltunga granatkastare)

201. luftburna brigaden (4 bataljoner, 12 pansarvärnskanoner, 6 lätta haubitsar och 6 medeltunga granatkastare)

En kårpansarbataljon (32? T-37 tanketter som var bestyckade med en kulspruta)

Personalstyrka vid full styrka 10 419 man, varje brigad cirka 3 000 man

Tunga vapen: 45 mm pansarvärnskanoner, 7,6 cm bergshaubitsar, 50 mm & 8,2 cm granatkastare

Omdöme om kåren: Ska ses som lätt infanteri och svagare personalmässigt jämfört med en sovjetisk skyttedivision. Sedan brist på artilleri.

Försvaret väl organiserat

Det sovjetiska anfallet inleddes tidigt nästa morgon och initialt lyckades man rycka fram närmare staden men det tyska försvaret var för starkt med förband från både 8. pansar- och 3. motoriserade divisionen. Skyttebataljonerna från divisionerna låg om vartannat och pansaret redo för motstötar. På kvällen den 28 juni förbättrades läget ytterligare för LVI pansarkåren vid Daugavpils då första delarna av SS-Totenkopf motoriserade division började anlända och anslöt sig till kåren. Överstelöjtnant Erich Fronhöfer låter stridsvagnarna från sitt pansarregemente i 8. pansardivisionen bilda tyngdpunkt i de tyska motanfallen.

En utslagen sovjetisk BT-7 stridsvagn. Lyckosamt för tyskarna hade Leljusjenkos kår i stort sett bara BT-7-or vilket gjorde att tyskarnas stridsvagn Panzer 38(t) och pansarvärnskanon 37 mm Pak 36 inte hade problem att slå ut de sovjetiska stridsvagnarna i striderna om Daugavpils. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-020-1268-36 / Hähle, Johannes / CC-BY-SA 3.0

Efter att det sovjetiska anfallet misslyckades med tunga förluster den 28 juni börjar 21. mekaniserade kåren dra sig tillbaka norrut tillsammans med 5. luftburna kåren under allt hårdare tyskt tryck. De sovjetiska befälhavarna insåg att det tyska försvaret hade blivit alldeles för starkt. General Erich von Manstein hade vunnit slaget om Daugavpils 1941.

Första ronden till von Manstein

En ny sovjetisk försvarslinje höll på att byggas upp vid Pskov–Ostrov längs Velikajafloden, ungefär 200 km längre norrut. Striden om Daugavalinjen var över eftersom tyskarna erövrade övergångar närmare Riga, vid Jēkabpils genom tyska XXXXI. pansarkåren, samtidigt som striden om Daugavpils pågick. Erich von Manstein hade vunnit första matchen mot Dmitrij Leljusjenko, de skulle mötas flera gånger på slagfältet, nästa gång vid Stalingrad 1942-1943.

Jagdgeschwader 54 skyddade von Mansteins pansar från flygangrepp, enbart den 30 juni 1941 rapporterade förbandet 65 luftsegrar. På bilden en Messerschmitt Bf 109F från Jagdgeschwader 54 genomgår fältunderhåll. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-390-1220-19 / Reiners / CC-BY-SA 3.0

Vad hände med 21. mekaniserade kåren?

Då kåren hade haft brist på både stridsvagnar och motorfordon redan innan striderna vid Daugavpils så blev läget inte bättre efter striderna. Förlusterna för kåren under krigets första månad sägs har legat på drygt 6 200 man, med andra ord en tredjedel av kårens personal. Slutligen i september 1941 upplöstes den. Både 42. och 46. stridsvagnsdivisionen organiserades om till stridsvagnsbrigader medan 185. motoriserade divisionen formerades om till en vanlig skyttedivision. Som jämförelse kan nämnas att tyska 8. pansardivisionens förluster under krigets första månad var drygt 1 500 varav 339 stupade. Det motsvarar cirka 10 % av divisionens personal. Av divisionens förluster var 64 officerare, vilket är drygt 15% av officerarna i divisionen.

Röda armén fick dra sig ur Lettland. På bilden en utslagen sovjetisk BT-7 stridsvagn på en bro i Riga. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-771-0356-01 / Reichelt / CC-BY-SA 3.0

I spåren av von Mansteins framgång hängde soldater från Einsatzgruppen A med och dessa med hjälp av bland annat lettiska hjälppoliser gick hårt åt den judiska befolkningen i Daugavpils. Så ett annat dödande fortsatte i Daugavpils. 

Vidare läsning:

Werner Haupt: Die 8. Panzer-Division im 2. Weltkrieg. (Friedberg 1987)

David Glantz: Stumbling Colossus – The Red Army on the Eve of World War. (Kansas 1998)

David Glantz: A History of Soviet Airborne Forces. (London 1994)

Erich von Manstein: Verlorene Siege. (Bonn 2000)

Läs mer om det sovjetiska pansarvapnet 1941:

Våga analysera och ifrågasätta – sovjetiska stridsvagnar 1941

Mer om stormkanonvagnar under striderna på östfronten, se vidare här:

Eld i målet – Stormkanonvagnar i strid

Kampen om Asien

 Kinas J-20 ett hot men räcker det?

Kinas militära muskler fortsätter att växa. Kina hade efter andra världskriget och det kinesiska inbördeskrigets slut ingen egen vapenindustrin att tala om.  Det nya kommunistiska Kina kom att under åren få enorm stor hjälp av Sovjetunionen att bygga upp en egen vapenindustri från grunden.

Kinas flygvapnet har de senaste åren moderniserats och växt i styrka. Kina har femte generationens stridsflygplan i form av Chengdu J-20 i tjänst sedan 2017. Foto N509FZ

Om vi tittar närmare på stridsflygplan så ser vi tydligt spåren i utvecklingen. Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949 på Himmelska fridens torg i Peking.  Folkrepubliken Kina kom att licenstillverka mängder av sovjetiska flygplan samtidigt som Kina fick hjälp att bygga fabriker. Snart började modifierade kinesiska stridsflygplan att komma. De hade utvecklats med sovjetiska flygplan som grund.  Samarbetet bröts på 1960-talet och de hade till och med ett kortare krig med varandra 1969. Många talar om hur USA och CIA stödde den afghanska gerillan i Afghanistan i kriget mot den sovjetiska ockupationen 1979–1989 men glömmer att även Kina aktivt stöttade den afghanska gerillan. Trots detta började relationen mellan Kina och Sovjetunionen att tina upp.  Men sedan kom järnridåns fall.

Multirollflygplan Chengdu J-10 flög för första gången 1998. Det har använts av Pakistan i strid. Dock inte luftstrid utan i flyganfall mot pakistanska separatisters baser i Iran. Foto: Tyg728

Suchoj Su-27 en viktig grund

Efter Sovjetunionens kollaps 1991 började ett militärt samarbete mellan Ryssland och Kina, som dock hade mycket mer egen utveckling och produktion att falla tillbaka på.  Kina har en militär flygindustri som faktiskt står på egna ben men fortfarande inom vissa projekt hämtas ”inspiration” från andra, där Ryssland utgör en viktig leverantör och att man samtidigt drabbas av Kinas Reverse engineering. Enligt vissa källor så är den kinesiska produktionen av Shenyang J-11B, som är en kinesisk Su-27, och Shenyang J-15, som bygger delvis på Su-27 och Su-33, inte helt korrekta licensproduktioner men Kina har fått beställa Sukhoj Su-35S från Ryssland, antal 24. Både av J-11 och J-15 har Kina skaffat många av, 245 respektive 280 i tjänst 2024. Dock Kina satsar starkt på sina inhemska stridsflygplan J-10 och J-20.

Multirollflygplan Chengdu J-10 har nu producerats i stort antal och exportorders har kommit. Detta Kinas egen design som inte har någon rysk / sovjetisk förlaga. Foto: mil.ru

Kinas senaste tillskott

Chengdu J-10 är ett kinesiskt multirollflygplan som flög för första gången 1998. I produktion sedan 2002 och över 600 flygplan sägs ha byggts. Elaka tungor hävdar att mycket inspiration och design kommer från det nedlagda israeliska stridsflygplansprojektet IAI Lavi.  Fjärde generationens stridsflygplan där Pakistan är en exportkund, en annan verkar Egypten vara. Det kom nyligen besked att Egypten har beställt planet. Nästa generation, den femte, är det kinesiska stealthplanet Chengdu J-20, som flög för första gången 2011. I dagsläget verkar Kina ha byggt fler än 300 plan. Även flygtillverkaren Shenyang har utvecklat ett stealthstridsflygplan J-35, även kallat Shenyang FC-31. Flygplanet har ännu inte satts i produktion. Detta stridsflygplan är ett steg värre och flög för första gången 2012 men designen har justerats.  I vilket fall tittar vi på Chengdu J-20 som Kina har ett stort antal i tjänst, har Kinas grannar något liknade i tjänst?

Kinas stolthet Chengdu J-20. Här syns det interna vapenutrymmet. Då stridsflygplanet inte har testats skarpt så går åsikterna isär om hur planet skulle fungera i en duell situation  mot det amerikanska F-35 Lightning II. Vissa anser att Kinas variant inte håller måttet medan andra tror det motsatta. Foto: emperornie

Japan – Ja, F-35 Lightning II, total order 42 flygplan.

Sydkorea – Ja, F-35 Lightning II, total order 59 flygplan.

Vietnam ­– Nej

Taiwan - Nej

Indien – Nej

Alla länder förutom Vietnam har etablerat en egen flygindustri som utvecklar stridsflygplan. Men ingen av dem kommer nog leverera femte generationens stridsflygplan än på några år och sedan tar det några år innan alla stridsflygplan har levererats och tagits i tjänst. Kina har just nu ett enormt överläge sett till moderna stridsflygplan, J-20, som har varit i tjänst sedan 2018 och produktionen pågår fortfarande.

Både Japans flygvapen och Sydkoreas flygvapen har F-35 Lightning II i tjänst. Detta amerikanska femte generations stridsflygplan har även köpts av Danmark, Norge och Finland. Foto Sydkoreas försvar

För Japan och Sydkorea som har väldigt täta band till USA finns möjligheter att anskaffa mer F-35 men de är inte de enda “kunderna” som vill ha F-35. Dock de har inhemska projekt på gång. Däremot för de andra tre är det lite kinkiga, USA levererar vapen till Taiwan men förhandlingen om en affär angående F-35 ledde aldrig till något. Taiwan fick satsa på F-16V Viper istället.  Just nu över 130 F-16 i tjänst och fler på gång. Vietnam är liten spelare sett till flygstyrkor, deras modernaste är Suchoj Su-30 och antal är 35 maskiner. Sedan har de i mindre antal antal Suchoj Su-27 (11) och Suchoj Su-22 (33).  

Taiwans egenutvecklade AIDC F-CK-1 Ching-kuo. Stridsflygplanet byggdes under från 1990 till 2000 och totalt byggdes 137 plan. Detta projekt startade för USA vägrade sälja F-16 och F-20 till Taiwan men senare släpptes F-16 så Taiwan minskade sin beställning av F-CK-1. Ursprungligen var det tänkt 256 flygplan. Foto: 玄史生

Sydkorea är på gång

Indiens viktigaste vapenleverantör har Ryssland varit. Indien var ett tag delaktig i Rysslands femte generationens stridsflygplan Su-57 men drog sig ur. Indien har egentligen i nuläget inget motdrag, deras inhemska projekt HAL AMCA där finns ingen prototyp färdig som är redo för sin första flygning.  Dock de har nyligen gjort stora vapenaffärer med Sydkorea och där finns en prototyp, KAI KF-21 Boramae,  vars första flygning var 19 juli 2022.

Sydkoreas framtid KAI KF-21 Boramae som premiärflög 2022 och leveranser beräknas påbörjas 2028. Foto: Sydkoreas Försvar /Wikipedia Commons

Pakistan sägs vara väldigt intresserade av J-20. Så om det blir en affär mellan Kina och Pakistan kommer nog Indien agera snabbare. Det senaste stridsflygplanet som Indien har köpt är Dassault Rafale, en beställning på 36 flygplan och indiska flottan verkar beställa ytterligare Rafale för Indiens hangarfartyg. Det stridsflygplan Indien har flest av i antal är Suchoi Su-30MKI, 260 plan i tjänst.

Det franska Dassault Rafale som Indien har tagit i tjänst, är samma generation som det nya JAS, alltså 4.5 generationen stridsflygplan. Foto: Dylan Agbagni (CC0)

Tittar vi på kriget mellan Ryssland och Ukraina, så i februari 2022 när kriget blev fullskaligt hjälpte det inte Ryssland att deras flygvapen var minst tio gånger så starkt som Ukrainas och hade generellt sett moderna stridsflygplan. De lyckades inte skapa luftherravälde, och en viktig anledning till detta var det ukrainska luftvärnet. Detta har sedan dess bara blivit bättre och mer utbyggt. Jag skrivit om detta mer utförligt i boken: "Om kriget kommer. Hot, beredskap och försvar" (Stockholm 2023).

Kina har ett övertag verkar det som

Vi vet inte hur väl Kinas flygvapen skulle stå sig på modernt flygfält och hur bra de kinesiska stridsflygplanen är. Pakistan har använt det kinesiska Chengdu J-10 i flygräd mot  separatistbaser inne i Iran.  I vilket fall den enda nation som har ett flygvapen som kan mäta sig med Kinas är USA om vi ser till antal stridsflygplan och femte generationens stridsflygplan.

Just nu har Kina som det ser ut ett tekniskt övertag mot sina grannar, främst Indien, Vietnam och Taiwan, med sina Chengdu J-20 och deras Chengdu J-10 som är i nivå med Dassault Rafale och F-16V Viper. Japan och Sydkorea har tillgång till F-35 och olika versioner av F-15  Eagle.  

Både Sydkorea och Japan har det amerikanska stridsflygplanet F-15 Eagle, Japan främst som jakt medan Sydkorea främst som tung attack. Foto: Angelique Perez, U.S. Air Force

Sedan har det tillkommit ytterligare en dimension i luftkriget och det är drönare. Gulfkriget 1991 var det första drönarkriget, även om drönare faktiskt användes redan under Yom Kippurkriget 1973.  Allt fler länder skaffar sig dessutom förmågan att genomföra vapeninsatser med drönare och drönare håller även på att förändra viljan att använda vapen som maktmedel. Du behöver inte längre riskera att förlora piloter eller för den delen soldater ifall du vill genomföra ett luftanfall.

Det är en spänd situation

Denna tekniska utveckling och vad sker i Sydkinesiska havet, Kinas växande hot mot Taiwan, USA:s vilja att aktivt stödja Taiwan, Nordkoreas inblandning i Ukrainakriget kan orsaka en tändande gnista. Det finns hetsporrar i alla krigsmakter och en oförsiktig eller felaktig åtgärd kan få oanade konsekvenser. 

Ett av Japans strävande under andra världskriget var att driva ut USA ut ur Asien och det misslyckades. Kina verkar idag vara besjälande av samma tanke. Japan av idag är allierade med USA medan Kina var allierade med USA under andra världskriget. Visserligen var det nationalisterna som styrde då och deras ättlingar sitter på ön Taiwan.

Vidare läsning:

Toshi Yoshihara & James R.Holmes: Red Star over the Pacific. China´s Rise and the Challenge to U.S. Maritime Strategy. (Annapolis, Maryland 2018)

Anders Frankson (red): "Om kriget kommer. Hot, beredskap och försvar" (Stockholm 2023)

Den dubbelhövdade örnen mot draken, läs mer här:

Kina jämfört med Ryssland

Kampen om Stilla havet

Kina och USA i maktkamp

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

1942 nya vapen för tyskarna

Tyska pansarvärnskanoner och stridsvagnar

De sovjetiska stridsvagnarna, den medeltunga T-34:an och tunga KV-1:an, hade varit ett rejält överraskningsmoment för tyskarna 1941. De hade ett bra pansarskydd som de tyska pansarvärnskanonerna och stridsvagnar hade problem med. Det satte igång motåtgärder från tysk sida. Under 1942 anlände det till östfronten en mängd olika vapensystem med 7,5 cm kaliber för att bättre kunna bekämpa de sovjetiska stridsvagnarna. Tidigare hade 37mm och 50 mm dominerat men nu blev den nya standarden 7,5 cm.  Omställningen tog tid och blev inte klar under 1942.

Den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-34 hade för bra pansarskydd. Tyskarnas 37 mm och 50 mm kanoner hade problem så tyskarna började en satsning på långa 7,5 cm kanoner. Foto: Reddit

Den nya 7,5 cm pansarvärnskanonen Pak 40 var eldrörslängden L/46 medan stridsvagnar och stormkanonvagnar hade initialt L/43 för att senare uppgradera produktionen till L/48.

Två nya pansarvärnskanoner

7.5 cm Pak 97/38 – produktion 1942: 2 854

7,5 cm Pak 40 – produktion 1942: 2 114

Kommentar:

Det förstnämnda var ett ad-hoc vapen, pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 97/38. Det var erövrade franska Canon de 75 modèle 1897 som satts på en lavett från 50 mm Pak 38. En temporär lösning för att få fler tyngre pjäser till fronten i väntan på att produktionen av Pak 40 tar fart.

7,5 cm Pak 40 hade redan varit under utveckling i flera år men den hade inte prioriterats och nu sattes full fart framåt. Under 1942 avslutades produktionen av 37 mm Pak 36, medan 50 mm Pak 38 fortsattes produceras parallellt med 7,5 cm Pak 40.

En serie av pansarvärnskanonvagnar togs fram, deras gemensamma namn var Marder och det fanns i huvudsak tre olika chassi. På bilden en Marder I baserat på ett franskt chassi Lorraine 37L. Foto: Bild 101I-297-1701-29 / Müller, Karl / CC-BY-SA 3.0

Nya pansarvärnskanonvagnar

Marder I med 7,5 cm Pak 40 – produktion 1942: 185 + 34 (annat chassi)

Marder II med 7,5 cm Pak 40 – produktion 1942: 327

Marder II med 7,62 cm Pak36(r) – produktion 1942: 184

Marder III med 7,5 cm Pak 40 – produktion 1942: 110

Marder III med 7,62 cm Pak 36(r) – produktion 1942: 344

Kommentar: Under andra världskriget kom den tyska krigsmakten inte att ta fram någon enhetlig pansarvärnskanonvagn utan en flora av fordon producerades.  En temporär lösning som var väldigt framgångsrik var Marder-serien. Gamla stridsvagnschassin blev av till exempel med sina torn och de ersattes med en öppen överbyggnad som hade en fast riktad kanon. Marder I byggde på det franska chassit Lorraine 37L medan Marder II baserades sig på den lätta stridsvagnen Panzer II och Marder III på den lätta stridsvagnen Panzer 38(t).  För Marder II och III förekom nyproduktion, inte bara ombyggnader av gamla stridsvagnar.

Stormkanonvagnen utvecklas mer mot rollen som pansarvärn med sina långa 7,5 cm kanon. Uppgiften att bekämpa fientligt pansar kom att få ökad betydelse. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-089-3779-25A / Finke / CC-BY-SA 3.0

Modifierade stormkanonvagnar

Sturmgeschütz III, tre versioner F, F/8 och slutligen G – produktion 1942: 695

Kommentar: Vagnen användes i strid för första gången i Frankrike 1940. Stormkanonvagnar ansåg vara en del av infanteriets strid och för att understödja dem med direkteld mot mål i form av spränggranater. De hade 7,5 cm kanon L/24. Denna korta kanon ansåg vara otillräcklig för pansarbekämpning så från 1942 fick vagnarna en längre kanon.

Modifierade stridsvagnar

Panzer IV G (initialt kallades den F2) – produktion 1942: 877

Kommentar: Här blir det lite samma visa som ovan, Panzer IV var tänkt att understödja andra stridsvagnar, först och främst Panzer III, med direkteld mot mål i form av spränggranater. De hade 7,5 cm kanon L/24. Denna korta kanon ansåg vara otillräcklig för pansarbekämpning så från 1942 fick vagnarna en längre kanon. Sedan genom den uppgraderade kom Panzer IV att bli den nya huvudvagnen istället för Panzer III, men detta tog ett tag. Produktionen under 1942 var för begränsad.

Här syns den tyska medeltunga stridsvagnen Panzer IV med den korta 7,5 cm kanonen L /24. Produktionen ställdes om  under 1942 kom 877 Panzer IV med lång 7,5 cm kanon att levereras. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0378-28 / Vennemann, Wolfgang / CC-BY-SA 3.0

Utvecklingen fortsätter

Totalt under 1942 blev det 4 968 nya pansarvärnspjäser och 2 756 nya pansarfordon med 7,5 cm kanoner.  Nästan alla dessa vapensystem som hade satts i produktion under 1942 fortsatte tyskarna att producera under 1943. Här nedan lyfts endast dessa fram och inga nykomlingar som 8,8 cm pansarvärnskanoner eller Panther-stridsvagnar eller Sturmgeschütz IV med mera. Alltså nya vapensystem där produktionen startade upp 1943. Så endast 1942 vapensystem lyfts fram igen för att visa produktionsutvecklingen av dem.

Produktion av den tyska 7,5 cm pansarvärnskanonen Pak 40 kom igång ordentligt under 1943 och det ökade ytterligare under 1944. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-297-1723-21A / Kurth / CC-BY-SA 3.0

Pansarvärnskanoner

7.5 cm Pak 97/38 – produktion 1943: 858

7,5 cm Pak 40 – produktion 1943: 8 740

På bilden en Marder III Ausf. H och som synes samma chassi som Panzer 38 (t). Senare skiftade motorn plats från bak i vagnen till främre delen så kom kanonen och överbyggnaden sitta längre bak. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-022-2949-28 / CC-BY-SA 3.0

Pansarvärnskanonvagnar

Marder II med 7,5 cm Pak 40 – produktion 1943: 204

Marder II med 7,62 cm Pak36(r) – produktion 1943: 8

Marder III med 7,5 cm Pak 40 – produktion 1943: 799

Marder III med 7,62 cm Pak 36(r) – produktion 1943: 19

Modifierade stormkanonvagnar

Sturmgeschütz III G – produktion 1943: 3 011

Modifierade stridsvagnar

Panzer IV G, H – produktion 1943: 3 023

Totalt 1943 blev det 9 598 nya pansarvärnspjäser och 7 064 nya pansarfordon med 7,5 cm kanoner.  Nya rekordsiffror samtidigt som nya vapensystem sattes i produktion under 1943. Till exempel som det nämndes ovan satte produktionen av den nya medeltunga stridsvagnen Panther i igång och vid slutet av året den nya stormkanonvagnen Sturmgeschütz IV. Den förstnämnda, stridsvagnen Panther, fick en ännu bättre och längre kanon, 7,5 cm L/70.

På bilden den nya tyska medeltunga stridsvagnen Panther med sina långa 7,5 cm kanon L/70 kom att sättas i produktion under 1943. Foto: Reddit

Produktionsomställningen som påbörjades under 1942 och kan anses vara genomförd under 1943.  Detta är ett bra exempel på vad den amerikanska flyglegenden, Claire L. Chennault, har sagt: ”för varje vapen finns ett nytt och effektivt motmedel”. Tyskarna löste smidigt sin omställning, för att kunna möta de sovjetiska stridsvagnarna de hade stött på. De justerade och anpassade sina befintliga pansarfordon och samtidigt som de satte igång utveckling av nya vapensystem. Dessa kom att sättas i produktion under 1943.

Not: ibland varierar produktionssiffrorna mellan olika källor men relationerna och proportionerna är korrekta.

Vidare läsning:

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Franz Kurowski & Gottfried Tornau: Sturmartillerie, Die dramatische Geschichte einer Waffengattung 1939-1945. (Stuttgart 1978)

Läs mer om det sovjetiska pansarvapnet 1941:

Våga analysera och ifrågasätta – sovjetiska stridsvagnar 1941

Mer om stormkanonvagnar under striderna på östfronten, se vidare här:

Eld i målet – Stormkanonvagnar i strid

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html