En invasion av ett grannland
Den 25 december 1979 rullande stridsvagnar och pansarbandvagnar från sovjetiska 40.
armén över gränsen till Afghanistan och senare samma dag började tunga sovjetiska
transportplan Iljusjin Il-76, fullastade med sovjetiska fallskärmssoldater, att landa i Kabul.
De togs emot med öppna armar av Afghanistans regering i deras kamp mot rebeller, men i
skuggorna av detta smög något annat in. Det var en modern version av den trojanska hästen
som kom till Afghanistan. Sedan genomfördes den sovjetiska kuppen den 27 december
1979 och Afghanistan fick ny ledare.
Vi kommer, de springer!
Hökarna i politbyrån hade trott att det skulle vara en lätt match, till exempel lär
försvarsminister Dmitrij Ustinov ha sagt att: ”Våra trupper behöver bara visa sig i
Afghanistan så kommer en del rebeller släppa sina vapen medan andra kommer fly”. De
trodde att sovjetiska 40. armén med sina divisioner bara behövde vara där några månader
och sedan åka hem. Nu visades det sig vara helt fel.
De sovjetiska mekaniserade förbanden hade stora problem. Gerillan i Afghanistan genomförde hela tiden bakhåll och eldöverfall, inga regelrätta fältslag. Den enda stridsvagnstyp som sovjetiska förband hade i kriget i Afghanistan var den medeltunga T-62:an. Foto: RIA Novosti.
Läget var detta när kuppen genomfördes och Afghanistan fick en ny ledare. Av landets 27
provinser 1979 förekom stridigheter i 16 av dem. Ungefär 70 till 80 procent av
Afghanistans territorium var inte under centralmaktens kontroll.
Inte ett krig utan internationell tjänst
I början fick insatsen i Afghanistan inte kallas för krig i Sovjetunionen, och sovjetisk press
skrev knappt om den under de första åren. Det var som den inte existerade. Kriget
framställdes som en internationell tjänst och som del av vänskapsbanden mellan
Sovjetunionen och Afghanistan. Eftersom allt fler veteraner, ”Afghanisti”, syntes i
Sovjetunionen kom kriget att bli mer verkligt i hemlandet.
Den sovjetiska armén tappade dessutom i status. Den hade setts som oövervinnlig – segern
i andra världskriget hade skapat en mytisk aura. Detta ändrades gradvis medan striderna
bara fortsatte och nya soldaterna kallades in för tjänstgöring i Afghanistan. Ingen seger
verkade vara i antågande, utan kriget bara rullade på år efter år. Zinkkistor med döda
soldater kom att i allt större antal att skickas hem till Sovjetunionen. Samtidigt kom
rapporter om korruption, stölder och plundring bland de sovjetiska styrkorna.
Nya makthavare i Moskva
Sovjetunionen fick nya ledare, Michael Gorbatjov som landets ledare från 1985 och ny
utrikesminister Eduard Sjevardnadze. De ärvde ett krig i Afghanistan som inte ledde
någonstans. De såg kriget som en stor börda då det drog stora resurser som påverkade hela samhället i stort negativt. Det sägs att sovjetiska armén hade kontroll över drygt 20 % av
landet, främst tätbebyggda område, ergo städer. Men landsbygden var inte hälsosam att
besöka för sovjetiska soldater. Kriget varade fram till 15 februari 1989. Notera att idag efter
snart fyra års krig i Ukraina har man också kontroll över cirka 20 %, det går alltså inget
vidare.
Föga anade hökarna inom den sovjetiska politbyrån 1979 att kriget i Afghanistan skulle vara en
katalysator för det sovjetiska imperiets undergång. Garanten för imperiet, den sovjetiska
krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i
östra Europa. Samtidigt som den sovjetiska ekonomin belastades hårt av kriget.
Vidare läsning:
Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)
Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)
Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)
Sovjetunionens militära allians:
Stalins bygge höll till 1991:
Den ryska invasionen som blev ett fiasko
.jpg)
