Inte bara britterna

Stridsvagnar till Sovjetunionen 1942

De västallierade hjälpte Sovjetunionen under andra världskriget med bland annat stridsvagnar, via Lend-Lease. Avtalet om Lend-Lease kom att tecknas i månadsskiftet september/oktober 1941 i Moskva. Enligt detta skulle bland annat Storbritannien, Kanada och USA skulle bistå Sovjetunionen med vapen, utrustning och materiel som behövdes i kampen mot Tyskland. I praktiken ställde sig USA på Sovjetunionens sida i kriget redan då i början av oktober 1941. 

Brittiska Valentine-stridsvagnar är klara vid fabriken och ska skeppas till Murmansk. De två vanligaste vagnarna Röda armén fick var Valentine de första krigsåren och sedan tog M4 Sherman över. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Betydelsen av de västallierades Lend-Lease var svårt att erkänna i det forna Sovjetunionen. Att man fick hjälp erkänns men effekten av den tonas ner eller att den egentligen inte var bra. Ibland anges det som 4 % av den totala militära krigsproduktionen. Stridsvagnar brukar också användas som exempel, ”det stora antalet producerade vi själva och de stridsvagnar som var bra, T-34:orna, det var våra egna”. Detta kan ses som i stort sett korrekt men det är ett sätt att gömma sanningen. 

Sovjetunionens överraskning, stridsvagnen T-34:an. Den hade en bra kanon, ett utmärkt pansarskydd och bra rörlighet men var tyvärr mekanisk opålitlig. Det blev bättre med tiden. Vagnen kom att dominera i de sovjetiska pansartrupperna under kriget. Från 1944 med ett helt nytt torn och 8,5 cm kanon. Foto: Ukrainska statsarkivet. 

Lend-Lease stridsvagnar 

Nedan ser vi tabellen över de västallierade leveranserna under 1941 och 1942. De hann inte komma igång under 1941, endast 361 vagnar och alla brittiska modeller. Under 1942 satte leveranser igång på allvar.

Lastning av infanteristridsvagnen Matilda i Liverpools hamn. Detta var ett koncept enligt britternas idé om infanteristridsvagn, bra skydd och långsam. Sedan hade vagnen givetvis fått britternas standardpjäs vid denna tid, 2-pundare, alltså 40 mm L/45. En för vek pjäs mot tyskarnas senare vagnar. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Vagnstyp	1941	1942
Mk.II Matilda	145	626	Vikt: 25 ton, kanon: 40 mm L/45
Mk.III Valentine	216	959	Vikt: 16 ton, kanon: 40 mm L/45
Mk.IV Churchill	0	84	Vikt: 39 ton, kanon: 57 mm L/50
Mk. VII Tetrach	0	20	Vikt: 7,6 ton, kanon: 40 mm L/45
M3 Lee	0	812	Vikt: 27 ton, kanon: 37 mm L/53, 7,5 cm L/40
M3 Stuart	0	977	Vikt: 15 ton, kanon: 37 mm L/53
M4 Sherman	0	36	Vikt: 30 ton, kanon: 7,5 cm L/40
Totalt	361	3514

Hela 3 514 vagnar. Detta brukar ställas mot den sovjetiska produktionen. Trots debaclet 1941 och evakueringar av fabriker lyckades den sovjetiska industrin tillverka 24 690 vagnar under 1942. Imponerade siffror. 

Vagnstyp	1942
T-40	181	Vikt: 5.9 ton, kulspruta: 12,7 mm
T-50	15	Vikt: 14 ton, kanon: 45 mm L/46
T-60	4 474	Vikt: 5,8 ton, kanon: 20 mm L/82
T-70	4 883	Vikt: 9,2 ton, kanon: 45 mm L/46
T-34 / 76	12 553	Vikt: 26,5 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
KV-1	1 753	Vikt: 45 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
KV-1S	780	Vikt: 42,3 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
SU-76	26	Vikt: 10,5 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
SU-122	25	Vikt: 30,9 ton, kanon: 12,2 cm L/22,7
Totalt	24 690

Drygt halva produktionen var den berömda T-34:an. De allierade vagnar som i viss mån kunde mäta sig med denna var M4 Sherman och den tunga Mk.IV Churchill vars pjäs var den berömda 6-pundaren, inga problem slå ut normala tyska stridsvagnar. Samtidigt som Churchillvagnen tålde mycket stryk. Tittar vi på det totala antalet 1942 så fick Röda armén en stridsvagn för varje sju de tillverkade själva. 

Den tunga brittiska stridsvagnen Churchill hade bra skydd och godkänd kanon men dess rörlighet var för dålig enligt Röda armén. Överhuvudtaget verkar den inte blivit populär så britterna totalt sett levererade ganska få, runt 260 vagnar, under kriget. Foto: Reddit

Ska vi inte jämföra med tyskarna? 

Men är det rätt att jämföra med Röda armén? Detta då de västallierade stridsvagnarna skulle ju strida mot tyskarnas vagnar. Är det inte mer rimligt att jämföra deras prestanda och antal med tyskarna istället? Den sovjetiska historieskrivningen har nedvärderat leveranserna genom att jämföra dem med den sovjetiska produktion och sovjetiska vagnar, speciellt lyft fram T-34:an med sitt skydd, rörlighet och kanon. 

Den tyska Panzer III med 50 mm kanonen L/60 var en förbättring men fortfarande räckte den inte till mot T-34:an utan där behövdes främst långa 7,5 cm kanoner. Dock de tyska besättningar kunde tack vare sin bättre utbildning och kunnande manövrera ut motståndaren och slå mot sidorna på T-34:an. Foto: Bundesarchiv, Bild 101l-748-0-089-10. 

Så vad hade tyskarna i produktion under 1942? Den helt klar viktigaste vagnen var Panzer III. Helt klart en lättare vagn och svagare kanon än T-34:an, men den hade en stor fördel. Panzer III hade ett tremannatorn, chef, skytt och laddare. Medan T-34:an 1942 hade ett tvåmannatorn, chef/skytt och laddare. Så sett till själva striden och ledningstekniskt hade tyskarna fördel men deras kanon och pansar var svagare. 

Nedan visas den tyska produktionen under 1942

Vagnstyp	1942
Panzer II	276	Vikt: 8,8 ton, kanon: 20 mm L/55
Panzer 38 (t)	195	Vikt: 9,8 ton, kanon: 37 mm L/48
Panzer III	2605	Vikt: 22 ton, kanon: 50 mm L/60
Panzer IV	994	Vikt: 23,5 ton, kanon: 7,5 cm L/43
Tiger I	77	Vikt: 57 ton, kanon: 8,8 cm L/56
Befälsvagnar	131	Blandat #
Stormkanonvagnar	788	Vikt: 23,9 ton, kanon: 7,5 cm L/48
Totalt	5066

# Befälsvagnar använde övriga vagnar som bas.  

Som synes landar den tyska produktionen på 5 066 vagnar, så Lend-Lease från de västallierade motsvarar 70 % av tyska produktionen. Sedan den sovjetiska produktionen är så pass högre än den tyska att när den sovjetiska industrin spottar ut nästan fem vagnar så lyckas den tyska tillverka en vagn. Dessutom får Röda armén ytterligare vagnar via Lend-Lease. 

1942 kom den tyska produktionen av stormkanonvagnar på gång på allvar. Huvuddelen av produktionen fick långa 7,5 cm kanoner L/48 och de hade inga problem att slå ut T-34:or. Vagnen bredvid är stridsvagnen Panzer III med en lång 50 mm kanon L/60. Foto Imperial War Museums (IWM)

Är tyska vagnar så mycket bättre än de allierade vagnarna? Ovan i tabellen anges det vanligaste beväpningsalternativet under 1942, både vad gäller Panzer IV och stormkanonvagnar fanns en mindre del av vagnar som fick den korta 7,5 cm kanonen, L/24. 

Panzer III och Panzer IV var snäppet bättre än de allierade vagnarna men mer avgörande var nog kvalitén på besättningen. De tyska besättningarna var generellt sett bättre utbildade och samtidigt var även själva pansarförbandet det. De tyska pansartrupperna hade en bättre samverkan och koordinering jämfört med sina sovjetiska motpartners. Så även med T-34:or hjälpte det inte att stoppa den tyska offensiven sommaren 1942. 

Slutord 

Tänk här själva, Sovjetunionen får hela 70 % av sin motståndares produktion av stridsvagnar i stöd. Även om vagnarna generellt sett var lite sämre hade man egen produktion som vida översteg den tyska produktionen. Lend-Lease sett till stridsvagnarna var kanske inte krigsavgörande 1942 men ändock ett viktigt bidrag till Röda armén. Under 1942 hade Röda armén totalförluster på 15 100 stridsvagnar så sett ur det perspektivet täckte Lend-Lease drygt 20 % av detta. 

En utslagen lätt amerikansk stridsvagn M3 Stuart i sovjetisk tjänst. Dessa vagnar sågs egentligen som utfyllnad då de egna sovjetiska produktionen av lätta vagnar var stor. Foto: Reddit. 

Generellt sett har många sovjetiska befälhavare i sina memoarer klagat på att ersättningsmanskap till fronten var bristfälligt utbildade och höll inte tillräckligt hög standard. Sedan en annan aspekt att tänka på att hur kunniga var instruktörerna ute i de bakre militärdistrikten på de västerländska vagnarna, att utbilda soldater på en obekant vagn är svårare. 

En ovanlig vagnstyp var den amerikanska stridsvagnen M3 Lee, med 7,5 cm i chassi och 37 mm i tornet. Den hade nitat pansar till skillnad mot T-34:an som hade svetsat. Foto: NARA

Fast när det gäller pansarstrider gäller följande: ”vid dagens slut är det de bäst tränade och drillade besättningar som segrar”. Klart sitter du i lätt stridsvagn Panzer II och möter en medeltung T-34 då kanske det inte gäller men i likvärdiga vagnar. 

    

Av den brittiska lätta stridsvagnen Valentine levererades både brittiska och kanadensiska versioner till Sovjetunionen. Här ses ett exempel på bristen av bepansrade fordon till pansarinfanteriet, de får lifta med stridsvagnen. Foto: Reddit. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson: Myten om den oövervinnliga Röda armén. ( Stevali Fakta 2025)

Steven Zaloga & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003) 

Maksim Kolomiets & I.Mosjtjanskij: Tanki Lend-Liza 1941-1945. (Eksprint, Moskva 2000) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Peter Chamberlain & Chris Ellis: British and American Tanks of World War II. The complete illustrated history of British, American and Commonwealth tanks 1939–1945. (London 1981)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

CSS Arkansas

Innovativt med begränsade resurser

När amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 kom i stort sett hela amerikanska flottan vara kvar i Unionen och den nya konfederationen av Sydstaterna hade inga örlogsfartyg att tala om. Givetvis hade konfederationen en marinminister, Stephen Mallory. Han insåg situationens allvar, det skulle inte vara några problem för Unionen att blockera Syds hamnar och strypa konfederations export och import. 

CSS Arkansas var den typ av örlogsfartyg som Sydstaternas flotta satsade på bygga, ångdrivna pansarklädda fartyg med ramm. De visade sitt värde mot traditionella fartyg byggda av trä. Besättning 232 man och ett deplacement av 1 200 ton. Skiss: R.G. Skerrett

Mallory visste att det industriella nord hade en helt annan kapacitet att bygga fartyg än det agrara syd. Vad som behövdes var något utöver det vanliga, han beordrade bygget av fem stycken ångdrivna pansarklädda fartyg med ramm i augusti 1861. Det nya och moderna och i samma veva offensivt tänkande. Innovativt med tanke på Syds begränsade resurser men innebar samtidigt en enorm ökad svårighetsgrad. Det krävde inte bara pansar och kanoner utan också både arbetskraft och besättningar med visst kunnande. 

Bygget startar i Memphis 

Ett av dessa projekt var CSS Arkansas tillsammans med sitt systerfartyg CSS Tennessee. Arbetet med dessa satte igång i oktober 1861. Bygget av de två nya pansarklädda fartygen skedde i Memphis, och du som kan USA:s geografi noterar att detta är mitt i landet, Men staden ligger vid den stora floden Mississippi som rinner ut i Mexikanska gulfen. Tanken var att bygga i Memphis för att senare ta sig ut längs Mississippi via New Orleans. Nu blev det inte så. 

Färdigställandet av CSS Arkansas i Yazoo City var inte det lättaste. Inte samma möjligheter som hade funnits i Memphis. I vilket fall till slut kom örlogsfartyget att tas i tjänst sommaren 1862. Illustration: Julian O. Davidson. 

Om du har upplevt problem så är det nog inget mot vad de som byggde dessa två pansarklädda fartyg gjorde. Bygget försenades då detta ställde stora krav på arbetskraft, teknik och pansar. Sedan hamnade Memphis i riskzonen att erövras så den halvfärdiga CSS Arkansas fick lämna och hamnade till slut i Yazoo City, rena träskmarker jämfört med Memphis, för att där byggas färdigt. Medan den andra, CSS Tennessee, hade inte kommit lika långt i byggprocessen så den förstördes när CSS Arkansas lämnade. Senare kom ett annat pansarklätt fartyg att få namnet CSS Tennessee.

Äntligen redo 

Efter mycket plåga och svett samt arbetet dygnet runt i stort sett blev CSS Arkansas till slut insatt i tjänst i juni 1862. Besättningen ombord var inte precis tidigare flottister även om befälet var erfaren. I vilket fall CSS Arkansas sätts in i strid i mitten av juli runt Syds ”fästning” Vicksburg vid floden Mississippi och lider en del skador och skrämmer livet ur andra sidan. Där order går ut: ”Sänk Arkansas med alla tillgängliga medel”. Flera försök gjordes men framgången uteblev. 

Rakt in och genom Nordstaternas fartyg på floden Mississippi för att nå fram till Vicksburg och där skyddades av stadens tunga kanoner. Illustration: Julian O. Davidson

Det stora problemet med CSS Arkansas var att hennes maskineri inte fungerade till 100 % utan snarare var det omvända, de var glada när det gick igång. Nu valde Syd att försöka återerövra Baton Rouge längre söderut längs floden så CSS Arkansas skulle ge understöd från floden med sitt tunga artilleri medan en annan styrka anföll från landsidan. 

En av motståndarna, USS Carondelet. Betydligt lättare typ av pansarklätt fartyg, främst tänkt för flodoperationer och ingen rammförmåga. I denna klass, City-klassen, ingick sju fartyg och de hade framgångsrikt hjälpt till i striderna mot Fort Henry och Fort Donelson. Deplacement drygt 500 ton medan CSS Arkansas låg på runt 1200 ton. 

Sista striden 

Här skedde ett mycket dumdristigt beslut då CSS Arkansas ordinarie befälhavare hade fått en några dagars sjukledigt samtidigt som förste maskinofficer inte var på plats. Den ordinarie befälhavare hade lämnat fartyget mot löfte att hon inte skulle sättas in under hans frånvaro. Men befälhavaren över Vicksburgsområdet Earl van Dorn var i grunden en av Syds bästa kavalleribefälhavare och trodde på agera nu. Han ville inte vänta, hade inte det tålamod en högre befälhavare borde ha. Han vill återta Baton Rogue nu och tog beslutet att sätta in CSS Arkansas i slaget. 

Slaget om Baton Rouge 5 augusti 1862. Anfallet att återerövra staden misslyckades och kom att kosta Syd enormt med tanke på förlusten av CSS Arkansas. Karta Joseph Gorlinsky

Inledningen gick bra, CSS Arkansas lämnade Vicksburg men ju närmare Baton Rouge hon kommer ju sämre gick maskineriet. Det stannade till slut helt och de fick inte igång det. De som var på plats klarade inte av det. Så beslut tas att borra skeppet i sank den 6 augusti 1862. Det antänds och därefter exploderade det. 

Besättning har övergivit CSS Arkansas och till platsen anländer den tyngre USS Essex jämfört med City-klassen och öppnar eld på det brinnande vraket. De får uppfattningen att de sänker fartyget. Illustration: Harper`s Weekly

CSS Arkansas verkade under kort tid men har en dramatisk och intressant krigshistoria. Men för Sydstaternas marinminister Mallory visade det dock att han tänkte rätt, så Syd kom att bygga flera pansarklädda fartyg med ramm. 

Vidare läsning: 

William N. Still Jr: Iron Afloat – The Story of the Confederate Ironclads. (Columbia 1991) 

Tony Gibbons: Warships and Naval Battles of the US Civil War. (Limpsfield 1989) 

John D. Winters: The Civil War in Louisiana. (Baton Rouge 1991)

Är du intresserad av flodstrider?

”USA:s brunvattens flotta” i Vietnam

Ett annat slag i amerikanska inbördeskriget:

Kampen om Fort Donelsen 11 till 16 februari 1862

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kommer du ihåg militäralliansen Warszawapakten?

Warszawapakten 1955–1991

Den bildades som en motvikt mot Nato 1955. Även om medlemsländerna omfattande hela Östeuropa så styrdes den av Moskva. En slags förlängning av Sovjetunionen kan vi säga. 

En av många sovjetiska stridsvagnar som slogs ut under striderna i Afghanistan 1979–1989. På bilden en T-62:a. Foto: Reddit

Moskvas imperiebyggande hade börjat att krackelera så invasionen av Afghanistan 1979 var kanske inte det smartaste draget. Vem styrde i Afghanistan? Jo afghanska kommunister som var pro-Moskva och de bjöd in sovjetiska styrkor för att komma till rätta med rebeller. Tacken blev att Moskva satte igång en statskupp i Afghanistan och bytte regering, några andra afghanska kommunister fick ta över. Detta blev svårt att förklara för övriga världen, det var ingen invasion men vi sköt han som bjöd in oss. 

Kriget gick inte bra 

I vilket fall kriget i Afghanistan klarade det sovjetiska samhället eller för den delen ekonomin inte av. Det sägs att sovjetiska armén hade kontroll över drygt 20 % av landet, främst tätbebyggda område, ergo städer. Men landsbygden var inte hälsosam att besöka för sovjetiska soldater. Kriget varade fram till 15 februari 1989. Notera att idag efter drygt tre års storkrig i Ukraina har man också kontroll över cirka 20 %, det går alltså inget vidare. 

Berlinmuren började byggas 1961, inte för att hindra människor att ta sig till Östtyskland utan att lämna. Allt för många valde att lämna och bege sig till Västtyskland. Foto: Alexander Buschorn / Axb

Muren föll också och Östtyskland lämnade Warszawapakten för att återförena sig med Tyskland 1990. Detta gjorde att Warszawapakten kom att upplösas, de andra hade inte lust att vara med längre. Moskva hade tappat kontrollen. Dessutom kom hela Sovjetunionen att också brytas sönder. Den 25 december 1991 halades Sovjetunionens flagga i Kreml och hela världen bevittnade hur ett imperium föll samman. Sovjetunionen hade blivit uppdelad i självständiga stater. 

Sedan började medlem efter medlem i den tidigare Warszawapakten att söka sig till Nato, de önskade ha hjälp med att försvara sig mot Moskva. De såg inte Nato som ett hot utan en garanti för deras självständighet. De första blev medlem 1999, det var Polen, Ungern och Tjeckien. 

Löfte till Sovjetunionen? 

Idag finns det de som påstår att ett löfte hade givits till Sovjetunionens ledare att inte expandera Nato vidare österut 1990. Enligt uppgift sas det att Nato inte skulle expandera närmare till Sovjetunionens gränser till Michail Gorbatjov, ledare för Sovjetunionen. Men Sovjetunionen kollapsade och finns inte längre kvar. Boris Jeltsin blev i juni 1991 Rysslands president. 

Polska stridsvagnar av typen T-55. Warszawapakten etablerades 1955 och upphörde 1991. Några år senare 1999 blev Polen medlem i Nato. Foto: J. Żołnierkiewicz

Moskva idag anser att de för vidare Sovjetunionens talan. Men samtidigt anser Tallinn, Riga, Vilnius och Kiev som också var en del av Sovjetunionen att detta fel då de vill vara med i Nato. Tittar vi på Sovjetunionens kärnvapenarsenal kom den att fördelas på flera forna delrepubliker i Sovjetunionen. Kom ihåg Budapestuppgörelsen från 1994. Enligt denna uppgörelse skulle Ukraina ge upp sina kärnvapen mot säkerhetsgarantier. Landet hade 1994 världens tredje största kärnvapenarsenal, För detta garanterade Ryssland, Storbritannien och USA att inte hota eller använda våld mot Ukrainas territoriella integritet eller politiska självständighet. 

Så Ryssland bryter mot detta avtal sedan 2014, med andra ord Ukrainas territoriella integritet respekteras inte av Ryssland. Däremot trycker Ryssland hårt på att Nato har brutit ett löfte till Sovjetunionens ledare, Michail Gorbatjov, angående Natos expansion. Notera ett påstått löfte inte avtal.

I vilket fall militäralliansen Warszawapakten försvann i historiens skuggor 1991. Tittar vi på hur militäralliansen fungerade så är det tydligt att Moskva bestämde. Ungern hade en lite revolution 1956 och bestämde sig för att lämna, nej sa Moskva. Invasion av sovjetiska krigsmakten och utrensning i Ungern. Sedan 1968 var det Tjeckoslovakiens tur. Men denna gång var inte Moskva ensam. Alla utom Rumänien och Albanien deltog. 

Prag 1968. Tjeckoslovakien försökte styra i annan riktning än Moskva önskade. Detta ledde till en invasionen av inte bara sovjetiska förband utan flera andra länder inom Warszawapakten deltog. Foto: CIA.

Albanien valde sedan att lämna alliansen men då inget annat land i Warszawapakten hade landgräns till Albanien så undvek de Moskvas stridsvagnar. Warszawapakten kom att agera gemensamt en gång och det var mot den egna medlemmen Tjeckoslovakien som ville föra en öppnare politik. Moskva såg en risk att Tjeckoslovakien ville lämna ”gemenskapen”. Så storsläggan. 

Ersättare till ”Sovjetunionen” 

Ryssland försökte ta nya grepp efter kollapsen av Sovjetunionen och Warszawapakten. 1992 bildades Militäralliansen CSTO – på svenska Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen. CSTO har i stadgarna en artikel som slår fast att en aggression mot ett medlemsland ska ses som en aggression mot samtliga medlemsländer. 

Det var ett sätt att försöka skapa ett slags enklare Sovjetunionen, vi är självständiga men håller ihop. Vissa föll för Moskvas locktoner med andra sa nej. De forna sovjetrepublikerna Estland, Litauen, Lettland, Moldavien, Turkmenistan och Ukraina tackade nej direkt. 

Ett problem som CSTO ärvde från Sovjetunionen var konflikten mellan de sovjetiska delrepublikerna Armenien och Azerbajdzjan angående regionen Nagorno-Karabach. Den låg i Azerbajdzjan men befolkningen var till stor del armenier. Konflikten bröt ut 1988 och idag 2025 finns ett fredsavtal. Ryssland klarade inte av att lösa konflikten men det är en separat historia. Foto: Ondřej Žváček

De sex medlemsländerna idag är Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan. Där Armenien har fryst sitt medlemskap och verkar vilja lämna. 

Tidigare medlemmar: Azerbajdzjan, Georgien och Uzbekistan. 

Mer om CSTO här: Historien om Militäralliansen CSTO

Ryssland har genom sin fullskaliga invasion av Ukraina försvagats och kan inte längre påtvinga de övriga sin vilja. Respekten eller fruktan för den ryska krigsmakten har eroderats eller i alla fall försvagats. Kazakstan har också tydligt markerat mot Ryssland gällande Ukraina till skillnad mot Belarus som följer Moskvas direktiv i många avseenden. Så vi får se hur det utvecklas. 

Vidare läsning:

Bengt Gustafsson: Det sovjetiska hotet mot Sverige: sovjetisk planering och svenskt invasionsförsvar. Vad hade hänt? (Stockholm 2014)

Gordon Rottman: Warsaw Pact Ground Forces. (Oxford 1987)

Michael Green: Nato and Warsaw Pact Tanks of the Cold War. (London 2022)

Mer om pansar under kalla kriget:

Fulda Gap – dödens korridor

Koreakriget: vapenstilleståndsavtal sedan 1953:

Stridsvagnar i Koreakriget

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Myter om Waffen-SS

Lite reflektioner om Waffen-SS

Efter andra världskrigets slut 1945 förklarades Waffen-SS vara en olaglig organisation och flera SS-män dömdes till både fängelse- och dödsstraff. Länge anförde SS-veteranförbundet HIAG att SS-soldaterna varit ”soldater som alla andra”, men detta var inte sant och korrekt. 

En av de mest kända divisionerna inom Waffen-SS är 12. SS-pansardivisionen "Hitlerjugend". Men den gjorde stridsdebut först sommaren 1944 i Normandie. Då hade kriget pågått i mer än fyra och halvt år och det var mindre ett år kvar till krigsslutet i Europa i maj 1945. Foto: Flickr

Fältförbanden inom Waffen-SS tjänstgjorde under kriget till stor del vid fronten sida vid sida med krigsmaktens egna förband. När dessa förband tjänstgjorde vid fronten stod de under tyska arméns befäl. På den vanliga tyska soldatens bältspänne stod det ”Gud är med oss” medan på soldaterna ur Waffen-SS stod det ”Vår ära är lojalitet”. 

Växte enormt under kriget

När andra världskriget inleddes den 1 september 1939 förfogande den tyska krigsmakten över 2,7 miljoner man varav cirka 20 000 man var från Waffen-SS . Ju längre kriget pågick desto större blev Waffen-SS. I december 1943 hade Waffen-SS en personalstyrka på över 500 000 soldater. När kriget inleddes 1939 var Waffen-SS ett ”ariskt garde” för Tredje riket, men allt eftersom kriget fortskred växte Waffen-SS i storlek och utvecklades i stället till något som påminde om Tredje rikets främlingslegion. Här fanns SS-soldater från nästan alla folkgrupper i Europa. 

En mycket ovanlig division inom Waffen-SS var 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS „Handschar“. En bergsdivision som började sättas upp på Balkan 1943 och hade mufti i divisionen även om Waffen-SS hade avskaffat fältpräster. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Mielke-036-23 / Mielke / CC-BY-SA 3.0

Det totala antalet divisioner som formerades i regi av SS blev till slut 38. En division motsvarar en personalstyrka på 15 000 till 20 000 man. Divisioner med höga nummer (22 till 38) formerades under krigets sista år och blev sällan fullständiga. Många hade endast personalstyrkor på 6 000 till 9 000 man när de skickades till fronten. Under krigets slutfas fanns varken tid eller resurser att slutföra en formering av förbanden. 

Från "ariskt garde" till främlingslegion

Från början hade Waffen-SS hårda krav på vem som fick bli soldat men efterhand mjuknade kraven avsevärt. Inför operation Barbarossa (det tyska anfallet på Sovjetunionen den 22 juni 1941) fick följande folkgrupper från de ockuperande områdena bli soldater inom Waffen-SS: norrmän, danskar, holländare och flamländare. Valloner och fransmän släpptes dock inte in. 

Kriget på östfronten gjorde att Waffen-SS kom expandera. När fälttåget inleddes fanns sex divisioner insatta.  Visserligen kan SS-förbandet "Leibstandarte SS Adolf Hitler" ses som en förstärkt brigad. I vilket fall på bilden SS-division "Totenkopf" som var en motoriserad infanteridivision vid denna tid. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Wiegand-119-12 / Wiegand / CC-BY-SA 3.0

Men som tidigare nämnt blev kraven mjukare med tiden, så även valloner och fransmän värvades som soldater från 1943 till egna fältförband inom Waffen-SS. Även om soldater värvades ur nästan alla folkgrupper så fanns det en klar skillnad markerad genom förbandsbeteckningen. Tyska SS-förband benämndes helt enkelt SS-division. Förband som bestod av bra ariska grupper kallades Frivilliga SS-divisioner (Freiwilligen SS). Slutligen de som var längst ner på rasstegen inom Waffen-SS hade beteckningen ”Soldater som tillhör SS” (Waffengrenadier der SS). 15 divisioner av 38 tillhörde första kategorin, 10 tillhörde andra och 13 den sista kategorin. 

Notera att ett förband som betecknandes som tyskt kunde ha soldater från övriga kategorier. En stor del av Waffen-SS personal bestod av folktyskar (Volkdeutsche), det vill säga människor med tysk bakgrund men ej från Stor-Tyskland. De kom från bland annat Rumänien, Ungern, Slovakien, Kroatien och Serbien. Förband som byggde helt på värvning av folktyskar benämndes Frivilliga SS. 

5-SS-pansardivisionen "Wiking" i Polen sommaren 1944. Här ser vi de typiska SS-uniformerna med kamouflage. Stridsvagnen är den nya medeltunga Panther. Foto: Ernst Baumann / Reddit

Under kriget begicks ett antal krigsförbrytelser av förband ur Waffen-SS. Speciellt de som var insatta i partisankrig och strider i bakre områdena. Men frontförband var inte helt utan skuld, som "Leibstandarte SS Adolf Hitler", "Das Reich" och "Totenkopf". Men det går inte att påstå att alla förband i Waffen-SS systematiskt begick krigsförbrytelser. De tre baltiska SS-divisionerna och SS-division ”Nordland” anses vara utan skuld. Det finns ytterligare förband som anses vara helt fria från skuld när det gäller krigsförbrytelser. 

Myter och symboler

Inom Waffen-SS hade man en förkärlek för symboler och märken. Varje division hade sin egen vapensköld. De flesta soldaterna hade de dubbla SS-runorna på uniformens högra kragspegel men för många förband togs en speciell kragspegel fram. Detta speciellt till förband som inte var ”rena” SS-divisioner, därför Himmler ville att de dubbla SS-runorna skulle reserveras för tyska SS-förband. Nu blev det inte alltid så. 

En klassisk på en SS-grenadjär ur 20. Waffen-Grenadier-Division der SS (estnische Nr. 1). Divisionen såg dagens ljus 1944. De expanderade den estniska brigaden. Notera kragspegel. Fotot har färglagts av Julius Jääskeläinen. 

Waffen-SS utnyttjade ofta gamla och kända symboler som modifierades. Soldater med en annan nationell identitet än tysk eller folktysk bar ofta sin nations flagga på vänstra uniformsarmen. Flaggan kunde även vara utformad som vapensköld. Ibland kunde det istället vara en nationell symbol till exempel Legion Flanders från Belgien hade inte den belgiska flaggan utan det flamländska lejonet istället. 

I många böcker påstås det att förband ur Waffen-SS var prioriterade jämfört med förband ur reguljära krigsmakten när det gäller tilldelning av vapen och material. Waffen-SS var ju en del av det styrande Nationalsocialistiska partiets maktapparat. Men vid studier av tyska krigsmaktens arkiv finner man att detta inte stämmer.

Armén satte upp 11 tunga pansarbataljoner med Tiger-stridsvagnar medan Waffen-SS kom att sätta upp tre bataljoner. Varje bataljon skulle vid full styrka ha 45 vagnar. SS satte in två bataljoner i striderna i Normandie 1944 men den tredje bataljonen kom att sättas in i strid först 1945. Foto: Krigsarkivet. 

Förr när man jämförde olika förbands utrustning brukade man jämföra hur många kanoner de hade per 1 000 soldater. Använder vi detta när vi jämför SS-förband med arméförband finner vi att skillnaden var marginell. Ibland är den även till SS-förbandens nackdel (färre kanoner per 1 000 soldater), vilket tyder på att de inte hade bättre tilldelning av vapen. 

Riddarkors till Waffen-SS

Tittar vi enbart på Waffen-SS så finner vi att av de 7 300 riddarkors som delades under andra världskriget kom 448 att utdelas till personal inom Waffen-SS. Av dessa 448 tilldelas icke-tyska inom Waffen-SS 30 riddarkors. Letterna var helt klart den största gruppen då 12 letter erhöll riddarkorset. Andelen riddarkors till icke-tyskar är lägre än deras andel av den totala manstyrkan inom Waffen-SS var inte direkt orsakad av diskriminering. Utan det berodde till viss del på att många tyska SS-soldater redan hade genomfört två eller tre fälttåg (Polen, Frankrike, Balkan) innan icke-tysk personal började värvas i någon större omfattning. Riddarkorset var faktiskt tredje utmärkelsen för duglighet i fält. 

Ernst Barkmann från SS-division ”Das Reich” fick riddarkorset för sina insatser i Normandie sommaren 1944. Han deltog i fälttåget i Polen 1939, i Frankrike 1940 och Barbarossa 1941där han sårades svårt. Återvände senare till östfronten 1943. 

Eliten kom till Normandie 

Normandie som exempel för att visa att 1944–1945 var de stora åren för Waffen-SS. Från Waffen-SS kom eliten inom SS att sättas in Normandie sommaren 1944, fem av sju SS pansardivisioner och en SS-pansargrenadjärdivision. Två SS-kårhögkvarter kom även leda förband i Normandie. Totalt drygt 110 000 soldater från Waffen-SS sattes in. 

Lista över större SS-förband i Normandie 

I. SS-pansarkåren 

II. SS-pansarkåren 

1. SS-pansardivisionen "Leibstandarte SS Adolf Hitler" 

2. SS-pansardivisionen "Das Reich" 

9. SS-pansardivisionen ”Hohenstaufen” 

10. SS-pansardivisionen ”Frundsberg” 

12. SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend” 

17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen” 

Med tanke på den expansion som Waffen-SS hade genomgått var inte alla SS-divisioner veteranförband med flera år av strider bakom sig. Även om det fanns officerare och manskap som varit med om många strider. För divisionerna 12.SS och 17.SS var faktiskt Normandie deras första slag, medan 9.SS och 10.SS hade stridit som divisioner under våren 1944 på östfronten. Med andra ord fyra av sex divisioner i Normandie hade inte varit i strid före 1944. 

En tysk stormkanonvagn tillhörande 17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen”. Denna division sattes in för första gången i Normandie sommaren 1944 och kom i huvudsak strida mot amerikanska förband där. Foto: https://www.worldwarphotos.info/

Slutord

Så under de stora segrarnas år 1939–1942 var det väldigt få SS-divisioner. Notera ingen i Nordafrika. Sedan ökade antalet under 1943–1945. Om Nazityskland segrat hade dessa ledare givetvis blivit en viktig del av maktstrukturen i Tredje riket. Helt enligt Reichsführer-SS Heinrich Himmlers våldsförhärligande ideologi formades de och härdades de i strid. 

Med Waffen-SS höll det på att bildas en ny militär elit i Tyskland som hade en annan bakgrund än den traditionella preussiska lantadeln som hade varit dominerande under flera hundra år. Himmlers ideologi kom dessbättre aldrig att förverkligas, eftersom Tredje riket gick under i Berlin 1945.

Vidare läsning: 

Hausser, Paul.: Soldaten wie andere auch. (Osnabrück 1988)

Lefèvre, Eric: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983) 

Stein, George H. :The Waffen SS, Hitler`s Elite Guard at War.  (Ithaca 1986) 

Wegner, Bernd: The Waffen-SS. (Oxford 1990) 

Westberg, Lennart: Waffen-SS: Hitlers politiska soldater. (Lund 2021)

En pansardivision med blandad trupp

Soldater från SS och armén i samma division

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

En av pansardivisionerna i Waffen-SS

12. SS-pansardivisionen i Normandie 1944

Luftwaffes symbol under andra världskriget

Historien om störtbombaren Junkers Ju 87

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Fehrbellin 1675

Propagandaseger över Sverige 

18 juni 1675 kom svenska styrkor att strida med styrkor från kurfurstendömet Brandenburg i närheten av den lilla staden Fehrbellin. nordväst från Berlin. Detta slag var inte speciellt stort, cirka 7 000 man på den svenska sidan och drygt 7 000 på den andra. Slaget var inte särskilt blodigt heller, vardera sidan hade cirka 500 till 600 dödade. 

Ett mindre slag, Fehrbellin 1675, i vår krigshistoria men hade stor betydelse för Europas utveckling. Inte själva resultatet utan hur det kom att lyftas fram och presenteras, ”det lilla” kurfurstendömet Brandenburg slår den ”militära supermakten” Sverige. Illustration: Fondo Antiguo de la Biblioteca de la Universidad de Sevilla

Den svenska styrkan höll på marschera norrut tillbaka närmare till sitt basområde i Pommern. Den svenska eftertruppen under befäl av generallöjtnant Wolmar Wrangel blev upphunnen av kurfurstens styrkor och strider bröt ut. Kurfursten hade inte sin fulla styrka på plats, det var nästan uteslutet kavalleri med några infanterister och kanoner. Han ville kunna förflytta sig snabbt och nå fram till svenskarna. Därför hade han lämnat en del av sin armé som rörde sig långsammare. 

Familjen Wrangel i krig 

Wolmar Wrangel var son till Herman Wrangel precis Carl Gustaf Wrangel som var svensk överbefälhavare för det tyska fälttåget. Men de hade olika mödrar, så halvbröder och en enorm åldersskillnad. Wolmar föddes 1641 och var 33 år vid slaget medan Carl Gustaf föddes 1613 och var 61 år sommaren 1675. Även om Wolmar var ung hade han redan deltagit i flera krig som Karl X Gustavs danska krig och det bremiska kriget. 

Striderna vid Fehrbellin 1675 innehöll mycket dramatik men var ett mindre slag. På bilden har kurfursten fått en del av sitt artilleri på plats samtidigt som svenskarna gör motanfall. Målning av Dismar Degen (1700–1753) / Prussian Palaces and Gardens Foundation Berlin-Brandenburg

Den svenska sidan hade egentligen inget intresse av att stå och död i striderna som utvecklades. De hade redan beslutat om urdragning norrut. De försenades av att en bro över floden Rhin hade bränts ner av rädstyrkor från kurfurstens armé. Så den svenska styrkan under Wolmar Wrangel förde fördröjningsstrid och inväntade färdigställandet av ny övergång. Det ordnades ganska snabbt och svenskarna tog sig över vattendraget.  

Vi stred och Frankrike betalade 

Striderna mellan de två parterna blev som sagt inte speciellt blodiga. Alltså inget märkvärdigt slag sett ur det stora hela. Men slaget utvecklades i människors sinne till något helt annat, det målades upp som en stor seger för ”det lilla” kurfurstendömet Brandenburg mot den ”militära supermakten” Sverige. Speciellt Nederländerna och Brandenburg spred denna bild i de tysktalande områdena. En klassisk påverkansoperation innan Internet. Nederländerna var hårt pressade av Sveriges allierade och finansiär Frankrike. Vi var duktiga på kriga men hade brist på pengar, Frankrike sponsrade oss. Nederländerna behövde visa upp framgång och stärka moralen. 

En klassisk målning av David Klöcker Ehrenstrahl, Carl Gustaf Wrangel till häst. Daterad 1652 och finns givetvis i Skoklosters samlingar. 

En bra påverkansoperation bygger på sanningen och sedan förvanskar den. Sant, kurfurstendömet Brandenburg var den som anföll, Sverige var den som retirerade. Men reträtten var snarare ett utslag att svenskarna inte ville ta strid och hålla området än att de verkligen blev slagna. Men Sveriges militär rykte tog skada av den klassiska påverkansoperationen.  

Ett fiasko från start 

Hela fälttåget hade börjat hösten 1674, då en svensk styrka på 22 000 man hade värvats ihop under befäl av riksmarsken Carl Gustaf Wrangel och var redo i svenska Pommern. Det var inte lätt att ordna försörjning för denna stora styrka samtidigt som Frankrike ville att Sverige skulle sätta igång kriget mot Brandenburg. Wrangel beslöt att gå över gränsen med armén och tog vinterkvarter i Brandenburg i december 1674 istället för att belasta Pommern. Överhuvudtaget var vintern svår för armén och mängder av soldater deserterade och lämnade. När april 1675 kom kunde Wrangel mönstra drygt 12 000 man. Många av soldaterna var värvade tyskar. Sedan mådde Wrangel själv inte bra och det gällde även hans ställföreträdare fältmarskalken Conrad Mardefelt som inte heller var i toppskick. Sedan fanns det ingen klar krigsplan, utan det bestämdes att inte marschera mot Berlin utan mot sydväst och floden Elbe för att där förena styrkor med hertigen av Hannover. På sätt skapa en större armé, inte speciellt djärvt. 

En illustration från 1858 som ämnar visa ”den store kurfursten” vid slaget Fehrbellin 1675. Foto: British Library HMNTS.

Överhuvudtaget gick det inte bra, med sjuka befälhavare och urusel logistik. Det sägs att armén förflyttade sig tio mil på tre veckor. Rykten om kurfurstens armé hade lämnat sina vinterkvarter ökade och snart kom till och med stridskontakter med Brandenburgs kavalleri i början av juni. De svenska styrkorna hade ingen framgång så en urdragning norrut planerades och samla ihop styrkorna i Wittstock. Detta med syftet att där ta nya tag och reorganisera sig. Nu blev det inte heller så då rykten kom till Wrangel den äldre i Wittstock att endast spillror återstod efter striderna vid Fehrbellin så han med sina trupper fortsatte hem till Pommern. Ett svenskt fiasko sett till själva resultatet, traska runt i Brandenburg och sedan hem igen. 

Vems var felet? 

Så vad gick fel hos den svenska ”militära supermakten”? Vi hade inte färre soldater och vi kunde kriga.

 Tittar vi på de tre befälhavarna i topp så är deras eftermälen för det tyska fälttåget inte lysande utan snarare negativa. 

Carl Gustaf Wrangel: ”Utan tvivel har han felat genom att åta sig ett befäl som han på grund av ålder och bräcklighet inte längre var kapabel att leda.” 

Conrad Mardefelt: ”Hans ledning kännetecknades av order och kontraorder som ledde till planlösa fram- och återmarscher.” 

Wolmar Wrangel: ”Han var visserligen en tapper man, om oerfaren och ett brushuvud.” 

Wolmar dog ung redan 1675 medan hans halvbror dog året efter 1676. Krigskollegium i Stockholm hade en inlett en undersökning gällande fälttåget men den lades ner på grund av Carl Gustafs död. 

Kurfursten Fredrik Wilhelm (1620–1688) som staty i Fehrbellin. Mannen som inledde Preussens bana som stormakt i Europa. Han var inte bara kurfurste i Brandenburg utan också hertig av Preussen. Foto: James Steakley

Sedan kan sägas att kurfursten Fredrik Wilhelm som var krigsvan, hade stridit med Karl X Gustav och svenskarna vid Warszawa 1656, tog initiativ och agerade när möjligheten gavs. Svenskarnas problem med logistik och tveksamma framryckning öppnade möjligheter för kurfursten att samla ihop styrkor och slå tillbaka. Han såg Sverige och Frankrike som hinder för hans rikes expansion men kunde vid behov skifta läger. 

I vilket fall slaget vid Fehrbellin blev ett avgörande ögonblick i tysk historia. Kurfursten Fredrik Wilhelm blev känd som ”den store kurfursten” och hans son utropade sig till kung av Preussen 1701. Ett nytt kapitel i tysk historia inleddes. 

Torget Fehrbelliner Platz i Berlin är en viktig trafikknutpunkt. Den ligger där Hohenzollerndamm korsar Brandenburgische Strasse. Foto: Manfred Brueckels

Vidare läsning: 

 Ulf Sundberg: Svenska krig 1521–1814. (Stockholm 2002) 

 Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius, Svenska slagfält. (Stockholm 2003)

Utvecklingen av linjärt organiserade infanteriregementen av svensk-nederländsk typ.

Spanska tercios vid Rocroi 1643

Seger över Danmark i Skånska kriget.

Slaget vid Landskrona 1677

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

En annorlunda division i fälttåget mot Polen 1939

Pansardivision Kempf – både SS och armén

Existerade från sommaren 1939 till 7 oktober 1939.  

Inför Polenfälttåget kom tyskarna i Ostpreussen skapa en pansardivision av olika förband från armén och SS. Det var mycket hysch-hysch om detta då man inte ville att information om en ny pansardivision skulle nå polackerna. Att 7. pansarregementet fördes över till Ostpreussen motiverades med bland annat gemensamma större övningar och att regementet skulle delta i firandet av segern vid Tannenberg som ägde rum i slutet av augusti 1914.

SS-infanteri tar en stridspaus. Det beväpnade SS hade tre motoriserade regementen som stred i Polen 1939 och ett av dessa tillhörde pansardivision Kempf. 

Enkel struktur Pansardivision Kempf september 1939 

Stab (från 4. pansarbrigaden) 

7. pansarregementet (två bataljoner) 

SS-motoriserade regementet ”Deutschland” (tre bataljoner) 

SS-artilleriregementet (tre bataljoner) 

SS-spaningsbataljonen 

511. pansarvärnsbataljonen

505. motoriserade pionjärbataljonen 

2. kompaniet / SS-luftvärnskulsprutebataljonen 

Blandad Signalbataljon 

Underhållsförband 

Personalstyrka: 9 236 man varav 291 officerare och 1505 underofficerare 

Fordon: 170 stridsvagnar, 21 pansarbilar, 446 personbilar, 741 lastbilar, 760 motorcyklar 

Tunga vapen: 36 10,5 cm haubitsar, 8 7,5 cm infanterikanoner, 51 37 mm pansarvärnspjäser, 12 20 mm luftvärnsautomatkanoner, 36 50 mm granatkastare, 18 8 cm granatkastare

När det gäller stridsvagnar hade 7. regementet precis som de flesta regementen vid den här tiden väldigt mycket Panzer I och Panzer II. En mindre del var de tyngre Panzer III och Panzer IV, 26 Panzer III, 3 befälsvagnar Panzer III och 8 Panzer IV. Så 133 lätta vagnar.

På bilden den lätta tyska stridsvagnen Panzer II. Kanon var endast en 20 mm. Huvuddelen av stridsvagnarna hos Pansardivision Kempf var Panzer II, 70 vagnar. Panzer I där fanns det 63 vagnar, 

Spaningsbataljonen var två kompanier med motorcyklar och ett understödsförband som pansarvärnspluton, pansarbilspluton (8 lätta pansarbilar) och ingenjörspluton. Personalstyrka 687 man. 

Sedan tittar vi närmare på vilka som hade olika chefspositioner bland SS-förbanden hittar vi framtidsnamnen inom Waffen-SS som till exempel Felix Steiner, Matthias Kleinheisterkamp, Otto Gille, Hermann Priess, Peter Hansen och Otto Weidinger. 

Reichsführer-SS Heinrich Himmler på besök hos den motoriserade SS-divisionen "Wiking" i oktober 1941 på östfronten. Mannen till höger i bilden är divisionens befälhavare Felix Steiner som var regementschef för SS-motoriserade regementet ”Deutschland”  under fälttåget i Polen 1939. Foto: United States Holocaust Memorial Museum

Divisionen fick låga förluster

Det var bra balans i divisionen. Den var bra utrustad med artilleri och pansarvärn. Dock svag vad gäller luftvärn men så var det också generellt i arméns divisioner 1939. Dessutom underställdes en tyngre självständig artilleribataljon divisionen, det var II. bataljonen / 47. artilleriregementet. Denna motoriserade bataljon hade 8 15 cm haubitsar och 4 10 cm kanoner. Så pansardivision Kempf hade ingen brist på artilleri. 

Divisionen ingick i tyska 3. armén och deltog bland annat i slagen vid Mława, Warsawa och Modlin. SS-general Paul Hausser var med i divisionen under fälttåget mer som som observatör men hade en egen stab. Hur skulle SS-förbanden fungera i strid? Nu var det skarpt läge för det beväpnade SS som Hausser haft ansvaret att bygga upp.

En polsk karta över striderna vid Modlin 14 till 29 september 1939. På tysk sida stred Pansardivision Kempf och 2. lätta divisionen och fyra infanteridivisioner. Illustration: Lonio17

Rent generellt verkar själva striden har funkat väl men olika SS-enheter gjorde sig skyldig till enstaka brutala krigsförbrytelser, både mot judar och polska krigsfångar. Det blev en del rättsliga efterspel men det var inget som man drev hårt. I vilket fall det hela ledde till nästa steg i utbyggnaden av SS, egna divisioner. 

Divisionens förluster var inte speciellt anmärkningsvärda, 189 stupade och 567 sårade. En total på 758 man under hela fälttåget. Lite mer än 10 % under 35 dagars strid. Jämfört med insatser på östfronten 1941–1945 får de anses vara låga. 

Divisionens splittras efter Polen

Divisionen blev sedan upplöst efter segerparaden i Neidenburg 7 oktober 1939. SS motoriserade regementet ”Deutschland” blev sedan ett av infanteriregementena i den nya SS-Verfügungs-division som synare bytte namn till SS-division ”Das Reich”. Divisionens nya befälhavare var givetvis Paul Hausser och den första gången i strid för divisionen var Frankrikefälttåget 1940. 

7. pansarregementet blev inför fälttåget mot Frankrike 1940 en del av 10. pansardivisionen. Regementet tillhörde divisionen ända till slutet för divisionen i Nordafrika i maj 1943. Varken divisionen eller regementet sattes upp efter detta.  

Vem var mannen som förde befälet över Pansardivision Kempf? 

Werner Kempf föddes 1886 i Königsberg och blev tidigt kadett i infanteriet. Hans far var överstelöjtnant så familjetraditionen var krigsmakten. Två år innan första världskriget förflyttades han till marininfanteriet Där kom han att tjänstgöra under major von Lettow Vorbeck. Han stred på västfronten under första världskriget som del av marininfanteriet inledningsvis. 

En illustration från en tysk tidning 1916 som visar det tyska marininfanteriet i strid i Flandern. Kempf blev kapten i januari 1916. Illustration: Wikipedia Commons

Under mellankrigstiden kom Kempf tidigt att tillhöra pansartrupperna. Redan 1926 blev han beordrad till motortrupperna, pansartruppernas föregångare. Men det dröjde till 1937 innan Kempf tog befälet över en pansarbrigad, 4:e. Till fälttåget i Polen1939 bildades en mycket speciell division, Pansardivision Kempf. I denna ingick både förband från armén och Waffen-SS, det var första och sista gången det existerade en sådan division. 

Sedan under fälttåget i Frankrike 1940 förde han befäl över 6. pansardivisionen. Vid Barbarossas inledning förde Kempf befälet över XXXXVIII. pansarkåren och stannade kvar som kårchef till september 1942 innan han fick lämna befälet och åka hem vila upp sig. I februari 1943 återvände Kempf till östfronten för att få ett armébefäl, Arméavdelning Lanz som bytte namn till Kempf vid befälsbytet, Det var en ad hoc-organisation som hade skapats under krisen efter Stalingrad. För operation Zitadelle sommaren 1943 hade Kempf två anfallskårer, III. pansar och Kår Raus. 

Stabsmöte hos armégrupp Syd i mars 1943. Fältmarskalk Erich von Manstein längst till vänster med högerhanden på bordet. Pansargeneral Kempd är mannen med glasögon och mörkt hår, andra från höger. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Inte längre några frontbefäl 

I augusti 1943 lämnade han igen östfronten och var i reserven fram till maj 1944. Hans nya stab befann sig i Riga, ”Wehrmachtsbefelshaber Ostland”. Alltså ett bakre område, inte längre vid fronten. Där stannade han kvar till augusti 1944 innan det blev reserven igen fram till mars 1945. Han blev en slags stabsofficer hos den tyska överbefälhavaren i Väst. Det varade inte länge utan han hamnade i amerikansk krigsfångenskap i samband med Ruhr-fickan april 1945. Han stannade kvar i fångenskap till 1947 och bosatte i Västtyskland, hans födelseort Königsberg låg nu i Sovjetunionen. Kempf arbetade med den amerikanska arméns militärhistoriska avdelning som forskade kring tyska arméns insatser under andra världskriget. Deras stora intresse var västfronten 1944–1945 och där hade inte Kempf deltagit i någon större omfattning men han skrev lite om östfronten. Kempf dog 1964 77 år gammal. 

Pansargeneral Werner Kemf på östfronten som befälhavare för XXXXVIII. pansarkåren. Riddarkorset från Frankrike 1940 hänger runt hans hals. Foto: WikiTanks

Han fick riddarkorset för sina insatser som divisionschef i Frankrike och riddarkorset med eklöv för sina insatser som kårchef på östfronten i augusti 1942. Kempf var en stabil pansarbefälhavare men han var ingen Hasso von Manteuffel eller Hermann Balck. Dock han är unik på så sätt att han är den enda som fört befälet över en kombinerad pansardivision med tyska armén och SS. 

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

En av pansardivisionerna i Waffen-SS

Myten om SS-Wiking

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Första världskrigets stålmonster

Storbritannien och Frankrike pionjärer

Under första världskriget gjorde den moderna stridsvagnen debut. Stridsvagnar sattes in för första gången under 1916 och innan kriget var slut hann ett stort antal att produceras av Storbritannien och Frankrike. 

Stridsvagnen Hyacinth fastnade i en tysk skyttegrav under första dagen av anfall i slaget vid Cambrai. Modellen är Mark IV (Male). Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor kallades för ”Female”.

Britterna uppnådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde mer än 27 ton. Jämför detta med att Hitlers tyngsta vagn sommaren 1940 inte vägde mer än 21 ton. 

Frankrike tillverkade två tyngre vagnar under kriget. På bilden ser vi Saint-Chamond som vägde 22 ton. Första gången de användes i strid var den 5 maj 1917.

Fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Det var Renault FT och kan ses som ett embryo till moderna stridsvagnar. Tyskarna kom att endast producera 20 stycken Sturmpanzerwagen A7V, som kan liknades med en stor bepansrad låda som fått larvband. 

Tyskarnas stridsvagnar var som stora lådor på band. Väldigt få bara 20 kom att byggas. Alla vagnar hade namn, här "Hagen" och "Schnuck". Den senare blev krigsbyte hos den nyzeeländska divisionen.

Stridsvagnen syftade till att neutralisera kulan – det vill säga gevär och kulsprutor – samt övervinna taggtråden och därigenom kunna bryta igenom en försvarslinje och angripa på djupet. Dock stridsvagnar under första världskriget var inte mekaniskt tillförlitliga och de orsakade enorma påfrestningar på sina besättningar. 

Uppladdning inför offensiven vid Cambrai i november 1917 – det som brukar framhållas som världshistoriens första storskaliga pansaroffensiv. På alla stridsvagnarna finns faskiner som kan användas för fyllning i skyttegravar, diken och andra terränghinder och på så sätt göra det möjligt för stridsvagnen att fortsätta mot anfallsmålet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Premiär 1916 

Striderna vid Flers och Courcelette i september 1916 under slaget vid Somme inledde ett nytt kapitel i krigskonstens historia. Det var nämligen där stridsvagnen gjorde debut på slagfältet. Det var dock ingen storslagen debut: av 49 stridsvagnar som deltog kom endast 36 fram till frontlinjen. Det kan ställas mot att brittiska 4. armén satte in elva infanteridivisioner, vilket motsvarar drygt tre stridsvagnar per division. 

En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor för ”Female”. På bilden ovan en ”Male”, den högra kasematten med sin 57 mm kanon syns i bild. Det finns även en kanon på vänster sida av vagnen. Ungefär 150 vardera tillverkades av de två modellerna av Mark I. Denna tidiga modell, Mark I, var svårstyrd, fyra personer krävdes för att ha kontroll över färdriktningen och besättningen satt i motorrummet, vilket gjorde att arbetsmiljön var förfärlig. Efter sex timmar i vagnen var besättningen i stort sett utslagen. 

Givetvis insåg fotsoldaterna snabbt att här kunde man få lift. 

Ett nytt sätt att lifta 

Britterna hade sitt grundkoncept klart och fortsatte utvecklingen i syfte att förbättra vagnen. Fortfarande producerades två typer, ”Male” och ”Female”. På bilden ovan en Mark IV stridsvagn med kanadensiska soldater som liftar. Mer än tvåtusen av dessa tunga modeller tillverkades. En av de senare versionerna var Mark V*, som förlängdes i syfte att ta med sig en skyttegrupp. Normalt behövde en stridsvagnsbesättning efter sex timmars tjänst i vagnen ungefär 48 timmar för att återhämta sig, och samma sak visade sig gälla för de medföljande skyttesoldater, så idén lades på hyllan.

Frankrikes första Schneider CA1. Vagnen vägde 14 ton och kanon monterad i chassit var 7,5 cm kanon. Vagnen har problem att ta sig över breda skyttegravar. 

Frankrikes första försök 

Franska pansarvapnets fader var Jean Baptiste Eugène Estienne. Han var överste då produktionen av Schneider CA1 satte igång 1916. Vagnen vägde 14 ton, hastighet av 8 km/h och hade en 7,5 cm kanon i chassit. Den 16 april 1917 sattes 132 Schneidervagnar in i den franske generalen Robert Nivelles stora offensiv, som var ett misslyckande både för Nivelle och stridsvagnen Schneider. Hela 57 vagnar förlorades. Designen var inte helt lyckad, vagnen hade svårt att ta sig över skyttegravar. Totalt producerades 400 vagnar och så snart kriget var över togs de ur tjänst och byggdes om till transportfordon. 

Produktionen av stridsvagnar. Här ser vi den franska Saint-Chamond.

Frankrikes andra försök 

Frankrikes andra tunga vagn var Saint-Chamond och nästan 400 producerades. Vagnen vägde 22 ton, hastighet 12 km/h och hade en 7,5 cm kanon. Första gången de användes i strid var den 5 maj 1917. Detta var inte heller en lyckad design och de skrotades efter första världskrigets slut. Fransmännen började under slutfasen av första världskriget köpa in brittiska Mark V för att ersätta Saint-Chamond. När freden kom i november 1918 hade man 100 stycken brittiska Mark V. .

Den nyzeeländska divisionen inspekterar sin krigsbyte, den tyska Sturmpanzerwagen A7V med namnet ”Schnuck”. 

Tysk stormpansar var en sällsynt företeelse på slagfältet

Tyskarna tillverkade blott 20 vagnar och de flesta av dem fick namn. Stridsvagnen ”Schnuck” bilden ovan skadades av egen eld och övergavs av besättningen den 31 augusti 1918. Vagnen kom att erövras av den nyzeeländska divisionen. Vagnen hade 16 man besättning och vägde 30 ton. Kanonen en 57 mm pjäs, övriga vapen kulsprutor. Denna vagn togs till London efter kriget och visades upp där. Vagnen skrotades men dess 57 mm kanon finns fortfarande kvar hos Imperial War Museum. 

Tyska prov av den brittiska Whippet. Vilka hinder kan den ta sig över?

Test i full skala 

Britterna tog fram den medeltunga stridsvagnen Whippet som komplement till sina tyngre vagnar. Vikten var 14 ton och farten 13 km/h. Dessa skulle användas för att ta till vara eventuella genombrott av fiendens linjer. Första gången vagnen var i strid var i mars 1918. Produktionen var begränsad till 200 vagnar fram till mars 1919. På bilden håller en erövrad vagn på att testas av tyskarna. De lyckades erövra två fungerande vagnar och de döptes till Beutepanzer A. Britterna kom efter första världskrigets slut att använda Whippet i irländska frihetskriget, ryska inbördeskriget och exportera vagnen till Japan. 

Frankrikes lätta stridsvagn Renault FT i amerikansk tjänst. Främre vagnen är FT mitrailleuse som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet medan den bakre är en FT canon som hade en kort 37 mm kanon,

Framtidens stridsvagndesign 

Frankrikes lätta stridsvagn under första världskriget var en glimt av framtidens stridsvagnar. Det var den första stridsvagnen som hade huvudbeväpningen i ett torn som kunde rotera 360° och detta blev standard för stridsvagnar. Frankrike kan tacka två män för denna bedrift av fransk ingenjörskonst: artilleristen Jean-Baptiste Estienne och bilindustripionjären Louis Renault. Två typer fanns, FT mitrailleuse som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet och FT canon som hade en kort 37 mm kanon. Produktionen startade sent 1917 och när produktionen upphörde i augusti 1919 hade nästan 3 700 vagnar tillverkats. Ungefär var tredje vagn som producerades hade 37 mm kanon. 

Brist på soldatar. Kineser rekryteras till den kinesiska arbetskåren. En uppgift för dem var att tvätta och göra ren stridsvagnarna efter en sejour på slagfältet. 

Kineser tog hand om britternas stridsvagnar 

Britterna behövde varenda soldat de kunde hitta vid fronten så de satte igång att rekrytera den kinesiska arbetskåren (Chinese Labour Corps) 1916 för tjänst bakom fronten. Även Frankrike gjorde samma sak, rekryterade kineser för etappen. Ungefär 140 000 kineser kom arbeta för Frankrike och Storbritannien på västfronten under första världskriget. På bilden tvättas brittiska vagnar av kineser medan britterna tittar på. 

Den förste amerikanska officeren som lärde sig och körde stridsvagn var George Patton. Sedermera befälhavare för amerikanska 3. armén på Västfronten under andra världskriget 1944–1945. Foto: NARA

Patton vid sin första stridsvagn 

George Patton var en del av den amerikanska expeditionsstyrkan på västfronten. Patton fick tidigt upp ögonen för det nya vapnet och blev en viktig kugge i uppbyggnaden av de amerikanska pansartrupperna. USA hade storslagna planer på att sätta upp 29 pansarbataljoner men endast fyra hann bli redo och sättas in vid fronten innan första världskriget var över. Patton på bilden står vid en Renault FT. Han var den förste amerikanska soldat som hade förarutbildning på stridsvagn så när de tio första Renaultvagnarna levererades till den amerikanska expeditionsstyrkan så backade major Patton själv av sju av dessa från järnvägstransporten. 

Frankrikes jätte Char 2C var 4 meter hög. Kriget tog slut i november 1918. Idéer till vagnen kom fram under 1917 och en beställning på 300 vagnar lades men kom aldrig att realiseras. 

Frankrikes storslagna idé 

Det talas ofta om Fullers storslagna operation ”Plan 1919” som aldrig fick se dagens ljus genom att kriget tog slut 1918. Hade kriget fortsatt ett år till så hade kanske bjässen på bilden varit med. Den franska stridsvagnen Char 2C var 4 meter hög och tio meter lång. Något helt annat jämfört med fransmännens lätta stridsvagn Renault FT som vägde runt 6 ton medan denna gigant vägde 69 ton. Tio vagnar byggdes med start 1921, kriget hade tagit slut och det var inte bråttom med att bygga dem. I propagandafilmer framställdes de som supertunga stålmonster, de franska pansarslagskeppen på land, men på slagfältet 1940 märktes de inte. Alla förlorades under sommaren 1940. 

Vidare läsning: 

Tim Gale: "French Tanks of the Great War". (London 2016) 

Bryan Cooper: "The Ironclads of Cambrai – The first great Tank battle". (London 2002) 

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Läs mer om Douglas Haig och västfronten:

Britternas fältmarskalk Douglas Haig

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html