Drömmen om pansarnäven

Militärteoretiker under 1930-talet

Efter första världskriget kom en ny generation av militära tänkare som fick uppmärksamhet likt Jomini och Clausewitz. Detta var en effekt av händelserna under åren 1914–1920. För före 1914 fanns det i stort sett något förenklat bara infanteri, kavalleri och artilleri plus flottan inom en krigsmakt men efter kriget hade nya typer av vapen tillkommit. De hade fått sitt ”genombrott” under första världskriget. Stridsflygplan, stridsvagnar, stridsgas, granatkastare, pansarvärn, luftvärn och ubåtar är några av nyheterna. Så hur skulle dessa nya system utnyttjas?

Fältmarskalk Douglas Haig var en brittisk fältherre som såg att stridsvagnen var ett sätt att bryta upp dödläget som hade uppstått på västfronten under första världskriget. Foto: Imperial War Museums (IWM)

De två viktigaste förändringarna var stridsflygplan och stridsvagnar. Flyg innebar att man kunde verkligen anfalla fienden på djupet utan att egentligen vara där. Stridsvagnen neutraliserade kulan, det vill säga till exempel gevär och kulsprutor. Ubåtar hade visserligen gjort sin debut tidigare fast nu var det  i betydligt större skala.. Det kan ses som en ny generation av kapare med den stora skillnaden att de kunde förflytta sig under vattnet istället för på ytan men det är viktigt att notera att ”riktiga” undervattensbåtar kom först under senare delen av andra världskriget.

Storbritannien och Frankrike var de länder som byggde flest stridsvagnar under första världskriget men det var inte i dessa två länder som stridsvagnen verkligen kom att etablera sig som ett verktyg för segern i ett kommande krig. Utan det var i Tyskland och Sovjetunionen som detta nya vapensystem fick spela huvudrollen. Drömmen om pansarnäven kan ses som det nya tunga kavalleriet. Det som skulle krossa fiendens försvar. 

Sir Basil Liddell Hart var en man som kunde skriva och lyfta fram sina åsikter. Men det har visat sig att han inte alltid höll sig till sanningen när det inte stämde överens med hans bild av verkligheten. Foto: National Portrait Gallery, London

Att undvika utnötningskriget

En av de mer kända militärteoretiker  som kom under mellankrigstiden var Basil Liddell Hart, han upplevde personligen Västfronten under en tid (1915-1916).  Han är mest känd  för indirekt anmarsch (The Indirect Approach) som även benämns som indirekt strategi. Något förenklat kan det förklaras med följande: anfall där fiendes huvudstyrka inte finns och genom detta försöka vinna kriget. Det är ett försök att komma ifrån det som skedde på västfronten 1914–18, ett utnötningskrig.

Problemet är att man måste ändå engagera fiendes huvudstyrka även om man anfaller någon annanstans eftersom annars förflyttar den sig bara dit. Liddell Hart har tydligen hämtat inspirationen till indirekt anmarsch från det amerikanska inbördeskriget (1861–1865), speciellt general William Shermans offensiv som innebär Atlantas fall 1864 och den efterföljande ”marschen till havet”. Det Liddell Hart bortser ifrån är att samtidigt genomförs ett rent utnötningskrig under ledning av två andra generaler, Grant och Meade, i Virginia mot en sydarmé vars befälhavare är Robert.E.Lee. Syftet med detta var att förhindra att Sydstaterna skiftar över trupper från öster till väster. Man utnyttjar sin numerära överlägsenhet, det vill säga en bättre förmåga att ta förluster tack vare ett större befolkningsunderlag, genom att låsa fiendes huvudarmé och därigenom skapa utrymme för trupperna i väster, större geografisk yta vilket ger större möjligheter till flankering av motståndare.

J.F.C.Fuller var en av två ledande brittiska militärteoretiker under mellankrigstiden. Han skrev flera studier om krigshistoria. Foto: National Portrait Gallery, London

Militärteoretikern J.F.C.Fuller inser detta. Han kallar den indirekta strategin för den undvikande strategin när han skriver om första världskriget. Enligt Fuller spelar det egentligen ingen roll var man slåss för fienden har ändå kulan, spaden och taggtråden på varje front. Han trycker istället på vad Clausewitz en gång har skrivit att i ett krig mot en allians ska målet vara att besegra den primära partner eftersom det orsakar att de övriga i alliansen kollapsar.

Mekanisering ses som ett framtidshopp

Både Fuller och Liddell Hart såg i mekaniseringen ett sätt att komma ifrån det som skedde 1914–1918 och skapa ett ”snyggare” krig, manöverkrig istället för utnötningskrig. Inga massarméer utan mindre professionella mekaniserade styrkor bestående av  olika typer av stridsvagnar. Problemet var att den industriella revolutionen medförde förutom en ökad mekanisering att arméerna bara större. Båda två såg en koppling mellan vad som hade skett under amerikanska inbördeskriget och första världskriget, det vill säga delar av en utveckling som de hoppades skulle brytas med stridsvagnen, inga massarméer längre.

Utvecklingen under andra världskriget skulle visa hur fel detta var. De båda sidor i amerikanska inbördeskriget lyckades samla tillsammans drygt 3,1 miljoner under fanorna sett till hela kriget. När den amerikanska krigsmakten når sin högsta punkt under andra världskriget har den 12 294 000 i personalstyrka.

Marskalk Michail Tuchatjevskij kom att revolutionera Röda arméns sätt att tänka krig men fick på samma gång mäktiga fiender. Foto: Wikipedia Commons

Att slå på djupet

En av de största militärteoretiker som kom fram efter under mellankrigstiden var marskalk Michail Tuchatjevskij inom Röda armén. Han föddes 1893 och hade visat duglighet som fältherre under rysk-polska kriget. Genom att han redan var en av de högsta befälhavarna inom Röda armén så hade hans idéer och tankar stor möjlighet att bli praktiskt genomförda. Marskalk Tuchatjevskij skrev att det var av vikt att väl fungerande samverkan fanns mellan de olika förbandstyperna och vapensystem. Det reglemente som kan ses som en grund när Tuchatjevskijs tankar och idéer studeras är fältreglemente 1936 för Röda Armén och där står det följande:

                      ”att enbart  koncentrera större styrkor och resurser  kommer inte vara tillräckligt för att besegra fienden. Man måste säkerställa samverkan mellan alla vapenslag som opererar inom ett område och koordination av förband som opererar på olika ”axlar”.

Vidare sägs det att utnyttjandet av varje vapensystem bör baseras på dess styrka och karaktär. I fältreglementet framgår det att det är speciellt viktigt att koordinationen fungerar på bataljonsnivå för att få en framgångsrik samverkan av vapensystemen. Därför måste det ske en drastisk reduktion av tiden det tar för en order att nå ut till förbanden så att de får tillräcklig tid på sig att förbereda sig inför striden. Samtidigt var Tuchatjevskij väl medveten om att klimatet i Röda armén präglades av ”jag väntar på order” än att agera på på eget initiativ, alltså någon form av uppdragstaktik.

Sovjetiska stridsvagnar under övning 1932 i närheten av Odessa. Närmast kameran lätta T-26 stridsvagnar. Foto: Wikipedia Commons

Stridsvagnsförband var viktiga för Tuchatjevskij eftersom dessa hade den rörlighet som krävdes för att verkligen rycka fram på djupet av fiendes gruppering. Han såg två typer av förband, den ena skulle fungera som understödsvapen åt infanteriet och säkerställa genombrottet av fiendes linjer medan den andra typen  skulle operera på djupet av fiendens gruppering.

Tuchatjevskij  var tre gånger på besök i Tyskland, det var 1925, 1927 och 1932. Han besökte manövrar, vapenfabriker, militära förband och staber. Under det sista besöket som varade i fyra veckor besökte han som sista anhalt på resan Ostpreussens militärdistrikt vars befälhavare var generallöjtnant Werner Blomberg och stabschef var Walter von Reichenau. Detta var en del i det militära utbytet som hade uppstått mellan Röda armén och det tyska Reichswehr efter det ryska inbördeskriget.

Hemligt militärt samarbete

Embryot till samarbete mellan dessa två krigsmakter uppstod så tidigt som 1920, det mottogs så positivt av Sovjetunionen att ledare i Sovjet lovade Tyskland att försöka återupprätta Tysklands gränser från 1914. Sovjet och Polen befann sig i krig med varandra men utanför Warszawa led Röda armén nederlag. Långsamt började ett ordentligt utbyte  mellan dessa krigsmakter utvecklas och det fortsatte fram till 1933, båda nationerna såg fördelar i utbytet. Varför uppstod det?

Den tyska krigsminister Werner Blomberg får en parad för 40 år tjänst 1937. Blomberg är mannen med officersmössan närmast den uppställda truppen. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1988-0106-501 / CC-BY-SA 3.0

Tyskland hade starka restriktioner enligt Versailletraktaten rörande hur dess krigsmakt fick vara organiserad och Sovjet var en ensam stat , utan vänner. Samtidigt såg båda Polen som en potentiell fiende. Så borta i Sovjetunionen hade tyskarna i Lipeck en stridsflygsskola, i Kama en pansarskola och i Tomka ett gasövningsfält (test-anläggning). På stridsflygskolan utbildades cirka 200 piloter och spanare innan samarbetet lades ner. De var inte många men gav Luftwaffe en kader av utbildade flyglärare när deras expansion kom på trettiotalet.

Vilka fördelar ansåg sig Röda armén  få ut av samarbetet? Även om den tyska krigsmakten inte fick ha ett antal vapensystem så hade de stora erfarenheter av dem, till exempel ubåtar, flyg, gas och stridsvagnar, jämfört med vad Röda armén hade. Men även inom andra områden erhölls hjälp som till exempel samband & kommunikationer. Av tyskarna fick de teknisk hjälp, ritningar, erfarenheter, hjälp med att starta produktion och bygga ut sin vapenindustri med mera . Röda armén fick också tillträde för sin  fackpersonal till alla kurser, institutioner, manövrar i tyska krigsmakten men kunde även kommendera personal direkt till förband. De ansåg att den tyska krigsmakten var en av de bästa i världen och detta lade grunden till den sovjetiska rustningsindustrin.  

Den sovjetiska 45 mm pansarvärnskanonen var en förbättrad version av den 37 mm tyska pansarvärnskanonen som Sovjetunionen hade fått licens på av Tyskland. Foto: Wikipedia Commons

Den tyska pansarnäven

Den som brukar utpekas till det tyska pansarvapnets fader är Heinz Guderian. 1929 ville Guderian skapa pansardivisioner där alla vapenslag ingår och där stridsvagnarna skulle ha den primära rollen, han ansåg att enbart stridsvagnar var inte tillräckligt. De övriga vapensystem som skulle ingå i divisionen skulle möjliggöra att stridsvagnarna kunde utnyttjas optimalt.[i]  Motstånd mot detta, att pansar skulle existera i egna divisioner, fanns men Guderian var inte ensam som det skulle visa sig. Både Blomberg (krigsminister 1933–1938) och von Reichenau (departmentschef) tycks ha haft en positiv syn på Guderians idéer. Båda stod nationalsocialisterna nära så möjligheten finns att det är därifrån (Blomberg och von Reichenau) som Hitler blev påverkad att tillåta formering av större pansarförband. I april 1934 när det första steget av formeringen av de tre första  tyska pansardivisioner tas så är von Reichenau klart delaktig i det.

Pansargeneral Heinz Guderian som befälhavare för 2.pansargruppen under operation Barbarossa 1941 besöker ett av sina främre pansarförband. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-L19885 / Huschke / CC-BY-SA 3.0

Kanske det är en ren slump men både Blomberg och Reichenau deltog i utbytet med Röda Armén och sammanträffade med Tuchatjevskij. Blomberg var i Sovjetunionen och besökte militära manövrar 1928 och omnämns som vår vän i korrespondens från Sovjets ambassadör i Berlin 1929 till  marskalk Kliment Vorosjilov. Han hörde visserligen till en av motståndarna mot Tuchatjevskij och hans idéer men det visar att Blomberg hade goda relationer med berörda parter i Röda Armén. Poängen med detta är att det är snarare Röda Armén som påverkar tyska krigsmakten när det gäller pansar än Liddell Hart och Fuller.

Det är viktigt att notera att den stora skillnaden mellan utvecklingen inom Röda armén och brittiska armén är att de brittiska stridsvagnsförespråkarna tror att stridsvagnen i sig själv är lösningen för framtiden medan de sovjetiska stridsvagnsförespåkarna tror på samverkan mellan olika vapenslag. Eftersom tyskarna väljer den senare modellen är det rimligt att anta en del influenser måste härstamma därifrån trots allt förekom det ett intimt militärt samarbete under några år.

Franska medeltunga stridsvagnar 1940, Somua S-35. Fransmännen har bra pansarskydd, rörlighet och en bra kanon men enmanstorn. Chefen skulle göra allt, ingen att delegera till. Foto: Krigsarkivet. 

Men Liddell Hart och Fuller kan ha väckt tankar och idéer men det är Röda armén som gör det möjligt. Hur har då stridsvagnens roll utvecklats i Frankrike och Storbritannien? Både i Storbritannien och Frankrike får stridsvagnen en annorlunda roll. I Frankrike blir den ett rent understödsvapen till infanteriet till en början. Men på trettiotalet börjar utvecklingen av olika mekaniserade divisioner dock de arbetade inte mot en deadline, att andra världskriget skulle komma i september 1939. Så när kriget kom fanns visserligen en slags grund på plats men Frankrike hade ett stort feltänk. Det var enmanstorn för sina stridsvagnar. Tyskarna hade tremannatorn, chef – laddare ­­– skytt.

Första världskriget 1918 och fältmarskalk Douglas Haig med sina officerare. Den framtida fältmarskalken Archibald Montgomery-Massingberd står i bakre raden, nummer två räknat från höger. Foto: Wikipedia Commons

Det räcker med stridsvagnar

I Storbritannien är det förespråkarna för stridsvagnens överlägsenhet som vinner, puritanerna.  Ett stridsvagnsförband (brigadstorlek) behöver egentligen bara stridsvagnar, möjligen  komplettera med några bandkanoner. Det är först 1935 som det första utkastet till en mobil division med inslag av olika vapenslag börjar att existera. Initiativtagaren är fältmarskalken Archibald Montgomery-Massingberd. Han utpekades av Liddell Hart som en av motståndarna till mekanisering i den brittiska armén vilket har visat sig vara fel.  Kanske Liddell Hart ogillande honom med tanke på att han var en av Haigs mannar. Haig var ingen favorit hos Liddell Hart. 

Montgomery-Massingberd förespråkade vad man kan kalla en mekaniserad division medan de ledande stridsvagnsförespråkarna  (Fuller, Hobart, Lindsay, Broad) var puritaner, endast stridsvagnar möjligen någon bandkanon. Taktiken utvecklades inte nämnvärt heller hos britterna, till exempel i den första brittiska handboken om stridsvagnsförband (1929) berörs knappt strider mellan stridsvagnsförband och när en ny version kommer 1931 har man lyckats undvika detta igen. Det uttrycks inte heller några idéer som kan jämföras med ”Deep Battle”.

Stridsvagnen under första världskriget hade sina begränsningar. Den var långsam, opålitlig och en plåga för besättningen. De behövde rejäl återhämtning efter några timmar med avgaser i vagnen. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Men Fuller hade idéer som kan liknas vid ”Deep Battle”, hans plan för en offensiv 1919. Problemet med denna plan var att den inte var praktiskt genomförbar. Planen var uppdelad i tre faser:

I: En styrka bestående av stridsvagnar skulle bryta igenom fiendes linjer och tränga in på djupet och slå hans högre högkvarter, det vill säga eliminera ”hjärnan”.

II: Därefter anfall på fiendes huvudlinje i syfte att bryta upp den, genom det som skett i fas ett blir striden inte långdragen.

III: Sedan sker förföljande av en bruten fiende med en speciell styrka bestående snabba stridsvagnar, lastbilsburet infanteri och kavalleri. För att knäcka fiendes vilja att slåss behövs ett förföljande som är 240 km långt.

Det är viktigt att notera att första fasen ska klaras av innan fas två inleds. Vad innebär fas ett? Slå ut fiendens högkvarter innan man slår fiendens styrkor, alltså paralysera honom genom att "hjärnan" är borta. Nu raljerar jag; tänker vi slagfältet vid  Borodino 1812, skjut Napoleon först därefter slår vi franska armén. 

Att påstå att detta är grunden för Guderians och Tuchatjevskijs taktik är löjeväckande. Båda två dessa herrar har givit gamla idéer nytt liv genom att stridsvagnen har fått tillbaka rörligheten för militära förband på slagfältet. Det som massarméer tillsammans med kulsprutan och taggtråden tog bort under första världskriget. Skapa utrymme för kavalleriet igen, fast i form av pansartrupper. 

Det finns en vital skillnad mellan de båda och det är hur genombrottet av fiendes linjer ska ske. Tuchatjevskij skiljer på styrkan som skapar genombrottet och styrkan som penetrerar på djupet, dvs att en skapar det som den andra utnyttjar. Hos Guderian däremot är alla en styrka, skapar genombrottet och tränger fram på djupet. Alltså målet för genombrotten är att skapa en inringning, precis som Hannibal vid Cannae 216 f.kr. fast flera storlekar större. 

Den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-28. Här en parad på Röda torget den 7 november 1939. Notera att vagnen har ett kanontorn och två kulsprutetorn, ett slags slagskepp på land. Foto: Wikipedia Commons. 

Röda armén tappar "huvudet"

Tuchatjevskij är egentligen inte ensam bakom ”Deep Battle” , den viktigaste kollegan var en annan marskalk  inom Röda Armén. Men han omkom  i en flygolycka 1931 endast 37 år gammal. Det var marskalk Vladimir Triandafillov och även han var på besök i Tyskland (1927). Han och Tuchatjevskij var jämnåriga (födda 1894 respektive 1893). Eftersom det förekom ett omfattande utbyte mellan de båda länderna (Sovjetunionen och Tyskland) är det inte konstigt att de påverkar varandra, till exempel stridsvagnarna Neubaufahrzeug och T-28 som tas fram för respektive krigsmakt i början av trettiotalet har stora likheter med varandra. Tyvärr för de båda så var denna typ av utformning en återvändsgränd vad gäller stridsvagnsdesign. Röda arméns första större mekaniserade förband bildades 1930, det var brigadstorlek. 1932 började formeringen av de två första mekaniserade kårerna (= divisioner), den ena i Leningrads Militärdistrikt och den andra i Ukrainas Militärdistrikt.

Men när andra världskriget bröt ut så var det den tyska armén som hade de stora framgångarna med pansartrupper. Detta för i Röda armén hade många av pansarförespråkarna blivit avrättade i den stora utrensningen som Stalin genomförde inom krigsmakten. Tuchatjevskij själv blev avrättad, sommaren 1937. Utrensningarna i Röda armén gjorde att nytänkandet inom densamma avstannade för en period.

En annan aspekt av Liddell Harts tankar kommer fram i historieverket ”Andra Världskrigets historia del 1 & 2”. Att han fortfarande tror på att försvarsstrid är överlägsen anfallsstrid trots vad som har skett under andra världskriget. Under trettiotalet före kriget var hans åsikt att det var helt onödigt för den brittiska armén att skapa en brittisk expeditionskår som skulle skickas över till kontinenten eftersom fransmännen skulle klara av allt (försvaret) själva, det enda en brittisk expeditionskår skulle innebära var att  meningslösa offensiver ägde rum.

Den tyska 7. pansardivisionen i väntläge sommaren 1940. Tydligen inte oroade för fientlig flyg och som synes inte bara stridsvagnar i divisionen. 

Liddell Hart var journalist i många år och tydligen väldigt duktig på att marknadsföra sig själv och sina idéer. Dessutom har han en förmåga att formulera sig väl i skrift vilket har gjort hans alster lättillgängliga. Ett flertal forskare/historiker har börjat uppmärksamma att Liddell Hart inte alltid sa hela sanningen, det vill säga anpassade den för att passa hans teorier. J.P.Harris har i en artikel lagt fram att en doktrin med namnet Blixtkrig är en tidningsanka, det vill säga den fanns inte. Kenneth Macksey har i sin biografi om Heinz Guderian påpekat att det som står om Liddell Hart i Guderians memoarer  (i den engelska översättningen där Liddell Hart har skrivit förordet) finns inte med i den tyska versionen.

Jämför vi vad Fuller, Guderian, Tuchatjevskij och Liddell Hart har skrivit under mellankrigstiden finner vi att Guderian och Tuchatjevskij kan anses som framstående militärteoretiker medan Fuller och Liddell Hart är snarare drömmare, det vill säga deras idéer saknar delvis förankring i verkligheten.

Vidare läsning:

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

J.F.C.Fuller: ”The Conduct of War 1789-1961”. (London 1962) 

Richard Simpkin: ”Deep Battle, The Brainchild of Marshal Tukhachevskii”. (London 1987)

Manfred Zeidler: ”Reichswehr und Rote Armee 1920-1933, Wege und Stationen einer ungewöhnlichen Zusammenarbeit”. (München 1993)

J.Harris&F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990)

Kenneth Macksey: ”Guderian, Panzer General”. (London 1975)

Walther Nehring: ”Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945”. (Stuttgart 2000) 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Vill du läsa om sovjetiska stridsvagnsbrigader på östfronten:

Det röda stålet under andra världskriget

Den ryska invasionen kollapsar

 Undergången i Ostpreussen 1914

De fick gå till fots för att ta sig fram i skogen för att nå ut till vägen mot Niedenburg.  Befälhavaren för ryska 2. armén, Aleksandr Samsonov, och hans stabschef med följe marscherade som en klunga genom skogen i mörkret för att ta sig tillbaka söderut, alla vägar verkade blockerade av tyska förband. Samsonov hördes muttrade: ”Tsaren litade på mig.”

Två ryska arméer invaderade Ostpreussen 1914. En från öster och en från Söder, då Warszawa vid denna tid var en del av Tsarryska imperiet. Ryssland hade förbundit sig att hjälpa Frankrike. Foto: Wikipedia Commons.

Aleksandr Samsonov tillhörde de elva viktigaste befälhavarna i ryska armén vid krigsutbrottet 1914. Han var nämligen befälhavare för en av sex ryska arméer som fanns längs fronten mot Tyskland och Österrike-Ungern.  Vid första världskrigets utbrott 1914 utnämndes Samsonov till chef för ryska 2. armén inför invasionen av Ostpreussen. Den andra styrkan i Rysslands invasionsstyrka var ryska 1. armén under befäl av Paul Rennenkampf. De båda arméerna ingick i Nordvästfronten som leddes av Jakov Zjilinskij. Rennenkampf skulle invadera Ostpreussen från öster medan Samsonov skulle göra det från söder. Båda hade varit framgångsrika kavallerister. Mot sig hade de den tyska 8. armén.

Aleksandr Samsonov var en erfaren kavalleribefälhavare och nu hade han fått förtroende att leda ryska 2. armén i strid. Hans armé bestod av sex kårer. 

Inte en invasion utan två

Alliansen mellan Frankrike och Ryssland 1914 innebar att ryska styrkor skulle snarast efter ett eventuellt krigsutbrott utföra en invasion av Tyskland med syfte att skapa ett tvåfrontskrig. Detta då Frankrike visste att de skulle utsättas för en tysk invasion vid ett eventuellt krigsutbrott. Nu gjorde inte ryssarna exakt som fransmännen ville för man hade egna mål. De planeras istället för två invasioner, en norr mot Ostpreussen och en i söder mot provinsen Galizien i Österrike-Ungern. Den senare sköttes av Sydvästfronten med fyra ryska arméer.

Den ryska planen gällande invasionen av Ostpreussen byggde på samordning mellan två arméer.  Det var bara ett problem med detta då ryska toppskiktet bland befälhavarna var delade i två läger, som inte gärna arbetade tillsammans.  Den viktigaste skillnaden var vilken falang man tillhörde, krigsministern Vladimir Suchomlinovs eller överbefälhavaren (Stavka) storfursten Nikolajs. För att skapa balans mellan de olika falangerna så innebar det ofta att kom en arméchef från en falang då kom stabschefen automatiskt från den andra. Ibland var det så att de två vägrade samtala direkt med varandra, vilket till exempel var fallet med Rennenkampf och hans stabschef Georgi Mileant. Den sistnämnde var från Suchomlinovs falang. Sedan var det inte bättre att Rennenkampfs överordnade Jakov Zjilinskij, chefen för Nordvästfronten, också var en som stödde Suchomlinov och därigenom fick stora samarbetsproblem med Rennenkampf . Hos 2. armén var förhållandet tvärtom, där kom arméchefen Samsonov från Suchomlinovs falang.

Notera avsaknaden av hjälm. Ryska armén under första världskriget hade egentligen inte hjälm, det var raritet kan vi säga. Foto: Reddit

Kavalleristen leder anfallet

Samsonovs armé bestod av sex kårer men en kår avdelades till att agera flankskydd åt ryska 1. armén och avancera mot fästningen Lötzen vid de Masuriska sjöarna. Hans kvarvarande fem kårer avancerade norrut mot linjen Deutsche Eylau – Osterode – Allenstein. En kavalleridivision avdelades som flankskydd på respektive flank. Ostpreussen skulle erövras.

Aleksandr Samsonov föddes i november 1859 i byn Andrejevka i Kirovogradområdet som tillhörde guvernementet Cherson. Han var 54 år vid första världskrigets utbrott. Han hade under sin karriär utmärkt sig som kavallerist, speciellt under rysk-japanska kriget 1904–1905 där han bland annat ledde kosacker utrustade med lansar som krossade japanska kavallerister med sabel vid Yujiatun den 17 maj 1904. Samsonovs framgångar ledde till fler utmärkelser och han utnämndes till generallöjtnant vid 44 år. Hans nya position efter ryska-japanska kriget blev stabschef vid Warszawas militära distrikt under några år innan han utnämndes till generalguvernör över Turkestan och befälhavare över Turkestan där han stannade till första världskrigets utbrott.  Då återvände han till Warszawa för att ta befälet över ryska 2. armén.

Soldaterna i tyska XX. kåren kände området och terrängen väl, de hade övat för att försvara området. De var inte många men motiverade.Foto: Wikipedia Commons

Mot hans armé i Ostpreussen stod initialt endast en tysk kår, XX. under befäl general Friedrich von Scholtz, med två divisioner.  En viktig fördel för den tyska kåren var att de hade under de senaste två åren genomfört flera övningar i området som de skulle försvara. Officerarna i kåren var välbekanta med både trupp och terräng. Denna fördel blev ännu större med tanke på hur saker gjordes på den ryska sidan. Ryska stabsofficerare visste ytterst sällan vilken stab de skulle tillhöra förrän vid själva mobiliseringen. Så de var varken bekant med trupp eller terräng. Sedan existerade ett annat problem, de ryska kårerna använde olika kodnycklar så radiokommunikationen till arméhögkvarteret skedde i klartext (vilket tyskarna givetvis avlyssnade). Detta problem hade inte löst innan invasionen.

21 augusti 1914 över gränsen

Samsonovs armé uppmarsch längs sandiga vägar var plågsamt för trupperna, de kunde hålla cirka 20 km per dag och uppmarschen tog fem dagar.  Äntligen den 21 augusti börjar hans armé att korsa gränsen och den ryska centern i form av XV. kåren erövrar Niedenburg med lätthet men vidare avancemang norrut mötte på hårt motstånd, bland annat av 1. ostpreussiska jägarbataljonen som var kända för vara goda skyttar. Denna bataljon tar rejält med stryk men ryska XV. kåren tar 4000 man förluster under två dagar och kriget har knappt börjat.  Frontchefen Zjilinskij pressar Samsonov att hans armé ska fortsätta framåt till linjen Osterode –  Allenstein, ytterligare drygt 50 km norrut, innan den tar halt.

På andra sidan börjar tyskarna skifta förband från norr, fronten mot Rennenkampf, till söder mot Samsonov. Tyskarna har i norr tre fältkårer och det ryska spaningsflyget upptäckte att en kår anländer till söder. De andra två tappar faktiskt ryssarna bort. Då Rennenkampf inte hade stridskontakt lyckas tyskarna omgruppera alla tre kårer till söder mot Samsonov. De två ryssarna tappar koll på antog ryssarna hade retirerat mot fästningen Königsberg för att förstärka försvaret där, dit Rennenkampf höll på att avancera i ett långsamt tempo.

Det ryska artilleriet på väg till fronten. Stor del av det ryska artilleriet var uppbundet i olika fästningar och fortifikationer. Ammunitionsåtgången under striderna i augusti 1914 visade sig bli högre än vad ryssarna hade räknat med. 

Samsonov märker ett ökat tryck på sin vänsterflygel då där finns nu två tyska kårer, XX. och den nya I, som strider i området nordväst och väster om Niedenburg.  Samsonov får intrycket att det här som tyskarna har koncentrerat sina styrkor. Samsonovs center splittras då hans XV. kår dras in i dessa strider. Detta hans andra centerkår och högra flygel fortsätter avancemanget norrut, Högerflygel i form av ryska VI. kåren erövrar Bischofsburg, öster om Allenstein, den 25 augusti medan Samsonovs andra centerkår närmar sig Allenstein. Då plötsligt dyker den tyska generalen August von Mackensen med sin XVII. kår upp och anfaller rakt in Samsonovs högerflygel, en division från ryska VI. kåren, norr om Bischofsburg, och slår divisionen sönder och samman. Samtidigt som den andra borttappade tyska kåren anfaller den andra divisionen i kåren. Hastig reträtt inleds av den ryska kåren och detta debacle rapporteras inte vidare till Samsonov förrän ett dygn senare men inte i full detalj.

Allt lugnt eller?

Samsonov är väl medveten om hårda strider på sin vänsterflygel och center men lyckligt ovetande om vad som egentligen händer på högerflygeln. Rapporterna om högerflygeln som når Samsonov är oklara samtidigt som varken Zjilinskij eller Rennenkampf skickar några rapporter om att de har tappat bort två tyska kårer.  Samsonov tror att stridens tyngdpunkt är hos XV. kåren och inte vid Allenstein och Bischofsburg på hans högerflygel.  Order skickas ut på kvällen den 27 augusti.  Den ryska kåren, som tagit Allenstein får order om att förstärka XV. kåren och lämna över kontrollen av Allenstein till ryska VI. kåren. 

Tidigt på morgonen den 28 augusti tar Samsonov den fatala beslutet att bege sig till fronten och XV. kåren i syfte att stabilisera vänsterflygel och centern samt få igång avancemanget mot Osterode.  Den ryske befälhavaren i Allenstein skickar iväg spaningsflyg för att klarlägga läget både i öster och väster om staden. De rapporteras att trupper marscherar mot Allenstein från öster och det antas automatiskt att det är ryska VI. kåren. Ingen befälhavare på rysk sida vet att denna ryska kår genomför en full reträtt söderut och det är tyska soldater som är på väg mot Allenstein från en av tyska kårerna som man tappat bort. Ett spaningsflyg skickas tillbaka till de marscherade trupperna för att kasta ner order men skjuts ner. Att planet inte återvändo väcker inget alarm utan ses mer som att sånt händer.

Katastrofen uppdagas

Samsonov anländer till ryska XV. kåren och gratulerar dem till deras seger över tyska 41. division men snart blir det smolk i bägaren.  Läget börjar bli allt klarare för Samsonov, vänsterflygel verkar inte hålla och tyskarnas huvudstyrka är kanske inte framför ryska XV. kåren utan längre österut vid hans högerflygel. Samsonov bestämmer sig för att bege sig österut med staben för att söka kontakt med kårerna där i ett sista försök att rädda situationen.  Dock det ryska försvaret där har kollapsat och det finns inte längre något ordnat försvar. Samsonov träffar på sprängda rester och börjar forma tankarna om ”Jag har svikit tsaren”. Tyska förband har återerövrat Allenstein utan större svårigheter. Detta slag om Allenstein 26 augusti–30 augusti kom senare i ett propagandistiskt genidrag att bli slaget vid Tannenberg. Det tyska radarparet Paul Hindenburg och Erich Ludendorff, som fått befälet över tyska 8. Armén, visade ryssarna hur strid skulle genomföras.

Samtidigt har tyskarna från väster återerövrat Niedenburg, vilket hindrar ryska urdragning.  Allmän reträtt beordras visserligen men det är för sent. Samsonov inser att han har förlorat och hans armé har lidit ett förödande nederlag. Samsonov skiljer sig från klungan i skogen och hans stabschef hör ett skott som ekar i skogen. Det var den 30 augusti 1914.  Hans trupper hade korsat gränsen den 21 augusti. 

Här är inte ryska soldater på marsch för att invadera utan på väg till krigsfångenskap. I bakgrunden syns en tysk ulan som eskorterar dem. 

Så halva ryska invasionsstyrkan var utslagen endast Rennenkampfs 1. armé var kvar. När Samsonovs nederlag stod klart för Rennenkampf beordrade han tillbaka sina främre förband och etablerade en ny huvudförsvarsposition samtidigt som Nordvästfrontens befälhavare Zjilinskij försökte stärka försvaret genom att tillföra nya förband.

Striderna om Ostpreussen pågick ytterligare ett tag medan reträtten fortsatte för Rennenkampf. Tyskarna kunde nu koncentrera sig på hans styrkor. Den 14 september var hans armé ute ur Ostpreussen. Den ryska invasionen med 500 000 man och 1 140 artilleripjäser var över efter en månads strider och den ryska styrkan var helt slagen i spillror. Tyskarna hade tagit närmare 150 000 krigsfångar under striderna.

En månads krig hade orsakat skador på Ostpreussen, men den ryska plundringen av provinsen förvärrade det hela. En dstor del av stöldgodset – eller som det hette: konfiskerat gods – fördes till Vilnius och enligt listorna från det ryska militärdistriktet fanns det 697 olika typer av föremål, exempelvis möbler, sanitetsgods, bestick och klockor.

Mer historia om Ryssland och Sovjetunionen:

Stalin skapar en illusion

Hitler och Stalin delar på Polen:

Molotov-Ribbentrop 23 augusti 1939

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

En udda tysk division

1. skidjägardivisionen

Sommaren 1944 hade precis börjat då den tyska 1. skidjägardivisionen ser dagens ljus. Det var tyska 1. skidjägarbrigaden som utan några åtgärder kom att få ny beteckning: 1. skidjägardivisionen.  Förbandet befann sig den 2 juni 1944 i närheten av staden Kovel vid Pripjatträsken mitt på den centrala delen av Östfronten.

Skidjägare fick många Sturmgewehr, som kan ses en tidig automatkarbin, Vanliga infanterister fick oftast en Mauserkarbin, ett repetergevär. Foto: Reddit

Den nya divisionen ingick i LVI. pansarkåren som tillhörde tyska 4. pansararmén.  Denna kår hade inför sommaren 1944 skiftat från armégrupp Mitt till armégrupp Nordukraina.  Brigaden började formeras i augusti 1943 i regi av armégrupp Mitt och brigaden skulle ha två skidjägarregementen med vardera två bataljoner. Understöd skulle finnas i form av en tung bataljon, en artilleribataljon och en tung granatkastarbataljon. Brigaden skulle även ha en pionjärbataljon och stormkanonbataljon.

Brigaden tilldelades 270. stormkanonbataljon som senare fick ändrad beteckning till 152. panzerjägerbataljonen (augusti 1944). I vilket fall brigaden hade en egen liten pansarnäve. Foto: Flickr

Självständiga jägarbataljoner

Tyskarna hade ett antal självständiga jägarbataljoner på Östfronten som bland annat hade stridit som Gruppe von Manteuffel (befälhavare överste Günther von Manteuffel) vid slaget om Kursk 1943. De bestämde att skapa ett större förband av dessa.  Detta med tanke på vinterkrigföring. Normalt hade tyskarna sina bergsdivisioner men detta var lite nytt.  Det talades om Karelen men det blev Pripjatträsken.

Officerare ur 1. skidjägarbrigaden och deras förbandssymbol, en skida liggande på ett eklöv, syns tydligt. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-692-0274-06 / CC-BY-SA 3.0

Dessa jägarbataljoner som användes för brigaden var enormt starka bataljoner 1169 man vid full styrka. Deras stridsstyrka (kampfstärke) var normalt minst 700 jämfört med en vanlig skyttebataljon som vid full styrka, 861 man, hade 450 till 500 i stridsstyrka (kampfstärke).

Tittar vi närmare på just 13. jägarbataljonen sommaren 1943 så skulle en jägarbataljon enligt arkivmaterial i Bundesarchiv ha 49 lätta kulsprutor, 6 tunga kulsprutor, 6 8 cm granatkastare, 4 20 mm luftvärnsautomatkanoner Flak 38 på halvbandvagnar, 3 tunga pansargevär PzBüsche 41, 2 7,5 cm infanterikanoner, 9 7,5 cm pansarvärnskanoner PAK 40 samt 4 eldsprutor.

Organisation jägarbataljon sommaren 1943

Stab (med pionjärpluton)

3 skyttekompanier (kulsprutor, granatkastare)

1 tungt kompani (luftvärn, tunga kulsprutor, infanterikanoner)

1 pansarvärnskompani (pansarvärnskanoner, tunga pansarvärnsgevär) 

Så det var mycket eldkraft i dessa bataljoner som blev stommen i den nya brigaden. Formeringen inleddes och brigaden kom att anses redo för fronten i januari 1944.

Här på bilden syns en Opel Maultier. Tyskarna ersatte den bakre hjulaxeln med band i syfte att öka framkomligheten under dåliga väderförhållande och dåliga vägar som var vanligt på östfronten. Foto: www.worldwarphotos.info

Mycket bandfordon

Brigaden var välutrustad, välbeväpnad och faktiskt motoriserad till stor grad.  Fordon som halvbandslastbilen Maultier, halvbandsmotorcykel Kettenkrad, bandtraktorn Raupenschlepper Ost, terränglastbilar, terrängbilar med mera fanns i förbandet. ”Rörlighet” var ett motto för brigaden.  Tittar vi på fordonsparken så får vi associationer till den svenska Norrlandsbrigaden. Den tyska skidjägarbrigaden hade förbättrad terräng och översnökapacitet jämfört med vanliga tyska infanteridivisioner och betydligt mer motoriserad med band- och terrängfordon.

Här på bilden syns bandtraktorn Raupenschlepper Ost som dragfordon till 10,5 cm haubits leFH 18. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-203-1696-25 / Grah / CC-BY-SA 3.0

Förbandet trots sin speciella inriktning kom att strida på den centrala sektorn på Östfronten hela kriget och slutade sina dagar i dagens Tjeckien och kapitulerade till Röda armén.

Konstiga siffror

Brigaden var ett starkt förband,. Enligt rapport till tyska 2. armén den 1 juni 1944 så hade 1. Skidjägarbrigaden följande styrka 13 688 man. Med andra ord ett mycket manstarkt förband, det motsvarar ju en division i personalstyrka.

Här kommer det underliga. Tyska förband hade två begrepp som motsvaras av stridsstyrka (combat strength på engelska) och som synes är det en rejäl skillnad mellan dem. Detta beror på. något förenklat, att i det förstnämnda, Gefechtstärke, räknas det stridande förbandet i stort medan andra fallet, Kampfstärke, räknas de som faktiskt har stridande roll.

Förbandet hade redan från början en bataljon med tunga granatkastare, 12 cm GrW 42. Bataljon skulle ha 36 granatkastare vid full styrka. Foto: Kurt Wittig 

Så Gefechtstärke för brigaden var 7 258, vilket motsvarar 53% av den totala styrkan medan Kampfstärke var 5 739, vilket motsvarar 42%,. Normalt ska dessa procentsatser ligga på cirka 75% respektive  55%., vilket tyder på att hos brigaden finns mycket överflödig personal som inte har stridande roll.  Varför? Kanske de bedrev utbildning av soldater från andra förband. Jag har sett detta hos ett annat förband. Men jag har inget bra svar.

En jämförelse med en normal infanteridivision med personalstyrka på 12 407 man, den hade haft en Gefechtstärke på 9130 man, lika med 74%. Alltså markant högre stridsstyrka.

Uppgradering till division

Alltså sommaren 1944 skedde uppgraderingen av förbandet till division, initialt bara till namnet men en tredje skidjägarbataljon till varje regemente började formeras. Varje bataljon skulle bestå av tre jägarkompanier och ett tungt kompani. Sedan började organiseringen av ett artilleriregemente till divisionen, vilket innebar att förbandet skulle få ytterligare två artilleribataljoner.  Som standard var 1944 så hade infanteridivisioner en fysiljärbataljon, finare ord för en infanteribataljon, så även en skidfysiljärbataljon sattes upp för skidjägardiviisonen. Denna fysiljärbataljonen ersatte spaningsbataljonen i infanteridivisionerna. Den var utrustad och organiserad som en infanteribataljon, tre skyttekompanier och ett tungt kompani.

Endast en skidjägardivision sattes upp och den stred hela kriget på den centrala sektorn på Östfronten och slutade kriget i dagens Tjeckien genom att kapitulera till Röda armén. Foto: Reddit. 

Organisation 1. Skidjägardivisionen januari 1945

Stab

1. skidjägarregemente (3 bataljoner, 1 pionjärkompani, 1 tungt kompani)

2. skidjägarregemente (3 bataljoner, 1 pionjärkompani, 1 tungt kompani)

1. tunga skidjägarbataljonen (pansarvärn, infanterikanonvagnar, luftvärn)

152. panzerjägerbataljonen (21 stormkanonvagnar)

1. skidfysiljärbataljonen (= organiserad som infanteribataljon)

152. artilleriregementet (3 bataljoner och 1 tung granatkastarbataljon)

85. skidpionjärbataljon

plus understödsenheter.

Vid full styrka: 14 235 man.  Divisionen hade i början av januari 1945 en styrka på 12 014 man. 

Ser vi till utrustning, vapen och fordon så är divisionen mer i nivå med en tysk pansargrenadjärdivision än en tysk infanteridivision. Till exempel artilleriregementet var helt motoriserat, visserligen bland annat med bandtraktorn Raupenschlepper Ost. Divisionen hade starkare luftvärn än en infanteridivision, både 37 mm (9 st) och 20 mm (16 st) luftvärnsautomatkanoner monterade på halvbandvagnar.

Varje skidjägarregemente skulle ha 8 20 mm luftvärnsautomatkanoner monterade på halvbandvagnar. Som tidigare skrivit, "Rörlighet" var ett ledord för förbandet. Foto: Bundesarchiv, B 145 Bild-F016224-0034A / CC-BY-SA 3.0

Mycket bly

Divisionen hade mycket tunga vapen. Artilleriregementet skulle ha 24 10,5 cm haubitsar leFH18, 12 15 cm haubitsar sFh18 och 36 12 cm granatkastare GrW 42. Sedan hade 1. tunga skidjägarbataljonen sex stycken 15 cm infanterikanonvagnar. Varje skidjägarbataljon skulle ha 4 7,5 cm infanterikanoner och 6 8 cm granatkastare, vilket ger varje regemente 12 infanterikanoner och 18 granatkastare.

Ett udda tysk förband på östfronten som bara blev ett i mängden.  Det fanns över 150 divisioner på östfronten sommaren 1944 när divisionen bildades. Ser vi på striderna 1945 så stred divisionen sida vid sida med infanteri-, pansargrenadjär- och pansardivisioner och verkar har haft stridsuppgifter som en vanlig division. Tanken med förbättrad terräng och översnökapacitet verkar inte ha haft någon särskild betydelse utan divisionen sattes in där det behövdes.

Vidare läsning

Gunter, Georg: Die deutschen Skijäger. Von den Anfängen bis 1945. (Eggolsheim 2005)

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Historien om 2. fallskärmspansargrenadjärdivisionen Hermann Göring 1945:

Hitlers elit övergav Königsberg

En kort historia om tyska 24. pansardivisionen. 

Tyska 24. pansardivisionen får en andra chans

Läs mer om Luftwaffes markstridsförband i Normandie 1944

Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Hitlers elit övergav Königsberg

 700 års tysk närvaro tar slut

Generalöverste Georg-Hans Reinhardt, vars stridsvagnar nästan intog Moskva 1941, blickade ut över stabskartan där hans stabschef, generallöjtnant Otto Heidkämper, förklarade läget nu i januari 1945 efter morgonens storanfall mot armégrupp Mitt som de sovjetiska fronterna, 2. vitryska och 3. vitryska, hade inlett.  Anfallet hade dels träffat hans norra flank och var där riktad mot Königsberg samt hans södra flank där målet verkade vara Danzig-området. Slutstriden om Ostpreussen hade inletts.

Den röda guden, det sovjetiska artilleriet, öppnade eld längs fronten. Nu skulle offensiven inledas och Königsberg erövras. På bilden en sovjetisk kanonhaubits 15,2 cm ML-20. Foto: Emmanuil Yevzerikhin (www.waralbum.ru)

Anfallet börjar

Löjtnant Karl Knoblauch, den tidigare observatören i en Junkers Ju-88 som hade marktjänst efter en lungskada, vaknade av ett öronbedövande smällande den 13 januari 1945. Han tittade på sin klocka: 07.01! Han förstod att det var ett sovjetiskt storanfall på gång. Den 2. fallskärmspansarfysiljärbataljonen Hermann Göring tillhörde reserven hos 2. fallskärmspansargrenadjärdivisionen Hermann Göring vid Reinhardts norra flank., strax söder om Insterburg. Avståndet till Königsberg var mindre än 100 km. Han insåg att nu börjar allvaret.

Staben för 2. fallskärmspansarfysiljärbataljonen Hermann Göring där Knoblauch är längst till vänster och kapten Wolf är tredje man från vänster.  Foto: Karl Knoblauch

Namnet fallskärmspansarfysiljärbataljonen låter mer imponerade än det egentligen var, cirka 600 man och inga pansarfordon, endast lastbilar och lättare motorfordon. Tunga vapen enligt listorna, 10  8 cm granatkastare, 6 20 mm luftvärnsautomatkanoner och 2 7,5 cm lätta infanterikanoner. Dock allt fanns inte, inga 20 mm akan!.

Röda guden öppnar eld

Röda armén hade inför offensiven i Ostpreussen samlat stora artilleristyrkor som stod till frontbefälhavarna Konstantin Rokossovskijs och Ivan Tjernjachovskijs förfogande. Den 10 januari 1945 hade 3. vitryska fronten (Tjernjachovskij) 4213 pjäser med 7,6 cm kaliber eller högre, 4 490 granatkastare (8,2 cm och 12 cm) samt 567 salvpjäser medan 2. vitryska fronten (Rokossovskij) hade ännu mer 5 793 pjäser med 7,6 cm kaliber eller högre, 5 411 granatkastare (8,2 cm och 12 cm) samt 970 salvpjäser. Det gör totalt 21 144 kanoner, granatkastare och salvpjäser. Då frontlinjen i januari 1945 var 550 km kunde Röda armén gruppera nästan 40 pjäser per kilometer rakt av utan att koncentrera sig. Givetvis hade anfallet norrut i januari mot Ostpreussen och Pommern hade också gott understöd av stridsvagnar och stormkanoner, totalt drygt 3 850. 

Det sovjetiska pansaret, på bilden tunga IS-2 stridsvagnar med 12,2 cm kanoner, knäckte de tyska försvarslinjerna och började rycka fram på djupet. Foto: RIA Novosti archive, image #611869 / Alexander Kapustyanskiy / CC-BY-SA 3.0

Doktrinen i Röda armén var att koncentrera artilleriet vid genombrottsektorer och i Ostpreussen blev det mellan 160 till 240 pjäser per km vid genombrottssektorer. Dessa utgjorde ca 10 till 15 procent av frontlinjen men hit koncentrerades 55 – 60 procent av artilleristyrkan. Detta innebar att en mur av eld och bly drog fram över de tyska försvararna.

Även stora flygstyrkor sattes in

Luftwaffe hade länge fört en kamp där deras resurser hela tiden var otillräckliga och i försvaret av Ostpreussen 1945 var det inte annorlunda. Den 10 januari 1945 hade sovjetiska flyget i 2. vitryska och 3. vitryska fronten tillsammans 1 257 insatsberedda jaktplan, 1 015 attackplan (Sturmoviks) samt 432 bombplan samt 227 lätta nattbombare (Po-2). Mot detta hade Luftwaffes 6. flygflottan 153 insatsberedda jaktplan, 76 nattjaktplan, 10 bombplan, 278 attackplan, 47 nattattack, det vill säga 564 tysk stridsflygplan redo mot 2931 sovjetiska plan. Men tyska 6. flygflottan skulle även verka mot 1. vitryska fronten under marskalk Georgij Zjukov längre söder om Rokossovskijs front, så styrkeförhållandena var snarare 1 mot 10.

Det sovjetiska attackflyget i form av Iljusjin IL-2 Sjturmovik med sina kanoner, kulsprutor och attackraketer attackerade tyska positioner hela tiden. Tyska soldater refererade till dem som "svarta döden".  Foto: Dmitrij Tjernov

Det sovjetiska flyget i 2. vitryska och 3. vitryska fronten flög över 10 000 uppdrag i direkt understöd till fronttrupperna under de första dagarnas offensiv i Ostpreussen fram till 18 januari. Det tyska flyget hade förutom få plan en enorm bränslebrist, vilket begränsade deras möjligheter att verka.

Styrkeförhållande Ostpreussen januari 1945

	Röda armén	Wehrmacht
Personal	1,7 miljoner	580 000	2,9 mot 1
Stridsvagnar och stormkanonvagnar	3 850	700	5,5 mot 1
Artilleri och granatkastare	21 144	8 200	2,6 mot 1
Stridsflygplan	2931	564	5,2 mot 1

Not: Volkssturm sägs att ha haft 200 000 i personal dock deras stridsvärde var mycket begränsat. Det kan kallas ett slags hemvärn men bör ses mer som en milis med tanke på deras otillräckliga utbildning och bristande beväpning. Så de räknas ej med ovan.

Ibland måste man varva ner. Karl Knoblauch tar ett bloss under en paus i striderna. Foto: Karl Knoblauch

Flitens lampa lyser

Bataljonen kom snart i strid och det fanns inte längre någon tysk försvarslinje att tala om. Sovjetiska pansarstyrkor hade brutit igenom på flera ställen. Bataljonchefen kapten August Wolf såg hur adjutant Knoblauch tog fram sin fickkalender i en stridspaus och antecknade. Wolf kunde denna gång inte låta bli att fråga om detta.  Han hade sett Knoblauch med kalender flera gånger sedan han hade tagit över bataljonen, och varje gång var det som om flitens lampa lyste.

”Jag har fört dagbok sedan 1938 för jag tycker det är rätt att dokumentera händelserna i denna tid, förvisso ur den lilla mannens perspektiv”, svarade Knoblauch och fortsatte med att det senare skulle bli ett krigshistoriskt verk.  Wolf svarade: ”Och ni tror att ni kommer få ut era anteckningar från Ostpreussen? Ni känner till läget.” Knoblauch stod på sig men Wolf lät inte sig övertygas.  Striderna fortsatte och bataljonen tillsammans med divisionen retirerade mot Friedland, sydöst från Königsberg, och inte mot själva staden. 

Vad som blev en plåga för de sovjetiska pansartrupperna var de tyska pansarskotten Panzerfaust och de tyska raketgevären Panzerschreck. De fanns överallt. Vid träff slog dessa infanterivapen ofta ut en sovjetisk stridsvagn, även de tunga vagnarna. Men skottvidden var kort så det krävdes mod och nerver av stål och ett fördelaktigt läge för att kunna avfyra vapnet alldeles i närheten av fientliga stridsvagnar på slagfältet. 

Waffen-SS till Ungern

Reinhardt hade egentligen inga reserver att tala om, det var bara enstaka pansardivisioner som 5. pansardivisionen och 7. pansardivisionen samt pansargrenadjärdivision ”Grossdeutschland”, som var utrustad som en pansardivision. Tyska pansardivisioner hade vid full styrka cirka 15 000 soldater och drygt 180 stridsvagnar. Hitler beslutade att efter den misslyckade Ardenneroffensiven i väst i december 1944 skicka sin elit som han såg det, SS-pansarstyrkan bestående av pansardivisionerna Leibstandarte, Das Reich, Hohenstaufen och Hitlerjugend till Ungern, slaget om Budapest, inte till slaget om Ostpreussen och Königsberg. Där i Ungern fanns också SS-pansardivisionerna Totenkopf och Wiking.

Sovjetiska skyttsoldater anfaller med understöd av sovjetiska infanterikanonvagnar SU-76. Denna vagn tillverkades i stort antal, drygt 12 000 under kriget. Foto: Dmitrij Tjernov (www.waralbum.ru)

Endast 50 man kvar

Den 25 januari 1945 rapporterade Knoblauch till Wolf att bataljonen numera hade en stridsstyrka på mindre än 50 man och ammunitionen var på upphällningen. När det sovjetiska storanfallet inleddes hade bataljonen haft 600 man. Plötsligt hördes stridslarm och Wolf gick fram till fönstret för att se ut när ett skott splittrade glaset och träffade Wolf i axelpartiet. Sjukvårdare kallades fram och Wolf plåstrades om. Knoblauch fick ta över befälet av bataljonen. 

Men innan dagens slut hade också Knoblauch sårats samtidigt som hans lungskada från 1943 hade slagits upp i den ansträngande reträttstriden till fots. Han hostade blod. Bataljonen splittrades under striderna och Knoblauch kunde bara anmäla sig själv och en till för befälhavaren för 45. grenadjärregementet som bataljonen för tillfället var underställd innan han svimmade.

Generalöverste Lothar Rendulic fick ta över en omöjlig situation.  Röda armén hade fler stridsvagnar, fler kanoner, fler soldater och fler stridsflygplan. Att byta befälhavare på tysk sida ändrade egentligen inget. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1995-027-32A / Krucker / CC-BY-SA 3.0

En österrikare tar över

Dagen efter fick Reinhardt lämna sin befattning, eftersom Hitler ansåg att han hade misslyckats med försvaret. Österrikaren generalöverste Lothar Rendulic fick ta över. Han sattes direkt i en svår position då han kom hit från norra Norge. Rendulic hade tidigare varit befälhavare för 20. bergsarmén i norr och hela situationen var helt ny för honom. Hitler gav honom inga fler resurser, läget var också prekärt då hans armégrupp hade ryggen mot havet och var avskuren från resten av Tyskland. Läget blev inte bättre när Röda armén slog in en kil mellan hans två kvarvarande arméer, 3. pansararmén och 4. armén.

De tyska pansartrupperna var alldeles för få divisioner i Ostpreussen för att kunna fälla ett avgörande. Dock Röda arméns pansartrupperna fick betala ett högt pris för erövringen av Ostpreussen 1945. På bilden tyska Panzer IV-stridsvagnar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-708-0299-01 / Theodor Scheerer / CC-BY-SA 3.0

Reträtt bakåt

Knoblauch skickades bakåt och anlände till Bartenstein där han lastades på ett tåg på väg till kusten, norrut, medan Knoblauch hade hoppats på västerut. Tåget stannade helt i Braunsberg, det gick inte vidare. Knoblauch ville bli evakuerad och till slut gav en överläkare honom en uppgift den 2 februari:

”Ni har kommit helt rätt och ni ska leda gruppen. Det är 40 sårade. Avmarsch mot Frauenburg, när solen har gått ner, det blir klockan 18. Vi hoppas att isen fortfarande håller.”

Knoblauch var inringad tillsammans med tyska 4. armén och enda sättet att ta sig ut var över isen på strandsjön Frisches Haff. Att ta sig de nio kilometerna till Frauenburg tog tre timmar för de ”marscherande” sårade soldaterna som vuxit till 43, eller som Knoblauch anmärkte” Något marscherande kan det inte talas om då det fanns många ben- och fotskadade bland de sårade”.

En tysk stormkanonvagn, StuG IV, står utslagen medan sovjetiska förband i bakgrunden rycker vidare in i Tyskland och Ostpreussen. Foto: www.flickr.com

15 km i iskallt vatten

Väl framme i Frauenburg fick de en kort rast på några timmar. Därefter kom beskedet att de skulle ta sig över isen till Kahlberg, 15 km därifrån. De måste komma fram innan gryningen annars skulle ryssarna se dem och öppna eld med artilleri. På isen låg det iskallt vatten och det blåste friskt. ”Jag satte ner första benet i det iskalla vattnet som nådde mig till knäet”.

Att orientera sig över isen mot Kahlberg underlättades av döda människor, hästar, övergivna fordon, bagage med mera som visade vägen till andra sidan och friheten.  Efter många timmars kamp mot vädrets makter nådde man fram. Knoblauch kunde räkna in 19 man den 3 februari 1945 och han kunde lämna Ostpreussen bakom sig. Den 10 februari anlände han till Hamburg.

Striden är över. Övergivna tyska 10,5 cm leFH 18 i Königsberg. Slaget är förlorat som staden Königsberg. Nu blir det något annat än tysk närvaro. Foto: Mark Markov-Grinberg  (www.waralbum.ru)

Sjuhundra års tysk närvaro försvann

Även Knoblauchs division, 2. fallskärmspansargrenadjärdivisionen Hermann Göring, kom senare att dra sig ut och evakueras över Frisches Haff och bort från Ostpreussen.  Däremot skulle tyska 4. armén gå under i sin inringning med ryggen mot strandsjön Frisches Haff. General Otto Lasch, fästningskommendant Königsberg, ville slå upp en korridor mellan Königsberg och tyska 4. armén så den senare skulle kunna dra sig ur mot Königsberg istället för över strandsjön, men Hitler sade nej, inte en meter tysk jord skulle ges upp. Trots denna bestämda åsikt valde Hitler att skicka sin elit att försvara Ungern istället för Königsberg och Ostpreussen.  Över sjuhundra års tysk närvaro vid sydöstra Östersjön raderades ut med Tredje rikets nederlag 1945 och försvann ur historien.

Förluster

Röda armén rapporterar om att de tagit 220 000 krigsfångar, sedan erövrat eller förstört 5 000 pjäser av olika slag och 400 stridsvagnar och stormkanonvagnar under slaget om Ostpreussen från 13 januari till 25 april 1945. Deras egna förluster där rapporteras det om 584 744 soldater som förluster samt 3 524 stridsvagnar och stormkanoner som förstörda. Dessutom har de fått 1 644 pjäser av olika slag förstörda. Att det är betydligt fler pansarfordon än pjäser är inte konstigt då Röda armén var den som anföll och genomförde en offensiv.

 

Kort information om:

2. fallskärmspansargrenadjärdivision Hermann Göring

Divisionen började formeras i september 1944 och kom att strida på östfronten, bland annat i Ostpreussen. Divisionen evakuerades från Ostpreussen och sattes in i krigsslutet vid Erzgebirge.

Enkel organisation januari 1945

Stab

3. fallskärmspansargrenadjärregemente Hermann Göring

4. fallskärmspansargrenadjärregemente Hermann Göring

2. fallskärmspansarspaningsbataljon Hermann Göring

2. fallskärmspansarfysiljärbataljon Hermann Göring

2. fallskärmspansarartilleriregemente Hermann Göring

2. fallskärmsstormkanonbataljon Hermann Göring

2. fallskärmspansarpionjärbataljon Hermann Göring

2. fallskärmspansarsignalbataljon Hermann Göring

samt understödsenheter

Styrka: cirka 11 300 man, 91 pansarfordon varav 37 stormkanonvagnar , cirka 1200 lastbilar, 800 mindre motorfordon, 400 motorcyklar, 52 artilleripjäser, 29 pansarvärnskanoner

Kommentar: Trots det pråliga namnet ”Fallschirm-Panzergrenadier-Division 2 "Hermann Göring" var divisionen egentligen inget mer en motoriserad infanteridivision.  Till exempel Knoblaachs bataljon: ”2. fallskärmspansarfysiljärbataljon Hermann Göring” hade inte ett enda pansarfordon utan var helt enkelt en motoriserad skyttebataljon. Även pansarspaningsbataljonen var begränsad bepansrad, endast 17 pansarfordon.

Vidare läsning:

Karl Knoblauch: Slutstriden i Ostpreussen 1944–1945. Min tid i pansargrenadjärdivision Hermann Göring. (Stockholm 2018)

Otto Lasch: Fästningen faller! Röd storm över Königsberg 1945. (Stockholm 2012)

Horst Grossman och Kurt Diecker: Ostpreussens undergång 1944–1945. En kamp utan nåd. (Stockholm 2011)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Utvecklingen av pansarskott och raketgevär

Historien om Panzerfaust och Panzerschreck

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Kalla kriget och luftvärn

Luftvärnskanonvagnar i svensk tjänst

Luftvärnskanonvagnar i svenska armén under kalla kriget är ingen historia med lyckligt slut. Trots flera försök om att få luftvärnskanonvagnar i tjänst så kom det aldrig gå hela vägen in i mål. Här presenteras tre av dem, alla med 40 mm Boforskanoner.

Ett pansarförband behöver inte bara stridsvagnar för att fungera på det moderna slagfältet. En mängd olika pansarfordon och vapensystem behövs för att pansarförbanden ska kunna utnyttja sin slagkraft och slå fienden. Skydd mot lufthot i form av luftvärn var en sak som behövdes.

Endast sjutton av dessa Luftvärnskanonvagn fm/43 kom att tillverkats. Vagnen hade bara optiska hjälpmedel och två stycken 40 mm Bofors automatkanoner. och 326 skott ombord. Foto: Försvarsstaben 

Sverige började redan under andra världskriget att utveckla en luftvärnskanonvagn med dubbla 40 mm luftvärnsautomatkanon (L/60) m/36. Sett till vad omvärlden hade så verkade Sverige fått till en fullträff. Men icke sa nicke. Leveranserna startade 1947 och vagnen kom att heta Luftvärnskanonvagn fm/43. Det nya pansarfordonet, 17 stycken togs i tjänst, visade sig inte ha bara ett problem utan många. Trots alla försök att komma till rätta med alla barnsjukdomar blev det hela ett fiasko. Vagnen var endast försedd med optiska hjälpmedel och skulle ha behövt en radar för att kunna verka i nedsatt sikt.  

Pansarbrigad 63 hade detta som luftvärn i brigadluftvärnskompaniet. Totalt 18 20 mm luftvärnsautomatkanon m/40-70. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Endast tre per brigad

De kvarstod i tjänst för de fanns och var byggda. Det blev tre stycken i varje pansarbrigad 58. De fanns ett eget kompani i pansarunderstödsbataljonen. Men de togs bort ur organisationen för pansarbrigad 63. Brigadluftvärnet till pansarbrigad 63 blev traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner. Luftvärnskanonvagn fm/43 togs till slut ur tjänst 1969.

Under 1950-talet gjordes försök att ta fram en ersättare som först fick beteckningen Lvkv fm/49, som senare ändrades till Lvkv 42. Detta då armén ändrade sättet att beteckna sina pansarfordon, det var kanonen som styrde, inte året. Så Lvkv 42 skulle vara det andra pansarfordonet med 40 mm. Denna gång var det den nya 40 mm luftvärnsautomatkanon m/48 i singelmontage.  Hela systemet blev speciellt.

På bilden luftvärnskanonvagn fm/49, som senare döptes om till luftvärnskanonvagn 42. Men mer hände inte, konceptet blev inte verklighet utan det hela lades ner. Foto: Garnisonmuseet Skaraborg. 

Tre fordon kopplades ihop

Detta då radaranläggningen var för stor att kunna inrymmas i pjäsvagnen. Så tanken att även utveckla en särskild luftvärnseldledningsvagn (lvev), som via kabel leverera värden till två stycken kanonvagnar. Planen var att varje pansarbrigad skulle innehålla ett luftvärnskompani med 8 stycken lvkv och 4 stycken lvev. Det blev ju inte ett speciellt rörligt luftvärn utan ett mer statiskt, det åkte fram, grupperade sig och kopplade ihop sig. Projektet lades ned. Flygstridskrafter prioriterades, inte luftvärn till pansarbrigaderna.

1960-talets försök Bofors VEAK 40 (VEAK = Vagn Eldledning Automat-Kanon). Hela besättningen sitter i tornet, förarens observationshuv kan ses på tornets vänstra del (alltså till höger i bilden).Foto: Lasse Sjögren

Alla sitter i tornet

Ett annat försök inleddes på 1960-talet och då var det en vagn där allt ingick.  Vagnen var försedd med två 40 mm automatkanoner L/70 med magasin, sammanbyggda till en enhet. Tornet innehåller också eldledningssystem (radar och kalkylator) och betjäningsutrymmen för tre man – vagnschef, operatör och förare. Notera skillnaden mot den moderna misslyckade ryska stridsvagnen Armata där alla satt i chassit. Här alla i tornet och det innebär att vagnen inte kan skjuta under gång. Detta då föraren satt i det rörliga tornet. 

"Föraren kör vagnen från sin plats i tornet, med tornet låst klockan 12."

Bofors VEAK 40 under utveckling, har eldgivning mot en robot. VEAK 40 hade dubbla 40 mm luftvärnsautomatkanoner. Ammunition ombord 425 granater. 

Projektet kom att försenas och få ökade kostnader under resans gång. När prototypen väl har levererats utfördes ett antal försök, men trots att vagnen var långt före sin tid så bedömdes den bli för dyr.   Men notera detta: 

"När man går i ställning för strid mot luftmål, som tar cirka 30 sekunder. Föraren stannar fordonet, han drar åt parkeringsbromsen, ställer in varvtalet på motorn, startar omformaren, lossar pjässurrningen, reser antennen, startar pjäsriktmaskinen och antennriktmaskineriet."

Kanske inte det bästa, det krävs förvarning för att gruppera pjäsen i syfte att bekämpa luftmål. Att bygga ett starkt flygvapen prioriterades framför ett starkt luftvärn. Den tänkta anskaffningen av 52 vagnar sköts på framtiden och projektet lades slutligen ner. 

Luftvärn till pansarbrigaderna var aldrig en prioriterad historia under perioden 1950 – 1980. Brigadluftvärnet till pansarbrigad 63 var som sagt traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner, inte ens fordonsmonterat likt till exempel tyskarnas halvbandsvagnar Sd. Kfz 10/4. Det är först på 1980-talet som något händer.

På bilden tysk halvbandvagnar Sd. Kfz. 10/4 med 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 30. Istället för traktor till 20 luftvärnsautomatkanon m/40-70 hade svenska armén kunnat montera dem på till exempel terrängbil 13 (alltså tänk Pvpjtgb 1111 fast Lvktgb 1320). Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-055-1572-30/Scweizer /CC-By-SA 3.0

Hotbilden ändras

Ser vi krasst hade det sovjetiska attackflyget på 1950- och 1960-talet inget i nivå med det klassiska attackplanet Iljusjin Il-2 Sjturmovik. Samtidigt som attackhelikoptern ännu inte slagit igenom. Så det var svårt att presentera en skrämmande hotbild även om pansarbrigaden faktiskt hade behov av luftvärn som kunde medfölja pansarbataljonen i anfall.  Det var annat när attackhelikopter Mil Mi-24 och attackplanet Su-25 Froogfoot började dyka upp under 1970-och 1980-talet. Då kom robotsystem 70 som nytt brigadluftvärn för bland annat infanteribrigad 77 och en idé om luftvärnsrobotvagn tog form.

Pansartrupperna fick under 1980-talet äntligen mekanisera sitt luftvärn på riktigt men fortfarande med brister.. Luftvärnsrobotvagn 701 (lvrbv 701) med robotsystem 70. Dessa fordon var motorsvaga och dessutom hade luftvärnsvagnen brister vad gäller mörkerstrid. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Infanterikanonvagnar ikv 102 och ikv 103 skulle tas ur tjänst så vi använde deras chassi och byggde robotvagnar av dem. Det blev 57 pansarvärnsrobotvagn 551 (pvrbv 551) och 48 luftvärnsrobotvagn 701 (lvrbv 701). Pansarvärn fick robotsystem 55 (amerikanska TOW) medan luftvärn fick robotsystem 70 (svensk kvalitet). Båda fordonen var motorsvaga så maxhastigheten var låg liksom den stridstekniska rörligheten. De var i tjänst från 1984 men i samband med nedmonteringen av försvaret försvann de.

Vi misslyckades med att ta fram en funktionell luftvärnskanonvagn som accepterades och blev brigadluftvärn i pansarbrigaderna. Istället för eldrörsluftvärn blev det till slut robotluftvärn för pansarbrigader under kalla kriget.

Vill du läsa om tyskarnas idéer under andra världskriget?

Tyska luftvärnskanonvagnar som Möbelwagen och Wirbelwind

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html