Hitlers elit övergav Königsberg

 700 års tysk närvaro tar slut

Generalöverste Georg-Hans Reinhardt, vars stridsvagnar nästan intog Moskva 1941, blickade ut över stabskartan där hans stabschef, generallöjtnant Otto Heidkämper, förklarade läget nu i januari 1945 efter morgonens storanfall mot armégrupp Mitt som de sovjetiska fronterna, 2. vitryska och 3. vitryska, hade inlett.  Anfallet hade dels träffat hans norra flank och var där riktad mot Königsberg samt hans södra flank där målet verkade vara Danzig-området. Slutstriden om Ostpreussen hade inletts.

Den röda guden, det sovjetiska artilleriet, öppnade eld längs fronten. Nu skulle offensiven inledas och Königsberg erövras. På bilden en sovjetisk kanonhaubits 15,2 cm ML-20. Foto: Emmanuil Yevzerikhin (www.waralbum.ru)

Anfallet börjar

Löjtnant Karl Knoblauch, den tidigare observatören i en Junkers Ju-88 som hade marktjänst efter en lungskada, vaknade av ett öronbedövande smällande den 13 januari 1945. Han tittade på sin klocka: 07.01! Han förstod att det var ett sovjetiskt storanfall på gång. Den 2. fallskärmspansarfysiljärbataljonen Hermann Göring tillhörde reserven hos 2. fallskärmspansargrenadjärdivisionen Hermann Göring vid Reinhardts norra flank., strax söder om Insterburg. Avståndet till Königsberg var mindre än 100 km. Han insåg att nu börjar allvaret.

Staben för 2. fallskärmspansarfysiljärbataljonen Hermann Göring där Knoblauch är längst till vänster och kapten Wolf är tredje man från vänster.  Foto: Karl Knoblauch

Namnet fallskärmspansarfysiljärbataljonen låter mer imponerade än det egentligen var, cirka 600 man och inga pansarfordon, endast lastbilar och lättare motorfordon. Tunga vapen enligt listorna, 10  8 cm granatkastare, 6 20 mm luftvärnsautomatkanoner och 2 7,5 cm lätta infanterikanoner. Dock allt fanns inte, inga 20 mm akan!.

Röda guden öppnar eld

Röda armén hade inför offensiven i Ostpreussen samlat stora artilleristyrkor som stod till frontbefälhavarna Konstantin Rokossovskijs och Ivan Tjernjachovskijs förfogande. Den 10 januari 1945 hade 3. vitryska fronten (Tjernjachovskij) 4213 pjäser med 7,6 cm kaliber eller högre, 4 490 granatkastare (8,2 cm och 12 cm) samt 567 salvpjäser medan 2. vitryska fronten (Rokossovskij) hade ännu mer 5 793 pjäser med 7,6 cm kaliber eller högre, 5 411 granatkastare (8,2 cm och 12 cm) samt 970 salvpjäser. Det gör totalt 21 144 kanoner, granatkastare och salvpjäser. Då frontlinjen i januari 1945 var 550 km kunde Röda armén gruppera nästan 40 pjäser per kilometer rakt av utan att koncentrera sig. Givetvis hade anfallet norrut i januari mot Ostpreussen och Pommern hade också gott understöd av stridsvagnar och stormkanoner, totalt drygt 3 850. 

Det sovjetiska pansaret, på bilden tunga IS-2 stridsvagnar med 12,2 cm kanoner, knäckte de tyska försvarslinjerna och började rycka fram på djupet. Foto: RIA Novosti archive, image #611869 / Alexander Kapustyanskiy / CC-BY-SA 3.0

Doktrinen i Röda armén var att koncentrera artilleriet vid genombrottsektorer och i Ostpreussen blev det mellan 160 till 240 pjäser per km vid genombrottssektorer. Dessa utgjorde ca 10 till 15 procent av frontlinjen men hit koncentrerades 55 – 60 procent av artilleristyrkan. Detta innebar att en mur av eld och bly drog fram över de tyska försvararna.

Även stora flygstyrkor sattes in

Luftwaffe hade länge fört en kamp där deras resurser hela tiden var otillräckliga och i försvaret av Ostpreussen 1945 var det inte annorlunda. Den 10 januari 1945 hade sovjetiska flyget i 2. vitryska och 3. vitryska fronten tillsammans 1 257 insatsberedda jaktplan, 1 015 attackplan (Sturmoviks) samt 432 bombplan samt 227 lätta nattbombare (Po-2). Mot detta hade Luftwaffes 6. flygflottan 153 insatsberedda jaktplan, 76 nattjaktplan, 10 bombplan, 278 attackplan, 47 nattattack, det vill säga 564 tysk stridsflygplan redo mot 2931 sovjetiska plan. Men tyska 6. flygflottan skulle även verka mot 1. vitryska fronten under marskalk Georgij Zjukov längre söder om Rokossovskijs front, så styrkeförhållandena var snarare 1 mot 10.

Det sovjetiska attackflyget i form av Iljusjin IL-2 Sjturmovik med sina kanoner, kulsprutor och attackraketer attackerade tyska positioner hela tiden. Tyska soldater refererade till dem som "svarta döden".  Foto: Dmitrij Tjernov

Det sovjetiska flyget i 2. vitryska och 3. vitryska fronten flög över 10 000 uppdrag i direkt understöd till fronttrupperna under de första dagarnas offensiv i Ostpreussen fram till 18 januari. Det tyska flyget hade förutom få plan en enorm bränslebrist, vilket begränsade deras möjligheter att verka.

Styrkeförhållande Ostpreussen januari 1945

	Röda armén	Wehrmacht
Personal	1,7 miljoner	580 000	2,9 mot 1
Stridsvagnar och stormkanonvagnar	3 850	700	5,5 mot 1
Artilleri och granatkastare	21 144	8 200	2,6 mot 1
Stridsflygplan	2931	564	5,2 mot 1

Not: Volkssturm sägs att ha haft 200 000 i personal dock deras stridsvärde var mycket begränsat. Det kan kallas ett slags hemvärn men bör ses mer som en milis med tanke på deras otillräckliga utbildning och bristande beväpning. Så de räknas ej med ovan.

Ibland måste man varva ner. Karl Knoblauch tar ett bloss under en paus i striderna. Foto: Karl Knoblauch

Flitens lampa lyser

Bataljonen kom snart i strid och det fanns inte längre någon tysk försvarslinje att tala om. Sovjetiska pansarstyrkor hade brutit igenom på flera ställen. Bataljonchefen kapten August Wolf såg hur adjutant Knoblauch tog fram sin fickkalender i en stridspaus och antecknade. Wolf kunde denna gång inte låta bli att fråga om detta.  Han hade sett Knoblauch med kalender flera gånger sedan han hade tagit över bataljonen, och varje gång var det som om flitens lampa lyste.

”Jag har fört dagbok sedan 1938 för jag tycker det är rätt att dokumentera händelserna i denna tid, förvisso ur den lilla mannens perspektiv”, svarade Knoblauch och fortsatte med att det senare skulle bli ett krigshistoriskt verk.  Wolf svarade: ”Och ni tror att ni kommer få ut era anteckningar från Ostpreussen? Ni känner till läget.” Knoblauch stod på sig men Wolf lät inte sig övertygas.  Striderna fortsatte och bataljonen tillsammans med divisionen retirerade mot Friedland, sydöst från Königsberg, och inte mot själva staden. 

Vad som blev en plåga för de sovjetiska pansartrupperna var de tyska pansarskotten Panzerfaust och de tyska raketgevären Panzerschreck. De fanns överallt. Vid träff slog dessa infanterivapen ofta ut en sovjetisk stridsvagn, även de tunga vagnarna. Men skottvidden var kort så det krävdes mod och nerver av stål och ett fördelaktigt läge för att kunna avfyra vapnet alldeles i närheten av fientliga stridsvagnar på slagfältet. 

Waffen-SS till Ungern

Reinhardt hade egentligen inga reserver att tala om, det var bara enstaka pansardivisioner som 5. pansardivisionen och 7. pansardivisionen samt pansargrenadjärdivision ”Grossdeutschland”, som var utrustad som en pansardivision. Tyska pansardivisioner hade vid full styrka cirka 15 000 soldater och drygt 180 stridsvagnar. Hitler beslutade att efter den misslyckade Ardenneroffensiven i väst i december 1944 skicka sin elit som han såg det, SS-pansarstyrkan bestående av pansardivisionerna Leibstandarte, Das Reich, Hohenstaufen och Hitlerjugend till Ungern, slaget om Budapest, inte till slaget om Ostpreussen och Königsberg. Där i Ungern fanns också SS-pansardivisionerna Totenkopf och Wiking.

Sovjetiska skyttsoldater anfaller med understöd av sovjetiska infanterikanonvagnar SU-76. Denna vagn tillverkades i stort antal, drygt 12 000 under kriget. Foto: Dmitrij Tjernov (www.waralbum.ru)

Endast 50 man kvar

Den 25 januari 1945 rapporterade Knoblauch till Wolf att bataljonen numera hade en stridsstyrka på mindre än 50 man och ammunitionen var på upphällningen. När det sovjetiska storanfallet inleddes hade bataljonen haft 600 man. Plötsligt hördes stridslarm och Wolf gick fram till fönstret för att se ut när ett skott splittrade glaset och träffade Wolf i axelpartiet. Sjukvårdare kallades fram och Wolf plåstrades om. Knoblauch fick ta över befälet av bataljonen. 

Men innan dagens slut hade också Knoblauch sårats samtidigt som hans lungskada från 1943 hade slagits upp i den ansträngande reträttstriden till fots. Han hostade blod. Bataljonen splittrades under striderna och Knoblauch kunde bara anmäla sig själv och en till för befälhavaren för 45. grenadjärregementet som bataljonen för tillfället var underställd innan han svimmade.

Generalöverste Lothar Rendulic fick ta över en omöjlig situation.  Röda armén hade fler stridsvagnar, fler kanoner, fler soldater och fler stridsflygplan. Att byta befälhavare på tysk sida ändrade egentligen inget. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1995-027-32A / Krucker / CC-BY-SA 3.0

En österrikare tar över

Dagen efter fick Reinhardt lämna sin befattning, eftersom Hitler ansåg att han hade misslyckats med försvaret. Österrikaren generalöverste Lothar Rendulic fick ta över. Han sattes direkt i en svår position då han kom hit från norra Norge. Rendulic hade tidigare varit befälhavare för 20. bergsarmén i norr och hela situationen var helt ny för honom. Hitler gav honom inga fler resurser, läget var också prekärt då hans armégrupp hade ryggen mot havet och var avskuren från resten av Tyskland. Läget blev inte bättre när Röda armén slog in en kil mellan hans två kvarvarande arméer, 3. pansararmén och 4. armén.

De tyska pansartrupperna var alldeles för få divisioner i Ostpreussen för att kunna fälla ett avgörande. Dock Röda arméns pansartrupperna fick betala ett högt pris för erövringen av Ostpreussen 1945. På bilden tyska Panzer IV-stridsvagnar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-708-0299-01 / Theodor Scheerer / CC-BY-SA 3.0

Reträtt bakåt

Knoblauch skickades bakåt och anlände till Bartenstein där han lastades på ett tåg på väg till kusten, norrut, medan Knoblauch hade hoppats på västerut. Tåget stannade helt i Braunsberg, det gick inte vidare. Knoblauch ville bli evakuerad och till slut gav en överläkare honom en uppgift den 2 februari:

”Ni har kommit helt rätt och ni ska leda gruppen. Det är 40 sårade. Avmarsch mot Frauenburg, när solen har gått ner, det blir klockan 18. Vi hoppas att isen fortfarande håller.”

Knoblauch var inringad tillsammans med tyska 4. armén och enda sättet att ta sig ut var över isen på strandsjön Frisches Haff. Att ta sig de nio kilometerna till Frauenburg tog tre timmar för de ”marscherande” sårade soldaterna som vuxit till 43, eller som Knoblauch anmärkte” Något marscherande kan det inte talas om då det fanns många ben- och fotskadade bland de sårade”.

En tysk stormkanonvagn, StuG IV, står utslagen medan sovjetiska förband i bakgrunden rycker vidare in i Tyskland och Ostpreussen. Foto: www.flickr.com

15 km i iskallt vatten

Väl framme i Frauenburg fick de en kort rast på några timmar. Därefter kom beskedet att de skulle ta sig över isen till Kahlberg, 15 km därifrån. De måste komma fram innan gryningen annars skulle ryssarna se dem och öppna eld med artilleri. På isen låg det iskallt vatten och det blåste friskt. ”Jag satte ner första benet i det iskalla vattnet som nådde mig till knäet”.

Att orientera sig över isen mot Kahlberg underlättades av döda människor, hästar, övergivna fordon, bagage med mera som visade vägen till andra sidan och friheten.  Efter många timmars kamp mot vädrets makter nådde man fram. Knoblauch kunde räkna in 19 man den 3 februari 1945 och han kunde lämna Ostpreussen bakom sig. Den 10 februari anlände han till Hamburg.

Striden är över. Övergivna tyska 10,5 cm leFH 18 i Königsberg. Slaget är förlorat som staden Königsberg. Nu blir det något annat än tysk närvaro. Foto: Mark Markov-Grinberg  (www.waralbum.ru)

Sjuhundra års tysk närvaro försvann

Även Knoblauchs division, 2. fallskärmspansargrenadjärdivisionen Hermann Göring, kom senare att dra sig ut och evakueras över Frisches Haff och bort från Ostpreussen.  Däremot skulle tyska 4. armén gå under i sin inringning med ryggen mot strandsjön Frisches Haff. General Otto Lasch, fästningskommendant Königsberg, ville slå upp en korridor mellan Königsberg och tyska 4. armén så den senare skulle kunna dra sig ur mot Königsberg istället för över strandsjön, men Hitler sade nej, inte en meter tysk jord skulle ges upp. Trots denna bestämda åsikt valde Hitler att skicka sin elit att försvara Ungern istället för Königsberg och Ostpreussen.  Över sjuhundra års tysk närvaro vid sydöstra Östersjön raderades ut med Tredje rikets nederlag 1945 och försvann ur historien.

Förluster

Röda armén rapporterar om att de tagit 220 000 krigsfångar, sedan erövrat eller förstört 5 000 pjäser av olika slag och 400 stridsvagnar och stormkanonvagnar under slaget om Ostpreussen från 13 januari till 25 april 1945. Deras egna förluster där rapporteras det om 584 744 soldater som förluster samt 3 524 stridsvagnar och stormkanoner som förstörda. Dessutom har de fått 1 644 pjäser av olika slag förstörda. Att det är betydligt fler pansarfordon än pjäser är inte konstigt då Röda armén var den som anföll och genomförde en offensiv.

 

Kort information om:

2. fallskärmspansargrenadjärdivision Hermann Göring

Divisionen började formeras i september 1944 och kom att strida på östfronten, bland annat i Ostpreussen. Divisionen evakuerades från Ostpreussen och sattes in i krigsslutet vid Erzgebirge.

Enkel organisation januari 1945

Stab

3. fallskärmspansargrenadjärregemente Hermann Göring

4. fallskärmspansargrenadjärregemente Hermann Göring

2. fallskärmspansarspaningsbataljon Hermann Göring

2. fallskärmspansarfysiljärbataljon Hermann Göring

2. fallskärmspansarartilleriregemente Hermann Göring

2. fallskärmsstormkanonbataljon Hermann Göring

2. fallskärmspansarpionjärbataljon Hermann Göring

2. fallskärmspansarsignalbataljon Hermann Göring

samt understödsenheter

Styrka: cirka 11 300 man, 91 pansarfordon varav 37 stormkanonvagnar , cirka 1200 lastbilar, 800 mindre motorfordon, 400 motorcyklar, 52 artilleripjäser, 29 pansarvärnskanoner

Kommentar: Trots det pråliga namnet ”Fallschirm-Panzergrenadier-Division 2 "Hermann Göring" var divisionen egentligen inget mer en motoriserad infanteridivision.  Till exempel Knoblaachs bataljon: ”2. fallskärmspansarfysiljärbataljon Hermann Göring” hade inte ett enda pansarfordon utan var helt enkelt en motoriserad skyttebataljon. Även pansarspaningsbataljonen var begränsad bepansrad, endast 17 pansarfordon.

Vidare läsning:

Karl Knoblauch: Slutstriden i Ostpreussen 1944–1945. Min tid i pansargrenadjärdivision Hermann Göring. (Stockholm 2018)

Otto Lasch: Fästningen faller! Röd storm över Königsberg 1945. (Stockholm 2012)

Horst Grossman och Kurt Diecker: Ostpreussens undergång 1944–1945. En kamp utan nåd. (Stockholm 2011)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Utvecklingen av pansarskott och raketgevär

Historien om Panzerfaust och Panzerschreck

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Kalla kriget och luftvärn

Luftvärnskanonvagnar i svensk tjänst

Luftvärnskanonvagnar i svenska armén under kalla kriget är ingen historia med lyckligt slut. Trots flera försök om att få luftvärnskanonvagnar i tjänst så kom det aldrig gå hela vägen in i mål. Här presenteras tre av dem, alla med 40 mm Boforskanoner.

Ett pansarförband behöver inte bara stridsvagnar för att fungera på det moderna slagfältet. En mängd olika pansarfordon och vapensystem behövs för att pansarförbanden ska kunna utnyttja sin slagkraft och slå fienden. Skydd mot lufthot i form av luftvärn var en sak som behövdes.

Endast sjutton av dessa Luftvärnskanonvagn fm/43 kom att tillverkats. Vagnen hade bara optiska hjälpmedel och två stycken 40 mm Bofors automatkanoner. och 326 skott ombord. Foto: Försvarsstaben 

Sverige började redan under andra världskriget att utveckla en luftvärnskanonvagn med dubbla 40 mm luftvärnsautomatkanon (L/60) m/36. Sett till vad omvärlden hade så verkade Sverige fått till en fullträff. Men icke sa nicke. Leveranserna startade 1947 och vagnen kom att heta Luftvärnskanonvagn fm/43. Det nya pansarfordonet, 17 stycken togs i tjänst, visade sig inte ha bara ett problem utan många. Trots alla försök att komma till rätta med alla barnsjukdomar blev det hela ett fiasko. Vagnen var endast försedd med optiska hjälpmedel och skulle ha behövt en radar för att kunna verka i nedsatt sikt.  

Pansarbrigad 63 hade detta som luftvärn i brigadluftvärnskompaniet. Totalt 18 20 mm luftvärnsautomatkanon m/40-70. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Endast tre per brigad

De kvarstod i tjänst för de fanns och var byggda. Det blev tre stycken i varje pansarbrigad 58. De fanns ett eget kompani i pansarunderstödsbataljonen. Men de togs bort ur organisationen för pansarbrigad 63. Brigadluftvärnet till pansarbrigad 63 blev traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner. Luftvärnskanonvagn fm/43 togs till slut ur tjänst 1969.

Under 1950-talet gjordes försök att ta fram en ersättare som först fick beteckningen Lvkv fm/49, som senare ändrades till Lvkv 42. Detta då armén ändrade sättet att beteckna sina pansarfordon, det var kanonen som styrde, inte året. Så Lvkv 42 skulle vara det andra pansarfordonet med 40 mm. Denna gång var det den nya 40 mm luftvärnsautomatkanon m/48 i singelmontage.  Hela systemet blev speciellt.

På bilden luftvärnskanonvagn fm/49, som senare döptes om till luftvärnskanonvagn 42. Men mer hände inte, konceptet blev inte verklighet utan det hela lades ner. Foto: Garnisonmuseet Skaraborg. 

Tre fordon kopplades ihop

Detta då radaranläggningen var för stor att kunna inrymmas i pjäsvagnen. Så tanken att även utveckla en särskild luftvärnseldledningsvagn (lvev), som via kabel leverera värden till två stycken kanonvagnar. Planen var att varje pansarbrigad skulle innehålla ett luftvärnskompani med 8 stycken lvkv och 4 stycken lvev. Det blev ju inte ett speciellt rörligt luftvärn utan ett mer statiskt, det åkte fram, grupperade sig och kopplade ihop sig. Projektet lades ned. Flygstridskrafter prioriterades, inte luftvärn till pansarbrigaderna.

1960-talets försök Bofors VEAK 40 (VEAK = Vagn Eldledning Automat-Kanon). Hela besättningen sitter i tornet, förarens observationshuv kan ses på tornets vänstra del (alltså till höger i bilden).Foto: Lasse Sjögren

Alla sitter i tornet

Ett annat försök inleddes på 1960-talet och då var det en vagn där allt ingick.  Vagnen var försedd med två 40 mm automatkanoner L/70 med magasin, sammanbyggda till en enhet. Tornet innehåller också eldledningssystem (radar och kalkylator) och betjäningsutrymmen för tre man – vagnschef, operatör och förare. Notera skillnaden mot den moderna misslyckade ryska stridsvagnen Armata där alla satt i chassit. Här alla i tornet och det innebär att vagnen inte kan skjuta under gång. Detta då föraren satt i det rörliga tornet. 

"Föraren kör vagnen från sin plats i tornet, med tornet låst klockan 12."

Bofors VEAK 40 under utveckling, har eldgivning mot en robot. VEAK 40 hade dubbla 40 mm luftvärnsautomatkanoner. Ammunition ombord 425 granater. 

Projektet kom att försenas och få ökade kostnader under resans gång. När prototypen väl har levererats utfördes ett antal försök, men trots att vagnen var långt före sin tid så bedömdes den bli för dyr.   Men notera detta: 

"När man går i ställning för strid mot luftmål, som tar cirka 30 sekunder. Föraren stannar fordonet, han drar åt parkeringsbromsen, ställer in varvtalet på motorn, startar omformaren, lossar pjässurrningen, reser antennen, startar pjäsriktmaskinen och antennriktmaskineriet."

Kanske inte det bästa, det krävs förvarning för att gruppera pjäsen i syfte att bekämpa luftmål. Att bygga ett starkt flygvapen prioriterades framför ett starkt luftvärn. Den tänkta anskaffningen av 52 vagnar sköts på framtiden och projektet lades slutligen ner. 

Luftvärn till pansarbrigaderna var aldrig en prioriterad historia under perioden 1950 – 1980. Brigadluftvärnet till pansarbrigad 63 var som sagt traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner, inte ens fordonsmonterat likt till exempel tyskarnas halvbandsvagnar Sd. Kfz 10/4. Det är först på 1980-talet som något händer.

På bilden tysk halvbandvagnar Sd. Kfz. 10/4 med 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 30. Istället för traktor till 20 luftvärnsautomatkanon m/40-70 hade svenska armén kunnat montera dem på till exempel terrängbil 13 (alltså tänk Pvpjtgb 1111 fast Lvktgb 1320). Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-055-1572-30/Scweizer /CC-By-SA 3.0

Hotbilden ändras

Ser vi krasst hade det sovjetiska attackflyget på 1950- och 1960-talet inget i nivå med det klassiska attackplanet Iljusjin Il-2 Sjturmovik. Samtidigt som attackhelikoptern ännu inte slagit igenom. Så det var svårt att presentera en skrämmande hotbild även om pansarbrigaden faktiskt hade behov av luftvärn som kunde medfölja pansarbataljonen i anfall.  Det var annat när attackhelikopter Mil Mi-24 och attackplanet Su-25 Froogfoot började dyka upp under 1970-och 1980-talet. Då kom robotsystem 70 som nytt brigadluftvärn för bland annat infanteribrigad 77 och en idé om luftvärnsrobotvagn tog form.

Pansartrupperna fick under 1980-talet äntligen mekanisera sitt luftvärn på riktigt men fortfarande med brister.. Luftvärnsrobotvagn 701 (lvrbv 701) med robotsystem 70. Dessa fordon var motorsvaga och dessutom hade luftvärnsvagnen brister vad gäller mörkerstrid. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Infanterikanonvagnar ikv 102 och ikv 103 skulle tas ur tjänst så vi använde deras chassi och byggde robotvagnar av dem. Det blev 57 pansarvärnsrobotvagn 551 (pvrbv 551) och 48 luftvärnsrobotvagn 701 (lvrbv 701). Pansarvärn fick robotsystem 55 (amerikanska TOW) medan luftvärn fick robotsystem 70 (svensk kvalitet). Båda fordonen var motorsvaga så maxhastigheten var låg liksom den stridstekniska rörligheten. De var i tjänst från 1984 men i samband med nedmonteringen av försvaret försvann de.

Vi misslyckades med att ta fram en funktionell luftvärnskanonvagn som accepterades och blev brigadluftvärn i pansarbrigaderna. Istället för eldrörsluftvärn blev det till slut robotluftvärn för pansarbrigader under kalla kriget.

Vill du läsa om tyskarnas idéer under andra världskriget?

Tyska luftvärnskanonvagnar som Möbelwagen och Wirbelwind

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Putins Nato kollapsar?

Få tänker på detta, en organisation som tynar bort. 

Militäralliansen CSTO – på svenska Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen – bildades 1992 och består i dag av sex länder, däribland Ryssland. Denna ryska motsvarighet till Nato har i stadgarna en artikel som slår fast att en aggression mot ett medlemsland ska ses som en aggression mot samtliga medlemsländer.

Många ryska stridsvagnar har gått förlorade i kriget mot Ukraina. Detta har försvagat den ryska krigsmakten. På bilden en övergiven T-72B3 mod. 2016. På bilden syns rysk motåtgärd mot top-attack-tekniken som bland annat pansarvärnssystemet Javelin använder. Enligt rapporter har det inte fungerat något vidare. Foto: Mvs.gov.ua

Tänk efter vad innebär det egentligen, precis som Nato. Rysslands president Vladimir Putin har skyllt kriget i Ukraina på Väst och Ukraina, att det är de som har orsakat det. I vilket fall inget av medlemsländerna i CSTO har gått in aktivt i kriget. Så de verkar inte hålla med Putin.

CSTO var ett sätt att försöka skapa ett slags enklare Sovjetunionen, vi är självständiga men håller ihop. Vissa föll för Moskvas locktoner med andra sa nej. De forna sovjetrepublikerna Estland, Litauen, Lettland, Moldavien, Turkmenistan och Ukraina tackade nej direkt.

De sex medlemsländerna idag är Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan.

Tidigare medlemmar: Azerbajdzjan, Georgien och Uzbekistan.

Möte 2022 med Militäralliansen CSTO den 16 maj 2022 i Moskva. Numera endast sex medlemsländer. Foto: www.kremlin.ru

Notera att Ryssland har haft sedan många år en konflikt med Georgien och stöder utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien i Georgien samt varit i krig med Georgien.  Ingen av de övriga i CSTO har erkänt dessa regioners självständighet utan det är länder i FN förutom Ryssland som har gjort detta. Det är Nicaragua, Venezuela, Nauru och Syrien. Dock nuvarande styret i Georgien verkar ha valt att närma sig Ryssland. Så vi får se hur det utvecklas.

Segerparad i Baku 2020. Azerbajdzjan hade vunnit en delseger i konflikten med Armenien i konflikten om Nagorno-Karabach som har pågått sedan 1988 (korrekt den inleddes innan Sovjetunionens sönderfall). På bilden den turkiska stridsdrönaren Bayraktar TB2. Azerbajdzjan har precis som Ukraina haft Bayraktar-drönare i sin tjänst. Foto: President.az

Armenien får ingen hjälp

En gång har CSTO ingripit på begäran av ett medlemsland och det var i Kazakstan i januari 2022. Intern konflikt och oroligheter i Kazakstan. Till skillnad mot NATO kan CSTO även ingripa i samband med interna hot i medlemsländer.

Armenien bad om hjälp 2020 då Azerbajdzjan anföll, men fick nej då Ryssland gav beskedet att Nagorno-Karabach inte ses som en del av Armenien. Alltså Armenien som medlem av CSTO fick inte hjälp mot Azerbajdzjan som inte längre var medlem (sedan 1999). En stor leverantör med vapen till Azerbajdzjan är Turkiet medan Ryssland har länge haft en större militärbas (102.) i Armenien.  

I september 2022 utbröt nya strider mellan Armenien och Azerbajdzjan och Ryssland sade åter nej till Armenien. Därför börjar nu allt fler människor i Armenien ifrågasätta om de verkligen ska vara med i CSTO. Då, i september 2022, hjälpte USA till att förhandla fram ett eldupphör.

På bilden det tunga ryska attackplanet Su-34 fotograferat av brittiska flygvapnet över Östersjön. Kriget i Ukraina har inneburit förluster för ryska flygvapnet i den grad att de inte hinner ersätta planen som förloras samtidigt som slitaget ökar på de maskiner som klarar sig. Detta har försvagat det ryska flygvapnet. Foto: MOD/MOD

Ett försvagat Ryssland kan leda till ökade konflikter

Tittar vi de sex medlemsländerna så är det stora skillnader mellan de sex vad gäller militär styrka. Enligt rapporter 2020 hade Ryssland totalt 1,3 miljoner aktiva i krigsmakten medan de övriga inte var i närheten, nummer två var Kazakstan med 108 000 man. Tillsammans når de övriga upp till nästan 300 000 aktiva.  Så Ryssland dominerade helt men försvagas för varje dag som går i kriget mot Ukraina. Den ryska produktionen av vapen är lägre än förlusterna och den ryska vapenexporten är inte vad den en gång var.

En gränsvakt i Tadzjikistan. Frågan är om gränsproblematiken mellan Tadzjikistan och Kirgizistan är löst eller den bara ligger pyr. Foto: Steve Evans

CSTO har även ett annat problem: medlemsländerna Kirgizistan och Tadzjikistan har haft en gränskonflikt som ledde till flera dödsoffer. Frågan är om konflikten är löst eller om den ligger och pyr. Sedan Tadzjikistan har många ekonomiska och sociala problem, nuvarande envåldshärskaren Emomaly Rahmon har styrt landet sedan 1992 och gruppen IS är väldigt aktiv i rekryteringen av tadzjiker, se Moskva 2024. Granne med Afghanistan.

Ryssland har genom sin invasion av Ukraina försvagats och kan inte längre påtvinga de övriga sin vilja. Respekten eller fruktan för den ryska krigsmakten har eroderats eller i alla fall försvagats. Kazakstan har också tydligt markerat mot Ryssland gällande Ukraina till skillnad mot Belarus som följer Moskvas direktiv i många avseenden. Belarus har till och med låtit ryska förband använda Belarus som uppmarschområde och bas.

Militärparad i Kazakstan 2017. Både Turkiet och Kina har levererat drönare till Kazakstan som i huvudsak är utrustad med vapen av sovjetiskt /ryskt ursprung. På bilden den kinesiska drönaren Wing Loong, som är 9 meter lång och vingbredd av 14 meter. Foto: Kalabaha1969

Kina knackar på dörren och tar över

Kazakstans hållning och markeringar mot Ryssland har inte gått helt obemärkt förbi. Rysslands tidigare president Dmitrij Medvedev skrev i augusti 2022 att moderlandets tidigare gränser ska återställas och att Kazakstan är en ”artificiell stat”. Inlägget raderades snabbt och senare angavs det att Medvedevs konto hade blivit hackat. Alldeles oavsett vilket, så stärker Rysslands agerande i Ukraina inte Rysslands aktier i Kazakstan som knyter allt tätare band med Kina.

Sista natten med gänget?

Putins motvikt till NATO håller på att krackelera och de övriga väl medvetna om att även om de med i CSTO är det ändå ingen garanti om hjälp. Passar det Moskva så får du hjälp, om inte får du klarar dig själv. CSTO som organisation byggde på ett starkt Ryssland och anpassning mot Moskva men hur länge till håller det?

Mer om Stalins Sovjetunionen:

Korthuset som inte var stabilt!

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lincolns generaler

 Jag behöver generaler som vill och kan slåss

Den 12 april 1861 öppnade Sydstaternas kanoner eld mot Fort Sumter i Charlestons hamn och inbördeskriget var nu verklighet och inte längre bara prat. Den nytillträdde amerikanske presidenten Abraham Lincoln behövde inte bara trupper för att kväsa upproret i söder utan han behövde också generaler. 

President Abraham Lincoln (till vänster i bilden) samtalar med general George B. McClellan efter striderna vid Antietam i september 1862. Lincoln kom att ge honom sparken då han inte lyckades leverera. Foto: Alexander Gardner  (1821–1882) 

Men var fanns de? Tyvärr inte i den amerikanska armén som bara hade fyra ålderstigna generaler, som inte längre klarade av livet i fält utan här behövdes nya generaler. Lincolns kall på soldater gjorde att han fick befordra många officerare i armén till generaler för att någon skulle leda trupperna. Men av politiska skäl var Lincoln tvungen att befordra män med politiskt makt och inflytande till generaler också. Många av dem ansåg att de var födda att leda män och hade en naiv syn på krig, vilket också den allmänna opinionen hade.

Från major till brigadgeneral

Generalmajor Winfield Scott som var överbefälhavare var 74 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut var inte längre kapabel att leda en armé i fält och hans ställföreträdare var ännu äldre. Mannen som fick det ärofulla uppdraget att marschera mot Richmond, Sydstaternas huvudstad, var major Irvin McDowell. Han var 42 år gammal och plötsligt befordrades han till brigadgeneral genom ett pennstreck och fick ta befälet över en armé. Han hade i huvudsak tjänstgjort som stabsofficer före kriget så han var väl bevandrad vad gäller logistik men ingen erfarenhet av att leda förband i fält.

Irvin McDowell var stabsofficer och major den ena dagen och plötsligt skedde en snabb befordran till brigadgeneral och chef för en fältarmé med 38 000 man. Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Hans nya armé, som skulle marschera mot Richmond, bestod av fem divisioner med 38 000 man. Mot detta kan ställas att hela den amerikanska armén före inbördeskriget hade varit 16 000 man stark. USA:s senaste stora krig var mot Mexiko 1846 – 1848 så det var ett tag sedan USA hade upplevt ett större krig. Det fanns en romantisk och idealiserad bild av krig hos båda sidor i kriget, om kriget som ett spektakulärt skådespel och ett pojkboksäventyr. Vilket inte minst visade sig när societeten från Washington åkte ned till Bull Run för att under picknick-liknande former få uppleva krigets första fältslag. Slaget vid Bull Run den 21 juli 1861 blev inte lika blodigt som de stora slagen som följde i kriget, men det visade för deltagarna att inbördeskriget skulle bli betydligt grymmare, långvarigare och blodigare än vad man kunnat föreställa sig.

McDowell hade som sagt aldrig fört befäl över trupp i strid under hela sin militära karriär och politiskt tryck gjorde att hans armé inte fick tillräcklig tid på att förberedda sig utan fälttåget inleddes. Slaget vid Bull Run den 21 juli 1861 slutade i nederlag för nord och McDowell fick givetvis bära hundhuvudet för detta och sparken som armébefälhavare.

Halleck reste förgäves

Generalmajor Winfield Scott hade insett att han behövde en ersättare som kunde ta över hans roll som överbefälhavare och hans förslag var Henry Halleck. Men han befann sig i Kalifornien och att ta sig till Washington skulle ta tid då järnvägen till Stilla havet inte var byggd. Före inbördeskriget hade det funnits två lösningarna en sydlig och nordlig men det hade inte gått att enas om vilken som skulle byggas, gynna norr eller söder vilket var ganska förståeligt. Under inbördeskriget sattes bygget med den norra lösningen igång för de i söder kunde inte protestera mot beslutet, men det är annan historia.

Hoppet sattes till den unge George B. McClellan. Han sågs som en amerikansk Napoleon men det visade sig inte vara så. Han var mästerlig att organisera en fältarmé men inte att leda en i fältslag, Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Åter till Halleck.  Den 1 november 1861 avgick Scott som överbefälhavare och Halleck hade fortfarande inte anlänt till Washington så Lincoln verkade inte orka vänta utan utnämnde George B. McClellan till ny befälhavare.  Han hade imponerat med formeringen av den nya Potomac-armén efter nederlaget vid Bull Run. McClellan var bara 34 år och han såg ut som en general och fick smeknamnet den unge Napoleon. En sak som han hade faktiskt gemensamt med den mer kända Napoleon, det var att kunna organisera trupper och skapa en armé med Esprit de corps. Men vad som var mer allvarligt för Lincoln var att till skillnad från Napoleon hade McClellan svårt att aggressivt använda sin skapelse, Potomac-armén. Det var som han var rädd att förstöra den. McClellan förstod vad som krävdes i krig men slagfältets blodiga kaos verkade bromsa honom. Sydstatsgeneralen Robet E. Lee kom att senare utnyttja detta både under Sjudagarsslagen och Antietam.

USA:s överbefälhavare generalmajor Winfield Scott hade valt den 46-åriga Henry Halleck till sin ersättare. Fotografiet är taget under inbördeskriget men exakt datum finns inte utan daterat 1860 till 1865. Foto: Scholten, J. A. (John A.), 1829-1886

Nu anlände den 46-årige Halleck till Washington bara att finna att någon annan var överbefälhavare och det var inte han. McClellan gav order till Halleck att bege sig till St. Louis i Missouri och ta över militärdistriktet i väster, så Halleck fick resa halvvägs tillbaka till Kalifornien. Halleck var nog annat en nöjd.

Lincoln vill ha resultat

Lincoln blev samtidigt alltmer missnöjd med sitt val McClellan, för ingenting hände i öster. Potomac-armén bara växte och tränade men inga offensiver. McClellan agerade tills slut och den största armén i amerikansk historia landsteg sydost om Richmond i Virginia. McClellans armé gick i land den 17 mars 1862, drygt 120 km fågelvägen från Richmond samtidigt som Lincoln befriande McClellan från uppgiften som överbefälhavare så han kunde fokusera på sitt fälttåg.  Äntligen skulle nästa slag mot Richmond komma, senast hade varit vid Bull Run den 21 juli 1861. Lincoln började få förhoppningar och Lincoln fick dessutom positiva besked från väster att en general Grant hade tagit sydstatsforten Henry och Donelson Han hade genom detta öppnat väg mot Nashville i Tennessee, Syds andra största stad. Det var i Hallecks nya militärdistrikt. Lincoln såg sommaren an med tillförsikt.

Mannen som sitter på bilden är Sydstatsgeneralen Robert E. Lee. Hans skicklighet som fältherre gjorde att Lincoln kom att sparka general efter general. Bakom honom till vänster i bild står en av hans söner George Washington Custis Lee och till höger i bild hans adjutant Walter H. Taylor. Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Men Potomac-armén kom att röra sig med en snigels fart mot Richmond. Samtidigt som borta i väster hade Syds två största städer Nashville i Tennessee och New Orleans i Louisiana tagits av nordstyrkor. McClellan hade fortfarande i början av maj inte nått fram till Richmond. Till slut kom det till ett större fältslag vid Seven Pines (även känt som Fair Oaks) 31 maj – 1 juni 1862 som slutade oavgjort. Men en viktig ändring inträffade till följd av slaget, Robert E. Lee tog över befälet på sydsidan. Lee började förbereda sig för att slå tillbaka McClellan och den 25 juni 1862 inleddes Sjudagarsslagen som kostade blod för Lee men han drev tillbaka McClellan från Richmond.

Lincoln hade insett att han måste göra något, McClellan var stora ord men det hände ingenting. En ny armé skapades i öster och befälhavaren hämtades från väst, John Pope, som var en ivrig förespråkare för Halleck.  Lincoln kallade till sig Henry Halleck för att han skulle bli ny överbefälhavare som Scott faktiskt hade föreslagit. Halleck hade efter sin korta sejour som fältbefälhavare borta i väster insett att han inte passade i fält utan att det var skönare bakom ett skrivbord. Halleck som ny överbefälhavare valde att stanna i Washington och begav sig inte iväg för att leda en armé i fält. Han blev faktiskt väldigt viktig för Lincoln då han förvandlade Lincolns idéer och tankar till reella militära direktiv. Halleck kom att bli Lincolns alibi, då det stod Hallecks namn på order och direktiv som skickades ut medan det egentligen var Lincoln som styrde och ställde. Halleck var inte populär och hade inte många vänner eller som Lincoln en gång sa: ”Jag är Hallecks vän då ingen annan är det. ”

Fältsjukhus för nordsoldater under sjudagarslagen 1862. De sårade har samlats ihop. Foto: James F. Gibson  (1828–1905)

Politiska generaler ett nödvändigt ont för Lincoln

En annan sak som Lincoln kom att uppskatta med Halleck var hans avsky för politisk tillsatta befälhavare eller som Halleck har skrivit: ” Det verkar bara vara lite bättre än mord att ge viktiga befäl till män som Banks, Butler, McClernand, Sigel och Lew Wallace och det verkar ändock vara omöjligt att hindra det.”

Lincoln var tvungen att ta politisk hänsyn och utse dem men Halleck behövde inte ta sådan och hade inga problem att låta dem få sparken när de klantade sig. Till exempel under Vicksburgs-kampanjen 1863 fick Grant av Halleck rätt att ge vem han ville inom sitt befäl sparken och när rätt tillfälle kom så fick den politiska generalmajor McClernand sparken den 18 juni 1863. Halleck var nog nöjd men Lincoln behövde ta politisk hänsyn återinsatte honom i tjänst igen fast på en mindre viktig front.

Hur gick det för Pope i Virginia mot Lee? Högmod går före fall. Pope gick i fält med de berömda orden: ”Jag har kommit till er från väst där vi alltid har sett ryggen på vår fiende”. Vid andra slaget vid Bull Run i augusti 1862 visade Lee hur krig skulle genomföras. Popes armé drevs på flykten och Pope fick gå.

McClellan fick då en ny chans av Lincoln som befälhavare för Potomac-armén och det slutade i drabbningen vid Antietam den 17 september 1862. Den blodigaste dagen i inbördeskriget, totalt cirka 23 000 förluster under slaget. Men McClellan kunde inte ta vara på sina chanser under fälttåget så kritik uppstod och Lincoln avskedade honom igen. Halleck var mer än nöjd.

Det funkar inte, ny general tar över!

En av McClellans kårbefälhavare, Andrew Burnside, fick istället befälet över Potomac-armén.  Lincoln hade faktiskt erbjudit honom befälet två gånger tidigare men han hade tackat nej. Befälhavaren över Potomac-armén hade hela tiden kravet på sig att genomföra offensiver. Burnside kom att genomföra ett vansinneanfall mot Lees armé vid Fredericksburg den 13 december 1862. Lincoln hade försökt avstyra det men Halleck hade stoppat Lincolns invändning med motiveringen att befälhavaren på plats var mer insatt i läget och fick ta beslutet. Helt fel punkt i Lees linje valdes för anfallet eller som en av Lee´s främsta artillerister utryckte det: ”En kyckling kunde inte överleva på det där fältet när vi öppnade eld.”

Här sydstatsinfanteri som möter anfallet vid Fredericksburg. De har skydd bakom en stenmur medan nordinfanteri stormar över ett öppet fält och uppförsbacke. Illustration: Allen C. Redwood  (1844–1922)

Så Burnside fick gå fast skulden borde ligga annorstädes. Nästa som fick ta över Potomac-armén var en annan kårbefälhavare Joseph Hooker som överskattande sin egen förmåga enormt och dessutom vägrade han att ha något att göra med Halleck.

Hooker kom faktiskt fram till en plan som kunde kosta Lee hans armé men att ha en plan är en sak medan genomförande av planen är något helt annat. Och det var här Hooker brast enormt samtidigt som Lee agerade offensivt och vågat. Slaget vid Chancellorsville 1 – 4 maj 1863 blev en av Lees största triumfer. Han hade delat på sin armé inför fienden för att kunna genomföra ett flankanfall med en större styrka. Igen fiasko för Potomac-armén.

Syds flankanfall vid Chancellorsville den 2 maj 1863 fick nordsidan XI. kår snarare fly än retirera från det avancerade sydinfanteriet. Illustration: Allen C. Redwood  (1844–1922)

Lincoln hade inget annat val än att ersätta Hooker och ännu en gång var det en kårbefälhavare från Potomac-armén som fick ta befälet. Denna gång blev det George G. Meade som blev ny befälhavare. Meades stora stund blev drabbningen vid Gettysburg 1 – 3 juli 1863 där han höll Lee på stången och avgick med seger tack vare att han såg till att inte förlora. Han genomförde slaget utan att ta risker och Lee fick anfalla hans positioner.

Potomac-armén höll sin tagna försvarsställning under slaget vid Gettysburg sommare 1863. Lee lyckades inte knäcka Potomac-armén utan fick dra sig tillbaka. Illustration: Thure de Thulstrup. 

Äntligen rätt man på rätt plats

Dagen efter Gettysburg den 4 juli 1863 kapitulerade Vicksburg och Ulysses Simpson Grants namn kom att hamna på allas läppar. Speciellt som den stora segern kom på nationaldagen. Syds Gibraltar hade fallit och Sydstaterna blev delad i två längs Mississippifloden. Lincoln började i Grant se en kandidat för ny överbefälhavare då Halleck inte var populär. Efter Grants nästa seger vid Chattanooga 23 – 25 november 1863 var saken klar för Lincoln. Men Lincoln kontrollerade först om Grant hade några politiska ambitioner med tanke på de kommande presidentvalet 1864 och när det var klarlagt att Grant inte hade några så utsåg Lincoln honom till ny överbefälhavare och Halleck blev hans stabschef. Äntligen hade Lincoln vad han behövde i form av generaler på högsta nivån, Grant som överbefälhavare, Meade som befälhavare för Potomac-armén och Grants bästa vän och general William Sherman som befälhavare i väst.  

Lincoln hittade sin general, Ulysses Simpson Grant. Strax innan han fyllde 42 år tog han över som ny överbefälhavare på nordsidan den 9 mars 1864. Foto: Frederick Gutekunst  (1831–1917)

Sparkade armébefälhavare i öst 1861-1863

Irwin McDowell

George B. McClellan

John Pope

Andrew Burnside

Joseph Hooker

Vidare läsning:

William Swinton: Army of the Potomac. (New York 1995)

Herman Hattaway och Archer Jones: How the North won. A Military History of the Civil War. (Urbana och Chicago 1991)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Om kavalleri i amerikanska inbördeskriget:

Kavalleriet skapade kaos

Amerikanska inbördeskriget förändrade USA:s syn på kaffe:

"De behöver kaffe"

Kampen om Stilla havet

Kina tar sig an USA

USA, Japan, Vietnam, Taiwan, Filippinerna, Australien och Indien med flera oroas av utvecklingen, den kinesiska flottutbyggnaden och vad som händer i Sydkinesiska havet. Kina håller på att bygga vad som kallas ”Great Wall of Sand” vid Spratlyöarna. Dessa ligger som sagt i havet mellan Kina i norr, Vietnam och Malaysia i väster, Brunei i söder och Filippinerna i öster.  Det sker hela tiden konfrontationer mellan till exempel Kina och Filippinerna. Det är en enorm klasskillnad på deras respektive militära styrka.

USA:s stolthet: hangarfartygen. Här på bilden det senaste: USS Gerald R. Ford. Det har en deplacement av 100 000 ton och drygt 330 meter långt. USA har varit dominerade när det kommer till hangarfartyg under lång tid och kommer vara det under lång tid om inte något drastiskt inträffar (notera slagskeppen råkade ut för detta i samband med andra världskriget.). Foto: US Navy

Kampen om Sydkinesiska havet är pågående och har pågått under flera år.  Kina har de senaste åren aktivt flyttat fram sina positioner genom etableringarna av landningsbanor och byggandet av konstgjorda öar. Kina har återtagit flera kvadratkilometer mark i Sydkinesiska sjön de senaste åren. Det är de omstridda Spratlyöarna där Kina successivt tagit över ö efter ö. Kina har tagit små och stegvisa åtgärder.

Filippinska flottan har inte alls samma styrka som den kinesiska flottan. För att kunna bättre hävda sina rättigheter mot allt hårdare kinesisk tryck kom två nya fregatter byggda i Sydkorea att tas i tjänst 2020 och 2021. På bilden: BRP Antonio Luna (FF-151). Foto: Filippinernas försvar

Öarnas strategiska placering är en viktig del till Kinas expansion, men rikedomen på fisk och fyndigheter av olja och gas är också en stor attraktionskraft. Även Paracelöarna, längre norrut, har försetts med kinesiska luftvärnsrobotsystem och jaktflygplan. USA svarar med att bland annat låta större örlogsfartyg passera igenom Sydkinesiska havet och på så sätt markera att detta är internationellt vatten, eller som USA utrycker det: ”assert freedom of navigation”.

På bilden: En Boeing P-8 Poseidon från amerikanska flottan som är ett landbaserat havsövervaknings- och ubåtsjaktflygplan. Dessa flyger hela tiden över Sydkinesiska havet. Senast sommaren 2024 var det en incident när en av dessa flög i sundet mellan Kina och Taiwan för att markera som USA anser ”assert freedom of navigation”. Foto: Darren Koch

Detta har genom åren orsakat en del incidenter mellan amerikanska och kinesiska örlogsfartyg. En av de mer omtalade händelserna är när den amerikanska robotkryssaren USS Cowpens, deplacement 9 800 ton, nästan kolliderade med ett kinesiskt landstigsfartyg av Type 074-klassen, endast 800 ton.  Detta inträffade den 5 december 2013.

USA:s robotkryssare i Ticonderoga-klassen har varit i tjänst sedan 1983. På bilden USS Cowpens som var del av incidenten i Sydkinesiska havet. USA har börjat ta Ticonderoga-klassen ur tjänst och Cowpens kommer tas ur tjänst 30 augusti 2024 är det senaste. Foto: US Navy

Stäng ner allt!

Den 173 meter långa robotkryssare av Ticonderoga-klassen skulle markera amerikansk närvaro i Sydkinesiska havet i samband med att det kinesiska hangarfartyget Liaoning deltog i kinesisk övning i området. Fartygschefen på USS Cowpens stängde ner allt som kunde avge elektromagnetisk signal för att på så sätt gömma sitt fartyg för kineserna på sin väg till övningsområdet. Han hoppades att de skulle missa USS Cowpens på sina radarskärmar.  Det här området är idag den näst mest använda sjövägen i världen och det finns många civila fartyg och trålare. Genom att stänga ner sina system kunde USS Cowpens uppfattas som ett radareko från en av dessa.

Kinas första hangarfartyg Liaoning som ursprungligen är av sovjetisk design: Kuznetsov-klassen men det byggdes aldrig färdig. Kina köpte det halvfärdiga rostiga fartyget av Ukraina 1998 och tills slut 2012 så togs det i tjänst av kinesiska flottan. Det har en deplacement på 61 000 ton och är drygt 300 meter långt. Foto: Japans försvarsmakt

Som gubben i lådan

När USS Cowpens siktade hangarfartyget Liaoning och de eskorterade kinesiska landstigsfartygen var det ingen idé att längre försöka dölja sig, så systemen slogs på. De kunde höra hur de kinesiska fartygen började skrika på varandra. Tack vare det fanns besättningsmedlemmarna ombord USS Cowpens som förstod kinesiska fick fartygschefen på USS Cowpens reda på att kineserna hade helt missat hans robotkryssare.  Kineserna var helt enkelt upprörda och snart anropades USS Cowpens med krav på att fartyget skulle lämna området, detta var en kinesisk säkerhetszon. Fartygschefen svarade tillbaka, internationellt vatten, vilket kineserna inte tyckte om utan upprepade sina krav. 

Snart beordrades två stycken kinesiska landstigsfartyg av Type 074-klassen av fartygschefen på hangarfartyget Liaoning att försöka få USS Cowpens att byta kurs, bort från hangarfartyget.  Det hela slutade med att fartygschefen på USS Cowpens tvingades beordra full stopp på sin robotkryssare så att han inte råkade klyva det drygt 58 meter långa landstigsfartyget som hade placerat sig rakt över hans kurs. Tänk nästan 10 000 ton tung kryssare hade kört rakt in i ett 800 ton landstigningsfartyg, och vad hade hänt då med ett kinesiskt sänkt fartyg och ett antal dödsoffer.

Här på bilden syns en kinesisk landstigningsfartyg av klassen Type-074. Dessa har ett deplacement på endast 800 ton medan Ticonderoga-klassen har 9 800 ton. Foto: Tksteven

Vems fartyg?

Denna incident kom att utvecklas vidare på hög nivå, i samtal mellan chefen för amerikanska flottan, amiral Jonathan Greenert och hans motsvarighet i Kina, amiral Wu Shengli.  Båda herrarna inledde med artigheter efter att skärmarna hade slagit på innan Greenert tog upp händelse med USS Cowpens och det kinesiska fartygets tilltag. Greenert fick tillbaka ett helt oväntat svar.

”Det var inte vårt skepp” svarade amiral Shengli med allvarligt ansikte.  Greenert kunde inte ta in detta utan frågade igen.

Shengli förklarade att fartyget inte tillhörde kinesiska flottan utan det är ett landstigningsfartyg som tillhör det kinesiska armén. Med andra ord det har inget med den kinesiska flottan att göra.  Incidenten med USS Cowpens kom snart att bli ännu en av alla konfrontationer mellan USA och Kina i Sydkinesiska havet som inte ändrade något utan kampen mellan de två stormakterna fortsätter.

Kinas nya ”robotkryssare”

Kina visade med hangarfartyget Liaoning att man på allvar håller på att bygga upp en oceangående flotta. Ytterligare ett har tagits i tjänst, Shandong. Fler hangarfartyg är på gång och antalet jagare växer stadigt. De senaste är Type 055–jagare som faktiskt är 180 meter långa och deplacement 13 000 ton. USA klassar dem som kryssare. Hela 16 är planerade och åtta ska tydligen vara i tjänst. Just nu håller två stycken på att färdigställas.  Jagarklassen före denna var Type 052D-jagare, 157 meter lång och deplacement 7 500 ton. Här har 25 fartyg tagit i tjänst sedan 2014 och fler är på väg. Vissa källor säger att hela 40 stycken är planerade. Kina har flottbesök över hela världen, även i Stockholm och Helsingfors, visat att kinesiska flottan har utvecklats till en riktig ”Blue-water navy”. Dessutom har Kina etablerat sin första militära bas utomlands i Djibouti på Afrikas horn.

Kinas nya jagare Type-055 som har ett deplacement av 13 000 ton och har förmågor som gör att USA klassar dem som kryssare.  Dessa är del av Kinas strävan att skapa en riktig ”Blue-water navy”. Foto: Japans försvarsmakt

Kina har också valt att bygga strategiska robotubåtar. Första ubåten Type 092 togs i tjänst 1987 och endast en byggdes enligt vissa uppgifter. Ubåten hade tolv robottuber men dess kapacitet har ifrågasatts. Nästa generation Type 094 (Jin-klassen) har också tolv robottuber och den första verkar ha tagits i tjänst 2007 och det planeras att bygga åtta varav sex är färdiga och i tjänst. Räckvidden för robotarna ombord sägs vara 7 200 km. En modernare variant är på gång, Type 096-klassen.

Dong Feng 26, DF-26, är ballistisk robot som visades upp 2015 och sägs att ha 4 000 km räckvidd. Det är den första kinesiska konventionella ballistiska robot som kan nå den amerikanska basen Guam från det kinesiska fastlandet, så roboten har smeknamnet Guam Express. Den kan ha en konventionell stridsspets istället för kärnstridsspets. Stridsspetsen kan väga mellan 1 200 kg till 1 800 kg, vilket kan jämföras med kryssningsroboten Tomahawk vars stridsspets väger 450 kg. Kina hävdar att denna robot kan användas som sjömålsrobot, kallas ibland hangarfartygsdräparen. Ett klart hot mot USA:s hangarfartygsstridsgrupper och den amerikanska marinkårens doktrin med större landstigningsfartyg (Wasp-klassen som till exempel nästan lastar 2 000 marinkårssoldater).

                      Roboten kan användas för precisionsangrepp på vitala mål på land och på medelstora och stora fartyg till havs.

                      Wu Qian, talesman för Kinas försvarsdepartement.

Den kinesiska ballistiska roboten DF-26 kommer det vara en "hangarfartygsdräpare" eller kommer det amerikanska luftvärnet ta hand om dem. Foto: IceUnshattered

Men hur detta vapen skulle fungera i en skarp konflikt är oklart. De amerikanska luftvärnssystemen är av högsta klass men mättas de med många mål samtidigt är frågan vad som händer. En träff av DF-26 på ett tyngre örlogsfartyg är inte hälsosamt.

Snart smäller det?

Militärt finns det idag två spelare som är större än alla andra och det är USA och Kina. Det finns andra aktörer som är mycket starka militärt men är inte riktigt på samma nivå som dessa två aktörerna.  Kina idag drömmer om Zheng He som var en kinesisk amiral vars flotta dominerade haven på början av 1400-talet, vars största skepp var 130 meter långa med nio master. Det kan jämföras med Lord Nelsons flaggskepp vid Trafalgar 1805, som var nästan 70 meter långt.  Kinas kejsare på 1400-talet bestämde sig att lämna havet och det är först nu på 2000-talet som Kina börjar återvända som sjömakt.  Amerikanska flottan har egentligen inte haft något likvärdig motståndare i Stilla havet sedan japanska flottans undergång 1945. 

Ändå den enda tillgången som Kinas krigsmakt påfallande saknar är stridserfarenhet, och Xi kan göra lite åt det utan att gå i krig.

                      Timothy Heath, senior analytiker Rand Corporation

Kina kan tänkas använda militär styrka mot en mindre aktör i Sydkinesiska havet just för att få militär erfarenhet och därigenom också stärka sitt grepp om Sydkinesiska havet.  Det finns hetsporrar i alla krigsmakter och en oförsiktig eller felaktig manöver kan orsaka en krock. När kommer en riktig allvarlig kollision mellan två örlogsfartyg eller stridsflygplan att inträffa? Vad händer då?

På bilden det amerikanska landstigningsfartyget USS America (LHA-6) med stridsflygplanet F-35B Lightning II ombord. Det planeras 11 fartyg av denna nya klass som är efterföljare till Wasp-klassen. Två av dessa är i tjänst och sju från Wasp-klassen i skrivande stund. Foto: US Navy

Kraftmätningen mellan den kinesiska flottan och den amerikanska flottan kommer kanske att bli en repris på Japans strävan av driva ut USA ut ur Asien som slutade med att amerikanska flottan var havens härskare i denna del av världen i över 75 år. Eller blir det en ny herre på täppan? Har Kina lyckats få fram en hangarfartygsdräpare i form av DF-26 och hangarfartygens tid som havens härskare passerar in i historiens skuggor och förenar sig med slagskeppen.

Vidare läsning:

Michael Fabey: Crashback. The Power Clash between The U.S. and China in the Pacific. (New York 2017)

Toshi Yoshihara & James R.Holmes: Red Star over the Pacific. China´s Rise and the Challenge to U.S. Maritime Strategy. (Annapolis, Maryland 2018)

Niklas Zetterling & Dan Öberg: Kampen om Stilla havet. Den kejserliga japanska flottans hangarfartyg. (Stockholm 2012)