Tyskt pansar under andra världskriget

Eld i målet  – Stormkanonvagnar i strid

 

I början av andra världskriget var antalet tyska stormkanonvagnar få och det var först under 1943 och 1944 de kom att förekomma i stort antal. På bilden ses Sturmgeschütz III med en kort 7,5 cm kanon (L/24) 1941 vid invasionen av Sovjetunionen. Foto: Bundesarchiv B 145 Bild-F016202-23A / CC-BY-SA 3.0

Stormkanonvagnarnas stora stund var under andra världskriget. De som flitigast utnyttjade denna vagntyp var Tyskland och Sovjetunionen. Tyska stormkanonvagnar gjorde premiär under fälttåget mot Frankrike våren 1940, då stormkanonvagnar med kort 7,5 cm kanon (L/24) användes i fyra självständiga stormkanonbatterier som vardera hade sex vagnar – totalt 24 vagnar. 

Sommaren 1944 i Normandie en utslagen Sturmgeschütz IV, alltså chassis är från en Panzer IV. Visste du att även Luftwaffe hade stormkanonförband i Normandie, nämligen 12. fallskärmsstormkanonbrigaden? Givetvis var det fortfarande en bataljon som skulle ha 31 vagnar trots det storslagna namnet: Foto: NARA

Stöd till infanteriet

Fram till krigsslutet 1945 tillverkades totalt nästan 11 800 Sturmgeschütz III och IV, varav endast 825 var utrustade med den ursprungliga kanonen, 7,5 cm L/24, som på grund av sitt korta eldrör kallades för ”Stummel” (stump). Stormkanonvagnen har sitt ursprung i striderna under första världskriget (1914–1918). När det var dags för infanteriet att rycka fram förekom det ofta att enstaka stödjepunkter med kulsprutor hade överlevt artillerielden och kunde stoppa upp hela anfallet. Stormkanonvagnen sågs som en bra lösning på problemet, eftersom den skulle vara en del av infanteriets strid och snabbt kunna bekämpa eventuella kvarvarande stödjepunkter med direkt eld av spränggranater. 

Stormkanonvagnen var en enklare stridsvagn där kanonen inte satt i ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen. En tidig förespråkare var den blivande fältmarskalken Erich von Manstein, som lyfte fram idéerna 1935. Vid denna tid i mitten av 1930-talet hade Tyskland 37 mm kanoner som ny standardkanon för stridsvagnar vars spränggranat inte var mycket att hänga i julgranen. Så stormkanonvagn med 7,5 cm kanon var en helt annan historia. 

 

Skiss på Sturmgeschütz III Ausf. G. Här syns den långa kanonen tydligt och att vagnen har ett chassi från Panzer III. Modellen sattes i produktion i december 1942 och är den modell som det helt klart byggdes flest av, ca 8 000. Illustration: Peter Müller / http://www.historyfacts.biz

Få tillverkades före 1942

Före andra världskriget hade olika vapengrenar i tyska krigsmakten tvistat om vem vapensystemet skulle tillhöra och det slutade med att artilleriet vann kampen. Därför fanns vagnen i självständiga batterier som kårchefens resurs i stället för hos infanteridivisionen. Inför den stora kraftmätningen mellan Tyskland och Sovjetunionen 1941 hade tyskarna satt upp ytterligare förband, men jämfört med antalet stridsvagnar var det fortfarande få. Under 1940 tillverkades 192 stormkanonvagnar och under 1941 kom 540 vagnar att tillverkas. Detta kan jämföras med den tyska produktionen 1944: nästan 6 000 stormkanonvagnar.

 

Röda armén insåg också fördelarna och hade även de behov av direkt eld från tunga vapen i infanteriets strid.. En sovjetisk SU-122 under framryckning vid stora slaget om Kursk sommaren 1943. Foto: Wikipedia Commons

Tunga vagnar med 15,2 cm kanon

Röda armén inspirerades av de tyska stormkanonvagnar och valde även att producera tyngre vagnar än tyskarna hade. Den sovjetiska produktionen av stormkanonvagnar inleddes i slutet av 1942 och drygt femtio vagnar hann att tillverkas under året. Röda armén namngav sina vagnar efter pjäsens storlek: SU-76, SU-122 och SU-152. Från början blandades SU-76 och SU-122 i samma förband, men man insåg snabbt att den lätta SU-76 och den medeltunga SU-122 inte passade ihop taktiskt, så olika stormkanonregementen skapades. Inom Röda armén hade det som vi skulle klassa som stormkanonvagnar (såsom SU-122) respektive pansarvärnskanonvagn (såsom SU-85 och SU-100) samma prefix. Hos Röda armén var också produktionen som högst 1944: drygt 10 000 vagnar. Cirka sjuttio procent av produktionen utgjordes dock av den lätta stormkanonvagnen SU-76, som hade öppet torn och var betydligt lättare bepansrad jämfört med de tyska stormkanonvagnarna. Kanske ska ses mer som en infanterikanonvagn. Två typer som var vanliga i Ostpreussen 1945 var de de tunga stormkanonvagnen ISU-122 med sin 12,2 cm kanon och ISU-152 som hade en 15,2 cm kanonhaubits (ML-20S). Dessa var väl bepansrade och baserades på chassin från den tunga stridsvagnen IS-2.

 

FAKTARUTA

Exempel på tyska och sovjetiska stormkanonvagnar 1939–1945

Vagntyp	Beväpning	Vikt (ton)	I produktion	Antal vagnar
Sturmgeschütz III kurz	kort 7,5 cm kanon	22	1940–1942	825
Sturmgeschütz III lang	lång 7,5 cm kanon	23,9	1942–1945	8 593
Sturmgeschütz IV	lång 7,5 cm kanon	23	1943–1945	1 163
Sturmhaubitse	10,5 cm haubits	24	1942–1945	1 217
SU-76	7,6 cm kanon	10,5	1942–1945	12 042
SU-122	12,2 cm haubits	30,9	1942–1943	636
SU-152	15,2 cm haubits	45,5	1943–1944	670
ISU-122	12,2 cm kanon	46	1944–1945	1 735
ISU-152	15,2 cm kanon	46	1943–1945	1 885

Notera: Olika källor anger ibland olika antal vad gäller produktionen.

 

Produktion av stormkanonvagnar, till höger i bild syns de som har fått 7,5 cm kanon medan de till vänster i bild har en aning grövre kanon, 10,5 cm haubits, då det är StuH 42. Foto: Bundesarchiv Bild 146-1985-100-33/ Unknown author/ CC-BY-SA 3.0

Premiär för stormhubitsar

Att den tyska Sturmgeschütz frekvent sattes in för att bekämpa stridsvagnar gjorde att behoven av lång kanon blev allt större. Under 1942 kom de första stormkanonvagnarna med 7,5 cm kanon (L/43), men kanonen var inte tillräckligt effektiv mot T-34 så den ersattes snart med 7,5 cm (L/48) och Sturmgeschütz III kom att ha denna kanon ända till krigsslutet. Ett antal stormkanonvagnar tillverkades med chassi från Panzer IV. Utvecklingen av de tyska stormkanonvagnarna gick mot att de blev som pansarvärnskanonvagnar och användes som det i första hand. Så för att vrida klockan tillbaka utvecklades Sturmhaubitze 42 (StuH 42), som i stort sett var en Sturmgeschütz III beväpnad med 10,5 cm haubits (L/28). Produktionen startade på allvar 1943 och 1 217 tillverkades. Under 1944 kom ett nytt förband: stormartilleribrigaden. Den skulle ha 45 stormkanonvagnar, varav tolv med haubits. Dessutom skulle brigaden få ett pansargrenadjärkompani med cirka tvåhundra man. Ett sätt att återta stormrollen i anfallstriden och och inte se som ett pansarvärnsförband. Det var emellertid få förband som fick denna organisation till fullo.

 

Röda armén fick fler tunga stormkanonvagnar ju längre kriget fortskred. När en ny fruktad motståndare för tyskarna kom i form av den tunga stridsvagnen IS-2 började Sovjetunionen även producera två stormkanonvagnar på detta chassi: ISU-122 beväpnad med en lång 12,2 cm kanon och ISU-152 beväpnad med 15,2 cm kanon-haubits. På bilden ses sovjetiska ISU-122 under framryckning. Foto: okänd

Mansteins idé realiserad

Vid krigsslutet 1945 hade Röda armén tolv stormkanonbrigader med SU-vagnar, 241 stormkanonregementen med SU-vagnar samt sjuttio nyuppsatta bataljoner med SU-76 som var avsedda att bli en del av skyttedivisionerna. Med tanke på att Röda armén inte hade haft några stormkanonförband med SU-vagnar när kriget bröt ut 1941 var det enorm styrketillväxt. Ju längre kriget fortskred desto fler SU-förband kom att sättas upp och de utgjorde högre chefs resurs. Mot slutet av kriget började man organisera självständiga bataljoner med tretton SU-76-vagnar som integrerades med skyttedivisionen. Det hann skapas ett fåtal skytteförband i slutskedet av kriget i Europa, men i Stalins krig mot Japan 1945 hade skyttedivisionerna nu denna organisation. Mansteins idé från 1935 var slutligen förverkligad – men inte i den armé som han hade tänkt sig.

 

På bilden ses den lätta sovjetiska stormkanonvagnen SU-76, som byggde på den lätta stridsvagnen T-70 – här i Tyskland 1945. Produktionen av T-70 upphörde 1943 och i stället levererades lätta stormkanonvagnar med 7,6 cm kanoner. Röda armén namngav sina vagnar efter pjäsens storlek. Den främsta uppgiften för SU-76 var att understödja skytteförbanden i deras strid. Foto: okänd

Utvecklingen av den tyska stormkanonorganisationen

·       Först självständiga batterier med sex stormkanonvagnar – två stormkanoner per pluton där plutonchefen fick en pansarhalvbandvagn.

·       1941 fanns stormkanonbataljoner med arton vagnar – tre batterier med vardera sex vagnar.

·       Batteriernas tilldelning av stormkanonvagnar ökades till nio, så att plutoncheferna fick egen vagn. Så även plutonchefen kunde ta strid.

·       Bataljonschef och batterichefer i bataljonen fick även egen stormkanonvagn, vilket innebar 31 vagnar per bataljon.

·       1943 började man omnämna stormkanonbataljoner som stormkanonbrigader utan att något ändras.

·       1944 började man att formera stormartilleribrigader med 45 vagnar, varav tolv haubitsvagnar.

På bilden en Sturmgeschütz III som fortfarande står kvar på slagfältet från 1967. Foto: Bukvoed /Wikipedia Commons

Visste du att

Israelerna har stridit mot både tyska och sovjetiska stormkanonvagnar i sina krig mot Egypten och Syrien. Leverantören av de sovjetiska vagnarna var givetvis Sovjetunionen, men leverantören av de tyska Sturmgeschütz III som användes av Syrien 1967 var Frankrike.

Tyskarnas svar på den sovjetiska T-34:an, läs mer här:

1942 nya vapen för tyskarna

Läs mer om tyska främsta pansarvärnskanonvagn här:

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

Vidare läsning om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tyskt pansar på D-dagen

 

Hitlers pansarstyrkor i Normandie 1944

 

12.SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend” var den första SS-divisionen att anlända till stridszonen. På bilden en Panzer IV från 12.SS under övning innan invasionen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-297-1725-11/Kurth/CC-BY-SA 3.0

När de allierade landsteg den 6 juni 1944 fanns det i väst nio tyska pansardivisioner och en pansargrenadjärdivision. En av dessa tio divisioner fanns i närheten av Caen och Falaise i Normandie, det var 21. pansardivisionen. Alla andra divisioner i Väst förutom en pansardivision kom också att sättas in i striderna i Normandie. Dessutom kom två SS-pansardivisioner från östfronten att sändas till slagfältet.

De kommer! De kommer! 

Första larmen började tidigt hos 21. pansardivisionen då brittiska fallskärmsjägare kom att landa över divisionens förband. Regementschefen Hans von Luck för 125. pansargrenadjärregemente var vaken för han väntade på en rapport om en nattövning som hans bataljoner utförde. Han hörde ett tilltagande brummande av flygplan vid midnatt. Snart såg von Luck fallskärmsljus och telefonen på hans stabsplats började ringa. Kaos och avsaknaden av order innebar att divisionen inte kom att anfalla mot stränderna förrän under eftermiddagen den 6 juni. En del av divisionen når fram till Luc-sur-Mer vid klockan åtta på kvällen men tvingas dra sig tillbaka. Pansardivisionen som hade drygt 110 stridsvagnar av modell Panzer IV plus ett antal franska designer kom att vara den enda divisionen som sattes in första dagen. Under natten började 12.SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend” att anlända med nästan 160 stridsvagnar, kampen om Normandie hade börjat.

 

På bilden en Panther i Normandie daterat 21 juni 1944, förmodligen från armén. Panther-vagnen var en fruktad motståndare för de allierade. Den 7,5 cm kanonen hade normalt inga problem att slå allierade stridsvagnar vid träff. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-722-0406-06A/Theobald/CC-BY-SA 3.0

Två bataljoner pansar

Den slagkraftigaste enheten i en tysk pansardivision var pansarregementet med sina två pansarbataljoner. På hösten 1943 var tanken att en bataljon hade 96 stycken medeltunga stridsvagnen Panzer IV (vikt cirka 25 ton) medan den andra fick 76 stycken nya medeltunga stridsvagnen Panther (vikt cirka 45 ton) som överlägsen allt som motståndaren hade. Alltså 22 per stridsvagnskompani när det gällde Panzer IV och 17 per kompani för Panther. Sedan hade regementsstaben ett antal vagnar, normalt 3 Panther och 5 Panzer IV. 

 

Tabell:

Pansarförband i väst 6 juni 1944

Division	Antal stridsvagnar #	Insatt
2. pansardivisionen	196 varav 79 Panther	Från 18 juni
9. pansardivisionen	125 varav 38 Panther	Från 4 augusti
11. pansardivisionen	127 varav 4 Panther	Ej i Normandie
21. pansardivisionen	112 Panzer IV	Från 6 juni
116. pansardivisionen	107	Från 24 juli
Panzer-Lehr divisionen	237 varav 89 Panther	Från 8 juni
1. SS-pansardivisionen	133 varav 38 Panther	Från 6 juli
2. SS-pansardivisionen	134 varav 39 Panther	Från 1 juli
12. SS-pansardivisionen	158 varav 50 Panther	Från 7 juni
17. SS-pansargrenadjärdivisionen	42 stormkanoner	Från 13 juni

# Antalet stridsvagnar och stormkanonvagnar (inkl Jagdpanzer IV) per 1 juni 1944. Leveranser kan ha skett efter detta datum till divisionen, speciellt om grupperingen till Normandie dröjer.

Fler stridsvagnar anländer

Långsamt började styrkeuppbyggnaden på båda sidor och antalet stridsvagnar växte. Den 8 juni började nästa tyska pansardivision, ”Lehr”, med drygt 230 stridsvagnar och stormkanonvagnar i divisionen att anlända till stridsområdet.  Dock hela divisionen anlände inte under den 8 juni. Samtidigt hos de allierade kom de första större pansarförbanden i land redan den 6 juni och den 8 juni vid dagens slut hade fler allierade stridsvagnar tagits i land än vad tyskarna hade i hela Västeuropa, nästan 2200 stridsvagnar hade transporterats över. Tyskarna hade vid samma tidpunkt fått fram drygt 400 stridsvagnar och stormkanoner till stridszonen.

Tysklands starkaste pansardivision sommaren 1944 var Panzer Lehr. Alla fyra pansargrenadjärbataljonerna i divisionen hade bepansrade halvbandvagnar. Normalt hade en pansardivision en bataljon. Foto: okänd

Nästan 4000 vagnar

Redan tidigt stod det klart att styrketillväxten på hos de allierade vad gällde antalet stridsvagnar var klart högre än vad tyskarna kunde drömma att åstadkomma och detta skulle inte ändras, i slutet av juni den 29 juni började II. SS-pansarkåren med 9.SS-pansardivisionen och 10.SS-pansardivisionen (endast en Panzer IV-bataljon fanns) från östfronten att anlända, nu hade tyskarna skickat 1124 stridsvagnar och stormkanonvagnar till Normandie. Dagen innan den 28 juni var de allierade uppe i nästan 4000 stridsvagnar som hade transporterats över.

Den vanligaste vagnen för de allierade i Normandie 1944 var Sherman. På bilden en brittisk Sherman följd av Cromwell-stridsvagnar i juni 1944. De tillhör Royal Marines Armoured Support Group, notera alla markeringar på Shermanvagnen, kvar sedan D-dagen. Foto: IWM (Imperial War Museums)

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Eric Lefèvre: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983)

Richard Schimpf, Wolfgang Pickert et al.: Vi försvarade Normandie 1944. Tyska generaler berättar om de hårda striderna. (Stockholm 2017)

Wolfgang Schneider: Tiger im kampf. Die Einsätze in der Normandie. (Uelzen 2004)

Läs mer om Luftwaffes markstridsförband i Normandie 1944

Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Mer om mina egna krigshistoriska verk:

Böcker som jag har medverkat i

Trevlig läsning !

"Tank destroyer" under andra världskriget

 Amerikanskt pansarvärn mot tyskt pansar 1944

Utvecklingen av amerikanska pansarvärnskanonvagnar, från vänster till höger M3 Gun Motor Carriage med 7,5 cm kanon, M10 med 7,6 cm kanon, M18 med 7,6 cm kanon och slutligen M36 med 9 cm kanon. Foto: US Army

Enligt amerikanska doktrin var det inte pansarbataljonerna i pansardivisionerna som skulle ta hand om fiendens pansar, utan det skulle det självständiga pansarvärnet göra. Det självständiga pansarvärnet organiserades i fristående bataljoner som regelbundet underställdes divisioner, såväl infanteri- som pansardivisioner. Därför kom det amerikanska pansarvärnet att först komma bestycka sina vagnar med den nya grövre 9 cm kanonen istället för 7,6 cm kanonen. Alltså före stridsvagnarna. De första leveranserna av den nya pansarvärnskanonvagnen M36 Jackson med 9 cm kanon anlände under hösten 1944 medan det amerikanska pansarvapnet fick vänta till 1945 innan enstaka stridsvagnar, M26 Pershing med 9 cm kanon, anlände.

Det amerikanska pansarvärnets tygmärke. En panter som krossar en stridsvagn. Designen godkändes i september 1942. Illustration Wikib101hermann. 

Rörlighet och eldkraft

Målsättningen var: "Det finns bara ett mål med pansarvärnet... slå fiendens stridsvagnar" och det betonades upprepade gånger i en offensiv, kraftfull anda. Inledningsvis kallades pansarvärnsförbanden för: "Anti-tank artillery" men under 1941 blev namnet "Tank destroyer" istället. Oavsett om det var en pansarvärnskanonvagn eller dragen pjäs. Detta för att markera deras offensiva anda. Och de var självständiga gentemot pansartrupperna. Då dessa såg pansarvärn mer som ett defensivt vapen och skulle även strida som en del av infanteriet. 

På sommaren 1944 fanns det 78 självständiga pansarvärnsbataljoner i amerikanska armén. En del bataljoner hade dragna pjäser medan andra förfogade över pansarvärnskanonvagnar. Amerikanska infanteridivisioner hade hela 18 stycken dragna 57 mm pansarvärnskanoner i varje infanteriregemente, vilket innebär 54 per division. Men de grövre pjäserna kom när divisionen tilldelades en självständig pansarvärnsbataljon. 

M10 Wolverine under hösten 1944 i Belgien på Västfronten. Vän av ordningen undrar varför den inte kallas en stridsvagn? Amerikanska armén valde torn till sina pansarvärnskanonvagnar men de hade inte försetts med något tak. Foto: US Army

En bataljon med dragna pjäser hade 36 kanoner och 797 i personal. Det fanns i bataljonen dessutom 71 bazookas och 166 motorfordon av olika typer.  Medan en bataljon med pansarvärnskanonvagnar hade 36 stycken vagnar. Här fanns det ytterligare 132 motorfordon av olika slag och personalstyrkan var 671. Givetvis fanns bazookas, 62 stycken, men även 3 8 cm granatkastare.

För svaga pjäser

På sommaren 1944 hade ungefär hälften av de självständiga pansarvärnsbataljonerna pansarvärnskanonvagnen M10 med 7,6 cm kanon L/40, medan andra hälften hade pansarvärnskanonen M5 7,6 cm kanon L/45. Båda system visade brister: M10 hade för dålig kanon och M5 behövde dragfordon. Det var en sak att använda dragna pansarvärnskanoner i defensiva operationer med försvarslinjer och något helt annat i offensiva operationer. Överhuvudtaget var rörligheten sämre med dragen pjäs.

Den amerikanska 7,6 cm M5 pansarvärnskanonen sattes i produktion i december 1942 och fram till september 1944 byggdes 2 500 pjäser. Denna pjäs tilldelades endast självständiga pansarvärnsbataljoner och ej till divisionens pansarvärn som använde M1 57 mm pansarvärnskanon . På bilden en M5 pansarvärnskanon i Ardennerna i december 1944. Foto: US Army

Två nya pansarvärnskanonvagnar hade tagits fram. När de nya pansarvärnskanonvagnarna M18 med 7,6 cm kanon L/52 och M36 med 9 cm kanon L/53 började anlända till fronten ersatte de i första hand M10. Denna process pågick till krigets slut. 

M18 Hellcat sattes i produktion redan i juli 1943 och slutade i oktober 1944. Notera inget tak på tornet. Totalt byggdes 2 507 Hellcats. Tanke var att bygga nästa 9 000 men den längre 7,6 cm kanonen var inte det lyft som man hade hoppats när motståndaren visar sig vara Panther, så satsningen övergick till M36 Jackson. Foto US Army

M18 Hellcat sattes in för första gången på Västfronten i juli 1944. De tre bataljonerna som hade skickats över till Europa kom inte att sättas med amerikanska 1. armén initialt då general Omar Bradley tackade nej. Utan det var Pattons 3. armé som fick dem. Medan M36 Jackson sattes in i strid i oktober 1944 för första gången och vid slutet av 1944 fanns det redan sju bataljoner. Totalt kom det att produceras 1 410 vagnar under kriget.

Snabb omställning för pansarvärnet

Amerikanska 12. armégruppen hade vid krigsslutet 50 pansarvärnsbataljoner underställt sig och av dessa var 27 M36, 13 M18 och endast sex M10 pansarvärnskanonvagnar och fyra dragna M5 pansarvärnskanoner. Omställningen hade gått fort. På mindre än ett år var nästan alla M10 och M5 borta.

Och det gick också snabbt efter andra världskrigets slut 1945. Redan den 10 november 1945 stängdes Pansarvärnets stridsskola (Tank Destroyer Center) ned och under 1946 lades de sista enheterna ner (de-activated). De fick existera under en kort tid men gjorde sitt avtryck inom krigshistoria, 

Här syns två väldigt effektiva pansarvärnskanonvagnar som sattes in 1944–1945 men med olika design. Till vänster i bild har du en tysk Jagdpanther där kanonen, en lång 88:a, är med fast lagring i en fast överbyggnad på Panther-chassi. Medan till höger har du den amerikanska M36 Jackson med torn och en 9 cm kanon. Foto: NARA

Läs mer om tyska främsta pansarvärnskanonvagn här:

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

Läs mer om tyska gigant Elefant här:

Bjässen Elefant i strid

Finland i krig

 

Det finska luftförsvaret räddade Helsingfors 1944

Den tunga tyska 8,8 cm luftvärnskanonen blev legendarisk under kriget och fruktad av sina motståndare men inte i den roll som kanonen egentligen utvecklades för utan som pansarvärnskanon. Dock i försvaret av Helsingfors användes den som den var tänkt att användas. Här en bild ovan mellan bombningarna, från den 22 februari 1944. Foto: SA-Kuva

Sent på kvällen den 6 februari 1944 kom den första anfallsvågen med sovjetiska bombare, det finska luftvärnet vid Helsingfors öppnade spärreld. Taktiken var att rikta spärreld framför de angripande bombplanen och skrämma piloterna att släppa sin bomblast innan de nådde stadskärnan i Helsingfors. Totalt kom 730 bombplan i två vågor. Det finska luftvärnets taktik lyckades över förväntan, 95 procent av bombplanen tog sig aldrig genom spärrelden utan släppte sin last och vände i förtid. Endast cirka 350 bomber släpptes över själva staden, över 6 500 bomber släpptes för tidigt.

Stalins mål var att bombad Helsingfors tillbaka till stenåldern. Nästan 2 000 sovjetiska bombuppdrag utfördes mot Helsingfors under februari 1944 men skadorna på staden blev begränsade trots ett flertal bränder. Foto: SA-Kuva

Stalin hade beslutat att bomba Helsingfors sönder och samman. Syftet var att kuva finländarnas försvarsvilja och tvinga Finland att ge upp kriget. Inspiration kom säkert från de allierade bombräderna av Tyskland, speciellt eldstormen i Hamburg slutet av juli 1943 där över 30 000 människor dog. Den 6 februari 1944 var vädret lämpligt och attacken för att lägga Helsingfors i ruiner kunde verkställas.

88:or till Finland

Första gången Helsingfors bombades av sovjetisk flyg var under vinterkriget 1939 –1940, och det skedde totalt åtta gånger under vinterkriget. Sedan skedde det flera gånger under fortsättningskriget. Redan från början hade det finska luftvärnet försvarat den finska huvudstaden men förstärktes i flera omgångar, tyskarna levererade radaranläggningar och tunga luftvärnskanoner, 8,8 cm Flak 36. De första 18 anlände till Finland under 1943 och ytterligare 72 sommaren 1944. Pjäserna som kom under sommaren 1944 var statiska pjäser i syfte att skydda specifika områden eller objekt.  I februari 1944 fanns 77 tunga luftvärnskanoner och 41 lätta luftvärnskanoner som var grupperade runt Helsingfors. Luftvärnet led brist på manskap så 16-åriga pojkar hjälpte till att bemanna pjäser och lottor från Lotta Svärd bemannade sökljusen.

 

Sovjetiska tunga 8,5 cm luftvärnskanoner (bilden ovan) erövrades i stort antal av tyskarna och finnarna köpte 18 av dem och kanoner var modifierade att ta 8,8 cm granater så i finsk tjänst fick de beteckningen 88 It/K39. På bilden Pjäsen i tjänst som luftvärn i Helsingfors februari 1944. Foto: Sa-Kuva

Tre nätter under februari

Första natten, den 6 februari 1944, var värst för den finska huvudstaden men eftersom få bombare släppte sina bomber över själva staden blev skadorna ändå inte speciellt omfattande. De två följande bombnätterna, som på grund av vädret följde med exakt tio dagars intervaller, medförde lindrigare skador. Andra bombnatten 16-17 februari kom nästan 400 bombare i två vågor medan under den tredje bombnatten 26-27 februari kom nästan 900 bombare.  En sak finnarna gjorde under andra och tredje natten var att tända otaliga brasor i Nordsjö utanför Helsingfors i syfte att förvirra de sovjetiska piloterna, att de skulle tro att det var det brinnande Helsingfors. De mindre erfarna piloterna lät sig luras.

Resultat

Resultatet för de sovjetiska bombarmadorna i februari var magert med tanke på nästan 2 000 sovjetiska bombuppdrag mot den finska huvudstaden. Sammanlagt dog 146 personer under de tre bombnätter och 356 skadades. 109 byggnader förstördes helt, 300 fick skador och 109 fattade eld. Universitetets huvudbyggnad och Tekniska högskolans hus vid Sandvikstorget var de mest kända byggnaderna som träffades av bomberna. Skatudden var den stadsdel som fick de största skadorna.  

Tysk nattjakt hjälper till

2. Jagdgeschwader ”Wilde Sau”, det vill säga tyska piloter med Messerschmitt Bf 109G utbilda för nattjakt med hjälp av strålkastare (Helle Nachtjagd). De stationerades på Helsinki-Malmi från 13 februari till 15 maj 1944 och fick sex luftsegrar. Tyskarna stationerade även ett ledningsskepp för nattjakt, Togo, i Tallin från 5 mars 1944 för att understödja luftförsvaret av Helsingfors.

Det fanns områden i Helsingfors som hade drabbats hår av bombanfallen men sett till hela staden hade Helsingfors klarats förvånansvärt bra. Det finska luftförsvaret av den finska huvudstaden hade löst sin uppgift. Foto: SA-Kuva

Kriget fortsatte

Det finska luftvärnet räddade Helsingfors, av drygt 16 000 bomber som släpptes kom endast cirka 750 träffa mål i Helsingfors. Färre än 5% av totala bomblasten drabbade staden. Jämfört med andra storstäder som bombades under kriget klarade sig Helsingfors mycket bra trots många döda och skadade.  Nu gav inte finnarna upp kriget som Stalin hade hoppats så de sovjetiska planerna på sommaroffensiven på Karelska näset 1944 kom att se dagens ljus. 

Vidare läsning:

Finland i krig 1944-1945, tredje delen. (Esbo 2001)

Olaf Groehler: Geschichte des Luftkriegs 1910 bis 1980. (Berlin 1981)

Lars Ericson Wolke: "Bomba och bränn dom": taktik och terror under 100 år av flygkrig. (Lund 2009)

Första världskriget och bombkriget

Strategisk luftkrigsföring under första världskriget

Japan och luftkrig i Stilla havet

Den japanska satsningen på tunga bombare

Om utvecklingen av stridsflyg i Asien

Kina rustar och Indien rustar

Luftkriget i Ukraina 2022

Ett ryskt fiasko 2022