Japanska flottans tunga bombare

Nakajima G8N Renzan 

I samband med första världskriget (1914 –1918) kom ett nytt vapensystem att etablera sig, stridsflygplanet. Frågan var skulle det etableras ett flygvapen som övergripande fick ansvar för flyg eller skulle armén respektive flottan bygga upp sina egna flygstyrkor. Detta var ingen enkel fråga, 

Vi i Sverige valde att etablera ett flygvapen 1926. Medan Japan till exempel valde att armén respektive flottan byggde upp sina egna flygstyrkor. Så den berömda Mitsubishi A6M ”Zero” var flottans jaktplan 1941 medan armén hade valt Nakajima Ki-43 "Hayabusa" som sitt. Det var först efter andra världskriget som ett japanskt flygvapen etablerades, 1 juli 1954.

Den japanska arméns jaktplan Nakajima Ki-43 "Hayabusa" började tas i tjänst sommaren 1941 och nästan 6 000 jaktplan byggdes. Foto: US Air Force

Flottan beställde tunga bombare

Så när det var dags att utveckla ett tungt fyramotorigt bombflygplan i Japan under andra världskriget fick firman Nakajima en beställning från flottan, på ett landbaserat tungt bombflygplan med lång räckvidd. Flottan såg ett behov i sin krigföring av detta. Första projektet Nakajima G5N Shinzan gick inte bra och lades ner 1941.

Den tunga bombaren Nakajima G5N Shinzan, totalt sex flygplan byggdes. Framför den står den japanska flottans jaktplan Mitsubishi A6M ”Zero”. Foto: Wikipedia Commons

Nästa projekt, Nakajima G8N Renzan, startade under 1943 men utvecklingsarbetet tog tid så första prototypen var färdig i oktober 1944. Flottan fick den i januari 1945 för att testflygningar med mera. Ytterligare tre prototyper gjordes färdiga, men kriget gick inget bra för Japan. Målet hade varit att under hösten 1945 ha 16 prototyper och 48 produktionsflygplan. 

Den nya tunga bombaren för japanska flottan, Nakajima G8N Renzan, var en maskin som väl var i nivå med de tunga amerikanska bombplanen men projektet kom för sent och det byggdes endast prototyper. Foto: San Diego Air and Space Museum 

Men råvaruproblem, främst gällande aluminiumlegeringar, gjorde att projektet avstannade sommaren 1945. En prototyp förstördes under kriget medan en togs till USA efter Japans kapitulation för tester dock det skrotades precis som de två som lämnades kvar i Japan. Inget flygplan finns bevarat.

Skiss över det nya bombplanet. Illustration: Voytek S / Wikipedia Commons

En liten jämförelse med USA

Så tittar vi på tekniska fakta och jämför med USA:s klassiska tunga bombare Boeing B-17G Flying Fortress finner vi följande: 

Det amerikanska bombplanet Boeing B-17G Flying Fortress. Notera den defensiva beväpningen under nosen som tillkom efter tyskarna körde taktiken "Head on" då de tyska jaktpiloterna notera en svaghet i den defensiva beväpningen. Foto: US Air Force

Japan först och USA sist. 

Längd ca 23 meter /22,6 meter 

Vingbredd 32,5 meter /31,6 meter 

Besättning 10 /10 

Max vikt: 32 ton /29.7 ton 

Max fart: 595 km/h /462 km/h 

Motorstyrka. 1850 hk per motor / 1 200 hk per motor 

Räckvidd: 3 945 km / 3 219 km 

Max bomblast: 4 ton /3,6 ton 

Alltså som det verkar inget dåligt plan, ganska bra faktiskt. Men Japan byggde fyra prototyper medan USA byggde 12 731 Flying Fortress. Så Nakajima G8N Renzan hade varit en bra maskin men inget som hade förändrat krigets utgång på något sätt. 

Ingen av de fyra prototyperna överlevde utan en förstördes under kriget medan de andra tre skrotades efter kriget. Foto: San Diego Air and Space Museum 

Vad gällde när det kommer till defensiv beväpning? Flying Fortress hade 13 stycken tunga 12,7 mm kulsprutor utspridda runt om flygplanet. Medan japanen hade 6 stycken 20 automatkanoner och 4 stycken tunga 13 mm kulsprutor. Alltså ganska likvärdigt.

Vidare läsning:

Basil Collier: Japanese Aircraft of World War II. (London 1979)

Robert A. Pape: Bombing to Win – Air Power and Coercion in War. ((Ithaca 1996)

Barrett Tillman: Whirlwind. The Air War against Japan 1942–1945. (New York 2011)

Det svenska flygvapnets jaktplan 1939 och 1945

En enkel jämförelse mellan Gladiator och Mustang

Luftwaffes satsning på störtbombare

Historien om Junkers Ju 87 Stuka

Här finns en lista över krigshistoriska verk som jag har medverkat i:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

18. divisionen

Från pansardivision till artilleridivision

Tyskarna hade två 18. divisionen. Den ena formerades inledningsvis i hemlighet 1934 och fick först 1935 sitt riktiga namn, 18. infanteridivision. Senare efter fälttåget i Frankrike sommaren 1940 kom divisionen att motoriseras, 18. motoriserade infanteridivisionen. Under samma tid kom en annan 18.divisionen se dagens ljus. Den tyska 18. pansardivisionen började formeras i närheten av Chemnitz i oktober 1940. Denna byggdes upp från grunden med hjälp av personal och enheter från andra förband. 

18. pansardivisionen sattes in i strid för första gången sommaren 1941. Divisionen ingick i Guderians pansargrupp. Divisionen kom att strida på östfronten resten av sin karriär. Foto: Krigsarkivet. 

Antalet tyska pansardivisioner växte efter segern i Frankrike sommaren 1940 och det ställde krav på fler vapen, stridsvagnar och motorfordon. Sommaren 1940 hade det funnits tio pansardivisioner och det hade vuxit till 20 pansardivisioner och en ”lätt” division sommaren 1941. Den sistnämnda var en slags försvagad pansardivision som senare skulle bli nummer 21. I vilket fall 18. pansardivision kom till största delen få franskt krigsbyte vad gäller motorfordon, över 2 500 under våren 1941. Den tyska industrin byggde inte tillräckligt med motorfordon. 

Det blev ingen invasion av Storbritannien

Tyskarna hade utvecklat ett antal varianter ”amfibiestridsvagnar” av de existerade stridsvagnarna, den lätta Panzer II, den medeltunga Panzer III och understödsvagnen Panzer IV. De lätta vagnarna sattes pontonsektioner på i händelse av behov medan Panzer III och Panzer IV hade utrustning och kunde förseglas för att klara ett större djupgående än normalt. Så eftersom invasionen av Storbritannien ställdes in kom många av dessa vagnar att hamna hos den nya 18. pansardivisionen, 

Divisionen hade totalt 218 stridsvagnar sommaren 1941. Det var främst Panzer III, hela 114 vagnar. Där endast 15 vagnar hade den 50 mm L/42 kanonen medan övriga den klassiska 37 mm kanonen. Sedan fanns understödsvagnar, 36 Panzer IV med kort 7,5 cm kanon L/24, samt 50 lätta Panzer II samt sex lätta Panzer I. Dessutom fanns det 12 befälsvagnar av Panzer III-typ. 

Pansargeneral Walther Nehring (längst till höger i bild) förde befäl över 18. pansardivisionen fram till januari 1942. Han lämnade för Afrika där han tog befälet över Afrikakåren. Här i samspråk med ökenräven Erwim Rommel. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0203-14A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Dessutom underställdes 100. eldsprutepansarbataljonen divisionen temporärt. Hela 82 lätta stridsvagnar varav 42 var utrustade med eldsprutor, Divisionen hade två brigadhögkvarter, 18. pansar och 18. skytte. Det förstnämnda fanns knappt något behov eftersom divisionen hade bara ett pansarregemente. 

Operation Barbarossa 1941

Divisionen tillhörde 2. pansargruppen. Alltså Guderians. Divisionen stred framgångsrikt vid Minsk och Smolensk. Till den 9 september 1941 hade divisionen totalförluster av 47 vagnar och fått 25 ersättningsvagnar. Dock stor del av fordonsparken var slitna eller skadade, på verkstad. Så 100 stridsvagnar var redo 30 september 1941 för det tyska storanfallet mot Moskva. 

Det tyska anfallet mot Moskva misslyckades och Moskva föll aldrig. Istället slog Röda armén tillbaka den 6 december 1941. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Varje dag av strider kostade och offensiven mot Moskva misslyckades. Divisions pansarregemente tog stryk och erhöll inte tillräckligt med ersättningsvagnar. I januari 1942 hade divisionen endast en pansarbataljon kvar, 19 Panzer III, 4 Panzer IV och 7 Panzer II. 

Inför sommaren 1942 tillhörde 18. pansardivisionen inte de prioriterade pansarförbanden som skulle delta sommaroffensiven så divisionen var eftersatt. Divisionen hade inte längre ett pansarregemente utan bara 18. pansarbataljonen som skulle ha 73 vagnar vid full styrka. Läget den 29 juni 1942 var inte lysande. Det fanns 2 befälsvagnar, 8 Pz IV (kz), 26 Pz III (50 mm L/42), 11 Pz II = 47 stridsvagnar. 

Det hade tagit beslut att stärka upp de motoriserade infanteridivisionen som skulle delta i sommarfälttåget 1942 med en egen pansarbataljon. Detta drabbade 18. pansardivisionen då två av divisionens pansarbataljoner med personal användes att bli pansarbataljon i två motoriserade infanteridivisioner (3. och 60.) inför sommarfälttåget. 

18. pansardivisionen förde en tynade tillvaro vid fronten vintern 1942–1943. Striderna nötte ner divisionen. På bilden två stridsvagnar som har förlorats, den främre en Panzer IV och den bakre en Panzer III. Först på våren 1943 kom divisionen att öka sin pansarstyrka inför sommaroffensiven mot Kursk. Foto: Boris Beljasjev (TASS)

Pansarslaget vid Kursk

Sommaren 1943 Det kom aldrig någon ersättare utan divisionen hade även en pansarbataljon inför sommaren 1943. Divisionen ingick i tyska 9. armén och var del av det norra anfallet mot Kursk. Division ingick i XXXXI. pansarkåren tillsammanse 86. och 292. Infanteridivisionen, Det speciella med denna kår att det var här de tunga pansarvärnskanonvagnarna Ferdinand fanns, 656. pansarvärnsregemtet med 89 Ferdinands och 45 Sturmpanzer IV Brummbärs. Dessutom fanns två stormkanonbataljoner. Så även om 18. pansardivisionen bara hade 69 stridvagnar den 5 juli 1943 när den tyska sommaroffensiven vid Kursk satte igång så hade kåren totalt 304 tunga pansarfordon.

Den nya tunga pansarvärnskanonvagnen kom att i början kallas: Ferdinand efter sin konstruktör Ferdinand Porsche. Det var först i maj 1944 som namnet Elefant började användas, som pansarvärnskanonvagnen är känd för. Foto: Flickr

Striderna under julimånad 1943 kostade divisionen nästan 500 döda och drygt 2000 sårade. Divisionsbefälhavaren general Karl-Wilhelm von Schlieben rapporterade till pansargeneral Josef Harpe, befälhavare för pansarkåren att: ”De fyra veckorna av storstrid hade orsakat divisionen höga personella och materiella förluster”. 

Den 11 augusti 1943 strax innan reträtten från Karatjev rapporterade 18. pansardivisionen att divisionen hade en förplägnadsstyrka på drygt 8 000 man varav nästan 180 var officerare. Av förplägnadsstyrkan var drygt 3 400 stridande personal. 

Efter striderna sommaren 1943 tas beslutet att 18. pansardivisionen ska bli 18. artilleridivisionen. Ett försöksförband med syfte att få bättre koordinering av artillerielden vid kraftsamling. Tiden som pansardivision från 22 juni 1941 till 1 oktober 1943 hade inneburit 2 858 stupade varav 165 officerare och 10 151 sårade. 

Pansarhaubitsar Hummel med 15 cm sFH18 eldrör. Dessa kom att börja produceras under 1943. Över 700 av dessa byggdes. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0596-25 / Dieck / CC-BY-SA 3.0

Pansardivision blir artilleridivision 

Initialt byggde denna nya divisionen på pansardivisionens gamla artilleriregemente (88.). Sedan var tanken att ytterligare två skulle tillföras, 288. och 388. Detta skedde hjälp av personal och enheter från andra förband. Divisionen tillfördes ett stormkanonbatteri, en luftvärnsbataljon och en skyttebataljon samt en artilleriobservationsbataljon och ett eldledningsbatteri. Så formeringen av förbandet pågick under hösten 1943 och mot slutet av 1943 sattes in vid fronten i striderna runt Kiev. Divisionen stred därefter hos armégrupp Syd. 

Befälhavare blev generalmajor Carl Thoholte (1893–1960). Han hade bland varit chef för artilleriregementet i 36. motoriserade divisionen och artilleribefälhavare i XXXXVI. pansarkåren. Thoholte förde befäl i stort sett till divisionen upplöste sommaren 1944. 

Styrka den 25 febr 1944 

Divisionen har 95 eldrör artilleri, 6 stormkanoner och 1 Panzer III art.observatörvagn 

Förplägnadsstyrka: 219 officerare, 850 underofficerare, 6 543 soldater, 806 hiwi. Plus en reserv på 480 ersättningsmanskap. 

Stridsstyrka 164 officerare, 804 underofficerare. 4131 soldater. 

Rörlighet 50 % (= brister och slitna motorfordon) 

Artilleri i divisionen 

88. artilleriregementet: 

     I. bataljonen: bandhaubitsar Wespe (2 batterier) och Hummel (1 batterie) 

     II. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    III. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

288. artilleriregementet 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 17 cm sK18 kanoner 

388. artilleriregemente 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 21 cm Mörser 18, tunga haubitsar 

En 17 cm sK18 kanon öppnar eld. Dess spränggranat vägde 68 kg och pjäsen hade en max räckvidd på drygt 29 km. Pjäsens transportvikt var 23 ton. Foto: Waralbum.ru

Normalt hade en artilleribataljon tre batterier med vardera fyra pjäser men inte alltid. En blandad bataljon med 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner hade normalt två batterier med 15 cm som vardera hade fyra pjäser medan av 10 cm kanoner fanns ett batteri med fyra pjäser. Medan bandhaubitsarna bestod av sex pjäser. Sedan de tunga bataljonerna 17 cm sK18 och 21 cm Mörser 18 var det normalt tre batterier med vardera tre pjäser. 

Sedan hade divisionen vad kan ses som eget självförsvar, luftvärn, stormkanonvagnar och skyttesoldater. Luftvärnsbataljonen hade två tunga batterier vardera 4 8,8 cm luftvärnskanoner och två lätta batterier. Stormkanonvagnar var ett kompani med tio vagnar vid full styrka. Och skyttebataljonen se bild nedan. 

Närskyddet, två skyttekompanier, sedan ett kompani med raketgevär Panzerschreck som pansarvärnsstyrka och slutligen ett tungt kompani med luftvärnsautomatkanoner, infanterikanoner och pansarvärnskanoner. 

Hårda strider i Ukraina 1944 

Problemet med divisionen var inte förbandet i själv utan att tyskarna genomförde inte längre några större offensiver. Detta var ett förband för kraftsamling och koordinering av artillerielden i offensiva operationer. När du försvarar vet du inte var fienden exakt kommer att anfalla så det är väldigt svårt att utgångsgruppera förbandet vid rätt ställe. Så förbandet kom att sättas in splittrat. 

Förbandet råkade väldigt illa ut under slaget vid Kamjanets-Podilskyj 25 mars – 15 april 1944. Även känt som Hubes ficka där Röda armén lyckades ringa in tyska 1. pansararmén. Tyskarna lyckades bryta sig ur men kostade mycket förluster. 

Under striderna vid Kamjanets-Podilskyj 1944 var markförhållandena otroligt svåra. Den berömda rasputitsa anlände. På bilden tyska artillerister försöker flytta på en tung 15 cm sFH18 haubits med hjälp av ett bandfordon, Raupenschlepper Ost.  Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-023-3496-29 / Wolff, Paul / CC-BY-SA 3.0

Slutord 

18. artilleridivisionen började kallas stridsgrupp. Valet stod mellan att stärka upp förbandet eller upplösa. Till slut kom beslutet. Divisionen upplöstes den 27 juli 1944 och de tre artilleriregementena i divisionen blir självständiga artilleribrigader medan stabspersonalen används för den nya pansarkåren ”Grossdeutschland” som håller på att bildas. Det hade varit intressant om tyskarna hade satt upp denna division redan sommaren 1942, hade den haft någon betydelse för striderna vid Stalingrad och Kursk? Förmodligen inte i stort men i lokala strider. Divisionen innebar en enorm koncentration av eldrörsartilleri och tungt sådant. Normalt hade en tysk infanteridivision 36 10.5 cm lFH18 och 12 sFH18 haubitsar. 

Vidare läsning: 

Paul, Wolfgang: Die Truppengeschichte der 18.Panzer-Division 1940-1943 (mit Geschichte der 18.Artillerie-Division 1943-1944). (Reutlingen 1989) 

Hogg, Ian: German Artillery of World War Two. (London 1975) 

Zetterling, Niklas & Anders Frankson: Kursk 1943 – A Statistical Analysis (London 2000) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Inte bara britterna

Stridsvagnar till Sovjetunionen 1942

De västallierade hjälpte Sovjetunionen under andra världskriget med bland annat stridsvagnar, via Lend-Lease. Avtalet om Lend-Lease kom att tecknas i månadsskiftet september/oktober 1941 i Moskva. Enligt detta skulle bland annat Storbritannien, Kanada och USA skulle bistå Sovjetunionen med vapen, utrustning och materiel som behövdes i kampen mot Tyskland. I praktiken ställde sig USA på Sovjetunionens sida i kriget redan då i början av oktober 1941. 

Brittiska Valentine-stridsvagnar är klara vid fabriken och ska skeppas till Murmansk. De två vanligaste vagnarna Röda armén fick var Valentine de första krigsåren och sedan tog M4 Sherman över. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Betydelsen av de västallierades Lend-Lease var svårt att erkänna i det forna Sovjetunionen. Att man fick hjälp erkänns men effekten av den tonas ner eller att den egentligen inte var bra. Ibland anges det som 4 % av den totala militära krigsproduktionen. Stridsvagnar brukar också användas som exempel, ”det stora antalet producerade vi själva och de stridsvagnar som var bra, T-34:orna, det var våra egna”. Detta kan ses som i stort sett korrekt men det är ett sätt att gömma sanningen. 

Sovjetunionens överraskning, stridsvagnen T-34:an. Den hade en bra kanon, ett utmärkt pansarskydd och bra rörlighet men var tyvärr mekanisk opålitlig. Det blev bättre med tiden. Vagnen kom att dominera i de sovjetiska pansartrupperna under kriget. Från 1944 med ett helt nytt torn och 8,5 cm kanon. Foto: Ukrainska statsarkivet. 

Lend-Lease stridsvagnar 

Nedan ser vi tabellen över de västallierade leveranserna under 1941 och 1942. De hann inte komma igång under 1941, endast 361 vagnar och alla brittiska modeller. Under 1942 satte leveranser igång på allvar.

Lastning av infanteristridsvagnen Matilda i Liverpools hamn. Detta var ett koncept enligt britternas idé om infanteristridsvagn, bra skydd och långsam. Sedan hade vagnen givetvis fått britternas standardpjäs vid denna tid, 2-pundare, alltså 40 mm L/45. En för vek pjäs mot tyskarnas senare vagnar. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Vagnstyp	1941	1942
Mk.II Matilda	145	626	Vikt: 25 ton, kanon: 40 mm L/45
Mk.III Valentine	216	959	Vikt: 16 ton, kanon: 40 mm L/45
Mk.IV Churchill	0	84	Vikt: 39 ton, kanon: 57 mm L/50
Mk. VII Tetrach	0	20	Vikt: 7,6 ton, kanon: 40 mm L/45
M3 Lee	0	812	Vikt: 27 ton, kanon: 37 mm L/53, 7,5 cm L/40
M3 Stuart	0	977	Vikt: 15 ton, kanon: 37 mm L/53
M4 Sherman	0	36	Vikt: 30 ton, kanon: 7,5 cm L/40
Totalt	361	3514

Hela 3 514 vagnar. Detta brukar ställas mot den sovjetiska produktionen. Trots debaclet 1941 och evakueringar av fabriker lyckades den sovjetiska industrin tillverka 24 690 vagnar under 1942. Imponerade siffror. 

Vagnstyp	1942
T-40	181	Vikt: 5.9 ton, kulspruta: 12,7 mm
T-50	15	Vikt: 14 ton, kanon: 45 mm L/46
T-60	4 474	Vikt: 5,8 ton, kanon: 20 mm L/82
T-70	4 883	Vikt: 9,2 ton, kanon: 45 mm L/46
T-34 / 76	12 553	Vikt: 26,5 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
KV-1	1 753	Vikt: 45 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
KV-1S	780	Vikt: 42,3 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
SU-76	26	Vikt: 10,5 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
SU-122	25	Vikt: 30,9 ton, kanon: 12,2 cm L/22,7
Totalt	24 690

Drygt halva produktionen var den berömda T-34:an. De allierade vagnar som i viss mån kunde mäta sig med denna var M4 Sherman och den tunga Mk.IV Churchill vars pjäs var den berömda 6-pundaren, inga problem slå ut normala tyska stridsvagnar. Samtidigt som Churchillvagnen tålde mycket stryk. Tittar vi på det totala antalet 1942 så fick Röda armén en stridsvagn för varje sju de tillverkade själva. 

Den tunga brittiska stridsvagnen Churchill hade bra skydd och godkänd kanon men dess rörlighet var för dålig enligt Röda armén. Överhuvudtaget verkar den inte blivit populär så britterna totalt sett levererade ganska få, runt 260 vagnar, under kriget. Foto: Reddit

Ska vi inte jämföra med tyskarna? 

Men är det rätt att jämföra med Röda armén? Detta då de västallierade stridsvagnarna skulle ju strida mot tyskarnas vagnar. Är det inte mer rimligt att jämföra deras prestanda och antal med tyskarna istället? Den sovjetiska historieskrivningen har nedvärderat leveranserna genom att jämföra dem med den sovjetiska produktion och sovjetiska vagnar, speciellt lyft fram T-34:an med sitt skydd, rörlighet och kanon. 

Den tyska Panzer III med 50 mm kanonen L/60 var en förbättring men fortfarande räckte den inte till mot T-34:an utan där behövdes främst långa 7,5 cm kanoner. Dock de tyska besättningar kunde tack vare sin bättre utbildning och kunnande manövrera ut motståndaren och slå mot sidorna på T-34:an. Foto: Bundesarchiv, Bild 101l-748-0-089-10. 

Så vad hade tyskarna i produktion under 1942? Den helt klar viktigaste vagnen var Panzer III. Helt klart en lättare vagn och svagare kanon än T-34:an, men den hade en stor fördel. Panzer III hade ett tremannatorn, chef, skytt och laddare. Medan T-34:an 1942 hade ett tvåmannatorn, chef/skytt och laddare. Så sett till själva striden och ledningstekniskt hade tyskarna fördel men deras kanon och pansar var svagare. 

Nedan visas den tyska produktionen under 1942

Vagnstyp	1942
Panzer II	276	Vikt: 8,8 ton, kanon: 20 mm L/55
Panzer 38 (t)	195	Vikt: 9,8 ton, kanon: 37 mm L/48
Panzer III	2605	Vikt: 22 ton, kanon: 50 mm L/60
Panzer IV	994	Vikt: 23,5 ton, kanon: 7,5 cm L/43
Tiger I	77	Vikt: 57 ton, kanon: 8,8 cm L/56
Befälsvagnar	131	Blandat #
Stormkanonvagnar	788	Vikt: 23,9 ton, kanon: 7,5 cm L/48
Totalt	5066

# Befälsvagnar använde övriga vagnar som bas.  

Som synes landar den tyska produktionen på 5 066 vagnar, så Lend-Lease från de västallierade motsvarar 70 % av tyska produktionen. Sedan den sovjetiska produktionen är så pass högre än den tyska att när den sovjetiska industrin spottar ut nästan fem vagnar så lyckas den tyska tillverka en vagn. Dessutom får Röda armén ytterligare vagnar via Lend-Lease. 

1942 kom den tyska produktionen av stormkanonvagnar på gång på allvar. Huvuddelen av produktionen fick långa 7,5 cm kanoner L/48 och de hade inga problem att slå ut T-34:or. Vagnen bredvid är stridsvagnen Panzer III med en lång 50 mm kanon L/60. Foto Imperial War Museums (IWM)

Är tyska vagnar så mycket bättre än de allierade vagnarna? Ovan i tabellen anges det vanligaste beväpningsalternativet under 1942, både vad gäller Panzer IV och stormkanonvagnar fanns en mindre del av vagnar som fick den korta 7,5 cm kanonen, L/24. 

Panzer III och Panzer IV var snäppet bättre än de allierade vagnarna men mer avgörande var nog kvalitén på besättningen. De tyska besättningarna var generellt sett bättre utbildade och samtidigt var även själva pansarförbandet det. De tyska pansartrupperna hade en bättre samverkan och koordinering jämfört med sina sovjetiska motpartners. Så även med T-34:or hjälpte det inte att stoppa den tyska offensiven sommaren 1942. 

Slutord 

Tänk här själva, Sovjetunionen får hela 70 % av sin motståndares produktion av stridsvagnar i stöd. Även om vagnarna generellt sett var lite sämre hade man egen produktion som vida översteg den tyska produktionen. Lend-Lease sett till stridsvagnarna var kanske inte krigsavgörande 1942 men ändock ett viktigt bidrag till Röda armén. Under 1942 hade Röda armén totalförluster på 15 100 stridsvagnar så sett ur det perspektivet täckte Lend-Lease drygt 20 % av detta. 

En utslagen lätt amerikansk stridsvagn M3 Stuart i sovjetisk tjänst. Dessa vagnar sågs egentligen som utfyllnad då de egna sovjetiska produktionen av lätta vagnar var stor. Foto: Reddit. 

Generellt sett har många sovjetiska befälhavare i sina memoarer klagat på att ersättningsmanskap till fronten var bristfälligt utbildade och höll inte tillräckligt hög standard. Sedan en annan aspekt att tänka på att hur kunniga var instruktörerna ute i de bakre militärdistrikten på de västerländska vagnarna, att utbilda soldater på en obekant vagn är svårare. 

En ovanlig vagnstyp var den amerikanska stridsvagnen M3 Lee, med 7,5 cm i chassi och 37 mm i tornet. Den hade nitat pansar till skillnad mot T-34:an som hade svetsat. Foto: NARA

Fast när det gäller pansarstrider gäller följande: ”vid dagens slut är det de bäst tränade och drillade besättningar som segrar”. Klart sitter du i lätt stridsvagn Panzer II och möter en medeltung T-34 då kanske det inte gäller men i likvärdiga vagnar. 

    

Av den brittiska lätta stridsvagnen Valentine levererades både brittiska och kanadensiska versioner till Sovjetunionen. Här ses ett exempel på bristen av bepansrade fordon till pansarinfanteriet, de får lifta med stridsvagnen. Foto: Reddit. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson: Myten om den oövervinnliga Röda armén. ( Stevali Fakta 2025)

Steven Zaloga & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003) 

Maksim Kolomiets & I.Mosjtjanskij: Tanki Lend-Liza 1941-1945. (Eksprint, Moskva 2000) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Peter Chamberlain & Chris Ellis: British and American Tanks of World War II. The complete illustrated history of British, American and Commonwealth tanks 1939–1945. (London 1981)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

CSS Arkansas

Innovativt med begränsade resurser

När amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 kom i stort sett hela amerikanska flottan vara kvar i Unionen och den nya konfederationen av Sydstaterna hade inga örlogsfartyg att tala om. Givetvis hade konfederationen en marinminister, Stephen Mallory. Han insåg situationens allvar, det skulle inte vara några problem för Unionen att blockera Syds hamnar och strypa konfederations export och import. 

CSS Arkansas var den typ av örlogsfartyg som Sydstaternas flotta satsade på bygga, ångdrivna pansarklädda fartyg med ramm. De visade sitt värde mot traditionella fartyg byggda av trä. Besättning 232 man och ett deplacement av 1 200 ton. Skiss: R.G. Skerrett

Mallory visste att det industriella nord hade en helt annan kapacitet att bygga fartyg än det agrara syd. Vad som behövdes var något utöver det vanliga, han beordrade bygget av fem stycken ångdrivna pansarklädda fartyg med ramm i augusti 1861. Det nya och moderna och i samma veva offensivt tänkande. Innovativt med tanke på Syds begränsade resurser men innebar samtidigt en enorm ökad svårighetsgrad. Det krävde inte bara pansar och kanoner utan också både arbetskraft och besättningar med visst kunnande. 

Bygget startar i Memphis 

Ett av dessa projekt var CSS Arkansas tillsammans med sitt systerfartyg CSS Tennessee. Arbetet med dessa satte igång i oktober 1861. Bygget av de två nya pansarklädda fartygen skedde i Memphis, och du som kan USA:s geografi noterar att detta är mitt i landet, Men staden ligger vid den stora floden Mississippi som rinner ut i Mexikanska gulfen. Tanken var att bygga i Memphis för att senare ta sig ut längs Mississippi via New Orleans. Nu blev det inte så. 

Färdigställandet av CSS Arkansas i Yazoo City var inte det lättaste. Inte samma möjligheter som hade funnits i Memphis. I vilket fall till slut kom örlogsfartyget att tas i tjänst sommaren 1862. Illustration: Julian O. Davidson. 

Om du har upplevt problem så är det nog inget mot vad de som byggde dessa två pansarklädda fartyg gjorde. Bygget försenades då detta ställde stora krav på arbetskraft, teknik och pansar. Sedan hamnade Memphis i riskzonen att erövras så den halvfärdiga CSS Arkansas fick lämna och hamnade till slut i Yazoo City, rena träskmarker jämfört med Memphis, för att där byggas färdigt. Medan den andra, CSS Tennessee, hade inte kommit lika långt i byggprocessen så den förstördes när CSS Arkansas lämnade. Senare kom ett annat pansarklätt fartyg att få namnet CSS Tennessee.

Äntligen redo 

Efter mycket plåga och svett samt arbetet dygnet runt i stort sett blev CSS Arkansas till slut insatt i tjänst i juni 1862. Besättningen ombord var inte precis tidigare flottister även om befälet var erfaren. I vilket fall CSS Arkansas sätts in i strid i mitten av juli runt Syds ”fästning” Vicksburg vid floden Mississippi och lider en del skador och skrämmer livet ur andra sidan. Där order går ut: ”Sänk Arkansas med alla tillgängliga medel”. Flera försök gjordes men framgången uteblev. 

Rakt in och genom Nordstaternas fartyg på floden Mississippi för att nå fram till Vicksburg och där skyddades av stadens tunga kanoner. Illustration: Julian O. Davidson

Det stora problemet med CSS Arkansas var att hennes maskineri inte fungerade till 100 % utan snarare var det omvända, de var glada när det gick igång. Nu valde Syd att försöka återerövra Baton Rouge längre söderut längs floden så CSS Arkansas skulle ge understöd från floden med sitt tunga artilleri medan en annan styrka anföll från landsidan. 

En av motståndarna, USS Carondelet. Betydligt lättare typ av pansarklätt fartyg, främst tänkt för flodoperationer och ingen rammförmåga. I denna klass, City-klassen, ingick sju fartyg och de hade framgångsrikt hjälpt till i striderna mot Fort Henry och Fort Donelson. Deplacement drygt 500 ton medan CSS Arkansas låg på runt 1200 ton. 

Sista striden 

Här skedde ett mycket dumdristigt beslut då CSS Arkansas ordinarie befälhavare hade fått en några dagars sjukledigt samtidigt som förste maskinofficer inte var på plats. Den ordinarie befälhavare hade lämnat fartyget mot löfte att hon inte skulle sättas in under hans frånvaro. Men befälhavaren över Vicksburgsområdet Earl van Dorn var i grunden en av Syds bästa kavalleribefälhavare och trodde på agera nu. Han ville inte vänta, hade inte det tålamod en högre befälhavare borde ha. Han vill återta Baton Rogue nu och tog beslutet att sätta in CSS Arkansas i slaget. 

Slaget om Baton Rouge 5 augusti 1862. Anfallet att återerövra staden misslyckades och kom att kosta Syd enormt med tanke på förlusten av CSS Arkansas. Karta Joseph Gorlinsky

Inledningen gick bra, CSS Arkansas lämnade Vicksburg men ju närmare Baton Rouge hon kommer ju sämre gick maskineriet. Det stannade till slut helt och de fick inte igång det. De som var på plats klarade inte av det. Så beslut tas att borra skeppet i sank den 6 augusti 1862. Det antänds och därefter exploderade det. 

Besättning har övergivit CSS Arkansas och till platsen anländer den tyngre USS Essex jämfört med City-klassen och öppnar eld på det brinnande vraket. De får uppfattningen att de sänker fartyget. Illustration: Harper`s Weekly

CSS Arkansas verkade under kort tid men har en dramatisk och intressant krigshistoria. Men för Sydstaternas marinminister Mallory visade det dock att han tänkte rätt, så Syd kom att bygga flera pansarklädda fartyg med ramm. 

Vidare läsning: 

William N. Still Jr: Iron Afloat – The Story of the Confederate Ironclads. (Columbia 1991) 

Tony Gibbons: Warships and Naval Battles of the US Civil War. (Limpsfield 1989) 

John D. Winters: The Civil War in Louisiana. (Baton Rouge 1991)

Är du intresserad av flodstrider?

”USA:s brunvattens flotta” i Vietnam

Ett annat slag i amerikanska inbördeskriget:

Kampen om Fort Donelsen 11 till 16 februari 1862

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kommer du ihåg militäralliansen Warszawapakten?

Warszawapakten 1955–1991

Den bildades som en motvikt mot Nato 1955. Även om medlemsländerna omfattande hela Östeuropa så styrdes den av Moskva. En slags förlängning av Sovjetunionen kan vi säga. 

En av många sovjetiska stridsvagnar som slogs ut under striderna i Afghanistan 1979–1989. På bilden en T-62:a. Foto: Reddit

Moskvas imperiebyggande hade börjat att krackelera så invasionen av Afghanistan 1979 var kanske inte det smartaste draget. Vem styrde i Afghanistan? Jo afghanska kommunister som var pro-Moskva och de bjöd in sovjetiska styrkor för att komma till rätta med rebeller. Tacken blev att Moskva satte igång en statskupp i Afghanistan och bytte regering, några andra afghanska kommunister fick ta över. Detta blev svårt att förklara för övriga världen, det var ingen invasion men vi sköt han som bjöd in oss. 

Kriget gick inte bra 

I vilket fall kriget i Afghanistan klarade det sovjetiska samhället eller för den delen ekonomin inte av. Det sägs att sovjetiska armén hade kontroll över drygt 20 % av landet, främst tätbebyggda område, ergo städer. Men landsbygden var inte hälsosam att besöka för sovjetiska soldater. Kriget varade fram till 15 februari 1989. Notera att idag efter drygt tre års storkrig i Ukraina har man också kontroll över cirka 20 %, det går alltså inget vidare. 

Berlinmuren började byggas 1961, inte för att hindra människor att ta sig till Östtyskland utan att lämna. Allt för många valde att lämna och bege sig till Västtyskland. Foto: Alexander Buschorn / Axb

Muren föll också och Östtyskland lämnade Warszawapakten för att återförena sig med Tyskland 1990. Detta gjorde att Warszawapakten kom att upplösas, de andra hade inte lust att vara med längre. Moskva hade tappat kontrollen. Dessutom kom hela Sovjetunionen att också brytas sönder. Den 25 december 1991 halades Sovjetunionens flagga i Kreml och hela världen bevittnade hur ett imperium föll samman. Sovjetunionen hade blivit uppdelad i självständiga stater. 

Sedan började medlem efter medlem i den tidigare Warszawapakten att söka sig till Nato, de önskade ha hjälp med att försvara sig mot Moskva. De såg inte Nato som ett hot utan en garanti för deras självständighet. De första blev medlem 1999, det var Polen, Ungern och Tjeckien. 

Löfte till Sovjetunionen? 

Idag finns det de som påstår att ett löfte hade givits till Sovjetunionens ledare att inte expandera Nato vidare österut 1990. Enligt uppgift sas det att Nato inte skulle expandera närmare till Sovjetunionens gränser till Michail Gorbatjov, ledare för Sovjetunionen. Men Sovjetunionen kollapsade och finns inte längre kvar. Boris Jeltsin blev i juni 1991 Rysslands president. 

Polska stridsvagnar av typen T-55. Warszawapakten etablerades 1955 och upphörde 1991. Några år senare 1999 blev Polen medlem i Nato. Foto: J. Żołnierkiewicz

Moskva idag anser att de för vidare Sovjetunionens talan. Men samtidigt anser Tallinn, Riga, Vilnius och Kiev som också var en del av Sovjetunionen att detta fel då de vill vara med i Nato. Tittar vi på Sovjetunionens kärnvapenarsenal kom den att fördelas på flera forna delrepubliker i Sovjetunionen. Kom ihåg Budapestuppgörelsen från 1994. Enligt denna uppgörelse skulle Ukraina ge upp sina kärnvapen mot säkerhetsgarantier. Landet hade 1994 världens tredje största kärnvapenarsenal, För detta garanterade Ryssland, Storbritannien och USA att inte hota eller använda våld mot Ukrainas territoriella integritet eller politiska självständighet. 

Så Ryssland bryter mot detta avtal sedan 2014, med andra ord Ukrainas territoriella integritet respekteras inte av Ryssland. Däremot trycker Ryssland hårt på att Nato har brutit ett löfte till Sovjetunionens ledare, Michail Gorbatjov, angående Natos expansion. Notera ett påstått löfte inte avtal.

I vilket fall militäralliansen Warszawapakten försvann i historiens skuggor 1991. Tittar vi på hur militäralliansen fungerade så är det tydligt att Moskva bestämde. Ungern hade en lite revolution 1956 och bestämde sig för att lämna, nej sa Moskva. Invasion av sovjetiska krigsmakten och utrensning i Ungern. Sedan 1968 var det Tjeckoslovakiens tur. Men denna gång var inte Moskva ensam. Alla utom Rumänien och Albanien deltog. 

Prag 1968. Tjeckoslovakien försökte styra i annan riktning än Moskva önskade. Detta ledde till en invasionen av inte bara sovjetiska förband utan flera andra länder inom Warszawapakten deltog. Foto: CIA.

Albanien valde sedan att lämna alliansen men då inget annat land i Warszawapakten hade landgräns till Albanien så undvek de Moskvas stridsvagnar. Warszawapakten kom att agera gemensamt en gång och det var mot den egna medlemmen Tjeckoslovakien som ville föra en öppnare politik. Moskva såg en risk att Tjeckoslovakien ville lämna ”gemenskapen”. Så storsläggan. 

Ersättare till ”Sovjetunionen” 

Ryssland försökte ta nya grepp efter kollapsen av Sovjetunionen och Warszawapakten. 1992 bildades Militäralliansen CSTO – på svenska Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen. CSTO har i stadgarna en artikel som slår fast att en aggression mot ett medlemsland ska ses som en aggression mot samtliga medlemsländer. 

Det var ett sätt att försöka skapa ett slags enklare Sovjetunionen, vi är självständiga men håller ihop. Vissa föll för Moskvas locktoner med andra sa nej. De forna sovjetrepublikerna Estland, Litauen, Lettland, Moldavien, Turkmenistan och Ukraina tackade nej direkt. 

Ett problem som CSTO ärvde från Sovjetunionen var konflikten mellan de sovjetiska delrepublikerna Armenien och Azerbajdzjan angående regionen Nagorno-Karabach. Den låg i Azerbajdzjan men befolkningen var till stor del armenier. Konflikten bröt ut 1988 och idag 2025 finns ett fredsavtal. Ryssland klarade inte av att lösa konflikten men det är en separat historia. Foto: Ondřej Žváček

De sex medlemsländerna idag är Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan. Där Armenien har fryst sitt medlemskap och verkar vilja lämna. 

Tidigare medlemmar: Azerbajdzjan, Georgien och Uzbekistan. 

Mer om CSTO här: Historien om Militäralliansen CSTO

Ryssland har genom sin fullskaliga invasion av Ukraina försvagats och kan inte längre påtvinga de övriga sin vilja. Respekten eller fruktan för den ryska krigsmakten har eroderats eller i alla fall försvagats. Kazakstan har också tydligt markerat mot Ryssland gällande Ukraina till skillnad mot Belarus som följer Moskvas direktiv i många avseenden. Så vi får se hur det utvecklas. 

Vidare läsning:

Bengt Gustafsson: Det sovjetiska hotet mot Sverige: sovjetisk planering och svenskt invasionsförsvar. Vad hade hänt? (Stockholm 2014)

Gordon Rottman: Warsaw Pact Ground Forces. (Oxford 1987)

Michael Green: Nato and Warsaw Pact Tanks of the Cold War. (London 2022)

Mer om pansar under kalla kriget:

Fulda Gap – dödens korridor

Koreakriget: vapenstilleståndsavtal sedan 1953:

Stridsvagnar i Koreakriget

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade