Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Den 124 ton ”Gerät 040”

Den tunga artilleripjäsen Karl-Gerät hann inte bli färdig till fälttåget i Frankrike sommaren 1940. Det var planerat att använda pjäsen mot den franska befästningslinjen, Maginotlinjen. 1935 kom flera vapenkontrakt skrivas under om järnvägskanoner och annat tungt artilleri som Tyskland inte hade fått ha enligt Versailles-fördraget. Adolf Hitler satte igång upprustningen av tyska krigsmakten och han ville ha tungt artilleri för att kunna knäcka Maginotlinjens bunkrar. 

60 cm mörsaren tillsammans ett ammunitionstransportfordon. Chassit på detta kom från stridsvagnen Panzer IV. Foto: waralbum.ru. 

60 cm mörsaren Karl-Gerät, totalt tillverkades sju pjäser. Det officiella namnet var ”Gerät 040”, rakt översatt ”Maskin 040”. Ett täcknamn. En som var involverad i utvecklingen var artillerigeneral Karl Becker, så namnet Karl kom att associeras med pjäsen. Becker var chef för "Heereswaffenamt" från 1938, det kan liknas med Försvarets materielverk, fast enbart för armén. Becker själv fick aldrig se pjäsen i strid då han begick självmord den 8 april 1940. Han led tydlig av depression och Hitler var djupt irriterad över ammunitionsbrist och problem med produktion inför fälttåget mot Frankrike. 

Artillerigeneralen Kar Becker hade lång erfarenhet av tunga kanoner. Under första världskriget förde ha  befäl över ett batteri med 42 cm mörsare. Mer känd som "Tjocka Bertha". Han var chef för "Heereswaffenamt" från mars 1938 fram till sin död. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27401 / CC-BY-SA 3.0

Premiär sommaren 1941

Eftersom Karl-pjäserna inte var redo för Frankrike så första gången mörsaren användes i strid var vid Brest-Litovsk sommaren 1941. Invasionen vid Sovjetunionen. De sex första färdigställdes under perioden oktober 1940 till juni 1941. Den sista förmodligen under 1942. 

Pjäsernas fick namn: 

Pjäs I: Adam (senare Baldur) 

Pjäs II: Eva (senare Wotan) 

Pjäs III: Odin 

Pjäs IV: Thor 

Pjäs V: Loki 

Pjäs VI: Ziu 

Pjäs VII: Fenrir reservpjäs som fick 54 cm pjäs direkt och togs aldrig i tjänst. 

 Not: Många källor anger att sjunde pjäsen inte fick ett namn, så namnet Fenrir är osäkert. 

Maximalt skjutavstånd var 6.8 km och under 1941 togs ett nytt eldrör fram, 54 cm och skottvidden kunde öka till 10,5 kilometer. Det tog tid att få i ordning på det nya eldröret så det togs i tjänst under 1943. Alla pjäser fick inte det nya eldröret utan pjäs I, IV och V fick det. 

Här ser vi två pjäser med 60 cm pjäsen (L/8,45). Senare kom båda eldrören att användas, styrdes i viss mån av ammunitionstillgången. Foto: waralbum.ru

Varje batteri hade en bandgående pjäs som vägde 124 ton och det användes två typer av motorer, en diesel och bensin. Pjäs I, II, VI och VII hade diesel, medan de övriga bensin. Samma antal hästkrafter, 580 hk. Men det fanns en till skillnad, pjäs I och II hade en chassi med åtta bärhjul medan övriga hade elva bjärhjul. Räckvidd med dieselmotorn var 42 km medan bensinaren klarade 60 km. Hastigheten styrdes med chassikonstruktionen , så pjäs I och II kunde maxa 10 km / h med övriga 6 km /h. 

Här ses vi det nya och längre eldröret 54 cm (L/11,5). På pjäsen står "Thor". Just denna sattes in Warszawa 1944. Foto: Wikipedia Commons

Transport, med järnväg då konstruerades specialvagnar för transporten. Kortare vägsträckor för egen maskin men broar var ett problem. Den tunga vikten innebar att pjäsen var kanske för tung. Det utvecklades special-trailer och pjäsen delades upp på flera laster, chassi respektive eldrör.

Special-konstruerade järnvägsvagnar behövdes. Notera kranarna som håller vagnen upp och på plats. Foto: Waralbum.ru

Ett artilleribatteri hade en personalstyrka på 155 man. Fordonsparken i batteriet bestod av tre ammunitionstransportfordon som baserades på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV, 8 personbilar, 18 lastbilar och 6 halvbandsvagnar. Batteriet hade även eget luftvärn, tre stycken 37 mm luftvärnskanoner. Så 35 fordon för en pjäs. 

Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn. Dessa hade 30,5 cm kanoner och det fanns två av dessa torn. Foto: Bundesarchiv, N 1603 Bild-117 / Horst Grund / CC-BY-SA 3.0

Sevastopol på Krim 1942

Tre av dessa tunga pjäser kom att sättas in på Krim vid Sevastopol med 833. tunga artilleribataljonen. Totalt avfyrande mörsarna 197 skott. Granaterna vägde 1,7 ton om det var lätta granaten medan den tunga 2,1 ton. Den högre artilleribefälhavaren för Sevastopol räknade ut att totalt avfyrades 26 281 ton ammunition under slaget. Sedan släppte Luftwaffe 20 529 ton bomber. Så säger vi att i snitt vägde en granat 2 ton så bidrog de med 394 ton av 26 281 ton, alltså 1,5 %. Men det viktiga var inte mängden utan att en fullträff kunde innebära seriösa skador. Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn råkade ut för detta och var totalförstört. 

En bild från striderna i Warszawa augusti 1944. Här anges det att en granat från en Karl-pjäs träffar. Fotograf en av de polska soldaterna, Sylwester Braun "Kris". 

Väldigt begränsad fronttjänst

Överhuvudtaget fick pjäserna begränsad användning under kriget, utan de vistades stor del av sin  tid på den stora militärbasen och övningsområdet i Jüterbog. Frågan är om den tid och resurser som avsattes för detta projekt kunde istället använts bättre på andra projekt. 

Den planerade insatsen vid Leningrad ställdes in, däremot vid Warszawa 1944 användes pjäserna och granaterna visade vilket effekt de kunde få vid en fullträff på ett flervåningshus. Rakt igenom alla våningsplan och ner i källarvåning med följd att hela huset raserades. 

Den enda pjäs som finns bevarad, här på bilden står den i Kubinka i Ryssland. Notera "Adam" på mörsaren medan att det är elva bärhjul. Så chassi sägs vara Pjäs VI "Ziu". Foto Alf van Beem

Slutet, USA erövrade två pjäser, II och V, och transportade dem över till USA för test och undersökningar. Båda kom att helt skrotas, inget bevarades för eftervärlden. Samtidigt oklart vad gäller pjäs VII, att de allierade tog den men att den var förstörd eller ur funktion. Röda armén erövrade pjäs VI som har bevarats och finns numera i Ryssland. Dock själva eldröret är från Pjäs I. Röda armén verkar ha erövrat tre I, IV och VI. Slutligen en totalförstördes av tyskarna, pjäs III. 

Här ett annat fotografi från Kubinka som visar pjäsen stående bredvid den supertunga tyska stridsvagnen Maus. Foto: Vladimir Galin. 

Idag byggs inte längre så stora kanoner då det har visat vara väldigt resurskrävande och de är dessutom väldigt känsliga för flygangrepp med tanke på alla smarta bomber som finns idag inom vilket även Hitlertyskland var en pionjär. 

Vidare läsning: 

C.G. Sweeting: Blood and Iron. The German Conquest of Sevastopol. (Dulles, Virginia 2004) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Läs mer om Luftwaffes markstridsförband i Normandie 1944

Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftwaffes symbol

Junkers Ju 87 Stuka i krig  

Ett tyskt flygplan blev symbolen för det tyska blixtkriget i Frankrike 1940. Det var störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka. Många tänker nog nästan omedelbart och helt spontant på störtbombplanet Stuka när vi hör eller ser ordet Luftwaffe, vars emblem var en örn med utsträckta vingar hållandes ett hakkors omslutet av en lagerkrans. Steget över till en störtdykande Stuka med bomber är inte långt. 

Det skräckinjagande rykte som omgav störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka, grundlades under de två fälttåg som kallades Blitzkrieg, nämligen anfallet mot Polen 1939 och invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike 1940. Beväpningen på flygplanet var två stycken 7,92 mm kulsprutor monterade i vingarna för eld framåt samt en stycken 7,92 mm kulspruta för akterskytten. Foto: Reddit 

Tyska Luftwaffe hade cirka 5 500 flygplan i maj 1940 och varav 401 var störtbombare Junkers Ju 87 Stuka. Alla var inte insatta i Frankrike, men 360 var. Av dessa 360 kom Wolfram von Richthofen, chefen för tyska VIII. flygkåren, ha 241 under sitt befäl. Richthofens uppgift var att understödja armégrupp A, där pansargrupp Kleist befann sig, i deras anfall genom Ardennerna. Dessutom hade Richthofen 49 Henschel Hs 123, en tidigare modell av störtbombare och som dessutom var ett biplan. Så där det tyska pansaret var koncentrerat som en pansarnäve med syfte att bryta igenom de franska linjerna var också samma område där Luftwaffe hade de flesta av sina störtbombare. Inte konstigt att det upplevdes av motståndarna som att det fanns tätt samarbete mellan de två. 

Här syns tydligt Junkers Ju 87:s klassiska fasta landningsställs. Plats Polen 1939. Flygplanet hade två man i besättning. Normal bomblast var en 250 kg bomb under flygplanskroppen samt fyra lätta 50 kg bomber, två under vardera vinge. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1987-1210-502 / Hoffmann, Heinrich / CC-BY-SA 3.0

Men det fanns inte sommaren 1940, det är först under 1941 som Luftwaffe börjar ha främre flygförbindelseofficerare i pansarförbanden, (Flivo – Fliegerverbindungsoffzier). Insikten om behovet hade inte landat inför fälttåget i Frankrike 1940. När pansargeneral Heinz Guderian skulle ta sig över floden Meuse med sin kår, visste han att han hade blivit tilldelad flygunderstöd men inte exakt när det skulle anlända. Han skriver in sina memoarer om hur de satt och spanade efter Luftwaffe. Beslutet om flygunderstöd hade tagits kvällen innan. 

Stukaspecialisten

Efter det att Stukas hade bombat fransmännen och deras ställningar så anföll Guderians pansarförband och erövrade brohuvuden och tog sig över floden Meuse. Fransmännen upplevde det hela som väldigt koordinerat, först Stukas och direkt efter dyker pansaret upp. 

Den tyska 7. pansardivisionen under fälttåget 1940. Den tyska pansarnäven knäckte det franska försvaret och fälttåget varade bara sex veckor. Läs mer om tyska pansardivisioner här

General Wolfram von Richthofen var brorson till den kände Röde baronen från första världskriget. Den tyska VIII. flygkåren kom att utvecklas till något av Luftwaffes specialister på markunderstöd. Richthofens ytterst kompetenta ledaregenskaper hade säkerställt att störtbombarna under hans befäl opererade som en enhet som kunde leverera noggranna, koncentrerade anfall. En störtbombare skulle i drygt 50 % av fallen kunna placera sin bomblast inom en radie av 25 meter från målet. Det var den tidens precisionsbombning. Nu påverkade givetvis vilket nivå det fientliga luftvärnet befann sig på. Ett Stukaanfall med en division bestående av tolv plan skulle utan problem få direktträffar på ett fientligt fort med tunga bomber. 

Wolfram von Richthofen som befälhavare för "Legion Condor" i spanska inbördeskriget. Han kom att anses vara Luftwaffes främste expert på närunderstöd av markstridskrafter. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J1005-0502-001 / CC-BY-SA 3.0

”Störtbombanfallen med Stuka (Sturtzkampfflugzeug) föregick vanligen på följande vis: när piloten lokaliserat målet genom ett fönster i golvet i cockpit, övergick han från planflykt och gjorde en 180 graders roll, riktade in maskinen mot målet och fällde ut luftbromsarna. Dykvinkeln var 60−90 grader och farten ökade till bortåt 600 km/h. En lampa på höjdmätaren visade när det var dags att släppa bomben. Minimihöjden var cirka 460 meter. En knapptryckning frigjorde huvudbomben, som hängde i en U-formad ställning under buken, den automatiska upptagningsmekanismen gick igång och samtidigt svängde bombställningen framåt och bomben frigjordes. Mekanismen hade utvecklats med tanke på G påkänningarna, som kunde göra piloten medvetslös. Den fällde in luftbromsarna, drog på gasen och ställde om propellern till stigning, varefter piloten efter ett tag tog över.” 

 Ur ”Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten” av John Weal

Det fanns två versioner, en normal Junkers Ju 87B och en version med förbättrad bränslekapacitet och bättre räckvidd Junkers 87R. Fälttåget i Frankrike var en framgång, däremot att använda Stukas i slaget om Storbritannien var ingen succéhistoria. Planet saknade tillräcklig fart och defensivt skydd för att överleva i denna miljö fylld med jaktplan som Spitfires och Hurricanes. 

Junkers Ju 87 R-1 från 1./StG 1 (1. Staffel/Sturzkampfgeschwader 1) i april 1940 under striderna i Norge 1940. Notera extra bränsle under vingarna istället för 50 kg bomber. Foto:Wikipedia Commons

Operation Barbarossa 22 juni 1941 

Sommaren 1941 var det dags för världshistoriens största fälttåg, Tysklands invasion av Sovjetunionen den 22 juni 1941. Under inledningen av operation Barbarossa så koncentrerades Stuka-förbanden i tyska 2. Flygflottan. Den understödde armégrupp Mitt. Denna armégrupp skulle anfalla via Minsk och Smolensk mot Moskva samt den hade två pansargrupper, 2. och 3., till skillnad från de övriga armégrupperna som bara hade en varsin. 

Stukaförband, (Sturzkampfgeschwader= StG) på östfronten den 22 juni 1941 

5. flygflottan (i norr mot Murmansk) 

IV. (St) Gruppe / LG 1 (42 Ju 87 R) bas Kirkenes 

2. flygflottan – befälhavare: fältmarskalk Albert Kesselring (samarbete med armégrupp Mitt) 

II. flygkåren – befälhavare: general Bruno Loerzer 

Stab/ StG 77 ( 3 Ju 87B, 7 Bf 110) bas Biala Podlaska 

I. Gruppe / StG 77 (38 Ju 87B) bas Biala Podlaska 

II. Gruppe/ StG 77 (39 Ju 87B) bas Woskrzenice 

III. Gruppe /StG 77 (35 Ju 87B) bas Woskrzenice 

VIII. flygkåren – befälhavare: general Wolfram von Richthofen 

Stab/ StG 1 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Radczki 

II. Gruppe/ StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

III. Gruppe / StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

Stab/StG 2 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Praschnitz 

I. Gruppe/ StG 2 (35 Ju 87R) bas Praschnitz 

III. Gruppe/ StG 2 (39 Ju 87R) bas Praschnitz 

Not: En Junkers Ju 87B med normal bomblast, en 250 kg bomb och fyra 50-kg bomber hade en räckvidd på 550 km med Junkers 87R kunde med en 250 kg bomb dubbla detta tack vare sin större bränsletank och extratankar. 

Tornet bortsprängt på den tunga sovjetiska stridsvagnen KV-2. Vagnen vägde 52 ton och hade en 15,2 kanon. Störtbombaren kunde träffa exakt. 

Inledningsvis gick det nya blixtkriget lysande för armégrupp Mitt, en stor inringning vid Minsk och en vid Smolensk. Sedan började Stuka-ansamlingen hos armégrupp Mitt att tunnas ut. Leningrad och östersjön tog en del, bland annat fartygsbekämpning men även anfallsriktning Ukraina och Svarta havet tog en del. Så när slutoffensiven mot Moskva inleddes fanns endast Stukageschwader 2 kvar hos armégrupp Mitt. I vilket fall det blev en ny inringning, den tredje, vid Vjazma-Brjansk men den fjärde vid Moskva misslyckades. 

Den tyska offensiven tog stopp i slutet av november 1941. Orsaken till detta var flera, vädret gynnade inte manöverkriget, Röda armén försvarade sig smartare, nya sovjetiska arméer hade anlänt, den tyska logistiken hängde inte med och de tyska pansarförbanden var slitna efter fem månaders fronttjänst utan vila. Som en högre officer i Luftwaffe skrev i sin dagbok i slutet av oktober 1941: 

”Våra djärva förhoppningar har försvunnit under regn och snö. Allt står stilla på de bottenlösa vägarna och medan temperaturen fortsätter att falla, får vi 10 till 15 centimeter snö, följt av ännu mer regn.” 

Ibland gick det riktigt dåligt. Här ett exempel när det inte alls verkar ha fungerat. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1981-149-34A / CC-BY-SA 3.0

Tyska Stukas hade visat sitt värde vad gällde närunderstöd men samtidigt att de kunde vara sårbara för fientlig jakt. Dock Stukabesättningar angav att de såg sovjetiskt luftvärn och markeld som ett större hot än sovjetisk jaktflyg. De kunde hinna med 5-6 uppdrag på en dag, givetvis berodde på avståndet mellan deras flygbas och fronten. Slitaget på flygplanen under operation Barbarossa var högt, cirka 20 % föll bort varje månad medan när det gällde besättningar var det inte lika högt, cirka 7 % varje månad. 

Junkers Ju 87D den vanligaste modellen av Stuka. Den började tillverkas under sensommaren 1941 och nådde produktionstopp under 1943–1944. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J16050 / Karnath / CC-BY-SA 3.0

Kanonfågeln med 37 mm automatkanoner 

I januari 1941 hade det funnits 456 Stukas i tjänst varav 225 förstördes av fienden och ytterligare 141 av andra anledningar under året. Produktionen ersatte förlusterna, då i januari 1942 fanns 440 Stukas i tjänst. Produktionen kom att maxa under åren 1943–1944 med den nya D-modellen, Junkers Ju 87D, över 2 000 maskiner byggdes dessa år. D modellen började produceras sensommaren 1941 och det var också varianten det byggdes flest av. Produktionen av Stukas satte igång 1937 med A-versionen, nästa version B-versionen sattes i produktion hösten 1938. Långdistansversionen R i januari 1940.  

A-versionen: 262 

B-Versionen: 923 

R-versionen: 721 

D-versionen: 3 639 

G-versionen: 208

Kanonfågeln Junkers Ju 87G med två 37 mm automatkanoner. Flygplanet på bilden hade Hans-Ulrich Rudel som flygförare. Mannen som sägs ha förstört över 500 sovjetiska stridsvagnar från luften. Rudel överlevde kriget och anges ha flugit över 2 500 stridsuppdrag. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-655-5976-04 / Grosse / CC-BY-SA 3.0

Stuka kom att fortsätta att tjänstgöra hela kriget. En utveckling som inleddes under 1942 var kanonfågeln Junkers Ju 87G som bestyckad med två 37 mm automatkanoner för bekämpning av stridsvagnar. Ytterst få av dessa, drygt 200, byggdes jämfört med den vanliga D-modellen. Produktionen startade sent 1943 men innan dess hade ett antal D-varianter konverterats under början 1943 till G-modellen.

En annan roll för Stuka blev den tyska versionen av de sovjetiska ”natthäxorna”. Den tyska nattattacken där ”gamla” flygplan bombade Röda armén under dygnets mörka timmar. En anledning att Stuka kom att stannar kvar länge var att det tyska attackflygets nya standardmaskin Focke Wulf Fw 190F från 1943 hade andra bränslekrav. Med andra ord det dröjde med pensioneringen av Ju 87 för att tillgången på flygbränsle för Ju 87 (som hade lägre oktan – 87 oktan) var bättre än tillgången av bränslet för Fw 190 (cirka 100 oktan).

Det tyska attackflyget 1944, Focke-Wulf Fw 190F-8 i Finland sommaren 1944. En del av det tyska flygförbandet Kuhlmey som med sina Stukas och Focke-Wulfs hjälpte till att stoppa den sovjetiska sommaroffensiven i Finland 1944. Foto: SA-Kuva

Vidare läsning: 

 John Weal: Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten. (Stockholm 2014)

 Richard P. Hallion: Strike from the Sky. The History of Battlefield Air Attack 1911-1945. (Shrewsbury 1989) 

 Alfred Price: Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Lufwaffes rovfågel Junkers Ju 87 över ett brinnande Stalingrad.  Det var en kamp man mot man medan de tyska Stuka planen cirklade som rovfåglar för att plötsligt dyka ned och släppa sina bomber. Foto: Reddit

Här finns en lista över krigshistoriska verk som jag har medverkat i:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Norrlandsbrigad under kalla kriget

Försvaret av övre Norrland

Försvaret av Norrland har varit prioriterat, här har det byggts ut flera försvarslinjer och i början av 1900-talet påbörjades bygget av Bodens fästning, ”Låset i Norr”. Ett viktigt arméförband för försvaret av övre Norrland under kalla kriget var Norrlandsbrigaderna. 

Bilden vi har framför oss när vi hör orden: bandvagn, försvar av Norrland, vinter och vita blixten. Foto: Lasse Sjögren. 

Efter andra världskrigets slut 1945 infördes brigadstruktur fullt ut inom den svenska armén. Normalt bestod brigaden av tre till fyra stridande bataljoner med understödsförband som artilleri, pansarvärn och luftvärn. Brigaderna kunde strida självständigt eller ingå som en del i en fördelning. I början var det i huvudsak infanteribrigader och pansarbrigader som formerades i Sverige. Snart insåg det svenska försvaret att det behövdes brigader med bättre rörlighet under vinterförhållanden än infanteribrigader i försvaret av norra Sverige. Övningen Snöflingan 1958 brukar ibland anges som startskott, man insåg att något måsta hända. Idén om Norrlandsbrigaden föddes. 

Bandvagnar i stor skala 

De fyra första Norrlandsbrigaderna sattes upp 1963 och de hade en personalstyrka på drygt 6 000 man vid mobilisering. Vad skiljde dem från en vanlig infanteribrigad? De hade en förbättrad terräng och översnökapacitet, tack vare att i brigaden ingick 256 stycken bandvagn 202. Det var ingen fortkörare, 39 km/h, men det var en enorm förbättring jämfört infanteribrigaden. Bandvagnen var obepansrad och ett midjestyrt bandgående terrängfordon med mycket god framkomlighet i svår terräng. Den sattes i produktion 1964 och det var Volvo BM som byggde. 

En bandvagn 202 i vinterterräng. Efter sig har fordonet en 20 mm luftvärnsautomatkanon. Bandvagn 202 innebar en revolution var gäller försvaret av över Norrland. Helt andra möjligheter att försvara sig och breddgruppera. Foto: Krigsarkivet. 

De nya förbanden NB 63 hade sina huvudsakliga krigsuppgifter inom övre Norrlands militärområde (MILO ÖN). Norrlandsbrigaden var i grunden en tidigare infanteribrigad som blivit utrustad och organiserad för klimatet och geografin i Norrland. 

Hotet av de sovjetiska pansarförbanden som fanns  i norra Sovjetunionen. I området mellan Murmansk och Leningrad fanns flera mekaniserade förband väl utrustade med stridsvagnar, pansarbandvagnar och pansarterrängbilar. Det var i huvudsak draget artilleri, det var först på 1970-talet som det sovjetiska artilleriet började mekaniseras på allvar. Med tanke hur många förband som fanns så tog det sin tid. Foto: Krigsarkivet

I mitten av 1980-talet ombildades ytterligare en infanteribrigad till norrlandsbrigad, det var en av I 13:s brigader i Falun, Dalabrigaden. Nu blev det fem nya brigader NB 85. För samtidigt under 1980-talet pågick nämligen utprovning av en ny organisation för norrlandsbrigaderna vid Norrbottens och Västerbottens regementen (I 19 respektive I 20). 

Utvecklingen hade inte stannat av utan en ny bandvagn 206 infördes. En design från Hägglunds vann. Armén ville ha en ny modernare bandvagn med bland annat högre lastkapacitet och bättre vägegenskaper. Första beställningen lades 1979. Hastigheten ökade till 55 km/h.  

Bandvagnsinfanteri 

Den nya organisation NB 85 innebar ett stort steg framåt genom att över 80 bandvagnar fanns för varje norrlandsskyttebataljon, tidigare drygt 60. Den stora nyheten var dock att de tidigare tre skyttebataljonerna nu utökades till fyra, men med endast tre skyttekompanier vardera, till skillnad från de tidigare fyra. Med andra ord fler bandvagnar och färre soldater per skyttebataljon gav betydligt bättre rörlighet. Totalt hade brigaden 402 bandvagnar i olika versioner (bv 206). 

Den nya Norrlandsbrigaden 85, NB 85, fick betydligt fler bandvagnar, de nya bv 206, och det skedde en förbättring av pansarvärnsförmåga och dessutom tyngre artilleri. Foto: Lasse Sjögren. 

Pansarvärnet i brigaderna tillfördes pansarvärnsrobot 56 (BILL) i skyttebataljonerna medan brigadens pansarvärn fick pansarvärnsrobot 55 (Tow). Helt annan pansarbekämpningsförmåga och med större stridsavstånd. Sedan fick brigaden nya pansarvärnsfordon beväpnade med en 9 cm pansarvärnspjäs. Åtta stycken pvbv 2062, som byggde på bandvagn 206, per skyttebataljon. Totalt 32 vagnar på brigaden. Sedan fanns stort antal granatgevär och pansarskott. Norrlandsbrigaden 85 utrustades precis som infanteribrigad 77 med ett bandpansarvärnskompani utrustade med 12 nya Infanterikanonvagnen Ikv 91 med 9 cm lågtryckskanon. Luftvärnet bytte bort sina gamla Redeye robot 69 mot nya luftvärnsrobot 70. 

1985 kunde den svenska armén mobilisera 5 var Norrlandsbrigader (NB 85). De hade över 400 bandvagnar bv 206 i olika versioner enligt listorna i respektive brigad. På bilden bandvagnpansarvärnsvagn 2062. Pjäshissen på bvpv 2062 medger att fler platser kan användas som eldställningar och att mindre del av fordon och besättning syns vid eldgivning. Foto: Lasse Sjögren 

En klar förbättring skedde även med artilleribataljonen i Norrlandsbrigaden, de gamla 18 stycken 10,5 cm haubits m/40 med räckvidd 12 km byttes ut mot 12 stycken 15 cm haubits 77 med räckvidd 21 km. Något färre artilleripjäser men de hade längre räckvidd, högre eldhastighet och tyngre spränggranater, så totalt sett blev artillerielden i målet kraftigare samtidigt som den kunde verka över större ytor. Dessutom hade den nya haubitsen egen motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv kortare sträckor, snabbare omgrupperingar.  

Sedan förstärktes artilleriet avsevärt i NB 85 med de nya 15,5 cm haubits 77, en bataljon med 12 pjäser i varje brigad. All manövrering av pjäsen drevs hydrauliskt: drivhjulen, upp- och nedfällning av stödhjulen, sid- och höjdriktning, ansättning samt ammunitionskranen. Hydraulkraften kom från ett hydraulaggregat som i A-varianten drevs av en Volvomotor (B20) och i B-varianten av en Mercedes-diesel. 

Nya infanterivapen

Under denna period började svenska försvaret också att införa en ny automatkarbin, Ak 5, samt ett nytt pansarskott 86. Ak 5 hade en kaliber av 5,56 mm, 30 skott i magasinet samt vägde 0,8 kg mindre än Ak 4 som hade kaliber av 7,62 mm och 20 skott i magasinet. Det nya pansarskottet var en klar förbättring av den gamla, pansarskott m/68. Det äldre hade en kaliber av 74 mm och en maximal räckvidd på 250 meter. Pansarskott m/86 hade en kaliber av 84 mm och en maximal räckvidd på 500 meter. Det finns en tumregel som säger att moderna projektiler med riktad sprängverkan penetrerar ett pansar med en tjocklek om 5-7 gånger kalibern.

Övning under 1990-talet. Kalla kriget är över, Snart tar epoken bandvagnsinfanteri med Norrlandsbrigader och bandvagn 206 slut. Foto: Lasse Sjögren. 

Överallt fanns pansarvärn 

Den nya Norrlandsbrigaden (NB 85) var slimmad med högre eldkraft och bättre rörlighet än sin föregångare men fortfarande kvarstår bristen på splitterskyddade fordon då motståndaren har tung eldkraft att tillgå. Överallt fanns pansarvärnsförmåga i brigaden och med rätt placerade minarbeten kunde man sänka motståndarens anfallstempo och förmåga att breddgruppera. Personalstyrkan i brigaden uppgick till 5 700 man.

 Armén i stort

1985 kunde den svenska armén mobilisera 29 brigader varav 5 var Norrlandsbrigader. Sedan den stora andelen av brigader var infanteri, 9 IB 66 och 10 IB 77. General Bengt Gustafsson, som var överbefälhavare 1986 – 1994, har skrivet följande om Norrlandsbrigaderna: ”Särskilt de svenska Norrlandsbrigaderna var väl utrustade och utbildade för strid i den norrländska terrängen.” 

 Lista över Norrlandsbrigaderna 1985 

 Dalabrigaden (I 13) 

 Norrbottensbrigaden (I 19) 

 Lapplandsbrigaden (I 20) 

 Fältjägarbrigaden (I 5) 

 Ångermanlandsbrigaden ( I 21)

Vidare läsning:

Sten Ekman: Försvaret av Norrland under kalla kriget. Krigsförbanden och befästningarna. (Stockholm 2020)

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Den stora armén

Hur stor var den stora armén?

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Khe Sanh 1968 – 77 dagar belägring

Öppna väg till Khe Sanh

Vietnamkriget. 1968 var ett år då allt ändrades. Tet-offensiven inleddes, där nordvietnamesiska styrkor tillsammans med Vietcong slog till med en massiv invasion av Sydvietnam. Städerna Hue, Da Nang, Quang Tri, Dac To, Nha Trang och Saigon blev hårt drabbade av striderna. Hela USA blev chockad.

På väg fram mot den inringade basen Khe Sanh. USA satte in M48-stridsvagnar i Vietnamkriget. Totalt sägs drygt 600 M48-vagnar blivit insatta i Vietnam, både armén och marinkåren hade dem. Foto: NARA

Men strax innan Tet-offensiven inleddes att nordvietnamesiska styrkor inlett ett anfall mot den amerikanska marinkårsbasen vid Khe Sanh i Sydvietnams nordvästra hörn. Marinkåren hade identifierat flera nordvietnamesiska divisioner (NVA) och givetvis hade det amerikanska överkommandot förstärkt basen. Förutom flera marinkårsbataljoner kom en sydvietnamesisk ARVN-ranger bataljon att bli en del av försvaret av Khe Sanh, styrkan på  basen växte till över 6 000 man. Amerikanska marinkårsoldater är egentligen tränade för att landstiga och anfalla, inte försvara en bas mitt i djungeln.

Karta över området. Basen vid Khe Sanh blev inringad och USA bestämde sig för att öppna väg in frå Ca Luc, avstånd cirka 16 km. Notera att nere i vänstra hörnet Lang Vei, där låg en specialförbandsbas som nordvietnamesiska styrkor erövrade. Sedan basen Rockpile norr om Ca Lu, i detta område fanns tungt artilleri för understöd av operationen. Illustration: US Marine Corps. 

Dien Bien Phu igen? 

Snart började liknelser med Dien Bien Phu att komma, att detta var ett nytt Dien Bien Phu. Basen Khe Sanh skärmades av från omvärlden genom att NVA-styrkor skar av riksväg 9 och behöll kontroll över denna. Däremot var det svårare att hindra lufttransporter. Men det skedde inget större stormningsförsök av basen utan en belägring inleddes. 

Karta över förbanden i området: Illustration: US Marine Corps

Sedan bröt plötsligt Tet-offensiven ut och det amerikanska överkommandot valde avvakta med att bryta in till Khe Sanh från Ca Lu och öppna upp riksväg 9 utan skickade in underhåll med flyg och helikoptrar. 

En Lockheed C-130 Hercules levererar underhåll till Khe Sanh-basen. Planen behövde inte landa på flygfältet utan de släppte bara av lasten, in och ut snabbt och effektivt. Ibland krävdes det att de landade, flyga ut sårade. Då var det snabba puckar som gällde, i stort ner landa och vända och upp. Inte bli stillastående mål för fienden. Foto: US Air Force

Tet-offensiven, senare kallad den första fasen, ebbade ur och styrkor drogs samman för operation Pegasus med syfte att slå sig fram till marinkåren i Khe Sanh från Ca Lu, som inför operationen fick ny landningsbana. General John J. Tolson, befälhavare för 1. kavalleridivisionen (luftburen), fick order att leda operationen. Förutom sin egen division hade han tre marinkårsbataljoner och tre ARVN luftburna bataljoner under sitt befäl. Totalt 15 stridande bataljoner varav tre tunga (marinkåren). En styrka på cirka 20 000 man med understöd av 102 fältpjäser artilleri. Givetvis mängder av stridsflygplan och helikoptrar. Operationen startade den 1 april 1968.

En av de M107 tunga 17,5 cm haubitsarna i understöd av operation Pegasus. De hade en max räckvidd på 32 km och de sägs att totalt fanns det sex pjäser på plats. Det fanns även ännu tyngre M110 20,3 haubitsar men deras max räckvidd låg på 25 km. Foto: US Army

Stormningar från luften

Det luftburna kavalleriet och ARVN:s luftburna brigad genomförde regelrätta stormningar från luften och tog nyckelterräng på djupet medan marinkåristerna öppnade och rensade vägen med understöd av ingenjörförbanden. Här användes främst två helikoptertyper, den lättare UH-1 Huey och den tyngre CH-47 Chinook som kunde lyfta en 10,5 cm haubits som hängande last, för helikoptertransporter. Varje UH-1 Huey hade dörrskyttar med M60 kulsprutor och här drogs liknelse med diligenser i vilda västern som hade en andra man med hagelgevär som skydd mot indianer och banditer. 

Kavalleriet kommer till undsättning. Hästen hade ersatts av helikopter, UH-1 Huey. Förbanden var mer rörliga och mindre bundna till det begränsade vägnät. De kunde snabbt sättas in på djupet och ta viktig terräng. Foto: US Army

Luftlandsättningen med helikopter gjorde att förbanden snabbt kunde urlasta eller ilasta trupp på nästan alla platser i hela operationsområdet. I och med den taktiken blev de amerikanska förbanden mer rörliga och mindre bundna till det begränsade vägnät. Plötsligt fanns de i NVA-förbandens bakre område och på djupet på deras gruppering och skar av deras förbindelser. Det var inte alltid det lättaste som löjtnant Joseph Abodeely, plutonchef i 2 bataljonen ur 7. kavalleriregementet, fick uppleva i deras landningszon efter mörkrets inbrott.

    ”Vid ett tillfälle kontrollerade jag tillsammans med plutonsergeanten vår del av de yttre försvarsverken när vi hörde det utmärkande ljudet av hur slutstycket drogs bakåt i en AK-47. Jag skrek, ”skydd!” Vi träffade marken samtidigt som automateld började vina bland löven ovan oss. ”

En egen M60-kulspruta öppnade intensiv eld rakt ut i bushen och det tystnade snart eventuell fiendeeld. Det luftburna kavalleriet hade inte bara understöd av sina attackhelikoptrar utan också attackflyg.

Dramat vid Khe Sanh visades även med hjälp av modell för president Lyndon B. Johnson i Washington D.C. Mannen som pekar är Walt Rostow, nationell säkerhetsrådgivare. Foto National Archives 192584 /Wikipedia Commons. 

Dessutom slutade inte ”närunderstödet” från de tunga bombflygplanen B52-orna under operationen. Under de två första dagarna av operation Pegasus kom 44 B-52 att sättas in i att bomba NVA-grupperingar. En formation om tre bombflygplan täckte ett en kilometer brett och två kilometer långt område med bomber.

Kavalleristerna utan sina helikoptrar. På väg framåt mot Khe Sanh-basen under operation Pegasus. Foto: US Army. 

Först eller sist

Löjtnant Abodeely, som varit i Vietnam sedan januari 1968, fick också klart för sig den hårda vägen vad luftburen infanterist innebar tre dagar senare. Hans kompani var inte längre längst fram och de främre två kompanierna fick stridskontakt. Då kom en direkt order till hans kompani att bege sig till vägen för helikoptertransport med Hueys och de flögs förbi de främre kompanierna ännu längre fram för att ta och rensa terräng, igen var hans mannar längst fram.

Plötsligt kom transporten och då bär det iväg framåt. Från att ha varit längst bak kunde man helt plötsligt bli längst fram istället. Foto: US Army. 

Nästa dag lyftes de tre ARVN-luftburna bataljoner in till positioner öster om Khe Sanh för att blockera NVA-styrkors flyktvägar mot gränsen till Laos. ARVN:s 3. luftburna bataljon kom dagen därpå att komma under ett intensivt anfall, fyra timmar varade striden innan NVA drog sig ur. Abodeelys eget förband kom att flygas in en position närmare Khe Sanh där de tog kontroll över övergivna bunkrar som hade tillhört NVA. Abodeely fann ett gammal franskt bygelhorn som han fäste paracord som tofs. Han hittade också en AK-47 med ammo som han plockade med sig.

Ett flygfoto över basen. Här syns flygfältet och marinsoldaternas bas. Foto: US Air Force

Äntligen kontakt

Den 8 april fick det luftburna kavalleriet markkontakt med de inringade vid Khe Sanh och tätpluton var ingen annan än Abodeely som i klassisk kavalleritradition blåste anfall i bygelhornet strax innan hans förband ryckte fram genom terrängen mot de yttre försvarsverken vid Khe Sanh. Belägringen var bruten även om marinkåristerna ansåg sig inte varit belägrade. Det hade hela tiden funnits en luftbro som fungerat.

En bild inifrån basen och explosionerna i bakgrunden kommer från flygunderstöd i form av F-100 Super Sabre. USA satte in hela tiden stridsflyg för understödja försvaret av basen. Foto: Michael Braukus Collection 

Två dagar senare togs specialstyrkornas bas vid Lang Vei tillbaka, den hade förlorats under belägringen. Dagen därpå den 11 april förklarade ingenjörförbanden att riksväg 9 var redo för trafik igen. Ingenjörförbanden reparerat 14 km väg, ersätts 9 viktiga broar och byggt 17 förbipassager. Officiellt förklarades operation Pegasus som avslutad den 15 april. Ammunitionsmängden som hade förbrukats var enorm, över 100 000 ton av bomber och cirka 150 000 artillerigranater.  

En lugn stund inne på basen Khe Sanh. Två marinkårssoldater gör vapenvård på lätta 6 cm granatkastare. Foto: US Marine Corps

Vidare läsning:

Gordon L. Rottman & Randy E.M. Foster: Vietnamkriget 1954– 1975: Belägringen av Khe Sanh. (Stockholm 2012)

Marco Smedberg: Vietnamkrigen 1880–1980. (Lund 2008)

Gordon L. Rottman & Ronald B. Frankum, Jonathan Bernstein: Vietnamkriget 1954– 1975: Det flygande kavalleriet. (Stockholm 2012)

Strider längs floden Mekong

USA:s satsning på flodkrigföring i Vietnam

Pansaroffensiv i Europa 

Historien om Fulda Gap

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

Panzer Lehr i Normandie 1944

Tysklands starkaste pansardivision sommaren 1944 var Panzer Lehr. Befälhavare var den 45-åriga generallöjtnanten Fritz Bayerlein, veteran från hårda strider I Nordafrika och på Östfronten, och runt halsen hängde riddarkorset med eklöv.  

´

”Panzer Lehr (sommaren 1944) var den bäst utrustade pansardivisionen som fanns i den tyska krigsmakten under kriget” 

     Fritz Bayerlein i fångförhör efter kriget

Divisionens egen Pantherbataljon var inte redo sommaren 1944 utan divisionen underställdes 6. pansardivisionens Pantherbataljon som var halvvägs till Polen lastade på tåg när larmet kom om Normandie. Det var bara att vända, västfronten och Normandie istället för östfronten och Polen. Foto: Reddit

Bayerlein hade i början av året 1944 fört befäl över tyska 3. pansardivisionen på östfronten och brutit sig ur en sovjetiskt inringning med sin pansardivision vid Kirovograd. Han hade tidigare haft stabspositioner bland annat i Nordafrika. Bayerlein hade stort förtroende för sin nya division men precis som sin gamle chef Erwin Rommel fruktade han allierade flyget och dess inverkan på slagfältet.

Bayerlein hade efter kriget den bestämda åsikten att de tyska befälhavare som inte har stridit mot de västallierade innan Normandie led av detta och det begränsade deras möjligheter att strida effektivt mot de västallierade. På bilden Bayerlein i Nordafrika.Foto: Pinterest

De kommer, de kommer! 

Larmet gick klockan 3 den 6 juni, divisionschef Bayerlein fick besked att en stor fientlig luftlandsättning har skett i närheten Caen och Bayeux. Den allierade invasion hade slutligen inletts var Bayerleins uppfattning men det var först på eftermiddagen den 6 juni som hans division fick order att marschera mot stränderna. Bayerlein hade fullständigt klart för sig vad hans uppdrag var. För innan han tagit befälet över Panzer Lehr besökte han sin gamle chef Heinz Guderian, som då var pansarinspektör, och fick ett tydligt besked av Guderian: ”Med enbart denna division måste ni kasta de allierade tillbaka i havet. Ert mål är kusten, nej inte kusten – det är havet!”. Bayerlein förstod vad Guderian ville men samtidigt tänkte han att Guderian inte riktigt förstod hur det var att strida mot de allierade.

De allierade den 6 juni 1944. De kom i land på alla sina landstigningszoner och säkrade upp dem. Hela 160 000 man sattes i land första dagen. I slutet av juni hade de över 850 000 i land. Foto: NARA

Panzer Lehr i Normandie sommaren 1944 

Lehr hade i stridsvagnar 99 Panzer IV, 89 Panthers, vilket ger 188 vagnar 

31 Jagpanzer IV (pansarvärn), 10 Sturmgeschütz III (Fkl kp 316)

Regementsstaben i Pansarregementet normalt 3 Panther och 5 Panzer IV 

I. bat - Panther (normalt 17 per kompani) samt 8 i staben

II. bat - Panzer IV (normalt 22 per kompani), samt 8 i staben 

Totalt antal bepansrade halvbandvagnar (SPW) var 658 redo och 35 i på verkstad. Då alla fyra pansargrenadjärbataljoner hade dem, med andra ord alla pansargrenadjärer hade tillgång till bepansrade fordon. Normalt var det en av fyra bataljoner. 

Personalstyrka var 14 699 man

Panzer Lehr var välutrustad med bepansrade halvbandvagnar. All fyra pansargrenadjärbataljoner hade dessa fordon. Det normala i arméns pansardivisioner var en av fyra bataljoner. Men Lehr var inte vilken division som helst. 

Skydd av mörkret? 

Division hade 140 km till invasionsområdet. Bayerlein ville bara marschera i skydd av mörkret men då skulle divisionen kanske hinna 60 till 70 km per dag men befälhavaren för tyska 7. Armén generalöverste Friedrich Dollman ville få fram divisionen så snabbt som möjligt, så han beordrade även dagsmarsch, vilket Bayerlein inte tyckte om. Givetvis råkade Panzer Lehr ut för attacker från allierade jaktbombare och pansarofficerare Helmut Ritgen i pansarregementet fick intrycket att uppstod det en explosion och svart rök efter en attack så drog det till sig fler jaktbombare likt gamar med kadaver.  

Fältmarskalk Gerd von Rundstedt (till vänster i bild) och fältmarskalk Erwin Rommel (till höger i bild) i samspråk. Rommel ville möte fienden på stranden för att hindra honom att etablera sig. Men det stora problemet var att veta var de skulle landstiga. Medan Rundstedt ville nyttja slagkraften i det tyska pansarvapnet och slå fienden i ett manöverslag. Men problemet var det allierade stridsflyget. Foto: Krigsarkivet. 
  

Grupperingen en halvmesyr  

De högre tyska befälhavarna var oense hur pansarreserven i Frankrike skulle utgångsgruppera för invasionsförsvaret. Fältmarskalk Erwin Rommel förespråkade pansardivisionerna så nära stränderna som möjligt, slå fienden vid stränderna. Medan fältmarskalk Gerd von Rundstedt ville ha en pansargrupp redo för manöverkrig längre inland. Sedan var tyskarna inte överens om var längs kusten den allierade landstigningen kunde tänkas äga rum. Nu blev det en halvmesyr, hälften nära stränderna och hälften i pansargrupp West. 

När de allierade landsteg den 6 juni 1944 fanns det i väst nio tyska pansardivisioner och en pansargrenadjärdivision. En av dessa tio divisioner fanns i närheten av Caen och Falaise i Normandie, det var 21. pansardivisionen. 

Endast tre på plats

Först vid invasionsstränderna i Normandie blev 21. pansardivision, då den redan var grupperad i området. Dagen efter den 7 juni började 12. SS pansardivisionen att anlända och sedan den 8 juni kom nästan, Panzer Lehr. Nu visste tyskarna att det skulle dröja innan nästa tyska pansarregemente skulle komma. De var utgångsgrupperade antingen norr om floden Seine eller i södra Frankrike och det skulle ta tid för dem att ta sig till Normandie (historiskt dröjde det till 18 juni, då anlände 2. pansardivisionens pansarregemente).

Frankrike fördärvade de tyska soldaternas pliktkänsla och sinne för strid enligt Bayerlein. Det var vin, kvinnor och vackert väder som lockade. Foto: Waralbum.ru

"Lättsam tjänst fördärvar" 

Bayerlein uttalande sig efter kriget var att de divisioner med bäst stridsvärde i Frankrike var pansardivisionerna. Detta eftersom de infanteridivisionerna som fanns i väst hade blivit helt förstörda efter två till tre års ockupationstjänst i Frankrike. Det var ett farligt land med sitt vin, kvinnor och behagliga klimat enliga Bayerlein. Trupp som var där en längre tid blev dåliga soldater. Pansardivisionerna däremot ägnade sig inte åt ockupationstjänst. 

Tysklands slägga

Redan vid dag två, den 7 juni, slut visste de allierade att de hade ett rejält brohuvud, med ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Rommel insåg att slaget höll på att utveckla till just det han ville undvika, ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. Bayerleins divisionen blev en del av I. SS pansarkåren under befäl av SS-generalöverste Sepp Dietrich. Bayerlein tyckte att Dietrich egentligen fick allt han pekade på och hade en direktkanal till Hitler. I vilket fall var det han som hade de tre pansardivisionerna under sitt befäl och denna kår var Tysklands slägga i Normandie den 8 juni 1944. 

Det tog tid för tyskarna att få fram sina pansardivisioner till invasionszonen. De tre första gick relativt smidigt men den fjärde, 2. pansardivisionen, hade inte sina stridsvagnar på plats förrän 18 juni. På bilden en tysk Panzer IV i Normandie 1944. Kamouflage krävs, det allierade stridsflyget behärskar luftrummet. Foto: Krigsarkivet. 

Anfall eller inte? 

Ett stort tyskt pansaranfall planerades slå ut mot britterna, ett sista desperat försök att kasta dem tillbaka. Befälhavare för pansargrupp West, Geyr von Schweppenburg, med sin stab hade installerat sig i Chateau La Caine sydväst om Caen. Han skulle leda pansaranfallet med bland annat I. SS-pansarkåren, men den 10 juni ansågs det att det fortfarande inte fanns tillräckligt med anfallskraft för framgång. Det allierade stridsflygflyget störde och fördröjde tillförsel av tyska förband. Von Schweppenburg ansåg att det egentligen var Rommels beslut att skjuta upp anfallet, då han ville få II. fallskärmsjägarkåren på plats innan anfallet slogs ut. 

Det planerade pansaranfallet med mot kusten den 13 juni 1944. Det ställdes som sagt in. Denna karta ritades efter kriget av amerikanska arméns historiska avdelning och godkändes av pansargeneral Geyr von Schweppenburg. Foto: Anders Frankson

Ultra spolierar 

Rommel lämnade den improviserade stabskonferensen i Chateau La Caine. Cirka en timme senare attackerade de brittiska jaktbombare Hawker Typhoon högkvarteret för pansargrupp West, därefter bombades det av Mitchell bombare. Det slog ut högkvarteret även om von Schweppenburg klarade sig med lätta skador. Hans stabschef dog och flera andra. Informationen om vad pansargrupp West hade sitt högkvarter kom från Ultra. En unik händelse gällande användningen av Ultra, där britterna hade kunde läsa krypterad tysk kommunikation. 

Nu blev det inget massivt tyskt pansaranfall där Panzer Lehr under Bayerlein fick chansen att kasta ut i fienden i havet utan istället kom brittiska 7. pansardivisionen att avancera mot Villers-Bocage där den tyska SS pansarlöjtnanten och stridsvagnsesset Michael Wittman med sin legendariska Tiger visade hur en slipsten skulle dra den 13 juni 1944. Men det är en annan historia.

Operation Cobra startade den 25 juli 1944. Notera den blå streckade rutan som är "bombmattan" från det tunga bombflyget. Där är som synes på kartan Panzer Lehr grupperad. Karta: US Army

Försvar av fronten

Panzer Lehr kom att strida vid fronten resten av sommaren, i stort sett var det håll linjen som gällde. Sedan råkade divisionen väldigt illa ut när den amerikanska operation Cobra inleddes den 25 juli 1944. Divisionen var grupperad mitt i den planerade anfallsriktningen och utsatte för massiva bombningar från det tunga bombflyget. Det orsakade stort kaos och förvirring bland truppen och där många inte hade hunnit återfå fattningen när den amerikanska täten kom. Med andra ord de blev krigsfångar. Divisionen hade ovanligt många saknade under julimånad, 1 480. Medan antal stupade låg på 347 och sårade på 1 140.

Tunga förluster 

Divisionen tog under junimånad följande förluster: 490 stupade, 1 809 sårade och 673 saknade. Lägger vi sedan till augusti så blev det ytterligare 1 468 man i förluster. Panzer Lehr tog med andra ord sammanlagt 7 411 i förluster under striderna i Normandie. Med tanke på att det pansargrenadjärerna tar de tyngsta förluster så var divisionens infanteri inte i bra skick. Materielförlusterna var också höga, i slutet av augusti cirka 20 stridsvagnar kvar i divisionen.

En pansarbil, Sd. Kfz. 231, från pansarspaningsbataljonen i pansardivision Lehr står kvar på slagfältet. Foto: Reddit. 

Slutord

Hade tyskarna genomfört ett större pansaranfall enligt vad de diskuterade den 10 juni vad hade det inneburit? Det hände ändrat dynamiken i slaget, tyskarna mål var att splittra de allierade i två brohuvud. Problemet var att utifall de tyska pansarförbanden avancerade mot kusten innebar det att det allierade fartygsartilleriet fick större möjligheter att verka. Samtidigt var anfallet inget direkt hot mot de amerikanska landstigningszonerna. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower hade nog inte tappat fattningen utan de hade bara fortsatt att föra över mer soldater och materiel. 

Detta då brohuvudet i stort var säkrat och tyskarna kunde inte stänga av kranen, flödet till de allierade styrkorna. Enbart den 6 juni 1944 hade de fått i land närmare 160 000 soldater. Brohuvudet hade som sagt redan den 7 juni ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Så även om Panzer Lehr fått genomföra ett större pansaranfall hade det inte ändrat läget i stort. Utan slaget om Normandie hade fortfarande utvecklats till ett ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. 

Pansargeneral Hasso von Manteuffel i sin roll som divisionsbefälhavare. Här för han befäl över tyska arméns elitdivision "Grossdeutschland" i början av 1944. Hasso von Manteuffel tillhör de ytterst få som fick riddarkorset med svärd och briljanter. Endast 27 erhöll denna utmärkelse. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1979-035-19 / Broenner / CC-BY-SA 3.0

Under Ardenneroffensiven som inleddes den 16 december 1944 fick Panzer Lehr äntligen en offensiv roll men det var inte längre samma division. Förlusterna i Normandie hade varit tunga. Sedan verkar Bayerlein ha tappat geisten. Befälhavaren för tyska 5. pansararmén Hasso von Manteuffel var inte nöjd med honom. Han tyckte att han inte visade tillräcklig styrka och hans underlydande chefer i divisioner fick styra för mycket. Divisionen gick slutligen under i striderna om Ruhrområdet i april 1945.

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Eric Lefèvre: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983)

Richard Schimpf, Wolfgang Pickert et al.: Vi försvarade Normandie 1944. Tyska generaler berättar om de hårda striderna. (Stockholm 2017)

Helmut Ritgen: Westfront 1944. (Stuttgart 2004)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

En av pansardivisionerna i Waffen-SS

12. SS-pansardivisionen i Normandie 1944

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html