Amerikanska inbördeskriget i väst

Braxton Bragg och hans armé

På kvällen den 20 september 1863 insåg allt fler soldater i Sydstatarnas Tennessee-armén att de hade vunnit slaget och behövde inte retirera, det var första gången. De hade de varit tvungna att göra i tidigare slag som de förlorade vid Shiloh, Corinth, Perryville och Stones River.  Dettta blev en ovan situation för deras befälhavare Braxton Bragg. Segern vid Chickamauga 18 – 20 september 1863 gjorde att hoppet tändes igen bland ledarskapet i söder, att det åter fanns en möjlighet till seger i kriget.  Sommaren 1863 hade varit en katastrof för president Jefferson Davis och Sydstaterna, Robert E. Lee hade förlorat vid Gettysburg i öst medan sydstatsgeneralen John Pemberton hade kapitulerat vid Vicksburg i väst den 4 juli.

Braxton Bragg, befälhavare över Sydstatarnas Tennessee-armén vid segern vid Chickamauga 18 – 20 september 1863 gav ledarskapets i Sydstaterna åter hopp om seger i inbördeskriget. 

Interna bråk präglade armén

Braxton Bragg var kanske fel man att förvalta denna nyvunna seger.  Under hans ledarskap var Tennessee-armén inte alls samma maskin som Norra Virginia-armén under Robert E. Lee var. Braggs armé präglades av intriger och konflikter mellan de högre befälhavarna, vilket gjorde att besluten på den högre nivån kunde vara irrationella, baserade på felaktig information, prestige eller helt enkelt önsketänkande. Att ibland var besluten inte alls förankrade i verkligheten utan det skedde som ett vågspel med soldaternas liv. De offrades på grund av att de högre befälhavarna på den egna sidan sinsemellan såg hellre till sitt eget ego än till verkligheten på slagfältet.

Kampen mellan de två arméerna vid Chickamauga pågick under två dagar, det brukar anges att vardera sida hade runt 60 000 soldater och de tog drygt en fjärdedel i förluster. Illustration Alfred Waud

Bragg en komplicerad man

Just detta var verkligheten i Braxton Braggs armé. Bragg var inte lätt att ha göra med, en besvärlig man, en paragrafryttare. En historia om Bragg före inbördeskriget förtäljer att han faktiskt kom i gräl med sig själv. På en armépostering råkade Bragg ha dubbla positioner, dels som kompanichef men även som kvartermästare för posteringen. Bragg, som var noga med disciplin och reglementen, skrev en begäran som kompanichef till kvartermästare om vad hans kompani behövde. Givetvis när Bragg som kvartermästare behandlade begäran så avslogs den med tanke på att Braggs kompani inte var det enda kompani på posteringen. Detta ledde att en notväxling tog sin början och att Bragg blev uppkallad till posteringens befälhavare om det onödiga att komma i konflikt med sig själv.  Men i Tennessee-armén var Bragg inte det enda problemet.

Braggs kårchef Leonidas Polk trodde att han var en fältbefälhavare av rang med det var han inte. Han hade efter West Point sysslat med något helt annat än det militära, han hade vigt sitt liv till kyrkan och sin tro. Foto: Mathwer Brady. 

Hans två ledande generaler gjorde vad de kunde för underminera hans ställning som befälhavare över armén. Braxton Braggs två kårbefälhavare fram till Chickamauga hade varit William Hardee och Leonidas Polk. Polk hade fått sin position tack vare sin vänskap med Jefferson Davis och var nog den forna krigsministerns största misstag av hans utnämningar.  Polk hade varit präst i över 30 år efter West Point. Till skillnad från Lincoln hade Davis inte behövt utnämna politiska generaler som orsakade Lincoln en mängd bekymmer och huvudvärk.  Polk hade inte insikten om sina begränsningar utan trodde att han var kapabel och duglig befälhavare, vilket han inte var.  Polk trodde sig veta bättre än Bragg och lydde inte alltid order utan gjorde lite som han själv tyckte.

Braggs kårchef William J. Hardee som lämnade strax innan Chickamauga hade skrivit om militär taktik innan kriget som båda sidor läste och han kallades ”Old Reliable”. Men för Bragg som arméchef var han inte det utan snarare en orosmakare i uniform. 

Hardee som var yrkesmilitär backade inte upp sin arméchef och motarbetade honom flera gånger samtidigt som han själv inte var villig att ta över befälet. Detta gjorde att det fanns en enorm irritation och friktion inom Tennessee-armén som också drabbade divisionsbefälhavarna eftersom de tog ställning i de schismer som rådde, vilket orsakade missade tillfällen och splittrad ledning.  Hardee lämnade innan Chickamauga men problemen fanns kvar. Detta märktes under slaget men för en gångs skull segrade Braxton Bragg och Tennessee-armén.

Nordstaternas hjälte vid Chickamauga blev George Thomas, hans kår höll linjen och räddade Nords urdragning från slagfältet. En man som fick många smeknamn / öknamn under kriget: ”Rock of Chickamauga”, ”Sledge of Nashville” och ”Slow Trot Thomas”. På bilden bivack under slaget. Illustration: Gibler Gaul. 

Segern rinner bort

Bragg hade nu möjligheten att triumfera efter Chickamauga men allt rann ut i sanden vid Chattanooga dit Nordförbanden hade retirerat efter slaget.  Nordstyrkorna grävde ner sig för att försvara staden men Bragg anföll inte eller försökte kringgå försvaret utan lät sina trupper ockupera höjderna och inleda en belägring av staden. Ringen runt staden var inte helt sluten.  Sydstatskapten William Blackford skrev: ”Vår stora seger har förvandlats till aska.”

 

Mannen som tog över allt mer på Nordsidan blev Ulysses S. Grant. Han lär ha sagt något i stil med detta: ”fråga inte vad fiende kan göra mot dig utan tänk snarare på vad du kan göra mot honom”. 

Ledarskapet misslyckas

Konflikt mellan de högre officerarna gjorde att Davis åkte dit men ingen åtgärd vidtogs. Bragg stannade kvar som armébefälhavare. På andra sidan lät Abraham Lincoln förloraren vid Chickamauga  William Rosencrans få sparken och George Thomas, klippan vid Chickamauga, han som räddade Nord vid slaget, att ta över. Samtidigt som U.S. Grant efter sin seger vid Vicksburg den 4 juli 1863 fick befälet över hela området för att reda ut situationen. Till skillnad från Bragg så väntade inte Grant utan agerade och snart var en ny katastrof för Syd ett faktum, vilket fick en större tidning i Syd att skriva: ”hellre en armé av åsnor som leds av ett lejon än en armé av lejon som leds av en åsna.”

Grants seger vid slaget om Chattanoga den 23 – 25 november 1863 gjorde att Grant kom att bli överbefälhavare för hela Unionen medan Bragg förlorade sitt befäl över Tennessee-armén.

 

Vidare läsning:

Archer Jones: Civil War Command &Strategy – The process of victory and defeat. (New York 1992)

Steven E. Woodworth: Jefferson Davis and his generals – The failure of Confederate command in the West. (Lawrence 1990)

Battles and Leaders of the Civil War: The Tide shifts (Volume III). (Secausus n.d.)

 

Slaget vid Helsingborg 1710

 

 Stenbocks seger tände hoppets stjärna

Den danske generallöjtnanten Jørgen Rantzau kände tillförsikt inför bataljen mot svenskarna den 28 februari 1710. Hans position, som var vänd mot nordöst, var god och befäst. Rantzau ansåg nog också att hans soldater var bättre än vad Stenbock hade kunnat skrapat fram efter det svenska nederlaget vid Poltava. Däremot hade danskarna stor respekt för Magnus Stenbock. Nu när dimman lättade på morgonen den 28 februari blev Rantzau varse att Stenbock inte befann sig där han hade väntat honom.

Magnus Stenbock hade 1705 utnämnts till guvernör över Skåne. På sommaren 1707 anlände han dit och började ordna upp förvaltningen av landskapet. Han lade ner stor möda på att förbättra landsändans försvar, vilket kom väl till pass när Danmark på hösten 1709 förklarade krig mot Sverige. Denna målning av Gustaf Cederström visar Stenbock när han den 27 september 1709 höll tal till garnisonen och stadens invånare på Stortorget i Malmö och manade dem till trohet mot Sveriges krona.

Den danska invasionen av Skåne under stora nordiska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Råå söder om Helsingborg den 2 november 1709. Danskarna hoppades att kunna dra nytta av det svenska nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709 och återföra Skånelandskapen till Danmark. Skånska kriget 1675–1679 hade slutat med ett misslyckande att återerövra landskapen till Danmark. Danska kronan ville upphäva freden i Roskilde 1658 vid vilken Danmark hade tvingats att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän. Nu såg Fredrik IV sin chans.

 

Magnus Stenbock vid Helsingborg. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Slå ut Karlskrona

Magnus Stenbock, general i infanteriet och guvernör över Skåne, beordrade att fästningarna i Landskrona och Malmö skulle förstärkas och hållas. Chef för den danska invasionsarmén på 15 000 man var general Christian Ditlev Reventlow. Han lyckades inte tvinga Stenbock till att möta honom på slagfältet, men snart behärskade han mellersta Skåne förutom Landskrona och Malmö. Reventlow ville fortsätta in i Blekinge och helst slå ut den svenska flottbasen i Karlskrona. Samtidigt sveks Reventlow av att inga militära utfall mot Bohuslän skedde från Norge, så att svenska trupper inte bands i norr. Stenbock lyckades samla ihop en armé i Växjö och i februari 1710 ansågs den vara färdig så att det var dags att slå tillbaka. Stenbock analyserade situationen klarsynt och kom fram till att Helsingborg var danskarnas livlina till Danmark. Därför tågade han med sin armé mot Helsingborg.

Dags att sjukskriva sig

Nu kom den danska armén emellertid först till Helsingborg och förberedde sig för försvar. Dock hade den 38-årige Reventlow sjukskrivit sig och den nästan 60-årige gamle kavalleristen Jørgen Rantzau fick ta över. Han hade bland annat utmärkt sig som kavalleriregementschef i slaget vid Blenheim 1704 och därvid bidragit till hertigen av Marlboroughs stora seger. En man som gjort karriär med att anfalla med kavalleri och som trodde på offensiven, ett slags dansk Marschall Vorwärts (Marskalk Framåt), tog sålunda befälet.

Karta över slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710. Danskarna förväntade sig ett anfall från nordöst, men tvingades vrida sin slaguppställning när svenskarna plötsligt anlände rakt norrifrån. Illustration: Samuel Svärd

Stenbock kom från fel håll

Nu på morgonen den 28 februari 1710 utanför Helsingborg insåg Rantzau att hans armé som stod redo att möta en fiende som kom från nordost stod fel eftersom Stenbocks armé kom från norr. Stenbock skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta svenskarna. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och i stället kom det hela att utvecklas till ett slags rekonterslag. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip: infanteriet i centern och respektive flygel medan vänster och höger flank bestod av kavalleri.

 

Stenbocks armé led brist på uniformer, så en del soldater stred i kläderna som de hade på sig när de ryckte in till armén i Växjö. På bilden ses Stenbocks getapojkar vid Helsingborg 1710. Målning av Henric Ankarcrona.

Rantzau leder från täten

Slaget utvecklades till hårda kavalleristrider på respektive flank medan infanteriet kolliderade med full kraft i mitten. Striderna böljar fram och tillbaka och de båda fältherrarna reagerar på hur striden utvecklas och vad man tror att den andra sidan försöker göra. Plötsligt vaknar kavalleristen i Rantzau till liv och han bestämmer sig för att leda ett kavallerianfall på sin högerflygel i syfte att vända situationen där och driva hem segern. Problemet var att han var högste chef och nu försvann han iväg i täten för ett kavallerianfall.

Stenbock ser luckan

Stenbock noterar att en lucka uppstår i den danska linjen mellan danskarnas center och den anfallande högerflygeln. Stenbock inser som erfaren krigare att om han lyckas få dit en större kavalleristyrka kan han klyva den danska armén mitt itu. Stenbock rider snabbt själv till sin högerflygel istället för att skicka ordonnans för att beordra en större kavalleristyrka att omgruppera mot vänsterflygeln. Han inser att i detta läge gäller principen själv är bäste dräng. Det lyckas att vända striderna vid danskarnas högerflygel och Rantzau såras svårt, men lyckas undkomma.

Svenskt kavalleri spelade en avgörande roll vid slaget. På bilden ryttare vid Västgöra kavalleriregemente på 1700-talet. Teckning av Einar von Strokrich 

Paniken sprider sig!

Det danska infanteriet var hårt ansatt av karolinernas offensiva anfallstaktik som understöddes av lätta regementskanoner. De höll dock linjen. Händelseutvecklingen på deras högra flank, där det danska kavalleriet nu tog till flykten, började emellertid sprida sig bland infanteriet. Paniken utvecklade sig som en kedjereaktion längs danskarnas center. De danska trupperna flyr och retirerar mot Helsingborg för att söka skydd bakom stadens befästningar.

Den stora hästslakten

Stenbock lyckas inte ta staden direkt utan får vänta utanför stadens murar. Förhandlingar om kapitulation sker, men det är inte det som avgör utan det är att den danske kungen Fredrik IV den 3 mars beslutar att evakuera Helsingborg – vilket lyckas förvånansvärt väl. Officerare och soldater kommer hem till Danmark, men förråd och tung utrustning förstörs och lämnas kvar. Eftersom danskarna inser att de inte kan ta hem alla sina kavallerihästar väljer man att döda 5 000 hästar vilkas lik sprids över hela staden, inte bara utomhus utan också nere i källare och brunnar. Dessutom dumpades stadens förråd – cirka 10 000 tunnor råg, korn och havre – bland hästkadaver och blod. De svenska trupper som fick äran att först marschera in i det befriade Helsingborg möttes därför av syn de nog aldrig skulle glömma.

Den svenska segern vid Helsingborg uppmärksammades runt om i Europa. Till exempel John Churchill, hertig av Marlborough, som är en av de mest framstående fältherrarna i Storbritanniens historia skickade sina gratulationer till Stenbock. Hans ättling Sir Winston Churchill skrev om honom att han "aldrig utkämpat ett slag som han inte vunnit, och aldrig belägrat en stad som han inte tog". Här ett tyskt kopparstick över slaget vid Helsingborg 1710. Foto: Wikimedia Commons

Karl XII var nöjd, men ändå inte

Den danska invasionsarmén var slagen, men hade överlevt. Danskarna hade lyckats med något som kan liknas med evakueringen av Dunkerque 1940, det vill säga ha fått hem soldaterna men lämnat fordonen (i detta fall hästarna). Stenbock och hans seger vid Helsingborg kom att hyllas och firas över hela riket. Det innebar ett lyft för den svenska moralen att dansken hade besegrats och fått retirera med svansen mellan benen. Den 21 maj 1710 utnämnde riksrådet honom till fältmarskalk och skickade fullmakten till Karl XII i Bender för underskrift. Kungen skrev dock inte under den förrän Stenbock åter hade visat var skåpet skulle stå. Stenbock stod återigen som segrare i slaget vid Gadebusch i Mecklenburg den 9 december 1712, där danska och sachsiska trupper besegrades.

 

Vidare läsning:

Ingvar Eriksson: Karolinen Magnus Stenbock. (Stockholm 2007)

Andreas Marklund: Stenbock: ära och ensamhet i Karl XII:s tid. (Lund 2008)

Anders Blidberg: Sista striden om Skåne. (Stockholm 2018)

Patrik Nilsson och Bo Knarrström: Slaget vid Helsingborg 1710 – den svenska hären segrade och Skåne förblev svenskt. (Stockholm 2022)

Mer slagfält i Skåne:

Landskrona 14 juli 1677

Vapenutveckling

Terminator snart verklighet!

Vi får i media läsa allt mer om drönare och hur de används krig. Den 20 juni 2019 sköt Iran ner en amerikansk drönare, en tidig modell av RQ-4 Global Hawk. En sådan drönare betingar ett styckpris på runt 100 miljoner kronor och dess vingspann är nästan 40 meter, en aning bredare än trafikflygplanet Boeing 737. Det är en ganska stor tingest, som du kan se på bilden nedan. Så drönare kan vara så stor som ett trafikflygplan och så liten som en radiostyrd bil.

 

RQ-4 Global Hawk är ingen liten drönare utan den är stor som ett trafikflygplan. Illustration: Samuel Svärd

Kommer du ihåg U-2?

Många har läst om nedskjutningen som gjordes den 1 maj 1960. Ett amerikanskt spionplan, Lockheed U-2, flög in över sovjetiskt territorium på hög höjd och amerikanerna trodde inte att sovjetiskt jaktflyg eller luftvärn skulle lyckas hindra planet. Denna gång lyckades de dock få in en träff med en tung luftvärnsrobot av typ S-75 Dvina i närheten av Jekaterinburg, mitt bland Uralbergen. Piloten Francis Powers kom att till slut utväxlas i februari 1962. I dag behöver USA inte riskera piloter.

 

Spionplanet Lockheed U-2 flög för första gången 1955 och har ett vingspann på 32 meter. Den stora skillnaden mot RQ-4 är att här medföljer en pilot. Foto: U.S. Air Force (Master Sergeant Rose Reynolds)

Gulfkriget 1991 var det första drönarkriget

Även om Israel använde drönare under yom kippur-kriget 1973 för att lura det egyptiska luftvärnet att tro att israeliska stridsflygplan stod i begrepp att anfalla. Så att Egypten avfyrade sina dyra luftvärnsrobotar. Men Gulfkriget 1991 anses vara det första drönarkriget. Enligt en amerikansk rapport fanns alltid minst en drönare i luften under hela kriget. Utvecklingen av drönare började ta fart på allvar.

På bilden ses två amerikanska drönaroperatörer på en irakisk flygbas år 2008. Även om bilden har några år på nacken så får vi en god inblick i deras arbetsmiljö. Foto: United States Air Force (Master Sergeant Steve Horton)

Vapeninsats med drönare

Den 7 oktober 2001 i Kandahar i Afghanistan brukar anges som first kill för en amerikansk drönare. I samband med kriget mot terrorismen har det blivit vardagsmat att amerikanska drönare sätts in i oroliga områden och slår ut olika mål. Amerikanska drönare har använts flitigt i Afghanistan, Irak, Pakistan, Somalia, Syrien och Jemen. Däremot har USA varit restriktivt med att sälja drönare till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Dessa länder har i stället vänt sig till Kina som börjar bli en stor leverantör av militära drönare.

Större farkoster som MQ-1B Predator kan obemärkt övervaka terrorister dygnet runt, följa deras rörelser och avslöja deras nätverk. Robotarna på vapenbalkar är AGM-114 Hellfire. Nästa generation MQ-9 Reaper har redan tagits i tjänst. Foto: U.S. Air Force (Lieutenant Colonel Leslie Pratt)

Stridszon Pakistan

Att USA använder drönare i Irak och Afghanistan i stor omfattning är inget konstigt eftersom det där har funnits stora amerikanska truppförband på marken. I Pakistan har däremot USA inte haft större förband stationerade, men använt drönare flitigt i sitt krig mot terrorismen.

”Vi hade nått så långt ut i Afghanistans vildmark man kunde komma. Där fanns inga andra människor än getherdar, vedsamlare och utländska krigare som infiltrerade över gränsen från Pakistan.”

Paul Scharre, Ranger och författare till boken Framtidens fjärrstyrda krig.

Eftersom USA ansåg att det fanns terrorister och talibankrigare som gömdes i Pakistan och därifrån slog till mot mål i Afghanistan kom beväpnade drönare att sättas in i stor omfattning i Pakistan från 2004 till 2017 och det redovisas att 409 anfall har genomförts under denna period. USA sägs ha dödat minst 2 500 fientliga krigare på detta vis, men dessa drönarattacker har även drabbat den oskyldiga civilbefolkningen. En del källor talar om över 1 000 döda, andra om kanske 300 till 500 döda.

Kina storsatsar på drönare och deras Wing Loong är en exportsuccé. Länder som inte får köpa amerikanska drönare såsom Kazakstan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten vänder sig till Kina. Här visar Kazakstan upp sina vid parad 2017. Foto: Kalabaha1969/Wikimedia Commons.

Utan spaning ingen aning

En förutsättning för framgång i krig är en bra underrättelsetjänst. Att bevaka stora områden med drönare där USA:s krig mot terrorismen förs har blivit vardagsmat. Utgifterna för obemannade luftfarkoster i amerikanska försvaret hade legat på omkring 300 miljoner dollar om året på 1990-talet, men efter 11 september-attackerna sköt kostnaderna i höjden och ökade sexfaldigt till över två miljarder dollar per år fram till 2005. Drönare visade sig vara särskilt effektiva under det komplicerade och svårbemästrade upprorsbekämpandet i Irak och Afghanistan. Huvuddelen utgjordes av mindre, handkastade modeller, men stora drönare som MQ-9 Reaper och RQ-4 Global Hawk har också blivit värdefulla militära resurser.

Mördarmaskinen Predator

MQ-1 Predator utvecklades inledningsvis i början av 1990-talet för spaningsuppgifter under beteckningen RQ-1. Den har senare modifierats för att även vara beväpnad med två AGM-114 Hellfire-robotar och andra vapen. Om en Predator-drönare ska övervaka ett område utan uppehåll i flera dygn krävs sju till tio flygoperatörer. Därtill behövs ytterligare tjugo personer per uppdrag för att sköta drönarens sensorer och ett stort antal underrättelseanalytiker för att gå igenom inhämtad data. Amerikanska flygvapnet är i själva verket motståndare till att benämna dessa farkoster ”obemannade” eftersom de är så personalkrävande. Dessa drönare må sakna ombordpersonal, men det är fortfarande människor som kontrollerar och understödjer dem.

Det nya på slagfältet, en bild från kriget i Ukraina. Ukrainska soldater förbereder sig för nästa uppgift. Små lätta drönare som används för att slå ut motståndaren och utrustning. Foto:Armijainform

Nästa steg?

Teknologin har fört oss till en avgörande tröskel i mänsklighetens relation till krig. I framtidens krig kommer maskiner antagligen att fatta beslut i frågor som rör liv och död på egen hand. Runt om i världen skyndar sig militären att sätta in robotar till sjöss, på marken och i luften – över 50 nationer har i dag drönare som är bestyckade och övervakar sitt eget och andras luftrum med drönare. Dessa robotar blir alltmer självstyrande och många är som sagt bestyckade. De står än så länge under mänsklig kontroll, men vad händer när drönarna blir lika autonoma som självkörande bilar är tänkta att bli? Eller det som händer i Ukrainakriget med FPV-drönare? Just nu behöver de operatörer men den dagen de blir autonoma. Svärmar av drönare som skickas iväg för attackera mål hos motståndaren.

Nu används dessa mindre drönare på slagfältet men ju mer tekniken utvecklas och blir tillgängliga kommer även terrorister och kriminella att använda dessa i sina attacker. Precisionen gör att du kan träffa det fönster du önskar på en byggnad. Foto: Armijainform /Wikipedia Commons

Våra städer kommer att ändras. Med millimeterprecision kan drönarna slå till mot mål och hur ska vi kunna skydda vitala byggnader som regeringsbyggnader och parlament om dessa vapen används av terrorister. Utbildade och tränade operatörer kan skicka drönarna vart som helst. Pandoras ask är öppen. Och utvecklingen går framåt i en rasande takt. Hade någon sagt 2020 att den ryska Svarta havsflottan kommer i ett framtida krig inte ha en chans mot ukrainska flottan med sina havsdrönare, vem hade ansett det vara trovärdigt eller ens möjligt?

 

Vi kommer inte längre bara se säkerhetsvakter och prickskyttar som en del av säkerhetsarrangemangen runt större tillställningar utan också olika antidrönarvapen som till exempel dessa italienska soldater. Foto:Wikipedia Commons

Vidare läsning:

Stig Rydell & Mats Olofsson (red): Drönare /UAS – teknik och förmågor. (Stockholm 2023)

Paul Scharre: Framtidens fjärrstyrda krig – soldatrobotar, drönare och artificiell intelligens. (Stockholm 2019)

Sverige och kalla kriget

Svenskt pansarvärn under kalla kriget

I slutet av 1970-talet började en revolution inom det svenska infanteriet, andelen terränggående fordon (terrängbilar och bandvagnar) ökade i rask takt. Den svenska infanteristen skulle inte längre gå eller cykla till slagfältet utan sitta uppsuttet i ett motordrivet fordon. Svenska armén hade fått en ny brigad, infanteribrigad 77, och från åren 1978/1979 genomfördes utbildningen för den nya förbandstypen på stor bredd inom armén. Jag lyfter här fram pansarvärnet i infanteribrigad 77 som skulle stoppa Sovjetunionens stridsvagnar och övriga pansarfordon.

 

Stridsvagnsminor

Överallt i brigaden fanns pansarvärnsförmåga och med rätt placerade minarbeten kunde man sänka motståndarens anfallstempo och förmåga att breddgruppera. Fältarbeten var en viktig del av brigadens strid. Brigadingenjörbataljon hade över 8 500 minor av olika typer. Foto: Lasse Sjögren.

 

Pansarskott m/68

Pansarskottet var ett lätt, enmans-, engångs pansarvärnsvapen avsett för bekämpning av pansarfordon.  Den 7,4 cm pansarspränggranaten hade laddning med riktad sprängverkan. Vapnet delades nästan ut som ammunition i brigaden, 1200 skulle en brigad utrustas med. Foto: Lasse Sjögren.

 

Granatgevär m/48

Sveriges stolthet: granatgevär m/48. Det är ett rekylfritt pansarvärnsvapen som har exporterats till ett stort antal länder. I en infanteribrigad 77 kom vapnet att finnas först och främst i de tre skyttebataljonerna. Totalt 145 granatgevär. Fiendens förmåga att bekämpa haubitsbataljonen i infanteribrigaden var nog större än att få bort alla ”sega gubbar” med bärbara pansarvärnsvapen ur buskarna. Foto: Lasse Sjögren.

 

Pansarvärnspjästerrängbil 1111

9 cm pansarvärnspjäsen 1110 togs fram som ersättare för pansarvärnskanoner, det var en pjäs som vägde betydligt mindre. När det kom till infanteribrigad 77 var pjäsen endast fordonsmonterad, både på terrängbil och bandvagn.  Pansarvärnspjästerrängbil 1111 byggde på terrängbil 11. De var organiserade i ett brigadpansarvärnskompani med 12 pansarvärnspjästerrängbil 1111 i brigaden. Foto: Lasse Sjögren.

Pansarvärnsbandvagn (pvbv 2062)

Både den nya pansarvärnspjästerrängbil 1111 och pansarvärnsbandvagn 2062 (på bilden) hade pjäshiss till sin 9 cm pansarvärnspjäs. Pjäshissen medgav att fler platser kunde användas som eldställningar och att en mindre del av fordon och besättning syntes vid eldgivning.  Det fanns 24 stycken i brigaden, två stycken i varje skyttekompani, alltså åtta per skyttebataljon. Foto: Lasse Sjögren

 

Infanterikanonvagn (Ikv 91)

Den nya Infanterikanonvagnen Ikv 91 med 9 cm lågtryckskanon var ett nytt pansarfordon som infanteribrigad 77 utrustades med från början.  Varje brigad hade ett kompani med 12. Det fanns 4 vagnar per pluton. Bandpansarvärnsplutonen var stridsenhet och delades inte.  Det var brigadens mest eldkraftiga pansarvärnsförband i början. Foto: Lasse Sjögren.

 

Pansarvärnsrobot 56

I början fanns ännu inte de nya pansarvärnsrobotarna, robot 56 Bill, på plats. Senare i nästa generation av infanteribrigad 77 (IB 77R) kom brigaden att utrustas med pansarvärnsrobotar. Den fungerade enligt principen ovanflygande toppattack (OTA) och var då den började levereras 1988 första pansarvärnsroboten i världen att använda denna metod. Svensk ingenjörskonst firar nya triumfer. Foto: Lasse Sjögren.

Läs mer om pansar och Fulda Gap under kalla kriget:

Sovjetisk pansaroffensiv och försvaret av Fulda Gap

När den sovjetiska stridsvagnen T-62 kom så var det något helt nytt, läs historien här

Vapenutveckling: den sovjetiska stridsvagnen T-62

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tyska pansartrupperna i Norge under andra världskriget

 

Falkenhorsts reserv

25. pansardivisionen i Norge 1942–1943

Parad med tyskt pansar i Oslo oktober 1940. Det hade inte funnits stridsvagnar i Norge före kriget så detta var något helt nytt i Norge.  Den tyska 25. Pansardivisionen kom senare att få en blandad mix av stridsvagnar, gamla franska bytesvagnar och mer moderna Panzer III och IV. Dock hade inte alla Panzer III bra kanoner 50 mm L/60 utan många hade den kortare varianten 50 mm L/42. Några hade till och med 37 mm kanoner. Foto: Riksarkivet Oslo

Generalöverste Nikolaus von Falkenhorst var tysk överbefälhavare i det ockuperade Norge. För att Falkenhorst skulle få handlingsfrihet vid behov ville Hitler skapa en stark reserv med bland annat en pansarkår. Falkenhorsts reserv skulle bestå av sex divisioner, varav två pansardivisioner.

Under 1942 började formeringen av en tysk pansardivision i Norge och den kom senare att få namnet 25. pansardivisionen. Syftet var att det skulle finnas en reserv i Norge i någon form så att generalöverste Nikolaus Falkenhorst skulle ha handlingsfrihet vid stor förändring av läget, till exempel Sveriges hållning eller en brittisk landstigning. Att ställa upp en pansardivision från grunden i Norge var inte det lättaste, eftersom all tung utrustning – till exempel stridsvagnar – måste transporteras till Norge. Dessutom rådde stor brist på kompetenta instruktörer.

Ledarskiktet med besökare i det ockuperade Norge, Vidkun Quisling, Heinrich Himmler, Josef Terboven, general Nikolaus von Falkenhorst, Wilhelm Rediess och Luftwaffes Karl Kitzinger. Foto: Riksarkivet Oslo

Den 52-årige generallöjtnanten Johannes Haarde fick uppdraget att skapa den nya divisionen. Han hade tidigare fört befälet över olika pansarbrigader när han den 26 januari 1942 fick befälet över 383. infanteridivisionen, en av de så kallade ”Rheingold”-divisionerna. Det var en alarmdivision för krissituationer på östfronten. Divisionen skulle skickas till östfronten via Bobrujsk till Orjol, men Haarde följde inte med divisionen utan beordrades till Norge för att formera 25. pansardivisionen i mitten av februari. Den nya pansardivisionens stab lämnade Hamburgs hamn den 26 mars 1942 och kom till Oslo via Kristiansand.

 

Fanns egentligen pansardivisionen?

Haarde anlände till Norge, men det var inte mycket till pansardivision som fanns. Där fanns 214. pansarbataljonen med gamla franska stridsvagnar och skytteregementet Oslo med tre motoriserade infanteribataljoner. Pansarbataljonen var förstärkt med ett pansarvärnskompani och ett 10 cm kanonbatteri. I Norge fanns varken utbildnings- eller övningsresurser för att snabbt ställa upp en pansardivision.

Divisionen började växa fram, men det gick långsamt. Krigsmaktens överkommando (OKW) hade sina prioriteringar annorstädes. I december 1942 anlände äntligen divisionens andra pansarbataljon till Oslo och den kom från norra Finland. Det var 40. pansarbataljonen för särskilda ändamål. Även denna bataljon hade franska stridsvagnar. Senare samma månad anlände staben för det nya 9. pansarregementet, där 214. bataljonen blev första bataljonen i regementet medan 40. bataljonen blev andra. Nu hade divisionen ett pansarregemente, även om många av vagnarna var franska erövrade stridsvagnar från 1940.

 

Generalmajor Adolf von Schell tog över divisionen i slutet av 1942. En del kanske känner igen hans namn, han har skrivit en skrift på 1930-talet som heter på engelska ”Battle Leadership” och använts flitigt av amerikanska marinkåren än idag. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-19994-031-08A/Hoffmann, Heinrich /CC-By-SA 3.0

Ny pansarbefälhavare anländer

Haarde blev i slutet av 1942 ersatt av generalmajor Adolf von Schell. Adolf von Schell som föddes år 1893 i Magdeburg var några år yngre än Haarde. Under första världskriget hade von Schell deltagit i strid vid fronten och blivit dekorerad med Järnkorset av både första och andra klass samt även sårad. När von Schell anlände till Norge i början av januari 1943 ansåg han att 25. pansardivisionen var en pansardivision bara till namnet. Divisionen hade visserligen två pansarbataljoner men med små och gamla stridsvagnar, en artilleribataljon med tre batterier i stället för ett artilleriregemente med tre artilleribataljoner och ett av de två infanteriregementena var inte motoriserat utan marscherade till fots.

 Enligt von Schell var divisionens primära uppgift att vara ”brandkårsstyrka” för försvaret av Norge. 25. pansardivisionen i Norge rapporterade den 6 juli 1943 att divisionen inte var insatsberedd och att det saknades både fordon och vapen. Dessutom fanns det brister i utbildningen. För att vara en pansardivision i Norden hade dock divisionen bra stridsvagnsstyrka: 117 stridsvagnar, varav bara 57 vagnar var moderna (främst Panzer III). Övriga var franska eller föråldrade. Förplägnadsstyrka var 21 000 man, men detta berodde på att divisionen var ansvarig för allmän militärutbildning av 5 000 rekryter som egentligen inte tillhörde divisionen.

 

Organisationsstruktur för 25. pansardivisionen på sommaren 1943

Divisionens personalstyrka enligt listorna: 15 252 man

Divisionens verkliga personalstyrka: 14 283 man

Enheter:

divisionsstab

9. pansarregementet med två bataljoner

146. pansargrenadjärregementet med två bataljoner

147. pansargrenadjärregementet med två bataljoner

25. pansarspaningsbataljonen

91. artilleriregementet med tre bataljoner

87. pansarvärnsbataljonen

279. luftvärnsbataljonen

87. pionjärbataljonen

87. pansarsignalbataljonen

Pansarofficeraren Major Manfred Graf Strachwitz von Groß-Zauche und Kaminetz fick befälet över 9. pansarregementet i 25. pansardivisionen. Veteran från östfronten, där han hade fört befäl i pansargeneral Walther Nehrings 18. pansardivisionen. Ett annat känt familjenamn i divisionen var Guderian. Heinz Guderians son Kurt var stabsofficer i divisionen. 

Allt rann ut i sanden

Hitler ville skapa en stark reserv i Norge så att Falkenhorst skulle ha handlingsfrihet vid behov och gav besked i slutet av april. Reserven skulle under senhösten 1943 bestå av fyra infanteridivisioner och två pansardivisioner varav 25. var en av dem. Den nya andra pansardivisionen skulle skapas av förband från östfronten, kanske var det 26. pansardivisionen som höll på att formeras i Frankrike som Hitler tänkte på. Den kom emellertid i juli 1943 att skickas till Italien. Slaget om Italien hade inletts. 

 

Pansarinspektörn Heinz Guderian ansåg att hans gamle vän Adolf von Schell skulle ha en bandkanonbataljon till divisionens pansarartilleriregemente. Eftersom resurser inte fanns i Norge kom bataljonen att sättas upp i Jütebog, söder om Berlin. Men bataljonen skickades aldrig till Norge men följde med 25. pansardivision till östfronten. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-023-3497-18A/Wolff, Paul Dr. /CC.BY-SA 3.0

Den 20 augusti 1943 kom order om transport av 25. pansardivisionen till Frankrike. Sydnorge hade inte tillräckligt med resurser för att på kort tid avsluta formeringen av pansardivisionen, utan dessa resurser fanns i Frankrike. Divisionen skickades med sjötransport till Danmark, men allt och alla togs inte med. Divisionen färdigformerades i Frankrike och den 25 oktober 1943 började inlastningen av divisionen på järnvägsstationen i Amiens för destination östfronten. Arméns överkommando (OKH) behövde förband för östfronten. Divisionen hann knappt lasta ut innan den sattes in strid mot erfarna sovjetiska förband under marskalk Nikolaj Vatutins ledning sydväst om Kiev. Det var nog många i divisionen som längtade tillbaka till Norge.

Vill du läsa mer om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tyska pansarvärnskanonvagnar

 

Tyska pansarjägare under andra världskriget

Under andra världskriget kom den tyska krigsmakten inte direkt att ta fram någon enhetlig pansarvärnskanonvagn utan en flora av fordon producerades. Jag har lyft fram en del av dessa tyska pansarjägare som togs fram under åren 1942–1945. Endast de som sattes i någon typ av tänkt serieproduktion har tagits med, därför är inte Elefant med i listan då denna byggdes endast för att Porsche hade ett antal chassis tillgängliga.

 

Jagdtiger

Tung pansarvärnskanonvagn som byggde på Kungstiger-chassis. Kanonen med kaliber 12,8 cm hade delad ammunition vilket gav låg eldhastighet och vagnen var tung, cirka 70 ton. Dessutom hade ingen av Tysklands motståndare så tungt bepansrade vagnar att det krävdes en 12,8 cm kanon utan den långa 8,8 cm och den långa 7,5 cm dög bra. Onödig splittring av resurser, bygga Jagdtiger istället för att satsa helt på Kungstiger. Få byggdes-

 

Nashorn

En lätt bepansrad pansarvärnskanonvagn, öppen upptill, och den hade den långa 8,8 cm kanonen (L/71). Vagnen led av många barnsjukdomar, så i början var fler vagnar på verkstad än ute i frontlinjen. Genom att vagnen inte var fullt bepansrad var den väldigt sårbar för indirekt eld. Kanonen gjorde att Nashorn inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar men det egna tunna pansaret gjorde att motståndaren inte heller hade några problem att bekämpa Nashorn.

 

Jagdpanzer IV

Här fanns olika beväpningsalternativ, först ut var vagnar med 7,5 cm L/48 men senare producerades vagnar med 7,5 cm L/70 (samma kanon som satt i Panthervagnar). Drygt 2 000 vagnar tillverkades 1944–1945 av de olika vagnstyperna. Men med tanke på att Sturmgeschütz III/IV redan fanns i produktion var det kanske lite onödigt att starta upp nya produktionslinjer med en annan vagnstyp. Visserligen var Jagdpanzer IV med 7,5 cm L/70 kanon en utmärkt pansarvärnskanonvagn, som inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar.

 

Marder

Temporär lösning som var väldigt framgångsrik. Gamla stridsvagnschassin som till exempel Panzer II och Panzer 38 (t) blev av med sina torn med 20 mm kanoner eller 37 mm kanoner och de ersattes med en överbyggnad som hade en fast riktad kanon. Antingen långa 7,5 cm kanoner (L/46) eller erövrade sovjetiska långa 7,6 cm kanoner (L/48). Tyska förband på östfronten fick rörlig pansarvärnsförmåga mot sovjetiska T-34:or och KV-1:or under 1942–1943.

 

Sturmgeschütz

Stormkanonvagn vars roll egentligen inte var pansarvärn inledningsvis. Först framtagen för att understödja infanteriets strid med sin korta 7,5 cm men striderna på östfronten 1941 gjorde att förbättrad pansarvärnsförmåga efterfrågades. Under 1942 började vagnar först med långa 7,5 cm L/43, senare med L/48 anlända till östfronten. Sturmgeschütz byggdes både på Panzer III som Panzer IV-baserade chassin.  Det kom även en variant med 10,5 cm haubits under 1942 för infanteriunderstöd. Över 11 000 vagnar byggdes totalt av de olika modellerna.

 

Jagdpanther

Den ultimata stridsvagnsdödaren avseende skydd, rörlighet och eldkraft. Bra pansarskydd frontalt och den långa 8,8 cm kanonen (L/71) gjorde att vagnen inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar. Vagnen producerades i begränsat antal, endast 382 stycken från januari 1944 till krigets slut, då chassis till vagnen baserades på Pantherstridsvagnen, som många anser som andra världskrigets bästa stridsvagn.

 

Hetzer

Det tyska infanteriets bästa pansarvärn. Vagnen, som byggde på ett chassi från Panzer 38(t) även känd som Stridsvagn m/41 i Sverige, var verkligen anpassad för massproduktion. Från produktionsstarten i april 1944 till krigsslutet producerades 2 584 vagnar. Bra frontalt pansarskydd, dock sämre sidopansar, med en godkänd kanon, 7,5 cm L/48. Vagnen vägde endast 16 ton och hade god rörlighet på väg.  Målet var att varje tysk infanteridivision skulle ha ett pansarvärnskompani med 14 Hetzer.

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Östfronten under andra världskriget - Stalingrad

 

Slaget om Stalingrad – sju befälhavare

Kampen om Stalingrad blev redan under andra världskriget legendarisk och episk. Här slogs de sovjetiska försvararna med ryggen mot floden Volga medan soldater från Hitlers krigsmaskin, den tyska 6. armén, försökte erövra varje sten av staden. Jag har valt ut några tongivande generaler på själva slagfältet som genom detta slag skrev in sig i historieböckerna.

 

Befälhavaren för LI. kåren Walther von Seydlitz-Kurzbach är mannen till vänster och mannen som spanar mot fronten är arméchefen Friedrich Paulus . Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe, NAC

En omstridd tysk general vid Stalingrad var Walther von Seydlitz-Kurzbach. Till sommaroffensiven 1942 kom von Seydlitz-Kurzbach att föra befäl över LI. kåren som ingick i tyska 6. armén under Paulus. Det var i Stalingrad det började, von Seydlitz-Kurzbach skrev den 25 november 1942 en skrivelse med rubriken ” Arméledning utan samvete” där han yrkade på att tyska 6. armén skulle bryta sig ur och inte lyda ordern från arméns överkommando OKH om igelkottsförsvar och stå fast. Tyska 6- arméns befälhavare Paulus med stöd från sin stabschef Schmidt följde Hitlers order om att hålla ut och försvara, von Seydlitz-Kurzbach hade egentligen ingen plan utan snarare var bara negativ. Så han kom att avvakta det oundvikliga slutet som han såg det.  Som krigsfånge kom von Seydlitz-Kurzbach att arbeta för Stalin och Sovjet inom Bund Deutscher Offiziere (BDO) som bildades i september 1943 där han blev ordförande. Totalt var det 95 tyska officerare vid bildandet. BDO kom att samarbeta Nationalkommittén för ett fritt Tyskland (NKFD), som till del utgjordes av tyska emigrerade kommunister. BDO upplöstes efter kriget av Stalin och några år senare i juli 1950 dömdes von Seydlitz-Kurzbach till 25 års fängelse som krigsförbrytare i en rättegång i Moskva. Han hade redan dömts till döden som landsförrädare i sin frånvaro i Tyskland i april 1944 och hans fru och fyra barn hade tagits i förvar. Dock 1955 släpptes han ur sovjetiskt fängelse och skickades till Västtyskland, där blev hans dödsdom från 1944 upphävd 1956. Han levde sedan i Västtyskland fram till sin död 1976. 

 

Arthur Schmidt i mitten vid kapitulation 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-F0316-0204-005 / CC-BY-SA 3.0

Stabschef till Paulus i tyska 6. armén var general Arthur Schmidt. Han föddes 25 oktober 1895. En erfaren stabsofficer som under lång tid hade varit stabschef för tyska 5. kåren, från oktober 1940 till mars 1942. Kåren deltog i slaget om Moskva 1941-42. Schmidt fick tyska korset i guld den 26 januari 1942. Det är bra om en befälhavare och en stabschef kompletterar varandra och ser på saker annorlunda som fältmarskalk Walter von Reichenau och Paulus hade gjort när Paulus var stabschef för 6. armén. Det blir mer dynamiskt. Paulus och Schmidt var för lika, såg på saker nästa på samma sätt fast Schmidt var striktare och hårdare. Båda följde Hitlers order om att hålla ut plikttroget. Hitler tilldelade Schmidt riddarkorset den 6 januari 1943. Hitler befordrade och delade medaljer till de inringade i fickan som uppmuntran medan luftbron och inbrytningen fallerade. En dryg vecka efter Schmidts riddarkors fick Paulus eklöven till sitt. Schmidt vek sig inte heller i fångenskap utan vägrade samarbeta med Sovjet. Han satt i fångenskap till 1955 då han fick återvända till Tyskland., det vill säga Västtyskland. På bilden stabschefen Arthur Schmidt (i mitten) vid kapitulationen. Till vänster i bild arméchef Friedrich Paulus och till höger i bild överste Wilhelm Adam, arméadjutant. Han blev senare generalmajor i östtyska armén (NVA).

 Rodion Malinovskij. En bild efter kriget är över och nu råder kalla kriget Foto:topwar.ru

Generallöjtnant Rodion Malinovskij var en erfaren befälhavare och hade en mycket annorlunda bakgrund jämfört med andra sovjetiska befälhavare. Han föddes i Odessa 11 november 1898.  Malinovskij lyckades smita med ett trupptåg på väg västerut och redan från 1914 att tjänstgöra vid fronten. Han stred både på östfronten och västfronten under första världskriget. Han dekorerades med St.George-korset, fjärde graden, för sin insats på östfronten 1915 och han hade inte ens fyllt 18 år. Senare fick Malinovskij Croix de guerre för sina bedrifter i Frankrike dit han skickades under 1916 med den ryska expeditionskåren som stred i Frankrike. När första världskriget tog slut återvände han till Ryssland via Vladivostok.  Malinovskij var och stred i Spanien (januari 1937 till maj 1938) under spanska inbördeskriget. När tyskarna anföll den 22 juni 1941 förde Malinovskij befäl över en skyttekår. Malinovskij steg i graderna, fick befälet över en armé, sedan en front temporärt innan det åter blev en armé, 66., som utmärkte sig i försvaret av Stalingrad. Generallöjtnant Malinovskij fick strax efter ta befälet över den nya 2. gardesarmén. Malinovskij och hans armé hindrade den tyska fältmarskalken Erich von Manstein att med sina tyska pansartrupper att nå in till den inringade staden och tyska 6. armén. På bilden marskalken Rodion Malinovskij efter kriget.

 Erich von Manstein står längst till vänster i bilden och i mitten står Adolf Hitler. Foto: Wikipedia Commons

Valet av fältmarskalk Erich von Manstein, född 24 november 1887, för armégrupp Don kan ses som en slump, han fanns med sin tyska 11. armén uppe i norr vid Leningrad. Den 20 november 1942 kommer beskedet att 11.armén ska bli den nya armégrupp Don som ska sättas in vid Stalingrad där kris med stora bokstäver hade uppstått. Staben för 11. armén blev armégrupp Don som tog befälet över 4. pansararmén, 6. armén, rumänska 3. och 4. armén med uppgift att stabilisera och lösa situationen vid Stalingrad. Egentligen hade von Manstein inte tyska 6. armén under sitt befäl eftersom Paulus fick sina order direkt från Hitler via tyska arméns överkommando OKH. Kris efter kris uppstod i striderna om Stalingrad men von Manstein lyckades till slut under februari-mars 1943 få stopp på Röda Arméns offensiver samt återta en del förlorade områden, i fjärde slaget om Charkov. von Manstein stannade kvar som armégruppsbefälhavare till mars 1944 då Hitler tills slut lät honom gå. På bilden von Manstein (längst till vänster i bild) i stabsmöte med Adolf Hitler, bakom Hitler står Mansteins stabsofficer Theodor Busse. Han förde senare befälet över tyska 9. armén under slutstriden vid Berlin 1945. Till höger om Hitler står arméns generalstabschef Kurt Zeitzler.

Konstantin Rokossovskij vid Stalingrad, Foto: Wikipedia Commons

Stalingrads befriare. Konstantin Rokossovskij var en av tre sovjetiska frontbefälhavare vid Stalingrad. De andra två var Nikolaj Vatutin och Andrej Jeremenko. Anfallet mot den tyska 6. armén inleddes den 19 november 1942. Rokossovskij fick till slut äran att slå de inringade trupperna i fickan i operation Kolsto, som inleddes den 10 januari 1943 och var över den 2 februari 1943. Rokossovskij hade fastnat i Stalins utrensningar av Röda Armén innan kriget. Han blev avskedad och fängslad. Senare blev Rokossovskij återanställd av Röda Armén men det först efter flera år. Från sensommaren 1937 till tidigt på våren 1940 satt han fängslad hos NKVD. Rokossovskij återfick sin gamla post, befälhavare över 5.kavallerikåren. Han förde befäl över 16. armén vid slaget om Moskva och Centralfronten vid slaget vid Kursk sommaren 1943.  

 Friedrich Paulus, Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24575 /Mittelstaedt, Heinz /CC-By-SA 3.0

General Friedrich Paulus fick ta över tyska 6. armén efter fältmarskalk Walter von Reichenau, som för övrigt dog den 17 januari 1942 i en hjärtattack, i januari 1942. Paulus var stabsofficer och hade varken fört befäl över division eller kår. Dessutom var hans ledarstil annorlunda mot von Reichenau som var en som ledde från fronten medan Paulus var en general som mer styrde från skrivbordet. Dessutom var von Reichenau brutalare, van vid snabba beslut och hade inga problem med det totala kriget medan Paulus var mer en tänkare och ville inte genomföra förhastade beslut samtidigt att inte samma hårda syn som von Reichenau på det totala kriget. Paulus och tyska 6. tyska armén blev inringade vid Stalingrad och kapitulerade 31 januari 1943. Hitler hade hoppats att Paulus skulle begå självmord genom att befordra honom till fältmarskalk den 30 januari 1943 för en tysk fältmarskalk kapitulerar inte. Sista resterna i Stalingrad gav upp den 2 februari 1943.  

Vasilij Tjujkov med sin stab vid Stalingrad. Mannen till vänster i bild är hans stabschef Nikolaj Krylov och han själv är i mitten. Foto: mil.ru

Det var många sovjetiska arméer som deltog i slaget och speciellt en, sovjetiska 62. armén, blev berömd för det hårdnackade försvaret i Stalingrads ruiner med ryggen mot Volga. Arméchefen generallöjtnant Vasilij Tjujkov hade faktiskt missat striderna på östfronten innan Stalingrad. Han hade nämligen varit militärattaché i Kina, alltså hos nationalisterna, sedan december 1940, kom tillbaka i maj 1942 och fick senare i september 1942 befälet över 62. armén och anlände till Stalingrad samtidigt som de tyska förtrupperna började nå fram stadens förorter. Resten är historia. Tjujkov är också ett namn som är bekant från finska vinterkriget (30 november 1939 till 13 mars 1940).  Han tog över befälet över sovjetiska 9. armén och det var hans trupper som råkade illa ut vid Raatevägen. Så istället för att bli känd som en förlorare kom Tjujkov med sin insats vid Stalingrad skriva in sig som en segrare istället. Efter Stalingrad blev 62. armén utnämnd till 8. gardesarmén för sin insats och deltog senare i slaget om Berlin. Tjujkov stannade kvar som befälhavare för armén under hela kriget. På bilden staben hos 62. armén under slaget vid Stalingrad. Tjujkov (i mitten) i samtal med den legendariska divisionschefen för 13. gardesdivisionen Aleksandr Rodimtsev (med ryggen mot kameran).

Några tips till vidare läsning:

Frankson, Anders: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Hellbeck, Jochen: Stalingradprotokollen – Sovjetiska samtidsvittnen berättar om slaget. (Stockholm 2013)

Poulsen, Bo: Dödskampen: Kriget på östfronten 1941–1945. (Lund 2018)

Rotundo, Louis (red): Battle for Stalingrad. The 1943 Soviet General Staff Study. (London 1989)

Zetterling, Niklas: Hitler mot Stalin: kampen på östfronten 1941–45. (Stockholm 2009)