Tre klassiker i svenska armén

Kulsprutepistol m/45, Kulspruta 58 och Automatkarbin 4

I våra infanteribrigad 49 hade skyttegruppen som eldhandvapen: gevär, automatgevär eller kulsprutepistol. Sedan till infanteribrigad 59 försvann gevär. Då började skyttegrupperna att få den nya kulspruta 58 som understödsvapen istället för kulsprutegevär. Sedan vid infanteribrigad 66 började Automatkarbin 4 att komma och i infanteribrigad 77 tog den över. Automatgeväret försvann på grund av Automatkarbin 4 medan kulsprutepistol m/45 levde vidare. Till exempel i infanteribrigad 77 hade stabspersonal och pjäsbesättningar ofta kulsprutepistol m/45 som personlig beväpning. Så kulsprutepistol m/45, kulspruta 58 och automatkarbin 4 blev de klassiska eldhandvapen i infanteribrigad 77.

Kulsprutepistol m/45 är ett populärt vapen. Lätt att lära sig och lätt att använda. Här övas det och året är 1973. Foto: Lasse Sjögren

Kulsprutepistol m/45

Denna kulsprutepistol infördes 1945 och var konstruerad av Carl Gustafs stad gevärsfaktori i Eskilstuna. Vapnet var enkelt och lätthanterligt, perfekt för värnpliktiga soldater. Kulsprutepistolen var helautomatisk och fungerade enligt principen tungt oreglat slutstycke. Det var avsett för automateld och saknar läge för patronvis eld. Men har en avtryckare som tillät patronvis eld med fingerdisciplin.

Tre modeller kom att finnas inom försvaret. En oladdad 9 mm kulsprutepistol m/45 vägde 3,9 kg oladdad medan en laddad med 36 skott i magasinet vägde 4,5 kg.  Vapnet har inte bara använts av Sverige utan av flera länder runtom i världen. Vapnet har även siktats i dagens krig i Ukraina.

Axelstödet var enkelt, nämligen bockat stålrör och infällbar. Utfällt var totallängden cirka 80 cm medan ihopvikt endast 55 cm. Detta underlättade enormt till exempel för pjäsbesättningar när de bar sitt vapen på ryggen. Vapnet var tillverkat i pressad plåt och detta hade tendens att rosta lätt om man inte tog hand om sitt vapen.  Men vapnet bestod av få delar, var lättskött, smidigt och kompakt. Helt enkelt omtyckt.

Skyttegruppens eldkraft, kulspruta 58. Hela 188 kulsprutor fanns i varje infanteribrigad 77. Foto: Lasse Sjögren 

En kär vän – ksp 58

Kulspruta m/58 infördes 1958 och idag har vi skippat modellprefixet, helt enkelt ksp 58. Vi har tyvärr inte själva utvecklat denna excellenta kulspruta utan den är framtagen i Belgien, FN MAG av Fabrique Nationale (FN). Över 70 länder har på ett sätt eller annat vapnet. Vår kulspruta är en mindre modifierad version av denna och har tillverkats på licens.

Kulsprutan är väldigt flexibel, den kan användas som skyttegruppens tunga vapen, luftvärnskulspruta eller fordonskulspruta. Initialt använde vi 6,5 × 55 mm (patron m/94) men när AK 4 blev vår nya standard gick vi över till 7,62 × 51 mm NATO.

Det visades sig att som enmansvapen nedgick vapnets effektivitet.  Så ksp 58 ska ses som ett servisvapen som betjänas helst av 2 soldater, skytt och laddare. Och alla kan få bära extra ammo. Skyttegrupper idag har i stor utsträckning fått ksp 90 men ksp 58 är fortfarande i tjänst runt om inom Försvarsmakten och i olika versioner.

Hur var det under kalla kriget? En infanteribrigad 77 med cirka 5 300 man hade i brigaden totalt 188 ksp 58. Det brukar anges att en lokalförsvarsbataljon med drygt 800 man hade 29 ksp 58.

Vapnets längd är 1,27 meter och väger med benstöd 11,6 kg. Vapnet kräver band ammunition. Vapnet är robust och stryktåligt men kan kännas tung och otymplig. Jämför en ksp 90 som väger cirka 7 kg och är en dryg meter lång. Så en rejäl viktskillnad som bli värre när ammunitionsvikten läggs på. Detta då ksp 90 använder samma ammunition som Ak 5, 5,56 x 45 mm NATO. En patron till ksp 90 väger ungefär hälften mot vad en patron till ksp 58 väger.

I vilket fall en trotjänare som varit med sedan 1958 och fortfarande är i tjänst och kommer vara i tjänst under många år till. Så länge vi inte överger 7,62 × 51 mm NATO.

Till anfall. Traktor i bakgrunden avslöjar att det inte är en infanteribrigad 77 som övar utan förband från en infanteribrigad 66. Fotot är från 1980. Vi hade inte ekonomiska resurser att omvandla alla våra infanteribrigader till 77-standard. Foto: Lasse Sjögren. 

Vår nya Mauser – Ak 4

Sverige insåg att automatkarbiner var det nya eldhandvapnet för infanteriet. Vi genomförde ett antal tester innan vi bestämde oss för det tyska Heckler & Koch G3.  Vår svenska Automatkarbin 4 är en mindre modifierad version av denna och har tillverkats på licens. Vår tillverkning inleddes 1965.

Kaliber: 7,62 × 51 mm NATO

Vikt: 4,25 kg (utan magasin), 5,3 kg (laddad)

Längd: cirka 1 meter.

Automatkarbinen är ett helautomatiskt rekyldrivet vapen med halvreglerad mekanism. Vi hade magasin med 20 patroner och en del menar att det är enda felet med vapnet. Det borde varit 30. Det fanns en specialversion med en inskjutbar kolv. Ett mindre antal införskaffades till fallskärmsjägarförbanden, vapnet kunde därigenom göras med kompakt, endast 80 cm långt.

Till skillnad från kulsprutepistol m/45 som ansågs lättskött vad gällde vapenvård så var Ak 4  motsatsen. Vapnet hade betydligt fler delar och en del av dem små. Enklare att tappa bort vid vapenvård i fält. Givetvis bökigare med sin längd på en meter, in och ut genom tält, på- och avsittning på fordon.  Men vapnet var robust och pålitligt.  Ak 4 kunde ställas in för patronvis eller automateld.

AK 4 kom senare att ersättas av Ak 5 och i slutet av 1980-talet började den föras över till territorial- och hemvärnsförbanden.

	Vikt (oladdad)	Längd	År
Kulsprutepistol m/45	3,9 kg	0,8 meter	1945
Kulspruta 58	11,6 kg	1,27 meter	1958
Automatkarbin 4	4,35 kg	Ca 1 meter	1965

Jämfört med andra länder

Hur var dessa vapen under kalla kriget jämfört med andra? Alla tre Kulsprutepistol m/45, Kulspruta 58 och Automatkarbin 4 höll bra standard. Svårt att säga att det fanns alternativ som skulle innebära en signifikant förbättring.

Vi hade givit våra skyttegrupper så bra eldhandvapen som det var möjligt. Givetvis finns det alltid detaljer som kunde varit bra men på det stora hela att rätt beslut tagits tre gånger. 

Svenska infanterikanoner av den äldre modellen, mer eldunderstöd med spräng än pansarbekämpning. Stormning av anfallsmål i understöd av infanteriet. Foto: Lasse Sjögren. 

Mer om infanteribrigad 77 och pansarvärn:

Granatgevär, Ikv 91, pansarskott med mera

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Frankrike i krig med Spanien

Solkungens första seger – Slaget vid Rocroi 1643

Trettioåriga kriget var så mycket mer än Sveriges intåg på stormaktsarenan. Vi var en part i kriget men det fanns flera andra konflikter som pågick annorstädes där vi inte deltog.

Frankrike var katolskt men fruktade att huset Habsburg, den spanska och österrikiska grenen, skulle få för stor makt om de besegrade de protestantiska styrkorna, tänk Nördlingen 1634. Så 1635 gick Frankrike i krig och invaderade spanska Nederländerna.  Inledningsvis gick det inte bra för Frankrike.

Den 14 maj 1643 ärvde den blott fyraåriga Louis XIV den franska tronen.  Men kardinal Mazarin tagit över efter kardinal Richelieu efter hans död i december 1642 ville inte avsluta kriget.  Kort efter den framtida Solkungen hade tagit över tronen stod slaget vid Rocroi.

Den befästa staden Rocroi som den spanska armén från Flandern planerade att erövra under sin invasion av Frankrike 1643. Här mötte en fransk armé upp och slaget om Rocroi utkämpandes på fälten utanför staden den 19 maj 1643. Bilden är från 1600 men ger ett bra intryck för hur staden var utformad. Illustration: Claude Chastillon  (1559–1616)

Den spanska armén i Flandern marscherade genom Ardennerna mot Frankrike i syfte att slå tillbaka mot Frankrike.  Den spanska styrkan under ledning av Francisco de Mejo bestämde att belägra den befästa staden Rocroi. Mitt emellan Bryssel och Reims, inte långt ifrån Sedan, där en annan herre genomförde en invasion vid ett senare tillfälle.

21 år gammal tar befälet

Frankrike hade en armé vid Amiens där den blott 21-åriga duc d’ Enghien fick befälet.  Han hade redan utmärkt sig i krig. Han tillhörde verkligen högadel i Frankrike, båda hans föräldrar tillhörde Frankrikes förnämsta familjer, Henri II de Bourbon, Prince of Condé och Charlotte Marguerite de Montmorency.  Här vid slaget 1643 var Enghien ”bara” hertig men senare blev hans titel: Louis II av Bourbon, prins av Condé, Enghien nåddes av beskedet av kungens död den 17 maj 1643 men valde att behålla detta hemligt.

Hertigen Enghien, senare Louis II av Bourbon, prins av Condé, etablerade sig som fältherre genom slaget vid Rocroi 1643. Det legendariska spanska armén i Flandern led ett stort nederlag. Målning: Sauveur Le Conte (1659-1694) 

Enghien hade styrka på cirka 23 000 man varav 6 000 var kavalleri. Antal artilleripjäser var fjorton. De Mejo hade cirka 27 000 man varav 9 000 var kavalleri. Antal pjäser var arton. Det ryktades att ytterligare 6 000 man var på väg att förstärka de Mejo.  

Enghien tog beslutet att gå i strid med de Mejo innan dessa anlände. Hans militära råd hade förordnat mer avvaktande agerande men likt Karl XI vid Landskrona 1677 var det anfall som gällde. Framåt mot striden. Det fanns en rutt mot Rocroi och denna tog hans armé. Hans styrkor positionerade sig söder om Rocroi på ett öppet fält, Hans armé ställde upp sig på det kommande slagfältet den 18 maj och på andra sidan fältet ställde de Mejo upp sin armé. Som vanligt infanteriet i mitten med kavalleristyrkor på respektive flank, vänster och höger.

Tercios jämfört med linjär organisation

Men just på detta slagfält fanns en väsentlig skillnad på hur infanteriet var organiserat. Spanien använde sig av terciosystemet som hade varit stilbildande för Europas krigsmakter medan fransmännen använde sig av linjärt organiserade infanteriregementen av svensk-nederländsk typ.

Schematisk skiss över hur en tercio var organiserad. Här cirka 2 400 man. Illustration: MilGesch. 

Terciosystemet utvecklades under 1500-talet där piken och pikenerarna spelade en stor roll. En fullstark tercio på cirka 3 000 man hade 1 500 pikenerare, 1 000 svärdsman och 500 skyttar. Den sista kategorin ökade under 1600-talet då musköten kom att bli allt mer utbredd och antalet svärdsmän minskade.  Under strid grupperades pikenerarna i fyrkanter med svärdsmännen (senare alltfler skyttar här) i mitten, medan skyttarna ställdes upp mellan fyrkanterna. Tercios ställdes upp i draktandsformering så att anfallande trupper kunde utsättas för eld från tre håll om de gick in emellan "tänderna". Samtidigt var det svårt för motståndarens kavalleri att anfalla.

Illustration över spanska armén i Flanders med sina tercios, kavalleri och artilleri. Illustration: Wikipedia Commons

Medan fransmännen fortfarande hade pikenerare men linjära formationer för sina regementen för att maximera eldkraften från musköter. Nackdelen med linjär formation är ökad sårbarhet från kavallerianfall i flank och rygg av formationen. För skydda sig mot detta så formerade man fyrkant men hann man inte så kunde det innebära att hela regementet gick under.

Kavalleriet inleder slaget

Det utbyttes lite eldgivning mellan styrkorna den 18 maj men i gryningen den 19 maj inleddes slaget.  Det franska kavalleriet på deras höger flank anföll det spanska på andra sidan. Attacken var framgångsrik och Enghien fyllde på med infanteriet och började anfalla det spanska infanteriet i deras tercios. Samtidigt hans kavalleri på den andra flanken på eget initiativ anföll den spanska högerflygeln. Detta gick inte bra utan de slogs tillbaka och spanjorerna fullföljde sitt motanfall.

Enghien fick sätta in reserver och stoppa det spanska anfallet. Enghien hade helt klart problem på sin vänsterflygel och del av sin center. Enghien stod inför ett vägskäl, parera på sin vänsterflygel eller agera vidare på sin högerflygel och lite på att hans vänsterflygel håller ut. Han valde att låta sitt kavalleri på sin högerflygel på ånyo anfalla med syfte att flankera motståndare och komma in i ryggen på honom. Hans kavalleri lyckades och hade framgång. De stormade rakt in i ryggen på spanska högerflygeln, vilket ledde till att allt spanskt kavalleri tog till flykten Även spanska artillerister övergav sina kanoner och lämnade som en del tyska och vallonska legosoldater.

Karta över slaget den 19 maj 1643. Hur slaget utvecklar sig under dagen. Från boken: David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878.  Alldeles utmärkt referensverk för perioden om hur fältslag och taktik utvecklar sig under denna period. 

Kvar fanns de spanska tercios som nu utsattes för hård eld. Enghien erbjöd kapitulationsvillkor till spanjorerna likt dem som ges till belägrade städer. Spanjorerna accepterade. När Enghien med sällskap skulle rida fram och ta emot spanjorernas kapitulation öppnades eld från spanska sidan. Tydligen var inte alla införstådda med vad som pågick. Enghien blev förargad över vad han såg som ett förräderi och svek så anfallsorder gick ut.

En modern tolkning av tercios vid Rocroi 19 maj 1643. Målning av Augusto Ferrer-Dalmau (född 1964). 

Slutet för spanjorerna

Denna gång höll inte de spanska tercios utan nederlaget kom. Enligt vissa en nästan total katastrof medan andra menar att två av fem spanska tercios lyckades dra sig ut relativt oskadda. I vilket fall den franska sidan hade 4 000 man i förluster vid dagens slut medan den spanska ska har varit så många som 15 000 varav cirka 7 000 var krigsfångar. Samtliga spanska artilleripjäser förlorades.

Enghien hade med segern säkrat stabilitet för Frankrikes nya kung och hans styre. Även om kungen var bara fyra år. Segern etablerade även Enghien som fältherre, senare känd som ”le Grand Condé ”. Det spanska terciosystemet fick sig en hård knäck och även om det skedde utveckling och justeringar. Utvecklingen av musköter och fältartilleri gjorde att systemet inte längre var hållbart utan det gick mot linjära formationer. Men det dröjde ytterligare femtio år innan tercios övergavs helt.

Slaget vid Rocroi 19 maj 1643 innebar början till slutet för Spanien som stormakt även om kriget mellan Frankrike och Spanien hade hamnat i ett dödläge. Här började Europas maktstruktur att förändras, habsburgska Spanien fick släppa makt till Bourbons Frankrike.  Även om det skulle dröja antal år innan det spanska styret i Flandern kollapsade.

 

Vidare läsning:

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980)

Dick Harrison: Ett stort lidande har kommit över oss: historian om trettioåriga kriget. (Stockholm 2014)

Lars Ericson Wolke, Göran Larsson & Nils Erik Villstrand: Trettioåriga kriget. Europa i brand 1618–1648. (Lund 2006)

Slaget vid Landskrona 1677. läs mer här:

En stor svensk seger

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

En tysk seger som rann ut i sanden

 Kampen om Rostov 1941- kuppen som gav intet

”Rostov var i komplett upplösning, med floder av retirerade ryssar, fordon, hästar och civila allt i en enda stor röra. Allting rörde sig mot bron över Don. Fortfarande framför de officiella byggnaderna stod de ryska vaktposter med gevär för fot. Fienden visste inte hur nära vi var till bron”

SS-kapten Heinrich Springer bevittnade detta när han ledde sitt 3. kompani från ”Leibstandarte SS Adolf Hitler (LSSAH)” in i staden den 20 november 1941.  Generalöverste Eberhard von Mackensen, befälhavare för III. pansarkåren har låtit LSSAH leda anfallet in mot Rostov flankerat av två pansardivisioner, 14. och 13. pansardivisionen. Mackensen ansåg att LSSAH kännetecknades av dådkraft och insatsvillighet. LSSAH hade blivit förstärkt med stridsvagnar från 13. pansardivisionen.

SS-kapten Heinrich Springer får riddarkorset för sina insatser vid Rostov 1941. Han kom senare under kriget från 1944 tjänstgöra som stabsofficer på högre staber, bland hos fältmarskalk Model under Ardenneroffensiven. 

SS-kapten Springer med sina män tog sig över då bron medan pionjärgruppen säkrade bron men var fanns brovakten? Springer såg en stor röd tvåvåningsbyggnad vid brofästet men första våningen var helt tom. De tog sig upp sig upp på andra våningen där satt 30 sovjetiska soldater och åt middag. SS-soldaterna rusade in och skrek: ”Stoj, Hände hoch”.

Karta över läget den 15 november 1941 innan det tyska anfallet mot Rostov inleds. Illustration: US Army. 

Fruktade sovjetiska prickskyttar

Springer hade tagit bron över Don och höll den på båda sidor. Tyskarna tog staden som i en kupp men skottlossning förekom överallt i staden natten igenom till den 21 november 1941. SS-soldaterna stärkte greppen om staden den 21 november. Springer tog sig tillbaka till norra sidan för att rapportera till sin bataljonschef SS-major Fritz Witt, som förvånades över hur Springer såg ut. Med all upphetsning hade Springer inte märkt att ett skott hade gått igenom hans stålhjälm och rispat hans vänstra ögonbryn.

Bataljonshögkvarteret fanns i en flervåningsbyggnad på norra sidan av Don men var hela tiden utsatt från eld från sovjetiska skarpskyttar. Springer gick mellan de olika våningarna i ett försök att se var elden kom ifrån när han plötsligt kände ett kraftigt slag mot vänstra axeln. Sjukvårdare kom och det visades att skottet gått rakt igenom. Witt ordnade fram en flaska sekt, som hade erövrats när hamnen Taganrog togs, och skålade med Springer angående att han fick lämna fronten. Men också en önskan att han skulle komma snart tillbaka framfördes.

Tyska stridsvagnar 1941 var främst Panzer III med understöd av Panzer IV. Dock denna vagn hade kort 7,5 cm kanon L/24 och var mer avsedd för eldunderstöd än pansarstrid. Men tyskarnas pansartrupperna höll generellt högre standard än de sovjetiska så även med sämre vagnar gick det segrade ur många strider. Foto: Ukrainska Statsarkivet. 

I en sammanställning gjord av 13. pansardivision över vad som överraskade divisionen under 1941 gällande Röda Armén så nämns just automatgevär med kikarsikte för prickskyttar tidigt. Givetvis tas de sovjetiska stridsvagnarna T-34 och KV upp. Men även den tunga sovjetiska 12 cm granatkastaren omnämns. Pjäsen imponerade på tyskarna så pass mycket att den piratkopierades och sattes in i tysk krigsproduktion. Den sovjetiska långa 7,62 kanonen tas upp som en bra kanon medan den nya tyska 50 mm pansarvärnskanonen Pak 38 lyfts fram som en besvikelse.

”Rostov är dörren till oljan i Kaukasus”

Generalöverste Eberhard von Mackensen

Timosjenko anfaller

Rostov var tyskt och von Mackensen skickade ut order för dagen till alla förband inom III. Pansarkåren att slaget om Rostov hade vunnits. Generalöverste Ewald von Kleist, befälhavare för Pansargrupp 1 i Armégrupp Syd, kunde trots seger vid Rostov inte sluta oroa sig för sin nordöstra flank, XIV. pansarkåren, som var under tryck av två sovjetiska arméer, 9. och 37., från den sovjetiska Sydfronten. Detta anfall började samtidigt den 17 november som Kleists egen offensiv med III. pansarkåren mot själva Rostov inleddes.

I befäl på andra sidan var det en av Stalins män, marskalk Semjon Timosjenko som förde befäl över den södra frontsektorn med två fronter, Sydfronten och Sydvästfronten. Det innebar att Timosjenko hade ansvaret från Voronezj i norr till Rostov i söder. Avstånden var så långa att Timosjenko var tvungen att flyga mellan sina underställda fronter.

Marskalk Semjon Timosjenko segrade vid Rostov 1941 men hans stora förlust vid Charkov våren 1942 gjorde att han fick senare gå. Stalin valde att satsa på andra fältherrar som Zjukov, Vatutin, Rokossovskij och Konev till exempel. Foto: Krigsarkivet

Kavallerist i grunden men till skillnad från Stalins gamla vän kavalleristen marskalk Semjon Budjonnij visste Timosjenko vad han gjorde och hade anpassat sig till det nya kriget. Planering är en sak och verkligheten en annan. Motanfallet i Kleists flank, när det tyska pansaret ryckte fram mot Rostov och Don med målet att ta sig vidare till Kaukasus, fick en dålig start. Vädret ställde till det, flyget kunde inte lyfta dagen då anfallet skulle slås ut. Marskalk Timosjenko utbrast: ”Vi kommer trots detta att angripa. Vi kan inte sitta här och vänta på vädret”.  Målet för operation var Taganrog och nå fram dit till den 23 november, vilket skulle ringa in täten på Kleists pansar

”Den passive blir alltid slagen”

Marskalk Semjon Timosjenko, befälhavare södra frontsektorn

De första dagarna pressades tyskarna bakåt av den sovjetiska Sydfronten. För Röda Armén kändes det som framgång då det sedan den 22 juni 1941 när Hitlers invasion inleddes inte hade gått speciellt bra. Men Kleist var ännu inte orolig, von Mackensen fick fortsätta mot Rostov i söder. Det vara snarare en tysk utbuktning som försvann och den tyska linjen blev mer linjär från nordväst till sydöst.

På den sovjetiska sidan blev det upprörda känslor då floden Dons pärla, staden Rostov, gick förlorad den 21 november. Detta trots att man sedan 17 november genomförde offensiva operationer mot just den tyska Armégrupp Syd och Pansargrupp 1 fick inte tyskarna att avbryta sin offensiv mot staden. Marskalk Semjon Timosjenko slog näven i borden inför staben och sa bombastiskt: ”Vi ska nog visa dem än var pepparen växer”.

Striderna vid Rostov var inte av samma magnitud som vid Moskva 1941. Där stred tre tyska pansargrupper för att erövra staden medan här nere söder var det en pansargrupp som anföll mot Rostov. På bilden sovjetisk motanfall med pansarbil i täten. Foto: Ukrainska statsarkivet.

Den styrka som hade försvarat Rostov var sovjetiska 56. armén och den var självständig, med andra ord stod inte under Timosjenkos befäl utan tog sina order direkt från Moskva, vilket försvårade koordineringen av operationen. Moskva beslutade sig äntligen trots det pågående slaget om Moskva att skicka en större förstärkning till söder efter förlusten av Rostov. Moskva valde att skicka den till 56. armén, vilket gjorde Timosjenko upprörd. Timosjenko ansåg att Kleist kommer inte att anfalla vidare söderut utan det hade varit bättre att förstärka hans anfallsgruppering mot Taganrog i tyska pansargruppens flank.

Hårda strider för SS-Wiking

Sydfronten med 9.  och 37. armén fortsatte pressa på Kleists norra flank där SS-Wiking och 16. pansardivisionen ur XIV. pansarkåren fick försvara sig istället för att fortsätta anfalla. Det var verkligen kaos på den tyska sidan, det fanns flera genombrott, även Wikings artilleriregemente kom att strida med direkteld istället för det traditionella eldunderstöd. I krigsdagboken för pansargruppen skrevs det att regementet Nordland, SS-artilleriregementet 5 och SS-pansarvärnsbataljon 5 försvarar sig till det yttersta och hade väldigt tunga förluster.

Arbetsgrupper från Riksarbetstjänsten (RAD) arbetade med att bygga ut ställningar bakom floden Tuslov. De tyska förstärkningar som anlände var redan svaga, till exempel 670. pansarvärnsbataljonen hade endast fyra pjäser och 602. tunga artilleribataljonen hade bara två pjäser. Flygunderstödet från Luftwaffe begränsades av det dåliga vädret.

Det sovjetiska kavalleriet hade en rörlighet som utnyttjades men var också väldigt känsliga för luftangrepp. Lyckades Luftwaffe fånga ett kavalleriförband i det "öppna" så blev förlusterna höga. Foto: Krigsarkivet. 

Det uppstod debatt på den sovjetiska sidan, om anfallet skulle svänga söderut mot Rostov eller fortsätta sydväst mot Taganrog. Sydfrontens befälhavare ville anfalla vidare mot Taganrog medan Timosjenkos stabschef hade åsikten att Rostov var bättre. Även Moskva, det vill säga Stalin, kom med sin åsikt och Taganrog blev det. Men efter att de sovjetiska styrkorna nådde fram till floden Tuslov den 24 november ändrades sig Timosjenko och beslöt att anfalla rakt söderut mot Rostov med 9. armén. Detta tvingade de anfallande styrkorna att gruppera om då tyngdpunkten på anfallet skiftade.

Kleist nödgades att ge III. pansarkåren order om att dra sig ur Rostov annars var det risk att kåren blev inringad. Mackensen var uppgiven över att behöva retirera från Rostov som hade erövrats efter fyra dagars hård anfallsstrid. Enligt Mackensen var det första gången under fälttåget som Röda Armén anföll koordinerat med starka krafter.

”Rostov måste befrias till varje pris”

Stalin

Rundstedt får sparken

Hela pansargruppen var tvungen att börja retirera etappvis för att slutligen ta upp nya positioner bakom floden Mius. Detta skulle skapa bättre försvarsställningar. Reträtten kostade fältmarskalk Gerd von Rundstedt hans befäl över Armégrupp Syd då han var ytterst ansvarig för reträttordern och misstyckte att Berlin gick in och detaljstyrde i hans armégrupp. Hitler var rasande och ogillande starkt att man gav upp för lättvindigt.  Hitler var så pass upprörd över vad som hade hänt att det blev ett frontbesök på Östfronten. Detta trots att slaget om Moskva pågick för fullt där tyska pansardivisioner från Armégrupp Mitt pressade sig allt närmare den sovjetiska huvudstaden och mötte allt hårdare motstånd.

Ett arkivdokument från tyska arkiv som visar förlusterna per division i 1. pansargruppen från 22 juni 1941 till 29 november 1941, totalt 45 941 man under drygt fem månader. Det kan jämföras med att Röda armén tog nästan 200 000 man i förluster under oktober och november i striderna runt Rostov. 

Hitler gjorde den 2 december 1941 ett stopp i Kiev på sin väg till fronten och skickade besked till Sepp Dietrich, befälhavare över LSSAH, att möta honom vid flygplatsen i Mariupol. Hitler skulle vidare till staben för III. Pansarkåren i Tjikelev och ville att Dietrich medföljde honom dit. Exakt vad de pratade om under resan dit är det ingen som vet. Men Dietrich nämnde efteråt för sin stab att Hitler erkände att beslutet att retirera fick ses som korrekt men von Rundstedt skulle inte få tillbaka posten som befälhavare för Armégrupp Syd. Men Hitler skulle senare komma att återkalla von Rundstedt i tjänst igen fast då till försvaret av väst men det är annan historia.

Generalöverste Eberhard von Mackensen på stabsmöte med Adolf Hitler sommaren 1942. Han står längre bak och tittar fram mellan Paulus och von Bock. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Epilog

Återtagandet av Rostov den 29 november var Timosjenkos stora stund men händelsen kom att överskuggas av det gigantiska slaget vid Moskva där Timosjenkos protegé armégeneral Georgij Zjukov ledde till sovjetiska styrkorna. Rostov kom att erövras igen av tyskarna sommaren 1942 då som 1941 var tyskarnas mål oljan i Kaukasus. Då kom staden att hållas betydligt längre av tyskarna och befriades först i början av 1943 av Röda Armén efter det att tyska 6. armén hade kapitulerat vid Stalingrad.

Vidare läsning:

 Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlag? (Siek 1989)

Eberhard vonMackensen: Vom Bug zum Kaukasus. Das III. Panzerkorsp im Feldzug gegen Sowjetrussland 1941/1942. (Neckargemünd 1967)

John Erickson: The Road to Stalingrad. Stalin`s war with Germany, Volume One. (London 1993)

Vill du läsa mer om pansarstrider under 1941 på östfronten:

Von Manstein och hans pansarkår i Lettland 1941

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Det röda stålet

Sovjetiska stridsvagnsbrigader 1941–1945

Operation Barbarossa inleddes 22 juni 1941, världshistoriens största fälttåg. Hitlers Tyskland mot Stalins Sovjetunionen. Inledningsvis gick det inte alls bara för Röda armén. De sovjetiska stridsvagnsförlusterna var väldigt tunga under krigets tre första månader, det sovjetiska pansarvapnet fick enorma förluster. Det var inte längre möjligt att upprätthålla stora mekaniserade kårer utan mindre förband behövdes.

Fotografiet med sovjetiska skyttesoldater med kulsprutepistoler uppsuttna på en medeltung T-34:stridsvagn är en bra illustration på den sovjetiska stridsvagnsbrigaden under andra världskriget. 

Den 23 augusti 1941 kom nya riktlinjer och nu var det självständiga stridsvagnsbrigader som skulle bli det viktigaste förbandet inom pansarvapnet. Större kår- och divisionsförband fick vänta för tillfället. Den nya brigaden skulle ha nästan 2000 i personal och 93 stridsvagnar. Ett fåtal brigader av denna typ hann att organiseras innan det var dags ännu justering nedåt, från den 13 september var det 61 stridsvagnar som gällde. Av dessa skulle 7 vara tunga KV-vagnar, 22 medeltunga T-34 och de övriga 32 lätta vagnar som till exempel BT, T-26 och T-60. Sedan i oktober kom ännu en förändring av antalet vagnar till 46 och personalstyrka sänktes till mindre än 1500. Antalet KV-vagnar ökade till 10 men T-34-orna minskade till 16 och andelen lätta vagnar T-60 till 20. Mot slutet av 1941 hade 70 stridsvagnsbrigader formerats. Det skedde justeringar och anpassningen med tanke på störningar i produktionen.

En salig blandning. Här se du stridsvagnsbrigadens tre sovjetiska vagnar. Den lätta T-60 stridsvagnen närmast kameran, i mitten av bilden den tunga KV-1. Och slutligen längst upp till höger T-34:an med sin 7,6 cm kanon. 

Enkel organisation stridsvagnsbrigad 10 mars 1942

Brigadstab

Två stridsvagnsbataljoner

En motoriserad skyttebataljon (407 man)

Ett luftvärnsbatteri

Underhållskolonn

Totalt tunga vapen: 10 KV-1 stridsvagnar, 20 T-34-stridsvagner, 20 T-60-stridsvagnar,  3 pansarbilar, 6 pansarvärnsgevär, 22 kulsprutor, 6 8,2 cm granatkastare, 3 luftvärnskulsprutor, 4 37 mm luftvärnskanoner

Notera: att Röda armén under kriget kom inte att ha bepansrade truppfordon. Enstaka lend-lease men där prioriterades spaningsförbanden.

Sovjetiska stridsvagnar december 1941

Namn	Kanon	Vikt (ton)	Motor (hk)	Hk / ton
T-60 lätt	20 mm	5,8	70	12
T-34 medel	7,6 cm L/42,5	26	500	19
KV-1 tung	7,6 cm L/42,5	47.5	500	11,6

Trots att brigadens antal vagnar var få så envisades Röda Armén med att ha tre eller fler vagnsmodeller i brigaden. Det försvårade brigadens taktiska uppträdande eftersom vagnarnas rörlighet och vikt varierade, olika typer av ammunition behövdes, reservdelar för flera vagnsmodeller. Problemen var många men bristen på T-34-or var en mycket viktig anledning till att denna blandning förekom. De lätta vagnarna användes som utfyllnad i brigaden. De tunga KV-vagnarnas fördel var deras utmärkta pansar som kunde orsaka tyskarna stora problem när de användes på rätt sätt men nackdelen var deras vikt, mer än 50% tyngre än T-34.

En utslagen T-34 sommaren 1943. Det speciella med denna version är att den kallades "Musse Pigg" av tyskarna. Notera den nya utformningen av tornluckor på tornet jämfört med fotografier ovan, som hade en enda stor lucka. "Musse Pigg" var en storhet i Tyskland, till och med det tyska flygarässet Adolf Galland hade en bild på  "Musse Pigg" på sitt jaktplan.

Det sovjetiska pansarvapnet utvecklades från att varit en självständig gren 1941till att bli en understödsfunktion till skyttedivisionernas strid hösten 1941. Visserligen var stridsvagnsbrigaderna utrustade som små minidivisioner och hade sitt eget infanteri och spaning men de var för svaga att ha eget frontansvar. Sedan hade de endast några få granatkastare för indirekt eld. Precis som artilleriet var blev pansarvapnet en del av skytteförbandens strid.

Åter större pansarförband

Det skulle dröja till våren 1942 innan Röda Armén åter började att formera större stridsvagnsförband än brigader och pansartrupperna började återta sin roll som självständig gren. Nya stridsvagnskårer såg dagens ljus. Inledningsvis var de få och byggdes upp kring två stridsvagnbrigader som senare ökade till tre stridsvagnsbrigader per kår. Antal stridsvagnar var inledningsvis 100, sedan växte till 168 för att sluta på 207. Det fanns stridsvagnsbrigader som var byggklossar i de nya stridsvagnskårerna och det fanns stridsvagnsbrigader som förblev självständiga.

Utslagna sovjetiska stridsvagnar vid Voronezj sommaren 1942. De större vagnarna är T-34:or medan de mindre är lätta T-60-stridsvagnar. Foto: Reddit

De tunga vagnarna KV togs bort från stridsvagnsbrigaden sommaren 1942, kvar var T-34:or och lätta vagnar som T-60 och T-70. De tunga stridsvagnarna kom att användas till att formera tunga stridsvagnsregementen med 21 vagnar. Dessa skulle understödja skyttedivisionerna i deras anfall med syfte att bryta de tyska försvarslinjerna.  Tanken var att högre chef hade stridsvagnskårer för avancemang på djupet medan tunga stridsvagnsregementen var för att understödja skyttedivisionens strid. Självständiga stridsvagnsbrigader sattes in där behoven fanns, främst för att stödja genombrottet. Något förenklat.

Bara T-34:or

Senare under kriget, från hösten 1943, kom stridsvagnsbrigader att enbart få T-34:or. En brigad kom att ha 65 vagnar där två vagnar tillhörde brigadhögkvarteret. Tre stridsvagnsbataljoner med vardera 21 vagnar ingick i brigaden. Stridsvagnsbataljonen hade två stridsvagnskompanier. Denna organisation behöll Röda armén ända fram till krigsslutet.

Enkel organisation stridsvagnsbrigad november 1943

Brigadstab

Tre stridsvagnsbataljoner

En motoriserad kulprutepistolbataljon (507 man)

Ett luftvärnskulsprutekompani

Underhållskolonn

Totalt tunga vapen: 65 T-34-stridsvagnar, 3 pansarbilar, 4 45 mm pansarvärnskanoner, 6 8,2 cm granatkastare, 18 pansarvärnsgevär, 22 kulsprutor, 9 luftvärnskulsprutor

En M3A1 Scout Car i sovjetisk tjänst. Bilden är från Wien 1945. Drygt 3 000 av dessa levererades från USA till Röda armén under andra världskriget. Foto: Wikipedia Commons

Sedan hade varje bataljon i brigaden spaningspluton som antingen hade amerikanska M3A1 Scout Cars eller brittiska Bren Carriers eller erövrade tyska halvbandvagnar. Brigaden kunde även tilldelas tre stycken amerikanska luftvärnsvagnar M17 Multiple Gun Motor Carriage bestyckade med 4 tunga 12,7 mm kulsprutor som luftvärn. Det tillverkades 1 000 av dessa och alla skeppades till Sovjetunionen 1943–1944.

På fotografiet en luftvärnskanonvagn M17 Multiple Gun Motor Carriage med 4 tunga 12,7 mm kulsprutor. USA skickade1 000 fordon till Röda armén under kriget. 

Krigsslutet 1945

Då har Röda armén 24 stridsvagnskårer och 13 mekaniserade kårer. Här ingick ett stort antal stridsvagnsbrigader, tre per stridsvagnskår och en per mekaniserad kår. Det blir en total på 85 stridsvagnsbrigader. Sedan fanns det ytterligare 61 självständiga brigader 1945.

Röda arméns nya standardvagn, den började tas i tjänst april 1944, T-34 / 85. Vagnen har ett tremannatorn med 8,5 cm kanon. Här i utkanten av Berlin i april 1945. 

Vidare läsning:

Steven Zaloga & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003)

Niklas Zetterling & Anders Frankson: Kursk 1943, A Statistical Analysis. (London 2000)

Charles Sharp: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. (West Chester 1995)

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Luftstrid mellan Pakistan och Indien 2019

Vem sköt ner vem?

Ärkefienderna Indien och Pakistan har båda kärnvapen, stora flygvapen, ballistiska robotar och stridsvagnar i tusentals. Länderna har utkämpat tre storkrig med varandra, 1947, 1965 och 1971, samtidigt som det hela tiden har förekommit vapenskrammel och mindre skärmytslingar. Som den 27 februari 2019 då åtta indiska stridsflygplan blev involverad i luftstrid med stridsflygplan från Pakistan.

MiG-21 Bison är på väg att fasas ut från indiska flygvapnet. En trotjänare som kom att tjänstgöra längre än vad MiG-23 och MiG-27 som båda har helt fasats ut. Foto: aeroprints.com 

Den indiska styrkan bestod av fyra Suchoj Su-30, två Mirage 2000 och två MiG-21 där en av MiG-21:orna blev nedskjuten. Flygförare var flottiljchef Abhinandan Varthaman. Detta var alla överens om men i övrigt var man inte överens.

Flottiljchef Abhinandan Varthaman som blev nedskjuten den 27 februari 2019 på Pakistans sida av gränsen. Han lämnades senare över till Indien den 1 mars 2019. Foto: Ministry of Defence  (Indien)

Först, vilket pakistanskt plan sköt ner det indiska? Och sköt den indiska MiG-21:an ner en pakistanskt F-16? Indien hävdar att det var en pakistanskt F-16 som sköt ner flottiljchef Varthaman och att han i sin tur sköt ner en pakistanskt F-16 med hjälp av en av sina hjälmstyrda ryska jaktrobotar Vympel R-73. Pakistan förnekar att en F-16 har blivit nedskjuten. Sedan säger Pakistan att de sköt ner en Suchoj Su-30, medan Indien förnekar detta. De enda bilder på vrakdelar är den indiska MiG-21 samt en indisk helikopter MiL Mi-17 nedskjuten av den egna sidan.

Luftstrid mellan flygplan är inte längre som på Röde Baronens tid. Jaktrobotar som fungerar "beyond visual range", det vill säga utom synhåll, gör att flygförarna måste förlita sig på den egna och andras radar för att hitta målet. Men säger insatsreglerna att flygföraren måste först måste visuellt identifiera sitt mål innan eld får öppnas så har Pakistan inte någon större fördel med sina tyngre jaktrobotar AIM-120 AMRAAM med längre räckvidd än hjälmstyrda ryska jaktrobotar Vympel R-73.

Pakistan och Kina säger att det var en CAC/PAC JF-17 Thunder som sköt ner MiG-21:an den 27 februari 2019. Foto: Shimin Gu

Inga F-16 utan JF-17 Thunder

Pakistan i sin tur sa att det var en JF-17 Thunder som sköt ner MiG-21:an och att de hade inte förlorat någon F-16 eller något annat plan samt poängterar att några F-16 användes inte i luftstriden. Stridsflygplanet JF-17 Thunder är ett samarbetsprojekt mellan Kina och Pakistan. Viss produktion sker i Kina men slutmonteringen sker i Pakistan. Indien har sin version och Pakistan har sin.

Denna nedskjutning sker mitt under en gigantisk planerad indiskt vapenaffär. Indien planerade nämligen göra ett större inköp av nya stridsflygplan, 114 stycken. Och bland anbuden fanns bland annat USA med F-16, fast med beteckningen F-21. Pakistan tyckte inte alls om detta, då deras 75 F-16 i olika versioner är bland deras bästa stridsflygplan. Här fanns kritiska indiska röster, en visserligen uppgraderad indisk MiG-21 sköt ner en F-16, varför ska Indien lägga ner miljarder på att köpa F-16? Nu hävdade både Pakistan och USA att ingen F-16 sköts ner.

En av Pakistans F-16. På bilden är det en F-16BM som släpper två två stycken 907 kg tunga sprängbomber GBU-10 Paveway (laserstyrda). Foto:Asuspine

Sedan fanns ett anbud från Sverige angående Jas-39 Gripen där det fanns det också kritiska röster i Indien mot detta då Sverige hade sålt fyra avancerade luftövervakningsplan Saab 2000 Erieye till Pakistan. Indien anser att detta har avsevärt förbättrat Pakistans kapacitet för luftstrid.  Ytterligare en aspekt fast ur Pakistans synvinkel. Kina har tillsammans med Pakistan tagit fram stridsflygplanet JF-17 Thunder och vill säkra exportorder för flygplanet. Att planet testas i riktig stridssituation och segrar i luftduell är enbart positivt. Så från vissa kinesiska källor har det kommit stöd för Pakistans version att det var en flygförare med JF-17 Thunder som stod bakom nedskjutningen.

Pakistan har köpt avancerade luftövervakningsplan Saab 2000 Erieye från Sverige. Indien ser negativt på detta. Foto: Dmitriy Pichugin

Nu frös den indiska vapenaffären inne då Indien valde att satsa vidare på inhemsk produktion, stridsflygplanet HAL Tejas.  Och sedan i september 2024 kom ett beslut om att alla stridsflygplan som är i tjänst 2042 ska vara av inhemsk design. Indien skalar upp sin flygindustri, inte bara licensproduktion utan hela vägen från start till mål.

Indiens stolthet HAL Tejas. Stridsflygplan flög för första gången 2001 och de första planen inledde sin tjänstgöring 2015. En tyngre version Mark 2 håller på att utvecklas. Foto: Ministry of Defence  (Indien)

Pakistan och F-16 – en historia med olika turer

Pakistans köp av F-16 från USA har inte varit en enkel historia. Den började under Sovjets krig i Afghanistan. Då sovjetiska stridsflygplan bombade afghanska gerillans gömställen i Pakistan och pakistanska J-6:or (kinesiskt byggda MiG-19) inte kunde förhindra att det sovjetiska flyget kränkte Pakistans luftrum.

USA erbjöd Pakistan F-16, 40 plan levererades, och mellan åren 1986 till 1990 verkar de ha skjutit fyra sovjetiska Su-22 jaktbombare, ett attackplan Su-25 och ett sovjetisk transportplan.  Men Pakistans ambitioner med kärnvapen satte temporärt stopp för fler leveranser 1990. 28 F-16 som skulle till Pakistan skickades istället till flygplanslagret i öken(Boneyard) i Arizona. Pakistan såg nämligen också F-16 som en utmärkt vapenbärare för en atombomb.

Denna F-16BM från Pakistan är speciell då strax under cockpit är en indisk flagga ditmålad. Alltså den markerar en luftseger men rapporterna från Pakistans sida säger att inga F-16 var med i striden. Bilden tagen i juni 2022. Foto: Colin Cooke

Sedan inträffade 11 september 2001 och Pakistan kom åter att hamna i fokus för USA. Så 2006 levererades ytterligare 28 F-16 A och B samt 19 betydligt mer moderna F-16 C och D. Det har förlorats ett fåtal plan under åren, en olycka som sticker ut var ett vildsvin som sprang ut på landningsbanan vid start och noshjulet på planet kollapsade i kollisionen, vilket ledde att flygplanet brann upp. Dock Pakistan har satsat alltmer på JF-17 Thunder, där det existerar produktion i Pakistan och har fått fyra exportkunder, Azerbajdzjan, Nigeria, Myanmar och Irak. Ytterligare kanske kommer.

Vidare läsning om stridsflyg i Asien, finns här:

Femte generationens stridsflyg i Asien

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Den dubbelhövdade örnen mot draken

En liten jämförelse mellan Kina och Ryssland

Sovjetunionen producerade och utvecklade enormt mycket olika vapensystem under kalla kriget medan Kina fick stor hjälp av Sovjetunionen att bygga upp en egen vapenindustri från grunden. Folkrepubliken Kina utropades 1949. Den kinesiska krigsmakten bestod i huvudsak av lätt infanteri. Det fanns stora brister vad gäller artilleripjäser, pansarfordon, stridsflyg och motorfordon. Dessutom saknades en flotta. Kina hade ingen egen försvarsindustri tala om och det kinesiska infanteriet hade dussin olika kalibrar på sina gevär.

Precis som andra stormakter började folkrepubliken Kina att formera luftburna trupper och marininfanteri. På bilden kinesiska fallskärmsjägare 1955 med den sovjetiska kulsprutepistolen PPS-43 på bröstet. Förmodligen licensproduktion under namnet Type 54. Foto: Wikipedia Commons

Kina fick enormt stöd av Sovjetunionen

Kinas ledare insåg att den kinesiska krigsmakten behövde utvecklas. Kriget i Korea (1950–1953) hade visat att i det moderna kriget räckte inte en infanteriarmé till.  Kina vände sig till Sovjet för assistans. Sovjet kom att ha cirka 600 militära rådgivare och cirka 7 000 tekniska experter i Kina på 1950-talet som bistod Kina i utbyggnaden av armén, flygvapnet och flottan. Speciellt i de två sista då Folkrepubliken Kina hade nästan inga egna erfarenheter av dessa två vapenslag.

Kina hade ingen egen flygindustri att tala om. Hjälpen de fick från Sovjetunionen gjorde att landet kunde bygga upp en. Inledningsvis var reparationer och underhåll men snart övergick det till licensproduktion. Det var ett stort steg framåt, då man byggde moderna stridsflygplan i Kina. På bilden Shenyang J-5, en kinesisk version av den sovjetiska MiG-17. Kinestillverkade J-5 flög för första gången 1956. Premiär för kinesiskt byggt jetstridsflygplan. 

Det sovjetiska biståndet för industrialisering av det agrikulturella Kina var viktig. Sovjet bistod på 1950-talet med nästan 160 fabriker varav nästan 30 procent var försvarsrelaterade. Sovjet skapade grunden för Kinas moderna vapenindustri.

Höga kinesiska militärer besökte sovjetiska övningar 1954 och insåg då att vapensystemen som användes där var moderna än vad Kina fick köpa från Sovjet. Tydligen utnyttjade Sovjet Kinas köp av vapen att modernisera sin egen krigsmakt. Kina började vidareutveckla de sovjetiska vapensystemen som man hade fått licensproduktion för eftersom tydligen var Sovjet inte alltid villigt att sälja det senaste.

En erövrad sovjetisk stridsvagn T-62 visas upp i samband med kriget mellan Kina och Sovjetunionen 1969.  Kina kom inte att kopiera kanonen i vagnen, 11,5 cm slätborrad, utan istället kom Kina skaffa någon typ av licens på 10,5 cm L7 kanonen (alltså liknade stridsvagn 101) och ha för sina Typ-80 och Typ-88 stridsvagnar. 

Krig mellan Kina och Sovjetunionen

Under 1960-talet börjar relationen mellan Kina och Sovjetunionen att gnissla. 1969 är året då brytningen kommer med Sovjetunionen på allvar och regelrätta strider uppstår mellan sovjetiska och kinesiska styrkor i gränsområdena i norra Kina. Striderna har viss tyngd då det är första gången som sovjetiska armén använder den nya stridsvagnen T-62, den nya salvpjäsen BM-21 och den nya pansarterrängbilen BTR-60 PB i strid. Det var inte sovjetiska andraklassförband som sattes in utan förband med toppmodern utrustning. Kineserna lyckas erövra en ny T-62-stridsvagn som blev inspiration för den nya kinesiska stridsvagnen Typ-69. Denna gränskonflikt pågår på låg intensitet under sju månader 1969, från 2 mars till 11 september. Det blir vapenvila och återgång till status quo. Dock med undantaget att Sovjet ses numera som en fiende till Kina och inte som tidigare vän.

Kina tog stort intryck av Yom Kippur-kriget 1973 och skickade dit en delegation 1974 som besökte både Egypten och Syrien. Detta påverkade debatten i Kina om de militära styrkorna. Sedan Kinas krig med Vietnam 1979 avslöjande många av bristerna som fanns i Kinas krigsmakt. Det var tänkt som straffexpedition mot Vietnam för deras nya försvarsavtal med Sovjet 1978 och Vietnams invasion av Kambodja 1978. Fast det blev ett fiasko.

Här ser vi två stridsflygplan tillverkade av Kina. Den till vänster är Chengdu J-7, en licenstillverkad MiG-21 och modifierad för Kinas behov. Väldigt lyckad för Kina på exportmarknaden, mer än tio länder beställde från Kina. Det andra planet är jaktplanet Shenyang J-8, en slags kinesisk MiG-21 på steroider. Skapa ett större och kraftigare plan, detta är första versionen, men Kina förbättrade maskinen med inspiration av Phantom och MiG-23, se nästa bild.

Deng Xiaoping såg ljuset

Kinas nya ledare Deng Xiaoping 1978 visste att Kina behövde en stark ekonomi för utvecklas och utvecklades Kina starkt ekonomiskt skulle även krigsmakten dra nytta av detta.  Detta då statens ekonomiska resurser skulle bli större. Krigsmaktens andel av statsbudgeten 1979 var 17,4% och minskade till 8,8 % 1988. Detta frigjorde resurser att utveckla Kinas ekonomi som Deng Xiaoping strävade efter. Alltså på lång sikt mindre resurser till försvaret gav mer resurser till försvaret då Kinas underutvecklade ekonomi fick en boom. Notera att Kinas BNP 1979 var 263,7 miljarder dollar och 1988 var den 407,8 miljarder dollar. Och det bara fortsatte uppåt 1999 hade den vuxit till 1 094 miljarder dollar. Samtidigt som relationer med Sovjetunionen tinas upp.

Den förbättrade Shenyang J-8 II, som synes en nosparti likt MiG-23 och Phantom. Planen utvecklades under 1980-talet och sattes i produktion 1988. Inte speciellt många verkar ha byggts av Shenyang J-8, totalt drygt 400. Foto: US Defence. 

Irak var ingen vinnare

Kinas analys av inför Gulfkriget hösten 1990 var att den stridserfarna irakiska armén skulle få USA-koalitionen att köra fast och kriget skulle bli långdragigt. Sedan skulle flygstridskrafter ha mindre betydelse i kriget. Irak invaderade Kuwait i augusti 1990 och flygkriget mot Irak startade 17 januari 1991 och markkriget den 24 februari 1991 och var över redan 28 februari. Detta gjorde att högre kinesiska officerare insåg att något måste göras. Kina kunde inte leva kvar i tron att stora och många infanteriförband och manöverkrig skulle lösa alla problem. Sättet som USA och dess allierade genomförde kriget samt Iraks kollaps i Gulfkriget fick Kina att anse det har skett ett skifte i krigskonsten.

Det ryska multirollflygplaner Suchoj Su-30 SM. En utveckling av den klassiska Su-27:an. En exportsuccé, över tio länder har skaffat stridsflygplanet. Även Kina med syfte att göra ett tekniksprång på 1990-talet. Foto: Alex Beltyukov

Vilja räcker inte

Kina kom till slutsatsen att de behöver bättre vapen. Kina insåg att deras vapenindustri ligger efter så en stor vapenaffär genomförs med Ryssland. Kina beställer Kilo-ubåtar, Sovremenny-jagare, jaktplan Su-27, multirollflygplan Su-30 och luftvärnssystemet S-300 från Ryssland och på sätt skapa ett tekniksprång. 1998 bildas Kinas motsvarighet till Försvarets materielverk (FMV) i syfte att koordinera och förbättra vapenanskaffningen och utvecklingen i Kina. Det anses som den största strukturförändringen sedan kinesiska generalstaben sattes upp 1958.  Kina studerade USA:s styrkor och svagheter och sin egen förmåga.

Den kinesiska flottans nya jagarklass, Type-55, där har det sjösatts drygt ett nytt fartyg varje år sedan 2017. USA tycker dessa ska klassas som kryssare sett till deras kapacitet och förmågor. Foto: Chinese Navy

Både Kina och Ryssland har rustat starkt under 2000-talet men skillnaderna är egentligen enorma då Ryssland inte har lyckats lämna det sovjetiska arvet vad gäller vapensystem bakom sig medan Kina har gjort det i stor uträckning gjort det. Ryska flottan klarar inte av att hålla sitt enda kvarvarande hangarfartyg i drift, givetvis byggt under den sovjetiska eran. Medan Kina sjösätter hangarfartyg efter hangarfartyg men även stora amfibiefartyg som kan ta ett stort antal helikoptrar. Den senaste versioner ska även kunna ha större drönare. Kommer du ihåg att Putin tänkte anskaffa större amfibiefartyg? Då Ryssland har begränsad kapacitet att bygga större örlogsfartyg gick en beställning iväg till Frankrike på två stora amfibiefartyg i Mistral-klassen. Dessa frös inne och fick andra kunder efter Krim 2014. 

Samtidigt som Kina bygger jagare efter jagare, vissa av dessa tycker USA ska ses som kryssare, lyckas Ryssland att tillföra nyproducerade fregatter och korvetter till ryska flottan. Och det i färre antal än Kina tillför jagare till sin. Kinesiska flottan har utvecklats till en riktig ”Blue-water navy”.

Kina producerar jagare medan Ryssland mindre fartyg.

Klass	Typ	Deplacement	Längd	Besättning	Helikoptrar	Sjösatta
Type 55	Jagare	11 000 ton	180 m	300+	2	10
Admiral Gorshkov	Fregatt	4 550 ton	135 m	210	1	4

Not: Kinas antal sjösatta gäller från 2017 till 2024 medan för Ryssland från 2010 till 2024

Rysslands hopp gällande nya vapensystem var stridsvagnen T-14 Armata, stridsfordonet Kurganets och stridsflygflygplanet Su-57. Alla visades upp under 2010-talet men det har inte blivit av något av dem ännu. Däremot med Kina där är utvecklingen helt annorlunda. Femte generationens stridsflygplan i Kina är till exempel stealthplanet Chengdu J-20, som flög för första gången 2011. I dagsläget verkar Kina ha byggt fler än 300 plan. Även flygtillverkaren Shenyang har utvecklat ett stealthstridsflygplan J-35. Flygplanet har ännu inte satts i produktion. Nyligen visade Kina upp sjätte generation medan Ryssland fortfarande inte har lyckas fått igång produktionen på femte generationens stridsflygplan. Sedan 2016 har Kina ett eget tillverkat tungt transportplan Xi'an Y-20 i tjänst. Redan sägs över 70 plan har byggts och planet har lyftkapacitet av 66 ton. Det klassiska sovjetiska tunga transportplanet Iljusjin Il-76 klarar 48 ton och som fortfarande är i tjänst i Ryssland.

Kinas senaste stridsvagn, ZTZ-99A. Första versionen sattes i produktion 2001 och denna förbättrade A-versionen 2011. Det brukar anges cirka 600 av den tidigare versionen som har uppgraderats och cirka 700 av den förbättrade. Foto: Tyg728

Kinas stridsvagndesign präglades länge av den sovjetiska men de senaste kinesiska stridsvagnar, ZTZ-96, ZTZ-99 och den lätta ZTQ-15, är något helt annat. Fortfarande influenser men de har kommit en bit ifrån detta. Ryssland använder fortfarande moderniserade och utvecklade versioner av den sovjetiska erans T-72, T-80 och T-90 och det sker även viss produktion.

Kina har gått om

Så jämför vi de båda kärnvapenmakterna Kinas och Rysslands konventionella styrkor med varandra framstår det som Kina ligger längre fram vad gäller teknik och har mer moderna vapensystem och är betydligt starkare sett till respektive nations konventionella arsenal. Rysslands pansartrupper har under kriget i Ukraina förlorat mängder av vapen och utrustning, vilket gör att de förmodligen inte längre kan matcha Kinas. Den ryska flottan var redan innan kriget i Ukraina eftersatt jämfört med den kinesiska flottan, den senare har betydligt fler moderna och större örlogsfartyg.

Femte generationens stridsflygplan i tjänst hos Kina. På bilden Chengdu J-20 där det har blivit över 300 byggda än så länge. Nyligen visade Kina upp sjätte generationen. Foto N509FZ

Slutligen flygstridskrafter, Kina har moderna fjärde generationens multirollflygplan och även femte generationens stridsflygplan i tjänst medan Ryssland har fjärde generationens multirollflygplan men inte lyckats med nästa steg ännu. Gemensamma nämnare för dagens moderna ryska stridsflygplan Suchoj Su-30, Su-34 och Su-35 är det alla härstammar från Suchoj Su-27 som flög för första gången 20 maj 1977. Både sidor har satsat på kryssningsrobotar och ballistiska robotsystem. De ryska systemen har använts i Ukraina medan de kinesiska är helt oprövade vad gäller skarpt läge. Så det är ombytta roller sedan kalla kriget, Kina är nu den starkare av de två. Den stora skillnaden är att Kinas mer moderna och nyare vapenarsenal inte har provats i krig medan den ryska arsenalen har använts i krig och har inte imponerat i Ukraina. 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

Lista över vilka som har kommit ut under årens lopp

Läs mer om Kina och flygstridskrafter i Asien

Femte generationens stridsflyg i Asien

Sovjetunionen växte sig stark men sedan kom undergången:

Korthuset som krackelerade