Hitler och Stalin kommer överens

Polen drabbades hårt 1939

Vi vet att Molotov-Ribbentrop avtalet var orsaken till Polens delning 1939 men detta kunde man inte medge i Sovjetunionen.  Att Josef Stalin slutit avtal med Adolf Hitler om att dela Europa mellan sig. Sovjetunionen förde under andra världskriget inte bara ett försvarskrig mot sina angripare som sovjetisk historieskrivning försökte få det till utan även erövringskrig mot andra nationer, Vinterkriget är ett exempel men det gick inget vidare.

Här beseglas Europas öde genom Molotov–Ribbentrop-pakten. Sovjetunionens ledare Josef Stalin skakar hand med Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Dödens handslag den 23 augusti 1939. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27337 / CC-BY-SA 3.0

Stalins syfte verkar ha varit att återupprätta Tsarrysslands gränser till viss mån. Finland, Polen, Tjeckoslovakien, Tyskland, Rumänien och Japan förlorade landområden till Sovjetunionen, medan de baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen slukades helt. Så efter andra världskrigets slut 1945 kom Sovjetunionens ställning att vara annorlunda än tidigare. Det ansågs i Sovjetunionen att det fortfarande finnas ett hot från imperialistiska makter, men till skillnad från före kriget hade Stalin förändrat maktbalansen i Central- och Östeuropa. 

Om vi tänker på det så var Minsk en gränsstad 1939 men nu i efter kriget var det snarare i  Magdeburg som var gränsstad i det sovjetiska imperiet. Även om detta var Östtyskland så var det där det sovjetiska pansaret fanns. Alltså utgångsgrupperat drygt 1 200 km längre västerut under kalla kriget än det hade varit 1939. 

Dåtida karikatyr på den nya pakten. Hur länge skulle det vara? Jo till 22 juni 1941 blev svaret. Alltså i 22 månader. Illustration: Clifford K. Berryman  (1869–1949) publicerad i The Washington Star. 1939, Library of Congress

Halva Polen till Berlin och andra halvan till Moskva

Denna förändring av Sovjetunionen hade inte skett med fredliga medel, utan delvis tack vare överenskommelse med Adolf Hitler: Molotov–Ribbentrop-pakten från den 23 augusti 1939. Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 var över på fem veckor och Röda armén hade redan den 17 september gått in i Polen från öster för att ta hand om sin halva. Som Stalin såg till att behålla och inte lämnade tillbaka till Polen efter andra världskrigets slut 1945. Polen hade varit i det allierade lägret sedan september 1939 men vad hjälpte det. Stalin ville ha sin del av Polen kvar. 

Stalin ordnade istället tyska områden till Polen som kompensation. Så polacker tvångsförflyttades från det gamla östra Polen och för att göra plats för dem i de tyska områdena som Polen hade fått så tvångsförflyttades tyskar från sina gamla tyska områden som nu blivit polska.

Tysk-sovjetisk segerparad i Brest-Litovsk. I mitten den tyska pansargeneralen Heinz Guderian och till höger i bilden den sovjetiska befälhavaren Semjon Krivosjein. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-121-0011A-22 / Gutjahr / CC BY-SA 3.0 DE

Den sovjetiska historieskrivningen efter kriget beskrev pakten som ett non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen och att Stalin hade räddat sitt land från krig. De hemliga tilläggen om intressesfärer nämndes inte – hur Hitler gav Stalin fria händer i Östeuropa och halva Polen.

Sovjetunionen räddade vitryssar och ukrainare

Den sovjetiska generalstabens akademi gav 1977 ut läroboken ”Historien om krig, krigskonst och krigsvetenskap”. Boken hade en begränsad cirkulation.  Enligt den var motivet till Sovjets invasion av östra Polen 1939 att man ville skydda vitryssar och ukrainare i det som en gång varit sovjetryska områden (det vill säga det som de definierade som västra Vitryssland och västra Ukraina). Områdena hade ju varit Tsarrysslands. Den polska lågadeln med stöd av USA, Storbritannien och Frankrike erövrade dessa 1920 och förvandlade dem till polska kolonier. Vitryssar och ukrainare i dessa regioner kämpade hårt mot sina förtryckare och såg sin enda räddning att bli Sovjetrepubliker.

Delningen av Polen 1939. Tyska och sovjetiska soldater firar tillsammans segern och delningen av Polen med marschmusik och parader i Brest-Litovsk. Foto: Wikipedia Commons

Tack vare Sovjetunionens intåg i Polen i september 1939 förhindrades tyskarna att helt erövra ett strategiskt uppmarschområde för sitt kommande angrepp mot Sovjetunionen, enligt boken. Övertygande om att Röda armén var stridsberedd backade tyskarna och gick med på att lösa situationen fredligt. Stalin och Sovjetunionen framstår här alltså som att de reagerar på tysk aggression och inte som sanningen är att de var med och delade på bytet.

Stalin bestämde

Samma resonemang hade Sovjet när det gäller nästan alla sina erövringar under kriget förutom de tyska och japanska områdena – sovjetisk historiebeskrivningen utgick alltid från att de förde ett rättfärdigt krig som ämnade befria folk från förtryck. Alltså: balterna, det vill säga folket, valde ju att gå med i Sovjetunionen, det var ingen ockupation som imperialistiska USA hävdade.

Stalin dolde inte denna hunger efter mer land till Sovjetunionen. Efter det tyska angreppet 22 juni 1941 då Storbritannien och USA kom att bli allierade med Sovjetunionen var Stalin tydlig med att det är 1941 års gränser som gäller, ingen återgång till 1939 års gränser. Detta kom inte heller att ändras i samband med segern mot Tyskland. Det Stalin hade fått i avtal med Hitler tänkte han inte ge upp. 

Sovjetiska medeltunga stridsvagnar, T-34/85 från 1. gardesstridsvagnsarmén. De sovjetiska stridsvagnarna stannade kvar i det som blev östra Tyskland, alltså DDR, till kalla krigets slut. Foto: Wikipedia Commons

Det tyska anfallet 1941 och det brutala kriget på östfronten gjorde att Stalin var den som bestämde framtiden för Central- och Östeuropa efter andra världskrigets slut. Där sovjetiska stridsvagnar fanns var det Stalin som tog beslutet. Vara kvar eller åka hem.

Karta över Polens öde under andra världskriget. De grå områdena är de som Stalin behöll medan de ljusrosa är de tyska områdena som de fick som kompensation. Notera att Stalin återlämnade en liten bit, de lila områdena. Karta Radek S / Wikipedia Commons

Vidare läsning:

Moorhouse, Roger: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941. (Lund 2015)

Smedberg, Marco & Zetterling, Niklas: Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939. (Stockholm 2007)

Forsberg, Mathias & Szulc, Arthur: Med förtvivlans mod – kampen för Polen 1939–1945. (Stockholm 2008)

Mer historia om Ryssland och Sovjetunionen:

Stalin skapar en illusion

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lätt pansarvärn på östfronten

Pansarvärnsgevär på östfronten

Det är inte alla som tänker på det att både den tyska och den sovjetiska krigsmakten var sena på bollen vad gäller pansarvärnsgevär under andra världskriget. Ingen av dem hade några i tjänst egentligen 1939 när andra världskriget bröt ut. .

Till sommaren 1941 hade däremot många tyska infanteridivisioner fått sina nya pansarvärnsgevär.

Det nya tyska pansarvärnsgeväret, 7,92 mm Panzerbüsche 39, som sattes in produktion 1940 och visade sig vara för vekt för pansarbekämpning. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-292-1262-07 / Teschendorf / CC-BY-SA 3.0

De tyska pansarvärnsgevär som togs fram byggde på den pansarbrytande gevärsammunitionen, 7,92 × 94 mm P318, som togs fram under 1930-talet. Två vapen kom att konstrueras Panzerbüchse 38 (Pz.B. 38) och Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39). Den förstnämnda hade sina brister och vägde drygt 16 kg. Den blev inte accepterad så produktionen var begränsad. En förbättrad Pz. B. 39 som vägde 12,6 kg togs fram istället och den kom att bli skyttekompaniernas pansarvärnsvapen 1941.

Varning fanns men den togs inte på allvar

Men tyskarna hade redan under fälttåget mot Frankrike 1940 märkt att mot medeltunga stridsvagnar hade pansarvärnsgevär och 37 mm pansarvärnskanon problem. De var tänkt att vara infanteridivisionernas huvudvapen vad gäller pansarvärn.  Dock inga större åtgärder vidtogs inför fälttåget mot Sovjetunionen 1941, förutom en begränsad produktion av 50 mm pansarvärnskanon Pak 38 hade startat upp och enstaka förband hade fått pjäsen. 37 mm pansarvärnskanon var fortfarande den helt dominerade pjäsen. Sedan delades mängder av pansarvärnsgevär ut till infanteriet inför fälttåget 1941.

Tysk produktion av pansarvärnsgevär under kriget:

	1939	1940	1941	Totalt
Pz. B. 38	703	705		1 408
Pz. B. 39		9 645	29 587	39 232
Totalt	703	10 350	29 587	40 640

Den 22 juni 1941 inleddes operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen. De tyska infanteridivisionerna hade då äntligen fått pansarvärnsvapen till sina skyttebataljoner: 7,92 mm pansargevär av typ Pz. B. 39. Varje skyttekompani fick tre Pz. B. 39 och divisionen hade totalt 90 exemplar.

Den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-34:an visade vara en för tuff motståndare för de tyska pansarvärnsgevären. Den hade helt enkelt för tjockt pansar. Foto: Bundesarchiv, Bild 169-0017 / CC-BY-SA 3.0

Operation Barbarossa 1941 blev ett nytt uppvaknade för tyskarna, Infanteridivisionernas pansarvärn var fortfarande för dåligt med tanke på att Röda armén hade många medeltunga T-34:or och tunga KV-1 stridsvagnar i sina pansaranfall.  Med 30° anslagsvinkel på 300 m avstånd kunde pansargeväret slå igenom 20 mm pansarstål, vilket var för dåligt med tanke att T-34:ans sidpansar var 40 mm. Så det kom en storsatsning på nya pansarvärnskanoner och pansarvärnskanonvagnar (Marder bland annat) för tyska armén, nu var den kalibern 7,5 cm.

Vad hände med de tyska pansarvärnsgevären?

Pansargevär PzB 39 hade som sagt ingen verkan mot sovjetiska medeltunga stridsvagnar och var således inget som skyttesoldaterna ville släpa runt på. De vägde 12,6 kilo, var 1,6 meter långa och hade lika stor effekt som ärtbössor. Ingen ville använda pansargevär Pz. B. 39 och till slut skrotades 25 000 stycken i mars 1943.

Pansarvärnsgevär hos Röda armén

Under hösten 1941 satte Röda armén igång att massproducera pansarvärnsgevär. Produktionen var planerad att sätta igång redan 1939-1940 men stoppades av befälhavare för det sovjetiska artilleriet Grigorij Kulik som trodde att det tyska pansaret för tjockt och det var onödigt att producera dessa vapen. Efter invasionen insåg det sovjetiska överkommando att dessa vapen behövdes, tyskarna hade ju en mängd lätta pansarfordon som skyttesoldater behövde vapen för att kunna bekämpa. Dessutom hade tyskarna inga tjockhuvade stålmonster 1941.

Ett sovjetiskt pansarvärnsgevär av modell PTRD i försvaret av Moskva 1941. Röda armén valde 14,5 mm till sina pansarvärnsgevär medan tyskarna hade valt  endast 7,92 mm till sina. Foto: Wikipedia Commons

Så två modeller sattes i produktion, det semiautomatiska PTRS (design Simonov) och enkelladdade PTRD (design Degtjarev). Båda använde patronen 14.5×114mm (.57 calibre), betydligt grövre och tyngre än tyskarnas val till sina pansarvärnsgevär. Projektilvikt var 64 gram versus 14,5 gram, alltså mer än fyra gånger så tung. Ammunitionen 14,5 mm används än idag till tunga kulsprutor.

Den enkelladdade PTRD, vägde 17,3 kg, var enklare att produceras, nästan 18 000 1941 och året efter hela 184 999 producerades. Medan av PTRS, som vägde 20,93 kg, tillverkades endast 77 gevär 1941 medan under 1942 64 643 stycken.  Så under andra halvan av 1942 började pansargevär bli ett vanligt inslag i sovjetiska skytteförband.

Två sovjetiska skyttesoldater med den enkelladdade PTRD (design Degtjarev) vid Kursk i juli 1943. Vapnet var 2 meter långt. Foto:  RIA Novosti archive, image #4408 / N. Bode / CC-BY-SA 3.0

Sovjetisk produktion av pansarvärnsgevär under kriget:

	1941	1942	1943	1944	Totalt
PTRD	17 649	184 999	84 182	6 334	293 164
PTRS	77	64 643	80 867	32 975	178 562
Totalt	17 726	249 642	165 049	39 309	471 726

En sovjetisk skyttedivision fullt utrustad kunde ha 212 pansarvärnsgevär.  Dessa kunde slå igenom 40 mm på 100 meter och 30 mm på 500 meter. Medan sidpansaret på tyska Panzer III och IV var 30 mm. De levde farligt.

En medeltung tysk stridsvagn Panzer IVE i närheten av Vitebsk sommaren 1941. Sidopansaret på vagnen var för svagt och för att ge bättre skydd mot sovjetiska pansarvärnsgevär kom vagnen få sidoskärmar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-351-1427-21A / Jakobsen [Jacobsen] / CC-BY-SA 3.0

Tysk motåtgärd – Schürzen

Med andra ord skiktat pansar i form av sidoskärmar monterat utanför själva stridsvagnen. Det brukar även kallas kjolpansar. Problemet med de sovjetiska pansarvärnsgevären började dyka upp under 1942 då ett större antal av dem fanns vid fronten. Så både Panzer III och Panzer IV fick pansarsidoskärmar på sidorna och tornen. Medan på den nya Pantherstridsvagnen täcktes glipan precis ovanför banden med sidoskärmar. Detta kjolpansar hade bara 5 mm tjocklek (dock runt torn blev det 8 mm). Detta extra skydd gjorde att träffar från pansarvärnsgevär tappade kraft och kunde inte penetrera sidopansaret.

En tysk stridsvagn Panzer IVH, notera den långa 7,5 cm. Från 1942 började produktionen av Panzer IV ställa om till en längre kanon för att vagnens förmåga att bekämpa sovjetiskt pansar skulle förbättras. Här syns tydligt det skiktade pansaret i form av sidoskärmar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-088-3734A-19A / Schönemann / CC-BY-SA 3.0

Så tyska Panzer III och Panzer IV har under sommaren1943 en helt annan utseende än de hade under sommaren 1942.  Det har lyfts fram att dessa tyska sidoskärmar var på grund av den amerikanska bazookan men så var det alltså inte utan det var de sovjetiska pansarvärnsgevär.  Röda armén insåg att pansarvärnsgevären hade sina begränsningar så produktionen minskade drastiskt 1944 och för att sedan helt upphöra.

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Zaloga, Steven J., & Ness, Leland S.: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003)

Spielberger, Walter J., Doyle, Hilary L. & Jentz Tom: Panzer IV und seine Abarten. (Stuttgart 2019)

Hur utvecklades det tyska pansarvärnet på östfronten:

Tyskt pansarvärn 1941 kontra 1943

Pansarvärnskanonvagnar i tysk tjänst:

Tyska pansarjägare under andra världskriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Pansar under kalla kriget: det neutrala Schweiz

Historien om schweiziska stridsvagnar

När vi talar om Schweiz och pansartrupper, vad tänker du spontan?

Schweiz behöver de verkligen pansartrupper? Är inte bergstrupper deras melodi?

Den schweiziska pansarnäven anno 1981. Här känns Centurionvagnar igen. Foto: ETH-Bibliothek Zürich, Bildarchiv / Fotograf: Comet Photo AG (Zürich) / Com_LC1049-003-012 / CC BY-SA 4.0

Schweiz tog sina första staplade steg efter första världskriget genom att anskaffa fem lätta franska stridsvagnar Renault FT-17. Sedan köpte de åtta brittiska tanketter, Vickers Carden Lloyd, i början av 1930-talet. Därefter anlände en Landsverk 60 (som bland annat tjänstgjorde som stridsvagn m/38 hos oss). Dock det blev ingen affär.

Tjeckoslovakien som lyckades få oss att beställa stridsvagn m/37 från dem hade inte samma framgång hos schweizarna, de tackade nej till en variant av denna lätta stridsvagn. De beställde en annan vagn, LTH, som vägde 7,7 ton och hade en 24 mm kanon (udda kaliber). Totalt 24 vagnar och dessa kompletterades med 12 lätta franska stridsvagnar Renault R-35.

Här bevarad schweizisk stridsvagn, Panzer 39, på parad 2006. Vagnen på bilden inköptes från Tjeckoslovakien och heter LTH. Vagnen vägde 7,7 ton. Foto: Wikipedia Commons

Detta var läget inför andra världskriget.  Inte speciellt märkvärdigt och en aning bättre än det svenska pansarvapnet i början av kriget då alla deras 36 vagnar hade kanon medan vi hade sexton med kanon och 48 med endast kulsprutor. Schweiz pansarvapen växte knappt under andra världskriget till skillnad mot det svenska, så i maj 1945 var schweiziska pansartrupperna en dvärg jämfört med de svenska som hade fått leveranser på drygt 700 stridsvagnar under kriget.

Pansarmuséet i Thun. Närmast kameran en schweizisk stridsvagn Panzer 58, följt av en Panzerjäger G 13 och därefter den tjeckoslovakiska Panzer 39. Foto: Wikipedia Commons

AMX till Schweiz

Den tyska pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer 38 (t) var tillverkade i Tjeckoslovakien och deras gamla kund Schweiz återkom efter andra världskrigets slut och beställde 158 vagnar, och de fick namnet Panzerjäger G 13.  Vi valde att inte köpa den franska lätta stridsvagnen AMX-13 utan byggde om stridsvagn m/42 istället till stridsvagn 74. Nu schweizarna hade inga äldre vagnar att bygga om så de köpte 200 vagnar från Frankrike. De kom att betecknas som: Leichter Panzer 51.

Vi fastnade för den nya brittiska Centurion och det gjorde även Schweiz. De testade även den amerikanska M47 Patton men valde britterna. Totalt beställdes 200 med 8,4 cm kanon (Panzer 55) och 100 med 10,5 cm kanon L/52 (Panzer 57). Sedan uppgraderas 150 av de första 200 till 10,5 cm kanon.

Så i början av 1960-talet hade Sverige följande stridsvagnar:

Typ:	Kanon:	Vikt:	Antal:
Stridsvagn 74	7,5 cm L/56,5	26 ton	225
Stridsvagn 81	8,4 cm L/66,7	50 ton	240
Stridsvagn 101	10,5 cm L/52	52 ton	110

Medan Schweiz hade följande:

Typ:	Kanon:	Vikt:	Antal:
Leichter Panzer 51	7.5 cm L/61,5	14,5 ton	200
Panzer 55	8,4 cm L/66,7	50 ton	200
Panzer 57	10,5 cm L/52	52 ton	100

De var ikapp oss på stridsvagnsfronten. Vi var åter igen jämbördiga på början av 1960-talet som det hade varit 1939.

Schweiz inledde egen produktion av stridsvagnar, första modellen Panzer 58 där byggdes endast 12 stycken medan efterföljare Panzer 61 där kom  150 vagnar att byggas. Foto: ETH-Bibliothek Zürich, Bildarchiv / Fotograf: Comet Photo AG (Zürich) / Com_M12-0346-0023-0001 / CC BY-SA 4.0

Egen produktion satte igång

Det var i samband med inköp av Centurion som den inhemska produktionen i Schweiz satte igång. Testkaninen var Panzer 58 och därefter följde mer utvecklade versioner som Panzer 61 och Panzer 68.  De valde att ha torn på alla sina vagnar. Dessa klassade som medeltunga, och hamnade mellan de lätta AMX-13 och de tyngre Centurion. 

Till vänster en bärgningsbandvagn, Entpannungspanzer 65, som baseras på chassis som Panzer 61 har. Medan till höger är Panzer 68 modifierad (68-88). Foto: LutzBruno / Wikipedia Commons

Vagnarna är snarlika med varandra och kan liknas med årsmodeller, alltså en del nyheter men i grunden samma typ av stridsvagn. Det var inget sensationellt likt stridsvagn S utan snarare enligt standardmallen.

	Vikt	Kanon	Antal	I tjänst
Panzer 58	35 ton	10,5 cm L/52	12	1958–64
Panzer 61	39 ton	10,5 cm L/52	150	1965–1994
Panzer 68	40,8 ton	10,5 cm L/52	390	1971–2003
Panzer 2000	???	12 cm L/44	1	Endast prototyp

Panzer 61 hade varit helt ok men nästan vagn Panzer 68 var en helt annan historia. Det visades att Panzer 68 var en vagn där mycket gick fel. Den fick till och med omdömet: ”Inte lämplig för krig”. Och för en stridsvagn var detta omdöme inte alls bra. Problemen försökte de komma tillrätta med modifierade vagnar. Speciellt det elektriska systemet var fel designat så att vissa kretsar delades. Detta kunde hända att du slog på värmesystem så kunde kanonen avfyras. Var den laddad så var det definitivt ingen succé.  Eller som en schweizisk tidning skrev: ”Panzer 68 är mycket farligare än det verkar!”

Panzer 68 var en mindre lyckad stridsvagn som hade många problem. Schweiz kan sägas ha tappat lusten att tillverka egna stridsvagnar efter denna historia. Foto: Wyssalex / Wikipedia Commons

Det blir utländskt

Schweiz försök att ta fram egna stridsvagnar blev ingen succéhistoria och när det var dags för ännu en ny stridsvagn under 1980-talet, valet var mellan den egenutvecklade Panzer 2000 eller ett utländskt alternativ.  Deras Panzer 2000 var egentligen en upphottad Panzer 68 och inget revolutionerade som vår Stridsvagn 2000 hade varit. Dock Schweiz hade tappat lusten med egna vagnar.

Den schweiziska Panzer 2000 som var tänkt att ha en 12 cm kanon. Projektet lades ner i ett tidigt skede och det satsade på utländskt istället.

Så Schweiz valde att satsa på det senare alternativet. De två utländska vagnarna som testades från augusti 1981 till juni 1982 var Leopard 2 och M1A1. Valet 1983 blev Leopard 2A4 och de första 35 vagnarna levererades 1987 och därefter licensproducerades 345 vagnar. Panzer 87 togs i tjänst.

Leopard 2A blev Schweiz nya stridsvagn Panzer 87. Licensproduktion i Schweiz efter ett mindre initialt köp. Foto: Wikipedia Commons

Sedan kom antalet vagnar justeras i antal, modifieras och konverteras med mera. Enligt uppgift har Schweiz idag (2024) 134 Panzer 87 WE, den moderniserade versionen, i tjänst. 71 äldre vagnar i mobförråd. Slutligen har 49 blivit ingenjörfordon av olika slag.

Det finns många likheter mellan oss, så inte konstigt att folk ibland blandar ihop oss. Vi båda satsade blygsamt innan andra världskriget, vi båda tittade på AMX-13 fast Schweiz gick ett steg längre. Sedan kom vi båda att skaffa Centurion och satsa på egen produktionen som slutade med att Leopard 2 blev vagnen som båda våra pansartrupper kom att satsa på.

Läs mer om pansar och Fulda Gap under kalla kriget:

Sovjetisk pansaroffensiv och försvaret av Fulda Gap

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Pansar andra världskriget: Operation Barbarossa

 Våga analysera och ifrågasätta – sovjetiska stridsvagnar 1941

Kampen mellan Tyskland och Sovjetunionen inleddes den 22 juni 1941 och pågick till den 8 maj 1945. Det var inte bara en kamp mellan nationer utan också ideologier. Sovjetunionen gick segrade ur denna konflikt men vissa saker togs inte upp under den sovjetiska era utan hölls hemligt.

Det tyska pansarvapnet var segerrikt i inledningen av fälttåget 1941 men Moskva föll inte. På bilden en tysk stridsvagn Panzer III med 50 mm kanon L/42. Foto: Wikipedia Commons

Varför? Det styrande politiska systemet i Sovjetunionen presenterades som överlägset jämfört med alla andra. Den sovjetiska modellen var den rätta vägen och skulle slutligen segra över andra nationella system.  Därför var det svårt att publicera uppgifter som kunde användas att ifrågasätta detta och skapa tvivel på den sovjetiska staten.

Symbolen för den sovjetiska segern över Nazityskland blev den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-34/76. Hur många som fanns av dessa 1941 blev inte hemligstämplat utan endast de äldre stridsvagnar. 

Sovjetiska armén var obesegbar

Den sovjetiska krigsmakten kom att framstå som en garant för Sovjetunionen och var den främsta i världen efter segern under andra världskriget. Den ansågs vara obesegbar. Så narrativet för östfronten blev att efter det lömska, svekfulla och överraskande tyska anfallet med överlägsna styrkor den 22 juni 1941 kom Röda armén att segra tack vare sin kampvilja , skicklighet och Josef Stalins genialitet.  Industrin byggdes upp och levererade stora mängder av stridsvagnar, kanoner och stridsflygplan som fronten behövde.

T-34-stridsvagnen blev symbol för den sovjetiska segern. Drygt 57 000 vagnar producerade fram till juni 1945 och den fortsatte även i produktion några år efter kriget. Den nya vagnen som fick sitt genombrott 1941 var revolutionerade med sitt lutande pansar och sina breda band och faktiskt stora kanon för 1941 jämfört med vad motståndarna hade.

En bild från styckningen av Polen 1939. Tyska infanterister i samspråk med sovjetiska pansarsoldater. Vagnen är kavalleristridsvagnen BT-7. Och vagnens 45 mm kanonen hade inga större problem att bekämpa tyska stridsvagnar. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Räkna inte alla vagnar

Sovjetiska historiker skrev i de historiska verk som kom ut att Röda Armén hade haft 1863 moderna vagnar och ett stort antal äldre modeller som inte höll måttet den 22 juni 1941. Sedan angav man aldrig hur många antalet äldre vagnar som fanns. Moderna vagnar var främst den nya medeltunga T-34:an och de tunga KV-vagnarna. Däremot togs det inte upp till exempel hur många lätta stridsvagnar T-26:or eller hur många kavalleristridsvagnar BT-7 det fanns. Röda Armén hade totalt drygt 23 000 stridsvagnar den 22 juni 1941.

Den sovjetiska stridsvagnen T-26 fanns i många olika versioner och modeller. Här på bilden har vagnen en 45 mm kanon och är utslagen på södra sektorn på östfronten 1941. 45 mm kanonen hade inga större problem att bekämpa tyska stridsvagnar. Foto:Fortepan — ID 78312: Adományozó/Donor: Berkó Pál.

Tyskarna satte in 4 200 stridsvagnar 1941 och alla sågs som moderna av sovjetiska historiker. Vad som ingick tyskarnas moderna vagnar var bland annat Panzer II, Panzer 35(t) och Panzer 38(t). Det var inte moderna vagnar 1941 utan snarare utfyllnad då tyska produktionen av stridsvagnar var för liten sett till antal stridsvagnar som behövdes. 

Genom att skriva på detta sätt samt räkna bort de så kallade äldre modellerna på den sovjetiska sidan, kunde den sovjetiska historieskrivningen peka på att tyskarnas hade fler moderna vagnar och därigenom haft ett numerärt övertag, 2,5 mot 1. Men tack vare den sovjetiska ledningens ansträngningar kunde Röda armén ändra detta förhållande genom hårda strider och den sovjetiska industrins leveranser av stridsvagnar. 

På bilden den lätta tyska stridsvagnen Panzer II. Kanon var endast en 20 mm. Tyskarna hade fortfarande sommaren 1941 många av dessa kvar i tjänst hos frontförbanden. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-382-0248-33A / Böcker / CC-BY-SA 3.0

Så sovjetiska historieverk blir mer sanningsenliga angående hur många stridsvagnar som Röda armén har fram på hösten / senhösten 1941.  Anledning att Röda armén har sådana enorma förluster av stridsvagnar under juni, juli, augusti och september så att deras enorma överläge som hade funnits har försvunnit. Samtidigt som produktionen hade ju avstannat till viss del på grund av evakueringen av fabriker. Den kom under 1942 att stiga kraftigt,  Månadsproduktionen 1941 låg på i snitt cirka 1 000 vagnar medan 1942 var den 2 000 vagnar per månad. 

En annan vagn som tyskarna hade fortfarande många i frontförbanden var den tjeckoslovakiska Panzer 38 (t). Vi känner den som stridsvagn m/41. Vagnen var för lätt och hade för svag kanon, 37 mm, för östfronten. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Oops vad många det blev

Röda Armén hade drygt 23 000 stridsvagnar den 22 juni 1941 och av dessa var nästan 13 000 stridsvagnar grupperade längs gränsen i väster redo för försvar.  Alltså 13 000 sovjetiska stridsvagnar jämfört med 4 200 tyska stridsvagnar innebär att Röda armén hade ett styrkeöverläge på 3 till 1 vad gällde stridsvagnar längs den västra gränsen. Det gick inte att erkänna i Sovjetunionen för då skulle hela systemet  kunna ifrågasättas. Varför gick det åt helvete 1941? Varför tog det 46 månader att vinna med allierade som USA och Storbritannien? Sedan med en total på 23 000 hade Röda armén fler stridsvagnar än resten av världen tillsammans.

Tyskarnas huvudstridsvagn 1941 var först och främst Panzer III med 50 mm L/42 kanon. Panzer IV hade vid denna tid en kort 7,5 cm L/24 och var mer tänkt för eldunderstöd än pansarstrid, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-187-230-06A / Grimm, Arthur / CC-BY-SA 3.0

Lite fakta på de vanligaste stridsvagnstyperna 1941

Typ	Kanon	Vikt	Antal av vagnen
T-34 /76	7,6 cm L/42,5	26,5 ton	Ca 1 200
T-26 mod 1933	45 mm L/46	9,6 ton	Ca 10 000
BT-7 mod 1937	45 mm L/46	13,9 ton	Ca 5 500
Panzer II	20 mm L/55	8.9 ton	Ca 1 100
Panzer III G	50 mm L/42	23 ton	Ca 1 300
Panzer 38 (t)	37 mm L/47,8	9,8 ton	Ca 800

Stalin, det styrande politiska systemet och Röda armén genomled ett gigantiskt misslyckande 1941 trots ett enormt överläge som försvarare. Hur kunde det ske? Vems var felet? Dessa frågor ville makten absolut undvika, inga diskussioner om detta. Detta skulle undvikas, alltså det fanns 1863 moderna vagnar och ett stort antal äldre modeller som inte höll måttet den 22 juni 1941. Sanningen skulle vara att fienden hade numerärt övertag samt genomförde ett lömskt anfall. Lösningen blev att till exempel antal lätta stridsvagnar T-26:or, cirka 10 000, och kavallerivagnar BT-7, cirka 5 500, den 22 juni 1941 var hemligstämplat i nästan 50 år. 

Den sovjetiska T-34:an överraskade tyskarna. Tyskarna hade vapen som kunde bekämpa T-34:an utan problem men problemet var att de inte hade satt de i produktion utan dessa kom i allt större antal under 1942. 

Amerikanska inbördeskriget förändrade USA:s syn på kaffe

 ”De behöver kaffe”

Amerikanska inbördeskriget 1861–1865 kom att påskynda kaffets popularitet i USA. Den forna brittiska kolonin lämnade te och gick över till kaffe.

Sydstatsmajoren Moxley Sorrel, Longstreets kårstabschef, skrev att under juli och augusti 1862 fanns det gott om mat till trupperna, det var fulla ransoner av färsk biff, bacon, mjöl, kaffe och socker.  Däremot i september under invasionen av Maryland började man lida brist på allt, på grund av att armén var för långt från sina egna järnvägslinjer.  

Tre sydstatssoldater som tagits till krigsfångar vid Gettysburg i juli 1863. På soldaten till vänster hänger kaffemuggen av tenn i bältet. Foto: NARA

Sydsidan kom att lida brist på riktigt kaffe under kriget och precis som vid ransoneringstider under andra världskriget kom ett antal substitut att skapas, till exempel av majs. Däremot hade man väldigt gott om fin sydstatstobak som nordsoldater gärna bytte till sig. Unionssoldaterna hade gott om riktigt kaffe så en byteshandel kom att utvecklas, vilket båda sidors underrättelseofficerare kom att utnyttja genom att andra sidans tidningar skulle ingå i bytesaffärerna. Pressen var fri både i norr och söder, vilket gjorde att tidningar var ett utmärkt underrättelsematerial.

Gräla via pressen

Major Sorrel berättar till exempel om en incident som visar hur fri pressen var och att det kunde få oanade konsekvenser. En reporter från Richmondtidningen ”The Examiner” ingick i A.P. Hills stab och skrev flitigt om lätta divisionens bravader. Longstreet ansåg att allt inte var korrekt så han bad Sorrel skriva ett inlägg i tidningen ”The Whig”. Nästa gång Sorrel mottog en rapport från A.P. Hill till Longstreet medföljde följande kommentar: ”General Hill avböjer vidare kommunikation med major Sorrel”.  Hela historien slutade med att Lee fick lägga sig i och Hills division skiftade från Longstreets kår till Jacksons kår.  Men Hill var nog en besvärlig underlydnad då han även kom i gräl med Jackson.

Moxley Sorrel som var Longstreets stabschef fram till oktober 1864 då den 26-åriga nyutnämnda brigadgeneralen fick ta befälet över en brigad. Han har beskrivits som en av de bästa stabscheferna på Sydsidan under kriget. 

Plundring av lik

Så i byteshandeln av kaffe och tobak ingick även tidningar. Men bristen på riktigt kaffe ledde också till sydstatssoldater mitt under en eldstrid kunde söka igenom döda federala soldaters ränslar efter kafferansoner. Lees brigadchef, senare divisionschef, Evander Law skrev efter kriget att Potomacarmén blev en av viktigaste leverantörerna av kaffe till Lees Norra Virginia-armé. Law skrev att kaffe var viktigt för att upprätthålla humöret och energin i ett fälttåg som ansträngde dem till det yttersta.

Monument över kaffeservering

Ett intressant och väldigt annorlunda monument finns i slagfältsparken Antietam och det har tillägnats servering av kaffe under eldstrid, den 17 september 1862 – den blodigaste dagen under amerikanska inbördeskriget.  På engelska lyder inskriptionen som följer:

"Sergeant McKinley Co E. 23rd Ohio Vol. Infantry, while in charge of the Commissary Department, on the afternoon of the day of the battle of Antietam, September 17, 1862, personally and without orders served "hot coffee" and "Warm food" to every man in the Regiment, on this spot and in doing so had to pass under fire."

Monumentet på slagfältet Antietam. McKinley serverar kaffe vid frontlinjen. Reliefbilden på monuments nedre del ska visa hur sergeant McKinley går runt och ut till soldaterna.

William McKinley föddes 1843 och slaget vid Antietam var hans första slag men inte sista.  McKinley var kvartermästare men befann sig i de bakre regionerna när han tog beslutet att spänna för mulorna för vagnarna och lasta dem med kaffe och smörgåsar. McKinley begav sig fram till frontlinjen. Det blev givetvis ett himla ståhej hos regementet med servering av kaffe vid fronten, vilket även uppmärksammades av divisionschef Scammon. Han undrade vad som stod på och fick snabbt informationen att det berodde på McKinley och hans varma kaffe.

Mördad som president i USA

McKinleys namn är inte lika bekant som Lincoln och Kennedy men även han mördades under sin tid som USA:s president. Det skedde 1901 under hans andra period. Endast fyra presidenter har mördats och tre av dem deltog i amerikanska inbördeskriget. Lincoln som president för USA, James Garfield bland annat som Rosencrans stabschef vid Chickamauga 1863 och William McKinley som kvartermästare vid Antietam 1862.

En enorm ökning

Att kaffe fick ett uppsving under inbördeskriget kan visas genom hårda siffror. Före kriget använde genomsnittsamerikanen 1,4 kg kaffebönor per år medan i förplägnaden för nordsoldater ingick det ca 12,7 kg kaffebönor per år, vilket motsvarar 22 koppar kaffe per vecka. Sydstatssoldater hade det sämre ställt, inledningsvis var tanken 9,5 kg kaffebönor per år men bristen på riktigt kaffe i söder gjorde att sydstaternas kvartermästare fick dela ut substitutkaffe.

Att dricka kaffe blev en del av vardagen ute i fält under kriget. Vi kan säga att kaffe kom att etablera sig som dryck. Foto: Library of Congress

1866 använde genomsnittsamerikanen 2,3 kg kaffebönor per år och 1880 var det uppe i 3,6 kg, vilket innebär en ökning av kaffeförbrukningen sett till person och år med 166% på 20 år. Betänker vi att under samma tid ökade befolkningen i USA från 31 miljoner till 49 miljoner blir ökningen av kaffeförbrukningen ännu större, över 300% ökning på 20 år.

Kriget skapade kaffedrickare

Mängder av krigsveteraner kom att få smak för kaffe eftersom både kvartermästare i norr och i södern ansåg att kaffe var en viktig del av den dagliga kosten och tilldelade varje soldat i respektive armé det i sin förplägnad. 

Överst  nordsoldater använder sina Sharpskarbiner i strid, den nedre delen visar experimentversionen med kvarnen. 

Karbin med kaffekvarn

Som kuriosa kan nämnas den inbyggda kaffekvarnen i Sharpskarbinerna. Detta vapen tillhör en av de mer sällsynta från amerikanska inbördeskriget och det tvistas om kvarnen i karbinens kolv. Är den verkligen för kaffebönor eller är den för sädeskorn?  Karbinen var avsedd för kavalleriet och under dess räder bakom fiendens linjer skulle de kunna mala sitt eget mjöl för att förbättra sin middag (haren sköts med karbinen).  Ett fåtal karbiner tillverkades och idag finns i alla fall fyra stycken kvar. 

Läs mer om svenskar som stred i amerikanska inbördeskriget:

Svenskar under stjärnbaneret

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html