Pansar i Normandie 1944

De kommer! De kommer!

Larmet gick strax efter midnatt den 6 juni 1944, divisionschef SS-generalmajor Fritz Witt samlade sina högre chefer i 12.SS-pansardivisionen och frågan var: hade den allierade invasion nu slutligen inletts eller var det något annat som pågick. Informationen de hade var knapphändig och inget högre högkvarter gav dem order att marschera mot Normandie. Alla utom Witt gick till sängs igen.

12. SS-pansardivisionen "Hitlerjugend" var visserligen en grön division men många befäl var veteraner från flera år av strider. På bilden den medeltunga stridsvagn Panzer IV i divisionen. Det fanns en bataljon med Panzer IV. Den andra bataljonen hade Panther-stridsvagnar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-297-1722-29 / Kurth / CC-BY-SA 3.0

12. SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend” började formeras tidigt 1943 och stora delar av officerskåren, speciellt i ledande befattningar, kom från Leibstandarte. (1. SS-divisionen). Dessa officerare hade stor stridserfarenhet från östfronten och runt halsen på många hängde riddarkorset. Men alla officerare i divisionen var inte SS-officerare. När Waffen-SS expanderade under åren 1943 –1944 kom ett flertal arméofficerare att tjänstgöra inom SS-förband. En del av dem ansökte frivilligt att bli medlemmar i SS, dvs. byta uniform, medan andra behöll sin arméuniform under sin tjänstgöring i förband hos Waffen-SS. När SS-pansardivision ”Hitlerjugend” anlände till Normandie sommaren 1944 hade den bland annat sjutton arméofficerare som kompanichefer. Totalt hade divisionen cirka 120 kompanier. 

Erich Bissoir var född 1925 och kom att utbildas till motorcykelordonnans i divisionens pansarregemente. Foto: Erich Bissoir

Besök i Verdun och Reims

Manskapet till den nya divisionen rekryterades från en nazistisk ungdomsorganisation, Hitlerjugend, där av namnet på divisionen.  SS-soldat Erich Bissoir var en av dessa. Erich var född den 25 mars 1925 och han fick sin första militära träning hösten 1942. Men han sändes hem för att vänta på inkallelseordern, som faktiskt dröjde till juni 1943. Tack vare sin motorutbildning i Hitlerjugend blev han motorcykelordonnans i divisionens pansarregemente. Träningen inleddes i Frankrike och som Bissoir berättade efter kriget hade de möjligheter till utflykter som till exempel minnesmonumentet i Verdun och Champagnetillverkaren Pommery i Reims. Efter nyåret 1943 /1944 befann sig divisionen i Belgien innan divisionen kom åter till Frankrike i början av april 1944 till Louvers – Evreux som del av Atlantvallens pansarreserv.

Fältmarskalk Gerd Rundstedt på besök hos den nya pansardivision "Hitlerjugend". Mannen som pekar med hela handen är befälhavaren för I. SS-pansarkåren Sepp Dietrich och bakom honom står två av Hitlerjugends befälhavare: (från vänster till höger) Kurt Meyer och Fritz Witt. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Grupperingen en halvmesyr

De högre tyska befälhavarna var oense hur pansarreserven i Frankrike skulle utgångsgruppera för invasionsförsvaret. Fältmarskalk Erwin Rommel förespråkade pansardivisionerna så nära stränderna som möjligt, slå fienden vid stränderna, medan fältmarskalk Gerd von Rundstedt ville ha en pansargrupp redo för manöverkrig längre inland.  Nu blev det en halvmesyr, hälften nära stränderna och hälften i pansargrupp West.  Sedan visste tyskarna inte heller exakt var de allierade skulle landstiga.

12.SS-pansardivisionen har anlänt till Normandie. I bakgrunden en Panther-stridsvagn från 3. kompaniet i pansarregementet och motorcykel är ett italiensk "byte" då den har sidovagnen på fel sida jämfört med tyska.

När de allierade landsteg den 6 juni 1944 fanns det i väst nio tyska pansardivisioner och en pansargrenadjärdivision. En av dessa nio pansardivisioner fanns i närheten av Caen och Falaise i Normandie, det var 21. pansardivisionen. Alla pansardivisioner förutom en pansardivision (11. pansardivisionen) kom att sättas in i striderna i Normandie. Även två SS-pansardivisioner från östfronten kom att sändas till slagfältet.

Pansarförband i väst 6 juni 1944

Division	Antal stridsvagnar #	Insatt
2. pansardivisionen	196 varav 79 Panther	Från 18 juni
9. pansardivisionen	125 varav 38 Panther	Från 4 augusti
11. pansardivisionen	172 varav 73 Panther*	ej
21. pansardivisionen	112 Panzer IV	Från 6 juni
116. pansardivisionen	107	Från 24 juli
Panzer-Lehr divisionen	237 varav 89 Panther	Från 8 juni
1. SS-pansardivisionen	133 varav 38 Panther	Från 6 juli
2. SS-pansardivisionen	134 varav 39 Panther	Från 1 juli
12. SS-pansardivisionen	158 varav 50 Panther	Från 7 juni
17. SS-pansargrenadjärdivisionen	42 (Stug)	Från 13 juni

 # Antalet stridsvagnar och stormkanonvagnar (inkl Jagdpanzer IV) per 1 juni 1944. Leveranser kan ha skett efter detta datum till divisionen, speciellt om grupperingen till Normandie dröjer.

* styrka för 11. pansardivisionen är från 1 augusti 1944.

Spaning mot kusten

Första larmen började tidigt hos 21. pansardivisionen då brittiska fallskärmsjägare kom att landa över divisionens förband. Pansardivisionen som hade drygt 110 stridsvagnar av modell Panzer IV samt ett antal äldre franska stridsvagnar som kom att sättas in första dagen. Witt hade stannat kvar uppe och klockan halv två väcktes stabspersonal igen i 12. SS-pansar och klockan 3 beordrades larmberedskap. Strax innan hade order kommit från högre instans att divisionens pansarspaning skulle snarast skicka spaning till kusten, ett kompani avmarscherade. Snart stod det klart att divisionen skulle till Normandie och sättas in mot den allierade landstigningen.

Landstigningen i Normandie den 6 juni 1944 ses som världshistoriens största landstigningen, 160 000 soldater i land första dagen och redan efter tre dagar hade de allierade fått i land över 2 000 stridsvagnar. Foto: Krigsarkivet

Strövande buskar

Under natten mot 7 juni började 12.SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend” att anlända med nästan 160 stridsvagnar, kampen om Normandie hade börjat.  Erich Bissoir berättade att de som motorcykelpluton fick på grund av det allierade flyget maskera sina motorcyklar med så mycket löv och grenar att de såg ut som buskar som strövande omkring. Hela tiden på väg till fronten fick de söka skydd i vägdiken då allierade jaktbombare sköt på allt som rörde sig.

”Där ligger du i ett dike och ansiktet täckt av lera, hjälplös, bara väntar på att bli träffad.”

Hotet från det allierade flyget gjorde att tyskarna var extra noga att kamouflera sig. Det hade inte alls varit samma frenesi vad gäller detta på östfronten: Foto: Krigsarkivet

Debut för Hitlerjugend

Första delarna av Hitlerjugend var redo att anfalla den 7 juni, Panzermeyer (Kurt Meyer) med sina grenadjärer understödda av fyra kompanier med Panzer IV anföll förband ur kanadensiska 3. infanteridivisionen norr om Caen. Chefen för 8. pansarkompaniet, SS-löjtnant Hans Siegel, hade endast fyra Panzer IV redo, resten hade på ett eller annat sätt redan fallit ut och höll på att repareras. Men som Hans Siegel minns var försvarselden tung och snart var alla fyra vagnar satta ur stridbart skick, eller som Siegel kommenterade detta: ” alla stridsvagnar var satta ur funktion innan de ens hann komma i strid”.  Meyers grenadjärer lyckades ändå pressa tillbaka kanadensarna från Caen, hans regemente hade tagit en del förluster, cirka 300 man. Men detta var inte onormalt för en dag med tunga strider. Meyer var nöjd med hur hans unga grenadjärer hade visat sitt värde i striden.

På bilden franska 1. pansardivisionen har mommit i land och tydligen oroar man sig inte speciellt för Luftwaffe: Stridsvagnarna på bilden är amerikanska Shermans. Foto: US Signal Corps

Fler allierade stridsvagnar

Långsamt fortsatte styrkeuppbyggnaden på båda sidor och antalet stridsvagnar växte. Den 8 juni började nästa tyska pansardivision, ”Lehr”, med drygt 230 stridsvagnar och stormkanonvagnar i divisionen att anlända Dock hela divisionen anlände inte under den 8 juni. Samtidigt hos de allierade kom de första större pansarförbanden i land redan den 6 juni och vid dagens slut den 8 juni hade fler allierade stridsvagnar tagits i land än vad tyskarna hade i hela Västeuropa, nästan 2200 stridsvagnar hade transporterats över. Tyskarna hade vid samma tidpunkt fått fram drygt 400 stridsvagnar och stormkanoner till stridszonen.  Men redan vid dag två slut visste de allierade att de hade ett rejält brohuvud, med ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Rommel insåg att slaget höll på att utveckla till just det han ville undvika, ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. Detta noterade också Erich Bissoir, att tyskarnas största nackdel var att det fanns inget eget luftunderstöd eller jaktskydd medan luftvärnet gjorde så gott de kunde.

Det syns knappt men det är en 57-ton tung Tigerstridsvagn under allt. Den är från 101. tunga SS-pansarbataljonen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-738-0275-10 / Grimm, Arthur / CC-BY-SA 3.0

Ultra fäller avgörande

Ett stort tyskt pansaranfall planerades slå ut mot britterna, ett sista desperat försök att kasta dem tillbaka. Befälhavare för pansargrupp West, Geyr von Schweppenburg, med sin stab hade installerat sig i Chateau La Caine sydväst om Caen. Han skulle leda pansaranfallet, men den 10 juni ansågs det att det fortfarande inte fanns tillräckligt med anfallskraft för framgång. Det allierade stridsflygflyget störde och fördröjde tillförsel av tyska förband. Rommel lämnade den improviserade stabskonferensen i Chateau La Caine. Cirka en timme senare attackerade först jaktbombare Hawker Typhoon högkvarteret för pansargrupp West, därefter bombades det av Mitchell-bombare. Det slog ut högkvarteret även om von Schweppenburg klarade sig med lätta skador. Hans stabschef dog och flera andra.  Informationen om vad pansargrupp West hade sitt högkvarter kom från Ultra (underrättelseinformation tack vare de hade knäckt tyska kodmaskinen Enigma).

Tysk propagandafoto på det tyska pansarässet Michael Wittman. Han tillhörde 101. tunga SS-pansarbataljonen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-299-1802-08 / Scheck / CC-BY-SA 3.0

Wittman räddar dagen

Nu blev det inget massivt tyskt pansaranfall utan istället kom brittiska 7. pansardivisionen att avancera mot Villers-Bocage där den tyska SS-pansarlöjtnanten och stridsvagnsesset Michael Wittman med sin legendariska Tiger visade hur en slipsten skulle dra den 13 juni 1944. Korpral Harry Hopkins i 1.skyttebrigaden (brittiska 7.pansardivisionen) minns striderna i Villers-Bocage 13 juni 1944:

”Vi blev informerade att brigaden skulle rycka fram snabbt genom terrängen till en plats som heter Villers-Bocage. Där skulle vi ta position på en kulle och hindra tysk pansar att ta sig igenom till Caen. När vi anlände till korsningen vid botten av kullen, försvann befäl iväg för en genomgång. Det var väldigt lugnt, nästan som en manöver. Någon gav order om korta avstånden och vi kopplade av i solen bredvid våra halvbandvagnar. Plötsligt var det en kraftfull smäll och fordonet längst fram gick upp i rök. Nästa fordon att ”brännas upp” var ett nästan längst bak och därigenom blockerades alla möjligheter till flykt. Förlusterna ökade då de andra fordonen förstördes. Tre i min sektion tillsammans med mig själv kröp längs ett dike och lyckades fly.”

Men detta ändrade inte bilden i stort, att det var ett ”Materialschlacht”, som Rommel ville undvika. Även för den delen von Rundstedt som ville ha ett manöverkrig. Nu blev ett krig på de allierades villkor, där deras eldkraft och luftherravälde kunde användas fullt ut. Fritz Witt, befälhavare för 12.SS-pansardivisionen stupade den 14 juni 1944 då hans divisionsstab träffades av brittiskt fartygsartilleri.

Lista over tyska bataljoner med tunga vagnar

101. tunga SS-pansarbataljonen (Tiger)

102. tunga SS-pansarbataljonen (Tiger)

217. stormpansarbataljonen (Brummbär)

503. tunga pansarbataljonen (Tiger och Kungstiger)

654. tunga pansarvärnsbataljonen (Jagdpanther)

Notera: alla var självständiga förband för högre staber

En annan tung vagn i Normandie var den ultimata stridsvagnsdödaren avseende skydd, rörlighet och eldkraft. Bra pansarskydd frontalt och den långa 8,8 cm kanonen (L/71) gjorde att vagnen inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar. Vagnen vägde cirka 45 ton. Vagnen producerades i begränsat antal, endast 413 stycken från januari 1944 till krigets slut, då chassis till vagnen baserades på Pantherstridsvagnen, som många anser som andra världskrigets bästa stridsvagn. Dock sattes väldigt få, 25 vagnar, in i Normandie, och de verkar ha varit fördelade två kompanier.

Ännu mera SS-pansar

Redan tidigt i slaget om Normandie stod det klart att styrketillväxten hos de allierade vad gällde antalet stridsvagnar var klart högre än vad tyskarna kunde drömma att åstadkomma och detta skulle inte ändras, i slutet av juni, den 29 juni, började II. SS-pansarkåren med 9.SS-pansardivisionen och 10.SS-Pansardivisionen från östfronten att anlända, nu hade tyskarna skickat 1124 stridsvagnar och stormkanonvagnar till Normandie. Dagen innan den 28 juni var de allierade uppe i nästan 4000 stridsvagnar som hade transporterats över.  Totalt kom fem av sju SS-pansardivisioner att strida i Normandie.  För 12. SS-pansardivisionen kostade striderna i Normandie cirka 8 000 man i förluster och divisionen gick i strid med cirka 17 000 man.  Stor del av förlusterna kom att hamna hos pansargrenadjärerna. Rommel kom inte att leda de tyska styrkorna till slagets slut då han sårades svårt den 17 juli 1944 då allierade stridsflygplan attackerade hans bil.

Här ses ökenräven Erwin Rommel inspekterar förband ur 21. pansardivisionen inför Normandie 1944. De visste ju inte var och när de allierade skulle komma man bara att de skulle komma. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-300-1865-06 / Speck / CC-BY-SA 3.0

Epilog

Den 14 oktober 1944 anlände en bil till Rommels villa i Herrlingen med generalerna Wilhelm Burgdorf och Erik Maisler från det tyska överkommandot. I ungefär en timme samtalade de i enrum och sedan kom en blek Rommel ut. Han sade i korta ordalag till sin fru att han anklagades för inblandning i attentatet mot Hitler och skulle ställas inför folkdomstolen, men att de hade erbjudit honom att ta självmord. I utbyte skulle han få en hedersbegravning och hans familj lämnas i fred. De hade en giftampull med sig.  Bilen for iväg.  Rommel fick en statsbegravning med fulla militära hedersbetygelser, landssorg proklamerades och von Rundstedt, talade på begravningen i rådhuset i Ulm. 

Fruktad av de allierade. Här en Tiger utan kamouflage. Den långa 88:a kanonen kunde utan problem slå alla allierade stridsvagnar. Givetvis måste de träffa. Foto: Krigsarkivet.

Vidare läsning:

Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick  – Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003)

Ewald Klapdor: Die Entscheidung – Invasionen 1944. (Siek 1984)

Niklas Zetterling: Normandy 1944 – German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Hans Speidel: Invasion 1944. (Stuttgart 1949)

 

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Två klantskallar i amerikanska inbördeskriget

 Stolliga generaler – Floyd och Pillow

När amerikanska inbördeskriget satte igång så var bägge sidor tvingade att bygga upp stora arméer utan att ha tillräckligt med tränade officerare och soldater. Det kom att få många märkliga konsekvenser, till exempel var flertalet officerare tvingade att lära sig krigets hantverk den hårda vägen. När stora styrkor leddes av inkompetenta chefer kunde i princip vad som helst hända!

Amerikanska inbördeskriget kom faktiskt att pågå i drygt 4 år och det kom att utkämpas mängder av slag, totalt talas  det om drygt 10 000 drabbningar men de flesta kans ses som mindre strider och lokala historier. Det brukas talas om 150 slag och av dessa var faktiskt mellan 7 till 8 stycken större än Trekejsareslaget vid Austerlitz 1805.  Foto: Picryl

En liten armé

Hos båda amerikanska inbördeskrigets kombattanter fanns en romantiserad och idealiserad bild om att en man med status och makt blir en bra general, de är vana att leda. Detta gjorde att både Abraham Lincoln och Jefferson Davis kom att utnämna mindre lämpliga kandidater till befälspositioner som ledde till katastrofer. Det fanns som sagt även en brist på officerare då den amerikanska krigsmakten innan kriget inte var speciellt stor, drygt 16 000 man varav cirka 1 100 officerare. Det första riktiga stor slaget i inbördeskriget, första slaget vid Bull Run, 21 juli 1861, var det två arméer med vardera 30 000 man i sina led som stötte samman.

Så till exempel i sydstatsarmén utnämndes under hela kriget 426 generaler och av dessa hade 146 gått på West Point. Ytterligare ett antal hade fått militär utbildning på annat håll som Virginia Military Institute. Men 226 generaler kan ses som amatörer som fick lära sig den hårda vägen vad soldatlivet och krig innebär. En del av dem lyckades medan andra var ett enda stort fiasko.

Napoleon var stor i USA och många valdes att fotas med armén i detta läge. John Buchanan Floyd, som faktiskt varit krigsminister i USA mellan åren 1857 – 1860, fick befälet på Sydsidan vid Fort Donelson. Foto: Wikipedia Commons. 

Floyd får befälet

Ett exempel på detta är John Buchanan Floyd, som faktiskt varit krigsminister i USA mellan åren 1857 – 1860, men saknade militär träning. Han var advokat och misslyckad bomullsodlare. Sydstatspresidenten Jefferson Davis utnämnde honom till brigadgeneral i maj 1861 och skickades västra Virginia där han kom i gräl med en annan politisk general, en före detta guvernör av Virginia, Henry A.Wise. Dessa herrar kom att gräla med varandra så mycket att Richmond beslöt att Wise fick bege sig till Atlantkusten och Floyd med sin brigad skickades till Tennessee.

Här fick Floyd befälet över Fort Donelson vid floden Cumberland som hindrade Nordsidan från att använda floden i ett eventuellt anfall mot den stora staden Nashville, huvudstad i Tennessee. Nashville var den näst största staden i syd med sina 30 000 invånare, endast giganten i Syd, New Orleans, var större med 160 000 invånare. Här i Nashville hade sydarmén lagt upp stora förråd och depåer.

Gideon J.Pillow hade faktiskt deltagit i mexikanska kriget (1846–1848). Hans stjärna under amerikanska inbördeskriget kom aldrig få glans utan han är snarare ihågkommen för sina brister. Foto: Wikipedia Commons. 

Pillow på plats

Vid Fort Donelson fanns också en annan sydstatsstjärna Gideon J.Pillow. Han blev utnämnd till brigadgeneral i den konfedererade armén i juli 1861. Han hade faktiskt deltagit mexikanska kriget 1846-1848 även då som politisk general med mindre framgång för sedan återgå till att arbeta som advokat.  En nordstyrka under general U.S. Grant med understöd av kanonbåtar närmade sig fortet för att erövra det och öppna upp mot Nashville och det centrala Tennessee. Systerfortet Fort Henry vid floden Tennesse föll snabbt den 6 februari 1862 medan det större Fort Donelson ringades in av Grants styrkor den 14 februari. Grants styrkor närmade sig fortet ganska oförsiktigt då Grant räknade med att Pillow inte skulle göra något. Han hade sett honom i aktion under det mexikanska kriget 1846-1848. Varken Floyd eller Pillow visade några offensiva tendenser utan garnisonen stannade i försvarsställningar vid Fort Donelson.

Fälttåget i Tennessee 1862. Footes kanonbåtar öppnar eld mot Syds ställningar längs floden.  Foto: NARA

Försök till utbrytning

Nordsidans kanonbåtar på floden gled fram under amiral Foote och inledde beskjutning av fortet, dock tvingades Foote dra tillbaka sin styrka. Krigsråd hölls inne i fortet. Det beslöt att slå ut ett anfall i sydöst för att där rulla upp den federala linjen och öppna en väg ut från fortet mot Nashville. Detta så styrkan kunde dra sig ur och bege sig mot Nashville. Kraftsamling av styrkorna i sydöst och Pillows förband lyckades med uppgiften. Men istället för utnyttja tillfället föreslår Pillow till Floyd att hans förband ska dra sig tillbaka till fortet, detta för att få en vila en stund, samla ihop sina grejer och äta ett varmt mål mat innan marschen mot Nashville inleds.

Floyd tycker att det hela låter bra och Pillows division drar sig tillbaka. På andra sidan hade nordstatsgeneralen Lew Wallace, den framtida författaren till Ben Hur, på eget initiativ förstärkt högerflygeln med en brigad då Grant var frånvarande. Denne ledde till att positionen på högerflanken återtogs ganska enkelt då Pillows mannar hade lämnat för att äta en bit mat. Grant kom tillbaka efter sitt besök hos amiral Foote och fick information om utbrytningsförsöket. Han beordrar sina generaler att säkra upp inringningen.

Kampen om Fort Donelson ägde rum 11 till 16 februari 1862.  Nordsidan hade nästa 25 000 man medan Syd drygt 16 000 man.

Dags att sticka!

Både Floyd och Pillow blev chockade över den handlingskraft nordsidan visade och insåg att nu var det verklig fara att de skulle bli krigsfångar. Floyd ansåg att han inte kunde få bli fånge. Han hade som krigsminister hade gjort tvivelaktiga saker i syfte att få mer vapen från armédepåer i norr till depåer som låg i söder inför en eventuell splittring av unionen. Han lämnade över befälet till Pillow och gick ner till floden där två ångbåtar anlände med ett nytt regemente. Floyd och hans Virginiaregementen tog chansen och lämnade scenen. Nu var Pillow i befäl och han tyckte även att han inte kunde bli fånge så Pillow hittade en mindre båt och lämnade befälet till general Simon Bolivar Buckner. Så även Pillow lämnade det sjunkande skeppet.

En tredje sydstatsbefälhavare lämnade fortet och det var kavalleribefälhavare Nathan Bedford Forrest som inte heller hade någon militär bakgrund men kom att bli en legendarisk kavalleribefälhavare under kriget, fruktad av nordgeneraler. Han hade ingen lust att kapitulera med sitt förband. Han tyckte det var rent nonsens som de övriga höll på med. Ville de inte slåss så hade Forrest ingen lust att stanna kvar. Så Forrest beordrade full fart framåt och hans förband tog sig igenom nords linjer och undgick fällan.

U.S. Grants första stora seger i amerikanska inbördeskriget. Här etablerades hans namn Unconditional Surrender Grant. Foto: NARA

Unconditional Surrender

Buckner kontaktade Grant för att kapitulera och försökte få igenom villkor men Ulysses Simpson Grant svarade med vad som har blivit synonymt med hans namn: ”No terms, unconditional and immediate surrender”.  U.S. Grant kan utläsas som Unconditional Surrender istället för Ulysses Simpson.  Buckner, som kände Grant sedan West Point, samtalade med Grant efteråt där Grant nämnde att hade han tagit Pillow som fånge så hade han förmodligen släppt honom. ”Jag ser honom hellre i befäl hos er än som krigsfånge”.

Lew Wallance var också med i mexikanska kriget (1846–1848) men hade egentligen ingen militär träning utan var advokat till yrket. Hans roman om Ben-Hur kom ut 1880.

Epilog

Floyd avskedades för Fort Donelson men lyckades ändock bli generalmajor i Virginias statsmilis, där han med sina partisaner skapade problem för nord i sydvästra Virginia och tog rekryter från den reguljära konfedererade armén. Dock han dog i augusti 1863 pga. sviktade hälsa.

Pillow lyckas få ett fältbefäl igen som brigadchef och deltar i slaget vid Murfressboro (31 december 1862 – 2 januari 1863). Hans överordnad, John C.Breckinridge – också en politisk general, finner honom hukade bakom ett träd. Pillow själv protesterade mot denna berättelse och hävdade att det inte var sant, här står det ord mot ord.

Nashville föll på grund av debaclet vid Fort Donelson och syd hann inte evakuera alla sina förråd i staden. Fort Donelson blev Grants första stora seger och sydsidan kom att sakna de soldater som kom att kapitulerade vid Fort Donelson senare vid slaget om Shiloh den 6 och 7 april 1862, men det är annan historia. 

Vidare läsning: 

H. Allen Gosnell: Guns on the Western Waters. The story of River Gunboats in the Civil War. (Baton Rogue 1993)

Ulysses Simpson Grant: Personal Memoirs of U.S.Grant. (New York 1995)

Wiley Sword: Shiloh: Bloody April. (Dayton 1988)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Andra världskriget: SS-pansardivisioner och Panther

Var Waffen-SS prioriterade med Panther?

Panther-stridsvagnen var anpassad för massproduktion men ändå tillverkades för få med tanken på den sovjetiska produktionen av T-34 och den amerikanska av Sherman. På bilden sommaren 1944 på östfronten, Panther från SS-pansardivision "Wiking". Foto: Ernst Baumann. 

Kanonen öppnade eld och det var en direktträff på den amerikanska Shermanstridsvagnen som började brinna omedelbart som en fackla. Panthervagnens kanon avfyrades igen med följd att ännu en Sherman brann. Vagnschefen, SS-furir Ernst Barkmann, i den tyska Panthervagnen gav order till skytten om fri eldgivningen och de amerikanska fordonen längs vägen täcktes av intensiv eld.  Barkmann upptäckte nya stridsvagnar i flanken och tornet vreds. Skytten fann målen och snart brann ytterligare amerikanska stridsvagnar. Striden fortsatte en stund, även allierat flyg kom att attackera Barkmanns position, innan Barkmann med sin skadade vagn drog sig ur situationen. Enligt upphetsade tyska soldater som senare berättade så var det nio Shermans som brann efter striden den 27 juli 1944. Denna plats i Normandie kom att kallas Barkmanns gathörn.

Pansardivisioner i Waffen-SS

I flera militärhistoriska böcker står det att Waffen-SS var prioriterade förband både vad gäller materiel och utrustning. Nu menas inte alla 38 divisioner i Waffen-SS utan vad som främst avses är de tyska SS-divisionerna. Det var 14 divisioner av det totala varav sju var pansardivisioner. Frågan är om detta stämmer?

SS-divisionen ”Das Reich” grupperar fram sina Panther-vagnar i slutfasen av slaget om Charkov augusti 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Merz-023-22 / Merz / CC-BY-SA 3.0

Om vi tittar närmare på de sju SS-divisionerna som blev pansardivisioner kan vi få en bild hur det egentligen var med detta. Detta då pansardivisioner var de tyngsta och bästa förbanden inom den tyska krigsmakten. Waffen-SS fick officiellt sina sju pansardivisioner i oktober 1943. Av dessa var tre redan i praktiken utrustade som pansardivisioner sedan årsskiftet 1942/43. Medan en fjärde, SS-Wiking, var som en motoriserad infanteridivision och slutligen de tre sista hade nyligen satts upp och genomgick fortfarande formering och kom att sättas in i strid först under 1944.

De sju SS-pansardivisionerna

1. SS-pansardivisionen ” Leibstandarte SS Adolf Hitler”

2. SS-pansardivisionen ”Das Reich”

3. SS-pansardivisionen ”Totenkopf”

5. SS-pansardivisionen ”Wiking”

9. SS-pansardivisionen ”Hohenstaufen”

10. SS-pansardivisionen ”Frundsberg”

12. SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend”

Den slagkraftigaste enheten i en pansardivision var pansarregementet med sina två pansarbataljoner. På hösten 1943 var tanken att en bataljon fick den medeltunga stridsvagnen Panzer IV (vikt cirka 25 ton) medan den andra fick den nya medeltunga stridsvagnen Panther (vikt cirka 45 ton) som var överlägsen allt som motståndaren hade. I en jämförande studie genomförd 1944 av generalen för de tyska pansartrupperna hade en armépansardivision och SS-pansardivision samma antal stridsvagnar men SS-pansardivisionen hade sex infanteribataljoner jämfört med fyra i arméns. Detta gjorde att SS-pansardivision dessutom hade ytterligare en lätt artilleribataljon, då normalt var med en artilleribataljon per två pansargrenadjärbataljoner.

SS-Totenkopf med sina nya Panther-stridsvagnar under sommaren 1944. De var hårt insatta i strider vid Warszawa och ingick bland annat i IV. SS-pansarkåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-695-0419-03A / Voigt / CC-BY-SA 3.0

Panther-stridsvagnen sattes i produktion under 1943 och 1848 stridsvagnar producerades. Året därpå under 1944 producerades 3 777 Panthervagnar, vilket ger en totalproduktion under 1943–44 på 5 625 vagnar. Att utrusta alla sju SS-pansarbataljoner med en varsin full och komplett Panther-bataljon enligt 1944-års organisation hade krävt 79 Pantherstridsvagnar per division, dvs. 7 x 79 = 553. Det vill säga mindre än 10 procent av den totala produktionen under 1943–44.  Dock alla SS-pansardivisioner fick inte en komplett Panther-bataljon 1944. En division, 10. SS-pansardivisionen ”Frundsberg” fick vänta till 1945 på sin bataljon och då hade den nya bataljonen cirka 60 Panther-vagnar.

Endast två under 1943

Två divisioner fick sina Panther-bataljoner under 1943. En av dessa var SS-division ”Das Reich”. Första bataljonen i divisionens pansarregemente hade fått den nya Panthervagnen och Barkmann var i bataljonens fjärde kompani som han skulle strida tillsammans med ända till krigsslutet. Bataljonen sattes in i strid för första gången den 22 augusti 1943 och det var i slutfasen av det fjärde slaget om Charkov. Den långa 7,5 cm kanon (L/70) och det goda pansarskyddet innebar att Barkmann och hans kamrater hade helt andra möjligheter att slå ut sovjetiska T-34:or vilket den sovjetiska 5. gardesstridsvagnsarmén fick uppleva. Men detta ändrade inte utgången på slaget om Charkov. Röda armén körde ut tyskarna från Charkov.

På bilden sommaren 1944 på östfronten, Panther från SS-pansardivision "Wiking" tillsammans med pansargrenadjärer ur SS-regementet "Germania", som ingår i divisionen. Foto: Ernst Baumann. 

Fyra SS-pansardivisioner fick sina bataljoner först inför sommarstriderna 1944. Inom 5. SS-pansardivisionen ”Wiking” blev en stabsofficer så missnöjd med att det tog sådan tid att ställa om divisionen till pansardivision så han skrev ”panjedivision” istället i en rapport, vilket åsyftar till de ryska hästar, panje, som tyska infanteriförband på östfronten användes sig av i stort antal.

Läget i april 1944 var att 833 Panther-stridsvagnar fanns i tjänst fördelade på olika pansarbataljoner där SS hade 137 Panther hos sina förband, övriga fanns i arméförband. Endast SS-Wikings Pantherbataljon var insatt i strid. Varken division Hohensstaufen och Frundsberg som stred på östfronten hade någon bataljon ännu. Men inför sommaren 1944 stärktes SS-pansardivisionerna i väst, Leibstandarte, Das Reich och Hitlerjugend samtidigt som Totenkopf och Hohenstaufen hade sina bataljoner på gång. Under sommarstriderna juni-augusti 1944 kom sex av sju SS-pansardivisioner att sätta in sina Pantherbataljoner i strid varav fyra i väst, Normandie 1944.

SS- pansardivision ”Leibstandarte” valde att passera igenom Paris på sin väg till fronten i Normandie 1944.Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0395-28 / Janke / CC-BY-SA

För många förband

Totalt sett tillverkades för få Panthervagnar för att utrusta alla pansarförband i tyska krigsmakten med en bataljon då det hela tiden formerades nya förband som också behövde vagnar samt de som har erhållit vagnar behövde nya vagnar för att ersätta förlusterna. Men sett utifrån tilldelningen av Panther är det svårt att säga att Waffen-SS var prioriterade. Detta då det hade krävt strax under 10 procent av den totala produktionen 1943–44 för att se till att alla SS-pansardivisioner fick en varsin Panther-bataljon. Men till skillnad från armén fick faktiskt alla SS-pansardivisioner till slut en Pantherbataljon. Armén fick istället under de sista krigsåren 1944–45 formera ytterligare nio nya pansardivisioner av skiftande kvalité samt tio nya ”värdelösa” pansarbrigader med cirka 40 Panther-vagnar per brigad. Detta istället för att förstärka sina befintliga och erfarna pansardivisioner.  Sedan är det viktigt att inte glömma bort del av Panther-produktionen användes även att ersätta förluster i de förband som redan fått sin bataljon.

Ernst Barkmann från SS-division ”Das Reich” fick riddarkorset för sina insatser i Normandie sommaren 1944.

Riddarkors för Barkmann

Ernst Barkmann fick riddarkorset för sin insats i Normandie och stred ända till krigsslutet i en Panthervagn. Han deltog i den misslyckade Ardenneroffensiven december 1944 för sedan i början av 1945 skickas till Ungern för att där delta i den misslyckade offensiven mot Budapest. SS-division ”Das Reich” retirerade sedan västerut via Wien med syfte kapitulera till de västallierade. SS-sergeant Barkmann själv försökte ta sig till hemmet i Schleswig-Holstein men han upptäcktes av brittiska styrkor. Han släpptes senare och bodde på sin födelseort Kisdorf fram till sin död 2009 där han hade varit chef för brandförsvaret och även borgmästare. 

Vidare läsning:

Rolf Stoves: Die Gepanzerten und Motorisierten deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Niklas Zetterling: Normandy 1944 - German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Walther Nehring: Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945. (Augsburg 1995)

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Churchill anfaller Frankrike

Syrien 1941 ­– Frankrikes okända krig med Storbritannien

Den franska jaktpiloten Pierre Le Gloan sattes sig i sittbrunnen på sitt jaktplan, Dewoitine D.520, på flygplatsen Rayak i Libanon. Han hade varit med förr under striderna mot tyskarna och italienarna hemma i Frankrike 1940. Le Gloan, 28 år gammal, hade redan 11 luftsegrar och hans Dewoitine var ett plan som kunde matcha alla andra plan. Det var snarare pilotens kvalitéer som skulle fälla avgörandet. Planet startade och Le Gloan tog av för att möta de forna allierade britterna i kamp. Innan dagens slut den 8 juni 1941 kunde han rapportera om ännu en luftseger. Fast denna gång var det en Hawker Hurricane från Royal Airforce och inte ett plan från Luftwaffe.

Den franske piloten Pierre Le Gloan framför sin jaktplan Dewoitine D.520. Han var stationerad i Algeriet och tog sig via mellanlandning i Italien och ockuperade Grekland till Libanon. Foto Alchetron

Attacken mot Mers-el-Kébir

Hur kommer sig det att britter och fransmän stred? Efter det att Hitlers arméer hade besegrat Frankrike sommaren 1940 så hade inte Hitler inget intresse av att ta över hela Frankrike och dess kolonier utan Frankrike fick bestå fast i en mindre version. Paris blev ockuperat medan Vichy blev Frankrikes nya huvudstad, därav namnet Vichy-Frankrike. Vichyregimen erkändes som Frankrikes legala regering av bland andra Tyskland, USA och Sovjetunionen som alla skickade ambassadörer. Däremot kom flera konflikter att blossa upp med Storbritannien. Startskottet till detta var det brittiska anfallet mot den franska flottan Mers-el-Kébir i Algeriet den 3 juli 1940. Anfallet var beordrat av Winston Churchill för att hindra att den franska flottan skulle falla i tyska händer. Nästan 1 300 fransmän dödades i anfallet.

Flera konflikter kom att blossa upp med Storbritannien och Vichy-Frankrike. Startskottet till detta var det brittiska anfallet mot den franska flottan Mers-el-Kébir i Algeriet den 3 juli 1940. Nästan 1 300 franska sjömän dödades. Anfallet var beordrat av Winston Churchill för att hindra att den franska flottan skulle falla i tyska händer. På bilden den franska jagare Mogador brinner efter anfallet. Foto: Wikipedia Commons

Uppror i Irak

Vichy-Frankrike kontrollerade Libanon och Syrien och britterna bryddes sig inte till en början om detta. Men sedan kom ökenräven Erwin Rommel och Afrikakåren till Libyen för att bistå italienarna där målet för axelmakterna var Egypten. Hitlers arméer erövrade och tog kontroll över Grekland, Kreta och Rhodos. Senare fick tyska plan överflyga, mellanlandade och tanka i Libanon och Syrien på sin väg till Irak för att understödja det protyska upproret där. Winston Churchill beordrade därför motåtgärder och ett småskaligt luftkrig inleddes. Samtidigt som den brittiska generalen Henry Maitland Wilson började planera för Operation Exporter för att erövra Libanon och Syrien. Anfallet skulle ske med en huvudstyrka från söder, det vill säga Palestina och Transjordan, samt med en styrkegruppering från öster, Irak.

 

På bilden tunga jaktplan tyska Messerschmitt Bf 110. Det var denna typ som flög till Irak och stöttade upproret där. Medan de tyska markeringarna målades över med irakiska så kom hajtänderna fortfarande vara kvar.  Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-382-0211-22/Wundshammer, Benno /CC-By-SA 3.0

Striderna satte igång

Britterna var oroliga att tyskarna skulle etablera sig i Syrien och Libanon. Man ville förhindra att detta skedde. Men vad britterna inte visste var att Hitler och hans högsta ledning var fullt upptagen med att förbereda för invasionen av Sovjetunionen, som kom att inledas den 22 juni 1941, så för tillfället fanns noll intresse hos Hitler angående eventuella större operationer i området.  Den allierade styrkan bestod av alla möjliga förband. Här fanns divisioner från Storbritannien, Australien och Indien. Det fanns fria franska styrkor, arabiska legionen, Palmach som var en judisk enhet från Palestina samt en tjeckoslovakisk bataljon. Anfallet inleddes den 8 juni 1941 och direkt blev det hårda striderna.

 

Australiska trupper har erövrat Aleppo-flygfältet. I bakgrunden syns franska stridsflygplan som har övergivits.

Flyg från Algeriet

Le Gloan och hans förband hade varit stationerade i Algeriet då order kom att det skulle omgrupperas till Libanon i maj 1941. Luftförsvaret där behövde förstärkas då britterna genomförde ett antal flygräder mot franska flygfält. Dewoitine-jaktplanen kunde inte flyga non-stop från Algeriet utan mellanlandade bland annat i Italien och det ockuperade Grekland. Vichy-Frankrike hade ett flygvapen med över 1 000 stridsflygplan där drygt 40% var jaktplan.

 

Australiska lastbilar för fram underhåll på syriska vägar. Det var det brittiska imperiet som anföll med bland annat indiska och australiska förband.

Ojämna odds

Britterna hade haft en förhoppning om att Vichy-franska styrkor skulle bara göra ett symboliskt motstånd men det blev något helt annat. Syriens huvudstad Damaskus föll den 21 juni medan Libanons huvudstad Beirut höll ut men situationen för franske generalen Henry Dentz blev hela tiden värre trots hårda motanfall. Men britterna slog tillbaka dessa. Dentz ville be om tysk hjälp mot den brittiska flottan men den franska regeringen ville inte eskalera konflikten med Storbritannien. Läget blev sämre och sämre.  Den 10 juli var australienska 7. divisionen vid Beirut, brittiska 4. kavalleribrigaden närmade sig Homs och indiska 10. divisionen från Irak tog kontroll över nordöstra Syrien.  Det franska flyget hade stått emot hårt och Le Gloan hade radat upp segrar. Le Gloans taktik var att öppna eld på kort avstånd och därigenom uppnå en mer dödlig eld, men det hade sina risker. Ytterligare fem Hurricane och en Gladiator skrevs upp på Le Gloans konto men det hjälpte föga då det franska flyget som helhet drabbades av tunga förluster.  Facit för hela konflikten blev att av 273 insatta flygplan hade 169 förlorats och 77 piloter dödats.

 

Den brittiska generalen Henry Maitland Wilson hade huvudansvaret för operation Exporter. Wilson och hans stab hade nog inte räknat med att motståndet skulle bli så hårt som det blev.

Många ville åka hem

Dentz kände sig tvingad att söka vapenvila och Wilson hade inget mot detta. Den trädde i kraft 12 juli och den 14 juli kapitulerade Dentz och den fria franska generalen Georges Catroux tog senare kontroll över Libanon och Syrien. Men innan vapenvilan trädde i kraft hade flera franska flygförband, bland annat Le Gloans förband, lämnat området för Grekland för att ta sig tillbaka till Algeriet eller Frankrike. Wilsons styrkor tog ca 38 000 franska fångar som fick alternativet att gå med de fria franska styrkorna under Charles de Gaulle eller bli hemskickade till Vichy-Frankrike. Ungefär 5 700 valde att gå över till de fria franska styrkorna medan övriga ville åka. Vichy-Frankrike sågs som ”neutralt land” och var inte officiellt i krig med Storbritannien därför skickades soldaterna hem istället för hamna i krigsfångenskap.

 

Minnesplakett över Pierre Le Gloan.

Olycka 1943

Libanon och Syrien fick senare sin självständighet av den fria franska rörelsen.  La Gloans förband kom att bli kvar i Algeriet och i november 1942 genomfördes den allierade landstigningsoperationen Torch under den amerikanska generalen Dwight Eisenhowers ledning. De franska styrkorna där bytte sida så även La Gloan som i maj 1943 fick byta ut sin Dewoitine mot en amerikansk Bell P-39 Airacobra. Några månader i september 1943 omkom Le Gloan under ett rutinuppdrag. Motor la av och han försökte nödlanda planet men glömde bort att hans Airacobra hade en extra bränsletank under själva flygkroppen. Planet exploderade vid nödlandningen. 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

Lista över vilka som har kommit ut under årens lopp

 

Organisation av arméer i amerikanska inbördeskriget

Kårstaber behövs – Bragg och Lee överens i sak

Den amerikanska armén hade innan inbördeskriget inte varit speciellt stor, knappt 16 000 man.  De flesta högre officerare hade aldrig fört befälet över större förband än regementen och bataljoner. Nu sattes hela arméer upp av båda sidor som sedan organiserades i kårer, divisioner och brigader.  Vid Shiloh i april 1862 drabbade över 100 000 man samman och i öster under andra slaget vid Bull Run i augusti 1862 var det också över 100 000 man. Men för att leda arméer i fälttåg och -slag krävs staber som fungerar. 

Robert E. Lee (till vänster) och hans viktigaste befälhavare Thomas ”Stonewall” Jackson. I bakgrunden skymtar deras stabsofficerare. 

Sydstatsgeneralerna Braxton Bragg och Robert E. Lee insåg tidigt att det var viktigt att staber fanns kvar även om deras befälhavare föll bort. Ofta när en ny befälhavare tog över förband utsågs släktningar och vänner till stabspositioner samtidigt som de gamla medlemmarna i staben lämnade om den nya befälhavaren inte passade dem.  Bragg ansåg att släktningar och bekanta är inte de bästa ämnena för stabspositioner utan det vad som behövs är professionella stabsofficerare, vilket det var stor brist på.

 

Sårade soldater vid slagfältet Chancellorsville maj 1863.  Här segrade Lee och Sydstaterna stort men fick också en stor förlust i att Thomas ”Stonewall” Jackson blev dödligt sårad. 

Davis hjälper Bragg

Bragg tog beslutet att stabsofficerare hörde till förbandet och inte var en del av befälhavaren som tidigare praxis var. Dessutom krävdes speciell behörighet att kunna sparka en stabsofficer. Bragg förde också fram dessa idéer till sydstaternas president Jefferson Davis och fick gehör. Davis nekade sin vän Leonidas Polk att ta med sin stab när han lämnade Braggs armé på senhösten 1863 för en ny befattning.  Samma sak kom Lee till insikt på sin sida på den östra krigsskådeplatsen, att det var viktigt att behålla en inarbetad och samtrimmad stab intakt. Braggs lösning var att hindra stabsofficerare att lämna och att den nya befälhavaren inte fick skapa sin egen stab. Lee valde en annan lösning, han försökte hitta en befälhavare som passade ihop med stabschefen och staben. Lee ville hitta konstellationer som kunde samarbeta ihop medan Bragg ville ha mer tvingade regler, i form av lagar.

Lees kårchef Thomas Jackson blir dödligt sårad vid slaget om Chancellorsville den 2 maj 1863. Lee blir tvungen att hitta en ersättare för Jackson.  Illustration: Kurz & Allison.

Jackson stupar

Lees största seger var slaget vid Chancellorsville vid 30 april till 6 maj 1863 men även en mycket kostsam sådan då hans viktigaste befälhavare Thomas ”Stonewall” Jackson blev dödligt sårad. Plötsligt stod andra kåren utan befälhavare. Under slaget hade A.P. Hill fått befälet men sårades även han så JEB Stuart fick temporärt befäl över kåren.  A.P. Hill fick sedan snart åter befälet för Stuart var inte aktuell som efterträdare eftersom han var kavallerist.  Lee tvekade med A.P. Hill då han hade haft en fejd med Jackson och Jacksons stab hade varit involverad i denna.  Alternativen för Lee var få men ett var Richard Ewell. Efter samtal med Ewell fick Lee beskedet att han hade inga problem med att ha kvar Jacksons stab. Lee var nöjd. Jacksons stabschef major Alexander S. Pendleton bad om ett möte med Lee och där han gav beskedet att staben var villig lämna om Ewell ville ta in sitt eget folk. Lee förklarade för Pendleton att detta inte skulle ske och han var tacksam om han, Pendleton, kunde stanna kvar på sin post för att bistå Ewell. Pendleton ville givetvis inte gå emot Lees önskan.  Samtidigt valde Lee att gå över till tre kårer där A.P. Hill fick befälet över den nya tredje kåren.

 

Richard H. Anderson, också känd som Fightin Dick, var bekant för första kåren. Han fick temporärt ta över när Longstreet sårades svårt i Wilderness 1864. Lee rådfrågande Longstreets stabschef Moxley Sorrel om ny kårbefälhavare till första kåren.

Longstreet såras

Nästa gång Lee förlorade en kårchef var när James Longstreet sårades 6 maj 1864 och han skulle var borta en längre tid. Denna gång kallade Lee till sig stabschefen för första kåren, överstelöjtnant Moxley Sorrel för att höra sig för hos honom vilket namn som skulle vara acceptabelt för staben som ny kårchef.  Lee hade tre namn i åtanke, Jubal Early, Edward Johnson och Richard H. Anderson. Sorrel ansåg att ” Early förmodligen var den mest skickligaste av de tre men också den som var mest impopulär hos kåren”.  Med kåren menade Sorrel givetvis staben, då normalt sett såg mannen i ledet de högre generalerna få gånger.  Den brittiska överstelöjtnant Arthur Freemantle som besökte Lees armé och var vid Stonewalls brigad den 1 juli 1863 då flera soldater kom fram till honom. De frågade om det var Longstreet som var generalen där framme, ”när jag svarade med ett jakande, sprang många hundra meter framåt för att få möjlighet att få se honom ordentligt”. 

 

Det hårda och blodiga slaget vid Chickamauga utkämpades 19 – 20 september. På bilden sydstatsinfanteri avancerar framåt genom skogen mot de federala trupperna. Illustration Alfred Waud

Staben kände honom

Sorrel ansåg att Johnson var för okänd för kåren trots att han hade ett utmärkt anseende. Men Lees tredje alternativ Anderson, också känd som Fightin Dick, var bekant för kåren. Sorrel sa: ”vi känner honom och kommer vara nöjd med honom. Han var länge brigadgeneral hos oss”.  Anderson hade lämnat första kåren 1863 inför Gettysburg och blev en av tre divisionschefer i tredje kåren. Lee själv hade stort förtroende för Anderson, så han utnämndes till kårbefälhavare för första kåren. Edward Johnson själv hade otur att bli krigsfånge strax efteråt då hans division råkade illa ut vid Spotsylvania den 12 maj 1864. Jubal Early fick till slut befäl över en kår. Han ersatte både Ewell och Hill temporärt innan han tog över andra kåren och genomförde en invasion som hotade Washington hösten 1864.

 

En skrämmande bild från slagfältet i Wilderness 1864.

Slutord

Lee försökte hålla sina staber intakta med samtal med Bragg var mer för klara regler och bestämmelser och samtidigt tryckte på hos Davis om lagförslag som förhindrade att staber splittrades av nya befälhavare och såg stabsofficerare viktig del av förbandet.  Det skulle inte vara upp till de enskilda befälhavarna att göra som de ville med stabsofficerare och utse vem som helst.

Vidare läsning:

Moxley Sorrel: At the right hand of Longstreet. Recollections of a Confederate staff officer. (Lincoln and London 1999)

Steven E. Woodworth: Jefferson Davis and his generals – The failure of Confederate command in the West. (Lawrence 1990)

Walter H.Taylor: General Lee. His Campaigns in Virginia 1861-1865. (Lincoln and London 1994)

Kriget i Vietnam

 ”USA:s brunvattens flotta” – Mobile Riverine Force

På 1960-talet hade USA:s flotta ingen erfarenhet av flodkrigföring utan det byggdes upp kapacitet från grunden. Senast USA:s flotta hade ägnat sig åt flodkrigföring var under amerikanska inbördeskriget (1861 – 1865) och nu skulle förband organiseras för krig på andra sidan jordklotet, i Vietnam.  

Patrullering och kontroll av flodtrafiken på Sydvietnams inre vattenvägar var en viktig uppgift för att hindra att vapen smugglades till Vietcong. Foto: NARA 

 

Med den växande amerikanska marina närvaron i Sydvietnam ökade intresset för flodkrig hos amerikanska krigsmakten och påskyndade utvecklingen av flodstyrkor som var kapabla att möta kommunistiskt inflytande i Mekongdeltat men även i övriga grunda vattenvägar i Sydvietnam. Det fanns få vägar i deltat och det främsta transportsättet var vattenvägarna. Dessa våtmarksområden var inte enbart Vietnams risbod då merparten av riset till det vietnamesiska folket kom härifrån, utan var även en tillflyktsort för gerillan som kunde ta ut skatt från fattiga bönder. Vattendragen kunde också användas för att transportera vapen, materiel och truppstyrkor till kritiska platser för Viet Congs krig mot Sydvietnams regering.

 

Eldsprutor var ett vapen som förekom i olika former. De användes ofta till att bränna av strandlinjen för att eliminera döljande vegetation. Foto: US Army

Nya fartygsklasser togs fram

1965 började amerikanska flottan med operationer i Mekongdeltat så utvecklade man snabbt sina egna specialiserade farkoster. Vid sidan av flodenheterna gällde det patrullfarkoster för de inre vattenvägarna vid kusten och de användes för att angripa infiltrerande fiendeenheter från Sydkinesiska sjön. Även om lärdomar från tidigare krig studerades var vissa av dessa farkoster mindre lämpliga för användning vid de utmaningar som flottan mötte. För att påskynda produktionen utnyttjade man ofta civila farkoster och byggde om dem för militärt bruk. Man hade dock inte tagit hänsyn till att de civila farkosterna var anpassade för optimala förhållanden – inte extrema.

 

Flodpatrullbåtar var en viktig komponent, de var snabba, flexibla och kunde avge ihållande automateld. Ett slags rörligt vattenburet kulsprutevärn. Foto: NARA

Lista på nya fartygsklasser

Flodpatrullbåt

Kustpatrullbåt

Attackunderstödsbåt

Bepansrad transportbåt

Monitor

Eldsprutebåt

Ledningsbåt

 Mekongdeltat krävde som sagt särskilda vattenfarkoster. Farkosterna var utformade på mycket olika sätt, men de hade gemensamma egenskaper som gjorde att de kunde användas vid operationer på vattenvägarna. De behövde endast ha litet djupgående för att kunna operera i strömmar och kanaler samt nära flodbankar manöverförmågan vid hög fart i begränsade vattenvägar var avgörande för framgång. Det skulle vara möjligt att framföra båtarna i låg fart, men de skulle också ha tillräcklig kapacitet för att användas för att i hög fart genskjuta fiendens vattenfarkoster, för att snabbt röra sig in i ett område innan fienden reagerade och för att göra undanmanövrer. Det krävdes att båtarna var lätta för att möjliggöra detta ringa djupgående samt den önskvärda manöverförmågan och farten.

 

Ett exempel på hur en monitor, Zippo, med eldsprutor arbetar. Foto: NARA

 

Exempel på vilka krav som ställdes kan vi titta närmare på kustpatrullbåten som skulle vara lämplig för inomskärspatrullering och flodpatrullering. Huvuddragen skulle vara:

• tillförlitlighet och robusthet

• skrov av annat material än trä samt med skydd för propeller och roder

mot grundstötning

• omkring femton meter i längd

• uthållighet för 650–800 kilometer lång patrullering

• 20–25 knops (37–46 kilometer per timme) fart

• långdistanskommunikationsutrustning som är kompatibel med arméns

och flygvapnets motsvarande utrustning

• tystgående

• bestyckning för begränsade offensiva insatser och självförsvar

• enkla hytter och inget kök

• djupmätare

• strålkastare

 

Patrull från 9. Infanteridivisionen rör sig i närområdet. Foto: US Army

För varje fartygsklass togs det fram liknande krav och ett krav som återkom var: tystgående. Vapen som var monterade på flodfarkoster var av nödvändighet lättviktsversioner. Tyngre vapen, deras lavetter och ammunition motverkade hög fart, som var avgörande för båtarna. Automatvapenkraft var önskvärd för dess förstörelseeffekt och möjlighet att hålla ned fienden. Både punkt- och områdesmål skulle engageras, på land och på vattenytan. Browning 12,7 mm M2-kulsprutan tillhandahöll den verkliga automateldkraften på flodfarkosterna. Två typer av 40 mm automatiska granatsprutor, eller vad flottan kallade 40 mm kulsprutor, användes också i stor utsträckning. Dessa var bra vapen för nedhållande eld, eftersom deras spränggranater hade en skaderadie på fyra och en halv meter. Givetvis hade ”slagskeppet” i den mobila flodstyrkan, fartygsklassen monitor, tyngre vapen. Det fanns versioner med torn som hade 40 mm automatkanon och andra versioner med torn som hade 10,5 cm haubits. Dessutom hade båda versioner 20 mm automatkanoner.

 

En flytande bas, USS Benewah, mitt i deltat. Olika typer av båtar ligger ankrade vid basen.  Notera helikopterplattan. USS Benewah var ett av den mobila flodstyrkans moderfartyg. Hon hade plats för 1 100 soldater och matförråd som kunde räcka i trettio dagar. Här kunde man bunkra upp och vila ut mellan uppdragen. Foto: NARA

Vietcong var inte detta enda hotet

Myggor, land- och vattenblodiglar, myror, skorpioner, tusenfotingar, ormar och flugor skapade många problem under kriget. Malaria, denguefeber, dysenteri, diarré, ”odiagnostiserad feber”, ”värmeutmattning” och uttorkning var vanliga åkommor. Till detta kom skyttegravsfot, som drabbade soldater som tillbringade så lite som tre dagar till fots. Ytvattnet var – och är fortfarande – inte säkert att dricka och saltvatten strömmade upp i floder och vattenvägar så långt som åttio kilometer från kusten.

 

Den bestyckade UH-1, Seawolf, eskorterar ett antal flodbåtar. Som mest hade förbandet närmare 40 helikoptrar i tjänst. Foto: US Navy

Understöd av attackhelikoptrar

Genom att floderna och biflödena i Mekongdeltat ofta smala och vindlande samt kantade med tjockt lövverk, vilket tillät gerillan att nära nog obehindrat röra sig på land. Detta gjorde att flodpatrullbåtar blev sårbara för raketanfall från Vietcongstyrkor som var nedgrävda i undervegetationen. Det ställde krav på luftunderstöd. Den 1 april 1967 bildade flottan 3. helikopterattackdivisionen (lätta), döpt till Seawolves, bestående av 24 Hueyhelikoptrar som tidigare hade tillhört armén. Varje Seawolf bestyckades fjorton 7 cm raketer, en 40 mm granatspruta, endera fyra flexibelt monterade M60-kulsprutor eller två 7,62 mm mini-guns, två dörrmonterade M60-kulsprutor, ibland en dörrmonterad 12,7 mm kulspruta och handeldvapen. Seawolves utförde nära flygunderstöd och spaning åt flodpatrullstyrkan som patrullerade och kontrollerade de bruna vattnen i Sydvietnam.

 

Infanterister har just lämnat landstigningsbåten och tar sig i land för att genomföra sina uppgifter. Foto: US Army

Skyttesoldater behövdes

En annan sak man insåg tidigt var att markstyrkorna i området skulle behöva vara specialutbildade för flodoperationer och att man inte kunde rotera dit vilket förband som helst. Förbandet som valdes blev 2. brigaden ur 9. infanteridivisionen. Brigaden bestod av tre infanteribataljoner, en artilleribataljon och ett ingenjörkompani. Vanligen skulle skyttesoldaterna landsättas i ett specifikt område där den militära underrättelsetjänsten hade identifierat fientlig aktivitet. Den skulle svepa genom området, ofta med blockerande styrkor insatta från parallella vattendrag eller med helikopter. Om man inte hittade något under svepet kunde stridspatrullering genomföras genom området och bakhåll etableras på natten på stigar och vattenvägar. Skyttesoldaterna kunde dras tillbaka samma dag som den sattes in eller stanna i området för upp till tre dagar. En av tre bataljoner skulle stanna på den flytande basen och torka upp och operationerna roterades.

 

Dubbla 12,7 mm kulsprutor på en flodpatrullbåt. Dessa utgjorde den tunga automateldkraften på flodpatrullbåtarna.

Slutet kom 1973

Det tog tid att bygga upp styrkan och den kom att stanna i Sydvietnam fram till 1973. När Richard Nixon vann 1968 års presidentval lovade han att avsluta konflikten i Sydostasien. Nixons administration kallade tillbakadragningsprogrammet för ”vietnamisering”, vilket innebar att krigföringen skulle föras tillbaka till den sydvietnamesiska militären. Flottstyrkan Vietnam avvecklades 1973. Då blev sydvietnamesiska flottan ensam ansvarig för alla operationer på Sydvietnams inre vattenvägar. USA:s engagemang i Vietnamkriget var därmed avslutat.

Olika typer av flytande baser skapades för styrkorna. Här kunde både den marina delen och helikoptrar ankra respektive landa för återhämtning och påfyllnad av sina förråd och ammunition. Foto: NARA

Vidare läsning:

Thomas j. Cutler: Brown Waters, Black Berets. (Annapolis 2000)

Robert K. Brigham: ARVN – Life and Death South Vietnamese Army. (Lawrence 2006)

Gordon L. Rottman et al: Tunnelkriget (Stockholm 2012)