Sverige och kalla kriget

Svenskt pansarvärn under kalla kriget

I slutet av 1970-talet började en revolution inom det svenska infanteriet, andelen terränggående fordon (terrängbilar och bandvagnar) ökade i rask takt. Den svenska infanteristen skulle inte längre gå eller cykla till slagfältet utan sitta uppsuttet i ett motordrivet fordon. Svenska armén hade fått en ny brigad, infanteribrigad 77, och från åren 1978/1979 genomfördes utbildningen för den nya förbandstypen på stor bredd inom armén. Jag lyfter här fram pansarvärnet i infanteribrigad 77 som skulle stoppa Sovjetunionens stridsvagnar och övriga pansarfordon.

 

Stridsvagnsminor

Överallt i brigaden fanns pansarvärnsförmåga och med rätt placerade minarbeten kunde man sänka motståndarens anfallstempo och förmåga att breddgruppera. Fältarbeten var en viktig del av brigadens strid. Brigadingenjörbataljon hade över 8 500 minor av olika typer. Foto: Lasse Sjögren.

 

Pansarskott m/68

Pansarskottet var ett lätt, enmans-, engångs pansarvärnsvapen avsett för bekämpning av pansarfordon.  Den 7,4 cm pansarspränggranaten hade laddning med riktad sprängverkan. Vapnet delades nästan ut som ammunition i brigaden, 1200 skulle en brigad utrustas med. Foto: Lasse Sjögren.

 

Granatgevär m/48

Sveriges stolthet: granatgevär m/48. Det är ett rekylfritt pansarvärnsvapen som har exporterats till ett stort antal länder. I en infanteribrigad 77 kom vapnet att finnas först och främst i de tre skyttebataljonerna. Totalt 145 granatgevär. Fiendens förmåga att bekämpa haubitsbataljonen i infanteribrigaden var nog större än att få bort alla ”sega gubbar” med bärbara pansarvärnsvapen ur buskarna. Foto: Lasse Sjögren.

 

Pansarvärnspjästerrängbil 1111

9 cm pansarvärnspjäsen 1110 togs fram som ersättare för pansarvärnskanoner, det var en pjäs som vägde betydligt mindre. När det kom till infanteribrigad 77 var pjäsen endast fordonsmonterad, både på terrängbil och bandvagn.  Pansarvärnspjästerrängbil 1111 byggde på terrängbil 11. De var organiserade i ett brigadpansarvärnskompani med 12 pansarvärnspjästerrängbil 1111 i brigaden. Foto: Lasse Sjögren.

Pansarvärnsbandvagn (pvbv 2062)

Både den nya pansarvärnspjästerrängbil 1111 och pansarvärnsbandvagn 2062 (på bilden) hade pjäshiss till sin 9 cm pansarvärnspjäs. Pjäshissen medgav att fler platser kunde användas som eldställningar och att en mindre del av fordon och besättning syntes vid eldgivning.  Det fanns 24 stycken i brigaden, två stycken i varje skyttekompani, alltså åtta per skyttebataljon. Foto: Lasse Sjögren

 

Infanterikanonvagn (Ikv 91)

Den nya Infanterikanonvagnen Ikv 91 med 9 cm lågtryckskanon var ett nytt pansarfordon som infanteribrigad 77 utrustades med från början.  Varje brigad hade ett kompani med 12. Det fanns 4 vagnar per pluton. Bandpansarvärnsplutonen var stridsenhet och delades inte.  Det var brigadens mest eldkraftiga pansarvärnsförband i början. Foto: Lasse Sjögren.

 

Pansarvärnsrobot 56

I början fanns ännu inte de nya pansarvärnsrobotarna, robot 56 Bill, på plats. Senare i nästa generation av infanteribrigad 77 (IB 77R) kom brigaden att utrustas med pansarvärnsrobotar. Den fungerade enligt principen ovanflygande toppattack (OTA) och var då den började levereras 1988 första pansarvärnsroboten i världen att använda denna metod. Svensk ingenjörskonst firar nya triumfer. Foto: Lasse Sjögren.

Läs mer om pansar och Fulda Gap under kalla kriget:

Sovjetisk pansaroffensiv och försvaret av Fulda Gap

När den sovjetiska stridsvagnen T-62 kom så var det något helt nytt, läs historien här

Vapenutveckling: den sovjetiska stridsvagnen T-62

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tyska pansartrupperna i Norge under andra världskriget

 

Falkenhorsts reserv

25. pansardivisionen i Norge 1942–1943

Parad med tyskt pansar i Oslo oktober 1940. Det hade inte funnits stridsvagnar i Norge före kriget så detta var något helt nytt i Norge.  Den tyska 25. Pansardivisionen kom senare att få en blandad mix av stridsvagnar, gamla franska bytesvagnar och mer moderna Panzer III och IV. Dock hade inte alla Panzer III bra kanoner 50 mm L/60 utan många hade den kortare varianten 50 mm L/42. Några hade till och med 37 mm kanoner. Foto: Riksarkivet Oslo

Generalöverste Nikolaus von Falkenhorst var tysk överbefälhavare i det ockuperade Norge. För att Falkenhorst skulle få handlingsfrihet vid behov ville Hitler skapa en stark reserv med bland annat en pansarkår. Falkenhorsts reserv skulle bestå av sex divisioner, varav två pansardivisioner.

Under 1942 började formeringen av en tysk pansardivision i Norge och den kom senare att få namnet 25. pansardivisionen. Syftet var att det skulle finnas en reserv i Norge i någon form så att generalöverste Nikolaus Falkenhorst skulle ha handlingsfrihet vid stor förändring av läget, till exempel Sveriges hållning eller en brittisk landstigning. Att ställa upp en pansardivision från grunden i Norge var inte det lättaste, eftersom all tung utrustning – till exempel stridsvagnar – måste transporteras till Norge. Dessutom rådde stor brist på kompetenta instruktörer.

Ledarskiktet med besökare i det ockuperade Norge, Vidkun Quisling, Heinrich Himmler, Josef Terboven, general Nikolaus von Falkenhorst, Wilhelm Rediess och Luftwaffes Karl Kitzinger. Foto: Riksarkivet Oslo

Den 52-årige generallöjtnanten Johannes Haarde fick uppdraget att skapa den nya divisionen. Han hade tidigare fört befälet över olika pansarbrigader när han den 26 januari 1942 fick befälet över 383. infanteridivisionen, en av de så kallade ”Rheingold”-divisionerna. Det var en alarmdivision för krissituationer på östfronten. Divisionen skulle skickas till östfronten via Bobrujsk till Orjol, men Haarde följde inte med divisionen utan beordrades till Norge för att formera 25. pansardivisionen i mitten av februari. Den nya pansardivisionens stab lämnade Hamburgs hamn den 26 mars 1942 och kom till Oslo via Kristiansand.

 

Fanns egentligen pansardivisionen?

Haarde anlände till Norge, men det var inte mycket till pansardivision som fanns. Där fanns 214. pansarbataljonen med gamla franska stridsvagnar och skytteregementet Oslo med tre motoriserade infanteribataljoner. Pansarbataljonen var förstärkt med ett pansarvärnskompani och ett 10 cm kanonbatteri. I Norge fanns varken utbildnings- eller övningsresurser för att snabbt ställa upp en pansardivision.

Divisionen började växa fram, men det gick långsamt. Krigsmaktens överkommando (OKW) hade sina prioriteringar annorstädes. I december 1942 anlände äntligen divisionens andra pansarbataljon till Oslo och den kom från norra Finland. Det var 40. pansarbataljonen för särskilda ändamål. Även denna bataljon hade franska stridsvagnar. Senare samma månad anlände staben för det nya 9. pansarregementet, där 214. bataljonen blev första bataljonen i regementet medan 40. bataljonen blev andra. Nu hade divisionen ett pansarregemente, även om många av vagnarna var franska erövrade stridsvagnar från 1940.

 

Generalmajor Adolf von Schell tog över divisionen i slutet av 1942. En del kanske känner igen hans namn, han har skrivit en skrift på 1930-talet som heter på engelska ”Battle Leadership” och använts flitigt av amerikanska marinkåren än idag. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-19994-031-08A/Hoffmann, Heinrich /CC-By-SA 3.0

Ny pansarbefälhavare anländer

Haarde blev i slutet av 1942 ersatt av generalmajor Adolf von Schell. Adolf von Schell som föddes år 1893 i Magdeburg var några år yngre än Haarde. Under första världskriget hade von Schell deltagit i strid vid fronten och blivit dekorerad med Järnkorset av både första och andra klass samt även sårad. När von Schell anlände till Norge i början av januari 1943 ansåg han att 25. pansardivisionen var en pansardivision bara till namnet. Divisionen hade visserligen två pansarbataljoner men med små och gamla stridsvagnar, en artilleribataljon med tre batterier i stället för ett artilleriregemente med tre artilleribataljoner och ett av de två infanteriregementena var inte motoriserat utan marscherade till fots.

Enligt von Schell var divisionens primära uppgift att vara ”brandkårsstyrka” för försvaret av Norge. 25. pansardivisionen i Norge rapporterade den 6 juli 1943 att divisionen inte var insatsberedd och att det saknades både fordon och vapen. Dessutom fanns det brister i utbildningen. För att vara en pansardivision i Norden hade dock divisionen bra stridsvagnsstyrka: 117 stridsvagnar, varav bara 57 vagnar var moderna (främst Panzer III). Övriga var franska eller föråldrade. Förplägnadsstyrka var 21 000 man, men detta berodde på att divisionen var ansvarig för allmän militärutbildning av 5 000 rekryter som egentligen inte tillhörde divisionen.

 

Organisationsstruktur för 25. pansardivisionen på sommaren 1943

Divisionens personalstyrka enligt listorna: 15 252 man

Divisionens verkliga personalstyrka: 14 283 man

Enheter:

divisionsstab

9. pansarregementet med två bataljoner

146. pansargrenadjärregementet med två bataljoner

147. pansargrenadjärregementet med två bataljoner

25. pansarspaningsbataljonen

91. artilleriregementet med tre bataljoner

87. pansarvärnsbataljonen

279. luftvärnsbataljonen

87. pionjärbataljonen

87. pansarsignalbataljonen

Pansarofficeraren Major Manfred Graf Strachwitz von Groß-Zauche und Kaminetz fick befälet över 9. pansarregementet i 25. pansardivisionen. Veteran från östfronten, där han hade fört befäl i pansargeneral Walther Nehrings 18. pansardivisionen. Ett annat känt familjenamn i divisionen var Guderian. Heinz Guderians son Kurt var stabsofficer i divisionen. 

Allt rann ut i sanden

Hitler ville skapa en stark reserv i Norge så att Falkenhorst skulle ha handlingsfrihet vid behov och gav besked i slutet av april. Reserven skulle under senhösten 1943 bestå av fyra infanteridivisioner och två pansardivisioner varav 25. var en av dem. Den nya andra pansardivisionen skulle skapas av förband från östfronten, kanske var det 26. pansardivisionen som höll på att formeras i Frankrike som Hitler tänkte på. Den kom emellertid i juli 1943 att skickas till Italien. Slaget om Italien hade inletts. 

 

Pansarinspektörn Heinz Guderian ansåg att hans gamle vän Adolf von Schell skulle ha en bandkanonbataljon till divisionens pansarartilleriregemente. Eftersom resurser inte fanns i Norge kom bataljonen att sättas upp i Jütebog, söder om Berlin. Men bataljonen skickades aldrig till Norge men följde med 25. pansardivision till östfronten. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-023-3497-18A/Wolff, Paul Dr. /CC.BY-SA 3.0

Den 20 augusti 1943 kom order om transport av 25. pansardivisionen till Frankrike. Sydnorge hade inte tillräckligt med resurser för att på kort tid avsluta formeringen av pansardivisionen, utan dessa resurser fanns i Frankrike. Divisionen skickades med sjötransport till Danmark, men allt och alla togs inte med. Divisionen färdigformerades i Frankrike och den 25 oktober 1943 började inlastningen av divisionen på järnvägsstationen i Amiens för destination östfronten. Arméns överkommando (OKH) behövde förband för östfronten så tillbaka till Norge ströks. Divisionen hann knappt lasta ut innan den sattes in strid mot erfarna sovjetiska förband under marskalk Nikolaj Vatutins ledning sydväst om Kiev. Det var nog många i divisionen som längtade tillbaka till Norge.

Vill du läsa mer om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tyska pansarvärnskanonvagnar

 

Tyska pansarjägare under andra världskriget

Under andra världskriget kom den tyska krigsmakten inte direkt att ta fram någon enhetlig pansarvärnskanonvagn utan en flora av fordon producerades. Jag har lyft fram en del av dessa tyska pansarjägare som togs fram under åren 1942–1945. Endast de som sattes i någon typ av tänkt serieproduktion har tagits med, därför är inte Elefant med i listan då denna byggdes endast för att Porsche hade ett antal chassis tillgängliga.

 

Jagdtiger

Tung pansarvärnskanonvagn som byggde på Kungstiger-chassis. Kanonen med kaliber 12,8 cm hade delad ammunition vilket gav låg eldhastighet och vagnen var tung, cirka 70 ton. Dessutom hade ingen av Tysklands motståndare så tungt bepansrade vagnar att det krävdes en 12,8 cm kanon utan den långa 8,8 cm och den långa 7,5 cm dög bra. Onödig splittring av resurser, bygga Jagdtiger istället för att satsa helt på Kungstiger. Få byggdes-

 

Nashorn

En lätt bepansrad pansarvärnskanonvagn, öppen upptill, och den hade den långa 8,8 cm kanonen (L/71). Vagnen led av många barnsjukdomar, så i början var fler vagnar på verkstad än ute i frontlinjen. Genom att vagnen inte var fullt bepansrad var den väldigt sårbar för indirekt eld. Kanonen gjorde att Nashorn inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar men det egna tunna pansaret gjorde att motståndaren inte heller hade några problem att bekämpa Nashorn.

 

Jagdpanzer IV

Här fanns olika beväpningsalternativ, först ut var vagnar med 7,5 cm L/48 men senare producerades vagnar med 7,5 cm L/70 (samma kanon som satt i Panthervagnar). Drygt 2 000 vagnar tillverkades 1944–1945 av de olika vagnstyperna. Men med tanke på att Sturmgeschütz III/IV redan fanns i produktion var det kanske lite onödigt att starta upp nya produktionslinjer med en annan vagnstyp. Visserligen var Jagdpanzer IV med 7,5 cm L/70 kanon en utmärkt pansarvärnskanonvagn, som inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar.

 

Marder

Temporär lösning som var väldigt framgångsrik. Gamla stridsvagnschassin som till exempel Panzer II och Panzer 38 (t) blev av med sina torn med 20 mm kanoner eller 37 mm kanoner och de ersattes med en överbyggnad som hade en fast riktad kanon. Antingen långa 7,5 cm kanoner (L/46) eller erövrade sovjetiska långa 7,6 cm kanoner (L/48). Tyska förband på östfronten fick rörlig pansarvärnsförmåga mot sovjetiska T-34:or och KV-1:or under 1942–1943.

 

Sturmgeschütz

Stormkanonvagn vars roll egentligen inte var pansarvärn inledningsvis. Först framtagen för att understödja infanteriets strid med sin korta 7,5 cm men striderna på östfronten 1941 gjorde att förbättrad pansarvärnsförmåga efterfrågades. Under 1942 började vagnar först med långa 7,5 cm L/43, senare med L/48 anlända till östfronten. Sturmgeschütz byggdes både på Panzer III som Panzer IV-baserade chassin.  Det kom även en variant med 10,5 cm haubits under 1942 för infanteriunderstöd. Över 11 000 vagnar byggdes totalt av de olika modellerna.

 

Jagdpanther

Den ultimata stridsvagnsdödaren avseende skydd, rörlighet och eldkraft. Bra pansarskydd frontalt och den långa 8,8 cm kanonen (L/71) gjorde att vagnen inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar. Vagnen producerades i begränsat antal, endast 413 stycken från januari 1944 till krigets slut. Chassit till vagnen baserades på Pantherstridsvagnen, som många anser som andra världskrigets bästa stridsvagn.

 

Hetzer

Det tyska infanteriets bästa pansarvärn. Vagnen, som byggde på ett chassi från Panzer 38(t) även känd som Stridsvagn m/41 i Sverige, var verkligen anpassad för massproduktion. Från produktionsstarten i april 1944 till krigsslutet producerades 2 584 vagnar. Bra frontalt pansarskydd, dock sämre sidopansar, med en godkänd kanon, 7,5 cm L/48. Vagnen vägde endast 16 ton och hade god rörlighet på väg.  Målet var att varje tysk infanteridivision skulle ha ett pansarvärnskompani med 14 Hetzer.

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Östfronten under andra världskriget - Stalingrad

 

Slaget om Stalingrad – sju befälhavare

Kampen om Stalingrad blev redan under andra världskriget legendarisk och episk. Här slogs de sovjetiska försvararna med ryggen mot floden Volga medan soldater från Hitlers krigsmaskin, den tyska 6. armén, försökte erövra varje sten av staden. Jag har valt ut några tongivande generaler på själva slagfältet som genom detta slag skrev in sig i historieböckerna.

 

Befälhavaren för LI. kåren Walther von Seydlitz-Kurzbach är mannen till vänster och mannen som spanar mot fronten är arméchefen Friedrich Paulus . Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe, NAC

En omstridd tysk general vid Stalingrad var Walther von Seydlitz-Kurzbach. Till sommaroffensiven 1942 kom von Seydlitz-Kurzbach att föra befäl över LI. kåren som ingick i tyska 6. armén under Paulus. Det var i Stalingrad det började, von Seydlitz-Kurzbach skrev den 25 november 1942 en skrivelse med rubriken ” Arméledning utan samvete” där han yrkade på att tyska 6. armén skulle bryta sig ur och inte lyda ordern från arméns överkommando OKH om igelkottsförsvar och stå fast. Tyska 6- arméns befälhavare Paulus med stöd från sin stabschef Schmidt följde Hitlers order om att hålla ut och försvara, von Seydlitz-Kurzbach hade egentligen ingen plan utan snarare var bara negativ. Så han kom att avvakta det oundvikliga slutet som han såg det.  Som krigsfånge kom von Seydlitz-Kurzbach att arbeta för Stalin och Sovjet inom Bund Deutscher Offiziere (BDO) som bildades i september 1943 där han blev ordförande. Totalt var det 95 tyska officerare vid bildandet. BDO kom att samarbeta Nationalkommittén för ett fritt Tyskland (NKFD), som till del utgjordes av tyska emigrerade kommunister. BDO upplöstes efter kriget av Stalin och några år senare i juli 1950 dömdes von Seydlitz-Kurzbach till 25 års fängelse som krigsförbrytare i en rättegång i Moskva. Han hade redan dömts till döden som landsförrädare i sin frånvaro i Tyskland i april 1944 och hans fru och fyra barn hade tagits i förvar. Dock 1955 släpptes han ur sovjetiskt fängelse och skickades till Västtyskland, där blev hans dödsdom från 1944 upphävd 1956. Han levde sedan i Västtyskland fram till sin död 1976. 

 

Arthur Schmidt i mitten vid kapitulation 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-F0316-0204-005 / CC-BY-SA 3.0

Stabschef till Paulus i tyska 6. armén var general Arthur Schmidt. Han föddes 25 oktober 1895. En erfaren stabsofficer som under lång tid hade varit stabschef för tyska 5. kåren, från oktober 1940 till mars 1942. Kåren deltog i slaget om Moskva 1941-42. Schmidt fick tyska korset i guld den 26 januari 1942. Det är bra om en befälhavare och en stabschef kompletterar varandra och ser på saker annorlunda som fältmarskalk Walter von Reichenau och Paulus hade gjort när Paulus var stabschef för 6. armén. Det blir mer dynamiskt. Paulus och Schmidt var för lika, såg på saker nästa på samma sätt fast Schmidt var striktare och hårdare. Båda följde Hitlers order om att hålla ut plikttroget. Hitler tilldelade Schmidt riddarkorset den 6 januari 1943. Hitler befordrade och delade medaljer till de inringade i fickan som uppmuntran medan luftbron och inbrytningen fallerade. En dryg vecka efter Schmidts riddarkors fick Paulus eklöven till sitt. Schmidt vek sig inte heller i fångenskap utan vägrade samarbeta med Sovjetunionen. Han satt i fångenskap till 1955 då han fick återvända till Tyskland., det vill säga Västtyskland. På bilden stabschefen Arthur Schmidt (i mitten) vid kapitulationen. Till vänster i bild arméchef Friedrich Paulus och till höger i bild överste Wilhelm Adam, arméadjutant. Han blev senare generalmajor i östtyska armén (NVA).

 Rodion Malinovskij. En bild efter kriget är över och nu råder kalla kriget Foto:topwar.ru

Generallöjtnant Rodion Malinovskij var en erfaren befälhavare och hade en mycket annorlunda bakgrund jämfört med andra sovjetiska befälhavare. Han föddes i Odessa 11 november 1898.  Malinovskij lyckades smita med ett trupptåg på väg västerut och redan från 1914 att tjänstgöra vid fronten. Han stred både på östfronten och västfronten under första världskriget. Han dekorerades med St.George-korset, fjärde graden, för sin insats på östfronten 1915 och han hade inte ens fyllt 18 år. Senare fick Malinovskij Croix de guerre för sina bedrifter i Frankrike dit han skickades under 1916 med den ryska expeditionskåren som stred i Frankrike. När första världskriget tog slut återvände han till Ryssland via Vladivostok.  Malinovskij var och stred i Spanien (januari 1937 till maj 1938) under spanska inbördeskriget. När tyskarna anföll den 22 juni 1941 förde Malinovskij befäl över en skyttekår. Malinovskij steg i graderna, fick befälet över en armé, sedan en front temporärt innan det åter blev en armé, 66., som utmärkte sig i försvaret av Stalingrad. Generallöjtnant Malinovskij fick strax efter ta befälet över den nya 2. gardesarmén. Malinovskij och hans armé hindrade den tyska fältmarskalken Erich von Manstein att med sina tyska pansartrupper att nå in till den inringade staden och tyska 6. armén. På bilden marskalken Rodion Malinovskij efter kriget.

 Erich von Manstein står längst till vänster i bilden och i mitten står Adolf Hitler. Foto: Wikipedia Commons

Valet av fältmarskalk Erich von Manstein, född 24 november 1887, för armégrupp Don kan ses som en slump, han fanns med sin tyska 11. armén uppe i norr vid Leningrad. Den 20 november 1942 kommer beskedet att 11.armén ska bli den nya armégrupp Don som ska sättas in vid Stalingrad där kris med stora bokstäver hade uppstått. Staben för 11. armén blev armégrupp Don som tog befälet över 4. pansararmén, 6. armén, rumänska 3. och 4. armén med uppgift att stabilisera och lösa situationen vid Stalingrad. Egentligen hade von Manstein inte tyska 6. armén under sitt befäl eftersom Paulus fick sina order direkt från Hitler via tyska arméns överkommando OKH. Kris efter kris uppstod i striderna om Stalingrad men von Manstein lyckades till slut under februari-mars 1943 få stopp på Röda Arméns offensiver samt återta en del förlorade områden, i tredje slaget om Charkov. von Manstein stannade kvar som armégruppsbefälhavare till mars 1944 då Hitler tills slut lät honom gå. På bilden von Manstein (längst till vänster i bild) i stabsmöte med Adolf Hitler, bakom Hitler står Mansteins stabsofficer Theodor Busse. Han förde senare befälet över tyska 9. armén under slutstriden vid Berlin 1945. Till höger om Hitler står arméns generalstabschef Kurt Zeitzler.

Konstantin Rokossovskij vid Stalingrad, Foto: Wikipedia Commons

Stalingrads befriare. Konstantin Rokossovskij var en av tre sovjetiska frontbefälhavare vid Stalingrad. De andra två var Nikolaj Vatutin och Andrej Jeremenko. Anfallet mot den tyska 6. armén inleddes den 19 november 1942. Rokossovskij fick till slut äran att slå de inringade trupperna i fickan i operation Kolsto, som inleddes den 10 januari 1943 och var över den 2 februari 1943. Rokossovskij hade fastnat i Stalins utrensningar av Röda Armén innan kriget. Han blev avskedad och fängslad. Senare blev Rokossovskij återanställd av Röda Armén men det först efter flera år. Från sensommaren 1937 till tidigt på våren 1940 satt han fängslad hos NKVD. Rokossovskij återfick sin gamla post, befälhavare över 5.kavallerikåren. Han förde befäl över 16. armén vid slaget om Moskva och Centralfronten vid slaget vid Kursk sommaren 1943.  

 Friedrich Paulus, Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24575 /Mittelstaedt, Heinz /CC-By-SA 3.0

General Friedrich Paulus fick ta över tyska 6. armén efter fältmarskalk Walter von Reichenau, som för övrigt dog den 17 januari 1942 i en hjärtattack, i januari 1942. Paulus var stabsofficer och hade varken fört befäl över division eller kår. Dessutom var hans ledarstil annorlunda mot von Reichenau som var en som ledde från fronten medan Paulus var en general som mer styrde från skrivbordet. Dessutom var von Reichenau brutalare, van vid snabba beslut och hade inga problem med det totala kriget medan Paulus var mer en tänkare och ville inte genomföra förhastade beslut samtidigt att inte samma hårda syn som von Reichenau på det totala kriget. Paulus och tyska 6. tyska armén blev inringade vid Stalingrad och kapitulerade 31 januari 1943. Hitler hade hoppats att Paulus skulle begå självmord genom att befordra honom till fältmarskalk den 30 januari 1943 för en tysk fältmarskalk kapitulerar inte. Sista resterna i Stalingrad gav upp den 2 februari 1943.  

Vasilij Tjujkov med sin stab vid Stalingrad. Mannen till vänster i bild är hans stabschef Nikolaj Krylov och han själv är i mitten. Foto: mil.ru

Det var många sovjetiska arméer som deltog i slaget och speciellt en, sovjetiska 62. armén, blev berömd för det hårdnackade försvaret i Stalingrads ruiner med ryggen mot Volga. Arméchefen generallöjtnant Vasilij Tjujkov hade faktiskt missat striderna på östfronten innan Stalingrad. Han hade nämligen varit militärattaché i Kina, alltså hos nationalisterna, sedan december 1940, kom tillbaka i maj 1942 och fick senare i september 1942 befälet över 62. armén och anlände till Stalingrad samtidigt som de tyska förtrupperna började nå fram stadens förorter. Resten är historia. Tjujkov är också ett namn som är bekant från finska vinterkriget (30 november 1939 till 13 mars 1940).  Han tog över befälet över sovjetiska 9. armén och det var hans trupper som råkade illa ut vid Raatevägen. Så istället för att bli känd som en förlorare kom Tjujkov med sin insats vid Stalingrad skriva in sig som en segrare istället. Efter Stalingrad blev 62. armén utnämnd till 8. gardesarmén för sin insats och deltog senare i slaget om Berlin. Tjujkov stannade kvar som befälhavare för armén under hela kriget. På bilden staben hos 62. armén under slaget vid Stalingrad. Tjujkov (i mitten) i samtal med den legendariska divisionschefen för 13. gardesdivisionen Aleksandr Rodimtsev (med ryggen mot kameran).

Några tips till vidare läsning:

Frankson, Anders: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Hellbeck, Jochen: Stalingradprotokollen – Sovjetiska samtidsvittnen berättar om slaget. (Stockholm 2013)

Poulsen, Bo: Dödskampen: Kriget på östfronten 1941–1945. (Lund 2018)

Rotundo, Louis (red): Battle for Stalingrad. The 1943 Soviet General Staff Study. (London 1989)

Zetterling, Niklas: Hitler mot Stalin: kampen på östfronten 1941–45. (Stockholm 2009)

Sverige och kalla kriget

 

Arméns slägga i Skåne – pansarbrigader

Klassisk bild på pansarbrigaden, stridsvagn 103 i samverkan med pansarbandvagn 302.  Detta är uppvisning snarare än visa hur ett faktiskt anfall skulle genomföras, då här bestämmer infanteristen takten på anfallet och inte stridsvagnen. En pansarbrigad hade 72 stridsvagnar fördelade på tre pansarbataljoner. Varje bataljon hade två stridsvagnskompanier med tolv vagnar i varje. Bataljonen hade också två pansarskyttekompanier och ett haubitskompani med fyra 10,5 cm haubits m/40. Foto: Lasse Sjögren / Krigsarkivet

Under 1950-talet förändrades hotbilden för Sverige med anledning av att Warsawapakten bildades och att nya modernare vapensystem infördes i främst Sovjetunionen. Västtyskland fick åter ha en krigsmakt och Bundeswehr bildade 1955. De var även året som Västtyskland gick med Nato. Samma år bildades även Warszawapakten som motvikt till Nato. Helt klart stod nu två starka maktblock emot varandra med Sverige som buffert emellan dessa maktblock. Mekaniseringen och moderniseringen av deras arméer ökade samtidigt vilket gjorde Sveriges situation mer sårbar mitt emellan dessa maktblock. De svenska pansarbrigaderna som fanns under 1950-talet var egentligen bara pansarbrigader till namnet. Det fanns stora brister, till exempel det fanns stridsvagnar, karosspansarbilar och även traktorer. Vissa soldater cykeltolkade och deras skydd var obefintligt.  I praktiken kom brigaden att uppträda i två delar, den rörliga delen med pansarskydd och den mjuka delen, som fick öknamnet ”lantbruksutställningen”. Alla på ledande befattningar insåg att något måste göras!

Den andra vagnen som svenska pansarbrigaderna hade var Centurion (Stridsvagn 101 och 102). Klassisk brittisk stridsvagn som deltagit i många krig. Svenska armén hade flera olika versioner av vagnen och tillsammans med Stridsvagn 103 utgjorde dessa stridsvagnar stommen i det svenska pansarvapnet under många år. Foto: Krigsarkivet

Revingeförsöken vid dåvarande I 7 under 1961–62 visade på det behövdes nya grepp. Från Västtyskland kom generalmajor Heinz-Günther Guderian (son till Heinz Guderian) på besök till Revingehed som rådgivare. Sakta men säkert började den nya pansarbrigaden, PB 63 att ta form. De svenska pansartrupperna föddes 1942 men med PB 63 kom Sverige få pansarbrigader istället för förstärkta infanteribrigader med stridsvagnar. En viktig anledning till detta var att pansarbandvagnar för pansarskyttesoldaterna infördes. Cykeltolkning försvann helt som transportmedel. Först kom pansarbandvagn 301, som var ombyggda stridsvagn m/41. Det fanns bara 220 stycken chassier att tillgå så införande blev begränsat. De första vagnarna togs i tjänst i början av 1960-talet. Många lärdomar drogs med dessa pansarbandvagnar men de var endast en tillfällig lösning. De kom snart att ersättas av en helt nyutvecklad pansarbandvagn 302.

Svensk ingenjörskonst Pansarbandvagn 302. Den 25 februari 1966 levererades det första seriefordonet till P 1 i Enköping. Sverige fick då ett pansarskyttefordon med bättre beväpning, 20 mm automatkanon, och skydd jämfört med USA:s M113 som också togs i tjänst under 1960-talet. Sverige kan sägas ha fått ett stridsfordon medan USA fick en slagfältstaxi. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Svensk teknik i världsklass

Svensk teknikkunnande visade här sina framfötter. Den 25 februari 1966 levererades det första seriefordonet till P 1 i Enköping. Sverige fick då ett pansarskyttefordon med bättre beväpning, 20 mm automatkanon, och skydd jämfört med USA:s M113 som också togs i tjänst under 1960-talet. Sverige kan sägas ha fått ett stridsfordon medan USA fick en slagfältstaxi. Konstruktionen av Pbv 302 har uppfattats som mycket lyckad. Motorn var driftsäker och slitstark. Vagnen var lätt att hantera, framkomligheten mycket god och driftskostnaderna relativt låga. Nästan 650 pansarbandvagn 302 kom att levereras men kom inte att räcka till alla sex PB 63 som organiseras, dock alla Skånes pansarbrigader blev fullt utrustade.

Personlastterrängbil 903 (Pltgb 903), Valpen, var ett fordon som anskaffades i stort antal av Försvarsmakten.  Många av delarna i detta fordon kom från Volvos standardkomponenter från denna tid, exempelvis motorn som i grunden var densamma som satt i Amazonen och i Duetten.  Den kom senare att ersättas av Terrängbil 11 (Tgb 11). Pansarspaningskompaniet i pansarbrigaden hade fyra spaningsplutoner, två med tre stycken Pbv 302 och två med tre stycken Pltgb 903. Hela kompaniet hade 10 Pltgb 903 plus 4 Pvpjtgb 9031 i pansarvärnspluton. Foto: Anders Franksons bildarkiv 

Ny standard – 10,5 cm

Nya stridsvagnar behövdes också, Stridsvagn 81 och Stridsvagn 74 ansågs vara otillräckliga jämfört med vad omvärlden hade. Det behövdes vagnar tyngre kanoner, Natos nya standard var 10,5 cm kanoner. Stridsvagn 101 med 10,5 cm kanoner beställdes från Storbritannien, 81:orna byggdes om till 102:or samt Stridsvagn 103 tillfördes till pansartrupperna.  Så 10,5 cm kom att bli svensk standard fram till 1994 då de första Leopard 2, Stridsvagn 121 levererades.

 

I början av 1950-talet, köpte Försvaret in 96 exemplar av den franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk försvaret att betecknas 15,5 cm haubits F och den fick smeknamnet "fransyskan". Bofors byggde även ett antal pjäser på licens.  Pansarhaubitsbataljonen i pansarbrigaderna hade tolv sådana pjäser. Foto: Anders Franksons bildarkiv 

Terrängbildraget artilleri

Brigaden hade tre pansarbataljoner, vardera drygt 1000 man och 24 stridsvagnar samt 34 pansarbandvagnar. Pansarbataljonen ansågs som den enhet som skulle göra jobbet på slagfältet och där skulle en effektiv samverkan åstadkommas mellan stridsvagnskompanierna och pansarskyttekompanierna. Varje bataljon hade två stridsvagnskompanier och två pansarskyttekompanier. Pansarbataljonen hade eget artilleri, ett haubitskompani med fyra 10,5 cm haubits m/40, vilket inte alls hade funnits tidigare.  Medan pansarbrigadartilleribataljonen erhöll 12 stycken franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk försvaret att betecknas 15,5 cm haubits F och den fick smeknamnet "fransyskan". Det var en uppgradering mot tidigare pansarbrigader som hade haft 10,5 cm haubitsar. Artilleriet i brigaden blev terrängbildraget men saknade splitterskydd. Det saknades ekonomiska medel för att upprusta till bandkanoner som var planerat. En svaghet i brigaden.

 

Pansarbrigad m/63

Cirka 5700 man

72 stridsvagnar

110 pansarbandvagnar

24 artilleripjäser (12 – 10, 5 cm, 12 – 15 cm)

 

Bärgningsbandvagn 82 var ett bandgående bärgningsfordon som var utrustat med vinsch, lastkran, schaktblad och markstöd. Bgbv 82 ingick med en vagn i varje stridsvagnskompani med stridsvagn 103, den tyngre Bgbv 81 ingick med Centurionvagnarna..  Vagnen kom i tjänst 1972 och 24 stycken byggdes.  Samma torn som finns på Pbv 302 fanns även här. Foto: Anders Frankson bildarkiv 

Även om en ny organisation hade skapats redan 1963 dröjde till 1973 innan samtliga sex pansarbrigader var i stort sett utrustade enligt de fastställda utrustningslistorna. Stridsvagnar i Pansarbrigad 63 kom att bli Centurion (Stridsvagn 101 och 102) eller Stridsvagns S (Stridsvagn 103). Pansarbandvagn blev Pbv 302 men i brigaderna som sattes upp av P 1 och P 10 fanns bara 50% av antalet pansarbandvagnar. Ett pansarskyttekompani i varje pansarbataljon var utrustat med lastterrängbilar som substitut.

Pansarbrigad 63  innebar ett organisatoriskt lyft för hela armén.

Stridsvagn 101 – PB 6

Stridsvagn 102 – PB 10 och PB 26

Stridsvagn 103 – PB 7, PB 8 och PB 9

Tre av dessa (7, 8 och 26) skulle mobiliseras i Skåne medan två (9 och 10) skulle tillföras försvaret av Skåne, endast PB 6 planerades för insats i Mälardalsregionen.

 

Fördelar och nackdelar

Pansarbataljonens organisation som vi redan har nämnt var väldigt lyckad och den bibehölls förutom med mindre justeringar under drygt 30 år. Och nu dammas den av igen när armén igen börjar sätta upp mekaniserade bataljoner med samma indelning. En viktig detalj i brigaden var de två särskilda pansarvärnskompanier som fanns i brigaden.  Dessa sammansatta pansarvärnskompanier avsågs som flankskydd och var en viktig förändring för brigadens strid och ökade brigadchefens handlingsfrihet. Härmed kunde brigadchefen med sina tre pansarbataljoner kraftsamla dessa för anfallsuppgifter. Pansarbataljonerna behövde inte avdela kompanier för flankskydd.  En annan positiv utveckling i brigaden var att pansarspaningskompaniet förstärktes med pansarbandvagnar men spaningen kunde inte helt mekaniseras. Pansarspaningskompaniet hade fyra spaningsplutoner där två fick Pbv 302 medan de andra två fick terrängbilar som saknade splitterskydd. Därutöver fanns en pansarvärnspluton med fyra pansarvärnsterrängbilar med 9 cm pansarvärnspjäser (Huggpipan).

Pansarvärnspjästerrängbil 9031 (Pvpjtgb 9031) organiserades i pansarvärnsplutoner i Pansarbrigad m/63. Plutonen innehöll fyra pansarvärnsgrupper med ett fordon i varje grupp. Det ingick en pansarvärnspluton i pansarspaningskompaniet, pansarskyttekompanierna och i pansarvärnskompaniet. Totalt var det 32 fordon per pansarbrigad. Pansarvärnskompaniets övriga plutoner var en pansarrobotpluton med robot 53 Bantam och pansarskyttepluton med Pltgb 903 och 4 granatgevär m/48. 

De störst svagheterna var pansarbrigadens luftvärn som var traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner med cykeltolkande luftvärnssoldater samt att det inte fanns en klar taktik för minröjning utarbetat för brigaden. Problemet med luftvärnet var att de luftvärnskanonvagnar som fanns i tjänst var för gamla och behövde pensioneras samtidigt som det inte fanns pengar för nya.  Så brigadens luftvärn blev äldre dragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner.  En singelmonterad kanon hade otillräcklig eldkraft, vilket redan uppdagades under andra världskriget. Denna brist kom att existera under lång tid i pansarbrigaderna. Utvecklingsarbetet med minröjningsmaterial tog fart först på 1980-talet.  Pansarbrigaden behövde minfria stråk i öppen terräng för att kunna anfalla samtidigt som de försvarsgrupperade brigaderna ville täppa igen dessa för att hindra motståndarens  pansarförbands anfall.

Allt fler nya stridsvagn T-72 kom att tas i tjänst hos de sovjetiska pansarstyrkorna. Denna vagn var någon helt annat än T-55:an, som hade 10 cm räfflad kanon och nu kom stridsvagnar med 12,5 slätborrad kanon. Även förbättrat pansarskydd. Foto: okänd

Ändrad hotbild

Hotbilden mot Skåne under kalla kriget var Warszawapakten. På 1970-talet kom hotbilden att förändras till det värre. Bättre långräckviddigt sovjetiskt attackflyg, Su-24 introducerades, och den sovjetiska armén utvecklade nya pansarfordon som levererades i allt större antal. Till exempel den nya stridsvagnen T-72 med 12,5 cm kanon som kom att bli känd 1977 när den franske försvarsministern besökte Moskva.  Vad man inte visste då var att redan hade över två tusen T.-72:or producerade och ytterligare drygt tusen vagnar lämnade produktionsbanden varje år, så innan 1977 var över passerades tre tusen byggda T-72:or. En annan viktig milstolpe som inträffade i stort sett samtidigt var att de sovjetiska luftburna trupperna fick nya pansarskyttefordon av typ BMD-1. De var speciellt utvecklade för att släppas med fallskärm. Det fanns tre sovjetiska luftsättningsdivisioner i närheten av Östersjön och en division hade 8 500 man vid full styrka. Detta nya splitterskyddade fordon var bestyckade med en 7,3 cm lågtryckskanon och pansarvärnsrobot. Detta gav de sovjetiska luftburna förbandet en helt annan eldkraft och rörlighet som inte fanns tidigare. För oss i Sverige var det en helt ny hotbild och vi fick tänka om vad gällde strid mot luftburen trupp.

 

De sovjetiska luftlandsättningsdivisionerna kom att utrustas med BMD-1, dessa nya splitterskyddade fordon var bestyckade med en 7,3 cm lågtryckskanon och pansarvärnsrobot. De sovjetiska luftburna förbanden fick en helt annan eldkraft och rörlighet som inte hade funnits tidigare. Foto: Krigsarkivet

1980-talet

Svenska försvaret var uppbyggt för att möta en invasion och det krävde stora resurser.  Men på 1970-talet och 1980-talet minskade anslagen. Nya tider kom och pansarbrigaderna reducerades till fyra stycken. Skånes tre egna pansarbrigader fanns dock kvar. Robot 70-system började tillföras pansarbrigaderna och svenska armén började sätta upp sin första mekaniserade brigad. Det var PB 10 som hade lagts ner 1974 som återuppstod som MekB 10. Samtidigt tog utvecklingen av Stridsfordon 90 fart men det är senare historia.  Pansarbrigad 63 var ett lyft för hela armén och försvaret av Skåne, helt enligt det nya arméreglementet från 1963, AR II, ”Slå hårt – slå snabbt”. Organisationsstrukturen höll i nästan 30 år och har i viss mån återuppstått igen i 2018 års organisation.

Senare fick pansarbrigaderna minvältar till varje pansarkompani, dessa kunde monteras på vid behov. Detta förbättrade pansarbataljonens anfallsförmåga i händelse av fientliga mineringar. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Mer om infanteribrigad 77:

Pansarvärnsvapen hos infanteriet 

Sovjetunionens stridsvagn T-62, läs mer här:

Ett misslyckande i stridsvagnsdesign

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html