Luftwaffes markstridsförband i Normandie

 Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Hermann Göring hade många strängar på sin lyra men den mest kända och hans viktigaste post var som befälhavare över Luftwaffe, det tyska flygvapnet.  När Hitler bröt mot Versaille-fördraget fick Göring uppgiften att bygga upp det tyska flygvapnet och luftförsvaret så både stridsflygplan och luftvärn hamnade hos Göring. Han fick också småningom ansvaret för fallskärmsjägarförbanden.

Tyska fallskärmsjägare i Normandie utrustade med kulsprutepistoler, raketgevär Panzerschreck och pansarskott Panzerfaust. Bakom dem en utslagen amerikansk stridsvagn M4A3 Sherman. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Med tanke på att Göring var flygvapenchef är det imponerade att Luftwaffe kunde påbörja formeringen av 37 markstridsdivisioner för fronttjänst och då är inte en enda luftvärnsdivision medräknad (det sattes upp 31 stycken). Det kan jämföras med Reichsführer-SS Heinrich Himmler som lyckades sätta upp 38 divisioner för fronten, och precis som Himmler var inte alla Görings divisioner kompletta och fullständiga.

Tyskarnas fallskärmjägardivisioner anno 1944 hade precis som tyska infanteridivisioner tunga vapen som artilleripjäser, pansarvärnskanoner och luftvärnsautomatkanoner. På bilden fallskärmsjägare i Normandie 1944 med sin 7,5 cm pansarvärnskanon Pak 40 redo för nästa allierade anfall. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-582-2120-07A / CC-BY-SA 3.0

Större markstridsförband från Luftwaffe i Normandie 1944

3. fallskärmsjägardivisionen (drygt 17 000 man)

5. fallskärmsjägardivisionen (drygt 12 000 man)

Stridsgrupp 6. Fallskärmsjägardivisionen (cirka 3 500 man)

6. fallskärmsjägarregemente (cirka 4 500 man)

16. Luftwaffe fältdivisionen  (cirka 10 000 man)

12. fallskärmsstormkanonbrigaden (cirka 600 man)

III. luftvärnskåren (cirka 12 000 man) 

Högkvarter från Luftwaffe

II. fallskärmskåren (cirka 3 500 man)

Räknar vi ihop förbanden ovan verkar det som Luftwaffes markstridsförband bidrog med minst 63 000 soldater till tyskarnas arméer i Normandie. Det var säkert fler då finns antal mindre förband, bataljoner och kompanier, som var från Luftwaffe och de är inte listade ovan. Det gör att nästan var sjunde soldat kom från Lufwaffe.  Waffen-SS hade i Normandie större antal soldater i sina markstridsförband, då Waffen-SS hade sex kompletta divisioner på plats och två kårhögkvarter, så det verkar ha varit drygt 110 000 SS-soldater på plats.

En amerikansk soldat undersöker en tysk stormkanonvagn Sturmgeschutz IIIG. Även Luftwaffe kom att ha denna vagn i tjänst, så inte bara armén och Waffen-SS.  Hos 12. fallskärmsstormkanonbrigaden och ett kompani pansarvärn hos 16. Luftwaffe fältdivisionen. Foto: NARA

Luftwaffes III. luftvärnskår i strid

Som tidigare nämnts satte Luftwaffe upp 31 luftvärnsdivisioner och flera av Görings luftvärnsförband kom att sättas in i strid, både som pansarvärn och artilleri, vid fronten. I Normandie 1944  kom ett annorlunda förband, III. luftvärnskåren, att utsättas för hårda strider.  Dess styrka den 6 juni 1944 då de allierade gick land var cirka 12 000 man och ett stort antal luftvärnskanoner av olika typer.  Under striderna i Normandie förlorade kåren nästan 6 000 man fram till den drogs ur striderna i slutet av augusti 1944.  Så det var inte bara Luftwaffes fallskärmsjägare, infanterister och stridspiloter som maldes ner i krigets malström utan även luftvärnet.

Generallöjtnant Wolfgang Pickert förde befälet över III. luftvärnskåren i Normandie 1944. Artilleriofficer i armén under första världskriget och gick över till Luftwaffe 1935. Foto: Narodowe Archiwum Ayfrowe

Chef för kåren

Wolfgang Pickert (1897–1984) började sin karriär som artilleriofficer i tyska armén. Under 1935 kom Pickert att träda över till Luftwaffe. Pickert tog befälet över 9. luftvärnsdivisionen sommaren 1942. Denna division gick under vid Stalingrad. Pickert klarade sig då han hade flugits ut. Detta på grund av att han efter en högre stabskonferens i fickan inte kunde återvända till sin division. Röda armén hade stängt av alla förbindelser. I Normandie förde han befälet över III. luftvärnskåren som fick uppleva hårda strider. Vid krigsslutet tjänstgjorde han på Luftwaffes överkommando som chef för luftvärnet. 

”Striderna i Normandie var bland de svåraste som jag någonsin har deltagit i, även om man räknar med första världskriget och de svåra striderna som jag har deltagit i under andra världskriget.”

   Wolfgang Pickert'

Den ökända tyska kulsprutan MG 42. På bilden i händerna på tyska fallskärmsjägare i Normandie 1944. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-587-2253-15 / Schneiders, Toni / CC-BY-SA 3.0

Görings elitinfanteri

Det fanns endast 7. flygardivisionen fram till 1943, det var först detta år som expansionen av fallskärmsjägarförbanden tog ordentlig fart. 7. flygardivisionen som efter Kreta 1941 kom att sättas in på östfronten som infanteri. Hitler övergav tanken om större luftburna operationer efter vad han ansåg som höga förlusterna på Kreta. Samt att Hitler ansåg att överraskningseffekten för större luftlandsättningar hade försvunnit. Alla visste ju nu om detta. Nu fick 7. flygardivisionen strida i olika stridsgrupper på östfronten från hösten 1941. Huvuddelen av divisionen befann sig först hos armégrupp Nord och sedan hos armégrupp Mitt. Divisionen lämnade senare östfronten i omgångar från senhösten 1942 fram till början av 1943. Den kom att ombildas till 1. fallskärmsjägardivisionen samtidigt som ett regemente knoppades av för bli grunden för 2. fallskärmsjägardivisionen.   Samtidigt som Göring får ge upp befälet över sina Luftwaffe-fältdivisioner början en enorm expansion av fallskärmsjägardivisioner.  Division efter division sattes upp, 3. och 4. i slutet av 1943, 5. och 6. i början av 1944 samt två kårhögkvarter och två självständiga stormkanonbrigad .  Av dessa kom två divisioner, en stridsgrupp och ett förstärkt regemente samt ett kårhögkvarter och en självständig stormkanonbrigad att skickas till Normandie. I praktiken hälften av alla fallskärmsjägarförbanden i tyska krigsmakten sattes in.  

"Förlusterna i människor och materiel var höga under de sex veckorna av försvarsstrider som pågick utan uppehåll och endast ersattes i otillräcklig mängd."

Generallöjtnant Richard Schimpf, befälhavare för 3. fallskärmsjägardivisionen.

Luftwaffe var aldrig bara ett flygvapen men ju längre kriget pågick ju fler fältförband kom att tas i tjänst av Luftwaffe, Över 60 000 man i Luftwaffe-uniform kom att sättas in Normandie. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-585-2184-33 / Zimmermann / CC-BY-SA 3.0

Sist men inte minst

16. Luftwaffe fältdivisionen som var en kvarleva från ett gigantiskt misslyckat projekt av Göring att skapa en fältarmé med Luftwaffe-divisioner. De första fältdivisionerna kom att påbörja formeringen på sommaren och hösten 1942 och detta för östfronten behövde fler soldater. Arméns överkommando (OKH) ansåg 1942 både att den tyska marinen och det tyska flygvapnet hade överskott på personal som de kunde ge upp till armén. Göring blev förskräckt över att förlora sina soldater till armén. Hans argument inför Hitler var att hans goda nationalsocialistiska soldater skulle lämnas över till den konservativa armén där det fortfarande fanns en kyrklig anda och officerarna var präglade av traditioner från den gamla kejserliga krigsmakten. Istället föreslog han att Luftwaffe sätter upp divisioner i egen regi för fronttjänst samt han lovar att dubbla antal soldater som armén behövde, från 100 000 till 200 000. 

De första divisionerna började skickas till östfronten redan under senhösten 1942, lagom till den ryska vintern 1942–1943 och Stalingrad.  En sak som Göring hade beslutat om var hans soldater i fält skulle bära en fältblå uniform, vilket Röda armén tackade för. Flera gånger utformades deras anfallsplaner för att specifikt slå mot Luftwaffe-förbanden. Det var lättare uppnå genombrott mot dessa än mot tyska arméns infanteridivisioner. Totalt sätts 22 Luftwaffe fältdivisioner upp och en efter en slåss sönder och samman av Röda armén så till sommaren 1944 var hälften borta. I västeuropa sommaren 1944 fanns det fyra varav en stred i Normandie. 16. Luftwaffe fältdivisionen led tunga förluster under operation Charnwood och Goodwood i strider mot britterna, vilket gjorde att tyskarna till slut fick upplösa divisionen den 4 augusti 1944 och använda den kvarvarande personalen för andra förband inom armén.  

Krigsfångar hos de allierade. Här har de zoomats in på soldater från Luftwaffe. Från vänster tre Luftwaffe i första raden och sedan nummer fyra är från armén. Foto: Conseil Régional de Basse-Normandie / National Archives USA

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Richard Schimpf, Wolfgang Pickert et al.: Vi försvarade Normandie 1944. Tyska generaler berättar om de hårda striderna. (Stockholm 2017)

Hans-Martin Stimpel: Die deutsche Fallschirmstruppe 1942-1945. Einsätze auf Krigsschaplätzen im Osten und Westen. (Hamburg 2001)

Hellmuth Reinhardt et al: Tyska fallskärmstrupper 1939-1945. Planering, erfarenheter och taktik. (Stockholm 2014)

Amerikansk pansar i strid med tyska pansarbrigader, läs mer här:

Sherman versus Panzers – Slaget om Arracourt 1944

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tyska infanteridivisioner och deras pansarvärn

 Tyskt pansarvärn 1941 kontra 1943

Det vanligaste tyska divisionsförbandet under andra världskriget var infanteridivisionen. Ett av det största hotet mot dessa var egentligen tyngre fientliga pansaranfall. 

En fullstark division sommaren 1941 med tre infanteriregementen skulle ha 16 860 i personal, 48 artilleripjäser, 26 infanterikanoner och 75 pansarvärnskanoner.

En fullstark division hösten 1943 med tre infanteriregementen skulle ha 13 656 i personal, 36 artilleripjäser, 18 infanterikanoner och 48 pansarvärnskanoner.

Standardpjäs vad gäller pansarvärnskanoner i tyska armén under de första krigsåren var 37 mm pansarvärnskanon Pak 36. 

Varför en minskning av pansarvärnskanoner?

Pansarvärnsbataljonen 1941 bestod av tre kompanier med pansarvärnskanoner men det fanns inget luftvärn i hela divisionen förutom kulsprutor så i den nya organisationen 1943 bestod pansarvärnsbataljonen av två kompanier med pansarvärnskanoner och ett kompani med luftvärnsautomatkanoner.

De tyska infanteridivisionerna hade initialt inga luftvärnsautomatkanoner. Men detta kom ändras, ett kompani pansarvärn blev istället luftvärn. På bilden 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 38 på östfronten sommaren 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0597-15 / CC-BY-SA 3.0

Sedan i infanteriregementenas pansarvärnskompanier byttes den tredje plutonen med pansarvärnskanoner ut mot en pluton utrustade med närpansarvapen. Slutligen hade spaningsbataljonen ersatts av en fysiljärbataljon som hade organisation likt en vanlig skyttebataljon, då försvann en pansarvärnskanonpluton.

Under 1944 kom allt fler infanteridivisioner möjligheten att ersätta ett kompani med dragna pansarvärnspjäser i sin pansarvärnsbataljon med ett kompani med pansar. Det var ofta Sturmgeschütz III eller Jagdpanzer 38 (t) Hetzer när den kom i produktion från april 1944. Båda vagnar var bestyckade med 7,5 cm kanon.

Pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer 38 (t) Hetzer hade en 7.5 cm kanon L/48 och vägde cirka 16 ton. Vagnen började levereras under 1944 ut till förband. Ett enorm förstärkning för infanteridivisionernas pansarvärnsförmåga. 

Kanonutveckling

Pansarvärnskanonen 37 mm Pak 36 som redan visat sig vara otillräcklig under striderna i Frankrike 1940 var pjäsen som det tyska infanteriet hade sommaren 1941. Den aningen tyngre 50 mm Pak 38 hade nyligen satts i produktion och just börjat komma ut på förbanden.

37 mm pansarvärnskanonen var verkningslös mot de sovjetiska stridsvagnarna T-34 och KV. Fler än 3 300 av dessa pansarvärnskanoner gick förlorade på östfronten under 1941. Ingen annan tysk pjäs förlorades i lika stort antal. Tyskarna insåg under hösten 1941 att deras nya 5 cm pansarvärnskanon 38 egentligen också var värdelös mot dessa sovjetiska tyngre vagnar.

Här på bilden den nya pansarvärnskanonen, 7,5 cm Pak 40, som sattes i produktion efter det att tyskarna hade mött tyngre sovjetiska stridsvagnar i strid 1941. Foto: Willi Ude

Det behövdes ännu grövre kanoner och redan i februari 1942 kunde de första 7,5 cm pansarvärnskanonerna av typ Pak 40 levereras. Denna hade redan varit under utveckling i flera år men den hade inte prioriterats och nu sattes full fart framåt. Under 1942 avslutades produktionen av 37 mm Pak 36, medan 5 cm Pak 38 fortsattes produceras parallellt med 7,5 cm Pak 40. Den sistnämnda ökade produktionen enormt de kommande åren. År 1942 färdigställdes 2 114 kanoner, året därpå 8 740 kanoner och 1944 hela 11 728 kanoner.

Ett ad-hoc vapen blev pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 97/38. Det var erövrade franska Canon de 75 modèle 1897 som satts på en lavett från Pak 38. En temporär lösning för att få fler tyngre pjäser i väntan på att produktionen av Pak 40 tar fart.

Det var inte lika lätt för pjäsbesättning att flytta på en Pak 40 som det hade varit med en Pak 36. Vikten var nästan 1,5 ton istället för drygt 300 kg. Det blev betydligt tyngre. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-296-1688-33 / Schwoon / CC-BY-SA 3.0

Förutom att 7,5 cm Pak 40 kunde slå ut fiendens stridsvagnar var den enormt tyngre än föregångaren, 37 mm Pak 36. En pjäsbesättning på fem skulle nu flytta 1 425 kg istället för 327 kg vid byte av eldställning. Utan dragdjur eller –fordon så var det inte det lättaste.

Pjäsutveckling av dragna tyska pansarvärnskanoner

Pjäs typ	Pjäs vikt	Granat vikt	I tjänst från	Antal tillverkade
37 mm Pak 36	327 kg	0,7 kg	1936	14 459
5 cm Pak 38	1 000 kg	2,25 kg	april 1941	9 566
7,5 cm Pak 97/38	1 190 kg	6 kg	juni 1942	3 712
7,5 cm Pak 40	1 425 kg	6,8 kg	våren 1942	23 303
8,8 cm Pak 43/41	4 350 kg	10,4 kg	april 1943	1 403
8,8 cm Pak 43	3 650 kg	10,4 kg	januari 1944	2 098

De två sistnämnda, 88:orna, kom att tilldelas självständiga pansarvärnsbataljoner som var högre chefs resurs och inte infanteridivisionernas pansarvärn. De var ännu grövre och tyngre, vilket begränsade pjäsbesättningarnas möjlighet att byta eldställning utan dragfordon.

En övergiven 8,8 cm pansarvärnskanon Pak 43/41 den 25 augusti 1944. Här några glada fransmän med sin erövrade kanon. Notera att kanonen är stor och vikt 4,3 ton. Foto: Geolami

Mer pansarfordon behövdes

Tyskarna insåg att pansarvärnskanonerna bara blev grövre och allt tyngre så allt fler modeller av pansarfordon bestyckade kanoner i fast monterad i chassit togs fram. Ny målsättning blev att infanteridivisionen skulle ha ett kompani mobilt pansarvärn för att snabbare kunna möta fientliga pansaranfall.

Tysk skämtteckning om utvecklingen av pansarvärn från 1941 till 1944. Den sista ser ut som en Nashorn, en tysk lätt bepansrad pansarvärnskanonvagn, med 8,8 cm kanon och den tilldelas endast självständiga pansarvärnsbataljoner. 

Så pansarvärnsbataljonen 1944 utvecklades mot att ha ett kompani med dragna 7,5 cm Pak 40, ett kompani med Stug eller Hetzer och slutligen ett kompani med luftvärnsautomatkanoner.

Produktion av Stug och Hetzer med 7,5 cm kanon L/48

Typ	1942	1943	1944	1945
Sturmgeschütz III 7,5 cm L/48	365	3011	3849	1038
Sturmgeschütz IV 7,5 cm L/48	0	30	1006	27
Jagdpanzer 38 (t) Hetzer	0	0	1588	1261

 

På bilden med Sturmgeschütz III G med 7,5 cm L/48 kanon. Produktionen av tyska stormkanonvagnar kom igång på allvar 1943 och de kom att fungera som pansarvärn. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-089-3779-25A / Finke / CC-BY-SA 3.0

Vidare läsning:

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg 1989)

Niklas Zetterling och Anders Frankson: Kursk 1943. A Statistical Analysis. (London 2000)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Mer läsning om pansarvärnsgevär på östfronten:

Infanteriets "tunga" gevär på östfronten

Läs mer om tyska främsta pansarvärnskanonvagn här:

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

Läs mer om tyska gigant Elefant här:

Bjässen Elefant i strid

Sverige under andra världskriget - kavalleri

Kavalleribataljonen i våra fördelningar 1939

Första världskriget hade visat att det klassiska kavallerianfallet hörde till historien. Och då beslutet hade tagits att minska krigsmakten kom kavalleriet som truppslag att drabbas hårt av 1925 års försvarsbeslut. Kavalleriet hade 50 skvadroner och dessa skulle minskas ner och blott 17 stycken blev kvar. Den fristående kavallerifördelningen (divisionen) försvann ur krigsorganisationen.

1925  års försvarsbeslut minskade den svenska krigsmakten inom flera områden, bland annat kavalleriet drabbades hårt. Men hästen dominerade fortfarande stort inom krigsmakten som transportmedel. På bilden som dragdjur inom artilleriet. Foto: Krigsarkivet

Ändå dominerade hästen fortfarande stort i svenska armén, både inom infanteri och artilleriet, men det var i kavalleriet som hästen var symbolen för truppslaget. Vad skulle en kavallerist vara utan sin häst? Vad var vägen framåt?

Motoriseringsförsök satte igång

Kavalleriet kännetecknas fart och fläkt.  Pansarbilar, cykel, motorfordon men inte stridsvagn kom att hamna hos kavalleriet. Men trots detta dominerade fortfarande hästen hos de fyra kvarvarande kavalleriregementena. Som kavalleriinspektören under åren 1940 till 1943 Henry Peyron skrev i sina memoarer, det var inte en fråga om ”antingen – eller” utan om ett ”både – och” gällande hästen i kavalleriet. I vilket fall motoriseringsförsök blev en del av kavalleriets vardag.

Pansarbilar kom att hamna hos kavalleriet under mellankrigstiden men efter det att de svenska pansartrupperna bildades i oktober 1942 kom beslutet att de skulle föras över dit. På bilden den tidiga pansarbil m/31, som egentligen är en ombyggd lastbil. Foto: Krigsarkivet. 

Infanteriet var fortfarande fotmarscherade och kavalleriet påbörjade en motorisering men med hästen kvar i tjänst, det började talas om de snabba trupperna. Men inte stridsvagnar, de ansågs passa bättre för infanteriet samtidigt som många hade åsikten att stridsvagnar inte funkar i den svenska terrängen. Denna åsikt var vittspridd inom krigsmakten och samtidigt med begränsade budgetar gjorde att det svenska pansarvapnets utveckling inte riktigt tog fart under mellankrigstiden.

Kavalleribataljoner organiseras

Sedan kommer 1936 års försvarsbeslut som ger kavalleriet lite renässans.  Kavalleriet fick genom detta beslut åter ett större förband i krigsorganisationen, 1. kavalleribrigaden. Dock denna brigad som större kavalleriförband med hästar varade inte länge utan snart blev den motoriserad över hela linjen.

Hästen var symbolen för kavalleriet.  Vad skulle en kavallerist vara utan sin häst? Sverige började avhästas på slutet av 1940-talet men det dröjde ytterligare cirka 20 år innan det var fullt genomfört. Foto: Krigsarkivet

En annan intressant del i utveckling var att varje svensk fördelning (motsvarar en infanteridivision i andra länder) skulle ha en kavalleribataljon för främst spaning. Dessa skulle utbildas av våra fyra fredstida kavalleriregementen. 

Enkel organisation för Kavalleribataljon

Bataljonsstab

Ryttarskvadron

Cykelsskvadron (vintertid hästar istället)

Pansarbilsskvadron

Bataljonstross

Initialt sattes fem av dessa upp och kom sedan att öka efterhand då antal fördelningar i krigsmakten växte.

Hur såg förbandet ut i mer detalj

Pansarbilskvadronen bestående av skvadronstab, tre plutoner och tross hade 112 man men bara tre pansarbilar i en pansarbilspluton. Sveriges pansarbil som fanns i tjänst i september 1939, var pansarbil m/31. Som i praktiken var en ombyggd lastbil med plåt och vapen, alltså en tidig Technical kan vi säga.

Här en pansarbilskvadron under marsch. Först de tre pansarbilarna, pansarbil m/31. Sedan följer resten av skvadronen. Foto: Krigsarkivet

En var "kanonbil" med 37 mm marinkanon m/98B på flaket och de andra två var "kulsprutebil", alltså en kulspruta på flaket. Båda versionerna hade en kulspruta på passagerarplatsen i hytten. Övriga två plutoner i skvadronen var en följepluton med lastbilar, med andra ord kan liknas med en skyttepluton. Sedan en Tung följeplut med en tung kulspruta m/14-29 med stativ, totalvikt 38,9 kg och en 8 cm granatkastare m/29.

Ryttarskvadron bestående av skvadronstab, tre ryttarplutoner, en tung ryttarpluton och tross hade 225 man. Varje ryttargrupp, tre i varje ryttarpluton, hade ett kulsprutegevär. Denna tunga pluton hade tung kulspruta m/14-29 med stativ och 8 cm granatkastare m/29.

Cykelsskvadron bestående av skvadronstab, tre cykelplutoner, en tung cykelpluton och tross hade 212 man. Varje cykelgrupp, tre i varje cykelpluton, hade ett kulsprutegevär. Denna tunga pluton hade tung kulspruta m/14-29 med stativ och 8 cm granatkastare m/29.

Cykel kanske låter enkelt men det ökar marschhastigheten jämfört med vanligt infanteri. Dessutom kraftbesparande men den stora nackdelen det svenska vädret, speciellt vintertid. Då fick cykelskvadronen lämna sina cyklar mot hästar. Foto: Krigsarkivet

Så totalt hade en bataljon 607 man, 276 hästar, 227 cyklar, 22 lastbilar, 8 motorcyklar, 3 personbilar och 3 pansarbilar.

De tre skvadroner var tre snabba förband av olika typer och hade sina egna för- och nackdelar. Att föra befäl över en bataljon sammansatt av så olikartade rörliga truppenheter och få till fullt tillfredsställande samverkan ställde krav på befälen. Det fanns en medvetenhet om detta och det hoppades att kavalleriofficerarna genom målmedveten utbildning skulle förvärva de kunskapar som krävdes.

Jämfört med en tysk spaningsbataljon

Kavalleribataljonens huvuduppgift var spaning för sin fördelning och gör vi jämförelsen med tysk spaningsbataljon i en tysk infanteridivision 1939 så kan vi notera att dessa har en aningen tyngre vapen och mer motorfordon men samma uppgift.

Enkel organisation för tysk spaningsbataljon hos infanteriet

Bataljonsstab

Ryttarskvadron

Cykelsskvadron

Tung skvadron (motoriserad)

Så totalt hade en tysk bataljon hade 623 man, 300 hästar, 163 cyklar, 20 lastbilar, 50 motorcyklar (varav 28 med sidovagn), 29 personbilar och 3 pansarbilar.

Istället för kulsprutegevär till varje skyttegrupp hade de lätt kulspruta MG 34, totalt 25 på bataljonen.  Sedan fanns i cykelskvadronen två tunga kulsprutor MG 34 och tre lätta granatkastare. Slutligen så hade den tunga skvadronen 3 pansarbilar (endast kulsprutor och fyrhjuliga), 3 pansarvärnskanoner 37 mm Pak 36 och 2 7,5 cm infanterikanoner leIG18.

Den tyska spaningsbataljonen hade tre 37 mm pansarvärnskanoner PAK 36 för att skydda sig mot fientliga stridsvagnar. Detta saknades helt i den svenska 1939. 

De hade pansarvärn

Så jämförelsen mellan vår kavalleribataljon och en tysk spaningsbataljon i en tysk infanteridivisionen visar inte på några nämnvärda skillnader, visserligen lite högre motoriseringsgrad hos tyskarna. Men tyskarna trodde på stridsvagnar så deras spaningsbataljon har en pansarvärnskanonpluton, vi ansåg ju att stridsvagnar inte funkar i den svenska terrängen. Sedan kom Ardennerna 1940.

Vidare läsning:

Leche, Hakon: Det svenska kavalleriet – Ett truppslags nutidshistoria och framtid. (Stockholm 1979)

Bengtsson, Sven-Åke: En svensk Tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg 1989)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kavalleri i amerikanska inbördeskriget

Kavalleriet skapade kaos

I början av amerikanska inbördeskriget dominerade sydstatssidans kavalleri. Inte minst general Robert Lees kavallerichef JEB Stuart använde nordstatsarmén som ett rundningsmärke, skar av kommunikationerna, slog mot trossvagnar, spred allmänt kaos och samlade värdefull information. 

Många av dem vann ära och berömmelse men för många slutade det i en ond bråd död. Det amerikanska inbördeskriget var hårt, brutalt och oförsonligt samtidigt som det fanns ett romantiskt skimmer över själva striden. Kavalleristen sågs som självständig, djärv och stilig. Den ideala soldaten, den tidens riddare och kändis.

Kapten Jeb Stuart var 28 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 och precis som för många andra officerare innebar amerikanska inbördeskriget att befordringar kom snabbt. Generalmajor Stuart stupade 1864 som befälhavare för kavallerikåren i Lee's armé. Foto: NARA

Störst av dem alla blev Jeb Stuart. Han skapade inte bara sitt eget rykte utan var också kavallerichef hos Robert E. Lee.  Han var 28 år och kapten i amerikanska armén när brytningen mellan norr och söder kom 1861. Stuart blev snabbt överstelöjtnant i infanteriet i sydstatsarmén men när han anmälde sig hos tjänstgöring hos general Thomas ”Stonewall” Jackson, så beordrade Jackson honom att ta befälet över alla självständiga kavallerikompanier hos honom och organisera 1. Virginia kavalleriregemente i juli 1861, en legend i inbördeskriget skapades.

Slaget vid Brandy Station 9 juni 1863 blev en vattendelare och här visar nordstaterna för första gången att de matchar Jeb Stuarts beryktade kavallerister. Nordstaternas kavalleri genomför räder precis som Sydsidan gjort framgångsrikt under krigets första år och kan ta strid med sydstaternas beridna styrkor.

1. Virginia kavalleriregemente enligt Civil War Harper's Weekly den 27 september 1862. Regementet var det första av många som kom att sättas upp och kom att delta i mer än 200 strider av olika karaktär under inbördeskriget. 

Stred som infanteri

Hur det var att vara kavallerist under amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865. Sydstatskavalleristen Hopkins vid 6. Virginiakavalleriet berättar: ”[i strid] gjorde kavalleriet avsittning och stred till fots. Detta genomfördes ofta, eftersom soldaterna kan utföra sina uppgifter bättre på marken, och dessutom är de bättre skyddade mot fiendens beskjutning. Till fots kan man utnyttja träden och klipporna och staketen, varje litet stenblock; ja allt som kan hejda en kula, men till häst är man ett utmärkt mål för en skarpskytt. 

Därför föredrog kavalleriet att uppträda till fots. Men när det blev frågan om att omgruppera, ville de likt Rikard III ha en häst.

Fältpastorn McKim vid 2. Virginiakavalleriet håller med Hopkins. McKim vid 2. Virginiakavalleriet mindes en strid med blankvapen i september 1864, vilken han kallade för ”en tämligen ovanlig händelse, eftersom kavalleriet snabbt höll på att förvandlas till beridet infanteri, och använder karbinen och repetergeväret mycket mer än sabeln”.

Säger någon kavalleri är det denna bild som kommer upp hos mig, det illustreras med franska 4. husar regementet vid Friedland 14 juni 1807. Målning av Édouard Detaille (1848 – 1912)

När jag själv tänker på kavalleriet så kommer följande tankar: ”En av kavalleriets traditionella huvuduppgifter var att följa upp ett framgångsrikt infanterianfall genom att förfölja och hugga ner den flyende fienden.”

Räder och plundra fiendens trossvagnar

Men detta verkar ha försvunnit under amerikanska inbördeskriget, vilket också bekräftas av den begåvade brittiske överstelöjtnanten Arthur Fremantle som var på besök i sydstaterna. Han diskuterade denna taktik med sydstatsofficerarna 1863: ”Men till min överraskning menade de alla [sydstatsofficerarna] att deras kavalleri inte var effektivt för det syftet. Även om de var mycket skickliga på att genomföra räder, erövra trossvagnar och förråd, och skära av kommunikationslinjerna, verkade Stuarts män inte villiga att angripa infanteristyrkor under några omständigheter. Till skillnad från Braggs armé [Tennesseearmén] är de beväpnade med sablar, men verkar vara lika ovilliga att använda dem – de tycker bäst om sina karbiner och revolvrar. De rider också ständigt med sabeln mellan vänsterbenet och sadeln, vilket ser mycket lustigt ut; men de har som regel utmärkta hästar och är duktiga ryttare.”

Ryttarstatyn över sydstatskavalleristen och generallöjtnant står tydligen fortfarande kvar utanför statshuset i Columbia i delstaten South Carolina. Foto: Billy Hathorn /Wikipedia Commons

Stuart stupade och Hampton tog över

Stuart blev dödligt sårad i maj 1864 och dog 31 år gammal.  Under Stuarts ledning hade flera andra bländade kavalleribefälhavare klivit fram som Rooney Lee, Fitzhugh Lee, Wade Hampton för att nämna de tre största. Hampton tog över efter Stuarts död, han var en av Söderns rikaste män som själv hade finansierat Hampton’s legion (sex kompanier infanteri, en kavalleri bataljon, ett artilleri batteri) i krigets inledning.  Hampton hade ingen militär bakgrund men tack vare sin sociala status i samhälle utnämnde guvernören i delstaten South Carolina honom till överste i statsmilisen. Den 42-åriga Hampton hade anmält sig som vanlig frivillig då hans hemstat bröt med Unionen.  Hampton visade sig kvalitéer och var en av två utan militär bakgrund som blev generallöjtnant i sydstatsarmén.

Amerikanska inbördeskriget är levande historia i USA, på så sätt att de hela tiden skriver om det, nya upptäckter och olika minnesmonument skapas. Här en minnesplakett uppsatt angående nords kavalleribefälhavare Benjamin Grierson och hans räd 1863. 

1863 var nordkavallerister ikapp

För nordstatsarmén tog det längre tid att få fram lysande kavalleriledare då kavalleriet var organisatoriskt eftersatt, men när väl de kom igång drog de enorm nytta av Nords enorma potential i hästar, manskap och vapen.  Det var inte längre bara Syds kavallerister som kunde genomföra beryktade räder eller strida på egen hand. Kavalleribefälhavare Benjamin Grierson under general U.S.Grants befäl genomförde en spektakulär räd genom staten Mississippi, cirka 1 000 km var färdvägen. Han startade den 17 april 1863 i södra Tennessee med 1 700 man och nådde fram till det nordstatskontrollerade Baton Rouge i Louisiana den 2 maj. Hans totala förluster i manskap var endast 24 man under räden. Så från 1863 började nordkavalleriet kunna hålla jämna steg med sydkavalleriet. Även de kunde nu med framgång skära av kommunikationerna, slå mot trossvagnar, sprida allmänt kaos och samla värdefull information. 

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Griffith Paddy: Rally once again – Battle Tactics of the American Civil War. (Wiltshire 1989)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Läs mer om president Lincoln och hans problem att generaler:

Hela tiden ny befälhavare för Potomac-armén

Historien om en svensk soldat i amerikanska inbördeskriget:

Fabian Brydolf i strid

Hitler och Stalin kommer överens

Polen drabbades hårt 1939

Vi vet att Molotov-Ribbentrop avtalet var orsaken till Polens delning 1939 men detta kunde man inte medge i Sovjetunionen.  Att Josef Stalin slutit avtal med Adolf Hitler om att dela Europa mellan sig. Sovjetunionen förde under andra världskriget inte bara ett försvarskrig mot sina angripare som sovjetisk historieskrivning försökte få det till utan även erövringskrig mot andra nationer, Vinterkriget är ett exempel men det gick inget vidare.

Här beseglas Europas öde genom Molotov–Ribbentrop-pakten. Sovjetunionens ledare Josef Stalin skakar hand med Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Dödens handslag den 23 augusti 1939. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27337 / CC-BY-SA 3.0

Stalins syfte verkar ha varit att återupprätta Tsarrysslands gränser till viss mån. Finland, Polen, Tjeckoslovakien, Tyskland, Rumänien och Japan förlorade landområden till Sovjetunionen, medan de baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen slukades helt. Så efter andra världskrigets slut 1945 kom Sovjetunionens ställning att vara annorlunda än tidigare. Det ansågs i Sovjetunionen att det fortfarande finnas ett hot från imperialistiska makter, men till skillnad från före kriget hade Stalin förändrat maktbalansen i Central- och Östeuropa. 

Om vi tänker på det så var Minsk en gränsstad 1939 men nu i efter kriget var det snarare i  Magdeburg som var gränsstad i det sovjetiska imperiet. Även om detta var Östtyskland så var det där det sovjetiska pansaret fanns. Alltså utgångsgrupperat drygt 1 200 km längre västerut under kalla kriget än det hade varit 1939. 

Dåtida karikatyr på den nya pakten. Hur länge skulle det vara? Jo till 22 juni 1941 blev svaret. Alltså i 22 månader. Illustration: Clifford K. Berryman  (1869–1949) publicerad i The Washington Star. 1939, Library of Congress

Halva Polen till Berlin och andra halvan till Moskva

Denna förändring av Sovjetunionen hade inte skett med fredliga medel, utan delvis tack vare överenskommelse med Adolf Hitler: Molotov–Ribbentrop-pakten från den 23 augusti 1939. Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 var över på fem veckor och Röda armén hade redan den 17 september gått in i Polen från öster för att ta hand om sin halva. Som Stalin såg till att behålla och inte lämnade tillbaka till Polen efter andra världskrigets slut 1945. Polen hade varit i det allierade lägret sedan september 1939 men vad hjälpte det. Stalin ville ha sin del av Polen kvar. 

Stalin ordnade istället tyska områden till Polen som kompensation. Så polacker tvångsförflyttades från det gamla östra Polen och för att göra plats för dem i de tyska områdena som Polen hade fått så tvångsförflyttades tyskar från sina gamla tyska områden som nu blivit polska.

Tysk-sovjetisk segerparad i Brest-Litovsk. I mitten den tyska pansargeneralen Heinz Guderian och till höger i bilden den sovjetiska befälhavaren Semjon Krivosjein. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-121-0011A-22 / Gutjahr / CC BY-SA 3.0 DE

Den sovjetiska historieskrivningen efter kriget beskrev pakten som ett non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen och att Stalin hade räddat sitt land från krig. De hemliga tilläggen om intressesfärer nämndes inte – hur Hitler gav Stalin fria händer i Östeuropa och halva Polen.

Sovjetunionen räddade vitryssar och ukrainare

Den sovjetiska generalstabens akademi gav 1977 ut läroboken ”Historien om krig, krigskonst och krigsvetenskap”. Boken hade en begränsad cirkulation.  Enligt den var motivet till Sovjets invasion av östra Polen 1939 att man ville skydda vitryssar och ukrainare i det som en gång varit sovjetryska områden (det vill säga det som de definierade som västra Vitryssland och västra Ukraina). Områdena hade ju varit Tsarrysslands. Den polska lågadeln med stöd av USA, Storbritannien och Frankrike erövrade dessa 1920 och förvandlade dem till polska kolonier. Vitryssar och ukrainare i dessa regioner kämpade hårt mot sina förtryckare och såg sin enda räddning att bli Sovjetrepubliker.

Delningen av Polen 1939. Tyska och sovjetiska soldater firar tillsammans segern och delningen av Polen med marschmusik och parader i Brest-Litovsk. Foto: Wikipedia Commons

Tack vare Sovjetunionens intåg i Polen i september 1939 förhindrades tyskarna att helt erövra ett strategiskt uppmarschområde för sitt kommande angrepp mot Sovjetunionen, enligt boken. Övertygande om att Röda armén var stridsberedd backade tyskarna och gick med på att lösa situationen fredligt. Stalin och Sovjetunionen framstår här alltså som att de reagerar på tysk aggression och inte som sanningen är att de var med och delade på bytet.

Stalin bestämde

Samma resonemang hade Sovjet när det gäller nästan alla sina erövringar under kriget förutom de tyska och japanska områdena – sovjetisk historiebeskrivningen utgick alltid från att de förde ett rättfärdigt krig som ämnade befria folk från förtryck. Alltså: balterna, det vill säga folket, valde ju att gå med i Sovjetunionen, det var ingen ockupation som imperialistiska USA hävdade.

Stalin dolde inte denna hunger efter mer land till Sovjetunionen. Efter det tyska angreppet 22 juni 1941 då Storbritannien och USA kom att bli allierade med Sovjetunionen var Stalin tydlig med att det är 1941 års gränser som gäller, ingen återgång till 1939 års gränser. Detta kom inte heller att ändras i samband med segern mot Tyskland. Det Stalin hade fått i avtal med Hitler tänkte han inte ge upp. 

Sovjetiska medeltunga stridsvagnar, T-34/85 från 1. gardesstridsvagnsarmén. De sovjetiska stridsvagnarna stannade kvar i det som blev östra Tyskland, alltså DDR, till kalla krigets slut. Foto: Wikipedia Commons

Det tyska anfallet 1941 och det brutala kriget på östfronten gjorde att Stalin var den som bestämde framtiden för Central- och Östeuropa efter andra världskrigets slut. Där sovjetiska stridsvagnar fanns var det Stalin som tog beslutet. Vara kvar eller åka hem.

Karta över Polens öde under andra världskriget. De grå områdena är de som Stalin behöll medan de ljusrosa är de tyska områdena som de fick som kompensation. Notera att Stalin återlämnade en liten bit, de lila områdena. Karta Radek S / Wikipedia Commons

Vidare läsning:

Moorhouse, Roger: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941. (Lund 2015)

Smedberg, Marco & Zetterling, Niklas: Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939. (Stockholm 2007)

Forsberg, Mathias & Szulc, Arthur: Med förtvivlans mod – kampen för Polen 1939–1945. (Stockholm 2008)

Mer historia om Ryssland och Sovjetunionen:

Stalin skapar en illusion

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lätt pansarvärn på östfronten

Pansarvärnsgevär på östfronten

Det är inte alla som tänker på det att både den tyska och den sovjetiska krigsmakten var sena på bollen vad gäller pansarvärnsgevär under andra världskriget. Ingen av dem hade några i tjänst egentligen 1939 när andra världskriget bröt ut. .

Till sommaren 1941 hade däremot många tyska infanteridivisioner fått sina nya pansarvärnsgevär.

Det nya tyska pansarvärnsgeväret, 7,92 mm Panzerbüsche 39, som sattes in produktion 1940 och visade sig vara för vekt för pansarbekämpning. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-292-1262-07 / Teschendorf / CC-BY-SA 3.0

De tyska pansarvärnsgevär som togs fram byggde på den pansarbrytande gevärsammunitionen, 7,92 × 94 mm P318, som togs fram under 1930-talet. Två vapen kom att konstrueras Panzerbüchse 38 (Pz.B. 38) och Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39). Den förstnämnda hade sina brister och vägde drygt 16 kg. Den blev inte accepterad så produktionen var begränsad. En förbättrad Pz. B. 39 som vägde 12,6 kg togs fram istället och den kom att bli skyttekompaniernas pansarvärnsvapen 1941.

Varning fanns men den togs inte på allvar

Men tyskarna hade redan under fälttåget mot Frankrike 1940 märkt att mot medeltunga stridsvagnar hade pansarvärnsgevär och 37 mm pansarvärnskanon problem. De var tänkt att vara infanteridivisionernas huvudvapen vad gäller pansarvärn.  Dock inga större åtgärder vidtogs inför fälttåget mot Sovjetunionen 1941, förutom en begränsad produktion av 50 mm pansarvärnskanon Pak 38 hade startat upp och enstaka förband hade fått pjäsen. 37 mm pansarvärnskanon var fortfarande den helt dominerade pjäsen. Sedan delades mängder av pansarvärnsgevär ut till infanteriet inför fälttåget 1941.

Tysk produktion av pansarvärnsgevär under kriget:

	1939	1940	1941	Totalt
Pz. B. 38	703	705		1 408
Pz. B. 39		9 645	29 587	39 232
Totalt	703	10 350	29 587	40 640

Den 22 juni 1941 inleddes operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen. De tyska infanteridivisionerna hade då äntligen fått pansarvärnsvapen till sina skyttebataljoner: 7,92 mm pansargevär av typ Pz. B. 39. Varje skyttekompani fick tre Pz. B. 39 och divisionen hade totalt 90 exemplar.

Den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-34:an visade vara en för tuff motståndare för de tyska pansarvärnsgevären. Den hade helt enkelt för tjockt pansar. Foto: Bundesarchiv, Bild 169-0017 / CC-BY-SA 3.0

Operation Barbarossa 1941 blev ett nytt uppvaknade för tyskarna, Infanteridivisionernas pansarvärn var fortfarande för dåligt med tanke på att Röda armén hade många medeltunga T-34:or och tunga KV-1 stridsvagnar i sina pansaranfall.  Med 30° anslagsvinkel på 300 m avstånd kunde pansargeväret slå igenom 20 mm pansarstål, vilket var för dåligt med tanke att T-34:ans sidpansar var 40 mm. Så det kom en storsatsning på nya pansarvärnskanoner och pansarvärnskanonvagnar (Marder bland annat) för tyska armén, nu var den kalibern 7,5 cm.

Vad hände med de tyska pansarvärnsgevären?

Pansargevär PzB 39 hade som sagt ingen verkan mot sovjetiska medeltunga stridsvagnar och var således inget som skyttesoldaterna ville släpa runt på. De vägde 12,6 kilo, var 1,6 meter långa och hade lika stor effekt som ärtbössor. Ingen ville använda pansargevär Pz. B. 39 och till slut skrotades 25 000 stycken i mars 1943.

Pansarvärnsgevär hos Röda armén

Under hösten 1941 satte Röda armén igång att massproducera pansarvärnsgevär. Produktionen var planerad att sätta igång redan 1939-1940 men stoppades av befälhavare för det sovjetiska artilleriet Grigorij Kulik som trodde att det tyska pansaret för tjockt och det var onödigt att producera dessa vapen. Efter invasionen insåg det sovjetiska överkommando att dessa vapen behövdes, tyskarna hade ju en mängd lätta pansarfordon som skyttesoldater behövde vapen för att kunna bekämpa. Dessutom hade tyskarna inga tjockhuvade stålmonster 1941.

Ett sovjetiskt pansarvärnsgevär av modell PTRD i försvaret av Moskva 1941. Röda armén valde 14,5 mm till sina pansarvärnsgevär medan tyskarna hade valt  endast 7,92 mm till sina. Foto: Wikipedia Commons

Så två modeller sattes i produktion, det semiautomatiska PTRS (design Simonov) och enkelladdade PTRD (design Degtjarev). Båda använde patronen 14.5×114mm (.57 calibre), betydligt grövre och tyngre än tyskarnas val till sina pansarvärnsgevär. Projektilvikt var 64 gram versus 14,5 gram, alltså mer än fyra gånger så tung. Ammunitionen 14,5 mm används än idag till tunga kulsprutor.

Den enkelladdade PTRD, vägde 17,3 kg, var enklare att produceras, nästan 18 000 1941 och året efter hela 184 999 producerades. Medan av PTRS, som vägde 20,93 kg, tillverkades endast 77 gevär 1941 medan under 1942 64 643 stycken.  Så under andra halvan av 1942 började pansargevär bli ett vanligt inslag i sovjetiska skytteförband.

Två sovjetiska skyttesoldater med den enkelladdade PTRD (design Degtjarev) vid Kursk i juli 1943. Vapnet var 2 meter långt. Foto:  RIA Novosti archive, image #4408 / N. Bode / CC-BY-SA 3.0

Sovjetisk produktion av pansarvärnsgevär under kriget:

	1941	1942	1943	1944	Totalt
PTRD	17 649	184 999	84 182	6 334	293 164
PTRS	77	64 643	80 867	32 975	178 562
Totalt	17 726	249 642	165 049	39 309	471 726

En sovjetisk skyttedivision fullt utrustad kunde ha 212 pansarvärnsgevär.  Dessa kunde slå igenom 40 mm på 100 meter och 30 mm på 500 meter. Medan sidpansaret på tyska Panzer III och IV var 30 mm. De levde farligt.

En medeltung tysk stridsvagn Panzer IVE i närheten av Vitebsk sommaren 1941. Sidopansaret på vagnen var för svagt och för att ge bättre skydd mot sovjetiska pansarvärnsgevär kom vagnen få sidoskärmar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-351-1427-21A / Jakobsen [Jacobsen] / CC-BY-SA 3.0

Tysk motåtgärd – Schürzen

Med andra ord skiktat pansar i form av sidoskärmar monterat utanför själva stridsvagnen. Det brukar även kallas kjolpansar. Problemet med de sovjetiska pansarvärnsgevären började dyka upp under 1942 då ett större antal av dem fanns vid fronten. Så både Panzer III och Panzer IV fick pansarsidoskärmar på sidorna och tornen. Medan på den nya Pantherstridsvagnen täcktes glipan precis ovanför banden med sidoskärmar. Detta kjolpansar hade bara 5 mm tjocklek (dock runt torn blev det 8 mm). Detta extra skydd gjorde att träffar från pansarvärnsgevär tappade kraft och kunde inte penetrera sidopansaret.

En tysk stridsvagn Panzer IVH, notera den långa 7,5 cm. Från 1942 började produktionen av Panzer IV ställa om till en längre kanon för att vagnens förmåga att bekämpa sovjetiskt pansar skulle förbättras. Här syns tydligt det skiktade pansaret i form av sidoskärmar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-088-3734A-19A / Schönemann / CC-BY-SA 3.0

Så tyska Panzer III och Panzer IV har under sommaren1943 en helt annan utseende än de hade under sommaren 1942.  Det har lyfts fram att dessa tyska sidoskärmar var på grund av den amerikanska bazookan men så var det alltså inte utan det var de sovjetiska pansarvärnsgevär.  Röda armén insåg att pansarvärnsgevären hade sina begränsningar så produktionen minskade drastiskt 1944 och för att sedan helt upphöra.

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Zaloga, Steven J., & Ness, Leland S.: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003)

Spielberger, Walter J., Doyle, Hilary L. & Jentz Tom: Panzer IV und seine Abarten. (Stuttgart 2019)

Hur utvecklades det tyska pansarvärnet på östfronten:

Tyskt pansarvärn 1941 kontra 1943

Pansarvärnskanonvagnar i tysk tjänst:

Tyska pansarjägare under andra världskriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html