Östfronten under andra världskriget

 

General Vlasov – ledare för Nazitysklands ryska styrkor

Den 11 april 1945 anfaller ryska 600. infanteridivisionen det sovjetiska brohuvudet vid Erlenhof, cirka 25 kilometer söder om Frankfurt an der Oder, med understöd av ryska flygstyrkor. Den ryska divisionen var en del av Andrej Vlasovs ryska styrkor som hade formerats med hjälp av SS-Reichsführer Heinrich Himmler. Andrej Vlasov blev sedan efter kriget tillsammans med flera av sina medarbetare i en rättegång i Moskva dömd till döden genom hängning i augusti 1946. Från firad sovjetisk hjälte vid slaget om Moskva 1941 till dömd för landsförräderi fem år senare. Vad hände?

”… För världshistorien är denna företeelse ganska oerhörd: när några hundra tusen unga människor vid 20–30 års ålder grep till vapen mot sitt eget hemland i allians med dess ondaste fiende” skrev Aleksandr Solzjenitsyn.

Vlasov blir tillfångatagen den 12 juli 1942. Han förs därefter till tyska 18. arméns stab och får träffa sin motståndare generalöverste Georg Lindemann innan han skickas till ett fångläger för prominenta sovjetiska officerare i Vinnytsia i Ukraina. Foto: US Army

Vem var Vlasov? Andrej Andrejevitj Vlasov föddes den 1 september 1901 i närheten av Nizjnij Novgorod. Vlasov inledde sin tjänstgöring i Röda armén i mars 1919 och deltog i strider mot de vita generalerna Denikin och Wrangel under inbördeskriget. När inbördeskriget var över valde Vlasov att satsa på en yrkeskarriär inom Röda armén. Han avancerade till bataljonchef för en skyttebataljon i 26. skytteregementet 1929 och året därpå blev han partimedlem. Första gången Vlasov fick resa utanför Sovjetunionens gränser var hösten 1938 då han reste till Kina som sovjetisk militärrådgivare till den kinesiske ledaren Chiang Kai-Chek, nationalisterna.

99. divisionen

Ett år senare återvände han hem och fick befälet över 99. skyttedivisionen i Kievs militärdistrikt. Divisionen ansågs vara en av de sämsta i Röda Armén. Under Vlasovs ledning förändras förbandet och i juni 1940 befordras han till generalmajor. Samma år i september kommer försvarsminister Semjon Timosjenko och Kievs militärdistrikts befälhavare Georgij Zjukov på besök och utbildningskontroll av divisionen. Vlasovs division visar goda resultat och blir utsedd som vinnare av ”Röda Fanans” utmaning inom Röda armén. Dessutom vinner divisionens artilleriregemente ”Röda Fanans” utmaning för Röda arméns artilleri. Detta var mycket viktig händelse eftersom Zjukov kan inte låta bli att omnämna 99. divisionens utmärkelser och sitt besök i sina memoarer men inget skrivs om Vlasov. Sovjetiska censuren fattade nog inte att det var Vlasov som lyftes fram här, annars hade de nog strukit det.

Till pansartrupperna

I januari 1941 får Vlasov befälet över 4. mekaniserade kåren i Kievs militärdistrikt som var grupperad i närheten av Lvov. En av de starkaste i Röda armén nästan 30 000 man och 979 stridsvagnar. Av dessa var 313 stycken T-34:or och ett antal tunga vagnar 68 stycken KV-1:or och 31 stycken KV-2:or.

Kampen inleds, Operation Barbarossa bröt ut den 22 juni 1941. Kaoset inledningsvis var enormt på hos Röda armén, och genom att kåren var nära gränsen så användes den som brandkårsstyrka, fast splittrat av högre chef. Till exempel en division i kåren, 32. stridsvagnsdivisionen med 371 stridsvagnar fick order att anfalla i en riktning och det innebar en landsvägsmarsch på 100 km. Många stridsvagnar föll ut efter vägen, underhåll var inte prioriterat i Röda armén. Och det värsta var när de kom fram så fanns inga fiender där, inga att ta strid med.

Många glömmer bort att T-34:an samt KV-vagnar var betydligt tyngre än sina föregångare i Röda armén, BT-7 och T-26. Röda arméns standardfordon för bärgningstjänst i stridsvagnsförbanden var S-50 och S-65 Stalinets jordbrukstraktorer men de var anpassade för T-26 (10,5 ton) och BT-7 (14,5 ton) och inte för T-34:an som vägde drygt 26 ton. Så det fanns inga bärgningsfordon för T-34:an 1941. Kåren föll samman under striderna. Vlasov fick inte skulden för nederlaget för 4. mekaniserade kåren utan han kom att befordras. 

Vlasovs 20. armé kom att strida mot bland annat 4. pansargruppen under pansargeneralen Erich Hoepner i slaget om Moskva. Båda dessa befälhavare kom att bli avrättade av sina envåldshärskare för att ha försökt störta dem: Hoepner för sin inblandning i attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 och Vlasov för sin allians med Hitler under krigets senare skede. Foto: okänd

Slaget om Moskva 1941

Redan i juli 1941 fick Vlasov ett nytt befäl, nämligen chefskapet över 37. armén. Vlasovs nya armé deltog aktivt i försvaret av Kiev. Men försvaret av Kiev blev en katastrof och tyskarna tog över 600 000 krigsfångar. Vlasov undkom ur inringningen och blev för en tid inlagd på fältsjukhus innan han fick en ny kommendering som befälhavare över 20. armén. Nu var det Moskva som var hotat och 20. armén höll på att formeras på nytt för att kunna sättas in vid fronten och rädda huvudstaden under befäl av Georgij Zjukov. Vlasovs nya armé kom att slåss mot bland annat tyska 4. pansargruppen under Erich Hoepner i slaget om Moskva. Båda dessa befälhavare kom att bli avrättade av sina envåldshärskare för att ha försökt störta dem, Hoepner för sin inblandning i attentatet den 20 juli 1944 och Vlasov för sin allians med Hitler under ett senare skede av kriget.  Vlasov blev en av slagets hjältar och befordrades till generallöjtnant och dekorerades med Röda fanans orden.

Beröm från Zjukov. I ett fältduglighetsbetyg från den 24 januari 1942, i Vlasovs personalhandlingar, har Zjukov konstaterat: "Han var befälhavare för 20. armén under operationerna vid Moskva: motanfallet mot staden Solnetjnogorsk, anfallet med armén i Volokolamsks riktning och genombrottet av försvarslinjen vid Lama flod. Personligen är generallöjtnant Vlasov i operationshänseende väl utbildad och har organisationsskicklighet. Han klarar av arméchefsrollen på ett utmärkt sätt."

Efter det att motoffensiven vid Moskva hade avslutats besökte författaren Ilja Ehrenburg, Stalins främste propagandist, 20. arméns förband som spelade en viktig roll i slaget om Moskva och skrev senare: "Soldaterna tittar på sin befälhavare kärleksfullt och förtroendefullt: Vlasovs namn är bundet med anfall" i tidningen Krasnaja zvezda (Röda stjärnan).

”Generalen är 1meter 90 cm lång och har samma inspirationsförmåga som Suvorov hade”

Ilja Ehrenburg i tidningen Röda stjärnan

Att hänvisa till Suvorov var en mycket stor ära då Aleksandr Suvorov sägs att aldrig förlorat ett slag. Som alla skrönor håller den kanske inte till hundra procent. Men i vilket fall Suvorov var en fältherre utöver det vanliga, en av de stora i militärhistorien.

Vlasov blir krigsfånge

I en bok som kom ut i New York 1942 där Röda Arméns kamp mot Nazityskland skildras skrevs följande:

Namn som före kriget var nästan eller helt okända före kriget har blivit ord i var mans mun. Bland dessa finner vi Zjukov, Vlasov, Boldin, Kozlov, Demidov, Kharitonov, Remizov, Kuznetzov, Leliushenko och Rokossovski.

Vlasov hade nu blivit en sovjetisk hjälte. I mars 1942 utnämndes Vlasov till ställföreträdare chef för Volkov-fronten som hade en mycket tilltrasslad situation pga. 2. stötarmén. Denna armé genomförde en offensiv mot Leningrad i syfte att bryta belägringen av staden men hade stora problem. För stötarméns genombrott av de tyska linjerna hade inte breddats och kunde när som helst skäras av. Den 19 mars lyckades tyskarna och två dagar senare flög Vlasov in i fickan för att närmare se över situationen i 2. stötarmén. Den 27 mars hade man lyckats öppna en korridor som var 3 km bred till de egna linjerna.

Den 16. april flögs befälhavaren över 2. stötarmén, Nikolaj Klykov, svårt sjuk ut ur fickan.  Ett samtal mellan frontbefälhavaren Kirill Meretskov med en ledamot i krigsrådet av 2. stötarmén divisionskommissarien Ivan Zuev och ställföreträdande chefen för fronttrupper generallöjtnant Vlasov ägde rum den 16 april 1942 angående vem skulle ersätta Klykov.

     Meretskov till Zuev: ”Vem ser ni som ny befälhavare?”

     I.V.Zuev: ”För den befattningen har vi inga i armén. Jag anser att det är bäst att utnämna generallöjtnant Vlasov till arméchef.”

     Vlasov svarade: ” Det är bättre att tillfälligt utse arméstabschef överste Vinogradov till tjänstgörande arméchef.”

      Meretskov till Vlasov: ”Jag anser Zuevs förslag är rätt. Vilken inställning har du, kamrat Vlasov, till detta förslag?”

      Vlasov: ”Jag tror, av läget att döma, att jag synes får lov att stanna länge i denna armé.

Och angående utnämningen till en fast ordinarie befattning, om det ska vara ert beslut så accepterar jag förstås det.”

      Meretskov: ”Bra. Efter vårt samtal kommer order att följa.”

Den 20 april kom direktiv från Stavka undertecknat av marskalk Boris Sjaposjnikov, chefen för generalstaben, att Vlasov har utsetts till ny befälhavare. Situationen för 2. stötarmén förbättrades inte så Volkovfronten ville dra ur armén men Stalin sa nej. Tövädret som började komma ökade problemen för detta var ett myr- och träskområde. Det var först den 14 maj som armén fick tillåtelse att dra sig ur men då var det för sent. Tyskarna hade korridoren hela tiden under observation och de observerade endast mindre utgående rörelser innan de helt stängde korridoren den 31 maj. Volkovfronten genomför flera försök för att öppna upp förbindelserna till 2. stötarmén men lyckades endast temporärt. Tyskarna behåller kontrollen och den 29 juni 1942 meddelas det att man har tagit nästan 33 000 krigsfångar. Vlasov själv blir tillfångatagen först den 12 juli. Han förs därefter till staben för tyska 18. armén och får träffa sin motståndare generalöverste Georg Lindemann innan han skickas till ett fångläger för prominenta sovjetiska officerare i Vinnitsa i Ukraina. Här fanns redan andra sovjetiska armébefälhavare. Det är också här som Vlasov och kapten Wilfried Strik-Strikfeldt träffas för första gången.

 

Vlasov byter sida

Strik-Strikfeldt tjänstgjorde i tyska arméns överkommando OKHs avdelning ”Fremde Heere Ost” vars chef var överste Reinhard Gehlen och hade som uppdrag att finna en känd sovjetisk general som var villig att samarbeta med tyskarna. Målet var att bygga upp en rysk anti-kommunistisk rörelse. Vlasov visade intresse och snart började planer utvecklas men vad Vlasov inte förstod var att detta faktiskt inte var sanktionerat från högsta ort. Skillnaden mellan den sovjetiska krigsmakten och den tyska var något förenklat att inom den förstnämnda behövdes snarare ett direkt godkännande från högre ort inom man företog sig något som detta medan inom den senare var det snarare avsaknaden av en direkt order som förbjöd något som gjorde det möjligt att agera, ibland mot ledarens önskemål. Hade Vlasov fått klart för sig att projektet inte var sanktionerat av Hitler själv, kan man fråga sig om han hade agerat.

Vlasov med sin närmaste medarbetare general Fjodor Truchin (till vänster i bild) och tyska officerare. Vlasovs bas och högkvarter blir i Dabendorf, ett barackläger som tidigare använts för franska krigsfångar. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1976-114-32/CC-BY-SA 3.0

Till Berlin

I september 1942 anländer Vlasov till Berlin. Vad som imponerar mest på Vlasov var den tyska landsbygden. Trots sin långa tjänstgöring i Röda armén var förmodligen Vlasov fortfarande bonde till själen. Här såg han nästan en helt annan värld jämfört med den sovjetiska landsbygden. Stalins tvångskollektvisering hade drabbat både Vlasovs egen familj och vänner hårt, vilket sannolikt hade satt djupa spår i Vlasovs själ.

Här i Berlin sammanstrålar Vlasov med andra sovjetiska officerare som också bestämt sig för att aktivt arbeta med tyskarna mot Stalin. Några av dem, Georgij Zjilenkov och Mileti Zykov, hade till och med tjänstgjort som kommissarier på den sovjetiska sidan. Snart får den lilla grupp ett eget högkvarter i Dabendorf, ett barackläger som tidigare använts för franska krigsfångar.

Arbetet med att förbereda Smolenskproklamationen om den nya ryska befrielsearmén satte igång nästan med en gång efter ankomsten till Berlin. Proklamationen var en appell riktad till Röda arméns soldater om vem som var befriaren.

Och givetvis så kom detta material på Stalins bord. Dmitri Volkogonov beskrev denna episod, när chefen för NKVD Lavrenti Berija lämnade informationen om Vlasov, i sin bok ”Triumf och tragedi”:

”Berija… tog fram några blad ur läderportfölj och lade dem framför Sovjetunionens envåldshärskare Josef Stalin.

-        Vad är detta? sa Stalin.

-        Titta, här dyker den ”saknade” befälhavaren över 2. stötarmén upp – svarade Berija.

Stalin flyttade bladen närmare till sig, ögnade igenom dem: ”Vädjan från den Ryska kommittén till soldater och befälhavare av Röda armén, till hela ryska folket och andra folk av Sovjetunionen. Ryska kommittén sätter upp följande målsättning: störtande av Stalin och hans lakejer, slutandet av hederlig fred med Tyskland, grundandet av nya Ryssland… Uppmanar alla att gå över till Ryska befrielsearmén som arbetar i allians med Tyskland… Ordföranden i Ryska kommittén är generallöjtnant Vlasov, sekreteraren i Ryska kommittén är generalmajor Malysjkin”.      

    Vidare fanns flygblad som fungerade som passersedlar för att korsa frontlinjen, och också ”A.A.Vlasovs öppna brev: varför jag bestämde att kämpa mot bolsjevismen” och annat liknande material

     Stalin sköt ifrån sig flygbladen med avsky och frågade Berija:

-        Men de är kanske falsifikat? Vad känner man till om honom? Finns det bekräftelser?

-        Ja, det finns. Vlasov arbetar för tyskarna aktivt.”

 

Antalet frivilliga östbataljoner växte hela tiden och de ryska bataljonerna fick en gemensam ”vapensköld”, vilket gjorde att de kände samhörighet med något större som vid denna tidpunkt bara var en illusion. På bilden talar Vlasov till en av östbataljonerna på östfronten 1943. Foto:Bundesarchiv, Bild 183-N0301-503/CC-BY-SA 3.0

Aftonbladet rapporterar

Tyskarnas propagandamaskin jobbade för högtryck för att skapa idén om att en rysk befrielsearmé (ROA) under general Vlasov existerade och det gav resultat. Svensk pressrapportering under senvåren 1943 visar klar påverkan från den tyska propagandamaskinen. Till exempel Aftonbladet har följande rubrik den 25 maj: "En rysk befrielsearmé håller nu på att ställas upp".

Vlasov hade ingen armé eller förband under sitt befäl utan den tyska propagandan ville ge sken av detta för att öka deserteringen av soldater från Röda Armén. Den ökade rejält under sommaren 1943 men motåtgärder på den sovjetiska sidan bromsade upp effekten, effektiv motpropaganda. Den sovjetiska propagandan jobbade som sagt för högtryck och fick genomslag. Vassilij Tjujkov, generalen som ledde försvaret av staden Stalingrad, skriver i sina memoarer att hans soldater i 8. gardesarmén kallade lössen för vlasoviter, de var irriterande och oönskade. Antalet frivilliga östbataljoner växte hela tiden och de ryska bataljoner fick en gemensam ”vapensköld” för ROA, vilket gjorde att de kände samhörighet med något större som vid denna tidpunkt var bara en illusion.

 

ROA-soldater genomför parad i staden Pskov den 22 juni 1943, årsdagen för operation Barbarossa. Notera att officerarna har vita uniformer, anspelning till den vita sidan under ryska inbördeskriget? Foto: Wikipedia Commons 

Hitler får rapporter

Hitler motsatte sig idén att beväpna folken i öster och på sommaren 1943 fick han klart för sig hur många frivilliga östbataljoner som tyska krigsmakten egentligen hade värvat på östfronten. Hitler blev nog chockerad när han fick beskedet att det rörde sig om flera hundratusen man utspridda längs hela östfronten. Order gavs att förbanden skulle skickas till västfronten. Reinhard Gehlen skriver i sina memoarer att Tyskland hade problem med att övertyga Ungern, Rumänien och Slovakien varför de skulle skicka trupper och förband till östfronten och det var definitivt inte lättare att övertyga en armenisk eller georgisk bataljon varför den skulle försvara Frankrikes kust när de hade anmält sig som frivilliga att kämpa mot Stalin.

Hitler satte till viss del stopp för vidare rekrytering. Framför allt stoppade Hitlers ingripande vidare expansion av Vlasovs rörelse. Den fortsatte att existera, men det var inte tal om att formera några större förband, ovan bataljonstorlek.

Exempel på ”vapensköld” för olika östförband som tjänstgjorde inom Wehrmacht. Det första upp till vänster är för ROA, sedan följer KONR. En del av dessa blev aldrig något större utan var mer av lokal karaktär. Illustration: Wikipedia Commons

 

Himmler ändrar allt

Detta ändrades plötsligt år 1944 när SS-majoren Gunter d'Alquen, chefredaktör för SS-tidningen Das schwarze Korps (Den svarta kåren), kom i kontakt med rörelsen som nu levde i glömska. SS-majoren d'Alquen lyckades övertyga Himmler om att han borde möta Vlasov. Mötet var tänkt att äga rum 21 juli 1944. Nu blev mötet med Himmler uppskjutet av förklarliga skäl, attentatet den 20 juli mot Hitler, men Vlasov får träffa Gottlob Berger, chef för SS-Hauptamt, istället. Mötet blir framgångsrikt trots Bergers bokgåva, Tsumshima av Frank Thiess (en skildring av det stora ryska nederlaget 1905 då japanska flottan vinner en lysande seger). SS-generalen Erhard Kroeger blir Himmlers förbindelseofficer hos Vlasov. Attentatet försenar bildandet av ryska befrielsearmén, det är värt att notera att det är till viss del människor ur samma kretsar som kämpade för bildandet av ROA som också var inblandade i attentatet. Det är först i september 1944 som Himmler och Vlasov träffas. Nu bildas ryska befrielsearmén på riktigt och Vlasov får Himmlers tillåtelse att formera två divisioner till en början för att sedan utöka till fem divisioner. Dessutom ska kommittén för befriandet av Rysslands folk (KONR) bildas. KONR ska verka som rysk exilregering och offentliggöras med ett politiskt manifest som innehåller KONR:s politiska mål. Manifestet tog tid att utarbeta och det stora tillkännagivande kom att ske den 14 november i Prag. För tyskarna höll vid denna tidpunkt inte någon rysk stad. Nu erkändes Vlasov och hans rörelse som en oberoende allierad till Tyskland och fyra dagar efter Prag höll Vlasov ett stort möte i Berlin för olika delegationer från arbets- och krigsfångeläger där KONR och de politiska målen tillkännagavs.

 

Vlasov i möte med Goebbels 28 februari 1945. Mellan de två sitter Vlasovs propagandachef Zjilenkov och hans SS-förbindelseofficer, SS-generalen Erhard Kroeger. Detta var en syn som Tredje rikets chefsideolog Alfred Rosenberg inte alls gillade. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27774/CC-BY-SA 3.0

ROA sätts in i strid

Ansvarig för formeringen av de två ryska divisionerna blev överste Heinz Heere med major Siegfried Keiling från tyska armén. Båda mycket erfarna officerare när det gällde östförband. Keiling hade fått riddarskorset som bataljonschef för en rysk artilleribataljon i tysk tjänst. De två infanteridivisionerna kom att sättas upp på övningsområdena Münsingen och Heuberg i Wurttemburg. Heeres stora problem var inte brist på soldater utan brist på utrustningen, de ryska divisionerna var inte högprioriterade och kriget gick dåligt för tyskarna. Båda divisionerna organiseras som tyska infanteridivisioner och får beteckningen 600. infanteridivisionen (rysk) respektive 650. infanteridivisionen (rysk).

Den 11 april 1945 anfaller ryska 600. infanteridivisionen det sovjetiska brohuvudet vid Erlenhof, ca 25 km söder om Frankfurt am Oder. Det tyska överkommandet skrev i sin hemliga krigsdagbok:

Vid 9. armén angrep 600. infanteridivisionen (rysk) med en förstärkt regementsgrupp från söder och norr mot det fientliga brohuvudet vid Furstenberg. De var bra understödda av eget flygvapen och artilleri. Efter en mindre anfallsframgång blev de båda anfallsgrupperna liggande och måste dra sig tillbaka till utgångsställningarna. Även ett andra anfallsförsök från den norra regementsgruppen kom inte igenom.

 

Mot Prag

Vlasov hade som sista förhoppning att de allierade och Stalin skulle komma i krig med varandra så han försökte samla sina styrkor för att presentera ROA vid Prag i krigets slutskede 1945 och visa upp sig som en tänkbar bundsförvant för de allierade. Denna illusion om ett krig mellan väst och Stalin hyste även många tyskar men alliansen höll tills Nazityskland krossades. Så 600. divisionen marscherade söderut mot Prag. Den tyska pansargeneralen Hermann Hoth hade i krigets slutskede kallats in som befälhavare för en bakre region under fältmarskalk Ferdinand Schörners befäl. Genom Hoths område kom Vlassovs 600. division att marschera under sin väg från Küstrin vid Oder mot Prag. Schörner ville sätta in Vlasovs förband vid fronten men de vägrade, de var på väg till Prag. Hoth fick order av Schörner att avväpna drygt 20 000 ryssar som definitivt inte ville avväpnas, Hoth insåg det omöjliga. Han skickade iväg en officer som sedan tidigare var bekant med ryssarna för att förhandla. Dock allt löstes väldigt enkelt, då Vlasov själv hade besökt Schörners stab. Vlasovs trupper fick fortsätta mot Prag.  Ett uppror mot tyskarna kom att inledas i Prag så Vlasovs trupper kom att byta sida under upproret i Prag 1945 och hjälpte motståndsrörelsen mot tyskarna för att visa upp sig som en vän till den allierade sida. Men snart stod det klart att amerikanarna inte skulle komma först till Prag utan Röda armén. Vlasovs mannar kom nu istället fly Prag tillsammans med tyskarna västerut, många tillfångatogs av Röda armén inklusive Vlasov själv. Många av de som lyckades fly till allierade förband lämnades över till Röda armén av de västallierade.

 Kriget var över för Tyskland och den ryska befrielsearmén (ROA) gick under med Tredje Riket. Resten av den skickades till Gulag medan ledarskapet avrättades i Moskva 1946.. Kriget på östfronten 1941–45 ses av ryssar som Rysslands kamp att överleva som nation, Hitler och Nazityskland var inget alternativ. Vlasov skulle trots sitt väpnade uppror mot Stalin bli betraktad som landsförrädare. Nikita Chrusjtjov skrev efter kriget att varken Stalin eller han själv berörde ämnet Vlasov när de talade med varandra, eftersom båda hade gynnat hans karriär i Röda armén.

Ett monument, i form av T.34 / 85, över ryska befrielsearmén i Smečno i Tjeckien. Foto: Wikipedia Commons

Att strida på Hitlers sida? En sovjetmedborgare kan inte ha haft någon större kunskap om omvärlden, och den bild man fick via sovjetiska medier kan ju knappast ha varit trovärdig för en som upplevt hur kollektiviseringen hade drabbat släkt och vänner. Och vilka alternativ fanns när den ”fria världen” hade allierat sig med Stalin? Vad visste Vlasov om Tyskland eller för delen om världen? Det är en fråga vi kan ställa oss. 

Flera verk har givits ut där Vlasov och arbetet med att bygga upp en armé för strida mot Stalin beskrivs.

Joachim Hoffmann., Die Geschichte der Wlassow-Armee. (Rombach Verlag Freiburg i.Br 1976).

Sven Steenberg., General Wlassow. (Moewig Rastatt 1986)

Catherine Andreyev., Vlasov and the Russian Liberation Movement. (Cambridge University Press, Cambridge 1987).

Två som tjänstgjorde med Vlasov var Sergej Frölich och Wilfried Strik-Strikfeldt.

Sergej Frölich., General Wlassow, Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin ( Markus Verlag Köln 1987)

Wilfried Strik-Strikfeldt., Gegen Stalin und Hitler, General Wlassow und die russische Freiheitsbewegung (Hase und Koehler Verlag, Mainz 1970)

Mer om Sovjetunionens historia:

Korthuset som krackelerade

 Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

                                              

Pansardivision Müncheberg på östfronten

 

Sista striden 1945 – En desperat kamp om Berlin

Vårvintern 1945 var en desperat tid för tyskarna. Fler soldater och mer vapen behövdes. Hela tiden formererades nya divisionsförband, men det fanns varken tid eller resurser att slutföra formeringen. De skickades halvfärdiga till fronten. Istället för att försöka fylla upp och ersätta förluster i befintliga förband. Mer divisionsflaggor på högre stabs kartor men egentligen var det inte divisioner utan snarare förstärkta brigader.

 

Tyskarna formerade hela tiden nya förband i stället för att stärka de befintliga. Mängder av divisioner sattes upp 1945, men de nådde egentligen aldrig full divisionsstyrka. De var snarare förstärkta brigader. På bilden en av pansardivision Münchebergs Panthrar i Berlin bredvid en utslagen och slaktad sovjetisk T-34/85. Foto: okänd

Imposanta namn hjälpte inte heller. I början av kriget hette tyska stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar rätt och slätt Panzer III, Panzer IV , Panzerjäger I och så vidare. Ju längre kriget pågick desto pampigare namn fick de dock: namn som Panther, Königstiger, Nashorn och Jagdtiger. Undantaget är Maus.

 

Namn i stället för nummer

Samma fenomen märks inom arméns förband. Namnen skulle vara heroiska och inspirera till försvaret av fäderneslandet. Pansargrenadjärdivisionen Grossdeutschland, arméns elit, hade länge varit i strid på östfronten, men fick snart sällskap av förband med namn som pansargrenadjärdivisionen Brandenburg och pansarkåren Feldherrnhalle. Senare under 1945 tillkom pansargrenadjärdivisionen Kurmark och pansardivisionerna Clausewitz, Müncheberg och Holstein.

 

Divisionschef Werner Mummert, här som överstelöjtnant, med sitt nya riddarkors om halsen i augusti 1942. Senare fick han både eklöven och svärd. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B28046/ CC-BY-SA 3.0

Ny pansardivision

Befälhavare för den nya pansardivisionen Müncheberg var Werner Mummert, en erfaren och högt dekorerad officer. Han hade Riddarkorset med eklöv och svärd runt halsen. Endast 159 stycken med svärd delades ut under hela kriget. Det var Mummerts 103. pansarbrigad som utgjorde grunden för den nya divisionen.

Arbetet med den nya divisionen började i mars 1945 och redan i slutet av mars 1945 sattes den in i strid. Divisionen kom att delta i hårda strider i närheten av Berlin.

En annan nyuppsatt division som sattes in i striderna runt Berlin var Luftwaffes 9. fallskärmsjägardivision. Som de flesta tyska divisioner var den inte alls fullstark utan motsvarade snarare en förstärkt brigad. Foto: Okänd

Under 1945 tilldelades pansardivisionerna de stridsvagnar som fanns tillgängliga. Det fanns varken tid eller möjlighet att vänta på leveranser. Den 7 april 1945 hade Müncheberg bara 41 stridsvagnar, varav 22 var Panther och 13 Tiger I. Divisionen hade också ett kompani pansarvärnskanonvagnar med tio Jagdpanzer IV. Den totala styrkan var drygt 6 800 man.

Till skillnad mot de tyska pansarbrigader som sattes upp under sommaren och hösten 1944 så hade Müncheberg sken av att vara division, det fanns inte bara stridsvagnar och pansargrenadjärer utan också artilleri, spaning och luftvärn.

På pappret hade divisionen ett pansarregemente, ett pansargrenadjärregemente, ett artilleriregemente, ett pansarspaningskompani, ett pansarpionjärkompani, ett pansarvärnskompani och ett luftvärnskompani. Ibland anges två pansargrenadjärregemente men med drygt 6 800 man är det förmodligen för mycket. Artilleriregementet var snarare en förstärkt artilleribataljon än ett helt regemente.  Så här i krigets slutskede var det kaos och vilka resurser som fanns att tillgå avgjorde hur starkt ett nyuppsatt förband blev.

Slutstriden där LVI. pansarkåren med pansardivision Müncheberg retirerar in i staden Berlin och där blir inringad. Illustratör: Samuel Svärd

Strider längs Oder

Divisionen hade fått ett antal Panthervagnar och en del halvbandvagnar med IR-siktet Sperber för mörkerstrid. De skördade framgångar på kompaninivå, men vad hjälpte det när Röda armén kunde sätta in den ena armén efter den andra i sina anfall mot Berlin. Hela LVI. pansarkåren, inklusive Division Müncheberg, trycktes tillbaka mot Berlin. En sovjetisk front avancerade mot Berlin från nordöst medan andra kom söderifrån och snart var hela Berlin kringränt.

Pansardivision Müncheberg hade några unika stridsvagnar och bepansrade halvbandvagnar. De var utrustade för mörkerstrid med det nya IR-siktet Sperber. Foto: Okänd

 

Krigsrätter överallt

Striderna var hårda och för att göra illa värre spred fanatiker skräck längs fronten. Löjtnant Kroemer, pansardivision Müncheberg, den 27 april 1945, berättar: ”Flygande militära krigsrätter är en vanlig företeelse här i dag. Mest mycket unga SS-ledare. Knappast någon utmärkelse. Blint fanatiska. Hoppet om befrielse och samtidigt rädslan för krigsrätter väcker alltid männen. General Mummert vägrar ytterligare krigsrätter i sin defensiva sektor. En division som har flest riddarkors och eklöv förtjänar inte att förföljas av så unga ungdomar. Mummert är fast besluten att personligen skjuta nästa krigsrätt som ingriper mot hans soldater.”

Utbrytning mot väst

Division Müncheberg drogs in i malströmmen runt och i Berlin och nöttes sakta men säkert ned av de sovjetiska anfallen. Mummert insåg att om divisionen ska undgå sovjetisk krigsfångenskap måste den bryta sig ur inringningen och ta sig västerut. Divisionen stred vid Berlin Zoo och Tiergarten och planerade en utbrytning över Charlottenbron mot Spandau. Därifrån skulle den försöka nå tyska 12. armén.

En av pansardivision Münchebergs Tigerstridsvagnar står övergiven i centrala Berlin. Kriget är över och här strosar sovjetiska officerare omkring. Foto: Okänd

Slutet

Den sovjetiska eldgivningen och motståndet var dock för hårt och endast mindre grupper lyckades bryta sig ur inringningen. Stor del av divisionen blev krigsfångar hos Röda armén. Generalmajor Mummert kom inte att överleva fångenskapen utan dog i ett sovjetiskt läger 1950, 52 år gammal.

Läs mer om tyska främsta pansarvärnskanonvagn här:

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

Vidare läsning om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Finland i krig

 

Sextioettan i strid – de höll Röda armén stången vid Tienhaara 1944

En del finska regementen skrev för evigt in sig i historieböckerna genom sina bedrifter på slagfältet. Ett av dessa var infanteriregemente 61, även känt som IR 61 eller helt enkelt "Sextioettan".

 

Lagom till midsommar 1944 tog IR 61 över försvaret av Tienhaara. På bilden ses en soldat i ställning nere vid vattenbrynet, eldberedd med sin finska kulsprutepistol Suomi M/31. Foto: SA-Kuva

IR 61 sattes upp i svenska Österbotten 1941 och bestod av finlandssvenska reservister. Förutom den mycket omtalade regementschefen Alpo Marttinen fanns en annan mycket känd soldat i regementet, nämligen Harry Järv.

Tienhaara – vägen till Helsingfors

Efter segern i Viborg under sommaroffensiven 1944 ville Röda armén slå sig fram i järnvägens riktning via sundet Kivisillansalmi från innersta Viborgska vikens västra sida. Från Tienhaara skulle man ha den kortaste sträckan till Helsingfors och Villmanstrand.

Staben för 3. bataljonen i IR 61 vid Tienhaara. Sittande vid sitt "skrivbord" ses bataljonschefen major Bruno Lagerbohm. Han var en erfaren chef och hade fört befälet över bataljonen sedan september 1942. Foto: SA-Kuva

Dags för frontlinjen

Klockan 15.00 den 22 juni 1944 övertog IR 61 ansvaret för fronten vid Tienhaara. Till höger om regementet fanns estniska frivilliga i IR 200 och till vänster fanns snart ett annat svensktalande regemente, IR 13. IR 61 hade tre infanteribataljoner samt ett tungt granatkastarkompani och ett kanonkompani. Med full styrka skulle regementet ha haft nästan 3 600 man. IR 61 grupperade med två bataljoner framme i linjen och regementets 2. bataljon blev inledningsvis reserv.

Infanteriregemente 61: befälhavare: överstelöjtnant Alpo Kullervo Marttinen

Första bataljonen (4 kompanier): major Edvin Holmberg

Andra bataljonen (4 kompanier): kapten G. Rudolf Renvall

Tredje bataljonen (4 kompanier): major Bruno Lagerbohm

13. granatkastarkompaniet: kapten Georg Braxén

14. kanonkompaniet: kapten Björn Wahl

 

Kanonkompaniet i regementet hade fyra pjäser i den främre linjen vid strandlinjen och två pjäser i reserv. Kompaniet hade bland annat utrustats med erövrade sovjetiska 45 mm pansarvärnskanoner. Foto: SA-Kuva

Bästa skyddet, ur IR 61:s regementshistorik:

” Vi grävde som dårar med våra små spadar och fast vi blev skinnlösa i händerna gav vi oss inte, förrän vår grop gav oss det skydd vi ville ha.”

Varje soldat i IR 61 insåg vikten av att gräva ned sig och det blev deras första uppgift vid Tienhaara. Regementet de löste av hade knappt gjort något här vid Tienhaara. Marken var bitvis otjänlig att gräva i, så ställningarna bättrades på med bröstvärn. Först sent på kvällen kom det sovjetiska artilleriet att lägga området under eld och de första landstigningsförsöken från Viborgssidan inleddes. Dessa slogs tillbaka och regementets första dag vid Tienhaara  hade kostat nio stupade och 58 sårade.

Karta över slagfältet. Efter seger vid Viborg försökte Röda armén ta sig till Tienhaara men Sextioettan stod i vägen. Illustration: Samuel Svärd

Över 20 000 granater på IR 61!

På midsommarafton den 23 juni 1944 utbröt en eldstorm av en storlek som IR 61 aldrig tidigare hade upplevt. Ur IR 61:s regementshistorik:

”Luften, jord och himmel vibrerade; bävade i ett enda kaotiskt dån.”

Sovjetiska bomb- och attackflygplan förstärkte den fruktansvärda eldorkanen med sina bomblaster och raketer. Sedan kom det sovjetiska storanfallet, hela sundet framför regementet var fullt av båtar och flottar. De finska soldaterna öppnade eld med allt som fanns till buds av kulsprutor och kanoner och eldgivningsorder gavs till artilleriet.

En fruktad fågel, Junkers Ju-87D. Det tyska störtbombplanet sattes in med fruktansvärd effektivitet på Karelska näset på sommaren 1944. När de sågs flyga över skyarna uppstod glädjescener bland finländarna: "Det är Stukor, det är Stukor!" En sanslös glädje utbröt. Stora karlar, barska kämpar, klev upp ur sina värn, hurrade och kastade upp sina mössor i luften. Samma scen utspelade sig nästan överallt vid de finska linjerna. Foto: SA-Kuva

Mannerheim oroad

Den finländska elden denna dag var fortsättningskrigets dittills kraftigaste. Samtidigt hade Marttinen bett om assistans i form av flygunderstöd och flygförband, så Kuhlmey anlände med sina Stukor. Det sovjetiska storanfallet stoppades till priset av 120 förluster – spaden hade räddat många liv under eldstormen. Striden vid Tienhaara hade hörts ända till högkvarteret i Sankt Michel, där Mannerheim med oro väntade på besked om stridens utgång.

Längre bak fanns stormkanonvagnar redo i reserv för att understödja motanfall ifall linjen vid Tienhaara inte skulle hålla och ifall Röda armén skulle etablera brohuvuden. Foto: SA-Kuva.

Nya anfall slogs tillbaka

På midsommardagen försökte Röda armén igen, men det var inte med samma styrka som dagen före. Vädret hade blivit sämre och regnet öste ned. Mindre försök och sporadisk artillerield förekom, men inte alls med samma kraft och intensitet som den 23 juni. Det hela verkade lugna ned sig vid Tienhaara.

Strider vid Ihantala

Den 26 juni hördes dock ett ihållande krigslarm från Ihantala. Röda armén hade skiftat fokus mot Tali-Ihantala och insett att den inte skulle komma igenom vid Tienhaara där IR 61 höll linjen. Striderna i området fortsatte under juli, men inte med samma kraft som under midsommarhelgen 1944. Ur IR 61:s regementshistorik:

” Trots det skenbara lugnet lider vi fortlöpande förluster.”

Regementschefen Marttinen (närmast kameran till vänster i bild) på besök hos 3. bataljonen med bataljonschefen Lagerbohm längst till höger i bild. Det är den 25 juni 1944 och platsen är Tienhaara – slaget var vunnet! I vinterkriget deltog Marttinen i en av de mest lysande finska segrarna. Han var stabschef för 9. divisionen i Suomussalmi, ett uppdrag för vilket han personligen utsetts av divisionens befälhavare Hjalmar Siilasvuo, eftersom han var ”tillräckligt barsk”. Foto: SA-Kuva

En avgörande strid

IR 61:s förluster under sina försvarsstrider vid Tienhaara var omkring 800 stupade och sårade, varav sex döda hade varit kompanichefer. Nya rekryter slussades snabbt in från Dragsvik för att ersätta dessa. Ur IR 61:s regementshistorik:

”Vi transporterades sedan till Tienhaara med lastbil. Sista biten till IR 61 fick vi ta oss till fots och passerade en trave med likkistor. Otäckt!”

Finland köpte under vinterkriget 32 tunga 20,3 cm haubitsar från USA, men de hann inte levereras förrän vinterkriget var över. Flera av dessa kom att förloras under sommarstriderna 1944. Dessa pjäser kom tillsammans att avfyra nästan 13 000 granater under fortsättningskriget. Foto: SA-Kuva

Den 6 augusti 1944 var regementets uppgifter vid Tienhaara slutförda. Detta blev den sista stora stridsuppgiften för IR 61 och som general Karl har skrivit:

” Ryssarna försökte flera gånger bryta försvaret, emedan vägen på detta ställe var kortast till södra Finland. Alla försök blevo ändå avvärjda och den militära äran, åtminstone på detta avsnitt, var räddad.”

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Finlands pansarvärn under fortsättningskriget 1941 – 1944

Tyska vapen i tjänst hos Finland

Stalin vann kriget men Sovjetunionen kollapsade

Sovjetunionens imperium bryts upp

Pansar under andra världskriget

 

Sherman versus Panzers – Slaget om Arracourt 1944

Amerikanska 3. armén under Pattons ledning var på väg mot Siegfriedlinjen och hoppades nå den före vintern. I slutet av september 1944 slog dock tyska 5. pansararmén tillbaka i Lorraine. Hitler tryckte på sin befälhavare om motanfall mot de amerikanska styrkorna. 

 

M4 redo för strid, närmast kameran med 7,5 cm kanon, medan vagnen bakom har en 7,6 cm kanon. De amerikanska veteranbesättningarna från 4. pansardivisionen kom att vinna över tyska 111. och 113. pansarbrigaderna med bland annat Pantherstridsvagnar, vilket var gröna förband med rekrytbesättningar som hade begränsad utbildning och erfarenhet, i Lorraine 1944. Foto: US Signal Corps

Två tyska pansarbrigader med bland annat Pantherstridsvagnar anföll amerikanska 4. pansardivisionens tät. Det var 111. och 113. pansarbrigaderna som anföll först. Hitler hade givit order om att ett större antal pansarbrigader skulle formeras med syfte att kunna slå mot fiendens täter, effektiva motstötar som han såg det. Resurserna som fanns tillgängliga användes till att skapa nya förband istället för att stärka upp de befintliga 33 pansardivisionerna som fanns. 

Dessa nya pansarförband var emellertid bara brigader till namnet. I stort sett hade de cirka 45 stridsvagnar, cirka 10 pansarvärnskanonvagnar och två skyttebataljoner vardera, men inga artilleriförband ingick. Högre chef var tvungen att tilldela dem resurser för att det skulle få förmågan "indirekt eld". Varje brigad vid Arracourt hade en extra pansarbataljon inför striderna, dock inte fullstark utan brigaderna kanske fick en styrka på 90 vagnar totalt. 

 

Normal organisation för en tysk pansarbrigad anno 1944

Stabskompani (med två spaningsplutoner)

Pansarbataljon (tre stridsvagnskompanier, ett bandpansarvärnskompani)

Pansargrenadjärbataljon (fyra skyttekompanier, ett understödskompani)

Pansaringenjörkompani

Totalt: 2089 soldater, 36 stridsvagnar, 11 pansarvärnskanonvagnar, 157 bepansrade halvbandvagnar av olika typer. Notera inga artilleripjäser.

Not: senare versioner 111. till 113. brigaden då utökades pansargrenadjärerna till två bataljoner, ett regemente. Och var inte längre bepansrad, utan snarare motoriserad. 

 

Pantherstridsvagnar från 111. pansarbrigaden på väg fram mot anfallspositioner vid Arracourt den 20 september 1944. Denna dag hade man 31 operationsdugliga vagnar, varav 18 var av typen Panther. Foto: Bundesarchiv, Bild 1o1I-301-1955-28 / CC-BY-SA 3.0

Hastigt anfall med halv styrka

Amerikanska 4. pansardivisionen hade vid full styrka 10 937 man i personal, 186 medeltunga stridsvagnar (M4 Sherman) och 77 lätta stridsvagnar (M5 Stuart). Artilleriet hade 54 bandkanoner av typ M7 Priest med 10,5 cm haubits. Normalt stred divisionen i tre stridsgrupper som vardera bestod av en pansar-, en skytte- och en bandkanonbataljon. Det var en av dessa stridsgrupper som det tyska anfallet slogs ut mot. Tyskarna hade dock inte båda pansarbrigaderna på plats, utan anföll bara 113. pansarbrigaden den 19 september. Oddsen var nog kanske två till ett, men med amerikanskt överläge i artilleri.

Karta över första dagens strider. De röda streckade linjerna är tyskarnas pansarbrigader. Den från höger kartkant är 113. pansarbrigadens anfall första dagen. Illustration: US Army

Klart väder ställer till problem

Tyskarna var inte nöjda med utfallet den 19 september. 113. pansarbrigaden fick tunga förluster men det beordrades ändå ett förnyat anfall den 20 september – nu med två brigader: 111. och 113. pansarbrigaderna. Oddsen var nog sämre än föregående dag, eftersom ytterligare en stridsgrupp från amerikanska 4. pansardivisionen hade anlänt. Samtidigt blev det klart väder, så amerikanska jaktbombplan av typ P-47 Thunderbolt kom att attackera ihärdigt hela dagen, och spred kaos och förstörelse bland de tyska förbanden. Det blev ännu en misslyckad dag för de tyska pansarbrigaderna.

Kapten J.F. Brady som var chef för A-kompaniet i 35. pansarbataljonen och tilldelades medaljen Silver Star för sina insatser i striderna mot tyska 111. pansarbrigaden. Till skillnad från de tyska pansarsoldaterna fick han eldunderstöd och hade tillgång till en fungerande logistik. Foto: US Signal Corps

Meningslösa anfall

Tyskarna bytte anfallsriktning de följande dagarna, men det hjälpte föga. Amerikanska 4. pansardivisionen hade inga problem med att skifta om försvaret från sydöst till nordöst. Samtidigt blev de tyska pansarbrigaderna svagare och svagare. Från att ha haft nästan 90 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar vardera kunde brigaderna sätta in mellan 10 och 20 stridsvagnar var i striderna.

Striderna visade på brigadernas svaghet, nämligen att hårda strider fick dem att snabbt tappa anfallskraft. Detta då både deras reparations- och bärgningstjänst var eftersatt jämfört med vad som normalt fanns i tyska pansardivisioner.

 

En Panther från 111. pansarbrigaden sydöst om Arracourt. De tyska pansarbrigaderna som sattes upp i all hast under sommaren och sensommaren 1944 var inte väl sammansatta stridsgrupper utan eftersatta vad gäller artilleri-, ingenjörs- och logistikresurser. De fick stridsvagnar, pansarvärn och skytte men nästan ingenting annat.

Dödläge utvecklas

Tyska 11. pansardivisionen anlände till slagfältet, men det ändrade inte mycket eftersom amerikanska 4. pansardivisionen koncentrerade sig på försvar och lyckades konsolidera sina positioner. Divisionen drog sig tillbaka från sina mest framskjutna positioner och så fort det var klart väder anfölls de tyska förbanden ihärdigt av amerikanska jaktbombplan. Detta begränsade tyskarnas möjlighet att förflytta sig på slagfältet och koncentrera styrkorna för nya anfall.

Feltänkt från början

Lärdomar från striderna i Arracourt var att samverkan mellan vapensystemen är ett måste, det räcker inte bara med stridsvagnar och infanteri. Sedan att pansarförband med begränsad utbildning och erfarenhet har det svårt med att strida mot samtränade pansarförband. Detta gäller även om förbandet förfogar över bättre stridsvagnar såsom Panther. Pansargeneral Hasso von Manteuffel, befälhavare för 5. pansararmén, beklagade bittert efteråt att de tyska pansarbrigaderna inte ens haft tid att öva kompanistrid innan de skickades till slagfältet.

Nu gjordes det som borde ha gjorts från början: pansarbrigaderna började upplöstas och manskap och utrustning överfördes till en befintlig pansar- eller pansargrenadjärdivision. De hade alltid behov då att vara insatt vid fronten innebar förluster. 

På bilden en amerikansk pansarvärnskanonvagnen M10 med 7,6 cm kanon L/40 har tagit position och väntar på eventuella tyska stridsvagnar som kan tänkas komma. Foto: US Signal Corps

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Den vanligaste typen av division i tyska armén:

Tyska arméns infanteri 1944 – 1945

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html