Kavalleri i amerikanska inbördeskriget

Kavalleriet skapade kaos

I början av amerikanska inbördeskriget dominerade sydstatssidans kavalleri. Inte minst general Robert Lees kavallerichef JEB Stuart använde nordstatsarmén som ett rundningsmärke, skar av kommunikationerna, slog mot trossvagnar, spred allmänt kaos och samlade värdefull information. 

Många av dem vann ära och berömmelse men för många slutade det i en ond bråd död. Det amerikanska inbördeskriget var hårt, brutalt och oförsonligt samtidigt som det fanns ett romantiskt skimmer över själva striden. Kavalleristen sågs som självständig, djärv och stilig. Den ideala soldaten, den tidens riddare och kändis.

Kapten Jeb Stuart var 28 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 och precis som för många andra officerare innebar amerikanska inbördeskriget att befordringar kom snabbt. Generalmajor Stuart stupade 1864 som befälhavare för kavallerikåren i Lee's armé. Foto: NARA

Störst av dem alla blev Jeb Stuart. Han skapade inte bara sitt eget rykte utan var också kavallerichef hos Robert E. Lee.  Han var 28 år och kapten i amerikanska armén när brytningen mellan norr och söder kom 1861. Stuart blev snabbt överstelöjtnant i infanteriet i sydstatsarmén men när han anmälde sig hos tjänstgöring hos general Thomas ”Stonewall” Jackson, så beordrade Jackson honom att ta befälet över alla självständiga kavallerikompanier hos honom och organisera 1. Virginia kavalleriregemente i juli 1861, en legend i inbördeskriget skapades.

Slaget vid Brandy Station 9 juni 1863 blev en vattendelare och här visar nordstaterna för första gången att de matchar Jeb Stuarts beryktade kavallerister. Nordstaternas kavalleri genomför räder precis som Sydsidan gjort framgångsrikt under krigets första år och kan ta strid med sydstaternas beridna styrkor.

1. Virginia kavalleriregemente enligt Civil War Harper's Weekly den 27 september 1862. Regementet var det första av många som kom att sättas upp och kom att delta i mer än 200 strider av olika karaktär under inbördeskriget. 

Stred som infanteri

Hur det var att vara kavallerist under amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865. Sydstatskavalleristen Hopkins vid 6. Virginiakavalleriet berättar: ”[i strid] gjorde kavalleriet avsittning och stred till fots. Detta genomfördes ofta, eftersom soldaterna kan utföra sina uppgifter bättre på marken, och dessutom är de bättre skyddade mot fiendens beskjutning. Till fots kan man utnyttja träden och klipporna och staketen, varje litet stenblock; ja allt som kan hejda en kula, men till häst är man ett utmärkt mål för en skarpskytt. 

Därför föredrog kavalleriet att uppträda till fots. Men när det blev frågan om att omgruppera, ville de likt Rikard III ha en häst.

Fältpastorn McKim vid 2. Virginiakavalleriet håller med Hopkins. McKim vid 2. Virginiakavalleriet mindes en strid med blankvapen i september 1864, vilken han kallade för ”en tämligen ovanlig händelse, eftersom kavalleriet snabbt höll på att förvandlas till beridet infanteri, och använder karbinen och repetergeväret mycket mer än sabeln”.

Säger någon kavalleri är det denna bild som kommer upp hos mig, det illustreras med franska 4. husar regementet vid Friedland 14 juni 1807. Målning av Édouard Detaille (1848 – 1912)

När jag själv tänker på kavalleriet så kommer följande tankar: ”En av kavalleriets traditionella huvuduppgifter var att följa upp ett framgångsrikt infanterianfall genom att förfölja och hugga ner den flyende fienden.”

Räder och plundra fiendens trossvagnar

Men detta verkar ha försvunnit under amerikanska inbördeskriget, vilket också bekräftas av den begåvade brittiske överstelöjtnanten Arthur Fremantle som var på besök i sydstaterna. Han diskuterade denna taktik med sydstatsofficerarna 1863: ”Men till min överraskning menade de alla [sydstatsofficerarna] att deras kavalleri inte var effektivt för det syftet. Även om de var mycket skickliga på att genomföra räder, erövra trossvagnar och förråd, och skära av kommunikationslinjerna, verkade Stuarts män inte villiga att angripa infanteristyrkor under några omständigheter. Till skillnad från Braggs armé [Tennesseearmén] är de beväpnade med sablar, men verkar vara lika ovilliga att använda dem – de tycker bäst om sina karbiner och revolvrar. De rider också ständigt med sabeln mellan vänsterbenet och sadeln, vilket ser mycket lustigt ut; men de har som regel utmärkta hästar och är duktiga ryttare.”

Ryttarstatyn över sydstatskavalleristen och generallöjtnant står tydligen fortfarande kvar utanför statshuset i Columbia i delstaten South Carolina. Foto: Billy Hathorn /Wikipedia Commons

Stuart stupade och Hampton tog över

Stuart blev dödligt sårad i maj 1864 och dog 31 år gammal.  Under Stuarts ledning hade flera andra bländade kavalleribefälhavare klivit fram som Rooney Lee, Fitzhugh Lee, Wade Hampton för att nämna de tre största. Hampton tog över efter Stuarts död, han var en av Söderns rikaste män som själv hade finansierat Hampton’s legion (sex kompanier infanteri, en kavalleri bataljon, ett artilleri batteri) i krigets inledning.  Hampton hade ingen militär bakgrund men tack vare sin sociala status i samhälle utnämnde guvernören i delstaten South Carolina honom till överste i statsmilisen. Den 42-åriga Hampton hade anmält sig som vanlig frivillig då hans hemstat bröt med Unionen.  Hampton visade sig kvalitéer och var en av två utan militär bakgrund som blev generallöjtnant i sydstatsarmén.

Amerikanska inbördeskriget är levande historia i USA, på så sätt att de hela tiden skriver om det, nya upptäckter och olika minnesmonument skapas. Här en minnesplakett uppsatt angående nords kavalleribefälhavare Benjamin Grierson och hans räd 1863. 

1863 var nordkavallerister ikapp

För nordstatsarmén tog det längre tid att få fram lysande kavalleriledare då kavalleriet var organisatoriskt eftersatt, men när väl de kom igång drog de enorm nytta av Nords enorma potential i hästar, manskap och vapen.  Det var inte längre bara Syds kavallerister som kunde genomföra beryktade räder eller strida på egen hand. Kavalleribefälhavare Benjamin Grierson under general U.S.Grants befäl genomförde en spektakulär räd genom staten Mississippi, cirka 1 000 km var färdvägen. Han startade den 17 april 1863 i södra Tennessee med 1 700 man och nådde fram till det nordstatskontrollerade Baton Rouge i Louisiana den 2 maj. Hans totala förluster i manskap var endast 24 man under räden. Så från 1863 började nordkavalleriet kunna hålla jämna steg med sydkavalleriet. Även de kunde nu med framgång skära av kommunikationerna, slå mot trossvagnar, sprida allmänt kaos och samla värdefull information. 

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Griffith Paddy: Rally once again – Battle Tactics of the American Civil War. (Wiltshire 1989)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Läs mer om president Lincoln och hans problem att generaler:

Hela tiden ny befälhavare för Potomac-armén

Historien om en svensk soldat i amerikanska inbördeskriget:

Fabian Brydolf i strid

Hitler och Stalin kommer överens

Polen drabbades hårt 1939

Vi vet att Molotov-Ribbentrop avtalet var orsaken till Polens delning 1939 men detta kunde man inte medge i Sovjetunionen.  Att Josef Stalin slutit avtal med Adolf Hitler om att dela Europa mellan sig. Sovjetunionen förde under andra världskriget inte bara ett försvarskrig mot sina angripare som sovjetisk historieskrivning försökte få det till utan även erövringskrig mot andra nationer, Vinterkriget är ett exempel men det gick inget vidare.

Här beseglas Europas öde genom Molotov–Ribbentrop-pakten. Sovjetunionens ledare Josef Stalin skakar hand med Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Dödens handslag den 23 augusti 1939. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27337 / CC-BY-SA 3.0

Stalins syfte verkar ha varit att återupprätta Tsarrysslands gränser till viss mån. Finland, Polen, Tjeckoslovakien, Tyskland, Rumänien och Japan förlorade landområden till Sovjetunionen, medan de baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen slukades helt. Så efter andra världskrigets slut 1945 kom Sovjetunionens ställning att vara annorlunda än tidigare. Det ansågs i Sovjetunionen att det fortfarande finnas ett hot från imperialistiska makter, men till skillnad från före kriget hade Stalin förändrat maktbalansen i Central- och Östeuropa. 

Om vi tänker på det så var Minsk en gränsstad 1939 men nu i efter kriget var det snarare i  Magdeburg som var gränsstad i det sovjetiska imperiet. Även om detta var Östtyskland så var det där det sovjetiska pansaret fanns. Alltså utgångsgrupperat drygt 1 200 km längre västerut under kalla kriget än det hade varit 1939. 

Dåtida karikatyr på den nya pakten. Hur länge skulle det vara? Jo till 22 juni 1941 blev svaret. Alltså i 22 månader. Illustration: Clifford K. Berryman  (1869–1949) publicerad i The Washington Star. 1939, Library of Congress

Halva Polen till Berlin och andra halvan till Moskva

Denna förändring av Sovjetunionen hade inte skett med fredliga medel, utan delvis tack vare överenskommelse med Adolf Hitler: Molotov–Ribbentrop-pakten från den 23 augusti 1939. Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 var över på fem veckor och Röda armén hade redan den 17 september gått in i Polen från öster för att ta hand om sin halva. Som Stalin såg till att behålla och inte lämnade tillbaka till Polen efter andra världskrigets slut 1945. Polen hade varit i det allierade lägret sedan september 1939 men vad hjälpte det. Stalin ville ha sin del av Polen kvar. 

Stalin ordnade istället tyska områden till Polen som kompensation. Så polacker tvångsförflyttades från det gamla östra Polen och för att göra plats för dem i de tyska områdena som Polen hade fått så tvångsförflyttades tyskar från sina gamla tyska områden som nu blivit polska.

Tysk-sovjetisk segerparad i Brest-Litovsk. I mitten den tyska pansargeneralen Heinz Guderian och till höger i bilden den sovjetiska befälhavaren Semjon Krivosjein. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-121-0011A-22 / Gutjahr / CC BY-SA 3.0 DE

Den sovjetiska historieskrivningen efter kriget beskrev pakten som ett non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen och att Stalin hade räddat sitt land från krig. De hemliga tilläggen om intressesfärer nämndes inte – hur Hitler gav Stalin fria händer i Östeuropa och halva Polen.

Sovjetunionen räddade vitryssar och ukrainare

Den sovjetiska generalstabens akademi gav 1977 ut läroboken ”Historien om krig, krigskonst och krigsvetenskap”. Boken hade en begränsad cirkulation.  Enligt den var motivet till Sovjets invasion av östra Polen 1939 att man ville skydda vitryssar och ukrainare i det som en gång varit sovjetryska områden (det vill säga det som de definierade som västra Vitryssland och västra Ukraina). Områdena hade ju varit Tsarrysslands. Den polska lågadeln med stöd av USA, Storbritannien och Frankrike erövrade dessa 1920 och förvandlade dem till polska kolonier. Vitryssar och ukrainare i dessa regioner kämpade hårt mot sina förtryckare och såg sin enda räddning att bli Sovjetrepubliker.

Delningen av Polen 1939. Tyska och sovjetiska soldater firar tillsammans segern och delningen av Polen med marschmusik och parader i Brest-Litovsk. Foto: Wikipedia Commons

Tack vare Sovjetunionens intåg i Polen i september 1939 förhindrades tyskarna att helt erövra ett strategiskt uppmarschområde för sitt kommande angrepp mot Sovjetunionen, enligt boken. Övertygande om att Röda armén var stridsberedd backade tyskarna och gick med på att lösa situationen fredligt. Stalin och Sovjetunionen framstår här alltså som att de reagerar på tysk aggression och inte som sanningen är att de var med och delade på bytet.

Stalin bestämde

Samma resonemang hade Sovjet när det gäller nästan alla sina erövringar under kriget förutom de tyska och japanska områdena – sovjetisk historiebeskrivningen utgick alltid från att de förde ett rättfärdigt krig som ämnade befria folk från förtryck. Alltså: balterna, det vill säga folket, valde ju att gå med i Sovjetunionen, det var ingen ockupation som imperialistiska USA hävdade.

Stalin dolde inte denna hunger efter mer land till Sovjetunionen. Efter det tyska angreppet 22 juni 1941 då Storbritannien och USA kom att bli allierade med Sovjetunionen var Stalin tydlig med att det är 1941 års gränser som gäller, ingen återgång till 1939 års gränser. Detta kom inte heller att ändras i samband med segern mot Tyskland. Det Stalin hade fått i avtal med Hitler tänkte han inte ge upp. 

Sovjetiska medeltunga stridsvagnar, T-34/85 från 1. gardesstridsvagnsarmén. De sovjetiska stridsvagnarna stannade kvar i det som blev östra Tyskland, alltså DDR, till kalla krigets slut. Foto: Wikipedia Commons

Det tyska anfallet 1941 och det brutala kriget på östfronten gjorde att Stalin var den som bestämde framtiden för Central- och Östeuropa efter andra världskrigets slut. Där sovjetiska stridsvagnar fanns var det Stalin som tog beslutet. Vara kvar eller åka hem.

Karta över Polens öde under andra världskriget. De grå områdena är de som Stalin behöll medan de ljusrosa är de tyska områdena som de fick som kompensation. Notera att Stalin återlämnade en liten bit, de lila områdena. Karta Radek S / Wikipedia Commons

Vidare läsning:

Moorhouse, Roger: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941. (Lund 2015)

Smedberg, Marco & Zetterling, Niklas: Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939. (Stockholm 2007)

Forsberg, Mathias & Szulc, Arthur: Med förtvivlans mod – kampen för Polen 1939–1945. (Stockholm 2008)

Mer historia om Ryssland och Sovjetunionen:

Stalin skapar en illusion

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lätt pansarvärn på östfronten

Pansarvärnsgevär på östfronten

Det är inte alla som tänker på det att både den tyska och den sovjetiska krigsmakten var sena på bollen vad gäller pansarvärnsgevär under andra världskriget. Ingen av dem hade några i tjänst egentligen 1939 när andra världskriget bröt ut. .

Till sommaren 1941 hade däremot många tyska infanteridivisioner fått sina nya pansarvärnsgevär.

Det nya tyska pansarvärnsgeväret, 7,92 mm Panzerbüsche 39, som sattes in produktion 1940 och visade sig vara för vekt för pansarbekämpning. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-292-1262-07 / Teschendorf / CC-BY-SA 3.0

De tyska pansarvärnsgevär som togs fram byggde på den pansarbrytande gevärsammunitionen, 7,92 × 94 mm P318, som togs fram under 1930-talet. Två vapen kom att konstrueras Panzerbüchse 38 (Pz.B. 38) och Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39). Den förstnämnda hade sina brister och vägde drygt 16 kg. Den blev inte accepterad så produktionen var begränsad. En förbättrad Pz. B. 39 som vägde 12,6 kg togs fram istället och den kom att bli skyttekompaniernas pansarvärnsvapen 1941.

Varning fanns men den togs inte på allvar

Men tyskarna hade redan under fälttåget mot Frankrike 1940 märkt att mot medeltunga stridsvagnar hade pansarvärnsgevär och 37 mm pansarvärnskanon problem. De var tänkt att vara infanteridivisionernas huvudvapen vad gäller pansarvärn.  Dock inga större åtgärder vidtogs inför fälttåget mot Sovjetunionen 1941, förutom en begränsad produktion av 50 mm pansarvärnskanon Pak 38 hade startat upp och enstaka förband hade fått pjäsen. 37 mm pansarvärnskanon var fortfarande den helt dominerade pjäsen. Sedan delades mängder av pansarvärnsgevär ut till infanteriet inför fälttåget 1941.

Tysk produktion av pansarvärnsgevär under kriget:

	1939	1940	1941	Totalt
Pz. B. 38	703	705		1 408
Pz. B. 39		9 645	29 587	39 232
Totalt	703	10 350	29 587	40 640

Den 22 juni 1941 inleddes operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen. De tyska infanteridivisionerna hade då äntligen fått pansarvärnsvapen till sina skyttebataljoner: 7,92 mm pansargevär av typ Pz. B. 39. Varje skyttekompani fick tre Pz. B. 39 och divisionen hade totalt 90 exemplar.

Den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-34:an visade vara en för tuff motståndare för de tyska pansarvärnsgevären. Den hade helt enkelt för tjockt pansar. Foto: Bundesarchiv, Bild 169-0017 / CC-BY-SA 3.0

Operation Barbarossa 1941 blev ett nytt uppvaknade för tyskarna, Infanteridivisionernas pansarvärn var fortfarande för dåligt med tanke på att Röda armén hade många medeltunga T-34:or och tunga KV-1 stridsvagnar i sina pansaranfall.  Med 30° anslagsvinkel på 300 m avstånd kunde pansargeväret slå igenom 20 mm pansarstål, vilket var för dåligt med tanke att T-34:ans sidpansar var 40 mm. Så det kom en storsatsning på nya pansarvärnskanoner och pansarvärnskanonvagnar (Marder bland annat) för tyska armén, nu var den kalibern 7,5 cm.

Vad hände med de tyska pansarvärnsgevären?

Pansargevär PzB 39 hade som sagt ingen verkan mot sovjetiska medeltunga stridsvagnar och var således inget som skyttesoldaterna ville släpa runt på. De vägde 12,6 kilo, var 1,6 meter långa och hade lika stor effekt som ärtbössor. Ingen ville använda pansargevär Pz. B. 39 och till slut skrotades 25 000 stycken i mars 1943.

Pansarvärnsgevär hos Röda armén

Under hösten 1941 satte Röda armén igång att massproducera pansarvärnsgevär. Produktionen var planerad att sätta igång redan 1939-1940 men stoppades av befälhavare för det sovjetiska artilleriet Grigorij Kulik som trodde att det tyska pansaret för tjockt och det var onödigt att producera dessa vapen. Efter invasionen insåg det sovjetiska överkommando att dessa vapen behövdes, tyskarna hade ju en mängd lätta pansarfordon som skyttesoldater behövde vapen för att kunna bekämpa. Dessutom hade tyskarna inga tjockhuvade stålmonster 1941.

Ett sovjetiskt pansarvärnsgevär av modell PTRD i försvaret av Moskva 1941. Röda armén valde 14,5 mm till sina pansarvärnsgevär medan tyskarna hade valt  endast 7,92 mm till sina. Foto: Wikipedia Commons

Så två modeller sattes i produktion, det semiautomatiska PTRS (design Simonov) och enkelladdade PTRD (design Degtjarev). Båda använde patronen 14.5×114mm (.57 calibre), betydligt grövre och tyngre än tyskarnas val till sina pansarvärnsgevär. Projektilvikt var 64 gram versus 14,5 gram, alltså mer än fyra gånger så tung. Ammunitionen 14,5 mm används än idag till tunga kulsprutor.

Den enkelladdade PTRD, vägde 17,3 kg, var enklare att produceras, nästan 18 000 1941 och året efter hela 184 999 producerades. Medan av PTRS, som vägde 20,93 kg, tillverkades endast 77 gevär 1941 medan under 1942 64 643 stycken.  Så under andra halvan av 1942 började pansargevär bli ett vanligt inslag i sovjetiska skytteförband.

Två sovjetiska skyttesoldater med den enkelladdade PTRD (design Degtjarev) vid Kursk i juli 1943. Vapnet var 2 meter långt. Foto:  RIA Novosti archive, image #4408 / N. Bode / CC-BY-SA 3.0

Sovjetisk produktion av pansarvärnsgevär under kriget:

	1941	1942	1943	1944	Totalt
PTRD	17 649	184 999	84 182	6 334	293 164
PTRS	77	64 643	80 867	32 975	178 562
Totalt	17 726	249 642	165 049	39 309	471 726

En sovjetisk skyttedivision fullt utrustad kunde ha 212 pansarvärnsgevär.  Dessa kunde slå igenom 40 mm på 100 meter och 30 mm på 500 meter. Medan sidpansaret på tyska Panzer III och IV var 30 mm. De levde farligt.

En medeltung tysk stridsvagn Panzer IVE i närheten av Vitebsk sommaren 1941. Sidopansaret på vagnen var för svagt och för att ge bättre skydd mot sovjetiska pansarvärnsgevär kom vagnen få sidoskärmar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-351-1427-21A / Jakobsen [Jacobsen] / CC-BY-SA 3.0

Tysk motåtgärd – Schürzen

Med andra ord skiktat pansar i form av sidoskärmar monterat utanför själva stridsvagnen. Det brukar även kallas kjolpansar. Problemet med de sovjetiska pansarvärnsgevären började dyka upp under 1942 då ett större antal av dem fanns vid fronten. Så både Panzer III och Panzer IV fick pansarsidoskärmar på sidorna och tornen. Medan på den nya Pantherstridsvagnen täcktes glipan precis ovanför banden med sidoskärmar. Detta kjolpansar hade bara 5 mm tjocklek (dock runt torn blev det 8 mm). Detta extra skydd gjorde att träffar från pansarvärnsgevär tappade kraft och kunde inte penetrera sidopansaret.

En tysk stridsvagn Panzer IVH, notera den långa 7,5 cm. Från 1942 började produktionen av Panzer IV ställa om till en längre kanon för att vagnens förmåga att bekämpa sovjetiskt pansar skulle förbättras. Här syns tydligt det skiktade pansaret i form av sidoskärmar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-088-3734A-19A / Schönemann / CC-BY-SA 3.0

Så tyska Panzer III och Panzer IV har under sommaren1943 en helt annan utseende än de hade under sommaren 1942.  Det har lyfts fram att dessa tyska sidoskärmar var på grund av den amerikanska bazookan men så var det alltså inte utan det var de sovjetiska pansarvärnsgevär.  Röda armén insåg att pansarvärnsgevären hade sina begränsningar så produktionen minskade drastiskt 1944 och för att sedan helt upphöra.

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Zaloga, Steven J., & Ness, Leland S.: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003)

Spielberger, Walter J., Doyle, Hilary L. & Jentz Tom: Panzer IV und seine Abarten. (Stuttgart 2019)

Hur utvecklades det tyska pansarvärnet på östfronten:

Tyskt pansarvärn 1941 kontra 1943

Pansarvärnskanonvagnar i tysk tjänst:

Tyska pansarjägare under andra världskriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Pansar under kalla kriget: det neutrala Schweiz

Historien om schweiziska stridsvagnar

När vi talar om Schweiz och pansartrupper, vad tänker du spontan?

Schweiz behöver de verkligen pansartrupper? Är inte bergstrupper deras melodi?

Den schweiziska pansarnäven anno 1981. Här känns Centurionvagnar igen. Foto: ETH-Bibliothek Zürich, Bildarchiv / Fotograf: Comet Photo AG (Zürich) / Com_LC1049-003-012 / CC BY-SA 4.0

Schweiz tog sina första staplade steg efter första världskriget genom att anskaffa fem lätta franska stridsvagnar Renault FT-17. Sedan köpte de åtta brittiska tanketter, Vickers Carden Lloyd, i början av 1930-talet. Därefter anlände en Landsverk 60 (som bland annat tjänstgjorde som stridsvagn m/38 hos oss). Dock det blev ingen affär.

Tjeckoslovakien som lyckades få oss att beställa stridsvagn m/37 från dem hade inte samma framgång hos schweizarna, de tackade nej till en variant av denna lätta stridsvagn. De beställde en annan vagn, LTH, som vägde 7,7 ton och hade en 24 mm kanon (udda kaliber). Totalt 24 vagnar och dessa kompletterades med 12 lätta franska stridsvagnar Renault R-35.

Här bevarad schweizisk stridsvagn, Panzer 39, på parad 2006. Vagnen på bilden inköptes från Tjeckoslovakien och heter LTH. Vagnen vägde 7,7 ton. Foto: Wikipedia Commons

Detta var läget inför andra världskriget.  Inte speciellt märkvärdigt och en aning bättre än det svenska pansarvapnet i början av kriget då alla deras 36 vagnar hade kanon medan vi hade sexton med kanon och 48 med endast kulsprutor. Schweiz pansarvapen växte knappt under andra världskriget till skillnad mot det svenska, så i maj 1945 var schweiziska pansartrupperna en dvärg jämfört med de svenska som hade fått leveranser på drygt 700 stridsvagnar under kriget.

Pansarmuséet i Thun. Närmast kameran en schweizisk stridsvagn Panzer 58, följt av en Panzerjäger G 13 och därefter den tjeckoslovakiska Panzer 39. Foto: Wikipedia Commons

AMX till Schweiz

Den tyska pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer 38 (t) var tillverkade i Tjeckoslovakien och deras gamla kund Schweiz återkom efter andra världskrigets slut och beställde 158 vagnar, och de fick namnet Panzerjäger G 13.  Vi valde att inte köpa den franska lätta stridsvagnen AMX-13 utan byggde om stridsvagn m/42 istället till stridsvagn 74. Nu schweizarna hade inga äldre vagnar att bygga om så de köpte 200 vagnar från Frankrike. De kom att betecknas som: Leichter Panzer 51.

Vi fastnade för den nya brittiska Centurion och det gjorde även Schweiz. De testade även den amerikanska M47 Patton men valde britterna. Totalt beställdes 200 med 8,4 cm kanon (Panzer 55) och 100 med 10,5 cm kanon L/52 (Panzer 57). Sedan uppgraderas 150 av de första 200 till 10,5 cm kanon.

Så i början av 1960-talet hade Sverige följande stridsvagnar:

Typ:	Kanon:	Vikt:	Antal:
Stridsvagn 74	7,5 cm L/56,5	26 ton	225
Stridsvagn 81	8,4 cm L/66,7	50 ton	240
Stridsvagn 101	10,5 cm L/52	52 ton	110

Medan Schweiz hade följande:

Typ:	Kanon:	Vikt:	Antal:
Leichter Panzer 51	7.5 cm L/61,5	14,5 ton	200
Panzer 55	8,4 cm L/66,7	50 ton	200
Panzer 57	10,5 cm L/52	52 ton	100

De var ikapp oss på stridsvagnsfronten. Vi var åter igen jämbördiga på början av 1960-talet som det hade varit 1939.

Schweiz inledde egen produktion av stridsvagnar, första modellen Panzer 58 där byggdes endast 12 stycken medan efterföljare Panzer 61 där kom  150 vagnar att byggas. Foto: ETH-Bibliothek Zürich, Bildarchiv / Fotograf: Comet Photo AG (Zürich) / Com_M12-0346-0023-0001 / CC BY-SA 4.0

Egen produktion satte igång

Det var i samband med inköp av Centurion som den inhemska produktionen i Schweiz satte igång. Testkaninen var Panzer 58 och därefter följde mer utvecklade versioner som Panzer 61 och Panzer 68.  De valde att ha torn på alla sina vagnar. Dessa klassade som medeltunga, och hamnade mellan de lätta AMX-13 och de tyngre Centurion. 

Till vänster en bärgningsbandvagn, Entpannungspanzer 65, som baseras på chassis som Panzer 61 har. Medan till höger är Panzer 68 modifierad (68-88). Foto: LutzBruno / Wikipedia Commons

Vagnarna är snarlika med varandra och kan liknas med årsmodeller, alltså en del nyheter men i grunden samma typ av stridsvagn. Det var inget sensationellt likt stridsvagn S utan snarare enligt standardmallen.

	Vikt	Kanon	Antal	I tjänst
Panzer 58	35 ton	10,5 cm L/52	12	1958–64
Panzer 61	39 ton	10,5 cm L/52	150	1965–1994
Panzer 68	40,8 ton	10,5 cm L/52	390	1971–2003
Panzer 2000	???	12 cm L/44	1	Endast prototyp

Panzer 61 hade varit helt ok men nästan vagn Panzer 68 var en helt annan historia. Det visades att Panzer 68 var en vagn där mycket gick fel. Den fick till och med omdömet: ”Inte lämplig för krig”. Och för en stridsvagn var detta omdöme inte alls bra. Problemen försökte de komma tillrätta med modifierade vagnar. Speciellt det elektriska systemet var fel designat så att vissa kretsar delades. Detta kunde hända att du slog på värmesystem så kunde kanonen avfyras. Var den laddad så var det definitivt ingen succé.  Eller som en schweizisk tidning skrev: ”Panzer 68 är mycket farligare än det verkar!”

Panzer 68 var en mindre lyckad stridsvagn som hade många problem. Schweiz kan sägas ha tappat lusten att tillverka egna stridsvagnar efter denna historia. Foto: Wyssalex / Wikipedia Commons

Det blir utländskt

Schweiz försök att ta fram egna stridsvagnar blev ingen succéhistoria och när det var dags för ännu en ny stridsvagn under 1980-talet, valet var mellan den egenutvecklade Panzer 2000 eller ett utländskt alternativ.  Deras Panzer 2000 var egentligen en upphottad Panzer 68 och inget revolutionerade som vår Stridsvagn 2000 hade varit. Dock Schweiz hade tappat lusten med egna vagnar.

Den schweiziska Panzer 2000 som var tänkt att ha en 12 cm kanon. Projektet lades ner i ett tidigt skede och det satsade på utländskt istället.

Så Schweiz valde att satsa på det senare alternativet. De två utländska vagnarna som testades från augusti 1981 till juni 1982 var Leopard 2 och M1A1. Valet 1983 blev Leopard 2A4 och de första 35 vagnarna levererades 1987 och därefter licensproducerades 345 vagnar. Panzer 87 togs i tjänst.

Leopard 2A blev Schweiz nya stridsvagn Panzer 87. Licensproduktion i Schweiz efter ett mindre initialt köp. Foto: Wikipedia Commons

Sedan kom antalet vagnar justeras i antal, modifieras och konverteras med mera. Enligt uppgift har Schweiz idag (2024) 134 Panzer 87 WE, den moderniserade versionen, i tjänst. 71 äldre vagnar i mobförråd. Slutligen har 49 blivit ingenjörfordon av olika slag.

Det finns många likheter mellan oss, så inte konstigt att folk ibland blandar ihop oss. Vi båda satsade blygsamt innan andra världskriget, vi båda tittade på AMX-13 fast Schweiz gick ett steg längre. Sedan kom vi båda att skaffa Centurion och satsa på egen produktionen som slutade med att Leopard 2 blev vagnen som båda våra pansartrupper kom att satsa på.

Läs mer om pansar och Fulda Gap under kalla kriget:

Sovjetisk pansaroffensiv och försvaret av Fulda Gap

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Pansar andra världskriget: Operation Barbarossa

 Våga analysera och ifrågasätta – sovjetiska stridsvagnar 1941

Kampen mellan Tyskland och Sovjetunionen inleddes den 22 juni 1941 och pågick till den 8 maj 1945. Det var inte bara en kamp mellan nationer utan också ideologier. Sovjetunionen gick segrade ur denna konflikt men vissa saker togs inte upp under den sovjetiska era utan hölls hemligt.

Det tyska pansarvapnet var segerrikt i inledningen av fälttåget 1941 men Moskva föll inte. På bilden en tysk stridsvagn Panzer III med 50 mm kanon L/42. Foto: Wikipedia Commons

Varför? Det styrande politiska systemet i Sovjetunionen presenterades som överlägset jämfört med alla andra. Den sovjetiska modellen var den rätta vägen och skulle slutligen segra över andra nationella system.  Därför var det svårt att publicera uppgifter som kunde användas att ifrågasätta detta och skapa tvivel på den sovjetiska staten.

Symbolen för den sovjetiska segern över Nazityskland blev den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-34/76. Hur många som fanns av dessa 1941 blev inte hemligstämplat utan endast de äldre stridsvagnar. 

Sovjetiska armén var obesegbar

Den sovjetiska krigsmakten kom att framstå som en garant för Sovjetunionen och var den främsta i världen efter segern under andra världskriget. Den ansågs vara obesegbar. Så narrativet för östfronten blev att efter det lömska, svekfulla och överraskande tyska anfallet med överlägsna styrkor den 22 juni 1941 kom Röda armén att segra tack vare sin kampvilja , skicklighet och Josef Stalins genialitet.  Industrin byggdes upp och levererade stora mängder av stridsvagnar, kanoner och stridsflygplan som fronten behövde.

T-34-stridsvagnen blev symbol för den sovjetiska segern. Drygt 57 000 vagnar producerade fram till juni 1945 och den fortsatte även i produktion några år efter kriget. Den nya vagnen som fick sitt genombrott 1941 var revolutionerade med sitt lutande pansar och sina breda band och faktiskt stora kanon för 1941 jämfört med vad motståndarna hade.

En bild från styckningen av Polen 1939. Tyska infanterister i samspråk med sovjetiska pansarsoldater. Vagnen är kavalleristridsvagnen BT-7. Och vagnens 45 mm kanonen hade inga större problem att bekämpa tyska stridsvagnar. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Räkna inte alla vagnar

Sovjetiska historiker skrev i de historiska verk som kom ut att Röda Armén hade haft 1863 moderna vagnar och ett stort antal äldre modeller som inte höll måttet den 22 juni 1941. Sedan angav man aldrig hur många antalet äldre vagnar som fanns. Moderna vagnar var främst den nya medeltunga T-34:an och de tunga KV-vagnarna. Däremot togs det inte upp till exempel hur många lätta stridsvagnar T-26:or eller hur många kavalleristridsvagnar BT-7 det fanns. Röda Armén hade totalt drygt 23 000 stridsvagnar den 22 juni 1941.

Den sovjetiska stridsvagnen T-26 fanns i många olika versioner och modeller. Här på bilden har vagnen en 45 mm kanon och är utslagen på södra sektorn på östfronten 1941. 45 mm kanonen hade inga större problem att bekämpa tyska stridsvagnar. Foto:Fortepan — ID 78312: Adományozó/Donor: Berkó Pál.

Tyskarna satte in 4 200 stridsvagnar 1941 och alla sågs som moderna av sovjetiska historiker. Vad som ingick tyskarnas moderna vagnar var bland annat Panzer II, Panzer 35(t) och Panzer 38(t). Det var inte moderna vagnar 1941 utan snarare utfyllnad då tyska produktionen av stridsvagnar var för liten sett till antal stridsvagnar som behövdes. 

Genom att skriva på detta sätt samt räkna bort de så kallade äldre modellerna på den sovjetiska sidan, kunde den sovjetiska historieskrivningen peka på att tyskarnas hade fler moderna vagnar och därigenom haft ett numerärt övertag, 2,5 mot 1. Men tack vare den sovjetiska ledningens ansträngningar kunde Röda armén ändra detta förhållande genom hårda strider och den sovjetiska industrins leveranser av stridsvagnar. 

På bilden den lätta tyska stridsvagnen Panzer II. Kanon var endast en 20 mm. Tyskarna hade fortfarande sommaren 1941 många av dessa kvar i tjänst hos frontförbanden. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-382-0248-33A / Böcker / CC-BY-SA 3.0

Så sovjetiska historieverk blir mer sanningsenliga angående hur många stridsvagnar som Röda armén har fram på hösten / senhösten 1941.  Anledning att Röda armén har sådana enorma förluster av stridsvagnar under juni, juli, augusti och september så att deras enorma överläge som hade funnits har försvunnit. Samtidigt som produktionen hade ju avstannat till viss del på grund av evakueringen av fabriker. Den kom under 1942 att stiga kraftigt,  Månadsproduktionen 1941 låg på i snitt cirka 1 000 vagnar medan 1942 var den 2 000 vagnar per månad. 

En annan vagn som tyskarna hade fortfarande många i frontförbanden var den tjeckoslovakiska Panzer 38 (t). Vi känner den som stridsvagn m/41. Vagnen var för lätt och hade för svag kanon, 37 mm, för östfronten. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Oops vad många det blev

Röda Armén hade drygt 23 000 stridsvagnar den 22 juni 1941 och av dessa var nästan 13 000 stridsvagnar grupperade längs gränsen i väster redo för försvar.  Alltså 13 000 sovjetiska stridsvagnar jämfört med 4 200 tyska stridsvagnar innebär att Röda armén hade ett styrkeöverläge på 3 till 1 vad gällde stridsvagnar längs den västra gränsen. Det gick inte att erkänna i Sovjetunionen för då skulle hela systemet  kunna ifrågasättas. Varför gick det åt helvete 1941? Varför tog det 46 månader att vinna med allierade som USA och Storbritannien? Sedan med en total på 23 000 hade Röda armén fler stridsvagnar än resten av världen tillsammans.

Tyskarnas huvudstridsvagn 1941 var först och främst Panzer III med 50 mm L/42 kanon. Panzer IV hade vid denna tid en kort 7,5 cm L/24 och var mer tänkt för eldunderstöd än pansarstrid, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-187-230-06A / Grimm, Arthur / CC-BY-SA 3.0

Lite fakta på de vanligaste stridsvagnstyperna 1941

Typ	Kanon	Vikt	Antal av vagnen
T-34 /76	7,6 cm L/42,5	26,5 ton	Ca 1 200
T-26 mod 1933	45 mm L/46	9,6 ton	Ca 10 000
BT-7 mod 1937	45 mm L/46	13,9 ton	Ca 5 500
Panzer II	20 mm L/55	8.9 ton	Ca 1 100
Panzer III G	50 mm L/42	23 ton	Ca 1 300
Panzer 38 (t)	37 mm L/47,8	9,8 ton	Ca 800

Stalin, det styrande politiska systemet och Röda armén genomled ett gigantiskt misslyckande 1941 trots ett enormt överläge som försvarare. Hur kunde det ske? Vems var felet? Dessa frågor ville makten absolut undvika, inga diskussioner om detta. Detta skulle undvikas, alltså det fanns 1863 moderna vagnar och ett stort antal äldre modeller som inte höll måttet den 22 juni 1941. Sanningen skulle vara att fienden hade numerärt övertag samt genomförde ett lömskt anfall. Lösningen blev att till exempel antal lätta stridsvagnar T-26:or, cirka 10 000, och kavallerivagnar BT-7, cirka 5 500, den 22 juni 1941 var hemligstämplat i nästan 50 år. 

Den sovjetiska T-34:an överraskade tyskarna. Tyskarna hade vapen som kunde bekämpa T-34:an utan problem men problemet var att de inte hade satt de i produktion utan dessa kom i allt större antal under 1942.