Lätt pansarvärn på östfronten

Pansarvärnsgevär på östfronten

Det är inte alla som tänker på det att både den tyska och den sovjetiska krigsmakten var sena på bollen vad gäller pansarvärnsgevär under andra världskriget. Ingen av dem hade några i tjänst egentligen 1939 när andra världskriget bröt ut. .

Till sommaren 1941 hade däremot många tyska infanteridivisioner fått sina nya pansarvärnsgevär.

Det nya tyska pansarvärnsgeväret, 7,92 mm Panzerbüsche 39, som sattes in produktion 1940 och visade sig vara för vekt för pansarbekämpning. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-292-1262-07 / Teschendorf / CC-BY-SA 3.0

De tyska pansarvärnsgevär som togs fram byggde på den pansarbrytande gevärsammunitionen, 7,92 × 94 mm P318, som togs fram under 1930-talet. Två vapen kom att konstrueras Panzerbüchse 38 (Pz.B. 38) och Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39). Den förstnämnda hade sina brister och vägde drygt 16 kg. Den blev inte accepterad så produktionen var begränsad. En förbättrad Pz. B. 39 som vägde 12,6 kg togs fram istället och den kom att bli skyttekompaniernas pansarvärnsvapen 1941.

Varning fanns men den togs inte på allvar

Men tyskarna hade redan under fälttåget mot Frankrike 1940 märkt att mot medeltunga stridsvagnar hade pansarvärnsgevär och 37 mm pansarvärnskanon problem. De var tänkt att vara infanteridivisionernas huvudvapen vad gäller pansarvärn.  Dock inga större åtgärder vidtogs inför fälttåget mot Sovjetunionen 1941, förutom en begränsad produktion av 50 mm pansarvärnskanon Pak 38 hade startat upp och enstaka förband hade fått pjäsen. 37 mm pansarvärnskanon var fortfarande den helt dominerade pjäsen. Sedan delades mängder av pansarvärnsgevär ut till infanteriet inför fälttåget 1941.

Tysk produktion av pansarvärnsgevär under kriget:

	1939	1940	1941	Totalt
Pz. B. 38	703	705		1 408
Pz. B. 39		9 645	29 587	39 232
Totalt	703	10 350	29 587	40 640

Den 22 juni 1941 inleddes operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen. De tyska infanteridivisionerna hade då äntligen fått pansarvärnsvapen till sina skyttebataljoner: 7,92 mm pansargevär av typ Pz. B. 39. Varje skyttekompani fick tre Pz. B. 39 och divisionen hade totalt 90 exemplar.

Den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-34:an visade vara en för tuff motståndare för de tyska pansarvärnsgevären. Den hade helt enkelt för tjockt pansar. Foto: Bundesarchiv, Bild 169-0017 / CC-BY-SA 3.0

Operation Barbarossa 1941 blev ett nytt uppvaknade för tyskarna, Infanteridivisionernas pansarvärn var fortfarande för dåligt med tanke på att Röda armén hade många medeltunga T-34:or och tunga KV-1 stridsvagnar i sina pansaranfall.  Med 30° anslagsvinkel på 300 m avstånd kunde pansargeväret slå igenom 20 mm pansarstål, vilket var för dåligt med tanke att T-34:ans sidpansar var 40 mm. Så det kom en storsatsning på nya pansarvärnskanoner och pansarvärnskanonvagnar (Marder bland annat) för tyska armén, nu var den kalibern 7,5 cm.

Vad hände med de tyska pansarvärnsgevären?

Pansargevär PzB 39 hade som sagt ingen verkan mot sovjetiska medeltunga stridsvagnar och var således inget som skyttesoldaterna ville släpa runt på. De vägde 12,6 kilo, var 1,6 meter långa och hade lika stor effekt som ärtbössor. Ingen ville använda pansargevär Pz. B. 39 och till slut skrotades 25 000 stycken i mars 1943.

Pansarvärnsgevär hos Röda armén

Under hösten 1941 satte Röda armén igång att massproducera pansarvärnsgevär. Produktionen var planerad att sätta igång redan 1939-1940 men stoppades av befälhavare för det sovjetiska artilleriet Grigorij Kulik som trodde att det tyska pansaret för tjockt och det var onödigt att producera dessa vapen. Efter invasionen insåg det sovjetiska överkommando att dessa vapen behövdes, tyskarna hade ju en mängd lätta pansarfordon som skyttesoldater behövde vapen för att kunna bekämpa. Dessutom hade tyskarna inga tjockhuvade stålmonster 1941.

Ett sovjetiskt pansarvärnsgevär av modell PTRD i försvaret av Moskva 1941. Röda armén valde 14,5 mm till sina pansarvärnsgevär medan tyskarna hade valt  endast 7,92 mm till sina. Foto: Wikipedia Commons

Så två modeller sattes i produktion, det semiautomatiska PTRS (design Simonov) och enkelladdade PTRD (design Degtjarev). Båda använde patronen 14.5×114mm (.57 calibre), betydligt grövre och tyngre än tyskarnas val till sina pansarvärnsgevär. Projektilvikt var 64 gram versus 14,5 gram, alltså mer än fyra gånger så tung. Ammunitionen 14,5 mm används än idag till tunga kulsprutor.

Den enkelladdade PTRD, vägde 17,3 kg, var enklare att produceras, nästan 18 000 1941 och året efter hela 184 999 producerades. Medan av PTRS, som vägde 20,93 kg, tillverkades endast 77 gevär 1941 medan under 1942 64 643 stycken.  Så under andra halvan av 1942 började pansargevär bli ett vanligt inslag i sovjetiska skytteförband.

Två sovjetiska skyttesoldater med den enkelladdade PTRD (design Degtjarev) vid Kursk i juli 1943. Vapnet var 2 meter långt. Foto:  RIA Novosti archive, image #4408 / N. Bode / CC-BY-SA 3.0

Sovjetisk produktion av pansarvärnsgevär under kriget:

	1941	1942	1943	1944	Totalt
PTRD	17 649	184 999	84 182	6 334	293 164
PTRS	77	64 643	80 867	32 975	178 562
Totalt	17 726	249 642	165 049	39 309	471 726

En sovjetisk skyttedivision fullt utrustad kunde ha 212 pansarvärnsgevär.  Dessa kunde slå igenom 40 mm på 100 meter och 30 mm på 500 meter. Medan sidpansaret på tyska Panzer III och IV var 30 mm. De levde farligt.

En medeltung tysk stridsvagn Panzer IVE i närheten av Vitebsk sommaren 1941. Sidopansaret på vagnen var för svagt och för att ge bättre skydd mot sovjetiska pansarvärnsgevär kom vagnen få sidoskärmar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-351-1427-21A / Jakobsen [Jacobsen] / CC-BY-SA 3.0

Tysk motåtgärd – Schürzen

Med andra ord skiktat pansar i form av sidoskärmar monterat utanför själva stridsvagnen. Det brukar även kallas kjolpansar. Problemet med de sovjetiska pansarvärnsgevären började dyka upp under 1942 då ett större antal av dem fanns vid fronten. Så både Panzer III och Panzer IV fick pansarsidoskärmar på sidorna och tornen. Medan på den nya Pantherstridsvagnen täcktes glipan precis ovanför banden med sidoskärmar. Detta kjolpansar hade bara 5 mm tjocklek (dock runt torn blev det 8 mm). Detta extra skydd gjorde att träffar från pansarvärnsgevär tappade kraft och kunde inte penetrera sidopansaret.

En tysk stridsvagn Panzer IVH, notera den långa 7,5 cm. Från 1942 började produktionen av Panzer IV ställa om till en längre kanon för att vagnens förmåga att bekämpa sovjetiskt pansar skulle förbättras. Här syns tydligt det skiktade pansaret i form av sidoskärmar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-088-3734A-19A / Schönemann / CC-BY-SA 3.0

Så tyska Panzer III och Panzer IV har under sommaren1943 en helt annan utseende än de hade under sommaren 1942.  Det har lyfts fram att dessa tyska sidoskärmar var på grund av den amerikanska bazookan men så var det alltså inte utan det var de sovjetiska pansarvärnsgevär.  Röda armén insåg att pansarvärnsgevären hade sina begränsningar så produktionen minskade drastiskt 1944 och för att sedan helt upphöra.

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Zaloga, Steven J., & Ness, Leland S.: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003)

Spielberger, Walter J., Doyle, Hilary L. & Jentz Tom: Panzer IV und seine Abarten. (Stuttgart 2019)

Hur utvecklades det tyska pansarvärnet på östfronten:

Tyskt pansarvärn 1941 kontra 1943

Pansarvärnskanonvagnar i tysk tjänst:

Tyska pansarjägare under andra världskriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Pansar under kalla kriget: det neutrala Schweiz

Historien om schweiziska stridsvagnar

När vi talar om Schweiz och pansartrupper, vad tänker du spontan?

Schweiz behöver de verkligen pansartrupper? Är inte bergstrupper deras melodi?

Den schweiziska pansarnäven anno 1981. Här känns Centurionvagnar igen. Foto: ETH-Bibliothek Zürich, Bildarchiv / Fotograf: Comet Photo AG (Zürich) / Com_LC1049-003-012 / CC BY-SA 4.0

Schweiz tog sina första staplade steg efter första världskriget genom att anskaffa fem lätta franska stridsvagnar Renault FT-17. Sedan köpte de åtta brittiska tanketter, Vickers Carden Lloyd, i början av 1930-talet. Därefter anlände en Landsverk 60 (som bland annat tjänstgjorde som stridsvagn m/38 hos oss). Dock det blev ingen affär.

Tjeckoslovakien som lyckades få oss att beställa stridsvagn m/37 från dem hade inte samma framgång hos schweizarna, de tackade nej till en variant av denna lätta stridsvagn. De beställde en annan vagn, LTH, som vägde 7,7 ton och hade en 24 mm kanon (udda kaliber). Totalt 24 vagnar och dessa kompletterades med 12 lätta franska stridsvagnar Renault R-35.

Här bevarad schweizisk stridsvagn, Panzer 39, på parad 2006. Vagnen på bilden inköptes från Tjeckoslovakien och heter LTH. Vagnen vägde 7,7 ton. Foto: Wikipedia Commons

Detta var läget inför andra världskriget.  Inte speciellt märkvärdigt och en aning bättre än det svenska pansarvapnet i början av kriget då alla deras 36 vagnar hade kanon medan vi hade sexton med kanon och 48 med endast kulsprutor. Schweiz pansarvapen växte knappt under andra världskriget till skillnad mot det svenska, så i maj 1945 var schweiziska pansartrupperna en dvärg jämfört med de svenska som hade fått leveranser på drygt 700 stridsvagnar under kriget.

Pansarmuséet i Thun. Närmast kameran en schweizisk stridsvagn Panzer 58, följt av en Panzerjäger G 13 och därefter den tjeckoslovakiska Panzer 39. Foto: Wikipedia Commons

AMX till Schweiz

Den tyska pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer 38 (t) var tillverkade i Tjeckoslovakien och deras gamla kund Schweiz återkom efter andra världskrigets slut och beställde 158 vagnar, och de fick namnet Panzerjäger G 13.  Vi valde att inte köpa den franska lätta stridsvagnen AMX-13 utan byggde om stridsvagn m/42 istället till stridsvagn 74. Nu schweizarna hade inga äldre vagnar att bygga om så de köpte 200 vagnar från Frankrike. De kom att betecknas som: Leichter Panzer 51.

Vi fastnade för den nya brittiska Centurion och det gjorde även Schweiz. De testade även den amerikanska M47 Patton men valde britterna. Totalt beställdes 200 med 8,4 cm kanon (Panzer 55) och 100 med 10,5 cm kanon L/52 (Panzer 57). Sedan uppgraderas 150 av de första 200 till 10,5 cm kanon.

Så i början av 1960-talet hade Sverige följande stridsvagnar:

Typ:	Kanon:	Vikt:	Antal:
Stridsvagn 74	7,5 cm L/56,5	26 ton	225
Stridsvagn 81	8,4 cm L/66,7	50 ton	240
Stridsvagn 101	10,5 cm L/52	52 ton	110

Medan Schweiz hade följande:

Typ:	Kanon:	Vikt:	Antal:
Leichter Panzer 51	7.5 cm L/61,5	14,5 ton	200
Panzer 55	8,4 cm L/66,7	50 ton	200
Panzer 57	10,5 cm L/52	52 ton	100

De var ikapp oss på stridsvagnsfronten. Vi var åter igen jämbördiga på början av 1960-talet som det hade varit 1939.

Schweiz inledde egen produktion av stridsvagnar, första modellen Panzer 58 där byggdes endast 12 stycken medan efterföljare Panzer 61 där kom  150 vagnar att byggas. Foto: ETH-Bibliothek Zürich, Bildarchiv / Fotograf: Comet Photo AG (Zürich) / Com_M12-0346-0023-0001 / CC BY-SA 4.0

Egen produktion satte igång

Det var i samband med inköp av Centurion som den inhemska produktionen i Schweiz satte igång. Testkaninen var Panzer 58 och därefter följde mer utvecklade versioner som Panzer 61 och Panzer 68.  De valde att ha torn på alla sina vagnar. Dessa klassade som medeltunga, och hamnade mellan de lätta AMX-13 och de tyngre Centurion. 

Till vänster en bärgningsbandvagn, Entpannungspanzer 65, som baseras på chassis som Panzer 61 har. Medan till höger är Panzer 68 modifierad (68-88). Foto: LutzBruno / Wikipedia Commons

Vagnarna är snarlika med varandra och kan liknas med årsmodeller, alltså en del nyheter men i grunden samma typ av stridsvagn. Det var inget sensationellt likt stridsvagn S utan snarare enligt standardmallen.

	Vikt	Kanon	Antal	I tjänst
Panzer 58	35 ton	10,5 cm L/52	12	1958–64
Panzer 61	39 ton	10,5 cm L/52	150	1965–1994
Panzer 68	40,8 ton	10,5 cm L/52	390	1971–2003
Panzer 2000	???	12 cm L/44	1	Endast prototyp

Panzer 61 hade varit helt ok men nästan vagn Panzer 68 var en helt annan historia. Det visades att Panzer 68 var en vagn där mycket gick fel. Den fick till och med omdömet: ”Inte lämplig för krig”. Och för en stridsvagn var detta omdöme inte alls bra. Problemen försökte de komma tillrätta med modifierade vagnar. Speciellt det elektriska systemet var fel designat så att vissa kretsar delades. Detta kunde hända att du slog på värmesystem så kunde kanonen avfyras. Var den laddad så var det definitivt ingen succé.  Eller som en schweizisk tidning skrev: ”Panzer 68 är mycket farligare än det verkar!”

Panzer 68 var en mindre lyckad stridsvagn som hade många problem. Schweiz kan sägas ha tappat lusten att tillverka egna stridsvagnar efter denna historia. Foto: Wyssalex / Wikipedia Commons

Det blir utländskt

Schweiz försök att ta fram egna stridsvagnar blev ingen succéhistoria och när det var dags för ännu en ny stridsvagn under 1980-talet, valet var mellan den egenutvecklade Panzer 2000 eller ett utländskt alternativ.  Deras Panzer 2000 var egentligen en upphottad Panzer 68 och inget revolutionerade som vår Stridsvagn 2000 hade varit. Dock Schweiz hade tappat lusten med egna vagnar.

Den schweiziska Panzer 2000 som var tänkt att ha en 12 cm kanon. Projektet lades ner i ett tidigt skede och det satsade på utländskt istället.

Så Schweiz valde att satsa på det senare alternativet. De två utländska vagnarna som testades från augusti 1981 till juni 1982 var Leopard 2 och M1A1. Valet 1983 blev Leopard 2A4 och de första 35 vagnarna levererades 1987 och därefter licensproducerades 345 vagnar. Panzer 87 togs i tjänst.

Leopard 2A blev Schweiz nya stridsvagn Panzer 87. Licensproduktion i Schweiz efter ett mindre initialt köp. Foto: Wikipedia Commons

Sedan kom antalet vagnar justeras i antal, modifieras och konverteras med mera. Enligt uppgift har Schweiz idag (2024) 134 Panzer 87 WE, den moderniserade versionen, i tjänst. 71 äldre vagnar i mobförråd. Slutligen har 49 blivit ingenjörfordon av olika slag.

Det finns många likheter mellan oss, så inte konstigt att folk ibland blandar ihop oss. Vi båda satsade blygsamt innan andra världskriget, vi båda tittade på AMX-13 fast Schweiz gick ett steg längre. Sedan kom vi båda att skaffa Centurion och satsa på egen produktionen som slutade med att Leopard 2 blev vagnen som båda våra pansartrupper kom att satsa på.

Läs mer om pansar och Fulda Gap under kalla kriget:

Sovjetisk pansaroffensiv och försvaret av Fulda Gap

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Pansar andra världskriget: Operation Barbarossa

 Våga analysera och ifrågasätta – sovjetiska stridsvagnar 1941

Kampen mellan Tyskland och Sovjetunionen inleddes den 22 juni 1941 och pågick till den 8 maj 1945. Det var inte bara en kamp mellan nationer utan också ideologier. Sovjetunionen gick segrade ur denna konflikt men vissa saker togs inte upp under den sovjetiska era utan hölls hemligt.

Det tyska pansarvapnet var segerrikt i inledningen av fälttåget 1941 men Moskva föll inte. På bilden en tysk stridsvagn Panzer III med 50 mm kanon L/42. Foto: Wikipedia Commons

Varför? Det styrande politiska systemet i Sovjetunionen presenterades som överlägset jämfört med alla andra. Den sovjetiska modellen var den rätta vägen och skulle slutligen segra över andra nationella system.  Därför var det svårt att publicera uppgifter som kunde användas att ifrågasätta detta och skapa tvivel på den sovjetiska staten.

Symbolen för den sovjetiska segern över Nazityskland blev den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-34/76. Hur många som fanns av dessa 1941 blev inte hemligstämplat utan endast de äldre stridsvagnar. 

Sovjetiska armén var obesegbar

Den sovjetiska krigsmakten kom att framstå som en garant för Sovjetunionen och var den främsta i världen efter segern under andra världskriget. Den ansågs vara obesegbar. Så narrativet för östfronten blev att efter det lömska, svekfulla och överraskande tyska anfallet med överlägsna styrkor den 22 juni 1941 kom Röda armén att segra tack vare sin kampvilja , skicklighet och Josef Stalins genialitet.  Industrin byggdes upp och levererade stora mängder av stridsvagnar, kanoner och stridsflygplan som fronten behövde.

T-34-stridsvagnen blev symbol för den sovjetiska segern. Drygt 57 000 vagnar producerade fram till juni 1945 och den fortsatte även i produktion några år efter kriget. Den nya vagnen som fick sitt genombrott 1941 var revolutionerade med sitt lutande pansar och sina breda band och faktiskt stora kanon för 1941 jämfört med vad motståndarna hade.

En bild från styckningen av Polen 1939. Tyska infanterister i samspråk med sovjetiska pansarsoldater. Vagnen är kavalleristridsvagnen BT-7. Och vagnens 45 mm kanonen hade inga större problem att bekämpa tyska stridsvagnar. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Räkna inte alla vagnar

Sovjetiska historiker skrev i de historiska verk som kom ut att Röda Armén hade haft 1863 moderna vagnar och ett stort antal äldre modeller som inte höll måttet den 22 juni 1941. Sedan angav man aldrig hur många antalet äldre vagnar som fanns. Moderna vagnar var främst den nya medeltunga T-34:an och de tunga KV-vagnarna. Däremot togs det inte upp till exempel hur många lätta stridsvagnar T-26:or eller hur många kavalleristridsvagnar BT-7 det fanns. Röda Armén hade totalt drygt 23 000 stridsvagnar den 22 juni 1941.

Den sovjetiska stridsvagnen T-26 fanns i många olika versioner och modeller. Här på bilden har vagnen en 45 mm kanon och är utslagen på södra sektorn på östfronten 1941. 45 mm kanonen hade inga större problem att bekämpa tyska stridsvagnar. Foto:Fortepan — ID 78312: Adományozó/Donor: Berkó Pál.

Tyskarna satte in 4 200 stridsvagnar 1941 och alla sågs som moderna av sovjetiska historiker. Vad som ingick tyskarnas moderna vagnar var bland annat Panzer II, Panzer 35(t) och Panzer 38(t). Det var inte moderna vagnar 1941 utan snarare utfyllnad då tyska produktionen av stridsvagnar var för liten sett till antal stridsvagnar som behövdes. 

Genom att skriva på detta sätt samt räkna bort de så kallade äldre modellerna på den sovjetiska sidan, kunde den sovjetiska historieskrivningen peka på att tyskarnas hade fler moderna vagnar och därigenom haft ett numerärt övertag, 2,5 mot 1. Men tack vare den sovjetiska ledningens ansträngningar kunde Röda armén ändra detta förhållande genom hårda strider och den sovjetiska industrins leveranser av stridsvagnar. 

På bilden den lätta tyska stridsvagnen Panzer II. Kanon var endast en 20 mm. Tyskarna hade fortfarande sommaren 1941 många av dessa kvar i tjänst hos frontförbanden. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-382-0248-33A / Böcker / CC-BY-SA 3.0

Så sovjetiska historieverk blir mer sanningsenliga angående hur många stridsvagnar som Röda armén har fram på hösten / senhösten 1941.  Anledning att Röda armén har sådana enorma förluster av stridsvagnar under juni, juli, augusti och september så att deras enorma överläge som hade funnits har försvunnit. Samtidigt som produktionen hade ju avstannat till viss del på grund av evakueringen av fabriker. Den kom under 1942 att stiga kraftigt,  Månadsproduktionen 1941 låg på i snitt cirka 1 000 vagnar medan 1942 var den 2 000 vagnar per månad. 

En annan vagn som tyskarna hade fortfarande många i frontförbanden var den tjeckoslovakiska Panzer 38 (t). Vi känner den som stridsvagn m/41. Vagnen var för lätt och hade för svag kanon, 37 mm, för östfronten. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Oops vad många det blev

Röda Armén hade drygt 23 000 stridsvagnar den 22 juni 1941 och av dessa var nästan 13 000 stridsvagnar grupperade längs gränsen i väster redo för försvar.  Alltså 13 000 sovjetiska stridsvagnar jämfört med 4 200 tyska stridsvagnar innebär att Röda armén hade ett styrkeöverläge på 3 till 1 vad gällde stridsvagnar längs den västra gränsen. Det gick inte att erkänna i Sovjetunionen för då skulle hela systemet  kunna ifrågasättas. Varför gick det åt helvete 1941? Varför tog det 46 månader att vinna med allierade som USA och Storbritannien? Sedan med en total på 23 000 hade Röda armén fler stridsvagnar än resten av världen tillsammans.

Tyskarnas huvudstridsvagn 1941 var först och främst Panzer III med 50 mm L/42 kanon. Panzer IV hade vid denna tid en kort 7,5 cm L/24 och var mer tänkt för eldunderstöd än pansarstrid, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-187-230-06A / Grimm, Arthur / CC-BY-SA 3.0

Lite fakta på de vanligaste stridsvagnstyperna 1941

Typ	Kanon	Vikt	Antal av vagnen
T-34 /76	7,6 cm L/42,5	26,5 ton	Ca 1 200
T-26 mod 1933	45 mm L/46	9,6 ton	Ca 10 000
BT-7 mod 1937	45 mm L/46	13,9 ton	Ca 5 500
Panzer II	20 mm L/55	8.9 ton	Ca 1 100
Panzer III G	50 mm L/42	23 ton	Ca 1 300
Panzer 38 (t)	37 mm L/47,8	9,8 ton	Ca 800

Stalin, det styrande politiska systemet och Röda armén genomled ett gigantiskt misslyckande 1941 trots ett enormt överläge som försvarare. Hur kunde det ske? Vems var felet? Dessa frågor ville makten absolut undvika, inga diskussioner om detta. Detta skulle undvikas, alltså det fanns 1863 moderna vagnar och ett stort antal äldre modeller som inte höll måttet den 22 juni 1941. Sanningen skulle vara att fienden hade numerärt övertag samt genomförde ett lömskt anfall. Lösningen blev att till exempel antal lätta stridsvagnar T-26:or, cirka 10 000, och kavallerivagnar BT-7, cirka 5 500, den 22 juni 1941 var hemligstämplat i nästan 50 år. 

Den sovjetiska T-34:an överraskade tyskarna. Tyskarna hade vapen som kunde bekämpa T-34:an utan problem men problemet var att de inte hade satt de i produktion utan dessa kom i allt större antal under 1942. 

Amerikanska inbördeskriget förändrade USA:s syn på kaffe

 ”De behöver kaffe”

Amerikanska inbördeskriget 1861–1865 kom att påskynda kaffets popularitet i USA. Den forna brittiska kolonin lämnade te och gick över till kaffe.

Sydstatsmajoren Moxley Sorrel, Longstreets kårstabschef, skrev att under juli och augusti 1862 fanns det gott om mat till trupperna, det var fulla ransoner av färsk biff, bacon, mjöl, kaffe och socker.  Däremot i september under invasionen av Maryland började man lida brist på allt, på grund av att armén var för långt från sina egna järnvägslinjer.  

Tre sydstatssoldater som tagits till krigsfångar vid Gettysburg i juli 1863. På soldaten till vänster hänger kaffemuggen av tenn i bältet. Foto: NARA

Sydsidan kom att lida brist på riktigt kaffe under kriget och precis som vid ransoneringstider under andra världskriget kom ett antal substitut att skapas, till exempel av majs. Däremot hade man väldigt gott om fin sydstatstobak som nordsoldater gärna bytte till sig. Unionssoldaterna hade gott om riktigt kaffe så en byteshandel kom att utvecklas, vilket båda sidors underrättelseofficerare kom att utnyttja genom att andra sidans tidningar skulle ingå i bytesaffärerna. Pressen var fri både i norr och söder, vilket gjorde att tidningar var ett utmärkt underrättelsematerial.

Gräla via pressen

Major Sorrel berättar till exempel om en incident som visar hur fri pressen var och att det kunde få oanade konsekvenser. En reporter från Richmondtidningen ”The Examiner” ingick i A.P. Hills stab och skrev flitigt om lätta divisionens bravader. Longstreet ansåg att allt inte var korrekt så han bad Sorrel skriva ett inlägg i tidningen ”The Whig”. Nästa gång Sorrel mottog en rapport från A.P. Hill till Longstreet medföljde följande kommentar: ”General Hill avböjer vidare kommunikation med major Sorrel”.  Hela historien slutade med att Lee fick lägga sig i och Hills division skiftade från Longstreets kår till Jacksons kår.  Men Hill var nog en besvärlig underlydnad då han även kom i gräl med Jackson.

Moxley Sorrel som var Longstreets stabschef fram till oktober 1864 då den 26-åriga nyutnämnda brigadgeneralen fick ta befälet över en brigad. Han har beskrivits som en av de bästa stabscheferna på Sydsidan under kriget. 

Plundring av lik

Så i byteshandeln av kaffe och tobak ingick även tidningar. Men bristen på riktigt kaffe ledde också till sydstatssoldater mitt under en eldstrid kunde söka igenom döda federala soldaters ränslar efter kafferansoner. Lees brigadchef, senare divisionschef, Evander Law skrev efter kriget att Potomacarmén blev en av viktigaste leverantörerna av kaffe till Lees Norra Virginia-armé. Law skrev att kaffe var viktigt för att upprätthålla humöret och energin i ett fälttåg som ansträngde dem till det yttersta.

Monument över kaffeservering

Ett intressant och väldigt annorlunda monument finns i slagfältsparken Antietam och det har tillägnats servering av kaffe under eldstrid, den 17 september 1862 – den blodigaste dagen under amerikanska inbördeskriget.  På engelska lyder inskriptionen som följer:

"Sergeant McKinley Co E. 23rd Ohio Vol. Infantry, while in charge of the Commissary Department, on the afternoon of the day of the battle of Antietam, September 17, 1862, personally and without orders served "hot coffee" and "Warm food" to every man in the Regiment, on this spot and in doing so had to pass under fire."

Monumentet på slagfältet Antietam. McKinley serverar kaffe vid frontlinjen. Reliefbilden på monuments nedre del ska visa hur sergeant McKinley går runt och ut till soldaterna.

William McKinley föddes 1843 och slaget vid Antietam var hans första slag men inte sista.  McKinley var kvartermästare men befann sig i de bakre regionerna när han tog beslutet att spänna för mulorna för vagnarna och lasta dem med kaffe och smörgåsar. McKinley begav sig fram till frontlinjen. Det blev givetvis ett himla ståhej hos regementet med servering av kaffe vid fronten, vilket även uppmärksammades av divisionschef Scammon. Han undrade vad som stod på och fick snabbt informationen att det berodde på McKinley och hans varma kaffe.

Mördad som president i USA

McKinleys namn är inte lika bekant som Lincoln och Kennedy men även han mördades under sin tid som USA:s president. Det skedde 1901 under hans andra period. Endast fyra presidenter har mördats och tre av dem deltog i amerikanska inbördeskriget. Lincoln som president för USA, James Garfield bland annat som Rosencrans stabschef vid Chickamauga 1863 och William McKinley som kvartermästare vid Antietam 1862.

En enorm ökning

Att kaffe fick ett uppsving under inbördeskriget kan visas genom hårda siffror. Före kriget använde genomsnittsamerikanen 1,4 kg kaffebönor per år medan i förplägnaden för nordsoldater ingick det ca 12,7 kg kaffebönor per år, vilket motsvarar 22 koppar kaffe per vecka. Sydstatssoldater hade det sämre ställt, inledningsvis var tanken 9,5 kg kaffebönor per år men bristen på riktigt kaffe i söder gjorde att sydstaternas kvartermästare fick dela ut substitutkaffe.

Att dricka kaffe blev en del av vardagen ute i fält under kriget. Vi kan säga att kaffe kom att etablera sig som dryck. Foto: Library of Congress

1866 använde genomsnittsamerikanen 2,3 kg kaffebönor per år och 1880 var det uppe i 3,6 kg, vilket innebär en ökning av kaffeförbrukningen sett till person och år med 166% på 20 år. Betänker vi att under samma tid ökade befolkningen i USA från 31 miljoner till 49 miljoner blir ökningen av kaffeförbrukningen ännu större, över 300% ökning på 20 år.

Kriget skapade kaffedrickare

Mängder av krigsveteraner kom att få smak för kaffe eftersom både kvartermästare i norr och i södern ansåg att kaffe var en viktig del av den dagliga kosten och tilldelade varje soldat i respektive armé det i sin förplägnad. 

Överst  nordsoldater använder sina Sharpskarbiner i strid, den nedre delen visar experimentversionen med kvarnen. 

Karbin med kaffekvarn

Som kuriosa kan nämnas den inbyggda kaffekvarnen i Sharpskarbinerna. Detta vapen tillhör en av de mer sällsynta från amerikanska inbördeskriget och det tvistas om kvarnen i karbinens kolv. Är den verkligen för kaffebönor eller är den för sädeskorn?  Karbinen var avsedd för kavalleriet och under dess räder bakom fiendens linjer skulle de kunna mala sitt eget mjöl för att förbättra sin middag (haren sköts med karbinen).  Ett fåtal karbiner tillverkades och idag finns i alla fall fyra stycken kvar. 

Läs mer om svenskar som stred i amerikanska inbördeskriget:

Svenskar under stjärnbaneret

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Striderna i Bretagne 1944

Slaget om Brest

Amerikanska trupper når fram till hamnstaden Brest den 7 augusti som Hitler givetvis har förklarat vara en Festung. Befälhavare var garnisonen är ingen annan än Hermann-Bernhard Ramcke. Han är generalmajor och chef för tyska 2. fallskärmsjägardivisionen. Runt hans hals hänger riddarkorset med eklöv och Ramcke hade deltagit i strider på Kreta, i Nordafrika, Italien och på östfronten. Han hade en större stridsgrupp från sin division på plats men även från två andra tyska infanteridivisioner, 266. och 343.. Sedan genom Brest var en hamnstad fanns det många som tillhörde tyska marinen. Mellan 35 000 till 40 000 man är totala styrkan som han förde befälet över. 

Soldater ur amerikanska 2. infanteridivisionen håller på att avancera in i staden Brest. Målet är att nå fram till hamnen. Foto: NARA

Ramckes motståndare

Den amerikanska styrkan som fick uppdraget att erövra Brest var amerikanska VIII. kåren vars befälhavare var generalmajor Troy H.Middleton. Under sitt befäl hade han tre amerikanska infanteridivisioner, 2., 8. och 29., och deras understödsförband. När slaget om Brest började var Middletons kår underställd Pattons 3. armé men Patton tyckte att det att kändes fel. Detta då hans armé avancerade för fullt österut efter Paris medan Brest låg i Bretagne, nordvästra Frankrike.  Alltså åt väster. Så efter han och generallöjtnant Omar Bradley (armégruppbefälhavaren) hade besökt Middleton i slutet av augusti kom VIII.kåren att lämna 3. armén den 4 september och överfördes till 9. armén. Anledningen till att man ville erövra Brest var att  man ansåg sig behöva hamnen för underhållstransporter.

En pansarvärnskanonvagn M18 Hellcat ger  eldunderstöd till infanterister från amerikanska 2. infanteridivisionen med sin 7,6 cm kanon inne i staden Brest.  Notera att vagnen har den första modellen av kanonen, avsaknad av mynningsbroms, som fanns på senare modeller. Foto US Signal Corps

Middleton hade ett speciellt förhållande till Brest, det var till Brest som han anlände den 23 maj 1918 när han som ung officer skulle gå i krig med amerikanska 4. infanteridivisionen under första världskriget. Föga anade han då att han 26 år senare skulle vara tillbaka i Brest i syfte att befria staden från tysk ockupation.

En amerikansk infanteridivision anno 1944 hade vid full styrka: Styrka: 14 255 man, 2076 motorfordon, 54 10,5 cm haubitsar, 12 15,5 cm haubitsar, 57 5,7 cm pansarvärnskanoner, 54 8,1 cm granatkastare.   Dessutom hade de tre divisioner flera bataljonsförband underställda i form artilleri, tunga granatkastare, stridsvagnar, pansarvärnskanonvagnar, luftvärn samt elitförband som Rangers.

Det var bland annat en självständig stridsvagnsbataljon på plats. 709., och dess kompanier var fördelade på tre divisioner medan bataljonsstaben var med 8. Infanteridivision.  Samma sak var med den 86. kemiska granatkastarbataljonen utrustad med 10,7 cm granatkastare som vägde 151 kg och hade en 11 kg tung spränggranat som kunde nå 4,4 km.. Dessa kunde även avfyra rök och var organiserade i kompanier med 12 granatkastare i varje. Ett per division.

Ramckes soldater var en varierad blandning men hans fallskärmsjägare var i en klass för sig. På bilden: tyska fallskärmsjägare i Normandie utrustade Panzerschreck, Panzerfaust och kulsputepistoler betraktar en utslagen Sherman-stridsvagnar.Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Ammunitionsbrist

Den 25 augusti 1944 sätter storanfallet mot Brest igång, Middleton hade sett till att varje infanteridivision hela tiden hade tillgång till fyra jaktbombare utrustade med raketer eller brandbomber redo att ge understöd. Middleton hade ordnat tungt eldunderstöd i form av det brittiska slagskeppet HMS Warspite som hade åtta stycken 38 cm kanoner som huvudartilleri. En del av bombflygets bombanfall ställdes in på grund av dåligt väder men 150 tunga bombare B-17 Flying Fortress kom att släppa sin last över Brests försvarare. Sedan på natten mellan 25 och 26 augusti kom det brittiska bombflyget.  Middletons infanterister kom inte framåt utan Ramcke hade organiserat sitt försvar väl. Speciellt hade tyskarna varit väldig noga med grupperingen av 8,8 cm luftvärnskanoner då de är mycket användbara även som tunga pansarvärnskanoner. Snart började ammunitionsbrist märkas för Middletons artilleri, de kunde inte längre hålla på att skjuta stormeld utan fick fokusera på eldunderstöd till direkta anfall.

Staden var väl försvarad mot havet och här fanns tunga batterier som Graf Spree. På bilden en 28 cm kanon. Foto: US Signal Corps. 

Ramcke håller Brest

Middleton börjar misströsta, dag efter dag passerade och det hände inte mycket. Det tyska försvaret höll sina positioner medan hans styrkors avancemang inte hade nått så djup man hade hoppats, knappt kommit igenom de yttre tyska försvarslinjerna. Förhoppningen var att erövra staden till 1 september grusades. Dock mer ammunition till artilleriet hade anlänt så den 1 september inleddes med stormeld under 45 minuter med 21 artilleribataljoner och förbekämpning med medeltunga bombplan. Det gick inget vidare men äntligen den 2 september erövrades kulle 105 av 8. infanteridivisionen, vilket bröt upp den yttre tyska försvarslinjen. Men det var fortfarande strid för varje meter och tyska motanfall mot enskilda positioner. Där granatkastare, k-pistar och handgranater användes flitigt.

Hela tiden hårda strider och drog sig tyskarna ur en försvarslinje, sprängdes bunkrar och positioner för att inte lämna något till andra sidan. Där striden drog fram förstördes landskapet. Foto: US Signal Corps

Striderna var hårda och intensiva. Tyskarna hade eldställningar som såg till att alla vägar och korsningar kunde beskjutas så amerikanska infanterister valde så fort ett hus var säkrat spränga hål i väggen till angränsande hus.  Man valde alltså att avancera från hus till hus och kunde därigenom undvika  vägen utanför.  Middleton hade också tillgång till brittiska Crocodiles från brittiska 79. pansardivisionen, tunga Churchillstridsvagnar med eldspruta, som sattes in i gatustriderna.  De drog sig snabbt till moteld från tyskarna, och sattes ur stridbart skick. Staden Brest sköts allt mer sönder.

En av generalmajor Percy Hobarts skapelser i brittiska 79. pansardivisionen, ”Hobart`s funnies”. Hobart tog fram ett antal specialiserade pansarfordon för invasionen. Ett av dessa var Churchill Crocodile som var en modifierad Churchill-stridsvagn. Kulsprutan i chassit byttes mot en eldspruta som hade en räckvidd på minst 110 meter. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Kvarter efter kvarter erövras

Långsamt men säkert nötte det amerikanska artilleriet och bombflyget ner de tyska försvararna. Tills slut hade Middletons styrkor pressat tillbaka tyskarna så pass att bombflyget inte längre kunde bomba utan risk med att träffa egen trupp. Befälhavarna för amerikanska 2. infanteridivisionen, general Robertson betecknade striderna som ”korpralens krig”.  Det organiserades speciella stridsgrupper på åtta man för att slå ut tyska motståndsnästen som återstod. De var utrustade med bland annat två eldsprutor, en bazooka och två kulsprutegevär, BAR.

Kapitulationen och striden är över, Middleton i mitten och Ramcke till höger i bilden och med honom är hans hund. Ramcke fick svärden till sitt riddarkors för striden om Brest, endast 27 kom att tilldelas dessa. Foto: US Signal Corps.

Slutet

Middleton skickade förfrågan om kapitulation till Ramcke den 13 september men han vägrade.  Striderna fortsatte och ännu fler Crocodiles sattes in. De kvarvarande tyskarna gjorde sitt yttersta men det gick inte längre. Ramckes trupper började ge upp den 18 och de sista gavs sig den 19 september. Tyskarna hade fått informationen om att de skulle kapitulera så de fräschade upp sig innan de gav sig medan de amerikanska soldaterna fortfarande var smutsiga och skitiga efter drygt tre veckor strider. Så det såg en aning udda ut, prydliga tyskar passerade förbi smutsiga amerikaner.

Tyska soldater från Luftwaffe och armén har gett upp och blir nu krigsfångar hos de allierade. Foto: US Signal Corps

Slaget om Brest var över. Middletons artilleri avfyrade cirka 500 000 granater under slaget om Brest och hans kår tog nästan 10 000 man i förluster. Det amerikanska taktiska flyget hade flugit 3 200 uppdrag i understöd av striderna. Totala antalet krigsfångar blev 38 000 varav drygt 20 000 man ansåg vara stridande trupper. Och hur var det med hamnen? Jo, den 14 september strax innan tyskarna började kapitulera beslöt den amerikanska ledningen att: ”vi behöver inte hamnen Brest”.

Striden är över och Brest är i ruiner. Ett slag som inte behövdes skulle det visa sig. Foto: US Navy

Vidare läsning: 

Martin Blumenson: Breakout and Pursuit. (Washington 1961)

Hans-Martin Stimpel_ Die deutsche Fallschirmtruppe 1942– 1945. (Hamburg 2001)

Omar N. Bradley: A Soldiers story. (London 1951)

Amerikansk pansar i strid med tyska pansarbrigader, läs mer här:

Sherman versus Panzers – Slaget om Arracourt 1944

Vill du läsa om Luftwaffes divisioner i väst 1944, titta in här:

Luftwaffes markförband i strid i Normandie 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html