91. luftlandsättningsdivisionen

En av två i tyska armén

Tyska armén kom under andra världskriget sätta upp två luftlandsättningsdivisioner, 22. och 91. Den förstnämnda utbildades för luftlandsättning efter Polenfälttåget hösten 1939 medan den sistnämnda började i mars 1944. Med tanke på tyskarna hade 284 divisioner sommaren 1944 så var detta unik division. 

Den nya tyska lastglidare Gotha Go 242, som började levereras i augusti 1941. öppnade upp för nya möjligheter vad gäller luftburna operationer. Den kunde lasta över 3 ton. Dock Hitler hade sedan Kreta 1941 förbjudit vidare luftburna operationer. Trots detta byggdes nästan 1 500 Gotha Go 242. De nyttjades främst för att förbättra transportkapaciteten, en Junkers Ju 52/3m eller en Heinkel He 111 kunde användas som dragflygplan. Foto: US Army

91. infanteridivisionen sattes upp i 25. mobiliseringsomgången för tyska infanteridivisioner i januari 1944. Det var sex divisioner i denna omgång, det var 77., 84., 85., 89., 91. och 92. infanteridivisionen. Standardformationen för denna omgång var två infanteriregementen med vardera tre bataljoner, ett artilleriregemente med två lätta och en tung bataljon samt ett pansarvärnskompani. 

En unik division, 91. luftlandsättningsdivisionen, i tyska armén. Den existerade under en kort period 1944. Illustration:  Gigillo83

Redan i februari 1944 kom ett befäl om att 91. infanteridivisionen skulle bli 91. luftlandsättningsdivisionen. Arbetet satte igång officiellt i mars 1944. Det innebar till exempel justering vad gäller typ av artilleripjäser och infanterikanoner. Division fick nu många lättare pjäser som var tänkt för bergsdivisioner istället för de traditionella pjäserna 10,5 cm le FH 18 haubits och 15 cm sIG 33 tung infanterikanon. 

Har du läst mycket om Normandie så tycker du kanske att numreringen på divisionerna ovan känns bekant. Alla utom 92. division kom att strida i slaget om Normandie 1944. Den nya 91. luftlandsättningsdivisionen befann sig på Cotentin-halvön, väster om landstigningsstränderna i Normandie, den 6 juni 1944. 

Karta över divisionens gruppering den 6 juni 1944. Som synes mitt i smeten. Flera kårförband finns i deras område och som stred delvis tillsammans med divisionen. Divisionen tillhörde tyska LXXXIV. kåren. Karta: US Army

En liten division

Divisionen i sig själv hade cirka 8 000 man men samgrupperat med divisionen fanns 6. fallskärmsjägarregementet. Befälhavare för detta förband var Friedich-August von der Heydte och han hade cirka 4 500 man. Ett prioriterat förband. 

Den tyska 10,5 cm Gebirgshaubitze 40 hade en vikt av drygt 1,6 ton medan den traditionella 10,5 cm le FH18 hade en transportvikt cirka 3,5 ton. 

 I vilket fall 91. divisionen hade fått 10,5 cm Gebirgshaubitze 40 för sina två lätta artilleribataljoner medan för sin tunga artilleribataljon 8,8 cm pansarvärnskanon Pak 43/41att använda som artilleri. Det var nog mer för försvarsuppgiften i Normandie, dessa pjäser var tunga, 4,3 ton, men kunde skjuta långt 15 km. 

Divisionen fick ett antal halvbands motorcyklar Kettenkrad att använda som dragfordon, här på bilden med 10,5 cm Gebirgshaubitze 40. 

Varje grenadjärregemente hade ett pansarvärnskompani utrustad med raketgeväret Panzerschreck och pansarskott Panzerfaust samt ett infanterikanonkompani med 7,5 cm bergskanoner Gebirgsgeschütz 36.  

Enkel organisation för 91. luftlandsättningsdivisionen 

 Divisionsstab 

1057. grenadjärregementet (tre bataljoner) 

1058. grenadjärregementet (tre bataljoner) 

191. artilleriregementet (tre bataljoner) 

191. pansarvärnskompaniet (7,5 cm pansarvärnskanoner Pak 40) 

191. fysiljärkompaniet 

191. pionjärbataljonen 

191. luftvärnskompaniet (lätta 20 mm luftvärnskanoner) 

 plus understödsenheter

Divisionschef för divisionen var generallöjtnant Wilhelm Falley. Han var en erfaren officer, riddarkorset på östfronten som regementschef 1941, stridit vid Demjansk och fick även tyska korset i guld i januari 1944. Han hade tidigare för befälet över bland annat 246. infanteridivision. 

Fältmarskalk Erwin Rommel lämnar 91. luftlandsättningsdivisionens högkvarter onsdagen den 24 maj 1944. Snett bakom honom till vänster är generallöjtnant Wilhelm Falley. Foto: NARA

Order gavs den 25 maj 1944 att 191. fysiljärkompaniet skulle expanderas och bli bataljon. Det skulle bli divisionens sjunde infanteribataljon. Nu hann det inte verkställas innan D dagen kom den 6 juni 1944. 

D-dagen var inte en bra dag 

För 91. divisionen började dagen med en katastrof. Generallöjtnant Wilhelm Falley hade varit på väg till Rennes i skydd av mörkret, för ett planeringsmöte och krigsspel, när de noterade mängder av flygplan uppe i luften. Falley beordrar då sin chaufför att återvända till divisionens högkvarter i Picauville. På vägen utanför sitt högkvarter Chateau de Bernaville råkade hans Mercedes ut för ett eldöverfall genomfört av amerikanska soldater från 82. luftburna. Falley blev den första tyske generalen som stupade i Normandie. 

Två amerikanska luftburna divisioner, 82. och 101., landade i närområdet. Här fallskärmsjägare från 101. luftburna i Carentan. Foto: US Signal Corps. 

Ett viktigt mål för de amerikanska styrkorna var att ta kontroll Cotentin-halvön. Först genom ett anfall i västlig riktning mot Barneville för att säkra halvön och därefter anfalla upp mot Cherbourg för att säkra hamnen. Det gjorde att tyska 91. luftlandsättningsdivisionen redan från dag ett utsattes för tunga amerikanska anfall, den låg mitt i vägen. 

Ny temporär divisionschef blev överste Bernhard Klosterkemper, en regementschef från 243. divisionen som snart lämnade över befälet till överste Eugen König, färsk från divisionschefskursen. Han tog över från 10 juni 1944.  

Tyska infanterister i Normandie där den bakre soldaten bär på ett raketgevär Panzerschreck. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-301-1954-16 / Kurth / CC-BY-SA 3.0

Hårda strider under juni 

Tyskarna flyttade runt och försökte strukturera upp sitt försvar efter de allierade hade tagit sitt brohuvud. 91. divisionen underställdes mer artilleri, bland annat från 243. divisionen. Försvarsstrid i syfte att hindra amerikanska förband att avancera västerut mot Barneville från sitt växande brohuvud vid landstigningszonen Utah. 

Den amerikanska armén var välutrustad med artilleri, både till sina infanteridivisioner som pansardivisioner. På bilden den amerikanska bandhaubitsen M7 Priest med 10,5 cm haubits, 54 per amerikansk pansardivision var det normala. Foto: US Signal Corps

Det kostade för divisionen, det rapporteras om 2 212 stupade, sårade och saknade till den 12 juni. Läser vi en regementsrapport från 1057. grenadjärregementet så talar de om anfallsstrid den 6 och 7 juni och därefter övergår till att heta försvarsstrid. Långsamt men säkert pressar sig den amerikanska 9. infanteridivisionen med understöd av flera andra divisioner allt närmare Barneville och målet att skära av Cotentin-halvön. 

 Barneville befrias den 18 juni 1944 och stor del av 91. luftlandsättningsdivisionen hamnar utanför ”fickan” som bildas. Men divisionen talar om 85 % förluster i infanteriet den 24 juni 1944, däremot artilleriet har klarat sig bättre bara 21 % av personalen även många pjäser hade förlorats. 

Kettenkrad (SdKfz 2) utvecklas för skogsbruk och det visades snart att detta fordon kunde fungera utmärkt som ett lätt dragfordon och det gick att lasta i transportflygplanet Junkers Ju 52/3m. Perfekt för luftburna förband. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-570-1616-38A / Haas / CC-BY-SA 3.0

Divisionen blir stridsgrupp 

Divisionen fungerade vidare som en stridsgrupp där andra förband kom att underställas divisionen i syfte att skapa ett stridande förband som höll en del av frontlinjen. Men för varje dag som gick ökade förlusterna. Division fick genomgå ett ”Materialschlacht”, med andra ord ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget sakta men säkert nötte ner divisionen. 

Det tyska försvaret av hamnstaden Cherbourg kapitulerade den 26 juni 1944. Men enstaka fort och försvarspositioner stred vidare ytterligare några dagar. Foto: US Signal Corps

Stridsgruppen 91. divisionen hade den 23 juli 1944 två egna skyttebataljoner kvar samt var underställd sex andra. Låter mycket men tre av sex dessa var helt sönderslagna, bara rester kvar. 31 juli kom beskedet att arbetet med den nya fysiljärbataljonen för divisionen var inställt tills vidare. 

Divisionen blev officiellt upplöst den 10 augusti och huvuddelen av personalen verkar ha förts över till 352. Infanteridivisionen. Divisionsstaben finns kvar som tillgänglig för högre chef. Striderna i Normandie avslutas under augusti 1944. Den tyska 91. luftlandsättningsdivisionen tog cirka 5 000 man i förluster och upphörde temporärt att existera.

Franska 2. pansardivisionen i Paris den 26 augusti 1944. De allierade hade vunnit slaget om Normandie. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information

Återkomsten inte speciellt framgångsrik 

Divisionen dyker upp igen vid fronten 11 september 1944, och befälhavare var fortfarande Eugen König, numera generalmajor. Som grund för att bygga upp den nya divisionen användes en alarmdivision, division nr 172. Ett utbildnings-och reservförband som hade satts in vid fronten, bestående huvudsak av alarmenheter, enkla skyttebataljoner med namn efter sina befälhavare. 

Generalmajor Eugen König överlevde kriget. Han befordrades till generallöjtnant i april 1945. Hans sista befäl var 272. folkgrenadjärsdivisionen. Han förde befäl över divisionen bland annat under Ardenneroffensiven. Riddarkorset runt halsen fick han som bataljonschef på östfronten 1942 medan eklöven som regementschef på östfronten 1943. 

Nu försökte man bygga upp en ny 91. luftlandsättningsdivisionen vars nya slagordning inledningsvis ser ut som lapptäcke jämfört med 6 juni 1944. Förbandet var hela tiden insatt vid fronten och ambitionen att återskapa en luftlandsättningsdivision fanns inte riktigt. Så i november 1944 döps staben om till 344. Infanteridivisionen. Grenadjärregementena behåller sina nummer 1057. och 1058. 

Medan den befintliga 344. infanteridivisionen blev 606. divisionen för speciella ändamål, en slags divisionsstab som ska kunna användas av högre chef. Men så blev det inte riktigt utan förbandet skulle utrustas som en infanteridivision med 1945-års organisation. Förbandet lämnar västfronten och skickas till östfronten i början 1945. Sedan i april 1945 betyder den namn till 606. infanteridivisionen. 

Slutet för divisionen kom på östfronten 1945. De hårda striderna där under de sista månaderna av kriget i Europa.

Hur gick det för 91:a i sin nya roll som 344. infanteridivisionen? Jo de skickas också till östfronten från tyska 7. armén strax innan den tyska Ardenneroffensiven inleds och König lämnar över divisionen till ny befälhavare. Så divisionen fick strida de sista månaderna av kriget mot Röda armén. 

Vidare läsning: 

Hastings, Max: Overlord. D-Day and the Battle for Normandy 1944. (London 1984) 

Nauroth, Helge Sven & Boris Steinberg: Die Geschichte der 91. Luftlande-Division. (Hamburg 2017)

 Tamelander, Michael & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick. Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003) 

 Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

En annan division som stred i Normandie 1944

Historien om 116. pansardivisionen

Utvecklingen av det tyska infanteriet 1944

Infanterist eller folkgrenadjär?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vinthunden på Västfronten

116. pansardivisionen i Normandie 1944 

Denna tyska pansardivision som sattes upp i början av 1944 var lite speciell då den byggde på 16. pansargrenadjärdivisionen. Divisionen formerades i augusti 1940 som 16. motoriserade infanteridivision och stred på östfronten från sommaren 1941. Inför sommaren 1942 kom divisionen att delta i den tyska offensiven mot Stalingrad och Kaukasus, nu som 16. pansargrenadjärdivisionen. Den stora förändringen var förutom namnet att divisionen fick en pansarbataljon. 

Tyska soldater i Normandie sommaren 1944. Långsamt men säkert kom den allierade eldkraften och stridsflyget att nöta ner den tyska motståndskraften. Foto: Bundesarchiv

Divisionen fortsatte att strida på östfronten och drogs ut från östfronten i början av 1944. Den grupperades om till Frankrike. Divisionen var sliten och arméns överkommando hade i mars 1944 tagit beslutet att divisionen skulle organiseras om och utrustas som en pansardivision enligt 1944-års organisation. Divisionens nya beteckning blev 116. pansardivisionen. 

116. pansardivisionen sattes in i strid för första under striderna i Normandie 1944. Divisionen stred sedan på västfronten resten av kriget. 

En del av invasionsförsvaret 

Inledningsvis var målet att ha divisionen redo till 15 maj 1944. Divisionen fylldes ut bland annat med personal från 179. reservpansardivisionen. 16. divisionen hade som sagt stridit på östfronten sedan sommaren 1941 och det hade slitit på förbandet. Det fanns en stomme av erfarna veteraner som var vana vid krigets kaos vid fronten. Divisionen var en del av invasionsförsvaret i Frankrike och fanns hos tyska 15.armén i närheten av Rouen, strax norr om floden Seine när den stora landstigningen kom i Normandie den 6 juni 1944. Manskapsstyrka då var drygt 13 000 man och det existerade en brist på lastbilar, de hade 1 065 av 1 688 de skulle ha enligt listorna. 

Divisionens befälhavare, Gerhard Graf von Schwerin, från hösten 1942 med enstaka pauser fram till 14 september 1944. Han hade blivit avstängd /bortkopplad på grund av bråk med överordnad. Notera att han har både eklöven och svärd till sitt riddarkors. Endast 160 personer fick svärd till riddarkors, så unik. Han förde befäl över en tysk pansarkår i Italien under krigets slutskede. Foto: Bundesarchiv

Mer pansar behövs 

Ett annat problem var det nya pansarregementet med två pansarbataljoner. Målet hade varit att ha förbandet redo under maj men det hade skjutits framåt då allt tog längre tid än beräknat. Divisionens nya pansarregemente hade bara en bataljon utrustade med stridsvagn Panzer IV men divisionens Panther-bataljon beräknades vara färdig först i oktober 1944. Den utbildades i Grafenwöhr i Tyskland. Så divisionen fick temporärt underställd sig division Grossdeutschlands Panther-bataljon som befann sig i väst för att utbildas. Detta i händelse om larmet gick. 

Panther-stridsvagnar i 116. pansardivisionen sommaren 1944. Dock det anges inte vilken av bataljonerna det är: Foto: www.worldwarphotos.info

Panther-bataljoner underställdes ibland andra förband om man ansåg behovet var större där än hos hemmadivisionen. Nu kom ingen order om omgruppering till Normandie under juni-månad så Grossdeutschlands Pantrar skickades till östfronten. Istället fick 116. pansardivisionen en annan Pantherbataljon som också utbildades i väst, en från 24. pansardivisionen. Denna bataljon var fortfarande kvar hos divisionen när order till slut kom i juli 1944 att divisionen skulle Normandie och transporteras över floden Seine med början den 20 juli 1944. 

Läget sommaren 1944 

Pansarläget var då i pansarregementet 76 Panther och 86 Panzer IV vilket ger 162 stridsvagnar. Sedan hade divisionen även 21 pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV i sin pansarvärnsbataljon. Enligt rapporter fanns även ett mindre antal Panzer III och stormkanonvagnar Stug III i divisionen. Hade de endast funnits där för utbildningshänseende eller om de åkte med Normandie är oklart. Enstaka Stug III verkar ha funnits kvar i pansarvärnsbataljon. 

Divisionen hade fått de nya Jagdpanzer IV till sin pansarvärnsbataljon, 21 vagnar. 

Dags för fronten 

Divisionen korsade floden Seine den 20 juli 1944 och började samlas i sitt grupperingsområde sydöst om Caen runt 24 juli. Divisionen hade inte satts in vid fronten när den amerikanska anfallsoperationen Cobra vid Saint-Lô satte igång med full kraft den 25 juli 1944. Detta gjorde att tyskarna insåg att fler pansarförband behövdes vid den amerikanska sektorn av fronten, hittills hade tyskarna till större delen haft sina pansarförband vid den brittiska sektorn av frontlinjen. 

Divisionen kom under augusti strida på denna del av fronten. Nu fick divisionen uppleva fullt ut ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig, där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. 

Det amerikanska genombrottet. Målet för den tyska pansaroffensiven var att slå via Mortain mot Avranches vid kusten. Hoppet var att på så sätt få stopp på de amerikanska framryckningarna: Illustration US Army History

Divisionens underställda Pantherbataljon underställdes temporärt 2. pansardivisionen i den tyska pansarmotoffensiven vid Mortain, medan divisionen själv var flankskydd. Offensiven som inleddes den 7 augusti var ett desperat tysk försök att stoppa det amerikanska genombrottet. Pansaranfallet ämnade att slå ut mot kusten vid Avranches men amerikanska 30. infanteridivision höll sina positioner och förstärktes snabbt upp av andra förband. Tyskarna kom inte framåt som de hoppades och offensiven rann ut i sanden. 

Reträtt från Normandie 

Order om urdragning i Normandie kom den 16 augusti och divisionen bröts sig ut ur Falaise-fickan och lyckade undkomma infernot i Normandie. Divisionen klarade sig rätt bra om vi ser till manskapet, 10 675 kvar den 1 september. Divisionen fick då och då ersättningspersonal och samtidigt skickar iväg personal av olika anledningar, till exempel svårt skadade och svårt sjuka. Studeras siffrorna för divisionen från 20 juli till 22 augusti 1944 så indikerar de att divisionen fick runt 4 000 man förluster i Normandie och de hade haft 14 358 1 juli 1944. Med andra ord 28 % förluster under en dryg månad vid fronten. 

Divisionen stannade kvar resten av kriget på västfronten tills divisionen i stort gick under i Ruhr-fickan i april 1945. Den stred bland annat vid Aachen, Arnhem och i Ardenneroffensiven. 

Panther-stridsvagnar i 111. pansarbrigaden som egentligen skulle ha gått till 116.pansardivisionen. Besättningar lämnar senare vagnarna till 11. pansardivisionen och ansluter till sin hemdivision med nya vagnar i november 1944. Foto: Reddit

Den egna Panther-bataljonen som var redo under hösten 1944 kom att användas som grund för 111. pansarbrigaden. Ett tysk fiasko. Så till slut i november 1944 fick divisionen sin egen Panther-bataljon. Medan Panther-bataljonen från 24. pansardivisionen återvände aldrig till sin hemmadivisionen men lämnade 116. pansardivisionen under hösten 1944. 

Under 1945 användes bataljonen som ett förstärkningsförband på östfronten, som en självständig kårbataljon. Den växlade hela tiden tillhörighet. Panther-bataljonen var den bataljon i arméns pansardivisioner så kom att skiftas och flyttas mest, alltså underställdes någon annan istället för hemmadivisionen 

Vidare läsning: 

Heinz Günther Guderian: Das letzte Kriegsjahr im Westen. Die Geschichte der 116. Panzer Division Windhund-Division 1944-1945. (Selbstverlag, Sankt Augustin 1994) 

Dr. F. M. Von Senger und Etterlin jr.: Die 24. Panzer-Division 1939 – 1945. Vormals 1. Kavallerie-Division. (Eggolsheim 2004) 

 Rolf Stoves: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Panzer Lehr i Normandie 1944

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

 Den tyska Jagdpanzer IV

Jagdpanzern som blev Panzer

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

Tre varianter av Jagdpanzer IV

Ännu en tysk vagn för att möta fiendens stridsvagnar

Tyskland behövde allt fler tunga pansarfordon för antal motståndare och fronter bara växte från hösten 1942. De ökade sin produktion av stridsvagnar, stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. De behövde kunna försvara sig mot fiendens pansarstyrkor. 

116. pansardivisionen i Normandie sensommaren 1944 med sina nya Jagdpanzer IV. Foto: Reddit

Nya tyngre pansarvärnskanoner, nytt raketgevär Panzerschreck och nytt pansarskott Panzerfaust hade tagits fram. Flera nya pansarvärnskanonvagnar kom att sättas i produktion. Ett av dessa var Jagdpanzer IV, den byggde på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV. 

2. pansardivisionen inför Normandie sommaren 1944, stridsvagn Panzer IV med 7,5 cm L/48 kanon under övning. Foto: Krigsarkivet. 

Hitlers arbetshäst 

Den tyska stridsvagnen Panzer IV deltog i andra världskriget från 1 september 1939 till 8 maj 1945 som första linjens stridsvagn, vilket är en enorm bedrift och ett bevis på en bra plattform. Givetvis modifierades vagnen under kriget men grunddesignen fanns kvar. Men chassit och underredet kom också att användas till en mängd andra pansarfordon som också producerades av tyskarna under kriget. Här presenteras ett av dem, Jagdpanzer IV familjen. 

Jagdpanzer IV på pansarmuseet i Munster, Tyskland. Här syns tydligt det modifierade chassit med sin annorlunda front jämfört med stridsvagn Panzer IV. 

Det kom att tillverkas tre versioner av denna vagn från 1944, totalt drygt 2 000 vagnar. Första versionen byggd på ett modifierat chassi hade samma kanon som Panzer IV H, en 7,5 cm kanon L/48, och 769 vagnar tillverkades under 1944. Medan de två senare versioner hade en ännu bättre 7,5 cm kanon L/70 som var samma typ av kanon som fanns i Panther. Dessa sattes i produktion i augusti 1944. 

# Jagdpanzer IV med 7,5 cm L/48 kanon (1944) 

 # Panzer IV/70 (V) med 7,5 cm L/70 kanon (1944–1945) 

 # Panzer IV/70 (A) med 7,5 cm L/70 kanon (1944–1945) 

V står för Vomag som var tillverkaren medan A står för Alkett. Skillnaden är att den sistnämnda byggdes direkt på ett chassi från Panzer IV och inte ett modifierat. Med andra en överbyggnad med fast kanon på vagnen istället för torn på chassit. 

Här syns vagnen från Vomag, Panzer IV/70 (V) med 7,5 cm L/70 kanon. Samma  modifierade chassi som på Jagdpanzer IV. Foto: Reddit. 

Hitler ville ha fler långa kanoner 

Adolf Hitler ville ha fler vagnar med den nya 7,5 cm L/70 kanonen som satt i Panther stridsvagnen. Då stridsvagnen Panzer IV inte kunde bestyckas med den, tornringen var för liten, så bestämde sig man för att Jagdpanzer IV skulle få pjäsen, och det fungerade. Hitler bestämde att vagnen på framöver skulle heta Panzer IV/70, alltså stridsvagn. Känns det igen? Stridsvagn med fast monterad kanon i chassi. 

Panzer IV/70 (A) med 7,5 cm L/70 kanon från Alkett. Notera att överbyggnaden har bara monterats på ett vanligt Panzer IV-chassi. Foto: Flickr

Så därför kom två olika tillverkare att börja tillverka en ny vagn med kanonen som Hitler önskade. Produktionen under 1944 och 1945 var 769 (Jagdpanzer IV), 944 (Vomag) och 327 (Alkett) av respektive modell vilket ger en total på 2040 vagnar. Av dessa kom 505, alla med 7,5 cm L/70 kanon, att byggas under 1945. Där Vomag stod för 384 och Alkett för 121. 

Trots namnbytet till stridsvagn från pansarvärnskanonvagn verkar tyska armén initialt inte ändrat rutinerna för fordonet utan det tilldelades fortfarande först och främst till pansarvärnskompanier. Klart i krigets slutskede 1945 tog man ofta det fordon som fanns tillgängliga så de hamnade där behoven var störst. 

Vem fick vagnar? 

Vagnen Jagdpanzer IV tilldelades i första hand pansarvärnsbataljoner i pansardivisioner. En bataljon bestod normalt av en vagn för staben och två kompanier med vardera tio vagnar. Enligt listorna skulle det vara tre vagnar på staben och fjorton i varje kompani men bristen på vagnar gjorde att det blev 21 istället för 31 i pansardivisioner. Dock ett undantag i armén var Pansardivisionen Lehr som hade 31 vagnar sommaren 1944.

En klassisk stridsvagn, Panzer IV. Detta chassi användes som grund för många andra pansarfordon. Jämför ovan med Alkett-vagnen så syns det tydligt hur de bara bytte torn mot fast kanon. På bilden en vagn britterna erövrade sommaren 1944 i Normandie. Foto: Imperial War Museums. (IWM)

Däremot till pansargrenadjärdivisioner var målsättningen 31 vagnar. Detta då dessa divisioner hade inget pansarregemente utan bara en pansarbataljon, som vanligtvis var utrustade stormkanonvagnar. Dock det var få pansargrenadjärdivisioner som fick dessa vagnar, endast 3. och 15. pansargrenadjärdivisionen i armén och 4. SS och 17.SS i Waffen SS, fick full bataljon. 

Panther-stridsvagnar från 111. pansarbrigaden under striderna vid Arracourt i september 1944. Foto: Reddit. 

Läs mer om striderna här

Nytt typ av förband sätts upp 

De tyska nya pansarbrigader som sattes upp sensommaren och hösten 1944 fick stridsvagn Panther och de nya pansarvärnskanonvagnarna Panzer IV/70 (V), vilket underlättade logistiken sett till ammunition för de tunga pansarfordonen, alla hade samma typ av pjäs, 7,5 cm L/70 kanon. Detta med pansarbrigader upphörde senare och man återgick till det normala. Så pansardivisioner och pansargrenadjärdivisioner fick fordonet istället. 

Men en skillnad mot Jagdpanzer IV var att Panzer IV/70 (V) användes också som utfyllnad i tunga pansarvärnsbataljoner som fick ett kompani Jagdpanther och två kompanier med Panzer IV/70 (V), som till exempel 560. och 655. tunga pansarvärnsbataljonen. Anledningen till detta var den bättre kanonen, 7,5 cm L/70 istället för 7,5 cm L/48. 

Den tyska Jagdpanthern med sin 8.8 cm L/71 kanon. Den ultimata stridsvagnsdödaren, Läs mer här om Jagdpanther   Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0396-09 / Wagner / CC-BY-SA 3.0

Sedan med den tredje versionen Panzer IV/70 (A) blev det ganska annorlunda, en del vagnar tilldelades till en pansarbataljon i ett pansarregemente. Med andra ord en blandning i bataljonen, vissa kompanier hade Panzer IV som hade en 7,5 cm L/48 kanon medan andra hade Panzer IV/70 (A). Detta för att förstärka dessa bataljoners eldkraft, Men sedan under 1945 ändrades det helt. Plötsligt skulle de självständiga stormkanonbrigaderna (egentligen bataljoner i storlek) få en pluton med tre till fyra vagnar för att få tillgång till pjäser med bättre penetration på längre skjutavstånd. Den klassiska stormkanonvagn Stug III hade 7,5 cm L/48 kanon. 

En ritning på den klassiska stormkanonvagnen Stug III G med 7,5 cm L/48 kanon. Illustration: Peter Müller / Wikipedia Commons. 

Tittar vi på de tre vagnarna så var Panzer IV/70 (V) helt klart bäst i en duellsituation mot fientliga vagnar, den hade bättre kanon än Jagdpanzer IV och bättre pansarskydd än Panzer IV/70 (A). Konstruktionen på Panzer IV/70 (A) där grunden var ett chassi från Panzer IV och inte ett modifierat försvagade det frontala pansarskyddet. Effekten av vinklat pansar försvinner till viss del. Medan Panzer IV/70 (V) var som en Panther istället dock med fast monterade kanon i chassit istället för ett torn. 

Vidare läsning: 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle, Thomas Jentz: Leichte Jagdpanzer. Entwicklung – Fertigung – Einsatz. (Stuttgart 2011) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Tyskarna bestämmer sig för 7,5 cm kanoner

Historien om tysk pansarvärn och pansar 1942

Tyska försök med tungt pansarvärn

Historien om 521. pansarvärnsbataljonen

Chef för Stalins flygstyrkor

Farligt och otacksamt jobb

Sovjetunionens ledare Josef Stalin var väldigt intresserad av utvecklingen av det sovjetiska flygvapnet. Alexej Sjachurin, ansvarig för flygindustrin under kriget, skrev i sina memoarer att Stalin reagerade starkt över varje rapport som talade om problem med flygplan, motorer och beväpning. Stalin hade ett stort intresse för flyg vilket orsakade konsekvenser för ledande personer inom det sovjetiska flyget.

Planet som blev symbolen för de sovjetiska flygstyrkorna under andra världskriget, attackplanet Iljusjin IL-2 Sjturmovik. Här på bilden över Berlin under slutstriden 1945. Foto: Tass

Stridsflygplan och deras utveckling under mellankrigstiden hade stora olycksrisker. Till exempel det amerikanska flygvapnet, som var del av amerikanska armén, hade till och med ett tag en regel om att gifta män inte fick bli flygförare. Olyckor och tillbud var frekventa och hörde till vanligheterna. 

Olyckor kontra sabotage

Den paranoia som rådde i Sovjetunionen under 1930–talet och 1940–talet gjorde att man, som Nikita Chrustjtjov skrev i sina memoarer, såg överallt förrädare, spioner och sabotörer. Vilket kom att innebära att man ofta valde ta till extraordinära åtgärder mot detta. Var det en olycka när ett prototypplan störtade? Eller var det sabotage? Sovjetunionen var ju framtiden och på väg att bli den bästa av världar, här inträffade egentligen inte olyckor utan det måste vara sabotage. 

Att vara chef för det sovjetiska flyget var inte ett tacksamt arbete före kriget. Fyra befälhavarna Jēkabs Alksnis, Aleksandr Loktionov, Jakovas Smuškevičius och Pavel Rykhagov hamnade alla i händerna på NKVD och blev till slut avrättade. 

Chefer före andra världskriget:

Pjotr Baranov (1924–1931) död i flygolycka 

Jēkabs Alksnis (1931–1937) avrättad av NKVD 

Aleksandr Loktionov (1937–1939) avrättad av NKVD 

Jakovas Smuškevičius (1939–1940) avrättad av NKVD 

Pavel Rytjagov (1940–1941) avrättad av NKVD 

Paranoia härskade i den övre ledningen. Man såg inte bara yttre fiender utan även överallt fanns inre fiender. Förhör hos NKVD innebar inte ”snälla frågor” utan ofta finns blodstänk på så kallade ”bekännelser” som skrevs under. 

Jēkabs Alksnis (till vänster i bilden med handen i fickan) samtalar med Anthony Fokker på flygplatsen Schipnol i Nederländerna 27 augusti 1934. Flygplanet i bakgrunden är den fyrmotoriga passagerarplanet Fokker XXXVI. Foto: Collectie / Archief : Fotocollectie Van de Poll

Jēkabs Alksnis till exempel avrättades i juli 1938 och var anklagad för att vara spion åt Lettland. Detta med tanke på hans ursprung. Hans karriär i Röda armén inleddes 1919. NKVD fick honom att skriva under ett erkännande att han varit spion sedan 1935. Detta förbättrades på med ytterligare förhör, så han ”mindes” att han varit spion sedan 1922. 

Jakovas Smuškevičius i början av 1940. Notera de två "guldstjärnorna" på uniformen, det betyder att han har fått utmärkelsen Sovjetunionens hjälte två gånger, en gång för sin insats i spanska inbördeskriget och en för sin insats i kriget mot Japan 1939. Men det hjälpte inte, han avrättades som anti-sovjetisk element. 

Anti-sovjetiska element

Strax innan den tyska invasionen den 22 juni 1941 hade NKVD jagat och gripit som de såg det så kallade anti-sovjetiska element. Bland annat Loktionov, Smuškevičius och Rytjagov blev arresterade. Givetvis var de skyldiga och det slutade med alla tre blev avrättade i oktober 1941. Samtidigt kom även 18 andra höga officerare att avrättas. Platsen var Kujbysjev, dagens Samara. Alla tre hade tidigt gått med i Röda armén och var karriärofficerare. Deras domar revs upp efter Stalins död och de rehabiliterades. Dock de hade blivit avrättade i oktober 1941. 

Pavel Rytjagov ser ung ut på bilden och det är för han var ung, född 1911 i Moskva. Så året innan han fyllde trettio år blev han chef för de ryska flygstyrkorna. Han var jaktpilot i grunden och stridit både spanska inbördeskriget och mot Japan. En av hans anklagelsepunkter var haveristatistiken inom flygstyrkorna. 

NKVD var inte nöjd med att bara straffa dessa tre utan även deras familjer råkade illa ut. Det var standard i Sovjetunionen, inte bara den så kallade förrädaren utan också hans familj drabbades. Till Loktionovs fru dömdes till fem år i arbetsläger i Gulag. Brottet var att hon varit gift med en ”förrädare” Loktionov och varit en del av hans familj. 

Aleksandr Loktionov, född 1893 i Kursk-distriktet, kom från armén där han hade bland annat fört befäl över 4. skyttekåren och vice-befälhavare för vitryska militärdistriktet. Han blev anklagad som anti-sovjetisk element men det gick aldrig till rättegång utan han sköts ändå. 

Generallöjtnant Pavel Zjigarev som tog över i juni 1941 lyckades däremot överleva så även hans efterträdare Aleksandr Novikov i april 1942 som visserligen hamnade hos NKVD två gånger, en gång före kriget och en gång efter kriget. Stalin var inte lätt att ha göra med. 

Historien om Aleksandr Novikov 

Novikov var född den 19 november 1900. Han blev avskedad och arresterad 1937 av NKVD men sedan släppt och åter i tjänst som stabschef för flygstyrkorna i Leningrads militärdistrikt inför vinterkriget mot Finland. Karriär gick framåt och i april 1942 chef för flygvapnet. 

Aleksandr Novikov under 1943. Han föddes 1900 i Kostroma-distriktet. Notera axelklaffarna på uniformen. De infördes igen under 1943 efter den stora segern vid Stalingrad. Tidigare hade axelklaffar ansetts vara en symbol för imperialism och militarism. 

Stalingrad kom under 1942 att utvecklas till en mycket viktig operation. Novikov skickades dit i augusti 1942 till Stalingrad för att samordna flygresurser i de hårda striderna som pågick i området. Under september återkallades han till Moskva där Stalin ville ha Novikovs åsikt om fortsatt produktion av de föråldrade jaktplanen Polikarpov I-16 och I-153. Novikov ansåg att de hade spelat ut sin roll och även om det tog tid att ställa om produktionen var det viktigt att satsa på nya plan. Novikov spelade på Stalins förkärlek för offensiva operationer, att de gamla jaktplansmodellerna fortfarande dög för defensiva uppdrag men hade klara brister vad gäller offensiva operationer eller att säkra luftherravälde. Produktionen upphörde. 

Jaktplanet Polikarpov I-16 på Kola-halvön 1941. Flygplanet fick faktiskt många öknamn, men det som sattes mest var Rata (råttan) och upphovsman till detta var de spanska nationalisterna. Foto: Yevgeny Khaldei (1916–1997)

I början av november skickades Novikov återigen till Stalingrad efter att Zjukov uttryckligen bett Stalin om att han skulle ingå i Stavkas ledningsgrupp som var på plats och förberedde för motoffensiven. Novikov var speciell på flera sätt. Han blev Sovjetunions första flygmarskalk i februari 1944 men det hjälpte inte då han avskedades och arresterades av NKVD efter krigets slut 1945. 

De västallierade hade bättre spaningsplan vilket den sovjetiska flygvapenchefen ansågs skyldig till. Även chefen för den sovjetiska flygindustrin, Sjachurin, blev arresterad. Han hade haft posten sedan 1940 och anklagades att tagit fram underlägsna och mindre bra flygplan, trots att de vann kriget. Otack är världens lön. De båda hade tur och avrättades inte som drabbade en del i denna del utrensning inom flygvapnet. De släpptes i samband med Stalins död 1953. Novikov kommenterade tydligen sin vistelse med att han nu hade genomgått ”en komplett kurs” i Stalins akademi. 

Tidningen Pravda 1942. Mannen i  mitten i bakre raden är Alexej Sjachurin och han har sin hand på Dmitrij Ustinovs axel. Ustinov var sovjetisk försvarsminister från 1976 till 1984 och en av de som hade ansvaret för invasionen av Afghanistan 1979. Mannen till vänster i bild om Ustinov lystrar till namnet Polikarpov medan han till höger lystrar till Iljusjin. Foto: mil.ru

Novikov fastnade alltså både i den stora utrensningen före kriget och i Stalins lilla utrensning efter kriget, som faktiskt inte var helt oblodigt utan ett antal generaler avrättades. Novikovs nystartade karriär i flygvapnet blev dock kort eftersom Novikov förespråkade stridsflygplan medan Sovjetunionens nya ledare Nikita Chrusjtjov ville satsa på ballistiska robotar. Chrusjtjov använde dock andra metoder än Stalin så Novikov omplacerades bara och blev istället flitig författare och skribent. Han dog 1976.

Vidare läsning:

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tyska motoriserade divisioner

Jämförelse mellan SS och armén 1941 

Sommaren 1941, rättare sagt söndagen den 22 juni inleddes världshistoriens största fälttåg. Den tyska invasionen av Sovjetunionen. Waffen-SS hade då som fältförband sex divisioner om den mycket förstärkta brigaden ”Leibstandarte SS Adolf Hitler” räknades dit. Den var större än en normal tysk brigad men mindre än normal tysk division. Av dessa sex förband var det främst tre divisioner som var organiserade som arméns motoriserade infanteridivisioner och det var: SS-Reich, SS-Totenkopf och SS-Wiking. Men det fanns skillnader. 

Motoriserade divisioner på östfronten 1941. På bilden från 2. pansargruppen. Tyska armén satte in tio motoriserade infanteridivisioner på östfronten. Foto: NARA

Nio bataljoner mot sex bataljoner 

Den största skillnaden var att SS-divisionerna hade tre infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner medan arméns divisioner hade bara två infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner. Tyskarna hade som praxis en lätt haubits bataljon i divisionen per regemente, så det innebar att SS-division hade tre medan armén hade två. Sedan hade båda en tung bataljon. Så mer skyttesoldater och mer haubitsar. 

Tre SS-motoriserade infanteridivisioner var redo sommaren 1941. På bilden SS-division "Totenkopf" som var hos armégrupp Nord vid denna tid. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Wiegand-119-12 / Wiegand / CC-BY-SA 3.0

SS-divisionen hade alltså fler soldater, mer utrustning och vapen men inte för att de var prioriterade utan för att de var större divisioner. Detta var inte alltid en fördel då större division innebar större områdesansvar längs frontlinjen, nio bataljoner infanteri istället för sex bataljoner infanteri. Effekten att ha fler bataljoner i strid innebar givetvis att förlusterna i SS-divisionen var högre jämfört med armédivisionen om alla andra omständigheter är lika. Med andra ord helt normalt. 

Förluster hos armégrupp Syd 

Tyska 1. pansargruppen i armégrupp Syd hade 60. motoriserade divisionen från armén och SS-Wiking. Den förstnämnda som tog 4 642 mans förluster fram till 29 november 1941 stred inte inledningsvis, under julimånad. Medan SS-Wiking hade 5 470 i förluster till 29 november 1941, alltså högre men det var ju större division. Men aningen kortare tidsintervall. 

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Standardpjäsen för de lätta haubitsbataljonerna. Det vanliga tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så de motoriserade divisionerna var ett exklusivt sällskap, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Hur var relationer döda sårade, likvärdig, en stupad för varje fyra sårade. Sedan var skillnad på officersförluster, nja ungefär snarlikt, 179 i armén medan 209 i SS. Här var det snarare en officer stupade per tre sårade. Överhuvudtaget rätt så svårt att jämföra för till exempel SS-Reich tog betydligt högre förluster än SS-Wiking under samma tidsperiod, var det hårdare på de centrala delarna eller fick SS-Reich svårare uppgifter eller var veterandivisionen sämre än gröngölingen? SS-Reich hade passerat över 8 000 i förluster i slutet av oktober 1941. 

Delar vi upp förlusterna på bataljonerna kan det bli en annan historia men samtidigt spelar ju antal dagar i strid roll och hur tunga strider förbandet har varit involverat i. Betydligt svårare blir det och mer detaljerad information krävs. Som dessutom inte kanske finns. Sedan är frågan är det samma standard på SS-divisioner eller för delen armédivisionerna? 

Det fanns tunga (se bilden) och lätta pansarbilar i divisionerna men ingen vagn hade grövre pjäs än 20 mm kanon 1941. Vagnen på bilden var Sd.kfz. 231 som vägde 8 ton. Foto:  Bundesarchiv, Bild 101I-639-4261-33A / Nowak / CC-BY-SA 3.0

Hur många divisioner fanns? 

Tyska armén hade tio motoriserade infanteridivisioner sommaren 1941, deras nummer var: 3., 10., 14., 16., 18., 20., 25., 29., 36. och 60. divisionen. Tre av dem hade väldigt mycket franska motorfordon 2., 14. och 18. divisionen. De enda bepansrade fordon i divisionerna var pansarbilar i spaningsbataljonen, det fanns ett pansarbilskompani som vid full utrustning skulle ha 26 pansarbilar av olika typer, mer för spaning och samband än strid. Fyra divisioner, 16., 20., 29. och 60., hade ett lätt luftvärnskompani i pansarvärnsbataljonen. Alla divisioner hade dessutom en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. 

 22 juni 1941 fördelning 

 Armégrupp Nord: 3., 36. och SS-Totenkopf 

 Armégrupp Mitt: 10., 14., 18., 20., 29. och SS-Reich 

 Armégrupp Syd: 16., 25., 60. och SS-Wiking 

De tre divisionerna i Waffen-SS hade vissa skillnaderna i organisationen. SS-Reich hade precis som arméns divisioner en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. Sedan SS Totenkopf hade inga pansarbilar i sin spaningsbataljon. Däremot hade både SS-Reich och SS-Totenkopf ett batteri av stormkanonvagnar Stug III, sju vagnar i respektive division. I armén tilldelades stormkanonvagnar först och främst självständiga kårförband och inte divisioner men inom Waffen-SS fanns inga kårer 1941 så man valde att prioritera sina divisioner. 

Bakom det främre fordonet finns mängder av motorcyklar med sidovagn. En standardfordon för de "snabba" bataljonerna och motorcykelförband. Tyskarna hade många av dessa under de första krigsåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-13A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Samma sak vad gällde luftvärn, alla tre divisioner hade en luftvärnsbataljon där det var två lätta batterier och ett tungt med 4 8.8 cm luftvärnskanoner. Sedan SS-Wiking hade färre understödskompanier i sina infanteriregementen, endast pansarvärn och infanterikanoner. Medan SS-Reich och SS-Totenkopf hade också ett pionjär- och motorcykelkompani. 

SS hade större divisioner 

I vilket fall, ser vi till organisationen i stort kan vi inte säga att Waffen-SS 1941 var prioriterade men de hade större divisioner som krävde mer. Sedan att divisioner inte var exakt kopior av varandra utan att det fanns variationer sett till organisation och utrustning. Det märker vi när vi går ner på djupet gällande detta. 

Soldater från SS-division Reich i strid på östfronten under hösten 1941. Waffen-SS till skillnad från armén hade kamouflagejackor till sina uniformer. Foto: Reddit, 

Ser vi till förluster kan olika divisioner drabbas olika svårt som SS-Wiking och SS-Reich, samma sak skedde i armén. Försöker vi titta på stridseffektivitet så måste vi väga in motståndarens resurser och förluster i de specifika striderna. Speciellt 1941 är detta svårt då Röda armén prioriterade inte precis att dokumentera sina strider utan snarare fokuserade på att lyckas överleva den tyska anstormningen. 

Så sommaren 1941 hade SS tre motoriserade divisioner medan armén hade tio motoriserade divisioner sommaren 1941, medan SS hade inga pansardivisioner vid denna tidpunkt och armén 20 pansardivisioner.  

Vidare läsning: 

Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlage? (Siek 1989) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Hannover 1990) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Hannover 1990) 

Otto Weidinger: Division Das Reich. Band III 1941-1943. (Osnabrück 1987)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tyska orden

Det preussiska korståget 

Vid belägringen av Akko (1189 – 1191) kom den Tyska orden att bildas i syfte likt Johanniterorden ta hand om sjuka och sårade korsfarare. De var tyska köpmän från Lübeck och Bremen som organiserade detta för att först och främst ta hand tyska pilgrimer och korsfarare. Vid denna tid anlände många från tyska furstendömen till det heliga landet.

En enkel skiss på belägringen av Akko (1189 – 1191) gjord av en libanesisk konstnär. 

Tyska orden blir en riddarorden 

Det var först några år senare som orden beviljades av påven, och ytterligare en tid efter detta beslöt nästa påve att det skulle vara en riddarorden. Deras riddarregler skulle följa Tempelherreordens och fromhetsreglerna skulle vara i enlighet med Johanniterordens. Till skillnad mot Tempelherreorden, och Johanniterorden kom Tyska ordens riddare aldrig få någon större betydelse i striderna som pågick i heliga landet. Utan det var i det preussiska korståget som den Tyska orden skulle skriva in sig i historieböckerna. 

Hermann von Salza (cirka 1165–1239) var ordens fjärde stormästare. Hans namn kom att utnyttjas av Waffen-SS under andra världskriget, då 11. SS-pansarbataljonen i SS-Nordland tilldelades namnet "Hermann von Salza". Okänd konstnär och originalet finns tydligen i den tyska ordens skattkammare i Wien, 

Korståget i Preussen inleds 

Polska furstar bad Tyska ordens stormästare Hermann von Salza om hjälp mot sina hedniska grannar i Preussen. År 1226 kan ses som starten för det preussiska korståget för då utfärdade påven den gyllene bullan i Rimini som fastställde förutsättningar för den tyska Ordensstatens tillkomst. Korståget med riddare och fotsoldater inleddes på allvar i Preussen 1230 då anlände Hermann Balk med trupp. 

Han var tyska ordens förste landmästare och ordens territoriella expansion i Preussen innebar att allt fler Tyska ordens korsriddarborgar byggdes. Det var en klar taktik från korsriddarnas sida att bygga upp baser för deras vidare expansion och skydda sina områden. Belägring av fort och borgar krävde resurser vilket pruserna inledningsvis inte hade. Deras krigföring byggde på att stjäla boskap, bränna byar och skördar samt kidnappa alla som inte gömde sig och ta de som trälar. 

Karta över de preussiska stammarna under 1200-talet. Detta var området där den Tyska orden genomförde sitt korståg. Karta: Renata3 / Wikipedia Commons

En ny stat tar form 

Hermann Balk beskrivs av historiker som förnuftig och försonlig förutom då han kom i kontakt med hedningar och otrogna. Då beskrevs han snarare som att han saknade tolerans, tålamod och visade ingen nåd. Balk insåg att de polska furstarna skulle dra nytta av den Tyska ordens kamp mot pruserna, deras vilda grannar, men vad fick Tyska orden? Snart blev det så Tyska ordens nya borgar betraktades som ordensegendom och att man delade inte överhögheten med någon annan i de erövrade områdena. Nu blev den tyska Ordensstaten verklighet tack vare Hermann Balk. 

Ett viktigt fäste för den Tyska orden blev den berömda Marienburg, idag Malbrok. Arbetet med att bygga denna inleddes 1274. Den förstördes svårt under andra världskriget men har genomgått omfattande restaureringsarbeten. Bilden ovan är från 2003. Foto: Topory / Wikipedia Commons

Floders betydelser kan inte underskattas under dessa tider och det syns tydligt om vi ser var Tyska orden etablerade sina borgar. Den stora ordensborgen Marienburg, idag Malbrok, ligger på floden Nogats sydöstra bank som är en biflod till den stora floden Wisła. Ett annat exempel var början till staden Königsberg, idag Kaliningrad som där borgen Königsberg uppfördes vid floden Pregels mynning i Samland. Avståndet mellan Malbrok och Kaliningrad är cirka 120 km fågelvägen. En bra dagsmarsch under 1200-talet kunde innebära att en styrka lyckas avklara 20 km, så att förflytta trupp mellan dessa två styrkepunkter via landvägen fick man räkna med en vecka. Det var betydligt säkrare att förflytta sig längs floder. 

En modern tolkning av hur den Tyska ordens riddare såg ut. Flera storfilmer har haft liknade stil, som den polska storfilmen från 1960, "Krzyżacy" (Korsriddarna var den svenska titeln). 

En hyllning till kung Ottokar 

Samland, där Königsberg ligger, började erövras under 1250-talet och den Tyska orden fick hjälp av Ottokar av Böhmen med en armé då deras egna styrkor inte räckte till. Hela operationen hade den litauiska fursten Mindaugus godkännande. Han hade bara temporärt konverterat till kristendom, dock det visste inte den Tyska orden. Syftet var för honom att bli av med en besvärlig granne men istället fick han en annan. Området Samland erövrades och borgen som byggdes för att kontrollera det nya territoriet fick namnet Königsberg som hyllning till kung Ottokar. 

Karta över Königsberg 1255, här syns tydligt varför den framtida storstaden kom just hamna här. Vattenvägar hade stor betydelse. Karta: Stadtgemeinschaft Königsberg

Kampen om Preussen pågick under många år, ibland var den Tyska orden nästan totalt utslagen då allianser svängde fram och tillbaka. Dock till slut fick Tyska orden överhanden och stod som segrare. Enligt ordens krönikor tog det preussiska korståget officiellt slut 1283. Därefter tog det litauiska korståget men det är en annan historia. 

En annan modern konstnärs tolkning av den Tyska ordens riddare. Det klassiska vita med de svarta korsen. Illustration: Reddit

Vidare läsning: 

 Uwe Ziegler: Kreuz und Schwert. Die Geschichte des Deutschen Ordens. (Köln 2003) 

 Eric Christiansen: The Northern Crusades. (London 1997) 

 William Urban: The Teutonic Knights. A Military History. (London 2003)

Preussaren i amerikanska inbördeskriget

Baron von Münchhausen slogs med Lee

Skickliga fältherrar genom världshistorien

Ett namn kommer alltid att bestå