Panzerfaust och Panzerschreck

Tyska infanteriets bärbara pansarvärnsvapen 

Kriget på östfronten hade visat tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. Det tyska pansaret kunde inte vara överallt och de nya tyngre pansarvärnskanoner (7,5 cm Pak 40) som fanns i infanteridivisioner var för få för att täcka behovet. Produktion av dessa hade startat upp 1942. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet pansarvärnsgeväret 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. 

Tyska skyttesoldater från division Grossdeutschland hösten 1944. Pansarfordonet i bakgrunden är en Sd.Kfz. 250/9, alltså en bepansrad halvbandvagn med kort 7,5 cm L/24 kanon. På sina axlar bär en del soldater det nya pansarskottet Panzerfaust. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1995-081-31A / Otto / CC-BY-SA 3.0

Det var först under 1943 som nya lösningar blev verklighet för skyttesoldaten och började produceras, båda vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. 

Faustpatrone och Panzerfaust 

Utvecklingen av pansarskottet började sommaren 1942 och två varianter kom att faktiskt levereras samtidigt till fronten i augusti 1943, Faustpatrone och Panzerfaust 30. Det förstnämnda var lättare och hade (3 kg mot 5 kg) sämre penetrationsförmåga (140 mm mot 200 mm). De byggde på samma principer. Båda hade kort räckvidd, 30 meter. Så utveckling pågick om att få längre räckvidd, så 1944 kom först Panzerfaust 60 med 60 meter räckvidd och därefter under hösten 1944 kom Panzerfaust 100 med 100 meter räckvidd. Ännu bättre varianter togs fram under 1945 men frågan är hur många kom att hinnas tas i tjänst av dessa. Dessutom började man fundera på att utveckla omladdningsbara Panzerfaust. 

En soldat från ett av Luftwaffes fältförband utbildas på det nya vapnet, Faustpatrone. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-672-7634-13 / Hoepner / CC-BY-SA 3.0

Pansarskottet delades ut som ammunition och produktionen växte enormt, totalt 350 000 vapen under 1943 för att sedan öka till drygt 5,5 miljoner under 1944. Det hanns med att producera drygt 2,3 miljoner under 1945. Den stora fördelen med Panzerfaust var dess enkelhet samt att det var billigt att tillverka, krävde inte mycket utbildning och instruktionerna fanns tryckta på vapnet. Med några enkla handgrepp gjordes det klart för eldgivning, säkerhetssprinten drogs ut och siktet vreds upp som frigjorde avtryckaren. Man siktade och tryckte in avtryckaren som avfyrade en drivladdning av svartkrut som skickade iväg stridsspetsen mot målet i en båge genom luften. Bakblåset var det man behövde ta hänsyn till, varför vapnet inte lämpade sig i trånga utrymmen. 

Raketgeväret Panzerschreck sattes i produktion under andra halvåret 1943. Detta vapen var inspirerat av den amerikanska Bazookan. Tyskarnas version var grövre, 8,8 cm kontra Bazookans 6 cm. Foto: Krigsarkivet. 

Raketgeväret Panzerschreck 

Det andra vapnet som togs fram raketgeväret Panzerschreck var inspirerat av den amerikanska Bazookan. Dett amerikanska raketgevär togs som krigsbyte under striderna i Tunisien och tyskarna såg det användbart. Tyskarna såg det som lite klent, 6 cm raketer som vägde 1,59 kg. De valde att öka detta, 8,8 cm raketer som vägde 3,25 kg, som hade betydligt bättre genomslagsförmåga av pansar. Den var tillräcklig för att slå ut praktiskt taget alla sovjetiska och allierade pansarfordon. Det officiella namnet på vapnet var Raketen-Panzerbüchse (RPzB). Bland soldaterna fick vapnet dock smeknamnet Panzerschreck eller Ofenrohr, “kaminröret”. 

Till skillnad från Panzerfaust var Panzerschreck inget engångsvapen, utan kunde laddas om. Projektilen antändes – liksom på Bazookan – på elektrisk väg och drivsatsen fortsatte att brinna ytterligare två meter efter den hade lämnat pipan. Maximal skottvidd var 100-200 meter beroende på raketmodell. Panzerschreck kom att börja produceras andra halvåret 1943 och drygt 50 000 vapen samt drygt 170 000 raketer hann produceras. Sedan under 1944 ökade produktionen, nästan 240 000 vapen och 1,8 miljoner raketer. 

Tyska fallskärmsjägare med raketgevär Panzerschreck i Normandie sommaren 1944. Två divisioner och ett förstärkt fallskärmsjägarregemente sattes in. Läs mer här om Luftwaffe i Normandie . 

Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-584-2160-14 / Reich / CC-BY-SA 3.0

Bataljoner med raketgevär 

Hösten 1943 bestämde sig arméns överkommando (OKH) att sätta upp tio pansarvärnsbataljoner utrustade med Panzerschreck på östfronten. Ett sätt att förstärka högre chefs möjligheter att försvara sig mot fientliga pansaranfall. Bataljonerna var tänkta som kårförband. 

Personal skulle plockas från pansarvärnsbataljoner i infanteridivisioner som hade personal över. Detta orsakades av att tilldelningen av nya pansarvärnskanoner (7,5 cm Pak 40) släpade efter. Armégrupperna Nord, Mitt och Syd på östfronten skulle formera tre bataljoner var medan den fjärde armégruppen A på Krim endast en. 

En bataljon med stab och tre kompanier skulle ha 496 man, 216 Panzerschrecks och 12 kulsprutor. Inget var bestämt angående motorfordon utan det skulle högre chef tilldela vid behov. Dock varje kompani skulle ha tolv hästar med enklare kärror (Infanterie-Karren If 8) för transport av Panzerschreck och ammunition för kortare sträckor. 

Formeringen av de tio pansarvärnsbataljonerna gick sådär. Längst ner i söder hos armégrupp A var det brist på överbliven personal så det hela ställdes in. Medan armégrupp Syd hade mer framgång, deras tre bataljoner formerades och tilldelades även i viss mån motorfordon vilket förbättrade deras rörlighet avsevärt. 

Panzerschreck i fält. Uppenbarligen posering för krigsfotografen. Notera "stridsvagnsmärkena" på soldaternas uniformer. Dessa tilldelades soldater som hade förstört fientliga stridsvagnar i närstrid. Detta infördes i mars 1942 och från 18 december 1943 kom också bruk av Panzerfaust och Panzerschreck att godkända. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-734-0013-11 / Vorpahl / CC-BY-SA 3.0

Även armégrupp Mitt kom att formera sina tre bataljoner, Sommaren 1944 så fanns en hos 9.armén den 23 juni 1944 medan de andra två fanns hos 4. armén. Och tyska 4. armén var den som drabbades hårdast av Röda arméns stora sommaroffensiv, operation Bagration. 

Hos armégrupp Nord blev det två bataljoner som ökade till fyra kompanier per bataljon och dessutom tilldelades motorfordon och pansarvärnskanoner. Lite annorlunda som sagt. Men bataljonerna kom ändå upplösas redan våren 1944 och personal och vapen tilldelades andra enheter. 

Det verkar ha blivit sex bataljoner då två upplöstes nästan omgående. Problemet var att sattes dessa bataljoner in splittrat vid fronten var det svårt för bataljonen att fungera som enhet. Detta då dessa bataljoner var inte motoriserade förband. Svårt för bataljonchefen att ha överblick över sin bataljon då kompanierna kunde temporärt underställas olika divisioner. Det optimala var att de tilldelades ett frontavsnitt. 

"Stridsvagnsmärkets" två versioner. Det övre i guld var för fem "segrar" medan det under i silver var för en. Det korta namnet är: "Panzervernichtungsabzeichen" (Pansar-förstöra-utmärkelsen) medan det långa var: "Sonderabzeichen für das Niederkämpfen von Panzerkampfwagen durch Einzelkämpfer" (alltså enskild soldat förstör stridsvagn). Foto: Plbcr/Wikipedia Commons

Läget gällande antal Panzerschreck på östfronten inför sommaren 1944

25 maj 1944

Armégrupp	Panzerschreck	Ammunition
Nord	1978	18351
Mitt	2134	18367
Nordukraina	1981	25586
Sydukraina	1186	9538

Det visade sig att dessa ”självständiga” bataljoner inte fungerade så väl. Lösningen blev behålla personal i divisionerna och tilldela fler Panzerschreck till pansarvärnskompaniet som fanns i varje infanteriregemente. Medan divisionens pansarvärnsbataljon prioriterades gällande tyngre pjäser.  Så istället för ”Panzerschreck”- bataljoner kom divisionerna i själva tilldelas mer Panzerschreck. Dessa bataljoner fanns under en kort tid. 

Officiellt namn: Panzer-Zerstörer Battailon 

De hade tilldelats följande nummer hösten 1943: 

 Armégrupp A: 470. 

 Armégrupp Syd: 471., 472. och 473. 

 Armégrupp Mitt: 474., 475. och 476. 

 Armégrupp Nord: 477., 478. och 479. 

Som sagt det var egentligen bara de hos armégrupp Syd och Mitt som blev verklighet och många gick under /försvann i sommarstriderna 1944. Armégrupp Syd och A omvandlades senare till armégrupp Nordukraina och Sydukraina. 

Finland kom att ta både pansarskottet Panzerfaust och raketgeväret Panzerschreck (på bilden) i tjänst. Dessa bidrog till stoppandet av de sovjetiska pansaranfallen sommaren 1944. Läs mer om Finland och pansarvärn här. Foto: SA-Kuva

Tilldelning av vapen till divisioner 

Arméns överkommando (OKH) började av 1944 att reglerera mer tydligt angående hur många Panzerfaust respektive Panzerschreck varje förbands typ skulle ha, per kompani samt totalt. Angående Panzerfaust skulle en infanteridivision tilldelas 2 000 pansarskott och sedan 130 raketgevär. Däremot hade OKH initialt en tanke om att varken pansardivisionen som pansargrenadjärdivision behövde Panzerschreck så de tilldelades endast Panzerfaust. Givetvis kom protester mot detta. Så beslutet ändrades. En pansargrenadjärdivision fick 1 500 pansarskott och 80 raketgevär medan en pansardivision som hade färre infanterister fick nöja sig med 1 000 pansarskott och 80 raketgevär. 

Givetvis fick Luftwaffes fallskärmsjägardivisioner de nya vapensystemen och genom att dessa divisioner var normalt större än infanteridivisioner så höjdes deras ranson, 2 500 pansarskott och 200 raketgevär. Trots det var 1944 så skrevs en anmärkning in, skulle divisionen användes för luftburna operationer ökade antal raketgevär med ytterligare 100. 

Det tyska pansarvärnet var något helt annorlunda 1944 jämfört med 1940. Notera soldaterna bär pansarskottet Panzerfaust medan på vägen är det pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV. Något liknade fanns inte sommaren 1940 utan pansarvärnet bestod av 37 mm pansarvärnskanoner. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1976-039-09 / Krumme / CC-BY-SA 3.0

Lätt pansarvärn – en revolution för infanteriet 

Denna utveckling av Panzerfaust och Panzerschreck ändrade helt skyttesoldatens förmåga a bekämpa pansarfordon. Detta blev ny standard runt om i världen. Vi hade ju pansarskott och granatgevär för våra skyttesoldater under kalla kriget. 

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Freidberg 1989) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Reinicke, Adolf, Die 5.Jäger-Division. (Eggolsheim o.) 

Tettau, Hans von & Kurt Versock, Die Geschichte der 24..Infanteri-Division 1935-1945. ( Eggolsheim o.d.)

Tyska infanteridivisioner och deras pansarvärnskanoner:

Enkel sammanfattning om utvecklingen

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Historien om tyska pansarvärnsgevär

Pansarvärnsgevär på östfronten

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944 

Den 22 juni 1941 inleddes världshistoriens största fälttåg, Tyskland med sina allierade anföll Sovjetunionen. Tyskland hade redan visat upp sina pansartrupper för världen genom segrar ibland annat i Polen och Frankrike. Men hur var det egentligen? 

Inte så många pansardivisioner 

Studerar vi tyska divisioners utveckling finner vi att sommaren 1941 hade den tyska armén 20 pansardivisioner, en lätt division, samt 10 motoriserade divisioner. Den vanligaste divisionstypen i tyska armén var infanteridivision. Sommaren 1941 hade tyska armén 203 divisioner och 156 av dessa var infanteridivisioner. 

Det tyska pansarvapnet 1941 bestod av 20 pansardivisioner och en lätt division. Många av vagnarna var lätta modeller som Panzer I och Panzer II ( se bild). Drygt var tredje vagn i tjänst hos Wehrmacht var en lätt stridsvagn. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-18A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Slutligen fanns det också tre motoriserade SS-divisioner. Fyra om vi räknar den förstärkta Leibstandarte SS Adolf Hitler-brigaden som en mindre division. Den 5. lätta divisionen i armén var i praktiken en pansardivision men svagare på flera områden. Den blev senare 21. pansardivisionen. 

En klassisk bild från östfronten 1941. En stormkanonvagn Stug III från Leibstandarte SS Adolf Hitler i kamp. Vagnen som brinner är en medeltung sovjetisk stridsvagn T-34:a medan övriga SS-soldater bär iväg en sårad kamrat. 

Ser vi till tunga pansarfordon, som stridsvagnar, så fanns de endast i de 20 pansardivisionerna plus 5. lätta divisionen. Övriga divisioner hade inga stridsvagnar. Produktionen av stormkanonvagnar hade ännu inte kommit igång på allvar, så av förbanden ovan hade endast Leibstandarte SS Adolf Hitler och två av SS-divisioner, ”Das Reich” och ”Totenkopf”, tilldelats ett varsitt batteri med 7 vagnar. 

Mer pansar under 1944

Sommaren 1944 var läget annorlunda vad gäller tunga pansarfordon. Det fanns hela 25 pansardivisioner i armén, 7 i Waffen-SS och en i Luftwaffe. Alltså 33 pansardivisioner. Sedan hade de motoriserade divisionerna blivit pansargrenadjärdivisioner, vilket innebar att de kunde ha en bataljon med stridsvagnar eller stormkanonvagnar i divisionen. Det fanns nio i armén och fyra i Waffen-SS sommaren 1944. Luftwaffe fick sin senare under hösten 1944. 

Pansargrenadjärer ur Pansardivision Lehr. Tyska krigsmaktens starkaste pansardivision sommaren 1944. Den sattes in tidigt i Normandie och kom att strida på Västfronten resten av kriget. 

Av de 33 pansardivisionerna sommaren 1944 befann sig 17 på östfronten och 9 på Västfronten samt en i Italien. Sex kan anses ha tillhört reserven, där två skickades till västfronten och tre till östfronten under striderna sommaren 1944. Bland de 13 pansargrenadjärdivisionerna var hela 5 stycken i Italien och en på Balkan. Ingen i reserv, en på västfronten och 6 stycken på östfronten. 

Antal tunga pansarfordon i Wehrmacht 

Så sett till divisionsförband med tunga pansarfordon som stridsvagnar och stormkanonvagnar hade tyskarna vuxit från 21 divisioner sommaren 1941 till 46 divisioner sommaren 1944. Här nedan visar antal vagnar som fanns att tillgå vid respektive datum:

	Stridsvagnar	Stormkanonvagnar	Totalt
1 juni 1941	5 262	377	5 639
1 juni 1944	7 141	3 731	10 872

Intressant att notera är att av de 5 262 stridsvagnar som fanns 1 juni 1941 ansåg de att 877 Panzer I och 187 Panzer 35 (t) inte egentligen var dugliga för fronttjänst. Även om de kunde användas vid fronten, till exempel Panzer 35(t) var fortfarande huvudvagn i tyska 6. pansardivisionen. Så det lämnar 4 198 vagnar. Men i dessa ingår 1 072 Panzer II, en lätt stridsvagn med 20 mm kanon, som ansågs vara en ”frontvagn” fortfarande officiellt. Så egentligen bara 3 126 stridsvagnar om vi tycker att Panzer II inte borde räknas. Alla stormkanonvagnar hade korta 7,5 cm kanoner vid denna tid. 

Produktionen av Tysklands nya huvudstridsvagn Panther satte igång 1943. Första gång i strid var under pansarslaget vid Kursk sommaren 1943. Allt fler vagnar togs tjänst och dess långa 7,5 cm kanon L/70 hade inga problem med motståndarnas stridsvagnar. 

Hur var det 1944? Då fanns varken Panzer I eller Panzer 35(t) kvar i tjänst. Däremot ansågs Panzer II, Panzer 38(t), Panzer III och Panzer IV med kort 7,5 cm kanon ej vara dugliga för fronttjänst. Så vi får dra bort 1 660 vagnar vilket lämnar 5 481 dugliga vagnar kvar. Hur många var Panther frågar vän av ordningen? 1 898 vagnar av dessa. Sedan vad gäller stormkanonvagnar ansågs alla vagnar med kort 7,5 cm L/24 inte längre vara dugliga för fronten, 207 vagnar. Så 3 524 var helt ok. Det blir 9 005 ”dugliga” vagnar sommaren 1944. Notera att inga Jagdpanzer av någon typ ingår i dessa siffror. Där satte produktion igång på allvar under 1944.  

Även antalet bepansrade pansarfordon för pansargrenadjärerna växte enormt från sommaren 1941 till sommaren 1944. Se separat artikel om Pansardivisioners organisation . Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-748-0100-33 / Kempe / CC-BY-SA 3.0

Slutord 

Så adderar vi ihop det hela ser vi att även antal vagnar, tunga pansarfordon som stridsvagnar och stormkanonvagnar, hade mer än dubblerats i antal precis om divisionerna. Ett betydligt större och kraftigare pansarvapen i tysk tjänst 1944 men som stred på tre fronter mot tre starka huvudfiender. Trots hårda strider under 1941, 1942, 1943 och början av 1944 var det tyska pansarvapnet starkare. Den främsta anledningen är som sagt att den tyska produktionen av tyngre pansarfordon kom igång på allvar 1943. Det märks speciellt när vi ser till stormkanonvagnar. 

 Vidare läsning: 

Nehring, Walther: Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945. (Augsburg 1995) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Leo Niehorster, Hannover 1990)

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

En kort historia om 24. pansardivisionen:

Tysklands enda kavalleridivision 1941 blir pansardivision

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Den stora armén

Lite om siffror och antal 

Vi hade ett totalförsvar. Vi förberedde oss för krig på ett sätt som saknade motstycke i omvärlden. Få länder var så organiserade som vi var under kalla kriget. Vi skulle mobilisera 850 000 man i händelse av krig. 

Vår slägga var våra pansarbrigader, som mest fanns det sex stycken. Vardera med 72 stridsvagnar och 110 pansarbandvagnar var tanken. De skulle främst sättas in i södra Sverige. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Samtidigt som vi under andra världskriget i november 1942 basunerade ut klart och tydligt: ”att varje meddelande om att svenskt motstånd skulle uppges skulle betraktas som falskt”. 

Detta tillsammans med ett totalförsvar, 850 000 man i försvaret, gav en tydlig signal till omvärlden. Att erövra Sverige tar tid, kostar resurser och vi strider till siste soldat. 

Hur var dessa 850 000 man fördelade? 

Marinen med flottan och kustartilleriet samt flygvapnet ihop tar cirka 125 000 av dessa. 

Det lämnar cirka 725 000 man till armén. Denna stora pott fördelas på tre instanser: fältförband, lokalförsvarsförband och hemvärn. 

Det viktigaste och slagkraftigaste av våra fältförband var våra brigader. Antal brigader har varierat genom åren under kalla kriget. Men enligt försvarsmaktens informationsavdelning fanns det 29 brigader under åren 1988–1989 strax innan kalla krigets slut. 

När kalla kriget tog slut 1990, en del säger 1991, hade v tre typer av infanteribrigader, IB 66 där traktor dominerade och IB 77 där terrängbilen dominerade samt den unika brigadtypen för Norrland, NB 85, där bandvagnen dominerade. Foto: Lasse Sjögren

Hur stor del av helheten var brigaderna? Om vi använder manskapsstyrkan för infanteribrigad 77 som måttstock, den vanligaste brigaden, hamnar vi på 29 x 5 300 man = 153 700 soldater. 

Sedan lokalförsvarsförbanden tar cirka 250 000 man och hemvärnet cirka 125 000 man. Det lämnar kvar cirka 196 300 till övriga fältförband i armén, som till exempel staber, fördelningsstaber, jägar-, artilleri-, pansar-, etapp- och luftvärnsbataljoner. Dessa tillsammans med brigaderna kan liknas med vår fältarmé och den var 350 000 man stark. Slå vi ut detta per brigad så blir det att det fanns drygt 12 000 man i armén för varje brigad som fanns. 

En tidig bild från 1961 då skyttesoldaten var utrustad med kulsprutepistol m/45 och infanteribrigaden hade infanterikanonvagnar med 10,5 haubits. Alltså eldunderstöd snarare än pansarvärn som den senare Ikv 91 var. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Lokalförsvarsförbanden bestod av cirka 100 bataljoner och cirka 400 kompanier. Vi kan göra en liten räkneövning. En lokalförsvarsbataljon anno 1969 års organisation hade: 814 man, 29 kulspruta 58, 32 granatgevär, 8 stycken 8 cm granatkastare, 4 stycken 9 cm pansarvärnspjäs 1110 och 644 cyklar. 

Detta gör kvoten blir 28 man per kulspruta, 25 man per granatgevär och 203 man per dragen pansarvärnspjäs. Gör vi en jämförelse med den vanligaste brigadtypen, IB 77, så finner vi att där är kvoten 28 man per kulspruta, 36 man per granatgevär och 147 man per fordonsmonterad pansarvärnspjäs. Den bättre kvoten vad gäller granatgevär kan förklaras med att lokalförsvarsbataljonen inte hade samma utbyggda understödsfunktioner som en brigad hade, till exempel underhålls- och ingenjörbataljon. Så lokalförsvarsbataljonen sett till lätta vapen var bra utrustad men saknade givetvis de tyngre vapensystemen som fanns inom brigadens ram. 

Granatgeväret fanns överallt. Ett utmärkt vapen att bekämpa fientliga pansarfordon. Vi hade sett till att de fanns hos många förband, ett bra understödsvapen för skytteplutonen. Foto: Lasse Sjögren.

Nu kunde lokalförsvarsbataljonen och för den delen brigaden förstärkas med externa resurser, i form av mer artilleri eller luftvärn som till exempel. Vi hade väldigt mycket luftvärn i den stora armén, främst eldrörsluftvärn och enklare robotar (robot 69 och robot 70). Sedan fanns två bataljoner med den tunga luftvärnsroboten Hawk. Att förstå hur stort luftvärnet var vid denna tid kan nämnas att 45 000 var krigsplacerad hos luftvärnet. 

Slutord 

Vi hade som sagt en stor armé och sedan finns det något som kallas marginaleffekten. Om vi hade kommit i krig under kalla kriget hade Sovjetunionen inte kunnat använda sin fulla styrka mot oss, utan en del av denna. Tar vi Nordens största slag, Tali-Ihantala 25 juni till 9 juli 1944, var Röda arméns initiala styrka 150 000 man mot 50 000 man som försvarade Även om Röda armén hade totalt drygt 6 miljoner man längs frontlinjen på östfronten. 

Hotet i norr, de sovjetiska divisioner stationerade i norra Sovjetunionen. Hur många skulle avancera genom norra Finland mot den svenska gränsen? Sovjetiska armén där var stridsvagnen huvudvapnet. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Så under slaget om Torneälv under kalla kriget kunde det ha varit cirka 50 000 svenskar som försvarar mot 150 000 som anfaller. Tittar vi på Ukraina idag så hade logistiken för den anfallande styrkan varit utsatt, inga järnvägar som egentligen kan hjälpa till. Och det är över 300 km till den sovjetiska gränsen genom finländsk ödemarksterräng. 

Vidare läsning: 

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Libanon 1982

Israel revolutionerar krigföringen 

Israel utkämpade flera krig med sina grannar under kalla kriget där Israel hade stöd av USA medan Egypten och Syrien backades upp av Sovjet. Dessa krig 1967, 1973 och 1982 drev på vapenutvecklingen och krigen har studerats flitigt av omvärlden. USA tog lärdom av Israels invasion av Libanon 1982 och hade stor nytta av detta. 

 Landet Libanon var länge en del av det osmanska imperiet men efter imperiets kollaps i samband med första världskriget hamnade landet under fransk administration. Det kallades det Franska mandatet för Syrien och Libanon. I samband med andra världskriget fick Libanon sin självständighet. 

Israel var inte denna enda av Libanons grannar som kom att strida i Libanon. Syrien hade också tendens att lägga sig i Libanons politiska liv. Syrien och Israel använde Libanon som slagfält. Här en förstörd syrisk stridsvagn T-62. Foto:  Israel Press and Photo Agency (I.P.P.A.) / Dan Hadani collection, National Library of Israel / CC BY 4.0

Palestinska befrielseorganisationen (PLO) var som en stat i staten i Libanon. I Libanon hade det pågått ett inbördeskrig sedan 1975 och intensiteten i inbördeskriget var varierande. PLO hade tvingats lämna Jordanien 1970 och tagit sin tillflykt i Libanon. Den svaga libanesiska staten och inbördeskriget gjorde det möjligt för PLO att etablera sig i Libanon. 

Israel överlämnade en del vapen till den paramilitära Sydlibanesiska armén (SLA) i södra Libanon. Bland Supersherman-stridsvagnar och pansarbandvagnar M113. Foto: Dan Hadani collection / National Library of Israel / The Pritzker Family National Photography Collection / CC BY 4.0

Israel som stödde den paramilitära Sydlibanesiska armén i södra Libanon beslöt att under 1982 invadera Libanon med syfte att slå ut PLO i Libanon. Den 6 juni 1982 korsar israeliska pansarkolonner gränsen. Syrien, som redan var involverad i inbördeskriget, bestämmer sig för att möta Israel på slagfältet. Här lyfts fyra vapensystem som fick sitt genombrott under Israels invasion i Libanon 1982 för att visa på den tekniska utvecklingen.

Jaktplanet F-15 Eagle 

Israel köpte detta jaktplanet tidigt, det kom ut på förband under andra halvan av 1970-talet och Israel fick sin första luftseger med F-15 Eagle redan 1979. Året efter anlände även de första F-16 Fighting Falcon till Israel. Israel hade två toppmoderna amerikanska stridsflygplan. 

En israelisk F-15 Eagle. Här kan vi se fyra luftsegrar på stridsflygplanet. Israel använder uppgraderade och modifierade F-15 än idag., inte bara som jakt utan också i rollen som tung attack (Strike Eagle).Foto: Bukvoed

Under åren som följde kom både syriska MiG-21 och MiG-25 falla offer för israeliska F-15. Under invasionen av Libanon 1982 stötte man på MiG-23:or och även de sköts ner. Israel hade avancerade stridslednings- och luftbevakningssystem (Awacs) och detta kombinerat ett av främsta jaktplan visade sitt värde över Bekaadalen i Libanon 1982 då 82 syriska Mi 21:or och MiG-23:or sköts ner utan att Israel förlorade ett enda F-15 eller av de F-16 som de också hade. Sovjetunionens svar på dessa flygplan var MiG-29 och Su-27, men de hade ännu inte tagit i tjänst i det sovjetiska flygvapnet. 

Spaningsdrönaren IAI Scout 

Israel var tidigt ute med drönare. På bilden IAI Scout som Sydafrika fick tillgång och använde strider under 1981. Foto: Bukvoed

Israel började redan under 1970-talet se möjligheter med drönare och började utveckla spaningsdrönare. En tidig modell var IAI Scout som faktiskt gjorde debut på slagfältet 1981 i sydafrikansk tjänst. Det var under operation Protea i södra Angola. Israel använde IAI Scout i stor skala först under invasionen av Libanon 1982. Spaningsdrönaren kombinerat med en slags skenmålsrobotar lyckades få det syriska luftvärnet att slå på sin radar. Israel avfyrade anti-radar robot efter anti-radar robot. Resultatet lät inte vänta på sig och Israel slog ut över 29 syriska luftvärnsbatterier. Striden som ägde rum 9 juni 1982 går under namnet Bekaadalens ”Turkey Shoot”. Det var den största luftstriden sedan Koreakriget och Israel verkar ha förlorat 1 drönare och fått två flygplan skadade medan Syrien förlorade över 80 flygplan och 29 luftvärnsbatterier. Den som inte hängde med i den tekniska utvecklingen blev helt enkelt grundligt slagen. USA tog intryck. 

Stridsvagnen Merkava 

Första prototypen var färdig 1974 och stridsvagnen hade utformats för största möjliga överlevnadsmöjligheter för besättningen. Det unika är att motorn är placerad i stridsvagnens front och det finns ett mindre utrymme baktill i vagnen. Som kan nyttjas via dörrar i baksidan av stridsvagnen. Max antal sex personer, men då är det trångt. 

Israel använde den brittiska Centurion och de amerikanska stridsvagnarna M48 och M60 som sina huvudvagnar. I Libanon 1982 sattes den israeliska stridsvagnen Merkava in. Fortfarande var det 10,5 cm kanon som senare uppgraderades till en israelisk 12 cm kanon. Foto: Dan Hadani / Dan Hadani collection / National Library of Israel / The Pritzker Family National Photography Collection / CC BY 4.0

Så stridsvagnen kan ta med sig några skyttesoldater eller användas för evakuering av sårade från slagfältet där området ligger under eld eller ett sätt för besättning att utrymma vagnen istället för genom tornluckor. 180 vagnar med 10,5 cm kanoner sattes in Libanon. Det var drygt 20% av alla stridsvagnar som Israel satte in i kriget, de övriga var Centurion eller M60 Patton. En annan unik sak med stridsvagnen var att den hade 6 cm granatkastare på tornet som ett slags närskydd, men den gick inte sköta inifrån vagnen. Det justerades efter kriget i Libanon. Inga andra länder har tagit efter Israel angående utrymme för skyttesoldater i stridsvagnar utan istället fokuserat på att utveckla bättre stridsfordon. Dagens Merkavastridsvagnar har 12 cm kanoner.

Attackhelikoptern AH-1 Cobra 

Den amerikanska attackhelikoptern AH-1 Cobra togs fram i samband med Vietnamkriget. Här i israelisk tjänst. Foto: Wikipedia Commons. 

Israel satte in två typer av pansarvärnshelikoptrar i Libanon 1982. Den lätta Hughes 5000MD Defender med pansarvärnsrobot TOW och den tyngre attackhelikoptern AH-1 Cobra som förutom pansarvärnsrobotar hade bättre bepansring, attackraketer samt kulsprutetorn med 7,62 miniguns under nosen. USA hade använt Cobras i Vietnam men i Libanon blev det mer stridsvagnar och pansarfordon som var målen. Både Defender och Cobra hade stora framgångar över Libanon 1982. Många länder har satsat stort på att fram attackhelikoptrar. 

Varning för nästa krig 

Invasionen av Libanon 1982 kan ses som förebud till Gulfkriget 1991 där USA skulle i ännu större grad visa betydelsen av att vara teknisk överlägsen på ett modernt slagfält. 

De amerikanska stridsflygplanen F-15 och F-16 mötte egentligen inget motstånd under Gulfkriget 1991. USA och dess allierade säkrade tidigt luftherravälde trots Iraks välutbyggda luftförsvar. Foto: US Air Force. 

USA insåg i samband med Yom Kippurkriget 1973 att amerikanska armén låg efter Sovjet vad gäller militär hårdvara, man hade haft näsan i Vietnams djungel under drygt tio år. Dock den luftburna dimensionen som USA hade utvecklat och förfinat i Vietnam med Cobras och Hueys hade många förespråkare i den amerikanska armén. De argumenterade för den Lätta armén och tredje världens konflikter. Amerikanska 9. infanteridivision i Fort Lewis blev förbandet att testa och driva utvecklingen av lätta fordon och utrustning. 

Den amerikanska M1 Abrams byggdes initialt med 10,5 cm kanon men lagom till Gulfkriget hade vagnen uppgraderats till 12 cm kanon. Det visades att vagnen hade inga problem med irakiska T-72:or under striderna. Foto: US Army

Men 1976 kom det nya reglementet Operations FM 100-5 för amerikanska armén och åter hamnade Fulda Gap, alltså strid mot Warszawapakten, i fokus. Det ledde till utvecklingen av bland annat följande för den amerikanska armén: stridsvagnen M1 Abrams, stridsfordonet M2 /M3 Bradley, luftvärnssystemet Patriot, attackhelikoptern AH-64 Apache, transporthelikoptern UH-60 Blackhawk, och salvpjässystemet M270 Multiple Launch Rocket System (M270 MLRS), det idag som har blivit känt som Himars. Då monterat på hjulfordon istället för bandfordon. 

Libanon 1982 gjorde att USA fortsatte sin utveckling vad gäller spaningsdrönare och avancerade stridslednings- och luftbevakningssystem. USA hade sedan 1979 haft blicken fäst på Mellanöstern, att något kunde inträffa som hotade USA:s intressen. Sovjets invasion i Afghanistan 1979 kunde varit ett första steg till något större och Irans revolution 1979, vad skulle hända där? USA:s dåvarande president Jimmy Carter sa i ett tal den 23 januari 1980: ”Att USA skulle använda militära medel för att skydda sina intressen i Persiska viken.” 

USA:s nya attackhelikopter AH-64 Apache sattes in med stor framgång under Gulfkriget 1991. Foto: US Army. 

USA kom att under 1983 sätta upp Förenta staternas centralkommando (CENTCOM), ett militärkommando ansvarig för operationer i Mellanöstern och Centralasien. Men man stationerade inga större truppförband i de aktuella områdena. Sedan kom Gulfkriget 1991 där den USA-ledda FN-alliansen helt enkelt körde över Irak. Huvudaktör var givetvis USA:s högteknologiska krigsmakt. Det var det totala kriget där alla försvarsgrenar samverkade och det fungerade. Det skrämde och oroade både Sovjet/Ryssland och Kina. Detta var något helt annat än USA:s insats i Vietnam.

Irakiska krigsmakten stod inte en chans utan blev slagen i Gulfkriget 1991. Både Sovjetunionen och Kina hade trott på ett längre krig. Nu hann det knappt börja förrän det var över. Foto: US Air Force

Vidare läsning:

Mattis Bergwall, Anders Ehrnborn & Anders Frankson: 50 år av krig – Från Vietnam till tredje världskriget (Stockholm 2020)

Trevor N.Dupuy & Paul Martell: Flawed Victory. The Arab-Israeli Conflict and The 1982 War in Lebanon. (Fairfax 1986)

Simon Dunstan: Yom Kippur - oktoberkriget 1973. (Hallstavik 2007)

Lite om drönare:

En enkel historia om drönare

Om utvecklingen av stridsflyg i Asien

Kina rustar och Indien rustar

Luftkriget i Ukraina 2022

Ett ryskt fiasko 2022