tisdag 15 oktober 2024

1942 nya vapen för tyskarna

Tyska pansarvärnskanoner och stridsvagnar

De sovjetiska stridsvagnarna, den medeltunga T-34:an och tunga KV-1:an, hade varit ett rejält överraskningsmoment för tyskarna 1941. De hade ett bra pansarskydd som de tyska pansarvärnskanonerna och stridsvagnar hade problem med. Det satte igång motåtgärder från tysk sida. Under 1942 anlände det till östfronten en mängd olika vapensystem med 7,5 cm kaliber för att bättre kunna bekämpa de sovjetiska stridsvagnarna. Tidigare hade 37mm och 50 mm dominerat men nu blev den nya standarden 7,5 cm.  Omställningen tog tid och blev inte klar under 1942.

Den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-34 hade för bra pansarskydd. Tyskarnas 37 mm och 50 mm kanoner hade problem så tyskarna började en satsning på långa 7,5 cm kanoner. Foto: Reddit

Den nya 7,5 cm pansarvärnskanonen Pak 40 var eldrörslängden L/46 medan stridsvagnar och stormkanonvagnar hade initialt L/43 för att senare uppgradera produktionen till L/48.

Två nya pansarvärnskanoner

7.5 cm Pak 97/38 – produktion 1942: 2 854

7,5 cm Pak 40 – produktion 1942: 2 114

Kommentar:

Det förstnämnda var ett ad-hoc vapen, pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 97/38. Det var erövrade franska Canon de 75 modèle 1897 som satts på en lavett från 50 mm Pak 38. En temporär lösning för att få fler tyngre pjäser till fronten i väntan på att produktionen av Pak 40 tar fart.

7,5 cm Pak 40 hade redan varit under utveckling i flera år men den hade inte prioriterats och nu sattes full fart framåt. Under 1942 avslutades produktionen av 37 mm Pak 36, medan 50 mm Pak 38 fortsattes produceras parallellt med 7,5 cm Pak 40.

En serie av pansarvärnskanonvagnar togs fram, deras gemensamma namn var Marder och det fanns i huvudsak tre olika chassi. På bilden en Marder I baserat på ett franskt chassi Lorraine 37L. Foto: Bild 101I-297-1701-29 / Müller, Karl / CC-BY-SA 3.0

Nya pansarvärnskanonvagnar

Marder I med 7,5 cm Pak 40 – produktion 1942: 185 + 34 (annat chassi)

Marder II med 7,5 cm Pak 40 – produktion 1942: 327

Marder II med 7,62 cm Pak36(r) – produktion 1942: 184

Marder III med 7,5 cm Pak 40 – produktion 1942: 110

Marder III med 7,62 cm Pak 36(r) – produktion 1942: 344

Kommentar: Under andra världskriget kom den tyska krigsmakten inte att ta fram någon enhetlig pansarvärnskanonvagn utan en flora av fordon producerades.  En temporär lösning som var väldigt framgångsrik var Marder-serien. Gamla stridsvagnschassin blev av till exempel med sina torn och de ersattes med en öppen överbyggnad som hade en fast riktad kanon. Marder I byggde på det franska chassit Lorraine 37L medan Marder II baserades sig på den lätta stridsvagnen Panzer II och Marder III på den lätta stridsvagnen Panzer 38(t).  För Marder II och III förekom nyproduktion, inte bara ombyggnader av gamla stridsvagnar.

Stormkanonvagnen utvecklas mer mot rollen som pansarvärn med sina långa 7,5 cm kanon. Uppgiften att bekämpa fientligt pansar kom att få ökad betydelse. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-089-3779-25A / Finke / CC-BY-SA 3.0

Modifierade stormkanonvagnar

Sturmgeschütz III, tre versioner F, F/8 och slutligen G – produktion 1942: 695

Kommentar: Vagnen användes i strid för första gången i Frankrike 1940. Stormkanonvagnar ansåg vara en del av infanteriets strid och för att understödja dem med direkteld mot mål i form av spränggranater. De hade 7,5 cm kanon L/24. Denna korta kanon ansåg vara otillräcklig för pansarbekämpning så från 1942 fick vagnarna en längre kanon.

Modifierade stridsvagnar

Panzer IV G (initialt kallades den F2) – produktion 1942: 877

Kommentar: Här blir det lite samma visa som ovan, Panzer IV var tänkt att understödja andra stridsvagnar, först och främst Panzer III, med direkteld mot mål i form av spränggranater. De hade 7,5 cm kanon L/24. Denna korta kanon ansåg vara otillräcklig för pansarbekämpning så från 1942 fick vagnarna en längre kanon. Sedan genom den uppgraderade kom Panzer IV att bli den nya huvudvagnen istället för Panzer III, men detta tog ett tag. Produktionen under 1942 var för begränsad.

Här syns den tyska medeltunga stridsvagnen Panzer IV med den korta 7,5 cm kanonen L /24. Produktionen ställdes om  under 1942 kom 877 Panzer IV med lång 7,5 cm kanon att levereras. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0378-28 / Vennemann, Wolfgang / CC-BY-SA 3.0

Utvecklingen fortsätter

Totalt under 1942 blev det 4 968 nya pansarvärnspjäser och 2 756 nya pansarfordon med 7,5 cm kanoner.  Nästan alla dessa vapensystem som hade satts i produktion under 1942 fortsatte tyskarna att producera under 1943. Här nedan lyfts endast dessa fram och inga nykomlingar som 8,8 cm pansarvärnskanoner eller Panther-stridsvagnar eller Sturmgeschütz IV med mera. Alltså nya vapensystem där produktionen startade upp 1943. Så endast 1942 vapensystem lyfts fram igen för att visa produktionsutvecklingen av dem.

Produktion av den tyska 7,5 cm pansarvärnskanonen Pak 40 kom igång ordentligt under 1943 och det ökade ytterligare under 1944. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-297-1723-21A / Kurth / CC-BY-SA 3.0

Pansarvärnskanoner

7.5 cm Pak 97/38 – produktion 1943: 858

7,5 cm Pak 40 – produktion 1943: 8 740

På bilden en Marder III Ausf. H och som synes samma chassi som Panzer 38 (t). Senare skiftade motorn plats från bak i vagnen till främre delen så kom kanonen och överbyggnaden sitta längre bak. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-022-2949-28 / CC-BY-SA 3.0

Pansarvärnskanonvagnar

Marder II med 7,5 cm Pak 40 – produktion 1943: 204

Marder II med 7,62 cm Pak36(r) – produktion 1943: 8

Marder III med 7,5 cm Pak 40 – produktion 1943: 799

Marder III med 7,62 cm Pak 36(r) – produktion 1943: 19

Modifierade stormkanonvagnar

Sturmgeschütz III G – produktion 1943: 3 011

Modifierade stridsvagnar

Panzer IV G, H – produktion 1943: 3 023

Totalt 1943 blev det 9 598 nya pansarvärnspjäser och 7 064 nya pansarfordon med 7,5 cm kanoner.  Nya rekordsiffror samtidigt som nya vapensystem sattes i produktion under 1943. Till exempel som det nämndes ovan satte produktionen av den nya medeltunga stridsvagnen Panther i igång och vid slutet av året den nya stormkanonvagnen Sturmgeschütz IV. Den förstnämnda, stridsvagnen Panther, fick en ännu bättre och längre kanon, 7,5 cm L/70.

På bilden den nya tyska medeltunga stridsvagnen Panther med sina långa 7,5 cm kanon L/70 kom att sättas i produktion under 1943. Foto: Reddit

Produktionsomställningen som påbörjades under 1942 och kan anses vara genomförd under 1943.  Detta är ett bra exempel på vad den amerikanska flyglegenden, Claire L. Chennault, har sagt: ”för varje vapen finns ett nytt och effektivt motmedel”. Tyskarna löste smidigt sin omställning, för att kunna möta de sovjetiska stridsvagnarna de hade stött på. De justerade och anpassade sina befintliga pansarfordon och samtidigt som de satte igång utveckling av nya vapensystem. Dessa kom att sättas i produktion under 1943.

Not: ibland varierar produktionssiffrorna mellan olika källor men relationerna och proportionerna är korrekta.

Vidare läsning:

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Franz Kurowski & Gottfried Tornau: Sturmartillerie, Die dramatische Geschichte einer Waffengattung 1939-1945. (Stuttgart 1978)

Läs mer om det sovjetiska pansarvapnet 1941:

Mer om stormkanonvagnar under striderna på östfronten, se vidare här:

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

söndag 13 oktober 2024

Slaget i norr

Narvik 9 april 1940

Tidigt på morgonen den 9 april 1940 stävade en armada av tyska jagare in i Ofotfjorden med Narvik som mål. Tysklands angrepp mot Norge var i full gång. Den viktiga malmhamnen i Narvik var ett angeläget mål för Adolf Hitler och den tyska krigsmaskinen. De måste försäkra sig om den vitala försörjningshamnen för svensk malm, så att produktionen av tysk krigsmateriel inte avstannade. Dessutom var det viktigt att hinna före Storbritannien och Frankrike. På väg in i fjorden sänktes de två norska pansarskeppen Norge och Eidsvold och många norska flottister miste livet. Striderna flyttade sig efter hand från vattnet och upp i bergen runt staden.

Norska flottans stolthet var de två pansarskeppen Norge (på bilden) och Eidsvold. Båda sänktes den 9 april 1940 under inledningen av slaget om Narvik 1940. Foto: Reddit

Norge precis som Sverige klarade sig ifrån första världskriget (1914–1918) och när andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 var det norska försvaret precis som det svenska försvaret eftersatt. Norge tillhörde på mellankrigstiden Europas fattigare länder.  Till skillnad mot första världskriget blev Norden snart indragen i andra världskriget när Finland anfölls av Sovjet den 30 november 1939. Vinterkriget gjorde att norska krigsmakten förstärkte sina förband i norr men inte i söder.

Likheter mellan slagen Leipzig 1813 och Narvik 1940. På bilden: Völkerschlacht bei Leipzig 1813. Målning av Vladimir Mosjkov 

Slaget vid Leipzig 1813 brukar kallas ibland för Folkslaget vid Leipzig, I stort var det fyra nationer som stred mot en, Samma sak skedde faktiskt i Narvik 1940, fyra mot en. Brittiska, franska och polska förband stred tillsammans med de norska mot tyska förband.  En annan udda sak med slaget att det var Norges värsta sjöslagförlust någonsin samtidigt som det var en katastrof den tyska flottan, hela tio jagare förlorades.  Ytterligare en aspekt som många glömmer ibland är att slaget om Narvik pågick i 61 dagar medan slaget om Frankrike 1940 pågick i 48 dagar.

Varför slåss om Narvik?

Narvik var bara en av många norska hamnar och varför hamnade just denna norska hamn i fokus för stormakterna under andra världskriget. Orsaken heter Ofotbanen som öppnades för trafik 1902, en sträcka på 42 kilometer. Den enorma betydelse den korta järnvägssträckan fick var på grund av att den band ihop hamnen i Narvik med den svenska malmbanan och de svenska malmfälten i norra Lappland. Malmbanan gick även till hamnen i Luleå. Narviks hamn var öppen för sjöfart året runt medan hamnen i Luleå var stängd under vinterhalvåret, i regel november – maj, på grund av is i Bottenviken. Narvik användes då Luleå hamn inte kunde användas. Så Narvik var en viktig exporthamn för den svenska järnmalmen som skulle exporteras och som britterna ansåg gick den direkt till den tyska krigsindustrin. Ungefär hälften av malmen skeppades via Narvik.

Både Hitler och Winston Churchill (brittisk marinminister april 1940) såg den svenska järnmalmen som krigsavgörande, vilket gjorde att båda ovetande av den andra planerade för erövringen av Narvik. Winston Churchill hade tryckt på en allierad expeditionskår till Finland för att hjälpa dem under vinterkriget (30 nov 1939 till 13 mars 1940) och den skulle ta vägen via Narvik och Kiruna (malmfälten) till Finland. Nu tog vinterkriget slut 13 mars 1940 innan detta inträffade.  Men expeditionskåren fanns fortfarande tillgänglig.

Andra världskriget och Norden. Sovjetunionens anfall mot Finland 30 november 1939 gjorde att Norden hamnade i blickfånget men vinterkriget tog slut den 13 mars 1940. Vad hade hänt om en allierad expeditionskår hade hunnits skicka? Nu blev det till Norge och mot Tyskland istället. Foto: SA-Kuva

Samtidigt som Altmark-incidenten bidrog till att öka Hitlers oro över malmtransporternas säkerhet från Narvik, vad kunde brittiska flottan göra eller hitta på?

Det stora problemet för britterna var den norska neutraliteten. Marinminister Winston Churchill kunde acceptera att den kränktes men andra medlemmar av kabinetten var inte lika villiga att Storbritannien skulle ses som en ”bad guy”.  Men Altmark-incidenten visade för tyskarna att den inte var ett hinder för britterna. Det var i februari 1940 som det tyska tankfartyget Altmark, som försett det tyska pansarskeppet Graf Spee med brännolja i Sydatlanten, sökte skydd i den norska Lössingfjord. Brittiska jagare gick då in på norskt territorialvatten och bordade tankfartyget Altmark, trots att två norska kanonbåtar fanns i närheten. Efter en kort strid, där sju tyska sjömän dödades, fritogs 300 fångar som tillhörde den brittiska handelsflottan. Dessa sjömän kom från handelsfartyg som hade sänkts under Graf Spees räder i södra Atlanten.  Detta blev en tydlig signal för Tyskland att de inte kunde lita på den norska neutraliteten som skydd.

Ödet spelar ett spratt

Nu slumpades det att Winston Churchill såg till att brittiska flottan genomförde mineringsoperationen vid den norska kusten den 8 april samtidigt som den tyska invasionsflottan var på väg norrut för att erövra Norge. Alla de tyska landstigningsgrupper skulle slå till ungefär samtidigt tidigt den 9 april vid sju olika punkter i Norge, operation Weserübung. Alltså både brittiska flottan och tyska flottan kom att ha ett stort antal örlogsfartyg på plats utanför Norges kust.  Den ena drabbning efter den andra skulle ske och ett stort antal örlogsfartyg skulle komma sänkas för båda sidor. Den 8 april fanns till exempel viceamiral William Whitworth med sitt flaggskepp slagkryssaren Renown och tolv jagare för minläggning i Vestfjorden utanför Narvik och Ofotfjorden. På väg mot Narvik var tio tyska jagare som ombord hade 139. bergsregementet från 3. bergsdivisionen. Med ombord var också divisionschefen, Hitlers favorit generallöjtnant Eduard Dietl, och hans stab.  Det var upplagt för ett sjöslag när den brittiska jagare Glowworn längre söderut rapporterar stridskontakt och sedan försvinner. Britterna bestämmer för att ta reda på vad som har hänt och hela styrkan vid Vestfjord lämnade. Samtidigt som den tyska jagarstyrkan är på väg. Den brittiska jagare Glowworn hade stött ihop den tyska tunga kryssare Admiral Hipper och den tyska örlogsgrupp som var på väg mot Trondheim. Tänk om den tyska jagarstyrkan hade stött på slagkryssaren Renown med sällskap.

Mannen som fick uppdraget att erövra Narvik 1940. Generalmajor Eduard Dietl och hans bergsjägare belönades för sin kamp och seger vid Narvik 1940. Dietl befordrades först till generallöjtnant och fick riddarkorset. Strax efter det fick han eklöv till riddarkorset och blev general i bergstrupperna. Han föddes i Aibling den 21 juli 1890 och dog den 23 juni 1944 i flygplanskrasch nära Waldbach i Österrike. Han var på väg till Berghof för att träffa Hitler. Han var då generalöverste och befälhavare för tyska 20. bergsarmén i norra Finland. Foto: Riksarkivet, Norge

Jagartorpeder funkar

Tio tyska jagare i dåligt väder med snöfall stävade in i Ofotfjorden och ovetande att längre in fjorden låg ett norskt pansarskepp, Eidsvold, och sedan fanns ytterligare ett pansarskepp, Norge vid ankar i hamnen. Dessa två pansarskepp byggdes då Norge och Sverige var i union och var den norska krigsmaktens stolthet vid unionsupplösning 1905. Varje pansarskepp var beväpnad med två 21 cm kanoner, sex 15 cm kanoner, åtta 7,6 cm kanoner och sex 47 mm luftvärnskanoner, deplacement drygt 4200 ton och nästan 100 meter långa. Den tyske jagare som först mötte Eidsvold var Z21 Wilhelm Heidkamp, 125 meter lång och vägde nästan hälften vad pansarskeppet gjorde, deplacement 2 400 ton. Förutom 10 luftvärnsautomatkanoner hade fartyget 5 stycken 12,7 cm kanoner och sex torpedtuber. De tyska ubåtarnas torpeder hade enorm stor felprocent under fälttåget i Norge 1940 men det hade inte Wilhelm Heidkamp som avlossade en torpedsalva mot Eidsvold som sägs att blivit träffad av tre torpeder. Detta gjorde att pansarskeppet gick under på 14 sekunder med 175 man ombord. Endast sex man överlevde torpedträffarna.

Explosionerna från Eidsvold hördes på det andra pansarskeppet Norge intill kaj inne i hamnen. Två andra tyska jagare skymtades i den dåliga sikten som rådde och eld öppnades från Norge men ingen effekt. Istället träffade en tysk torped pansarskeppet Norge som sjönk på en minut. 101 man av 191 följde med skeppet i den mörka vattengraven.  På kort stund hade 276 norska sjömän stupat, den värsta förlusten som den norska flottan har gjort någonsin i en strid.

Narvik erövras utan strid

Dietl och hans bergsjägare tog sig i land och började ta över Narvik. Den norske befälhavaren för Narviks försvar var överste Konrad Sundlo, som var aktiv i det nazianstuckna partiet ”National Samling”, verkade inte ha lust att strida med tyskarna. Förhandlingar inleddes vilket gjorde att Sundlo kapitulerade ”för att undvika civila offer”. 

Nu var det inte över Dietl då Sundlos överordnad, Carl Gustav Fleischer, var något helt annat och han tänkte inte ge upp utan kamp. Fleischer var befälhavare för norska 6. divisionen. Som divisionschef var Fleischer tillika områdeschef från Kirkenes i norr till Mosjöen i söder. Här fanns bland annat tre infanteriregementen, Sør-Hålogaland nr 14, Nord-Hålogaland nr 15 och Troms nr 16. Längst i norr var det två självständiga bataljoner, Alta och Varanger.  Högkvarteret för divisionen fanns Harstad, ungefär 54 km nordöst/öst fågelvägen från Narvik men Fleischer var inte där utan på inspektionsresa upp i Finnmarken den 9 april, rättare sagt Vadsø, längst uppe i norr. Hade han varit Harstad så kanske slaget hade utvecklats annorlunda.


Carl Gustav Fleischer föddes i Bjørnør den 28 december 1883 och tog sitt eget liv i Ottawa den 19 december 1942. Han blev utexaminerad från Krigsskolan 1905 som tvåa i klassen. Fleischer tjänstgjorde i olika generalstabspositioner under åren 1909-1933. I januari 1939 blev han generalmajor och befälhavare för 6. divisionen. För striderna vid Narvik 1940 erhöll Fleischer inte bara utmärkelse från Norge utan även från Frankrike, Polen och Storbritannien. I exil blev det konflikt mellan Fleischer och norska regeringen.

Lätta brigaden anfaller

Brittiska flottan fanns åter på plats i vattnen utanför Narvik och Ofotfjorden. Kaos och osäkert läge rådde och trots britterna hade en ansenlig styrka på plats. Det brittiska styrka H som bestod av fem jagare som stävade in mot Narvik för att attackera. Befälet förde Bernard Warburton-Lee på sitt flaggskepp jagaren Hardy, hans jagare var en aning kortare och lättare än de tyska jagarna. Han trodde det fanns sex stycken tyska jagare i Narvikområdet. Warburton-Lee visste inte om de norska pansarskeppen om de hade tagits över av tyskarna eller var de fortfarande i norska händer. Sedan var han osäker på hur det var med de norska kustforten längs Ofotfjorden. Även tyskarna hade varit oroliga för dessa i sitt anfall mot Narvik men upptäckt att de Inte fanns. Norska försvaret hade tänkt bygga dessa men så blev det inte. Sedan var Warburton-Lee orolig utifall tyskarna hade minerat Ofotfjorden men vad han inte visste om var att det fanns två tyska ubåtar som patrullerade vattnen. Warburton-Lee informerade London och att han tänker anfalla och i skydd av mörkret började hans styrka att ta sig mot Narviks hamn.

På andra sidan hade den tyske marinbefälhavaren Friedrich Bonte spridit ut sina jagare, fem i hamnen och de övriga utspridda i andra fjordar och vikar. En anledning som angetts till detta var oron för fientliga flyganfall. Två jagare höll på att bunkra från tankfartyget Jan Wellem, som hade utgångsgrupperats i en sovjetiskt Ishavshamn före anfallets början, innan fartyget sedan tog sig till Narvik. Fördelen med Molotov-Ribbentrop avtalet.

Sedan fanns det faktiskt 25 civila fraktfartyg i hamnområdet. Warburton-Lees styrka lyckas tas obemärkt in i hamnen och öppnade eld. Ett av de första tyska fartygen som träffades var flaggskeppet jagaren Wilhelm Heidkamp från en torped som Hardy avlossade och exploderade. Bonte var ombord och sov förmodligen då klockan var halv fem på morgonen den 10 april, han stupade tillsammans 80 av hans män. Besättningen ombord normalt sett var 323. Så många överlevde sänkningen.

Kapten Bernard Warburton-Lee och hans jagare orsakade tyskarna stora skador och samt dödade den  tyske marinbefälhavaren Friedrich Bonte. Warburton-Lee kom själv att plikta med sitt liv under insatsen. Han fick postumt Viktoriakorset och även det norska Krigskorset (se nedan om detta). 

Efter hårda strider fram och tillbaka där Warburton-Lee tycker att tyska jagare dyker upp som tomtar upp ur vrårna drar sig hans styrka tillbaka. Ytterligare tyska jagare dyker upp från Ballangfjorden och en av dem får en fullträff på Hardys kommandobrygga. Warburton-Lee sårades svårt och dog senare. Båda sidor tog förluster, två jagare vardera har blivit sänkta samt en brittisk svårt skadad och fyra tyska skadade. Britterna hade dessutom sänkt elva handelsskepp varav sex var tyska, ett brittisk, två norska och två svenska. Den tyska jagarstyrka hade blivit vingklippt.

Det fanns som sagt många tyska ubåtar i vattnen runt Norge och speciellt vid Narvik men deras framgång var noll, vilket är förvånade med tanke på hur många tyskar ubåtar som sattes. Nio ubåtar fanns vattnen uppe i norr vid Norge och anledningen till att tyskarnas ubåtar fick så magert resultat brukar tillskrivas deras magnetiska tändrör i torpederna som inte funkade som de skulle. Deras torpeder kunde inte träffa sina mål.

Slutet för de tyska jagarna

Britterna började samla sig efter sitt första anfall in mot Narvik och viceamiral William Whitworth fick order att angripa Narvik igen. Denna gång bestod styrkan av slagskeppet Warspite, Whitworths flaggskepp, och det var nästan 200 meter lång och med en deplacement av 33 000 ton. Alltså något helt annat en tysk jagare. Huvudartilleriet bestod av åtta stycken 38 cm kanoner medan det sekundära artilleriet bestod av fjorton 15 cm kanoner. Till hennes hjälp fanns nio jagare plus flygunderstöd från hangarfartyget HMS Furious.

För tyskarna i Narvik var situationen nu mer kaotisk än tidigare då många jagare var skadade och flera av deras förrådsskepp hade gått förlorade. Det rådde brist på bränsle. När britternas nya flottstyrka gick in i Ofotfjorden in mot hamnen i Narvik så var det bara en tidsfråga eller som Whitworth utryckte det: ”Fienden var fångad som råttor i en fälla men de kämpade in i det sista. Jag är full av beundran inför den hållning de visade. Den var magnifik så länge det varade. Vår överlägsenhet gjorde det hela till en massaker.

Det brittiska slagskeppet Warspite öppnar eld. Hon hade tagit i tjänst i mars 1915 och kom att tjänstgöra fram till februari 1945 då hon togs ur tjänst. Brittiska flottan ansåg att Warspite inte behövdes i Stilla havet. Det fanns förslag att hon skulle bli museifartyg men det blev skrotning. 

Efter den tyska flottan var avklarad valde Whitworth att dra sig ur med sin flottstyrka. Whitworth valde inte att landsatte de tvåhundra marinsoldater som fanns med då han hade fått rapporter om upp till tvåtusen tyska bergsjägare i Narvikområdet.

Sedan kom rapporter om fler tyska ubåtar, hans spaningsflyg hade faktiskt även lyckats sänkt en, U-64. En unik händelse då det var första gången som en ubåt sänktes av flyg under andra världskriget och faktiskt enda gången av flyg som startade från ett slagskepp. Ännu en unik historisk händelse i samband med slaget om Narvik.

Dessutom hade en annan tysk ubåt avfyrat torpeder mot Warspite dock utan framgång då tyskarnas torpeder inte funkade som de skulle. Teknikstrul räddade britterna. Resultatet av sjöstriderna var att tyskarna inte hade en jagare kvar, antingen sänkta eller blivit satta på grund. Detta motsvarade 45 % av alla tyska flottans jagare i april 1940, vi kan säga att varannan tysk jagare gick förlorad under några dagar i Narvik.

En av de tio tyska jagare som förlorades vid Narvik, Z11 Bernd von Arnim. Detta var ett hårt slag mot tyska marinen. Foto: Anders Beer Wilse 

Hitler blir nervös

Läget var så att Dietls stridsgrupp på nästan 2 000 man nu fick ett tillskott av en marin stridsgrupp av 2 600 man från alla de sänkta tyska jagarna. Dessa ”marinsoldater” kom att få mycket norsk utrustning, både vapen och uniformspersedlar som hade tagits i norska förrådd i  Elvegårdsmoen i Narviksområdet.  Den 16 april erövras Björnfjäll nära den svenska gränsen och ett norskt förband nedkämpas. Dietl var nu avstängd sjövägen men hade rensat fram till svenska gränsen. Hos Hitler utvecklades det en del panik om Dietls utsatta läge, bland annat om att Dietl borde dra sig ur och till Sverige. Nu blev det inte så Alfred Jodl, chef för operationsstaben på krigsmaktens överkommando, ansåg att läget allvarligt men inte så allvarligt. Han såg till att de tyska styrkorna fick hålla ut till varje pris. En lärdom som Hitler tog till sig, att hålla till varje pris. Dock Hitler gick till överdrift angående detta. 

Fleischer som sagt hade varit i Vadsø den 9 april 1940 och vädret hade varit så dåligt så han var fortfarande kvar där den 10 april. Fleischer kunde den 10 april flyga till Tromsö trots dåliga väderförhållanden.  Där kunde han påbörja mobiliseringen och förklara norra Norge en krigszon. Den norska 6. divisionen var redan delvis mobiliserad på grund av vinterkriget och hade en del styrkor uppe i Finnmarken som neutralitetsvakt. Fleischers mål var att slänga ut tyskarna från Narvik och den 24 april vid Lapphaugen började hans division på allvar att strida med tyskarna i bergen norr om Bjerkvik och Narvik. Dietl hade lyckats skaffa sig en rejäl försvarsperimeter norrut

Brittiska och franska förband var också på väg mot Norge. Problemet var att det inte var helt bestämt var stöten skulle sättas, Narvik och Trondheim var målen och båda platserna hade tyska förband erövrat. Nu beslöt man att dela upp invasionsstyrkans tre första brigader upp i tre stridsgrupper Rupertforce, Mauriceforce och Sickleforce. Den förstnämnda mot Harstad vid Narvik och nästa Mauriceforce mot Namsos och slutligen den sista Sickleforce mot Åndalsnes.  Tanken var Mauriceforce i norr och Sickleforce i söder skulle säkra ett återerövrade av Trondheim.  Varje stridsgrupp skulle förstärkas av ytterligare förband.

Brittiska soldater på plats i Norge. Här det 146. brigaden i Namsosområdet den 16 april 1940. Att det fick snabbt att skicka soldater till Norge berodde på att de kom från den expeditionskår som var tänkt att skickas till vinterkriget. Detta krig hann avslutas innan trupperna hann sättas in. Foto: Krigsarkivet

Stridsgruppen Rupertforce, som började anlända 15 april till Harstad vid Narviksområdet, hade ännu bara 24. Gardesbrigaden med endast tre skyttebataljoner. Det var cirka 3 000 man.  Generalmajor Pierse Mackesy, som var befälhavare över Rupertforce, och amiral William Boyle, chef över flottstyrkan, hade olika åsikter om hur hantera situationen. Boyle ansåg att vad som krävdes var en direkt stormning från sjöss mot Narvik medan Mackesy var mer försiktig av sig, ett avancemang på båda sidor av Ofotfjorden för att sedan slå mot Narvik. Det blev Mackesys lösning som gällde tills vidare.

Fransmännen anländer till Narvikområdet den 28 april med 1. lätta divisionen som består av 27. halvbrigaden Chasseurs Alpins och 13. halvbrigaden Främlingslegionen, totalt sju infanteribataljoner till.  Fransmännen har även med lätta stridsvagnar, Hotchkiss H39. De första stridsvagnarna i norra Norge. Trots detta händer inte mycket, meter för meter trängs tyskarna långsamt bakåt men mer är det inte. Fleischers norska förband pressar tyskarna norrifrån men de allierade lider av samarbets- och kommunikationsproblem.

Dietl var som sagt avstängd sjövägen så det enda sättet för tyskarna att få förstärkningar var flyga in dem med Luftwaffe. Ett av Dietls ursprungliga mål hade varit att erövra flygfältet vid Bardufoss, norr om Narvik men som det hela utvecklades fick Dietl nöja sig med sina initiala framgångar, nå fram till svenska gränsen och säkra den norska arméns förråd i Elvegårdsmoen.

Legionen går till anfall

Slutligen den 9 maj anlände fyra polska bataljoner, nu hade den allierade expeditionskåren hela fjorton bataljoner. samtidigt som London och Paris tappade tålamodet med tempot. Det bestäms att generallöjtnant Claude Auchinleck ska bege sig till Narvik och ta över befälet, det dröjde till 12 maj innan han anlände till Norge. Den franske befälhavaren Antoine Béthouart hade den 2 maj fört fram idén att genomföra en landstigning för att erövra Bjerkvik i ryggen på tyskarna som stred mot norska 6. divisionen.  De som skulle utföra den blev främlingslegionen med understöd av stridsvagnar. Den satte igång vid midnatt den 12 maj och erövrade området.  En svensk främlingslegionär, Assar Tano, som var med berättar: ”Kl. 24 precis öppnar alla båtarna eld mot stranden, där husen flyger i luften som tändsticksaskar. Det är ett sataniskt oväsen och det slår lock för öronen.

Främlingslegionärer tar sig tills slut i land i flera omgångar och tar erövrar området Bjervik och Elvegårdsmoen. Assar Tano inser då att: ”Befolkningen hade legat och sovit, när bombardemanget började, och många hann inte ur husen, innan granaterna regnade över dem.” Bjerkviks fall gör att nu ökas trycket på tyskarna och de allierades blickar vänds mot Narvik.

Ledningsstaben för den polska höglandsbrigaden har ställt sig i en krevadgrop och brigadchefen general Zygmunt Bohusz-Szyszko och hans stabschef Waclaw Kamionko studerar kartorna. Hos de allierade präglades ledningen av bristande samordning, avsaknad av gemensam chef för de norska och de allierade förbanden och olika målsättningar och ambitionsnivå. Foto: Krigsarkivet

Nu under maj började tyskarna flyga in förstärkningar till Dietl, bergsjägare med flygbåtar som dock har begränsad kapacitet, Mellan 8 maj och 20 maj flögs 86 bergsjägare in. Ytterligare 113 man senare. Därför bestämde tyskarna för att snabbutbilda bergsjägare i fallskärmshopp. 243 hoppade över Narvik, dock inte alla kom ner oskadda. Sedan när hotet mot Narvik växte sig starkare samtidigt som tyskarna har fått allt bättre kontroll över centrala Norge flyger Luftwaffe in riktiga fallskärmsjägare från 26 maj till 2 juni, 362 man hoppar över Narviksområdet. De har insett att bergsjägarstridsgruppen från Trondheim som försöker avancera landvägen till Narvik kommer ta tid att nå fram till Narvik.

Här kan vi se blandningen av soldater hos Dietl. Bergsjägare, fallskärmsjägare och längst bak i mörk uniform en flottist som har snabbt fått skola om sig till "marininfanteriet". Foto: Reddit

Plötsligt ändras allt för de allierade. Detta då den 10 maj 1940 anföll Tyskland Frankrike, Belgien, Luxemburg och Holland. Det tyska pansaret, där pansargeneralen Heinz Guderian spelade en huvudroll, bröt igen vid floden Sedan och den 26 maj inleddes den brittiska evakueringen vid Dunkerque, nederlaget och katastrofen i Frankrike var på väg i full fart framåt.  Dagen innan London gav order om evakueringen vid Dunkerque, operation Dynamo, så hade man faktiskt givit order om evakueringen vid Narvikområdet, operation Alphabet.  Den brittiska generallöjtnanten Auchinleck hade skickats till Narvik i syfte att förbättra operationerna och skapa ett mer gynnsamt läge, fick istället leda en urdragning där de allierade övergav Norge. De tyska framgångarna i Frankrike skapade helt andra förutsättningar, hålla på att slåss om Narvik när Paris är hotat.

Då sjövägen upp till Narvik var stängd och landvägen var blockerad samtidigt som strider pågick så luftvägen var sättet för tyskarna att förstärka i Narvik. På bilden sjöflygplanet Blohm & Voss BV 138 som bland annat användes. Foto: Arkiv i Nordland Lenke 

De allierade befälhavarna på plats i Narvik beslutade att Narvik skulle erövras innan evakueringen påbörjas så att den norska 6. divisionen inte helt lämnades i sticket. Dock norska sidan informerades inte om evakueringen förrän efter Narvik var taget.  Narvik erövrades den 28 maj. Efter återerövringen av Narvik börjar de allierade styrkorna retirera från Narvikområdet. Några dagar senare, den 8 juni, kapitulerar norska 6. divisionen för tyskarna. Fleischer beordras att gå i landsflykt mot sin vilja för att bli Norges överbefälhavare i exil.

Epilog

Att tyskarna skulle genomföra en så djärv och överraskande operation som operation Weserübung, genom farvatten där brittiska flottan ansågs vara herre på täppan, var det nog ingen som hade kunnat föreställa sig. Operationen var något helt nytt.

Narviks hamn skadades av striderna och återfick under kriget inte den kapacitet som hade funnits innan. Så när Luleå hamn var nedstängd på grund av is kom bland annat Oxelösunds hamn öka i betydelse. Sedan efter fälttåget i Frankrike 1940 så minskade den svenska järnmalmens betydelse ur de allierades ögon, då tyskarna fick kontroll över den franska järnmalmen.  Det blev inte längre samma enormt viktiga stötesten för Churchill men han hade kvar sitt fokus på Norge. Churchill beordrade flera kommandoräder och alla möjliga invasionsplaner. Hitler släppte inte heller Narvik ur tankarna utan såg till att bygga ut kustartilleriet i det ockuperade Norge. När tyskarna i Festung Norwegen kapitulerade i maj 1945 bestod det tyska kustartilleriet i Norge av 310 batterier och hade en personalstyrka av 65 000 man. De största kanoner, 7 stycken 40, 6 cm, fanns i två batterier som skyddade infarten, Andfjorden och Vestfjorden, mot Ofotfjorden och Narvik.

Kuriosa

Det norska Krigskorset infördes av den norske kungen Haakon VII i exil i London 23 maj 1941. Första gången det delades ut var 28 november 1941 och har delats ut till 274 personer under andra världskriget.  Den delas ut för personlig tapperhet eller ledarskap i strid. Varför det norska krigskorset tas upp här är att väldigt många som stred vid Narvik kom att tilldelas denna under 1942. Antal soldater som stred under fransk flagg var hela 66 och under polsk flagg 13. Många för insatser vid Narvik 1940. Antal britter som fick det norska Krigskorset var 43 men här var det mer spritt angående anledningen.

Det norska Krigskorset som infördes för att hedra de som stred för Norges frihet. Efter det hade införts beslöt man att tilldela medaljer till de som hade utmärkt sig i slaget om Narvik 1940, en av dessa var givetvis Bernard Warburton-Lee och en annan Carl Gustav Fleischer. Foto: KEN

Narvikskölden

Hitler skapade Narvikskölden som förlänades alla tyskar soldater som deltagit i kampen om Narvik. På skölden återfinns en edelweissblomma som symboliserar bergsjägarna under Eduard Dietls befäl, ett ankare för Friedrich Bontes jagare och en propeller för de Luftwaffe-enheter som deltog i slaget. Antalet som delades ut var 8 527 där Kriegsmarine fick 3 611, Luftwaffe 2 161 och slutligen bergsjägare (armén) 2 755.

Mannen på bilden förde befäl över ubåt U-454 från 1941 till augusti 1943 då den sänktes och Burkhard Hackländer hamnade i brittisk fångenskap. Hackländer hade varit ombord på en jagare i Narvik 1940 och då hamnat i norsk fångenskap men som sagt släpptes. Notera Narvikskölden på hans vänstra arm. Foto: Pikabu

Vidare läsning, en klassiker är ”Den nionde april – Nazitysklands invasion av Norge 1940” skriven av Michael Tamelander och Niklas Zetterling.  Vill du läsa om Narvik i detalj så rekommenderas Alf Jacobsens böcker ”Angrepp i gryningen” och ”Bitter seger”. Även ”Kampen om Narvik” skriven av Frode Lindgjerdet finns på svenska. Assar Tanos bok heter: "En Tornedaling i främlingslegionen 1929-1945". 


Enkel slagordning Narvik 1940

Norska 6. Divisionen – befälhavare: Fleischer,

    6. brigaden

             I. bataljonen ur 16. infanteriregementet

            II. bataljonen ur 16. infanteriregementet

            I. bataljonen ur 12. infanteriregementet

            8. bergsartilleribatteriet

    7. brigaden

            Alta-bataljonen

            II. bataljonen ur 15. infanteriregementet

             7. bergsartilleribatteriet

             9. motoriserat artilleribatteri


    Reserv: 16. lantvärnsbataljon


Allierade styrkor i Narvik – befälhavare: Macksey

brittiska 24. gardesbrigaden – befälhavare: Fraiser

                                 1. Scots Guards bataljon

                                 1. Irish Guards bataljon

                                 2. South Wales Borderers

franska 1. lätta divisionen – befälhavare: Bethouart

        Polska Podhale-brigaden – befälhavare: Szyszko

                    1. bataljonen

                    2. bataljonen

                    3.  bataljonen

                    4. bataljonen

        27. halvbrigaden Chasseurs Alpins – befälhavare: Valentini

                                 6. bataljonen Chasseurs Alpins

                                 12. bataljonen Chasseurs Alpins

                                 14. bataljonen Chasseurs Alpins


        13. halvbrigaden Främlingslegionen – befälhavare: Magrin-Vernerey

                                 1. bataljonen

                                 2. bataljonen


Tyskar

3. bergsjägardivisionen – befälhavare: Dietl

                                 Gruppe Windish

                                                                 I. bataljonen ur 139. bergsjägarregementet

                                                                 III. bataljonen ur 139. bergsjägarregementet

                                                                 Marinbataljon Kothe

                                 Gruppe Haussels

                                                                II. bataljonen ur 139. bergsjägarregementet

                                                                 Marinbataljon Erdmenger

                                                                 Marinbataljon von Freytag

                                 Marinregemente Berger

                                                                 Marinbataljon Holtorf

                                                                 Marinbataljon Thiele

                                                                 Marinbataljon Zenker

                                                                 Marinbataljon von Arnim


Tyska förstärkningar

    I. bataljonen ur 1. fallskärmsjägarregementet

     Två kompanier ur 137. bergsjägaregementet

måndag 7 oktober 2024

Svenskarna under stjärnbaneret

Amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865 och 3. Minnesota

Det brukar anges att en tredjedel av unionsarmén bestod av immigranter, där de två största grupperna var tyskar och irländare. Många direkt från båten till unionsarmén. Var tionde soldat var tysk i unionsarmén, men så fanns det nästan hel tysk kår i Potomac-armén 1863, XI. kåren.

Regementsfanan för 3. Minnesota som inte såg speciellt mycket strid under sin i amerikanska inbördeskriget. De flesta som dog var på grund av sjukdom. Foto: Wikipedia Commons

Nu den svenska invandringen till USA kom igång först efter inbördeskriget. Till exempel vid inbördeskrigets slut 1865 fanns det cirka 25 000 svenskamerikaner, men 1890 hela 800 000. Så de svenska soldaterna som fanns hade inga egna större förband utan var spridda på en mängd förband.  Ett av dessa var kompani D i 3. Minnesota frivilliga regementet. Kompanichef blev kapten Hans Mattson och i kompaniet fanns sjuttio svenskar och trettio norrmän. Mattson hade ställt sig i spetsen för svenskarna i Minnesota (cirka 3 100 1860) och uppmanat dem och norrmännen att försvara unionen. Det fanns också skandinaver i övriga kompanier. Minnesota hade som delstat vid denna tid totalt drygt 170 000 innevånare. Och detta var en delstat som växte, en "frontier state", med orden gränsen mot väster. Här fanns land. 1870 var Minnesota uppe i nästan 440 000.

På bilden överste Hans Mattson 1864. Han kom att sluta kriget som regementschef  för 3. Minnesota. Foto: Photographs of Minnesota Volunteers

Hans Mattson föddes i Önnestad i Skåne den 23 december 1832 och emigrerade till USA 1851 tillsammans med en vän. Inledningsvis bodde han i staten Illinois innan han tills slut hamnade i Minnesota. Han var en man med position men ingen militär bakgrund. Så han utnämndes till kapten i US. Volunteers. Yrkesofficerare hade dubbla grader, till exempel sommaren 1863 när den välkände amerikanska officeraren Armstrong Custer tog över Michigans kavalleribrigad utnämndes han till brigadgeneral i US. Volunteers men var fortfarande löjtnant i reguljära armén.

Forrest fångar Minnesota

Sommaren 1862 var regementet i mellersta Tennessee, och den numera major Mattson hade insjuknat. Han fick sjukpermission och reste hem.  På sin väg tillbaka till fronten fick Mattson en chock under ett uppehåll i Chicago. I tidningen stod det att hela regementet hade tillfångatagits av sydförband. Han kunde först inte riktigt förstå hur det hade gått till.  Mattson anlände till Nashville och vid staben där förklarade vad som hade skett, En av Syds främsta kavallerigeneral Nathan B. Forrest hade övertygat regementet att sträcka vapen. 

Det hade skett vid första slaget om Murfreesboro 13 juli 1862. Det var snarare bara en enkel drabbning än ett riktigt slag men kallas slag på grund av den betydligt större drabbningen vid årsskiftet 1862/1863 som också ägde rum vid Murfreesboro. Då var det 78 000 som var på slagfältet. Den 13 juli 1862 var det endast 2 214.  I vilket fall nesligt nederlag.

En svensk som hade fått kapitulera och marschera i fångenskap var korpral Olof Liljegren.  Han var oerhört upprörd över regementschefens agerade och kapitulation. Liljegren stötte faktiskt på några svenskar från Texas bland fångvaktarna på marschen söderut. Men snart kom regementet att utväxlas, för vid denna tid förekom flitig fångutväxling mellan Nord och Syd.  Minnesotaregementet sattes upp på nytt med Mattson som överstelöjtnant och Liljegren som löjtnant. Den gamla regementschefen avskedades ur tjänst. 

Siouxindianerna under Little Crow gjorde uppror 1862 och det slutade med nederlag. Little Crow blev senare skjuten av nybyggare och skalperad. För detta betalades prispengar ut, 500 dollar till skytten och 75 dollar för skalpen. National Anthropological Archives 

Massavrättning i Minnesota

Samtidigt som inbördeskriget pågick utbröt ett indianuppror bland Siouxindianerna i Dakota under hövding Little Crow.  Regementet skickades hem till Minnesota och stred mot indianerna från september 1862 till början av 1863. Hit skickades också generalmajor John Pope efter att sydstatsgeneralen Robert E. Lee hade givit honom storstryk vid andra slaget vid Bull Run i augusti 1862.  Lincoln gav honom uppdraget att slå ner indianupproret i Minnesota efter hans misslyckade att slå ner sydstatsupproret i Virginia. Här i Minnesota skedde den största massavrättningen i USA. Det var den 26 december 1862 som 38 indianer hängdes för brott under deras uppror.  Lincoln hade upphävt dödsdomen för 264 indianer men som Liljegren skrev ” Folket kommer att inte tillåta att de får lämna fängelset levande”.

Vicksburg 1863

Nu fick 3. Minnesota lämna scenen i Minnesota och kom snart ingå i generalmajor U. S. Grants styrkor som kämpade att erövra fästningen Vicksburg vid Mississippifloden. Regementet tillhörde överste Milton Montgomerys brigad.  Hans Mattson utvandrade för att skapa sig ett nytt liv i USA men här vid Vicksburg fanns en annan svensk som lämnade Sverige fast för att kriga i USA. Det var Oscar Malmborg, född 1820 på Gotland. 

Striderna om Vicksburg vid floden Mississippi pågick under lång tid. Men tills slut den 18 maj 1863 började de faktiska striderna om själva Vicksburg att inledas som ledde till Syd i det belägrade Vicksburg kapitulerade 4 juli 1863. Målning: Thure de Thulstrup

Han var utbildad soldat men det var inte för amerikanska inbördeskriget han lämnade Sverige utan för kriget mellan USA och Mexiko 1846–1847. Malmborg upptäckte rätt snart att hans engelska var för dålig för att bli officer så han tog värvning som menig soldat. Malmborg utmärkte sig och blev underofficer. Han arbetade vidare några år i USA innan han åkte tillbaka till Sverige 1853 för att uppmuntra emigration till Illinois. När inbördeskriget 1861 bröt ut återvände han till USA. Malmborg som erfaren krigare utnämndes till överstelöjtnant i 55. Illinois frivilliga regemente. Han blev anklagad för dryckenskap och hårda svordomar av regementets två präster. Dryckenskapen kunde aldrig styrkas och ”det gudlösa språket” visade sig vara vanlig svensk militärjargong. Han kom senare att leda regementet vid bland annat Shiloh 6 – 17 april 1862. Regementet höll stånd mot sydanfall i två timmar och förlorade hälften av sin styrka. Regementet deltog senare vid general Grants kampanj att erövra Vicksburg 1862–1863. Detta har resulterat i en minnessten i Vicksburgs slagfältspark.


Minnesstenen i Vicksburgs slagfältspark över Oscar Malmborg och hans 55. Illinois regemente. Foto: National Park Service

Malmborgs brigadchef beskrev honom med följande ord: ”Han är alltid kallblodig, klar och oförfärat tapper”. Malmborg lämnade aktiv fälttjänst i september 1864. Malmborg hade skadat ögonen vid Vicksburg, muskötkula vid det högra och granatskärva vid det västra. Synen blev gradvis sämre. Han arbetade vidare några år i USA innan han återvände till Gotland 1874 och slog sig ner i Visby där han levde fram till sin död 1880. Malmborg begravdes i sin amerikanska blå uniform.

500 dollar till Liljegrens far

Åter till 3. Minnesota som efter Vicksburg skickades iväg för att delta i erövring av delstaten Arkansas huvudstad, Little Rock, hösten 1863. Därefter fungerade regementet som ockupationsstyrka i Arkansas. Mattson blev sommaren 1864 utnämnd till överste och tog över regementet. Dock befann sig regementet vid Pine Bluff i Arkansas som enligt Mattson var kanske den mest ohälsosamma staden i hela södern. Regementet fick begrava många kamrater på grund av sjukdom. En som insjuknade var Olof Liljegren som dog efter fem dagars feber. Han efterlämnade 500 dollar som sändes till hans far hemma i Boggsjö i Jämtland.  Mattson stannade kvar som regementschef till krigsslutet.

Regementschefer:

Överste Henry C. Lester – 15 november 1861 till 1 december 1862.

Överste Chauncey Wright Griggs – 1 december 1862 till 15 juli 1863

Överste Christopher C. Andrews – 15 juli 1863 till 13 juni 1864

Överste Hans Mattson – 13 juni 1864 till 2 september 1865

Att regementet inte såg speciellt mycket strid speglas i deras döda och stupade under kriget.  Endast 17 dödades i strid medan hela 279 dog av sjukdom. Kan jämföras med 1. Minnesota regementet som fick 187 dödade i strid och 99 dog av sjukdom. Men detta regemente har också ett av de värsta rekorden, 82% förluster vid en stormning. 262 man stormade den 2 juli 1863 vid Gettysburg och fem minuter senare var de sönderskjutna.

Striden som skrev in 1. Minnesota i historieböckerna. Bajonettanfallet den 2 juli 1863 vid Gettysburg. Målning: Don Troiani. 

Vidare läsning:

Alf Åberg: Svenskarna under stjärnbaneret. (Stockholm 2012)

James R. Arnold, Alan Hankinson: Ingen nåd – det totala kriget. Amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2011)

Craig L. Symonds: A Battlefield Atlas of the Civil War. ( Baltimore 1983)

Annie Heloise Abel: The American Indian in the Civil War, 1862–1865. (Lincoln 1992)


Läs mer om svensken Fabian Brydolf här:

Amerikanska inbördeskriget kostade honom en arm

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

lördag 5 oktober 2024

Legenden under andra världskriget - Tigerstridsvagnen


Tre slag med Tiger

Under andra världskriget tillverkades ett stort antal olika typer av stridsvagnar men nästan ingen annan vagn har uppnått samma ryktbarhet som den tunga tyska stridsvagnen Tiger. Vagnens främsta egenskaper var eld och skydd. Däremot var inte rörelse en egenskap som får en att tänka på Tigervagnen. Tigerstridsvagnar sattes in i strid för första gången uppe vid Leningrad-fronten under hösten 1942.

Tigerstridsvagnen var något helt nytt för de tyska pansartrupperna. För första gången hade de både bättre pansarskydd och kanon än motståndaren hade. Denna stridsvagn hade inga problem med fiendens stridsvagnar. Foto: Krigsarkivet. 

Tigerstridsvagnen innebar en omställning för de tyska pansartrupperna. Tidigare hade de inte haft någon vagn som vägde över 25 ton och nu hade de fått en best som vägde hela 57 ton. Detta ställde till exempel krav på fältbroar, bärgning och järnvägstransporter. Vagnens 8,8 cm kanon L/56 behövde egentligen bara en bra träff för att en fiendevagn skulle slås ut.  En vagnschef Franz-Wilhelm Lochmann i 503.tunga pansarbataljonen har beskrivit hur det kändes att gå i strid med Tigervagnen:

"Det var märkvärdigt, i rena pansarstrider kände vi oss som jägare och man kände ingen rädsla, man visste att ens vapen var överlägset och kände sig säker i sitt starka pansar."

Det brukar anges att för varje Tiger som tyskarna förlorade på ett sätt eller annat kom det att kosta sex fientliga stridsvagnar. För Tiger är övergivna vagnar på grund bränslebrist och och skador under reträtter medräknade medan när det gäller fientliga vagnar så är det bara utslagna. Med andra ord i rena vagnsdueller var kvoten högre än 1 mot 6. 

Ordet Tiger fick en magisk klang och det kändes som att det ställdes krav på nästan övernaturliga krafter hos de brittiska, amerikanska och sovjetiska besättningarna för att vinna pansardueller mot Tigervagnen. Men Tigerstridsvagnen tillverkades i alldeles för få exemplar för att kunna påverka något annat än strider på taktisk nivå.

Kort klipp om Tigerstridsvagnen. Jag lyfter fram lite om vagnarna och deras historia. 

Kursk sommaren 1943

Tigerstridsvagnen började produceras under 1942 och till den stora tyska sommaroffensiven, Operation Zitadelle, på östfronten sommaren 1943 fanns endast 146 vagnar att tillgängliga för de anfallande tyska styrkorna. Med tanke att vid detta tillfälle hade hela tyska krigsmakten tillgång till 240 Tigervagnar så kan det uppfattas som en kraftsamling men vagnarna var uppsplittrade på tre olika anfallsarméer.

Lista över förband med Tigerstridsvagn vid Kursk

503. tunga pansarbataljonen (45 Tiger)

505. tunga pansarbataljonen (31 + 14 Tiger)

13. tunga pansarkompaniet i SS-Leibstandarte SS Adolf Hitler -divisionen

8. tunga pansarkompaniet i SS-Das Reich- divisionen

9. tunga pansarkompaniet i SS-Totenkopf- divisionen

13. tunga pansarkompanieti  Grossdeutschland-divisionen

Not: 505. var hos 9. armén, 503. hos arméavdelning Kempf och övriga hos 4. pansararmén.

Sommaren 1943, till vänster en tysk tung stridsvagn Tiger, 57 ton. Till höger i bild den medeltunga Pantherstridsvagnen på 44 ton. Tiger gjorde debut på slagfältet hösten 1942 medan Panther gjorde debut sommaren 1943 vid Kursk. Foto: Reddit. 

146 vagnar vid Kursk kan jämföras med att Röda armén hade totalt drygt 3 300 stridsvagnar redo att möta det tyska anfallet och flera tusen i reserv.

Normandie sommaren 1944

Om vi förflyttar oss ett år framåt i tiden till Normandie sommaren 1944 finner vi att här sätts Tigerstridsvagnen inte heller in i något större antal, cirka 140-150 vagnar varav ett fåtal vagnar var av den nya modellen Kungstiger. Den 1 juni 1944 hade tyska krigsmakten visserligen tillgång till fler 615 Tiger- och 31 Kungstigervagnar, det vill säga 646 vagnar. Det innebär att mindre än 25 procent sattes in i Normandie.

Det sattes i i striderna i Normandie sommaren 1944 tre stycken Tigerbataljoner. En av dessa var 101. tunga SS-pansarbataljonen. På bilden en vagn från denna bataljon. Foto: Krigsarkivet. 

Det talas ibland om ett 316. pansarkompani (radiostyrning) men det kom aldrig att sättas in med Tiger-stridsvagnar i Normandie. Så tre bataljoner kom att strida i Normandie, två från SS och en från armén.

Lista över förband med tunga vagnar i Normandie

101. tunga SS-pansarbataljonen (Tiger)

102. tunga SS-pansarbataljonen (Tiger)

217. stormpansarbataljonen (Brummbär)

503. tunga pansarbataljonen (Tiger och Kungstiger)

654. tunga pansarvärnsbataljonen (Jagdpanther)

Notera: alla var självständiga förband för högre staber

De allierade hade den 29 juni 1944 nära 2 900 operativa stridsvagnar och ytterligare vagnar skeppades in under juli och augusti. Sett till deras antal i Normandie kan Tigervagnen anses vara marginell företeelse i Normandie men Tigerstridsvagnens rykte satte sina spår bland de allierade.

Ardennerna december 1944

Det fanns tre tyska förband som hade Tiger-stridsvagnar i Ardennerna. Det var 501. tunga SS-pansarbataljonen i 1. SS-pansardivisionen där delar stred med stridsgrupp Peiper. Bataljonen hade Kungstigrar. Sedan var det 506.tunga pansarbataljonen och 301.tunga pansarbataljonen (radiostyrning) som också ingick i tyska 6. pansararmén. Den förstnämnda bataljonen hade det tunga pansarkompaniet Hummel med Tiger I som 4.kompani medan övriga bataljonen hade Kungstigrar. Den andra bataljonen, 301.tunga pansarbataljonen (radiostyrning), hade Tiger I och radiostyrda B-IV som skulle användas för att få fram en sprängladdning i position. Totalt verkar tyskarna haft tillgång till cirka 120 Tigerstridsvagnar varav nästan 75% var Kungstiger.

En Kungstiger med det sena tornet i Ardennerna. Här passeras en grupp av amerikanska krigsfångar. Tre bataljoner som hade Tigerstridsvagnar sattes in i slaget om Ardennerna. Foto: National Archives Washington D.C. (NARA)

Det talas om att USA satte in 8 pansardivisioner i Ardennerna så helt klart var de tyska Tigerstridsvagnarna en marginell företeelse under slaget. I slutet av slaget i januari 1945 ska de allierade ha haft över närmare 4 500 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar på plats.

Begränsad produktion

Ser vi till produktionen förstår vi varför Tigervagnen aldrig fanns i stora mängder på slagfälten. Under 1942 producerades 78 vagnar, året därpå 649 vagnar och en Kungstiger. Slutligen under 1944 kom 707 vagnar varav 84 befälsvagnar och 376 Kungstigrar. Produktionen av Kungstigrar fortsatte även under 1945, totalt 112 vagnar. Med andra ord färre än 2 000 vagnar totalt. Detta kan jämföras med den tyska Panthervagnen som under åren 1943 till 1945 tillverkades i nästan 6000 exemplar.

Utvecklingen av Tigervagnen kan sägas ha påbörjats redan 1937 då Henschel fick i uppdrag att utveckla en tung genombrottsvagn. Men då talades det om en beväpning med 10,5 cm kanon L/28 och en vikt på drygt 30 ton. När Tigervagnen under 1942 sattes i serieproduktion var den beväpnad med en 8,8 cm kanon L/56 och hade en vikt av 57 ton. Två tyska firmor hade tävlat om kontraktet att bygga den nya tunga stridsvagnen, Henschel och Porsche, där den förstnämnda gick segrade ur striden.

Kungstiger var en vagn som hade mer likheter med Panther-stridsvagnen till formen än den första Tiger-vagnen. Kungstiger vägde drygt 69 ton och var beväpnad med lång 8,8 cm kanon L/71. Porsche och Henschel konkurrerade igen om kontraktet att få bygga den nya Kungstigern. Henschel vann igen men Porsche hade tydligen varit säkert på sin sak så han hade beställt 51 torn från Krupp. Designen på tornet får Krupp stå för medan Porsche för beställningen. Så tornet kallas ibland för Porschetorn och ibland för Krupp. Sak samma, nackdelen med första tornet är att eventuell rikoschett åker rakt ner vagnstaket och tornringen.

Den nya Kungstigern med första versionen av tornet. Det så kallade Porschetornen brukar det omnämnas som, fast det är inte helt korrekt. Foto: Krigsarkivet. 

Kungstigrar uppdykande vid fronten skedde sommaren 1944 då de allierade och Röda armén redan var vana med tyska stridsvagnar som hade tjockt pansar och bra kanon, vilket innebar att effekten minimal. Den enda effekten var att de brittiska, amerikanska och sovjetiska stridsvagnsbesättningarna var tvungna att lära sig att känna igen en till vagn som man skulle akta sig för. Tyska krigsmakten rapporterade att man den 1 mars 1945 fortfarande hade 404 Tigrar (inklusive Kungstiger) kvar. Vid denna tidpunkt hade tyska krigsmakten oerhörda bränsleproblem så bränslebristen orsakade nog en del hinder i användandet av vagnarna.

Tigerstridsvagnar från 503. tunga pansarbataljonen sommaren 1943 vid Kursk. Detta var en av två tunga bataljoner som deltog i slaget om Kursk. Foto: Krigsarkivet

Organisation och förband

Tigerstridsvagnar kom att användes nästan uteslutet av självständiga tunga pansarbataljoner och inte som standardvagnar i de tyska pansardivisionerna. Inledningsvis fick tre SS-divisioner och arméns elitdivision Grossdeutschland ett varsitt tungt kompani men därefter var satsningen på tunga bataljoner.

Under kriget formerades 10 självständiga tunga pansarbataljoner av armén och tre av Waffen-SS samt en bataljon för pansargrenadjärdivision Grossdeutschland (tyska arméns elitdivision). I början fick den självständiga Tigerbataljonen en mixad organisation av tunga och medeltunga stridsvagnar (Panzer III N) men detta fungerade inte så man gick snart över till att bara ha tunga vagnar i bataljonen. De fördelade sig på tre kompanier á 14 vagnar med en bataljonsstab med tre vagnar, dvs. en total styrka på 45 vagnar per bataljon.

Notera att SS-Totenkopf behöll sitt tunga kompani hela kriget medan de tunga kompanierna i SS-Leibstandarte SS Adolf Hitler och SS-Das Reich var embryon för de 101. och 102. tunga SS-pansarbataljonerna, som senare numrerades om till 501. och 502..

Kort klipp om böckerna som nämns nedan. Jag lyfter fram vad böckerna tar upp. 

Vidare läsning

Egon Kleine och Volkmar Kühn: Tiger. Die Geschichte einer legendären Waffe 1942–1945. (Stuttgart 1981)

Wolfgang Schneider: Tiger im kampf. Die Einsätze in der Normandie. (Uelzen 2004)

Walter J. Spielberger och Hilary L. Doyle: Panzer VI Tiger und seine abarten. (Stuttgart 2020)

Otto Carius: Med Tigern på slagfältet. (Stockholm 2012)


Tyskarnas svar på den sovjetiska T-34:an, läs mer här:

1942 nya vapen för tyskarna

Mer om mina egna krigshistoriska verk:

Böcker som jag har medverkat i

Trevlig läsning !

onsdag 2 oktober 2024

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

 Debut på slagfältet i Normandie 1944

Drömmen om pansarnäven och satsningarna på stridsvagnar gjorde också att motmedel utvecklades, pansarvärn. Stridsvagn kunde givetvis strida mot varandra men infanteriet behövde vapen för att kunna hejda ett pansaranfall.

Jagdpanther hade det en bra pansarvärnskanonvagn skulle ha, eld, skydd och rörelse. Men väldigt få kom att tillverkas och väldigt sent. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0396-09 / Wagner / CC-BY-SA 3.0

1939 var det pansarvärnskanoner som gällde och många länder hade 37 mm eller liknade kaliber. Pjäserna vägde 300 kg till 400 kg. En pjäsbesättning på fem kunde flytta pjäsen vid byte av eldställning utan dragdjur eller –fordon. Men pansarvärnskanoner blev bara tyngre samtidigt som stridsvagnarna bara blev tyngre och tyngre.  Allt fler pansarvärnskanonvagnar kom att utvecklas och på så sätt blev det ökad rörlighet för pansarvärnet. Ett sätt var att använda chassit från en stridsvagn som grund. Kanonen satt då inte i ett rörligt torn utan var fast monterad. Det innebar att pjäsen riktades in med vagnen. De första pansarvärnskanonvagnarna var lätt bepansrade men allt eftersom kom även tyngre och bättre bepansrade vagnar i tjänst.

Slaget vid Kursk 1943

Sommaren 1943 gjorde Tysklands nya medeltunga stridsvagn Panther debut. Den hade en lång 7,5 cm kanon (L/70) som var en alldeles utmärkt kanon. Då Tysklands ledare Adolf Hitler vurmade för tyngre vapen kom tankarna på att utveckla Jagdpanther på detta chassi för att slå ut fiendens tyngre vagnar.

Tyskarna hade länge haft idéer och tankar om att montera 8,8 cm kanonen på ett fordon, med andra ord en tung stormkanonvagn.  Den tunga pansarvärnskanonvagnen Ferdinand / Elefant är ett exempel på detta. Här användes överblivna chassi i samband med utvecklingen av den nya Tiger-stridsvagnen och denna vagn gjorde debut sommaren 1943.

De nya Elefant-vagnarna anländer till XXXXI pansarkåren vid Kursk inför sommaroffensiven 1943.  Kåren kom att ha totalt 304 stridsvagnar och stormkanonvagnar där 89 var tunga Elefant, när slaget om Kursk inleddes.

Nu var det planer på mer storskalig produktion.  Den nya Jagdpanther kan ses som den ultimata stridsvagnsdödaren avseende skydd, rörlighet och eldkraft. Bra pansarskydd frontalt och den långa 8,8 cm kanonen (L/71) gjorde att vagnen inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar. Vagnen vägde cirka 45 ton, vilket kan jämföras med att tyskarnas tyngsta stridsvagn 1939 vägde drygt 20 ton.

Produktionsstörningar

Vagnen producerades i begränsat antal, endast 413 stycken, serieproduktion startar i januari 1944 och pågår till krigets slut.  Det brukar anges olika produktionssiffror och hundraprocentig exakthet är svårt att få. Det var tre fabriker som kom att bygga denna vagn. De tre låg i Braunschweig, produktion från januari 1944, Hannover, från november 1944 och Potsdam, från december 1944. Men produktionen tog aldrig fart.

Första halvåret 1944 kom 46 vagnar att färdigställas och planen hade varit 160. Bombräder mot fabriken störde produktionen. Men produktionen kom långsamt men säkert att öka, då även antal produktionsanläggningar ökade. Till 31 december 1944 hade endast 228 blivit registrerade hos den tyska krigsmakten. I januari 1945 blev det produktionsrekord när 72 nya vagnar registrerade. Målet var att ligga på hundra nya vagnar per månad i juni 1945, men kriget tog som sagt slut.

Tyska 654 .tunga pansarvärnsbataljonen i Normandie i augusti 1944. Två av tre kompanier i bataljonen deltog i striderna, främst mot britter: Foto: Flickr. 

Dags för fronten

Produktionsstörningar gjorde att bara ett förband, 654. tunga pansarvärnsbataljonen, hade tillräckligt med vagnar sommaren 1944.  Ett beslut om insats vid fronten togs. Bataljonen hade nästan två kompanier redo och 25 vagnar fanns för dessa, alltså inte full styrka. Tanken vid denna tid var en full bataljon skulle ha en bataljonsstab med tre vagnar och tre kompanier med vardera 14 vagnar, alltså 45 vagnar. Personalstyrka för hela bataljonen kunde ligga på mellan 750 till 850 man.

Under mitten av juli 1944 kom den reducerade bataljonen vara vid fronten. Den var under befäl av bland annat XLVII. pansarkåren och kom att strida mot britterna. De tyska Jagdpanther stred bland annat mot brittiska Churchill-stridsvagnar.  Totalt verkar bataljon ha förlorat 17 Jagdpanther under striderna i Normandie 1944.

Flera andra tunga pansarvärnsbataljoner fick också Jagdpanther men genom att produktionen var begränsad, tilldelades dessa endast ett kompani med Jagdpanther. Alltså 14 vagnar. Det var följande bataljoner: 519, 559, 560 och 655. Alla var insatta i väst.  De andra kompanierna fick Sturmgeschütz III (519. och 559.) eller Jagdpanzer IV (560. och 655.) med den långa 7,5 cm kanonen (L/70). Alltså kanonen som Panther-stridsvagnen hade.

Den ”stora” offensiven

Under Ardenneroffensiven som inleddes 16 december 1944 kom tre tunga pansarvärnsbataljoner med Jagdpanther att sättas in, det var 519. 559. och 560.. Så detta kan ses som det stora slaget för Jagdpanther dock antal vagnar var inte många, vid full styrka hade det varit 14 + 14 + 14 = 42 vagnar då varje bataljon hade bara ett kompani. Det var det tänkt en fjärde bataljon (655.), 14 vagnar till men den hann inte utrustas färdigt innan Ardennerna. Så nu hade de inte 56 vagnar tillsammans utan endast 27 så 2 mer än Normandie initialt.

En tysk Jagdpanther som har blivit utslagen av en amerikansk pansarvärnskanonvagn M36 Jackson. Denna vagn var bestyckad med en 9 cm kanon. Foto: Chapman, U.S. Army

Nu råkade det bli så att den enda fullständiga bataljonen med Jagdpanther, nämligen 654., sattes in under operation Nordwind och hade lyckats fått upp sin styrka till 34 vagnar. Så detta blev operationen med flest Jagdpanther. Tyskarna valde att inledningsvis endast ha Jagdpanther-förband på västfronten. Varför kan vi fråga oss? Detta då de västallierade hade inte lika tunga vagnar som Röda armén hade i form av den tunga stridsvagnen IS-2 och de tunga stormkanonvagnar ISU-122 och ISU-152. Det kanske var ren slump på grund av att få vagnar fanns.  

Slutstriden 1945

Det var först under 1945 som Jagdpanther verkar ha satts in på östfronten, Även ytterligare pansarvärnsbataljoner hade fått ett embryo till ett Jagdpanther-kompani, det var 563. och 616. Det talas om nio vagnar per kompani istället för fjorton.

De tunga sovjetiska pansarfordonen 1944 och 1945 hade tjockt pansar och grova pjäser, 12,2 cm eller 15,2 cm. På bilden den tunga stormkanonvagnen ISU-122 som väger 45,5 ton och har en 12,2 cm kanon. 

Kaos på slutet 1945 gjorde att även pansardivisioner kom att tilldelas vagnar. Egentligen under 1945 hade tyskarna stora svårigheter att skapa fullstarka pansarförband och fyllde på med vad som fanns tillgängligt. Det har noterats att till exempel 4., 8. och 25. pansardivisionen fick enstaka Jagdpanther och även följande SS-divisioner: Das Reich, Hohenstaufen och Frundsberg. Waffen-SS hade inga självständiga tunga pansarvärnsbataljoner så Waffen-SS fick kanske 30 vagnar totalt och detta under 1945.

Slutord

Jagdpanther fascinerar många men vagnens avtryck på slagfältet är egentligen noll sett ur ett fågelperspektiv. Detta då alldeles för få fanns, till exempel i Normandie, Ardennerna eller Nordwind. Med eller utan Jagdpanther hade ingen betydelse sett över fronten i stort, Jagdpanzer IV, där runt  2 000 byggdes, hade kunnat göra jobbet lika bra, Hade produktionen fungerar som tänkt och två kompletta bataljoner satts i Normandie kanske vi hade fått ett annat ”Villers-Bocage” som hade skrivit in sig i historieböckerna. Jagdpanther var den ultimata stridsvagnsdödaren men tyskarna fick aldrig igång produktionen och hade för få.

Tyska Jagdpanzer IV, denna variant på bilden med 7,5 cm kanon L/48. Det vill säga samma kanon som Panzer IV och Sturmgeschütz III G hade. Senare versioner av vagnen fick samma pjäs som Pantherstridsvagnen, 7,5 cm kanon L/70. 

Vidare läsning:

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle, Thomas Jentz: Schwere Jagdpanzer. Entwicklung – Fertigung – Einsatz. (Stuttgart 2011)

Eric Lefèvre: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Läs mer om striderna i Normandie 1944 här:

Tyska pansardivisioner Normandie 1944

Mer om striderna i Bretagne 1944 här:

Försvaret av Brest 1944


Ett namn kommer alltid att bestå

Skickliga fältherrar genom världshistorien När vi studerar krigshistorien är det ett namn som är svårt att undvika. Det är omöjligt. Det är...