Putins Nato kollapsar?

Få tänker på detta, en organisation som tynar bort. 

Militäralliansen CSTO – på svenska Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen – bildades 1992 och består i dag av sex länder, däribland Ryssland. Denna ryska motsvarighet till Nato har i stadgarna en artikel som slår fast att en aggression mot ett medlemsland ska ses som en aggression mot samtliga medlemsländer.

Många ryska stridsvagnar har gått förlorade i kriget mot Ukraina. Detta har försvagat den ryska krigsmakten. På bilden en övergiven T-72B3 mod. 2016. På bilden syns rysk motåtgärd mot top-attack-tekniken som bland annat pansarvärnssystemet Javelin använder. Enligt rapporter har det inte fungerat något vidare. Foto: Mvs.gov.ua

Tänk efter vad innebär det egentligen, precis som Nato. Rysslands president Vladimir Putin har skyllt kriget i Ukraina på Väst och Ukraina, att det är de som har orsakat det. I vilket fall inget av medlemsländerna i CSTO har gått in aktivt i kriget. Så de verkar inte hålla med Putin.

CSTO var ett sätt att försöka skapa ett slags enklare Sovjetunionen, vi är självständiga men håller ihop. Vissa föll för Moskvas locktoner med andra sa nej. De forna sovjetrepublikerna Estland, Litauen, Lettland, Moldavien, Turkmenistan och Ukraina tackade nej direkt.

De sex medlemsländerna idag är Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan.

Tidigare medlemmar: Azerbajdzjan, Georgien och Uzbekistan.

Möte 2022 med Militäralliansen CSTO den 16 maj 2022 i Moskva. Numera endast sex medlemsländer. Foto: www.kremlin.ru

Notera att Ryssland har haft sedan många år en konflikt med Georgien och stöder utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien i Georgien samt varit i krig med Georgien.  Ingen av de övriga i CSTO har erkänt dessa regioners självständighet utan det är länder i FN förutom Ryssland som har gjort detta. Det är Nicaragua, Venezuela, Nauru och Syrien. Dock nuvarande styret i Georgien verkar ha valt att närma sig Ryssland. Så vi får se hur det utvecklas.

Segerparad i Baku 2020. Azerbajdzjan hade vunnit en delseger i konflikten med Armenien i konflikten om Nagorno-Karabach som har pågått sedan 1988 (korrekt den inleddes innan Sovjetunionens sönderfall). På bilden den turkiska stridsdrönaren Bayraktar TB2. Azerbajdzjan har precis som Ukraina haft Bayraktar-drönare i sin tjänst. Foto: President.az

Armenien får ingen hjälp

En gång har CSTO ingripit på begäran av ett medlemsland och det var i Kazakstan i januari 2022. Intern konflikt och oroligheter i Kazakstan. Till skillnad mot NATO kan CSTO även ingripa i samband med interna hot i medlemsländer.

Armenien bad om hjälp 2020 då Azerbajdzjan anföll, men fick nej då Ryssland gav beskedet att Nagorno-Karabach inte ses som en del av Armenien. Alltså Armenien som medlem av CSTO fick inte hjälp mot Azerbajdzjan som inte längre var medlem (sedan 1999). En stor leverantör med vapen till Azerbajdzjan är Turkiet medan Ryssland har länge haft en större militärbas (102.) i Armenien.  

I september 2022 utbröt nya strider mellan Armenien och Azerbajdzjan och Ryssland sade åter nej till Armenien. Därför börjar nu allt fler människor i Armenien ifrågasätta om de verkligen ska vara med i CSTO. Då, i september 2022, hjälpte USA till att förhandla fram ett eldupphör.

På bilden det tunga ryska attackplanet Su-34 fotograferat av brittiska flygvapnet över Östersjön. Kriget i Ukraina har inneburit förluster för ryska flygvapnet i den grad att de inte hinner ersätta planen som förloras samtidigt som slitaget ökar på de maskiner som klarar sig. Detta har försvagat det ryska flygvapnet. Foto: MOD/MOD

Ett försvagat Ryssland kan leda till ökade konflikter

Tittar vi de sex medlemsländerna så är det stora skillnader mellan de sex vad gäller militär styrka. Enligt rapporter 2020 hade Ryssland totalt 1,3 miljoner aktiva i krigsmakten medan de övriga inte var i närheten, nummer två var Kazakstan med 108 000 man. Tillsammans når de övriga upp till nästan 300 000 aktiva.  Så Ryssland dominerade helt men försvagas för varje dag som går i kriget mot Ukraina. Den ryska produktionen av vapen är lägre än förlusterna och den ryska vapenexporten är inte vad den en gång var.

En gränsvakt i Tadzjikistan. Frågan är om gränsproblematiken mellan Tadzjikistan och Kirgizistan är löst eller den bara ligger pyr. Foto: Steve Evans

CSTO har även ett annat problem: medlemsländerna Kirgizistan och Tadzjikistan har haft en gränskonflikt som ledde till flera dödsoffer. Frågan är om konflikten är löst eller om den ligger och pyr. Sedan Tadzjikistan har många ekonomiska och sociala problem, nuvarande envåldshärskaren Emomaly Rahmon har styrt landet sedan 1992 och gruppen IS är väldigt aktiv i rekryteringen av tadzjiker, se Moskva 2024. Granne med Afghanistan.

Ryssland har genom sin invasion av Ukraina försvagats och kan inte längre påtvinga de övriga sin vilja. Respekten eller fruktan för den ryska krigsmakten har eroderats eller i alla fall försvagats. Kazakstan har också tydligt markerat mot Ryssland gällande Ukraina till skillnad mot Belarus som följer Moskvas direktiv i många avseenden. Belarus har till och med låtit ryska förband använda Belarus som uppmarschområde och bas.

Militärparad i Kazakstan 2017. Både Turkiet och Kina har levererat drönare till Kazakstan som i huvudsak är utrustad med vapen av sovjetiskt /ryskt ursprung. På bilden den kinesiska drönaren Wing Loong, som är 9 meter lång och vingbredd av 14 meter. Foto: Kalabaha1969

Kina knackar på dörren och tar över

Kazakstans hållning och markeringar mot Ryssland har inte gått helt obemärkt förbi. Rysslands tidigare president Dmitrij Medvedev skrev i augusti 2022 att moderlandets tidigare gränser ska återställas och att Kazakstan är en ”artificiell stat”. Inlägget raderades snabbt och senare angavs det att Medvedevs konto hade blivit hackat. Alldeles oavsett vilket, så stärker Rysslands agerande i Ukraina inte Rysslands aktier i Kazakstan som knyter allt tätare band med Kina.

Sista natten med gänget?

Putins motvikt till NATO håller på att krackelera och de övriga väl medvetna om att även om de med i CSTO är det ändå ingen garanti om hjälp. Passar det Moskva så får du hjälp, om inte får du klarar dig själv. CSTO som organisation byggde på ett starkt Ryssland och anpassning mot Moskva men hur länge till håller det?

Mer om Stalins Sovjetunionen:

Korthuset som inte var stabilt!

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lincolns generaler

 Jag behöver generaler som vill och kan slåss

Den 12 april 1861 öppnade Sydstaternas kanoner eld mot Fort Sumter i Charlestons hamn och inbördeskriget var nu verklighet och inte längre bara prat. Den nytillträdde amerikanske presidenten Abraham Lincoln behövde inte bara trupper för att kväsa upproret i söder utan han behövde också generaler. 

President Abraham Lincoln (till vänster i bilden) samtalar med general George B. McClellan efter striderna vid Antietam i september 1862. Lincoln kom att ge honom sparken då han inte lyckades leverera. Foto: Alexander Gardner  (1821–1882) 

Men var fanns de? Tyvärr inte i den amerikanska armén som bara hade fyra ålderstigna generaler, som inte längre klarade av livet i fält utan här behövdes nya generaler. Lincolns kall på soldater gjorde att han fick befordra många officerare i armén till generaler för att någon skulle leda trupperna. Men av politiska skäl var Lincoln tvungen att befordra män med politiskt makt och inflytande till generaler också. Många av dem ansåg att de var födda att leda män och hade en naiv syn på krig, vilket också den allmänna opinionen hade.

Från major till brigadgeneral

Generalmajor Winfield Scott som var överbefälhavare var 74 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut var inte längre kapabel att leda en armé i fält och hans ställföreträdare var ännu äldre. Mannen som fick det ärofulla uppdraget att marschera mot Richmond, Sydstaternas huvudstad, var major Irvin McDowell. Han var 42 år gammal och plötsligt befordrades han till brigadgeneral genom ett pennstreck och fick ta befälet över en armé. Han hade i huvudsak tjänstgjort som stabsofficer före kriget så han var väl bevandrad vad gäller logistik men ingen erfarenhet av att leda förband i fält.

Irvin McDowell var stabsofficer och major den ena dagen och plötsligt skedde en snabb befordran till brigadgeneral och chef för en fältarmé med 38 000 man. Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Hans nya armé, som skulle marschera mot Richmond, bestod av fem divisioner med 38 000 man. Mot detta kan ställas att hela den amerikanska armén före inbördeskriget hade varit 16 000 man stark. USA:s senaste stora krig var mot Mexiko 1846 – 1848 så det var ett tag sedan USA hade upplevt ett större krig. Det fanns en romantisk och idealiserad bild av krig hos båda sidor i kriget, om kriget som ett spektakulärt skådespel och ett pojkboksäventyr. Vilket inte minst visade sig när societeten från Washington åkte ned till Bull Run för att under picknick-liknande former få uppleva krigets första fältslag. Slaget vid Bull Run den 21 juli 1861 blev inte lika blodigt som de stora slagen som följde i kriget, men det visade för deltagarna att inbördeskriget skulle bli betydligt grymmare, långvarigare och blodigare än vad man kunnat föreställa sig.

McDowell hade som sagt aldrig fört befäl över trupp i strid under hela sin militära karriär och politiskt tryck gjorde att hans armé inte fick tillräcklig tid på att förberedda sig utan fälttåget inleddes. Slaget vid Bull Run den 21 juli 1861 slutade i nederlag för nord och McDowell fick givetvis bära hundhuvudet för detta och sparken som armébefälhavare.

Halleck reste förgäves

Generalmajor Winfield Scott hade insett att han behövde en ersättare som kunde ta över hans roll som överbefälhavare och hans förslag var Henry Halleck. Men han befann sig i Kalifornien och att ta sig till Washington skulle ta tid då järnvägen till Stilla havet inte var byggd. Före inbördeskriget hade det funnits två lösningarna en sydlig och nordlig men det hade inte gått att enas om vilken som skulle byggas, gynna norr eller söder vilket var ganska förståeligt. Under inbördeskriget sattes bygget med den norra lösningen igång för de i söder kunde inte protestera mot beslutet, men det är annan historia.

Hoppet sattes till den unge George B. McClellan. Han sågs som en amerikansk Napoleon men det visade sig inte vara så. Han var mästerlig att organisera en fältarmé men inte att leda en i fältslag, Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Åter till Halleck.  Den 1 november 1861 avgick Scott som överbefälhavare och Halleck hade fortfarande inte anlänt till Washington så Lincoln verkade inte orka vänta utan utnämnde George B. McClellan till ny befälhavare.  Han hade imponerat med formeringen av den nya Potomac-armén efter nederlaget vid Bull Run. McClellan var bara 34 år och han såg ut som en general och fick smeknamnet den unge Napoleon. En sak som han hade faktiskt gemensamt med den mer kända Napoleon, det var att kunna organisera trupper och skapa en armé med Esprit de corps. Men vad som var mer allvarligt för Lincoln var att till skillnad från Napoleon hade McClellan svårt att aggressivt använda sin skapelse, Potomac-armén. Det var som han var rädd att förstöra den. McClellan förstod vad som krävdes i krig men slagfältets blodiga kaos verkade bromsa honom. Sydstatsgeneralen Robet E. Lee kom att senare utnyttja detta både under Sjudagarsslagen och Antietam.

USA:s överbefälhavare generalmajor Winfield Scott hade valt den 46-åriga Henry Halleck till sin ersättare. Fotografiet är taget under inbördeskriget men exakt datum finns inte utan daterat 1860 till 1865. Foto: Scholten, J. A. (John A.), 1829-1886

Nu anlände den 46-årige Halleck till Washington bara att finna att någon annan var överbefälhavare och det var inte han. McClellan gav order till Halleck att bege sig till St. Louis i Missouri och ta över militärdistriktet i väster, så Halleck fick resa halvvägs tillbaka till Kalifornien. Halleck var nog annat en nöjd.

Lincoln vill ha resultat

Lincoln blev samtidigt alltmer missnöjd med sitt val McClellan, för ingenting hände i öster. Potomac-armén bara växte och tränade men inga offensiver. McClellan agerade tills slut och den största armén i amerikansk historia landsteg sydost om Richmond i Virginia. McClellans armé gick i land den 17 mars 1862, drygt 120 km fågelvägen från Richmond samtidigt som Lincoln befriande McClellan från uppgiften som överbefälhavare så han kunde fokusera på sitt fälttåg.  Äntligen skulle nästa slag mot Richmond komma, senast hade varit vid Bull Run den 21 juli 1861. Lincoln började få förhoppningar och Lincoln fick dessutom positiva besked från väster att en general Grant hade tagit sydstatsforten Henry och Donelson Han hade genom detta öppnat väg mot Nashville i Tennessee, Syds andra största stad. Det var i Hallecks nya militärdistrikt. Lincoln såg sommaren an med tillförsikt.

Mannen som sitter på bilden är Sydstatsgeneralen Robert E. Lee. Hans skicklighet som fältherre gjorde att Lincoln kom att sparka general efter general. Bakom honom till vänster i bild står en av hans söner George Washington Custis Lee och till höger i bild hans adjutant Walter H. Taylor. Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Men Potomac-armén kom att röra sig med en snigels fart mot Richmond. Samtidigt som borta i väster hade Syds två största städer Nashville i Tennessee och New Orleans i Louisiana tagits av nordstyrkor. McClellan hade fortfarande i början av maj inte nått fram till Richmond. Till slut kom det till ett större fältslag vid Seven Pines (även känt som Fair Oaks) 31 maj – 1 juni 1862 som slutade oavgjort. Men en viktig ändring inträffade till följd av slaget, Robert E. Lee tog över befälet på sydsidan. Lee började förbereda sig för att slå tillbaka McClellan och den 25 juni 1862 inleddes Sjudagarsslagen som kostade blod för Lee men han drev tillbaka McClellan från Richmond.

Lincoln hade insett att han måste göra något, McClellan var stora ord men det hände ingenting. En ny armé skapades i öster och befälhavaren hämtades från väst, John Pope, som var en ivrig förespråkare för Halleck.  Lincoln kallade till sig Henry Halleck för att han skulle bli ny överbefälhavare som Scott faktiskt hade föreslagit. Halleck hade efter sin korta sejour som fältbefälhavare borta i väster insett att han inte passade i fält utan att det var skönare bakom ett skrivbord. Halleck som ny överbefälhavare valde att stanna i Washington och begav sig inte iväg för att leda en armé i fält. Han blev faktiskt väldigt viktig för Lincoln då han förvandlade Lincolns idéer och tankar till reella militära direktiv. Halleck kom att bli Lincolns alibi, då det stod Hallecks namn på order och direktiv som skickades ut medan det egentligen var Lincoln som styrde och ställde. Halleck var inte populär och hade inte många vänner eller som Lincoln en gång sa: ”Jag är Hallecks vän då ingen annan är det. ”

Fältsjukhus för nordsoldater under sjudagarslagen 1862. De sårade har samlats ihop. Foto: James F. Gibson  (1828–1905)

Politiska generaler ett nödvändigt ont för Lincoln

En annan sak som Lincoln kom att uppskatta med Halleck var hans avsky för politisk tillsatta befälhavare eller som Halleck har skrivit: ” Det verkar bara vara lite bättre än mord att ge viktiga befäl till män som Banks, Butler, McClernand, Sigel och Lew Wallace och det verkar ändock vara omöjligt att hindra det.”

Lincoln var tvungen att ta politisk hänsyn och utse dem men Halleck behövde inte ta sådan och hade inga problem att låta dem få sparken när de klantade sig. Till exempel under Vicksburgs-kampanjen 1863 fick Grant av Halleck rätt att ge vem han ville inom sitt befäl sparken och när rätt tillfälle kom så fick den politiska generalmajor McClernand sparken den 18 juni 1863. Halleck var nog nöjd men Lincoln behövde ta politisk hänsyn återinsatte honom i tjänst igen fast på en mindre viktig front.

Hur gick det för Pope i Virginia mot Lee? Högmod går före fall. Pope gick i fält med de berömda orden: ”Jag har kommit till er från väst där vi alltid har sett ryggen på vår fiende”. Vid andra slaget vid Bull Run i augusti 1862 visade Lee hur krig skulle genomföras. Popes armé drevs på flykten och Pope fick gå.

McClellan fick då en ny chans av Lincoln som befälhavare för Potomac-armén och det slutade i drabbningen vid Antietam den 17 september 1862. Den blodigaste dagen i inbördeskriget, totalt cirka 23 000 förluster under slaget. Men McClellan kunde inte ta vara på sina chanser under fälttåget så kritik uppstod och Lincoln avskedade honom igen. Halleck var mer än nöjd.

Det funkar inte, ny general tar över!

En av McClellans kårbefälhavare, Andrew Burnside, fick istället befälet över Potomac-armén.  Lincoln hade faktiskt erbjudit honom befälet två gånger tidigare men han hade tackat nej. Befälhavaren över Potomac-armén hade hela tiden kravet på sig att genomföra offensiver. Burnside kom att genomföra ett vansinneanfall mot Lees armé vid Fredericksburg den 13 december 1862. Lincoln hade försökt avstyra det men Halleck hade stoppat Lincolns invändning med motiveringen att befälhavaren på plats var mer insatt i läget och fick ta beslutet. Helt fel punkt i Lees linje valdes för anfallet eller som en av Lee´s främsta artillerister utryckte det: ”En kyckling kunde inte överleva på det där fältet när vi öppnade eld.”

Här sydstatsinfanteri som möter anfallet vid Fredericksburg. De har skydd bakom en stenmur medan nordinfanteri stormar över ett öppet fält och uppförsbacke. Illustration: Allen C. Redwood  (1844–1922)

Så Burnside fick gå fast skulden borde ligga annorstädes. Nästa som fick ta över Potomac-armén var en annan kårbefälhavare Joseph Hooker som överskattande sin egen förmåga enormt och dessutom vägrade han att ha något att göra med Halleck.

Hooker kom faktiskt fram till en plan som kunde kosta Lee hans armé men att ha en plan är en sak medan genomförande av planen är något helt annat. Och det var här Hooker brast enormt samtidigt som Lee agerade offensivt och vågat. Slaget vid Chancellorsville 1 – 4 maj 1863 blev en av Lees största triumfer. Han hade delat på sin armé inför fienden för att kunna genomföra ett flankanfall med en större styrka. Igen fiasko för Potomac-armén.

Syds flankanfall vid Chancellorsville den 2 maj 1863 fick nordsidan XI. kår snarare fly än retirera från det avancerade sydinfanteriet. Illustration: Allen C. Redwood  (1844–1922)

Lincoln hade inget annat val än att ersätta Hooker och ännu en gång var det en kårbefälhavare från Potomac-armén som fick ta befälet. Denna gång blev det George G. Meade som blev ny befälhavare. Meades stora stund blev drabbningen vid Gettysburg 1 – 3 juli 1863 där han höll Lee på stången och avgick med seger tack vare att han såg till att inte förlora. Han genomförde slaget utan att ta risker och Lee fick anfalla hans positioner.

Potomac-armén höll sin tagna försvarsställning under slaget vid Gettysburg sommare 1863. Lee lyckades inte knäcka Potomac-armén utan fick dra sig tillbaka. Illustration: Thure de Thulstrup. 

Äntligen rätt man på rätt plats

Dagen efter Gettysburg den 4 juli 1863 kapitulerade Vicksburg och Ulysses Simpson Grants namn kom att hamna på allas läppar. Speciellt som den stora segern kom på nationaldagen. Syds Gibraltar hade fallit och Sydstaterna blev delad i två längs Mississippifloden. Lincoln började i Grant se en kandidat för ny överbefälhavare då Halleck inte var populär. Efter Grants nästa seger vid Chattanooga 23 – 25 november 1863 var saken klar för Lincoln. Men Lincoln kontrollerade först om Grant hade några politiska ambitioner med tanke på de kommande presidentvalet 1864 och när det var klarlagt att Grant inte hade några så utsåg Lincoln honom till ny överbefälhavare och Halleck blev hans stabschef. Äntligen hade Lincoln vad han behövde i form av generaler på högsta nivån, Grant som överbefälhavare, Meade som befälhavare för Potomac-armén och Grants bästa vän och general William Sherman som befälhavare i väst.  

Lincoln hittade sin general, Ulysses Simpson Grant. Strax innan han fyllde 42 år tog han över som ny överbefälhavare på nordsidan den 9 mars 1864. Foto: Frederick Gutekunst  (1831–1917)

Sparkade armébefälhavare i öst 1861-1863

Irwin McDowell

George B. McClellan

John Pope

Andrew Burnside

Joseph Hooker

Vidare läsning:

William Swinton: Army of the Potomac. (New York 1995)

Herman Hattaway och Archer Jones: How the North won. A Military History of the Civil War. (Urbana och Chicago 1991)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Om kavalleri i amerikanska inbördeskriget:

Kavalleriet skapade kaos

Amerikanska inbördeskriget förändrade USA:s syn på kaffe:

"De behöver kaffe"

Kampen om Stilla havet

Kina tar sig an USA

USA, Japan, Vietnam, Taiwan, Filippinerna, Australien och Indien med flera oroas av utvecklingen, den kinesiska flottutbyggnaden och vad som händer i Sydkinesiska havet. Kina håller på att bygga vad som kallas ”Great Wall of Sand” vid Spratlyöarna. Dessa ligger som sagt i havet mellan Kina i norr, Vietnam och Malaysia i väster, Brunei i söder och Filippinerna i öster.  Det sker hela tiden konfrontationer mellan till exempel Kina och Filippinerna. Det är en enorm klasskillnad på deras respektive militära styrka.

USA:s stolthet: hangarfartygen. Här på bilden det senaste: USS Gerald R. Ford. Det har en deplacement av 100 000 ton och drygt 330 meter långt. USA har varit dominerade när det kommer till hangarfartyg under lång tid och kommer vara det under lång tid om inte något drastiskt inträffar (notera slagskeppen råkade ut för detta i samband med andra världskriget.). Foto: US Navy

Kampen om Sydkinesiska havet är pågående och har pågått under flera år.  Kina har de senaste åren aktivt flyttat fram sina positioner genom etableringarna av landningsbanor och byggandet av konstgjorda öar. Kina har återtagit flera kvadratkilometer mark i Sydkinesiska sjön de senaste åren. Det är de omstridda Spratlyöarna där Kina successivt tagit över ö efter ö. Kina har tagit små och stegvisa åtgärder.

Filippinska flottan har inte alls samma styrka som den kinesiska flottan. För att kunna bättre hävda sina rättigheter mot allt hårdare kinesisk tryck kom två nya fregatter byggda i Sydkorea att tas i tjänst 2020 och 2021. På bilden: BRP Antonio Luna (FF-151). Foto: Filippinernas försvar

Öarnas strategiska placering är en viktig del till Kinas expansion, men rikedomen på fisk och fyndigheter av olja och gas är också en stor attraktionskraft. Även Paracelöarna, längre norrut, har försetts med kinesiska luftvärnsrobotsystem och jaktflygplan. USA svarar med att bland annat låta större örlogsfartyg passera igenom Sydkinesiska havet och på så sätt markera att detta är internationellt vatten, eller som USA utrycker det: ”assert freedom of navigation”.

På bilden: En Boeing P-8 Poseidon från amerikanska flottan som är ett landbaserat havsövervaknings- och ubåtsjaktflygplan. Dessa flyger hela tiden över Sydkinesiska havet. Senast sommaren 2024 var det en incident när en av dessa flög i sundet mellan Kina och Taiwan för att markera som USA anser ”assert freedom of navigation”. Foto: Darren Koch

Detta har genom åren orsakat en del incidenter mellan amerikanska och kinesiska örlogsfartyg. En av de mer omtalade händelserna är när den amerikanska robotkryssaren USS Cowpens, deplacement 9 800 ton, nästan kolliderade med ett kinesiskt landstigsfartyg av Type 074-klassen, endast 800 ton.  Detta inträffade den 5 december 2013.

USA:s robotkryssare i Ticonderoga-klassen har varit i tjänst sedan 1983. På bilden USS Cowpens som var del av incidenten i Sydkinesiska havet. USA har börjat ta Ticonderoga-klassen ur tjänst och Cowpens kommer tas ur tjänst 30 augusti 2024 är det senaste. Foto: US Navy

Stäng ner allt!

Den 173 meter långa robotkryssare av Ticonderoga-klassen skulle markera amerikansk närvaro i Sydkinesiska havet i samband med att det kinesiska hangarfartyget Liaoning deltog i kinesisk övning i området. Fartygschefen på USS Cowpens stängde ner allt som kunde avge elektromagnetisk signal för att på så sätt gömma sitt fartyg för kineserna på sin väg till övningsområdet. Han hoppades att de skulle missa USS Cowpens på sina radarskärmar.  Det här området är idag den näst mest använda sjövägen i världen och det finns många civila fartyg och trålare. Genom att stänga ner sina system kunde USS Cowpens uppfattas som ett radareko från en av dessa.

Kinas första hangarfartyg Liaoning som ursprungligen är av sovjetisk design: Kuznetsov-klassen men det byggdes aldrig färdig. Kina köpte det halvfärdiga rostiga fartyget av Ukraina 1998 och tills slut 2012 så togs det i tjänst av kinesiska flottan. Det har en deplacement på 61 000 ton och är drygt 300 meter långt. Foto: Japans försvarsmakt

Som gubben i lådan

När USS Cowpens siktade hangarfartyget Liaoning och de eskorterade kinesiska landstigsfartygen var det ingen idé att längre försöka dölja sig, så systemen slogs på. De kunde höra hur de kinesiska fartygen började skrika på varandra. Tack vare det fanns besättningsmedlemmarna ombord USS Cowpens som förstod kinesiska fick fartygschefen på USS Cowpens reda på att kineserna hade helt missat hans robotkryssare.  Kineserna var helt enkelt upprörda och snart anropades USS Cowpens med krav på att fartyget skulle lämna området, detta var en kinesisk säkerhetszon. Fartygschefen svarade tillbaka, internationellt vatten, vilket kineserna inte tyckte om utan upprepade sina krav. 

Snart beordrades två stycken kinesiska landstigsfartyg av Type 074-klassen av fartygschefen på hangarfartyget Liaoning att försöka få USS Cowpens att byta kurs, bort från hangarfartyget.  Det hela slutade med att fartygschefen på USS Cowpens tvingades beordra full stopp på sin robotkryssare så att han inte råkade klyva det drygt 58 meter långa landstigsfartyget som hade placerat sig rakt över hans kurs. Tänk nästan 10 000 ton tung kryssare hade kört rakt in i ett 800 ton landstigningsfartyg, och vad hade hänt då med ett kinesiskt sänkt fartyg och ett antal dödsoffer.

Här på bilden syns en kinesisk landstigningsfartyg av klassen Type-074. Dessa har ett deplacement på endast 800 ton medan Ticonderoga-klassen har 9 800 ton. Foto: Tksteven

Vems fartyg?

Denna incident kom att utvecklas vidare på hög nivå, i samtal mellan chefen för amerikanska flottan, amiral Jonathan Greenert och hans motsvarighet i Kina, amiral Wu Shengli.  Båda herrarna inledde med artigheter efter att skärmarna hade slagit på innan Greenert tog upp händelse med USS Cowpens och det kinesiska fartygets tilltag. Greenert fick tillbaka ett helt oväntat svar.

”Det var inte vårt skepp” svarade amiral Shengli med allvarligt ansikte.  Greenert kunde inte ta in detta utan frågade igen.

Shengli förklarade att fartyget inte tillhörde kinesiska flottan utan det är ett landstigningsfartyg som tillhör det kinesiska armén. Med andra ord det har inget med den kinesiska flottan att göra.  Incidenten med USS Cowpens kom snart att bli ännu en av alla konfrontationer mellan USA och Kina i Sydkinesiska havet som inte ändrade något utan kampen mellan de två stormakterna fortsätter.

Kinas nya ”robotkryssare”

Kina visade med hangarfartyget Liaoning att man på allvar håller på att bygga upp en oceangående flotta. Ytterligare ett har tagits i tjänst, Shandong. Fler hangarfartyg är på gång och antalet jagare växer stadigt. De senaste är Type 055–jagare som faktiskt är 180 meter långa och deplacement 13 000 ton. USA klassar dem som kryssare. Hela 16 är planerade och åtta ska tydligen vara i tjänst. Just nu håller två stycken på att färdigställas.  Jagarklassen före denna var Type 052D-jagare, 157 meter lång och deplacement 7 500 ton. Här har 25 fartyg tagit i tjänst sedan 2014 och fler är på väg. Vissa källor säger att hela 40 stycken är planerade. Kina har flottbesök över hela världen, även i Stockholm och Helsingfors, visat att kinesiska flottan har utvecklats till en riktig ”Blue-water navy”. Dessutom har Kina etablerat sin första militära bas utomlands i Djibouti på Afrikas horn.

Kinas nya jagare Type-055 som har ett deplacement av 13 000 ton och har förmågor som gör att USA klassar dem som kryssare.  Dessa är del av Kinas strävan att skapa en riktig ”Blue-water navy”. Foto: Japans försvarsmakt

Kina har också valt att bygga strategiska robotubåtar. Första ubåten Type 092 togs i tjänst 1987 och endast en byggdes enligt vissa uppgifter. Ubåten hade tolv robottuber men dess kapacitet har ifrågasatts. Nästa generation Type 094 (Jin-klassen) har också tolv robottuber och den första verkar ha tagits i tjänst 2007 och det planeras att bygga åtta varav sex är färdiga och i tjänst. Räckvidden för robotarna ombord sägs vara 7 200 km. En modernare variant är på gång, Type 096-klassen.

Dong Feng 26, DF-26, är ballistisk robot som visades upp 2015 och sägs att ha 4 000 km räckvidd. Det är den första kinesiska konventionella ballistiska robot som kan nå den amerikanska basen Guam från det kinesiska fastlandet, så roboten har smeknamnet Guam Express. Den kan ha en konventionell stridsspets istället för kärnstridsspets. Stridsspetsen kan väga mellan 1 200 kg till 1 800 kg, vilket kan jämföras med kryssningsroboten Tomahawk vars stridsspets väger 450 kg. Kina hävdar att denna robot kan användas som sjömålsrobot, kallas ibland hangarfartygsdräparen. Ett klart hot mot USA:s hangarfartygsstridsgrupper och den amerikanska marinkårens doktrin med större landstigningsfartyg (Wasp-klassen som till exempel nästan lastar 2 000 marinkårssoldater).

                      Roboten kan användas för precisionsangrepp på vitala mål på land och på medelstora och stora fartyg till havs.

                      Wu Qian, talesman för Kinas försvarsdepartement.

Den kinesiska ballistiska roboten DF-26 kommer det vara en "hangarfartygsdräpare" eller kommer det amerikanska luftvärnet ta hand om dem. Foto: IceUnshattered

Men hur detta vapen skulle fungera i en skarp konflikt är oklart. De amerikanska luftvärnssystemen är av högsta klass men mättas de med många mål samtidigt är frågan vad som händer. En träff av DF-26 på ett tyngre örlogsfartyg är inte hälsosamt.

Snart smäller det?

Militärt finns det idag två spelare som är större än alla andra och det är USA och Kina. Det finns andra aktörer som är mycket starka militärt men är inte riktigt på samma nivå som dessa två aktörerna.  Kina idag drömmer om Zheng He som var en kinesisk amiral vars flotta dominerade haven på början av 1400-talet, vars största skepp var 130 meter långa med nio master. Det kan jämföras med Lord Nelsons flaggskepp vid Trafalgar 1805, som var nästan 70 meter långt.  Kinas kejsare på 1400-talet bestämde sig att lämna havet och det är först nu på 2000-talet som Kina börjar återvända som sjömakt.  Amerikanska flottan har egentligen inte haft något likvärdig motståndare i Stilla havet sedan japanska flottans undergång 1945. 

Ändå den enda tillgången som Kinas krigsmakt påfallande saknar är stridserfarenhet, och Xi kan göra lite åt det utan att gå i krig.

                      Timothy Heath, senior analytiker Rand Corporation

Kina kan tänkas använda militär styrka mot en mindre aktör i Sydkinesiska havet just för att få militär erfarenhet och därigenom också stärka sitt grepp om Sydkinesiska havet.  Det finns hetsporrar i alla krigsmakter och en oförsiktig eller felaktig manöver kan orsaka en krock. När kommer en riktig allvarlig kollision mellan två örlogsfartyg eller stridsflygplan att inträffa? Vad händer då?

På bilden det amerikanska landstigningsfartyget USS America (LHA-6) med stridsflygplanet F-35B Lightning II ombord. Det planeras 11 fartyg av denna nya klass som är efterföljare till Wasp-klassen. Två av dessa är i tjänst och sju från Wasp-klassen i skrivande stund. Foto: US Navy

Kraftmätningen mellan den kinesiska flottan och den amerikanska flottan kommer kanske att bli en repris på Japans strävan av driva ut USA ut ur Asien som slutade med att amerikanska flottan var havens härskare i denna del av världen i över 75 år. Eller blir det en ny herre på täppan? Har Kina lyckats få fram en hangarfartygsdräpare i form av DF-26 och hangarfartygens tid som havens härskare passerar in i historiens skuggor och förenar sig med slagskeppen.

Vidare läsning:

Michael Fabey: Crashback. The Power Clash between The U.S. and China in the Pacific. (New York 2017)

Toshi Yoshihara & James R.Holmes: Red Star over the Pacific. China´s Rise and the Challenge to U.S. Maritime Strategy. (Annapolis, Maryland 2018)

Niklas Zetterling & Dan Öberg: Kampen om Stilla havet. Den kejserliga japanska flottans hangarfartyg. (Stockholm 2012)

Brittiskt pansar under andra världskriget

Hobart skapade brittiska 7. pansardivisionen

Divisionen började formeras i Egypten 1938 och då känd som den ”Mobila divisionen”. Generalmajor Percy Hobart anlände från Storbritannien för att ta befälet över divisionen.  Hobart insåg behovet att ha känsla och kunskap om hur det är att strida i öken var mycket viktigt om divisionen skulle fungera fullt som förband i Egypten. Så i maj 1939 lämnade divisionen sina baracker och begav sig ut i öknen. John Bainbridge i 6. kungliga stridsvagnsregementet (Royal Tank) minns: ”Alla var entusiastiska för träningen och använde även sin lediga tid till att öva och bli mer effektiva.”

Sir Percy Hobart var en ledande pansarförespråkare i brittiska armén som är mest känd för många av de specialiserade pansarfordon (Hobart’s Funnies) som deltog i invasionen av Normandie 1944. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Navigera i öken

Hobart hade flera mål förutom taktiska övningarna och förbättra ökenkännedomen. Han ville skapa förbandsanda och en division som kunde strida i öken, utnyttja terrängen och kanske det viktigaste att lära sig att överleva i den hårda miljön.  En mycket viktig del i utbildningen var ökennavigation, att lära sig hitta vägen. Hobart hade sina fiender och redan i november 1939 fick han lämna divisionen.

Brittiska lätta stridsvagnar Mark VIB från 7. pansardivisionen patrullerar i augusti 1940 i Nordafrika. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Den 16 februari 1940 blev divisionen 7. pansardivisionen och fick sin klassiska förbandssymbol ”Ökenråttan”, känd som jerboa. Senare kom den att förvanskas av en stabsofficer när divisionen återvände till England i slutet av 1943 så ökenråttan såg ut mer som en känguru. Stabsofficeren saknade förmodligen konstnärlig ådra.

Rommel anländer

Första striden för divisionen i Nordafrika var vid Sidi Barrani i december 1940 mot Mussolinis italienska styrkor. Sedan följde slag efter slag i Nordafrika som Bardia, Tobruk, Sidi Rezegh, Gazala, Alam el Halfa, el-Alamein under två och halvt års tid. Striderna mot de italienska förbanden hade varit en sak men pansargeneral Erwin Rommels tyska pansardivisioner var något helt annat. Just när Rommel började anfalla 1941 var brittiska 7. pansardivisionen i Kario för att återhämta sig. Men de blev snart tvungna att dra ut i fält igen.

Den brittiska stridsvagnen Crusader blev huvudvagn för de brittiska pansarstyrkorna från sommaren 1941 och fortfarande envisade britterna med att nita pansarplåten istället för att svetsa. Kanonen 2-pundaren hade en stor nackdel, ingen spränggranat. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Crusader var ingen succé

Sergeant Rick Hall minns hur divisionen fick nya Crusader-stridsvagnar och det fanns hopp att möta tyskarna på lika villkor men icke: ”Vår bestörtning är lätt att föreställa sig då vi upptäckte att fienden kunde bekämpa på betydligt längre avstånd än vi”.

Kanonen som Crusader hade var 2-pundaren (40 mm) och den hade en stor nackdel, inga spränggranater. Detta noterade tyskarna och utnyttjade detta genom att plötsligt retirera och britterna fortsatte förfölja och anfalla bara för att marschera rakt in en massa pansarvärn, tyska 5 cm Pak 38 pansarvärnskanoner. Utan spräng krävdes direktträff på de nedgrävda och välskyddade pjäserna.

Den tyska 5 cm Pak 38 pansarvärnskanonen hade inga problem att slå ut en Crusader-stridsvagn vid träff. Det var betydligt svårare för Crusader att slå ut pansarvärnspjäsen, 

Det var först när brittiska 8. armén fick sina amerikanska Sherman-vagnar under augusti 1942  inför el-Alamein som man kunde matcha vad tyskarna hade. USA hade valt 7,5 cm kanonen för sin utmärkta spränggranat. Crusader hade en fördel bättre rörlighet men den stora svagheten var kanonen, som även hade problem med härdat frontpansar på tyska Panzer III.

	Crusader Mark II	Sherman M4A1	Panzer III
Kanon	40 mm L/52	7,5 cm L/40	5 cm L/42 (L/60 senare)
Vikt	19 ton	30 ton	23 ton
Motor	340 hk	350 hk	300 hk

Divisionens organisation oktober 1942:

22. pansarbrigaden, 131. (Drottningens) motoriserade brigad, 11. hussar-regementet (spaning), 15. luftvärnsregementet och 65. pansarvärnsregementet.

Notera: artilleriregementena (bataljon i storlek) ingick som en del av  respektive brigad.

Samt 4. lätta pansarbrigaden var underställd divisionen. Den hade mycket lätta stridsvagnar därav namnet. 

Hitta rätt balans

Britterna försökte under lång tid hitta rätt balans och organisation för sina pansardivisioner.  De hade satsat på att ha bra med pansarvärn och luftvärn men balansen mellan stridsvagnar och infanteri hade varit ett problem. Den nya standarden blev en pansarbrigad, en infanteribrigad och ett spaningsregemente (bataljon). En pansarbrigad bestod av tre pansarregementen (bataljoner) och en infanteribataljon samt ett artilleriregemente med 24 artilleripjäser. Så 186 stridsvagnar, 18 eldunderstödsstridsvagnar (grövre kanon). Totalt hade divisionen 48 25 pdr-haubitsar. Väl utrustade med lätta pansarfordon, 134 Scout Cars (lätta pansarbilar) och 64 pansarbilar. Senare kom antal pansarbilar minska och spaningen fick olika stridsvagnar istället

Amerikanska Sherman-stridsvagnar gav britterna något det hade saknat. En stridsvagn som fungerade i strid. Inte världens bästa men den fungerade till skillnad mot många brittiska misslyckande stridsvagnar. På bilden 7. pansardivisionen i Italien oktober 1943. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Divisionen stred i Italien 1943, landsteg i Salerno och var kvar i Italien i stort sett året ut. Att strida i Italien var något helt annat,

”Det kunde inte ha varit en större kontrast till öknen. Vi pressade oss framåt, sprängda broar och leriga vingårdar orsakade mer förseningar än motstånd från fienden.”

 

Normandie 1944

Divisionen lämnade Italien för att förbereda sig för Normandie.  Divisionen kom att ha den nya brittiska Cromwell-stridsvagnen med 7,5 cm kanon som standardvagn i Normandie. Enda brittisk pansardivision som hade det. Cromwell var likvärdig med en vanlig Sherman. Dock som extra förstärkning för att kunna bättre bekämpa tysk pansar så hade varje pluton en organisation av 3 Cromwell och en Sherman Firefly med 17-pdr kanonen.

Brittiska 7. pansardivisionen i Normandie den 7 juni 1944. Här ses vi en Cromwell-stridsvagnen i täten som följs av Sherman Firefly. 22. pansarbrigaden på väg mot frontlinjen, Foto: Imperial War Museums (IWM)

Divisionens insats i Normandie är mest ihågkommen för Villers-Bocage där SS-pansarofficeren Michael Wittman med tunga Tigerstridsvagnar spred kaos och förstörelse bland divisionens förband. Korpral Harry Hopkins i 1.skyttebrigaden (brittiska 7. pansardivisionen) minns striderna i Villers-Bocage 13 juni 1944:

”Vi blev informerade att Brigaden skulle rycka fram snabbt genom terrängen till en plats som heter Villers-Bocage. Där skulle vi ta position på en kulle och hindra tysk pansar att ta sig igenom till Caen. När vi anlände till korsningen vid botten av kullen, försvann befäl iväg för en genomgång. Det var väldigt lugnt, nästan som en manöver. Någon gav order om korta avstånden och vi kopplade av i solen bredvid våra halvbandvagnar. Plötsligt var det en kraftfull smäll och fordonet längst fram gick upp i rök. Nästa fordon att ”brännas upp” var ett nästan längst bak och därigenom blockerades alla möjligheter till flykt. Förlusterna ökade då de andra fordonen förstördes. Tre i min sektion tillsammans med mig själv kröp längs ett dike och lyckades fly.”

Skräcken i Normandie, den tunga tyska stridsvagnen Tiger I. Vikt 57 ton och en 8,8 cm kanon L/56 som kunde utan problem skjuta sönder Cromwells och Shermans. Däremot fick den passa sig för Sherman Firefly som kunde bita tillbaka. Foto: Krigsarkivet. 

Divisionen stred sedan vidare i Europa till krigsslutet i maj 1945 fast divisionen anses att inte haft samma framåtanda i nordvästra Europa som den hade haft i Nordafrika.

I modern tid

Divisionen stod vakt mot Warszawapakten på 1950-talet i Västtyskland. Men brittiska armén började skära ner på antalet förband och 1958 lades 7. pansardivisionen ”Ökenråttorna” ned. Generalmajor Percy Hobart som hade format och satt sin prägel på divisionen gick bort året innan, 1957.

Vidare läsning: 

Robin Neillands: The Desert Rats. 7th Armoured Division 1940 – 1945. (London 1991)

Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick. Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003)

Wolf Heckmann: Rommels krig i Afrika. Ökenrävar mot ökenråttor. (Stockholm 2001)

Enkel jämförelse 1939 – infanteriregementen

 Infanteri under beredskapen

De flesta krigsmakter hade ett stort sett samma typ av organisation för sina infanteriregementen. Förenklat kan vi säga att ett regemente bestod av en stab med tre skyttebataljoner och därtill kopplat understöd i form av olika vapen för regementet.  Samma precis gällde sedan även för skyttebataljonerna, stab med tre skyttekompanier och därtill kopplat understöd i form av olika vapen för bataljonen.

Den svenska armén hade sina brister när kriget kom i september 1939. Vi hade kulsprutor och granatkastare till vårt infanteri men tyvärr var pansarvärnskanoner eftersatta. Foto: Försvarsstaben

Här följer en enkel jämförelse mellan ett tyskt infanteriregemente och ett svenskt infanteriregemente de första krigsåren under andra världskriget. Vid krigsutbrottet 1939 hade vi i Sverige en krigsorganisation för infanteriet som var i stort sett så här:

Enkel organisation 1937

Stab

(med luftvärnskulsprutepluton, kulsprutepluton, infanterikanontropp(=pansarvärn) och pionjärpluton

3 infanteribataljoner

Regementstross

Detta hade man tillgång till: 58 motorfordon, 280 kärror och 343 hästar.

Fortfarande var häst och gevär mycket viktiga för organisationen.  Personal var cirka 3 500 man. Motorfordon hade börjat införas men hade inte tagit över hästens roll som dragdjur. Ett infanteriregemente fått mer och mer understödsvapen, kulsprutegevär, kulsprutor, granatkastare och pansarvärnsvapen sedan första världskriget.

Kulsprutegevär var modellen

Ett svenskt regemente 1939 hade som tunga vapen 30 kulsprutor, 6 luftvärnskulsprutor, 15 8 cm granatkastare, 2 37 pansarvärnskanoner. En skyttegrupp på vid denna tid hade Gevär m/96 som standardvapnet och sedan fanns det ett kulsprutegevär per skyttegrupp.

Vi hade satsat på kulsprutegevär. Det var ett amerikanskt vapen, BAR (Browning Automatic Rifle), som togs fram i samband med första världskriget men kom att vara i tjänst långt efter det. USA verkar ha tagits sina ur tjänst på 1970-talet vilket vi tydligen även gjorde. Foto: Försvarstaben

Kulsprutor och granatkastare fanns på kompani respektive bataljonsnivå. Medan luftvärnskulsprutor och pansarvärnskanoner fanns på regementet. Vi kallade inledningsvis pansarvärnskanoner för infanterikanoner, dock 37 mm var lite svagt för en infanterikanon. Vi trodde ju att stridsvagnar inte skulle funka i Sverige så det fanns egentligen inget behov av pansarvärnskanoner.

De femton granatkastarna fördelades en per skyttekompani och sedan två grk direkt under bataljonschefen, alltså fem per bataljon. Kulsprutor där var det två per kompani och två på bataljon, alltså åtta per bataljon. Sedan hade regementschefen tillgång till kulsprutepluton med sex kulsprutor.

Det fanns olika projekt ingång som inte ännu hade nått ut, men var på gång.

Hur var det i Tyskland 1939?

De hade precis som vi tre bataljoner med understöd men hade stramat upp det i två understödskompanier.

Enkel organisation Tyskt infanteriregemente anno 1939

Regementsstab

3 infanteribataljoner

1 infanterikanonkompani

1 pansarvärnskompani

1 lätt underhållskompani

Notera, de trodde på stridsvagnar så regementet hade ett kompani med 12 37 mm pansarvärnskanoner. Sedan en annan viktig skillnad, deras infanterikanoner var infanterikanoner och inte förklädda pansarvärnskanoner. Det fanns 6 7,5 cm infanterikanoner och 2 tunga 15 cm infanterikanoner i kompaniet och hästar var dragdjur.

Strider i Warszawa 1939. Här ses en tysk infanterikanon 7,5 cm le IG18 rullas framåt längs gatan. Modellåret 18 är bara för att luras, den började produceras under 1930-talet. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Deras 7,5 cm infanterikanon var kortpipig kanon, 7,5 cm L/11, och pjäsen vägde 400 kg. Denna typ av flackbanevapen saknades i den svenska organisationen. Att kunna skjuta tyngre direkteld på motståndspunkter eller kulsprutevärn som stoppade upp framryckningen i anfallet (alltså idén och bakgrunden till stormkanonvagnen). Vi hade gott om granatkastare men tyvärr sker eldgivningen via övergradsbanor, vilket begränsar användningen.

Enhetskulsprutan ser dagens ljus

Hur var det med övriga vapen? Hästen och geväret var fortfarande mycket viktiga för tyskarna så där var ingen stor skillnad. Men de hade satsat på enhetskulsprutan MG 34, som fungerade både som lätt som tung. Det fanns en mängd olika lavetter och benstöd till MG 34 beroende på dess roll och funktion. Kulsprutan kunde använda både patronband som trummagasin, allt beroende på dess roll och funktion. Så en tysk skyttegrupp hade en lätt kulspruta istället för kulsprutegevär. Bättre för ihållande eld.

Enhetskulsprutan MG 34 med stativ. Du kunde ställa in stativet så kulsprutan svängde fram och tillbaka från vänster till höger. Brutalt men det var bara att mata på och meja. Foto: Paul Calwer

Lite hårda fakta: 3050 personal, 115 lätta kulsprutor, 36 tunga kulsprutor, 27 5 cm granatkastare, 18 8 cm granatkastare, 6 7,5 cm infanterikanoner, 2 15 cm infanterikanoner, 12 37 mm pansarvärnskanoner.  Fordon: 73 motorfordon, 47 motorcyklar, 210 vagnar och 600 hästar.

Enkel och lätt granatkastare

Fler hästar och fordon beror på fler tunga vapen, hästar var det primära dragdjuret. Observera de 27 5 cm granatkastare, ett lätt vapen, som kom snart att fasas ut då eldkraften var rätt så begränsad. Det var tänkt som ett mellansteg mellan skyttesoldatens handgranater och de tyngre 8 cm granatkastarna men verkan mot en nedgrävd fiende var mycket begränsad. Så det kom att försvinna.

Här kan vi se 47 mm granatkastare m/40 som började produceras under andra världskriget, Vi kom att producera en hel del då 1950 är registrerat att armén har 2083 i sina förråd. 47 mm svinggranat m/40 vägde 2,6 kg och hade endast 0,11 kg trotyl. Jämförelse Spränghandgranat m/56 har 0,19 kg trotyl. Foto: Försvarsstaben

Vi i Sverige hade sett denna trend av enklare och lättare granatkastare men vi var sena på tåget. Vår 47 mm granatkastare m/40 infördes under de första krigsåren, 27 per regemente. Så lagom till tyskarna började fasa ut sina.

Pansarvärnsgevär – en väg kantat med fiasko

Tyskarna var sena med sina pansarvärnsgevär. De tyska pansarvärnsgevär som togs fram byggde på den pansarbrytande gevärsammunitionen, 7,92 × 94 mm P318, som togs fram under 1930-talet. De kom att införas först under 1940 i stor skala, det skulle vara skyttekompaniernas pansarvärn. Tre vapen per kompani gjorde 27 på regementet. Tyskarna hann knappt införa sina pansarvärnsgevär innan de insåg att de var för veka. De fasades ut och skrotades.

Bofors 20 automatkanon m/40 var tänkt både som pansarvärn och luftvärn. Dock det var rollen som luftvärn som vapen kom att finnas under lång tid i krigsorganisationen. Brigadluftvärn under kalla kriget. Foto: Försvarsstaben

Vi i Sverige hade också haft en fiasko gällande pansarvärnsgevär, 8 mm pansarvärnsgevär m/40, men det var begränsat i som omfattning. Vi funderade på nya pansarvärnsgevär till infanteriet men hade inte kommit i mål ännu dock hade vi en annan lösning, vi kan kalla den slags enhetsautomatkanon. Bofors 20 automatkanon m/40 var tänkt både som pansarvärn och luftvärn.  Pjäsen själv vägde 42 kg. Vapnet hade ett 25-skotts trummagasin. Så med pansarvärnslavett blev det: 65 kg. Medan med luftvärnslavett: 300 kg. Initialt nio av dessa vapen till varje regemente. Så där slog vi tyskarna med hästlängder, men mot stridsvagnar var fortfarande vapnet för vekt. Dock vi fick luftvärn i våra infanteriregementen vars motsvarighet inte fanns hos tyskarna.

De hade eldkraft men vi hade luftvärn

Så 1939 tyskarna hade helt klart större eldkraft med sina infanterikanoner och bättre pansarvärnsförmåga jämfört med oss. Vi kom aldrig i kapp tyskarna vad gäller detta. Men med införandet av Bofors 20 automatkanon m/40 som luftvärn i våra regementen fick vi en förmåga att bekämpa stridsflygplan som inte alls fanns hos tyskarna, de hade endast luftvärnskulsprutor i sina regementen.

Vidare läsning:

Alex Buchner: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras! Svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991. (Stockholm 2015)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939­–1945. (Stockholm 2014)

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel jämförelse 1939 – artilleri

Svensk infanteridivision kontra tysk infanteridivision gällande artilleri

En svensk fördelning 1939 kan jämställas med en tysk infanteridivision. Så hur var det ställt med artilleriet?

Det svenska artilleriet hade sedan Försvarsbeslutet 1925 inte förnyats nämnvärt innan andra världskriget bröt ut. Vi hade föråldrade pjäser som 15 cm positionshaubits m/06, som syns på bilden. Foto: Krigsarkivet. 

Det svenska artilleriet hade drabbats hårt av det som hände 1925. Tre regementen försvann, Upplands artilleriregemente som nyss satts upp lades ner medan Karlsborgs fick fokusera på luftvärn istället.  Samtidigt som Smålands artilleriregemente slogs samman med Positionsartilleriregementet till Smålands arméartilleriregemente (A 6).

Lista över fredsförbanden 1939

Svea artilleriregemente (A 1) – Stockholm

Göta artilleriregemente (A 2) – Göteborg

Wendes artilleriregemente (A 3) – Kristianstad

Norrlands artilleriregemente (A 4) – Östersund

Norrbottens artillerikår (A 5) – Boden

Smålands arméartilleriregemente (A 6) – Jönköping

Gotlands artillerikår (A 7) – Visby

Bodens artilleriregemente (A 8) – Boden

Så sett till antal regementen verkar beslutet 1925 inte varit så farligt. Men antal kompanier i fred minskade från 90 till 48. Alltså i praktiken en halvering. Sedan var nyanskaffning av artilleri inte speciellt prioriterat under de kommande åren, så det såg inte bra ut 1939.

Vi hade fortfarande många 7,5 cm kanoner i tjänst inom artilleriet. Visserligen hade en del av modifierats och förbättrats som kanonen på bilden, 7,5 cm kanon m/02-33. Dock det var för lätt pjäs att ha i ett fördelningsartilleriregemente. Foto: Krigsarkivet.

Standardorganisation 1939 för ett fördelningsartilleriregemente

I. divisionen: 3 batterier med vardera 4 7,5 cm kanon m/02

II. divisionen: 3 batterier med vardera 4 7,5 cm kanon m/02-33

III. divisionen: 3 batterier med vardera 4 10,5 cm haubits m/10

IV. divisionen: 2 batterier med vardera 4 15 cm positionshaubits m/06

44 pjäser men notera modellåren, inte speciellt moderna, huvudsak ett arv från första världskriget.  Sedan räckvidden för pjäserna var inte speciellt lysande, 7,5 cm kanon m/02 – 5,5 km, 7,5 cm kanon m/02-33 – 10 km, 10,5 cm haubits m/10 – 5,8 km och slutligen 15 cm positionshaubits m/06 – 8 km.

A7 på Gotland inleder motorisering av artilleriet. Pjäserna är gjorda för att dras efter hästar och klarar inte av de högre hastigheterna så de lastas på flaket istället för att dras efter lastbilen.  Foto: Försvarsstaben

Arméns hela bestånd av haubitsar var pjäser från tiden för första världskriget, Inga av dessa var anpassade för att dras efter motorfordon, åtminstone inte med hastigheter över 10 km /tim. Transportanordning m/34 fanns för 15 cm positionshaubits m/06 vid transport efter motorfordon och övriga pjästyper kunde lastas på enkla låga släpkärror men det förekom också för lättare pjäser: lastbilsburen med pjäserna på flaket. En orsak till detta var att hjulaxlarna på de äldre pjäserna gick varma vid högre hastigheter än hästens.

Tyskt artilleri 1939

Hur var det med tyskarna? Deras huvudpjäser för infanteriets artilleri var 10,5 cm le FH 18 haubits och 15 cm sFH 18 haubits. Modellåret 18 för respektive pjäs var kamouflage, båda pjäserna sattes i produktion i början 1930-talet. Ett artilleriregemente i en tysk infanteridivision skulle ha tre bataljoner med vardera 12 lätta 10,5 cm haubitsar och en tung bataljon med 12 15 cm haubitsar. Totalt 48 pjäser, inte så mycket mer men tittar vi på pjäserna kommer en helt annan bild fram.

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Det tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så pjäsen på bilden tillhör de tyska pansartrupperna. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Räckvidden för de tyska pjäserna var något helt annat, 10,5 cm – 10,7 km medan för 15 cm – 13,3 km. Sedan blev det givetvis tyngre eld för tyskarna då en granat till en 10,5 cm haubits väger nästan 15 kg medan för en svensk 7,5 cm kanon runt 6 kg.

En tung 15 cm sFH18 med dragdjur 1944. Hästen kom ha stor betydelse som dragdjur i tyska krigsmakten under hela andra världskriget. Foto: Kurt Heimann

Vi förbättrade oss

En sak vi gjorde för att förbättra det svenska artilleriet var faktiskt att beställa 10,5 cm le FH 18 haubits från Tyskland. Första beställning blev 24 pjäser, 10,5 cm haubits m/39.  Det blev totalt 142 pjäser i tre omgångar (24 – 1939, 8 – 1940 och 110 – 1942).

En annan lösning blev Bofors. Företaget hade stor produktion och det fanns flera exportbeställningar som stoppades 1940. Istället för att utveckla nya pjäser utnyttjades det faktum att Bofors hade utvecklat en 7,5 cm fältkanon för Argentina och 10,5 cm fälthaubits för Siam, Helt enkelt deras produktionsserier förlängdes och pjäserna som producerades kom att tas i tjänst som 7,5 cm kanon m/40 (räckvidd 15 km) och 10,5 cm haubits m/40 (räckvidd 13,7 km). Av den förstnämnda blev det 64 pjäser av olika typer medan av haubitsen hela 242 pjäser.

Hästar som dragdjur var viktiga svenska artilleriet under hela andra världskriget. Även om fördelningsartilleri fick nya pjäser så kom hästen vara kvar i tjänst. Motoriseringen hade påbörjats men vi hade under beredskapsåren inte möjlighet att gå hela vägen. Foto: Krigsarkivet.

I vilket fall vårt fördelningsartilleri var kraftigt eftersatt 1939 jämfört med Tyskland men det kom att åtgärdas under de första beredskapsåren genom nyanskaffning både genom import och inhemsk produktion.

Vidare läsning:

Alex Buchner: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Jan Anshelm (red): Det svenska artilleriet 1794 – 1994. (Stockholm 1994)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html