Tyskt luftvärn under andra världskriget

Bly i luften?

Tyska luftvärnskanonvagnar under andra världskriget

Det tyska luftvärnet inom tyska armén 1939 var eftersatt. Då luftvärnet egentligen föll under flygvapnet.  De tyska infanteridivisioner hade enligt organisationen inte en enda luftvärnsautomatkanon eller för den delen tyngre pjäser. Vad de hade var kulsprutor. Medan pansardivisioner hade 12 stycken 20 mm automatkanoner som hade halvbandvagnar som dragfordon.  Landsverk hade redan på 1930-talet tagit fram luftvärnskanonvagnar med 40 mm akan men för Wehrmacht dröjde det till hösten 1943 när första beställningen kom på luftvärnskanonvagnar.

Det allierade attackflyget var sommaren 1944 en plåga för tyska förband. Fint väder innebar alla tyska större förbandsförflyttningar riskerade att bli anfallna av attackflyg. På bilden en raket på väg mot tyskarna på vägen. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Det började ganska snart monteras luftvärnsautomatkanoner på obepansrade halvbandvagnar. Det fanns med enkel 20 mm eller 37 mm monterade eller fyrlingen med 4 stycken 20 mm akan. Dock mycket gick till självständiga Luftwaffeförband inledningsvis. Inför operation Barbarossa hade pansardivisionerna ett lv-kompani i sin pansarvärnsbataljon. Detta kompani hade ofta 8 stycken Sd. Kfz 10/4 och 2 stycken Sd. Kfz 7/1 (se nedan). Alltså akan monterade på obepansrade halvbandvagnar.

Det tog tid för tyskarna att skapa riktigt mobilt bepansrat luftvärn. I början blev halvbandvagnar Sd. Kfz. 10/4 med 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 30. Här från Frankrike 1940. Men snart visade det sig att en 20 mm akan var egentligen för svagt. Effekten mot attackflyg var inte tillräcklig, träff var ingen garanti för att planet blev nedskjutet. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-055-1572-30/Scweizer /CC-By-SA 3.0

Luftvärnshalvbandvagnar

Sd. Kfz 10/4 – 20 mm akan Flak 30

Sd- Kfz 10/5 – 20 mm akan Flak 38, från 1943, totalt 610 byggda 10/4 & 10/5

Sd. Kfz 6/2 – 37 mm akan, 339 byggda, främst för Luftwaffe

Sd. Kfz 7/1 – 4 x 20 mm akan, 319 byggda

Sd. Kfz 7/2 – 37 mm akan, 123 byggda

Det blev även lättare bepansrade versioner av Sd. Kfz 10/5, Sd. Kfz 7/1 och Sd. Kfz 7/2, där främst hytten fick lättare pansar. Men fortfarande stod luftvärnsautomatkanoner på en öppen plattform.  Även enklare pansar kunde monteras vid kylaren. 

Här en modernare variant, lätt bepansrad halvbandvagn Sd. Kfz. 10/5 med 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 38 från sent 1943. 20 mm akan fungerade även utmärkt mot markmål och lättare fordon. Dock fortfarande för svagt mot attackflyg. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-665-6823-11/Rheinländer /CC-By-SA 3.0

Äntligen Flakpanzer

Den första riktiga luftvärnskanonvagnen i Wehrmacht blev Flakpanzer 38 (t) som var ombyggda Panzer 38 (t) som fick en 20 mm akan. Alltså Panzer 38 (t) motsvarar vår stridsvagn m/41.

Tysklands första riktiga luftvärnskanonvagn som kom 1943 hade fortfarande 20 mm luftvärnsautomatkanon, Flakpanzer 38 (t). De började produceras 1943 och byggde på ett Panzer 38 (t)-chassi. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Ordern var på 150 vagnar, inget stort antal och beväpningen för vek. Den började levereras i november 1943. Det var först 1944 som tyskarna kom att få ett större antal luftvärnskanonvagnar.  

Brittiska jaktattack Hawker Typhoon. Den brittiska kungen George VI inspekterar. Notera raketerna som sitter under vingarna. Åtta raketer var normalt men dessa hade inte speciellt hög precision utan det var snarare yttäckande vapen. Varje Typhoon hade 4 stycken 20 mm automatkanoner. Så tänk själv om mellan 8 till 12 av dessa plan kom nedsvepande mot din position och avfyrande raketer och kanonerna spydde ut bly. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Först ut var fordonet som kallades Möbelwagen (Korrekt namn: 3.7 cm Flak auf Fahrgestell Panzerkampfwagen IV), och här kom det blir 240 vagnar. Den hade 37 mm automatkanon och sidorna på fordonet fälldes ner så luftvärnspjäsen stod på en förhöjd och öppen plattform. Den började produceras i mars 1944.

Möbelwagen med 37 mm luftvärnskanon hade eldkraft men plattformen var öppen, väggarna fälldes ner under strid. Produktionen satte igång i början av 1944.  

Därefter kom Wirbelwind med 4 stycken 20 mm akan på Panzer IV-chassis men dessa kom först i juli 1944. Färre än hundra ställdes i ordning. Det visade att en 37 mm funkade bättre än 4 stycken 20 mm akan så Ostwind började byggas (alltså en Wirbelwind med 37:a istället).  

Två utslagna luftvärnskanonvagnar Wirbelwinds i nära Houffalize i Ardennerna i början av januari 1945. Förmodligen från 116. pansardivisionen. Foto: US Air Force

Typer som beställdes

Namn	Chassi	Beväpning	Vikt	Antal
Flakpanzer 38(t)	Panzer 38(t)	20 mm akan	9,8 ton	141
Möbelwagen	Panzer IV	37 mm akan	24 ton	240
Wirbelwind	Panzer IV	4 x 20 mm akan	22 ton	100?
Ostwind	Panzer IV	37 mm akan	25 ton	44
Kugelblitz	Panzer IV	2 x 30 mm akan	23 ton	5

 Kugelblitz där hann bara fem protyper att byggas innan kriget tog slut 1945.  Den hade ett fullt slutet, vridbart bolltorn av oscillerande typ. Beväpningen bestod av två 30 mm MK 103, som bland annat användes av attackplanet Henschel HS-129 B-1 för att bekämpa markmål som pansarfordon.

 

Tyskarna hade egentligen allt sedan flera år och de kunde ha börjat producera luftvärnskanonvagnar redan innan andra världskriget bröt ut. Det dröjde ända tills fan redan var på väggen, alltså sent 1943, innan de satte igång. 

Vidare läsning:

P-Chamberlain & H.Doyle: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. (London 1978)

Walter J. Spielberger: Panzer IV und seine Abarten. (Stuttgart 2019)

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Östfronten 1943 under andra världskriget

 Myten om Kursk – det tyska pansarets svanesång       

Slaget om Kursk är en gigantisk kraftmätning, drygt 2 miljoner man och nästan 6 000 stridsvagnar och stormkanoner var redo att drabba samman den 5 juli 1943. Tyskarna hade två anfallsgrupperingar som skulle anfalla mot Kursk och skära sovjetiska förband i Kursk-bågen. Det tyska överkommandot hoppades därigenom slå ut ett stort antal sovjetiska förband i ett enormt inringningslag som tyska styrkor hade gjort sommaren 1941 och sommaren 1942.

Den sovjetiska stridsvagnen T-34:an blev en symbol för Röda armén under kriget. Drygt 57 000 vagnar producerades fram till juni 1945 och den fortsatte även i produktion några år efter kriget. När tyskarna anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 fanns det drygt 1 200 vagnar att tillgå men alla var inte redo för fronten. Den nya vagnen var revolutionerande med sitt lutande pansar och sina breda band och faktiskt stora kanon, 7,6 cm, för 1941 jämfört med vad motståndarna hade.  Men redan sommaren 1942 tyskarna vagnar som kunde matcha denna utan problem. På bilden här syns förarens lucka tydligt. Foto: Wikipedia Commons

Men Röda armén hade lärt sig, starka styrkor var redo i flera försvarslinjer med stora mineringar, ca en miljon minor var nedgrävda, för försvar av Kursk-området samtidigt som det fanns en stor reserv på en halv miljon man med 1 500 stridsvagnar och stormkanoner längre bak.  Denna sommar planerade det sovjetiska överkommandot att först möta den tyska sommaroffensiven och därefter själva gå över till offensiven längs hela centrala och södra frontsektorn på östfronten.

 

Den tyska stridsvagnen Panzer IV togs fram för att fungera som understödsvagnsvagn i pansarregementena. De första versionerna av vagnen var beväpnad med en kort 7,5 cm som hade begränsad pansarbrytande förmåga men kunde avfyra en betydligt tyngre spränggranat än övriga vagnar i pansarregementet. Sedan sommaren 1942 gällde följande för Panzer IV, en lång 7,5 cm L/43 kanon (senare L/48) och bättre pansarskydd och ny huvudvagn för tyskarna. Det var en vagn som faktiskt var aningen bättre än T-34:an. Drygt 700 stridsvagnar av typ Panzer IV fanns vid Kursk. På bilden en Panzer IV G avancerar framåt. Längst fram i bild en bepansrad halvbandvagn, Sd.Kfz. 251. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0596-12/Dieck/CC-By-SA 3.0

Förlustkvot på ett till fyra

Det tyska anfallet har ibland beskrivit som det tyska pansarets svanesång då de angrep rakt in i de sovjetiska försvarsställningarna med stridsvagnsminor, pansarvärnskanoner och stridsvagnar.  Det tyska anfallet kostade cirka 300 totalförstörda stridsvagnar och stormkanoner under första halvan av juli medan under hela juli och augusti på östfronten var totalen drygt 1 300.  Det kan inte anses som en katastrof.  Se tyska produktionssiffror gällande de vanligaste modellerna nedan.

Tabell över tysk produktion för Panzer III, Panzer IV, Panther och Stug III

	1940	1941	1942	1943	1944
Panzer III	1 030	1709	2 607	560	193
Panzer IV	280	480	994	3 023	3 454
Panther	0	0	0	1 848	3 777
Stug III	192	540	824	3 225	4 752

 

Det ger månandsnitt 1943 av 721 vagnar per månad, så fortfarande är produktionen större än vad som förlorades på HELA östfronten under juli och augusti 1943. Så Kursk kostade vagnar men det var definitivt inte tyska pansarets svanesång.

Lätta stridsvagnar T-60 och T-70 fanns i de sovjetiska förbanden vid Kursk. Precis som de flesta lätta stridsvagnar hade dessa vagnar, svagt pansarskydd och kanoner med mindre kaliber, vilket gjorde de mindre lämpliga i pansarstrid.  Stridsuppgifter var infanteriunderstöd och spaning. Totalt tillverkade Sovjetunionen nästan 15 000 vagnar av dessa två vagntyper under åren 1941–1943. På bilden i mitten står utslagna lätta stridsvagnar T-60 omgiven av utslagna medeltunga T-34:or. Foto: Fortepan- ID 12204

Däremot var slaget om Kursk, som enligt rysk historieskrivning inleddes den 5 juli och slutade den 23 augusti, en katastrof för de sovjetiska pansartrupperna, drygt 6 000 stridsvagnar och stormkanoner totalförstördes vid Kursk.  Det ger 121 vagnar för varje dag som slaget pågick som totalförlust.  Enbart pansarförlusterna under Kursk var högre än vad som tillverkades under hela tredje kvartalet 1943.  De sovjetiska de totala förlusterna under de två sommarmånader (alltså ca 17% av året) motsvarar nästan 30% av årsproduktionen 1943 av stridsvagnar och stormkanonvagnar. Alltså de gick back.

Den enorma skillnaden i förluster av pansarfordon kom också speglas i viss mån i manskapsförluster, för varje tysk förlust, stupad, sårad och saknad, under slaget om Kursk från 5 juli till 23 augusti 1943 kom Röda armén att ha drygt fyra förluster, alltså fyra sovjetiska för varje tysk.

 

Under andra världskriget tillverkades ett stort antal olika typer av stridsvagnar men nästan ingen annan vagn har uppnått samma ryktbarhet som den tunga tyska stridsvagnen Tiger. Vagnens främsta egenskaper var eld och skydd. Däremot var inte rörelse en egenskap som får en att tänka på Tigervagnen. Totalt hade de anfallande tyska förbanden i norr och söder vid Kursk tillgång till 146 tunga Tigrar fördelade på tio kompanier. Den tyske pansargeneralen Heinz Guderian förespråkade kraftsamling, Schwerpunkt, vilket tyskarna inte gjorde då Tigervagnarna var fördelade på fyra olika anfallskårer, en i norr och tre i söder. På bilden en Tiger som tillhör SS-divisionen ”Das Reich”. Foto: NARA

Som en skjutbana

En vanlig myt om slaget var att mötet mellan II. SS-pansarkåren och sovjetiska 5. gardesstridsvagnsarmén vid Prochorovka den 12 juli 1943 var slagets klimax.  Det var en gigantisk stridsvagnsdrabbning. Beroende på hur stridsområdet runt Prochorokva avgränsas geografiskt styr storleken av drabbning, från 1 000 stridsvagnar och stormkanoner till 1 300.  Nu slutade tyskarna inte anfalla i söder efter den 12 juli utan fortsatte fram till 17 juli när order anlände från Berlin att avbryta.  Och förlusterna vid Prochorovka var inte alls lika stora för båda sidor utan det hela verkade ha varit en skjutbana för SS-pansaret. Från den 12 juli till den 16 juli förlorade SS-pansarkåren 17 vagnar som totalförluster medan 5. gardesstridsvagnsarmén 334 totalförstörda vagnar. Dock inte bara i strid med Waffen-SS utan även tyska III. pansarkåren.

Ferdinand var en tung tysk pansarvärnskanonvagn, vikt 65 ton, som användes för första gången vid slaget om Kursk sommaren 1943. Vagnen var en restprodukt eftersom man hade 90 Tiger-chassis av Porschemodell som man valde att bygga om till pansarvärnskanonvagnar. Vagnen beväpnades med en lång 8,8 cm kanon (88 L/71) och kunde slå igenom alla sovjetiska stridsvagnars pansar vid träff. Vagnen är även känd som Elefant, senare efter ombyggnad. Alla 90 vagnar skickas för att delta i Kursk.  Ferdinands vid Kursk ingick i tyskarnas norra anfall och totalt förlorades 39 vagnar under julimånad men en tysk uppskattning pekar på att varje Elefant som blev en totalförlust förlorade Röda armén i snitt femton stridsvagnar.

Tunga bestar till anfall

Något annat som ofta överdrivs i samband med slaget är de nya tyska stridsvagnarna Tiger och Panther samt den tunga pansarvärnskanonvagnen Ferdinand (senare Elefant). Men de var få till antalet. Tyskarna hade nästan 2 500 stridsvagnar och stormkanonvagnar där dessa tunga bestar stod för drygt 430 vagnar.  Inte ens var femte vagn.

Panther fanns bara hos anfallsstyrkan i söder medan Ferdinand fanns bara i norr medan Tigrar fanns både i norr (1/3) och söder (2/3).  Så de tyska pansartrupperna stred i huvudsak med Panzer III, Panzer IV och Stug III mot sovjetiska T-34 med 7,6 cm kanon. De sovjetiska stormkanonerna (SU-122 och SU-152) och tunga stridsvagnar (KV-1) var få till antalet. Den tunga KV-vagnen som hade orsakat tyskarna stora bekymmer 1941 fanns endast drygt 200 vagnar vid Kursk. Den långa tyska 7,5 cm kanonen som nu fanns i tyska medeltunga stridsvagnar, stormkanoner och pansarvärnskanonvagnar hade inga större problem att slå ut den tunga KV-vagnen vid träff om stridsavståndet understeg 800-1000 meter.

En ny lättare version av KV hade tagits fram, KV-1S, där bokstaven S står för skorostnoj, snabb. Vagnen hade drygt fem ton lägre vikt och ett nytt kraftsystem för att öka vagnens rörlighet och tillförlitlighet. KV-1S producerades från augusti 1942 till april 1943 då KV-vagnen togs ur produktion. Den lättare vikten med mindre pansarskydd kom samtidigt som det tyska pansarvapnet fick allt bättre pansarvärnsförmåga med sina nya långa 7,5 cm kanoner. Detta eliminerade KV-vagnens enda fördel kontra T-34:an, ett mycket bra skydd mot fientlig eld. Drygt 200 KV-vagnar var på plats den 4 juli 1943. På bilden här syns tydligt det mer rundformade tornet på KV-1S. Tidigare modeller har mer kantiga former. Foto: RIA Novosti

För få soldater

Sedan brukar Kursk beskrivas en avgörande drabbning för krigets utgång. En vändpunkt i kriget. Men när slaget om Kursk utkämpades var det inte längre fråga om Tyskland skulle förlora kriget utan frågan var snarare när.  Tysklands huvudmotståndare var Storbritannien, Sovjet och USA och alla tre hade stora styrkor i fält där Röda armén dominerade. Det var ett krig där kvantitet fällde avgörande och Tyskland hade egentligen för få soldater, pansarfordon, stridsflygplan och krigsfartyg för att slåss mot alla dessa tre samtidigt som de allierade inte gjorde några grova misstag längre.

 

Tysklands nya medeltunga vagn Panther D gjorde debut vid Kursk. Den sattes in med tyska 4. Pansararmén initialt- Vagnen var fortfarande behäftad med ett antal barnsjukdomar och många vagnar föll bort på grund av tekniska problem. Det fanns två bataljoner, 51. och 52., vardera 96 vagnar. Sedan fanns ett antal stabsvagnar för 39. pansarregementet. Totalt 200 Panther sattes den 5 juli 1943. 

Ett av de största

Men trots vad som nämnts tidigare så var slaget om Kursk en enorm framgång för Röda armén, för detta var första gången som man hade stått emot en tysk sommaroffensiv, visserligen hade striderna kring Kursk kostat enormt, deras pansarvapen hade förlorat enormt med pansarfordon men det var tyskarna som nu var under press. De hade inte lyckats knäcka det sovjetiska försvaret vid Kursk samtidigt andra fronter drog resurser. Initiativet låg nu hos Röda Armén. Stad efter stad tvingades tyskarna att lämna på östfronten och fortsätta retirera vidare västerut. De sovjetiska styrkorna fortsatte att trycka tyskarna bakåt dock till ett mycket högt pris, andra halvåret 1943 var en av de mest förlustrika perioder för Röda Armén under kriget. Det kan vara vanskligt att välja ut ett enda slag som avgörande för utgången av ett sex år långt världskrig. Men slaget om Kursk är definitivt ett av de största slagen under andra världskriget.

 

Vidare läsning:

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Anders Frankson & Niklas Zetterling: Slaget om Kursk. Historiens största pansarslag. (Stockholm 2002)

Niklas Zetterling & Anders Frankson: Kursk 1943. A Statistical Analysis. (London 2000)

Roman Töppel: Kursk 1943. De grösste Schlacht des Zweiten Weltkriegs. (Paderborn 2017)

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Vill du läsa om hur sovjetiska stridsvagnsbrigader utvecklades under kriget:

Sovjetiska stridsvagnsbrigader under andra världskriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Pansar under kalla kriget

 

Stridsvagnar i Koreakriget – T-34 mot Chaffee och Pershing

Nordkoreanska armén hade ungefär 270 sovjetiska T-34:or med 8,5 cm kanoner och ett mindre antal T-34/76 och lätta stormkanonvagnar Su-76 när den inledde sin invasion av Sydkorea den 25 juni 1950.

När Koreakriget inleddes i juni 1950 hade varken Sydkorea eller USA särskilt många vapen på plats som kunde bekämpa de nordkoreanska T-34/85, men efter tag kom allt fler vapen och de amerikanska soldaterna kunde undersöka utslagna vagnar som på bilden. Foto: US Army

Den sydkoreanska armén däremot hade inte en enda stridsvagn. Dessutom hade Sydkorea inget bra pansarvärn, endast 37 mm kanoner och äldre Bazookas (med 6 cm kaliber). Det var inga vapen som kunde slå ut en T-34 frontalt. Någon amerikansk trupp fanns inte på plats; de sista soldaterna hade lämnat våren 1949. Så det var pansar mot infanteri.

En lätt M24 Chaffee från amerikanska 24. infanteridivisionen på väg fram till fronten. Denna stridsvagn var egentligen inte tänkt att ta sig an T-34/85, men det var den enda amerikanska stridsvagnstypen på plats inledningsvis. Foto: NARA

Bara lätta vagnar

De stridsvagnar USA hade tillgängliga att förstärka med på kort varsel var lätta stridsvagnar av typen M24 Chaffee, som fanns i Japan. Chaffee hade en 7,5 cm kanon L/39. Vi kan jämföra med tyskarna som standard hade haft 7,5 cm L/48, alltså det var ingen bra kanon att bekämpa T-34:or med.  Inga tyngre vagnar fanns bland de amerikanska förbanden i Japan, eftersom man ansåg att tyngre vagnar skulle ha problem med japanska vägar och broar.

 

Stridsvagn	Vikt	Eldrör
T-34 / 85	32 ton	8,5 cm L/54,6
M24 Chaffee	18,4 ton	7,5 cm L/39
M4A3E8 Sherman	30,2 ton	7,6 cm L/52
M26 Pershing	41,9 ton	9 cm L/53

 

Nordkoreansk supervagn

M24 Chaffee skickades över till krigets Korea, men de första striderna med nordkoreanska T-34/85 i juli 1950 var mindre lyckade. Dessutom hade nyare 9 cm Bazookas anlänt från USA, men det hjälpte inte heller. Rykten började uppstå om att T-34/85 var en superstridsvagn. Men det blev inte långvarigt då USA fixade logistiken.

Allt eftersom Koreakriget fortlöpte kom USA att kunna sätta in allt fler M26 Pershing-stridsvagnar med 9 cm kanon i kriget. Dessa vagnar hade inga problem med T-34/85, utan de kunde bekämpa dem med god effekt. Foto: US Army

Man tager var man haver

USA letade med ljus och lykta efter pansarförband som kunde skickas till Korea. I Japan aktiverades en pansarbataljon som fick Sherman-stridsvagnar, medan det i USA fanns endast tre pansarbataljoner som var redo för strid. Det har ju skett en avsevärd nedrustning efter 1945.

Alla tre skeppades från USA den 23 juli och anlände till Pusan den 7 augusti. Man hittade även i ett förråd i Japan tre M26 Pershing-stridsvagnar som visserligen var i dåligt skick men ändå gjordes i ordning och skeppades till Korea.

Amerikanska Douglas AD-4 Skyraiders anfaller markmål under Koreakriget. Detta försvårade för nordkoreanerna att förflytta sina förband under dagtid. Foto: US Navy

Bråttom till fronten

Pershingvagnarna bemannades med M24 Chaffee-besättningar, som snabbt fick skola om sig. Vagnarna fungerade inte till etthundra procent, men skickades ändå till frontlinjen så snabbt det gick. Resultatet blev att samtliga gick förlorade vid ett nordkoreanskt genombrott bara några dagar senare.

Då fanns inga tyngre amerikanska vagnar kvar i Korea efter denna förlust, men under augusti skulle nya vagnar anlända – både från armén och marinkåren.

Två nordkoreanska T-34/85 som slagits ut vid Naktong Bulge. Det är amerikanskt flyg som varit framme. Foto: US Army

Marinkåren löser problemen

Under första slaget vid Naktong Bulge i augusti 1950 kom marinkåren att sätta in M26 Pershing i strid. Det hade inte varit enkelt att få dit dem. Stridsvagnskompaniet var egentligen utbildat på Sherman, men fick M26 Pershing – och en dags träning med två skott!

För att göra än värre så hade de råkat ut för en olycka under transporten till Korea. Lastrummet fylldes med 1,5 meter saltvatten och skadade 14 stridsvagnar och ammunition. Lyckligtvis gick det att snabbt reparera 12 av dem och kort därefter även de sista två.

Amerikanska M46 Patton från 6. pansarbataljonen med sina berömda Tigermålningar på vagnarna. USA kom totalt under 1950 efter krigsutbrottet, alltså under sex månader, att frakta 1 326 stridsvagnar till Korea. Av dessa var 200 av typ M46 Patton. Foto: US Army

Ännu mer pansar kommer

Under augusti anlände pansarbataljon efter pansarbataljon. Det var M4 Sherman, M26 Pershing och en bataljon med M46 Patton. Så i slutet av augusti fanns cirka 400 amerikanska medeltunga stridsvagnar i Korea på plats och fler var på väg.  Nordkoreanska T-34/85-stridsvagnar levde nu farligt.

M4 Sherman-vagnarna var i huvudsak M4A3(76)W HVSS, även känd som M4A3E8. Det var Sherman med lång 7,6 cm kanon (L/52), bättre fjädring och bättre pansarskydd. Både M26 och M46 hade däremot långa 9 cm kanoner.  Ryktet om T-34/85 som superstridsvagn hade försvunnit så fort amerikanska medeltunga vagnar anlände och sattes in i strid.

Centurion anlände också

Brittiska 8th King's Royal Irish Hussars anlände till Pusan först i november 1950 utrustade med Centurion Mark III (som vi i Sverige tog i tjänst som Stridsvagn 81). Även C-skvadronen i brittiska 7. stridsvagnsregemente anlände, fast den var utrustad med Churchill Mark VIII. Senare tillkom även Cromwell-vagnar.

Så Nordkorea hade ett kort fönster där deras stridsvagnar kunde briljera men det stängdes snabbt. Kriget tog sedan en annan utveckling när Kina i oktober 1950 blandade sig i.

Vidare läsning:

Artur Szulc: Koreakriget. (Lund 2019)

Max Hastings: The Korean War – An Epic conflict 1950–1953. (New York 1987)

Steven J. Zaloga: M24 Chaffee Light Tank 1943–1985. (Oxford 2003)

Läs mer om pansar och Fulda Gap under kalla kriget:

Sovjetisk pansaroffensiv och försvaret av Fulda Gap

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne under kalla kriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Den tyska offensiven mot Moskva

 

Slaget om Borodino 1941

Tyskarna hade slagit sönder Röda arméns första försvarslinjer framför mot Moskva och var nu på väg mot Mozjasklinjen samtidigt som det fina höstvädret hade övergått till något helt annat, höstregnen gjorde att säsongen med rasputitsa inleddes. 

Den sovjetiska försvarslinjen, Mozjasklinjen, i mitten av oktober 1941. Från Niklas och min bok: Hitlers första nederlag, offensiven mot Moskva 1941. (Norstedts, Stockholm 2011)

Armégrupp Mitts tyska 4.armén genomförde framgångsrika anfall mot Mozjasklinjens centrala delar under perioden 13 till 19 oktober 1941, inte minst städerna Malojaroslavets och Mozjajsk, väster om Moskva. De mycket besvärliga väderförhållandena gjorde att tillgången på ammunition för artilleriet var knapp, samtidigt som den leriga terrängen nedsatte rörligheten för anfallsstyrkorna. 

Trots det slog tyskarna upp ett stort hål i Mozjajsklinjen i området kring Malojaroslavets. Även längre norrut, där Pansargrupp 4 anföll med XXXX. pansarkåren, bröt tyskarna igenom Mozjajsklinjen, längs den stora landsvägen från Vjasma till Moskva.

Tyskarnas offensiv mot Moskva fick ny fart i månadsskiftet september / oktober 1941. Nu valde tyskarna att koncentrera tre pansargrupper för anfallet. Så 4. pansargruppen som tidigare sattes in mot Leningrad hade nu Moskva som mål istället. På bilden tyskt infanteri med sin pansarvärnskanon. Foto: NARA

Sovjetiska förstärkningar anländer

Striderna på den sistnämnda sektorn var oväntat hårda och pågick under flera dagar, vilket berodde på att sovjetiska förstärkningar anlände till området där Pansargrupp 4 anföll. Generalmajor Dmitrij Leljusjenko anlände med sina medarbetare från 1. gardeskyttekåren för att ta befälet över sovjetiska 5. armén vid Mozjajsk, granne med det klassiska slagfältet Borodino (Napoleon mot Kutuzov 1812), där han togs emot av överste Semen Bogdanov som dittills hade haft ansvaret. Bogdanov var precis som Leljusjenko pansarofficer i grunden.

Efter tyskarna inledande framgångar under operation Taifun, anfallet mot Moskva, försökte Röda armén skapa en ny försvarslinje, Mozjasklinjen. Denna linje kom snart under attack från tyskarna och sakta med säkert började den krackelera. 

På plats vid Mozjajsk fanns sovjetiska 32. skyttedivisionen, som anlänt från Fjärran Östern. Divisionen hade närmare 15 000 man organiserade efter förkrigsmodellen. Alltså en full stark division. Men vad som var viktigare var att denna division bestod av veteraner. De hade redan deltagit i strider i Fjärran Östern. Ungefär 1 700 av divisionens personal bar ordnar eller medaljer vunna i strid.

Tyska infanterister inspekterar en utslagen T-34:a. Det tyska infanteriets pansarvärnskanon 37mm Pak 36 var otillräcklig mot denna typ av stridsvagn. Det fanns nya på gång men hade inte prioriterats inför operation Barbarossa sommaren 1941. Foto: Waralbum.ru

I striderna om Mozjajsk kom 5. armén att totalt ha fyra stridsvagnsbrigader i strid. Sammanlagt kom dessa fyra brigader att sätta in 244 stridsvagnar vid fronten där nästan 50% utgjordes av T-34-or. Två av brigaderna, 18. och 19., kom redan den 9-10 oktober i strid för att stoppa tyska framryckningen från Gsjatsk mot Mozjajsk. De utgjorde förposteringen i försvaret av Mozjajsk den 14 oktober för att bromsa upp XXXX. pansarkåren innan tyskarna nådde Leljusjenkos huvudförsvarslinje vid Borodino, där 32. skyttedivisionen var grupperad.  Flankskydd utgjordes av ett motorcykelregemente och milisförband. Även fyra pansarvärnskanonregementen fanns i området, av vilka tre fanns hos divisionen, medan det sista var del av försvaret av själva Mozjajsk. I reserv stod 20. stridsvagnsbrigaden med 61 stridsvagnar och ytterligare ett pansarvärnskanonregemente.

 

Tyskarnas raketartilleri, Nebelwerfer, öppnar eld. Tyskarna hade fem regementen med vardera tre bataljoner sommaren 1941. De tyska salvpjäserna var monterade på lavett och drogs av dragfordon till skillnad från Röda arméns som var fordonsmonterade. Foto: NARA

Hård kamp!

Bittra strider bröt ut och långsamt pressade sig tyskarna framåt mot Mozjajsk, men den 14 oktober var ingen bra dag för SS-divisionen ”Das Reich”. Divisionsbefälhavaren, SS-generalen Paul Hausser, var framme vid främre frontlinjen och observerade hur anfallet utvecklades.  Hela tiden träffade eld från sovjetiska stridsvagnar omgivningen. SS-kapten Erich Windisch var med och såg: ”Han tog sig plötsligt för sitt högra öga. Vi blev skräckslagna. På en gång skyndade vi fram för att hjälpa honom”. Generalen var svårt sårad i högra delen av ansiktet och ögat och efter nödförband evakuerades han och flögs iväg med en Fieseler Storch.

Striderna fortsatte och tyska stridsvagnar ur 10. pansardivisionen kom att attackera arméstaben för 5. armén den 16 oktober där stabsmedlemmar var tvungen att kämpa i närstrid. Samtidigt kom Leljusjenkos reservstridsvagnsbrigad att sättas in. Det gick inte bättre att Leljusjenko sårades svårt och förlorade medvetandet. Leljusjenko skrev i sina memoarer efter kriget att när han vaknade upp dagen därpå fick han beskedet att linjen fortfarande höll. ” Aldrig har jag varit så lycklig som jag var vid detta ögonblick”.

Leljusjenko evakuerades sent på kvällen den 18 oktober till ett sjukhus i Gorkij, som ligger 400 km öster om Moskva. Den 18 oktober tog den 44-åriga generallöjtnant Leonid Govorov befälet över armén. Han var artilleriofficer i grunden och hade haft ansvaret för artilleriet inom Reservfronten från dess bildande i augusti tills den upplöstes i oktober. Samma dag föll slutligen Mozjajsk för styrkor från SS-divisionen ”Das Reich” och 10. pansardivisionen. Styrkor ur sovjetiska 5. armén genomförde den 19 oktober tunga motanfall med tungt understöd av stridsvagnar, artilleri och salvpjäser i syfte att återta staden. Pansargeneral Georg Stumme, befälhavaren för XXXX. pansarkåren, meddelade staben för Pansargrupp 4 att vidare anfall är inte var möjliga för kåren och att kåren skulle behöva förstärkas med 5. pansardivisionen för att vända situation.

Vädret blev bara värre för varje dag. Här en lätt stridsvagn Panzer II hjälper en lastbil att ta sig fram. Foto: NARA

Pansargruppen var först tveksam till att sätta in 5. pansardivisionen vid Mozjajsk då tyngdpunkten i pansargruppens anfall egentligen skulle ligga hos XXXXVI. pansarkåren som anfaller norr om XXXX. kåren. Trots allt sattes 5. pansardivisionen in hos Stumme på kvällen den 19 oktober, samtidigt som Govorovs motanfall avvärjdes. Striderna hade kostat för båda sidor. SS-divisionens ena infanteriregemente, ”Deutschland”, hade i sina skyttekompanier en stridsstyrka på mellan 30–100 man per kompani och fem kompanier av tolv skyttekompanier hade ingen officer i befäl.

Linjen höll inte men rasputistan gjorde det

De sovjetiska generalernas förhoppningar att hejda tyskarna längs Mozjajsklinjen föreföll ha grusats men det skulle snart visa sig att tyskarna på de ställen de brutit igenom försvarslinjen tvingades göra halt. Inte ens på dessa punkter, där de gjorde sina mest beslutsamma ansträngningar, kunde de övervinna underhållssvårigheterna. Fältmarskalk Fedor von Bock, befälhavare över armégrupp Mitt, tvingades slutgiltigt acceptera att de farhågor han uttryckt innan operation Tyfon inleddes nu blivit besannade. Efter en enastående framgång i början av operationen hejdades hans förband av höstleran. Möjligen skulle de få en andra chans när den kommande kylan gjorde marken fast nog att bära fordonen, men när detta skulle inträffa visste ingen av dem.

I den sovjetiska huvudstaden stod det emellertid inte klart hur allvarligt underhållsproblemen påverkade de tyska möjligheterna att fortsätta anfalla österut. Visst kunde generaler som frontbefälhavare Georgij Zjukov, som var förhållandevis välinformerad om läget vid fronten, ana att leran var en allvarlig hämsko på tyskarnas anfallsoperationer, men han kunde inte utgå från att faran tillfälligtvis var över. Tvärtom måste han fortsätta sina febrila ansträngningar att lappa ihop försvaret väster om Moskva.

Här en lätt stridsvagn Panzer I som långsamt tar sig fram i leran, rasputitsa, som ser till att stoppa all tysk framryckning. Allt går i snigeltempo och det som förr gick kanske på några timmar tar nu dagar. Foto: NARA

 Moskva ska hållas!

Zjukovs rapporter över de disponibla styrkor som fanns att tillgå vid frontlinjen samt det faktum att Mozjajsklinjen redan var bruten på flera ställen, inte minst symboliserat av att Kaluga föll 13 oktober, gjorde att funderingar på att evakuera Moskva satte igång. Försvaret skulle kanske inte hålla. Alla i den sovjetiska ledningen kunde sin historia. Nu stred man åter vid Borodino som Napoleon och Kutuzov hade gjort 1812. En vecka efter slaget vid Borodino 7 september 1812 tågade Napoleons armé in Moskva. Order gavs att förbereda större evakueringar och sprängningar av viktiga installationer i Moskva. Helt nytt var emellertid inte detta, Evakueringar från Moskva hade faktiskt pågått sedan krigets början, men ju närmare fronten kom Moskva desto mer eskalerade de. Inte bara kvinnor och barn utan även fabriker med arbetare skickas österut mot Ural. Belägringstillstånd utropades den 20 oktober i Moskva och efter detta hade skett var det ingen tvekan att Stalin ämnade stanna kvar i Moskva och staden skulle försvaras tills sista man.

Befälhavare för SS-divisionen ”Das Reich”, Paul Hausser, efter sin skada, mannen med ögonlappen. Bakom honom med riddarkors står Sylvester Stadler, en österrikare som skulle senare bli divisionschef för 9-SS-pansardivision ”Hohenstaufen”. Bilden är från 1943. 

Vidare läsning:

Niklas Zetterling & Anders Frankson: Hitlers första nederlag – Anfallet mot Moskva. (Stockholm 2011)

Klas Reinhardt: Die Wende vor Moskau. Das Scheitern der Strategie Hitlers im Winter 1941,42. (Stuttgart 1972)

Georgij Zjukov: The memoirs of Marshal Zhukov. (London 1971)

En enkel jämförelse av det tyska pansarvapnet

Hur var det 1941 jämfört med hur var det 1944?

En enkel studie om skyttesoldatens pansarvärn 

Pansarvärnsgevär på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html