Östfronten 1943 under andra världskriget

 Myten om Kursk – det tyska pansarets svanesång       

Slaget om Kursk är en gigantisk kraftmätning, drygt 2 miljoner man och nästan 6 000 stridsvagnar och stormkanoner var redo att drabba samman den 5 juli 1943. Tyskarna hade två anfallsgrupperingar som skulle anfalla mot Kursk och skära sovjetiska förband i Kursk-bågen. Det tyska överkommandot hoppades därigenom slå ut ett stort antal sovjetiska förband i ett enormt inringningslag som tyska styrkor hade gjort sommaren 1941 och sommaren 1942.

Den sovjetiska stridsvagnen T-34:an blev en symbol för Röda armén under kriget. Drygt 57 000 vagnar producerades fram till juni 1945 och den fortsatte även i produktion några år efter kriget. När tyskarna anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 fanns det drygt 1 200 vagnar att tillgå men alla var inte redo för fronten. Den nya vagnen var revolutionerande med sitt lutande pansar och sina breda band och faktiskt stora kanon, 7,6 cm, för 1941 jämfört med vad motståndarna hade.  Men redan sommaren 1942 tyskarna vagnar som kunde matcha denna utan problem. På bilden här syns förarens lucka tydligt. Foto: Wikipedia Commons

Men Röda armén hade lärt sig, starka styrkor var redo i flera försvarslinjer med stora mineringar, ca en miljon minor var nedgrävda, för försvar av Kursk-området samtidigt som det fanns en stor reserv på en halv miljon man med 1 500 stridsvagnar och stormkanoner längre bak.  Denna sommar planerade det sovjetiska överkommandot att först möta den tyska sommaroffensiven och därefter själva gå över till offensiven längs hela centrala och södra frontsektorn på östfronten.

 

Den tyska stridsvagnen Panzer IV togs fram för att fungera som understödsvagnsvagn i pansarregementena. De första versionerna av vagnen var beväpnad med en kort 7,5 cm som hade begränsad pansarbrytande förmåga men kunde avfyra en betydligt tyngre spränggranat än övriga vagnar i pansarregementet. Sedan sommaren 1942 gällde följande för Panzer IV, en lång 7,5 cm L/43 kanon (senare L/48) och bättre pansarskydd och ny huvudvagn för tyskarna. Det var en vagn som faktiskt var aningen bättre än T-34:an. Drygt 700 stridsvagnar av typ Panzer IV fanns vid Kursk. På bilden en Panzer IV G avancerar framåt. Längst fram i bild en bepansrad halvbandvagn, Sd.Kfz. 251. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0596-12/Dieck/CC-By-SA 3.0

Förlustkvot på ett till fyra

Det tyska anfallet har ibland beskrivit som det tyska pansarets svanesång då de angrep rakt in i de sovjetiska försvarsställningarna med stridsvagnsminor, pansarvärnskanoner och stridsvagnar.  Det tyska anfallet kostade cirka 300 totalförstörda stridsvagnar och stormkanoner under första halvan av juli medan under hela juli och augusti på östfronten var totalen drygt 1 300.  Det kan inte anses som en katastrof.  Se tyska produktionssiffror gällande de vanligaste modellerna nedan.

Tabell över tysk produktion för Panzer III, Panzer IV, Panther och Stug III

	1940	1941	1942	1943	1944
Panzer III	1 030	1709	2 607	560	193
Panzer IV	280	480	994	3 023	3 454
Panther	0	0	0	1 848	3 777
Stug III	192	540	824	3 225	4 752

 

Det ger månandsnitt 1943 av 721 vagnar per månad, så fortfarande är produktionen större än vad som förlorades på HELA östfronten under juli och augusti 1943. Så Kursk kostade vagnar men det var definitivt inte tyska pansarets svanesång.

Lätta stridsvagnar T-60 och T-70 fanns i de sovjetiska förbanden vid Kursk. Precis som de flesta lätta stridsvagnar hade dessa vagnar, svagt pansarskydd och kanoner med mindre kaliber, vilket gjorde de mindre lämpliga i pansarstrid.  Stridsuppgifter var infanteriunderstöd och spaning. Totalt tillverkade Sovjetunionen nästan 15 000 vagnar av dessa två vagntyper under åren 1941–1943. På bilden i mitten står utslagna lätta stridsvagnar T-60 omgiven av utslagna medeltunga T-34:or. Foto: Fortepan- ID 12204

Däremot var slaget om Kursk, som enligt rysk historieskrivning inleddes den 5 juli och slutade den 23 augusti, en katastrof för de sovjetiska pansartrupperna, drygt 6 000 stridsvagnar och stormkanoner totalförstördes vid Kursk.  Det ger 121 vagnar för varje dag som slaget pågick som totalförlust.  Enbart pansarförlusterna under Kursk var högre än vad som tillverkades under hela tredje kvartalet 1943.  De sovjetiska de totala förlusterna under de två sommarmånader (alltså ca 17% av året) motsvarar nästan 30% av årsproduktionen 1943 av stridsvagnar och stormkanonvagnar. Alltså de gick back.

Den enorma skillnaden i förluster av pansarfordon kom också speglas i viss mån i manskapsförluster, för varje tysk förlust, stupad, sårad och saknad, under slaget om Kursk från 5 juli till 23 augusti 1943 kom Röda armén att ha drygt fyra förluster, alltså fyra sovjetiska för varje tysk.

 

Under andra världskriget tillverkades ett stort antal olika typer av stridsvagnar men nästan ingen annan vagn har uppnått samma ryktbarhet som den tunga tyska stridsvagnen Tiger. Vagnens främsta egenskaper var eld och skydd. Däremot var inte rörelse en egenskap som får en att tänka på Tigervagnen. Totalt hade de anfallande tyska förbanden i norr och söder vid Kursk tillgång till 146 tunga Tigrar fördelade på tio kompanier. Den tyske pansargeneralen Heinz Guderian förespråkade kraftsamling, Schwerpunkt, vilket tyskarna inte gjorde då Tigervagnarna var fördelade på fyra olika anfallskårer, en i norr och tre i söder. På bilden en Tiger som tillhör SS-divisionen ”Das Reich”. Foto: NARA

Som en skjutbana

En vanlig myt om slaget var att mötet mellan II. SS-pansarkåren och sovjetiska 5. gardesstridsvagnsarmén vid Prochorovka den 12 juli 1943 var slagets klimax.  Det var en gigantisk stridsvagnsdrabbning. Beroende på hur stridsområdet runt Prochorokva avgränsas geografiskt styr storleken av drabbning, från 1 000 stridsvagnar och stormkanoner till 1 300.  Nu slutade tyskarna inte anfalla i söder efter den 12 juli utan fortsatte fram till 17 juli när order anlände från Berlin att avbryta.  Och förlusterna vid Prochorovka var inte alls lika stora för båda sidor utan det hela verkade ha varit en skjutbana för SS-pansaret. Från den 12 juli till den 16 juli förlorade SS-pansarkåren 17 vagnar som totalförluster medan 5. gardesstridsvagnsarmén 334 totalförstörda vagnar. Dock inte bara i strid med Waffen-SS utan även tyska III. pansarkåren.

Ferdinand var en tung tysk pansarvärnskanonvagn, vikt 65 ton, som användes för första gången vid slaget om Kursk sommaren 1943. Vagnen var en restprodukt eftersom man hade 90 Tiger-chassis av Porschemodell som man valde att bygga om till pansarvärnskanonvagnar. Vagnen beväpnades med en lång 8,8 cm kanon (88 L/71) och kunde slå igenom alla sovjetiska stridsvagnars pansar vid träff. Vagnen är även känd som Elefant, senare efter ombyggnad. Alla 90 vagnar skickas för att delta i Kursk.  Ferdinands vid Kursk ingick i tyskarnas norra anfall och totalt förlorades 39 vagnar under julimånad men en tysk uppskattning pekar på att varje Elefant som blev en totalförlust förlorade Röda armén i snitt femton stridsvagnar.

Tunga bestar till anfall

Något annat som ofta överdrivs i samband med slaget är de nya tyska stridsvagnarna Tiger och Panther samt den tunga pansarvärnskanonvagnen Ferdinand (senare Elefant). Men de var få till antalet. Tyskarna hade nästan 2 500 stridsvagnar och stormkanonvagnar där dessa tunga bestar stod för drygt 430 vagnar.  Inte ens var femte vagn.

Panther fanns bara hos anfallsstyrkan i söder medan Ferdinand fanns bara i norr medan Tigrar fanns både i norr (1/3) och söder (2/3).  Så de tyska pansartrupperna stred i huvudsak med Panzer III, Panzer IV och Stug III mot sovjetiska T-34 med 7,6 cm kanon. De sovjetiska stormkanonerna (SU-122 och SU-152) och tunga stridsvagnar (KV-1) var få till antalet. Den tunga KV-vagnen som hade orsakat tyskarna stora bekymmer 1941 fanns endast drygt 200 vagnar vid Kursk. Den långa tyska 7,5 cm kanonen som nu fanns i tyska medeltunga stridsvagnar, stormkanoner och pansarvärnskanonvagnar hade inga större problem att slå ut den tunga KV-vagnen vid träff om stridsavståndet understeg 800-1000 meter.

En ny lättare version av KV hade tagits fram, KV-1S, där bokstaven S står för skorostnoj, snabb. Vagnen hade drygt fem ton lägre vikt och ett nytt kraftsystem för att öka vagnens rörlighet och tillförlitlighet. KV-1S producerades från augusti 1942 till april 1943 då KV-vagnen togs ur produktion. Den lättare vikten med mindre pansarskydd kom samtidigt som det tyska pansarvapnet fick allt bättre pansarvärnsförmåga med sina nya långa 7,5 cm kanoner. Detta eliminerade KV-vagnens enda fördel kontra T-34:an, ett mycket bra skydd mot fientlig eld. Drygt 200 KV-vagnar var på plats den 4 juli 1943. På bilden här syns tydligt det mer rundformade tornet på KV-1S. Tidigare modeller har mer kantiga former. Foto: RIA Novosti

För få soldater

Sedan brukar Kursk beskrivas en avgörande drabbning för krigets utgång. En vändpunkt i kriget. Men när slaget om Kursk utkämpades var det inte längre fråga om Tyskland skulle förlora kriget utan frågan var snarare när.  Tysklands huvudmotståndare var Storbritannien, Sovjet och USA och alla tre hade stora styrkor i fält där Röda armén dominerade. Det var ett krig där kvantitet fällde avgörande och Tyskland hade egentligen för få soldater, pansarfordon, stridsflygplan och krigsfartyg för att slåss mot alla dessa tre samtidigt som de allierade inte gjorde några grova misstag längre.

 

Tysklands nya medeltunga vagn Panther D gjorde debut vid Kursk. Den sattes in med tyska 4. Pansararmén initialt- Vagnen var fortfarande behäftad med ett antal barnsjukdomar och många vagnar föll bort på grund av tekniska problem. Det fanns två bataljoner, 51. och 52., vardera 96 vagnar. Sedan fanns ett antal stabsvagnar för 39. pansarregementet. Totalt 200 Panther sattes den 5 juli 1943. 

Ett av de största

Men trots vad som nämnts tidigare så var slaget om Kursk en enorm framgång för Röda armén, för detta var första gången som man hade stått emot en tysk sommaroffensiv, visserligen hade striderna kring Kursk kostat enormt, deras pansarvapen hade förlorat enormt med pansarfordon men det var tyskarna som nu var under press. De hade inte lyckats knäcka det sovjetiska försvaret vid Kursk samtidigt andra fronter drog resurser. Initiativet låg nu hos Röda Armén. Stad efter stad tvingades tyskarna att lämna på östfronten och fortsätta retirera vidare västerut. De sovjetiska styrkorna fortsatte att trycka tyskarna bakåt dock till ett mycket högt pris, andra halvåret 1943 var en av de mest förlustrika perioder för Röda Armén under kriget. Det kan vara vanskligt att välja ut ett enda slag som avgörande för utgången av ett sex år långt världskrig. Men slaget om Kursk är definitivt ett av de största slagen under andra världskriget.

 

Vidare läsning:

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Anders Frankson & Niklas Zetterling: Slaget om Kursk. Historiens största pansarslag. (Stockholm 2002)

Niklas Zetterling & Anders Frankson: Kursk 1943. A Statistical Analysis. (London 2000)

Roman Töppel: Kursk 1943. De grösste Schlacht des Zweiten Weltkriegs. (Paderborn 2017)

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Vill du läsa om hur sovjetiska stridsvagnsbrigader utvecklades under kriget:

Sovjetiska stridsvagnsbrigader under andra världskriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html