Italien bygger stridsvagnar

Italienska pansarvapnet 1940–1943

Vi försökte undvika att bli indragen i andra världskriget och vår armé var eftersatt. Italien såg till att gå med i andra världskriget och deras armé var eftersatt. De hade innan andra världskriget varit i krig med Etiopien och invaderat Albanien samt stött nationalisterna i spanska inbördeskriget. 

Italiens "bästa" stridsvagn sommaren 1940 när Italien gick med i andra världskriget. Stridsvagn M11/39  hade 37 mm kanonen i chassit medan tornet hade dubbla kulsprutor. Vikt drygt 11 ton. Foto: Reddit

Italien satte upp under 1939 sina tre första pansardivisioner. Två före krigsutbrottet i september 1939 och en strax efter. Så när Italien gick med i kriget på Tysklands sida sommaren 1940 hade man tre pansardivisioner. 

131. pansardivisionen ”Centauro” 

132. pansardivisionen ”Ariete” 

133. pansardivisionen ”Littorio” 

132. pansardivisionen ”Ariete” sommaren 1942 i Nordafrika. Förmodligen M14/41- stridsvagnar. Inte speciellt stor skillnad mellan M13/40 och M14/41. 

Sedan fanns två motoriserade divisioner. 

101. motoriserade divisionen ”Trieste” 

102. motoriserade divisionen ”Trento” 

Sedan hade Italien tre divisioner som kallades ”Celere”, snabb division, vilket var kavalleridivisioner där det fanns en blandning av hästar, cyklar, motorfordon och lätta pansarfordon. 

Italienska styrkor på östfronten sommaren 1942. De som släpar på kanonen är Bersaglieri. De kan ses som ett slags elitinfanteri, notera den enkla fjäderskruden på deras hjälmar, ett signum för dem. Foto: Wikipedia Commons

Infanteriet dominerade

Men huvuddelen av armén var infanteridivisioner, hela 59. Sedan fanns tre divisioner ”Svartskjortor” och fem bergsdivisioner (Alpini). Så den italienska armén hade totalt 75 divisioner 1940. De tre divisionerna ”Svartskjortor” kan ses som en typ av lätta infanteridivisioner. 

De flesta divisionerna i italienska armén var infanteri och man förflyttades sig som man gjorde på Napoleons tid. Foto: Guillo Poggiaroni

Graden av mekanisering och motorisering var som sagt låg i italienska armén. Ytterligare tolv divisioner brukar anges vara ”autotrasportabili”, vilket innebar att de kunde motoriseras om de tillfördes extra motorfordon då deras artilleri var redan motoriserat. Medan övriga var kvar på Napoleon-tiden, istället motorfordon hästar som dragdjur.  

Slaget om Bardia januari 1941. Italiensk artilleri öppnar eld mot brittiska ställningar. Detta var ett slag som inte alls gick Italiens väg. Britterna tog 36 000 krigsfångar. Foto: Wikipedia Commons

Italien hade tidigt skaffat stridsvagnar i samband med första världskriget. Därefter gick utvecklingen långsamt, men det satsade mycket på tanketter, en slags lätta stridsvagnar som hade främst kulsprutor som huvudvapen. Så deras arsenal sommaren 1940 var faktiskt riktigt dålig, sämre kvalitet än vi hade, med stridsvagn m/37 och m/38, men i betydligt större antal. 

Endast hundra vagnar fanns

Deras modernaste vagn var M11/39 där 37 mm kanonen satt i chassit medan tornet hade dubbla kulsprutor. Vikt drygt 11 ton. En ny modernare vagn M13/40 sattes i produktion sommaren 1940, den hade 47 mm kanon i tornet och kulsprutor i chassi, en betydligt bättre lösning och bra kanon för 1940. Vikt 14 ton, vilket innebar fortfarande tunt pansar. Tyska och franska medeltunga vagnar vägde runt 20 ton. Men M13/40 var på gång. 

Här står en stridsvagn M11/39 bredvid en tankett L3/35 med sina dubbla kulsprutor, 11 ton till vänster och 3 ton till höger. Det italienska pansarvapnets stridsvagnar och tanketter var inte alls i nivå med vad tyskar eller fransmän hade vid krigsutbrottet. Foto: Reddit

Italien hade alltså cirka 100 M11/39 och resten av stridsvagnsparken var olika lätta stridsvagnar och tanketter sommaren 1940. Dessa tanketter var stommen i det italienska pansarvapnet 1939–1940 (se bilden ovan). De vägde cirka 3 ton och hade en besättning på två. Beväpning var främst kulsprutor. De två grundversionerna var Carro Armato L3/33 och L3/35. Det talas om 2 500 tillverkade och en mindre del gick på export. Med sin vikt på tre ton gick de att lasta på de flesta lastbilars flak som kunde ta denna vikt, enkelt att transportera tanketter dit de behövdes. Detta underlättade enormt. 

Italien hade byggt många tanketter och de var faktiskt huvudvagnen för de flesta italienska pansarförbanden initialt. Inte imponerade. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-201-1561-20 / Zepke / CC-BY-SA 3.0

Den initiala tanken var att tanketterna skulle användas i försvar i norr, alltså i bergsområden. Men de gjorde väl ifrån sig i kriget mot Etiopen 1935–1937 så de sågs som infanteriets nya understödsvagn. Satsningen fortsatte. När de sattes in mot franska styrkor sommaren 1940 gick det inte alls lika bra. Så det italienska pansarvapnet var inget tungt anfallsvapen sommaren 1940 när Italien gick med i kriget. 

En italiensk pansardivision var cirka 7 500 man, 184 stridsvagnar (= många tanketter), dock 132. pansardivisionen ”Ariete” hade fått cirka 70 M11/39 så den var riktigt bra utrustad jämfört med de övriga. Artilleriet hade 24 7,5 cm pjäser, vilket kan jämföras med tyskarnas pansardivisioner som använde 10,5 cm och 15 cm. 

Bersaglieri med sina motorcyklar i Nordafrika. Regementen med Bersaglieri fanns inte bara i pansardivisionerna utan även i kavalleridivisionerna och de motoriserade divisionerna. Foto: Wikipedia Commons

Enkel struktur pansardivision 

Divisionsstab 

Pansarregemente med tre bataljoner 

Bersaglieriregemente med två infanteribataljoner och en motorcykelbataljon

Artilleriregemente med två artilleribataljoner och en luftvärnsbataljon 

Ingenjörbataljon 

Pansarvärnsbataljon 

Underhållsförband

Not: Bersaglieri kan ses som ett slags elitinfanteri, något förenklat bättre kvalitet på rekryter som fick bättre utbildning. 

Men organisation var väl balanserad, komponenterna fanns där men för veka stridsvagnar och svagt artilleri. 

Prototypen för Italiens tunga stridsvagn, 26 ton och 7,5 cm L/34 kanon. Den var i nivå med andra nationer när den togs fram 1942 men motorproblem försenade projektet. Den sattes i viss produktion av tyskarna efter vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943. Foto: Wikipedia Commons

För få och svaga stridsvagnar

Italien stora problem var pansarproduktionen. De lyckades aldrig få fram en stridsvagn likt Panzer IV eller M4 Sherman. De hade ett projekt med tung stridsvagn, 26 ton och 7,5 cm L/34 kanon som var i nivå med andras medeltunga vagnar men prototyp för Carro Armato P.40 kom 1942 och när Italien den proklamerade vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943 hade vagnen inte tagit i tjänst. 

Grunden för de italienska pansardivisionerna blev M13/40 med sin 47 mm kanon och vikt 14 ton. Senare stridsvagnar var samma design med mindre modifikationer. Foto: US Signal Corps. 

Italiens grund blev M13/40 med sin 47 mm kanon som utvecklades och kom i aningen bättre årsmodeller M14/41 och M15/42. En aningen tyngre, en aningen starkare motor och slutligen lite längre kanon L/40 istället för L/32. Men i princip samma design.  

Den brittiska pansarnäven i början av 1942, leveranser av den amerikanska medeltunga M3 Grant gav britterna en 28 ton vagn med 37 mm kanon i tornet och en 7,5 cm kanon i chassit. Amerikansk design hade inte lämnat landskeppsidéer ännu. Foto: National Museum of US Navy

En jämförelse. Tyskarna gick från Panzer III som huvudvagn 1941, till att börja införa Panzer IV under 1942 och slutligen Panther under 1943. Nu fick det inte effekt på en gång då tyskarna hade betydligt fler pansardivisioner som skulle fyllas ut. Antal pansardivisioner 1944 var 33. 

Italiens lätta stridsvagn L6/40 var faktiskt lite för tung med sina 6,8 ton. Just för att många italienska lastbilar lastade drygt 3 ton på flaket. En tankett vägde just detta och de gick att lasta på flaken för längre transporter. Nu gick det inte med denna så en trailer togs fram. Foto: Wikipedia Commons

Sedan hade Italien tagit fram en ny lätt stridsvagn Carro Armato L6/40 som kan liknas med en italiensk Panzer II. Besättning två, vikt 6,8 ton och en 20 mm automatkanon. Den togs i tjänst 1941, lagom till operation Barbarossa. Detta blev Italiens tyngsta stridsvagn på östfronten under kriget. Produktionen av vagnen kom att begränsas då produktionen av den lätta pansarvärnskanonvagnen Semovente da 47/32 tog många chassier. 

Italienska stridsvagnar producerade. 

	1940	1941	1942	1943	Totalt
L 6/40		72	211		283
M11/39	100				100
M13/40	235	475			710
M14/41		376	376		752
M15/42				90	90
Totalt	335	923	588	90	1 835

Under 1942–1943 ökade produktionen av pansarvärnskanonvagnar och stormkanonvagnar, se nedan. Sedan byggdes olika befälsvagnar från de medeltunga vagnarna där tornet plockades bort, totalt 109 vagnar fram till september 1943. Carro Comando istället för Carro Armato, 30 av M13/40, 34 av M14/41 och 45 av M15/42. 

Ökenräven Erwin Rommel på besök hos italienska stormkanonvagnar Semovente da 75/18 med sina 7,5 cm L/18 kanoner.  Vagnen vägde 13 ton vilket kan jämföras med den tyska stormkanonvagnen Stug III som vägde 20 ton. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0208-17A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Stormkanonvagnar 

Precis som många andra nationer kom Italien producera olika stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Italien blev inspirerad av den tyska stormkanonvagnen Stug III under slaget om Frankrike 1940 så redan i februari 1941 kom prototypen Semovente da 75/18 som byggde på chassit på den nya stridsvagnen M13/40. 60 vagnar beställdes och skickades till Nordafrika i januari 1942. Sedan byggdes ytterligare omgångar på chassi från stridsvagnen M14/41 och M15/42 fram till september 1943. 162 respektive 190 så totalt 412 Semovente da 75/18. 

Pansarvärnskanonvagnen Semovente da 47/32 hade varit lysande om den producerats1938 istället för att starta produktionen 1941. Den var för vek att strida mot T-34/76 och M4 Sherman. Foto: Wikipedia Commons

Semovente da 47/32 var pansarvärnskanonvagnen som byggde på den lätta stridsvagnen Carro Armato L6/40. Tornet plockades bort och istället fast monterad 47 mm pansarvärnskanon i överbyggnad. Produktionen startade 1941, fortfarande höll 47 mm som pansarvärn i Nordafrika. Detta blev det italienska pansarfordonet med grövsta kanonen på östfronten. Hela 282 byggdes fram till september 1943. 

Framgångarna med stormkanonvagnen Semovente da 75/18 sporrade till nya vagnar med längre kanoner. Den nya kanonen 7,5 cm L/34 för den nya tunga vagnen P.40 monterades i mars 1942 på chassi från M15/42 samtidigt provades en annan pjäs på 7,5 cm L/32 på chassis M14/41 men ingen av dessa hann sättas i produktion innan september 1943. 

Tungviktare 

Två tyngre pjäser togs fram. En var Semovente da 90/53 med 9 cm L/53 kanon likt tyskarna 88:a monterades i en öppen överbyggnad på chassi från stridsvagnen M14/41 och hade endast åtta projektiler ombord. 

Italiens "Nashorn" fast inte alls samma kvalitéer. Endast åtta granater ombord och öppen baktill. Den måste åtföljas av nedanstående ammunitionstransportfordon, se nästa bild. Foto: Wikipedia Commons

Det krävdes ett medföljande ammunitionstransportfordon i form av en ombyggd lätt stridsvagn L6 som som hade plats för ytterligare 26 granater. Detta fordon kunde även dra en trailer med ytterligare 40 granater. Semovente da 90/53 togs i tjänst i april 1942 och endast 30 vagnar byggdes under 1942 samt 30 ammunitionstransportfordon med trailer. Detta skapade en enhet, inte så optimalt för pansarstrider. 

Ammunitionstransportfordon till Semovente da 90/53. En ombyggd lätt stridsvagn L6 med trailer. Foto: Wikipedia Commons

En annan utveckling av stormkanonvagnen Semovente da 75/18 var Semovente 105/25 där en 10,5 cm L/25 pjäs användes på ett chassi på stridsvagnen M15/42 under 1943. 30 vagnar sägs att ha producerats innan september 1943.

Italiens värsting Semovente 105/25. Den vägde 16 ton så jämfört med tyska Sturmhaubitze 42 som vägde 24 ton en lättviktare. Foto: Wikipedia Commons

Italien försökte även ta fram en bandkanon Semovente 149/40. Denna vagn hade en 14,9 cm L/40 kanon i öppet montage och besättningen betjänade pjäsen precis som en dragen pjäs. Fördelen med montering på ett chassi från stridsvagnen M15/42 var omgrupperingar, framkomlighet och bättre rörlighet. Endast en pjäs togs fram 1942 och den kom aldrig att sättas i produktion. 

Italiens pansarbil Autoblinda 41 var ett utmärkt pansarfordon för den italienska pansarspaningen. Men produktionen kom igång för sent, sett till att Italien gick med i kriget sommaren 1940. Foto: Wikipedia Commons

Pansarbilar 

Precis som med stridsvagnar var Italiens pansarbilar inte mycket att hurra över vid krigsinträdet sommaren 1940. Det fanns en ny pansarbil på gång. Autoblinda 40 som var byggd för att vara pansarbil och inte något modifierat lastbilschassi. Pansarbilen vägde 7,5 ton och max hastighet var 78 km/h på väg. Beväpning endast två kulsprutor men det justerades snart till Autoblinda 41 som fick en 20 mm automatkanon. Besättningen bestod av fyra man, förare, skytt, chef och bakåtförare. 

Autoblinda 41 på Balkan under kriget. Italiens första riktiga pansarbil, inte lastbil som har byggts om till pansarbil. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-602-B1242-27A / Gliemann / CC-BY-SA 3.0

Endast 24 Autoblinda 40 byggdes innan det gick över till Autoblinda 41 och första levererades i mars 1941. Autoblinda 41 därefter. 250 under 1941 och sedan 302 under 1942 samt 72 under 1943. Sedan 1943 togs en ny version fram med 47 mm L/32 kanon och ett begränsat antal hann att produceras innan september 1943. 

Pansarbilen SPA-Viberti AS.42 var anpassad för ökenkriget. Notera antalet Jerry Cans som fordonet bär med sig. De på sidorna innehåll ofta bränsle medan de främre vatten. Foto: Wikipedia Commons

Ett spännande fordon som Italien tog fram specifikt för Nordafrika var Camionetta Desertica Model 42, även kallad SPA-Viberti AS.42. Det var en öppen pansarbil för spaningsuppgifter. Räckvidd med den egna bränsletanken på 145 liter var cirka 300 km. Utformningen av fordonet gjorde att det kunde medföra extra Jerry Cans med bränsle, vilket ökade räckvidden enormt, till 1 200 km. Jerry Cans med vatten lastades också med tanke på var de stred. 

Här ser vi två vapenalternativ, 47 mm kanon på det bortre fordonet och 20 m kanon på det närmre fordonet. Foto: Wikipedia Commons

Det fanns flera olika vapenalternativ, ett var med 47 mm kanon, ett annat med 20 mm kanon. Pansarfordonets låga profil var tänkt att dra nytta av ökendyner, gömma sig bakom dessa med fienden passerade förbi. Debut vid fronten var först i december 1942 och endast 100 byggdes. 

Slutord 

1940 var det italienska pansarvapnet inte mycket att skåda, alldeles för dåliga och veka stridsvagnar och inget annat för den delen heller. Det italienska pansarvapnet var inte alls redo för storkrig. 

En brittisk soldat undersöker en erövrad italiensk tankett L3/35. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1941 började en del intressanta fordon att anlända i allt större antal, någorlunda vettig stridsvagn, stormkanonvagnar, pansarvärnskanonvagnar och pansarbilar. Det började likna något. Problemet var att man hade varit i krig sedan sommaren 1940. 

1942 tyvärr hängde Italien inte med i den tekniska utvecklingen med allt grövre kanoner, tyngre vagnar och tjockare pansar. Det började märkas när britternas nya stridsvagnar från USA M3 Grant och M4 Sherman dök upp vid fronten. 

Amerikanska stridsvagnar M4 Sherman i brittisk tjänst i slutet av 1942. Vikt 33 ton och en 7,5 cm L/40 kanon. Detta var något helt annat än vad de italienska pansartrupperna hade tillgång till. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1943 ännu mer uppenbart att Italien var på efterkälken. Samtidigt som den nya stridsvagnen, stormkanonvagnen, pansarvärnskanonvagnen och pansarbilen hann inte ut på förband förutom i mindre antal innan september 1943. 

Ett italienskt pansaranfall med stridsvagn M13/40. De italienska pansardivisioner var viktiga för tyskarna men tyvärr var de eftersatta när det kom till stridsvagnarna. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-783-0104-38 / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Italien jämfört med de övriga var en småspelare sett storleken på produktionen och standarden på pansarfordonen. De hängde helt egentligen inte med. Efter vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943 kom det att ske en del produktion, främst i regi hos tyskarna som kontrollerade norra Italien. 

Vidare läsning: 

Ralph Riccio: Italian Tanks and Fighting Vehicles of World War 2. (Watford 1977)

John Joseph Timothy Sweet: Iron Arm. The Mechanization of Mussolini's Army 1920–1940. (Mechanisburg 2007)

Ian W. Walker: Iron Hulls, Iron Hearts. Mussolini's Elite Armoured Divisions in North Africa. (Trowbridge 2003)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Tungt pansarvärn

Tyska försök på östfronten 

Under kriget producerades en mängd olika försöksvagnar för tyska krigsmakten som sedan aldrig sattes i serieproduktion av olika anledningar. Här är en kort historia om två av dessa och de kom att genomgå fältförsök med 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. 

Gamla stridsvagnar konverteras till pansarvärnskanonvagnar. Tyskarna inledde processen 1940 och fortsatte göra detta under flera år. På bilden Panzerjäger I med 47 mm kanon. Foto_Flickr.com

Tysklands första pansarvärnskanonvagn var Panzerjäger I. Här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna stridsvagn dög inte för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen. 

Fyra bataljoner sommaren 1940 

Varför man gjorde detta var att det fanns en oro att standardkanonen 37 mm PAK 36 pansarvärnskanon var otillräckligt mot tyngre franska vagnar så ett bättre mobilt pansarvärn behövdes. Tyskarna hade i början av 1940 inte så många valmöjligheter så de beslöt att använda erövrade tjeckoslovakiska kanoner och montera dem på Panzer I. 

Här ser vi den tyska medeltunga stridsvagnen Panzer IV i täten, följt av den lätta stridsvagnen Panzer I. Dessa vagnar, Panzer I, hade endast två kulsprutor i tornet. 

Ett tidigt förband som fick detta fordon var 521. pansarvärnsbataljonen. Detta förband formerades i augusti 1939 då med dragna 37 mm pansarvärnskanoner. I april 1940 bytte de ut dessa mot nya Panzerjäger I. Totalt kom fyra bataljoner av denna typ att sättas upp inför Frankrike 1940. Endast 521. bataljonen sägs varit insattberedd från start. Det anges att 99 konverteringar från Panzer I till Panzerjäger I hade hunnit genomföras till fälttåget.

Enkel struktur för 521 pansarvärnsbataljonen maj 1940 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Vagnen visade fungera i Frankrike så ytterligare vagnar byggdes och flera bataljoner sattes upp. Hela fälttåget mot Frankrike gick över förväntan så även om 37 mm kanoner som pansarvärn och stridsvagnspjäs hade visat sig vara för svaga gick inte larmklockorna igång. En satsning på 50 mm kanoner satte igång, men vi kan säga att den skedde på halvfart, om ens det.

För hela året 1940 kom det att landa på 172 konverteringar och därefter ytterligare 30 under början av 1941. Under 1941 sattes det även igång en konvertering av erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 för att kunna öka antalet bataljoner med lätta pansarvärnskanonvagnar, totalt 174 vagnar fram till oktober 1941.

174 erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 konverterades till pansarvärnskanonvagnar. Vagnens torn ersättes av en överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. 

Antal bataljoner växte 

Så sommaren 1941 när operation Barbarossa inleddes fanns det hela 9 bataljoner varav 3 hade Renault R-35 hos de tre tyska armégrupperna i öster. Sedan fanns ytterligare två bataljoner på andra frontsektorer. 

Enkel struktur för 521. pansarvärnsbataljonen juni 1941 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Personal: 413 man varav 18 officerare och 88 underofficerare 

Fordon: 27 pansarvärnskanonvagnar, 4 lätta stridsvagnar (utan torn) för staber, 75 motorfordon, 21 motorcyklar med sidovagn och 26 motorcyklar. 

Den sovjetiska stridsvagnen T-34 med en 7,6 cm kanon, bra pansar och god framkomlighet blev en obehaglig överraskning för tyskarna. De insåg att 37 mm kanoner som pansarvärnsvapen var historia. 

Tung pansarvärnskanonvagn testas 

Sedan hade bataljonen dessutom fått två testfordon inför den 22 juni 1941. Det var tunga pansarvärnskanonvagnar, ”Panzerjäger 10,5 cm K18 auf Selbstfahrlafette“. Beväpningen bestod av en 10,5 cm kanon L/52 och vagnen fick smeknamnet ”Dicker Max”. Grunden var ett modifierat chassi från stridsvagn Panzer IV E. Tornet plockades bort och kanonen blev fast monterad i en öppen överbyggnad. Vikten ökade från 21 ton till 25 ton. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna som kom att ingå i 521. pansarvärnsbataljonen sommaren 1941. Foto: Wikipedia Commons

Från början 1939 var det tänkt att den nya vagnen skulle kunna bekämpa bunkrar på långt avstånd, medan man räknade att själva målet skulle ha svårigheter att besvara elden effektivt. Tankarna då kretsade mycket runt Maginotlinjen. Det fanns inget färdigt fordon vid fälttåget mot Frankrike 1940. Men efter segern mot Frankrike föreslogs det att vagnen var kanske lämplig att prova som tung pansarvärnskanonvagn. Två prototyper beställdes och levererades i januari 1941 och presenterades för Adolf Hitler i mars 1941. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna på östfronten 1941. I bakgrunden skymtar en tysk stridsvagn Panzer III. Foto: flickr.com

Därefter var det dags för truppförsök. 521. bataljonen stred bland annat tillsammans med 3.pansardivisionen i armégrupp Mitt. Anfall mot Smolensk och därefter Moskva. Den ena prototypen förlorades redan den 26 juni 1941, olyckstillbud som ledde till ammunitionsbrand. Den andra tjänstgjorde fram till slutet av 1941 innan den skickades till fabriken för genomgång. Fältförsöken var inte lyckade. Pjäsen när den avlossades rev upp stora dammoln vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag, öppet stridsutrymme och svagt pansarskydd. 1941 hade egentligen alla tyska pansarfordon svagt pansarskydd med tanke på 7,6 cm kanoner i sovjetisk tjänst. 

Soldater från Röda armén undersöker en utslagen Panzerjäger I på östfronten 1941. Foto: Wikipedia Commons

Nya Marders tas i tjänst 

De sovjetiska stridsvagnarna, den medeltunga T-34:an och tunga KV-1:an, blev ett rejält överraskningsmoment för tyskarna 1941. 47 mm kanonen på Panzerjäger I visade sig vara otillräcklig så en ny serie av pansarvärnskanonvagnar med grövre kanoner, 7,5 cm och 7,6 cm, sattes i gång, Marder-modellerna. Både nyproduktionen och konverteringar skedde baserade på tre olika chassin det franska Lorraine 37L, det tyska Panzer II och det tjeckoslovakiska Panzer 38 (t). 

En pansarvärnskanonvagn Marder III på Panzer 38 (t)-chassi ur 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. Inför sommarfälttåget 1942 fick bataljonen 12 av dessa vagnar. 

Så bataljonen kom att ersätta Panzerjäger I i två kompanier med Marder III på Panzer 38 (t)-chassis med 7,6 cm kanoner inför sommarfälttåget 1942. Bataljonen hade få vagnar kvar, de hade förlorats i strid. Panzerjaeger I hade inget pansarskydd att tala om och det öppna stridsutrymmet skyddade dåligt mot eldgivning och splitter. Sovjetiska 45 mm pansarvärnskanoner var farliga för vagnen.   

Emil anländer till bataljonen 

Första kompaniet hade sex Marders, andra kompaniet även det sex Marders medan tredje kompaniet hade nio Panzerjäger I. Slutligen specialförbandet för fältförsök. Så förutom nya Marders i två kompanier inför sommaren 1942 fick bataljonen två nya testfordon, pansarvärnskanonvagn ”Sturer Emil” (envisa Emil). 

Den tunga pansarvärnskanonvagnen ”Sturer Emil” på östfronten 1942. Pjäsen en 12,8 cm kanon L/61, vilket innebär att kanon är 7,8 meter lång. 

Chassis på vagnen var från projekt VK3001(H). Det var ett försök att få fram en ny medeltung stridsvagn med drygt 30 ton vikt. Projektet lades ner och de valde att satsa på tyngre projekt, vilket slutade med att Tiger-stridsvagnen kom att se dagens ljus. I vilket fall två av dessa chassin från projektet VK3001(H) kom att få en kanon fast monterad i en öppen överbyggnad. Pjäsen var en 12,8 cm L/61 kanon. Den hade utvecklats sedan 1936 som tänkt luftvärnspjäs men 1939 kom även funktionen pansarvärnspjäs med i bilden. 

Vikt 35 ton och tunt pansar, motorn hade 300 hk, samma styrka som motorn i stridsvagn Panzer IV. Dock stridsvagnen vägde drygt 13 ton mindre. Så den nya försöksvagnen var motorsvag. Dessa två tillsammans med den kvarvarande ”Dicker Max”, som återvände, bildade en pluton i bataljonen. 

Nu var det fälttåget i söder som gällde, Stalingrad och Kaukasus. Liknade kritik som funnits för ”Dicker Max” fanns även här för ”Sturer Emil”. Att slå ut fientligt pansar för dessa fordon var inget problem men delad ammunition sänkte eldhastighet. En av dem sägs haft 22 ringar målad på eldröret. Sedan när pjäserna avlossade blev dammolnen stora vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag och svagt pansarskydd. Men till Tigervagnen kom under hösten 1942 hade inget tyskt pansarfordon haft riktigt bra pansarskydd.

Slutet i Stalingrad 

Detta brukar anges vara en av de sista fotografierna på "Dicker Max”. En soldat från Röda armén undersöker vagnen. Foto: Wikipedia Commons

Inget av dessa två fordon kom att sättas i serieproduktionen utan det blev istället ett tredje fordon. Hitler kom med krav på en pansarvärnskanonvagn med lång 8,8 cm kanon (L/71) och det resulterade i en ny vagn hösten 1942. Vagnen hade ett modifierat Panzer IV-chassi, Geschützwagen III/IV. Namnet vagnen fick till slut blev "Nashorn" (Noshörningen). Den hade svagt pansarskydd, öppet stridsutrymme och beväpningen utgjordes som sagt av en lång 8,8 cm kanon (L/71). En pjäs som hade inga problem att slå igenom pansaret på sovjetiska vagnar vid träff. Satsningen på "Nashorn" gjorde att varken ”Sturer Emil” eller ”Dicker Max” sattes i produktion. 

Pansarvärnskanonvagnen "Nashorn" hade många barnsjukdomar, så verkstadsbesök skedde ofta i början. Totalt byggdes 494 vagnar med start från 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-279-0950-09 / Bergmann, Johannes / CC-BY-SA 3.0

I samband med den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 befann sig 521. bataljonen på fel ställe, den blev innesluten i Stalingrad. Exakt när under slutet av 1942 som den sista kvarvarande ”Dicker Max” gick under är oklart medan de två ”Sturer Emil” fanns inne i fickan varav en förstördes och den andra blev sovjetiskt krigsbyte och finns att beskåda i Moskva numera. Däremot verkar Röda armén inte ha släpat iväg ”Dicker Max” som en trofé utan den gick till skroten. Hela bataljonen gick under i samband med Stalingrad. 

Krigsbytet i Ryssland. "Panzerselbstfahrlafette für 12,8-cm-Kanone 40 auf VK 3001 (H)". Det blev ingen produktionsstart för pansarvärnskanonvagnen "Sturer Emil". Foto: Alan Wilson

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 2/II. (Leo Niehorster, Hannover 1990)

 Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

Tunga 60 cm mörsare

Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Nordafrika och operation Barbarossa 1941

Ökenkriget jämfört östfronten 

Tyskland fick under 1941 två nya krigsskådeplatser, Nordafrika och Östfronten. Där huvudmotståndare på den första var det brittiska imperiet medan på den andra var det Sovjetunionen. Ökenkriget har blivit enormt omskrivet och ökenräven Erwin Rommel en legend men hur stor var den tyska insatsen i Nordafrika jämfört med den på östfronten? 

Den tyska befälhavaren Erwin Rommel blev en legend under striderna i Nordafrika. Brittisk krigshistoria har skrivit hyllmeter efter hyllmeter om insatsen i  Nordafrika. Men hur stor var den tyska styrkan jämfört med östfronten?

Under 1941 förlorade de tyska styrkorna i ökenkriget 2 198 döda, 5 688 sårade och 5 160 saknade soldater, med andra ord 13 046 totalt. Det kan jämföras att på östfronten under 1941 uppgick totalförlusterna i manskap till nästan 850 000 i döda, sårade och saknade. Ser vi även på förluster av utrustning är skillnaden stor, se tabell

                                                    Pansarvärn                            Artilleri

1941	Stridsvagn	3,7 cm Pak	5 cm Pak	10,5 cm lFH	15 cm sFH	8 cm Grk
Nordafrika	211	29	17	19	8	46
Östfronten	2656	3349	426	1153	554	1974

Varför stridsvagnsförlusterna i Nordafrika är höga jämfört övriga vapensystem är att det var främst tyska pansardivisioner som stred där medan på östfronten var de flesta divisionerna infanteridivisioner. I Nordafrika fanns det under slutet av 1941 tre tyska divisioner, 15. pansar, 21. pansar och 90. lätta divisionen. Medan östfronten fanns det över 150 tyska divisioner totalt, där 19 var pansardivisioner. 

En utslagen tysk stridsvagn Panzer III med den långa 5 cm kanonen (L/60) i Nordafrika. Tyskarna hade under åren 1941–1942 två pansardivisioner i Nordafrika. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Pansardivisioner i Nordafrika 1941

Stridsvagnstyp	5. lätta divisionen	15. pansardivisionen
Panzer I	25	0
Panzer II	45	45
Panzer III (5 cm)	71	71
Panzer IV	20	20
Panzerbefälsvagn	7	10
Totalt antal vagnar	168	146

Not: 5. lätta divisionen blir senare 21. .pansardivisionen

Till skillnad från 5. lätta divisionen var 90. lätta divisionen ingen pansardivision utan en motoriserad infanteridivision. 

90. lätta divisionen 

Sommaren 1941 skapade tyskarna divisionen: Afrika-Division z.b.V. En förkortning som betyder: zu besonderen Verwendung, för särskilda ändamål. Alltså vi kan likna det med ad-hoc förband, en sammansatt stridsgrupp. 

Soldater ur tyska Afrikåren fotograferade av Erwin Rommel. Ibland glöms det bort att Italien drog ett tungt lass under striderna i Nordafrika. Då tyskarna själva hade till exempel fyra divisioner i augusti1942 medan italienarna hade åtta divisioner. Foto: NARA 

Struktur 26 juni 1941 

Divisionsstab 

155. skytteregementet (tre bataljoner) 

361. infanteriregementet (två bataljoner) 

580. spaningskompaniet 

900. pionjärbataljonen 

190. signalkompaniet

Namnet på divisionen ändrades till 90. lätta Afrika-divisionen den 26 november 1941. Denna divisionen kom att utvecklas vidare under 1942. Den 1 april 1942 blev det nya namnet 90. lätta infanteridivisionen och sedan justerades det igen i juli 1942 till 90. lätta Afrika-divisionen (motoriserad tropiktjänst)..

Striderna i Nordafrika böljande fram och tillbaka. Pansarstrider hade stor betydelse för utgången av slagen. Tyskarna använde givetvis sin tunga luftvärnskanon 8,8 cm som pansarvärnspjäs med framgång. Dessa pjäser slog ut många brittiska stridsvagnar. Foto: Reddit

  

Struktur juli 1942 

Divisionsstab 

155. pansargrenadjärregementet (två bataljoner) 

200. pansargrenadjärregementet (två bataljoner) 

361. pansargrenadjärregementet (två bataljoner)

190. pansarbataljonen (ett kompani)

90. pansarspaningsbataljonen

190. artilleribataljonen

900. pionjärbataljonen 

Sedan ska man inte luras av ordet pansargrenadjär, det är motoriserat skytte. Ingen tilldelning av bepansrade halvbandvagnar. Senare i början av 1943 tillfördes division en pansarvärnsbataljon, en luftvärnsbataljon och ytterligare en artilleribataljon. Divisionen kom att slutligen kapitulera den 12 maj 1943 i Tunis. 

Från 5. lätta till 21. pansar

Medan 15. pansardivision var en normal pansardivision så var 5. lätta divisionen en annorlunda division. Det var ingen normal pansardivision utan också ett ad-hoc förband som 90. divisionen.

Förband ur 5. lätta divisionen i Nordafrika under framryckning. De tunga åttahjuliga tyska pansarbilarna var som gjorda för krigsskådeplatsen. 

Struktur juni 1941

Divisionsstab

5. pansarregementet (två bataljoner)

200. infanteriregementet z.b.V. (motoriserad, två bataljoner)

3. pansarspaningsbataljonen

II. /155. artilleribataljonen (motoriserad)

200. pionjärbataljonen z.b.V.

39. pansarvärnsbataljonen (dragna pjäser) 

605. pansarvärnsbataljonen (Panzerjaeger I) 

606. luftvärnsbataljonen (fordonsmonterade) 

Det speciella med 200. infanteriregementet z.b.V. var att det bestod av 2. och 8. kulsprutebataljonen (motoriserad) som hade fått bilda ett infanteriregemente. 

Tyskarna hade till skillnad från andra länder utvecklat en enhetskulspruta som beroende på lavett kunde fungera både som lätt och tung kulspruta. Foto: Reddit.

Alltså divisionen var väldigt svag vad gäller infanteri och artilleri men väldigt stark vad gällde pansarvärn. Jämförelse 15. pansardivisionen hade fyra skyttebataljoner, tre artilleribataljoner och en pansarvärnsbataljon med dragna pjäser. 

På bilden en obepansrad halvbandvagn används som dragfordon till en 37 mm pansarvärnskanon Pak 36 under 1941. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-782-0016-34A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Redan i augusti 1941 ändrades namnet till 21. pansardivisionen. Givetvis kom det att ske justeringar av organisationen. De tyska förbanden i Nordafrika utvecklades beroende läget, behov och tillgång.

Struktur 1942

Divisionsstab

5. pansarregementet (två bataljoner)

104. pansargrenadjärregementet (två bataljoner)

8. kulsprutebataljonen (motoriserad)

15. motorcykelbataljonen

3. pansarspaningsbataljonen

155. artilleriregementet (motoriserad)

200. pionjärbataljonen

39. pansarvärnsbataljonen (dragna pjäser)

606. luftvärnsbataljonen (fordonsmonterade)

305. luftvärnsbataljonen (88:or) 

8. kulsprutebataljonen (motoriserad) omformeras senare till pansargrenadjärer och blir bataljon i 104. pansargrenadjärrgementet. Divisionen kom att slutligen kapitulera den 12 maj 1943 i Tunis. 

Nordafrika kontra Finland 

Den tyska Afrikasatsningen 1941 var inte speciellt omfattande sett till storlek men två större pansarförband när tyska krigsmakten endast har 21 visar att man såg allvarligt på situationen. Sedan skapades en tredje motoriserad division. Detta för att bistå Italien. Sedan under 1942 skickas en fjärde division över, den blir den 164. lätta Afrika-divisionen. Divisionen organiseras ungefär som 90. divisionen, dock inga stridsvagnar. 

Tyska bergsjägare i norr. Tyskland satte in två bergsjägardivisioner i sin offensiv mot Murmansk. Foto: Dag Skogheims Privatarkiv

En jämförelse mellan norr och söder. Till Finland sommaren 1941 skickas fyra divisioner, två bergsjägare för Murmansk och två andra divisioner för Salla-området. Det var 169. infanteridivisionen och SS-stridsgrupp Nord. Sedan anlände en femte via Sverige, 163. infanteridivisionen, men den var tänkt att användas i södra Finland. 

Vidare läsning: 

Gordon Williamson: Afrikakorps 1941–43. (London 1991) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Leo Niehorster, Hannover 1990) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?