Brittiskt pansar under andra världskriget

Hobart skapade brittiska 7. pansardivisionen

Divisionen började formeras i Egypten 1938 och då känd som den ”Mobila divisionen”. Generalmajor Percy Hobart anlände från Storbritannien för att ta befälet över divisionen.  Hobart insåg behovet att ha känsla och kunskap om hur det är att strida i öken var mycket viktigt om divisionen skulle fungera fullt som förband i Egypten. Så i maj 1939 lämnade divisionen sina baracker och begav sig ut i öknen. John Bainbridge i 6. kungliga stridsvagnsregementet (Royal Tank) minns: ”Alla var entusiastiska för träningen och använde även sin lediga tid till att öva och bli mer effektiva.”

Sir Percy Hobart var en ledande pansarförespråkare i brittiska armén som är mest känd för många av de specialiserade pansarfordon (Hobart’s Funnies) som deltog i invasionen av Normandie 1944. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Navigera i öken

Hobart hade flera mål förutom taktiska övningarna och förbättra ökenkännedomen. Han ville skapa förbandsanda och en division som kunde strida i öken, utnyttja terrängen och kanske det viktigaste att lära sig att överleva i den hårda miljön.  En mycket viktig del i utbildningen var ökennavigation, att lära sig hitta vägen. Hobart hade sina fiender och redan i november 1939 fick han lämna divisionen.

Brittiska lätta stridsvagnar Mark VIB från 7. pansardivisionen patrullerar i augusti 1940 i Nordafrika. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Den 16 februari 1940 blev divisionen 7. pansardivisionen och fick sin klassiska förbandssymbol ”Ökenråttan”, känd som jerboa. Senare kom den att förvanskas av en stabsofficer när divisionen återvände till England i slutet av 1943 så ökenråttan såg ut mer som en känguru. Stabsofficeren saknade förmodligen konstnärlig ådra.

Rommel anländer

Första striden för divisionen i Nordafrika var vid Sidi Barrani i december 1940 mot Mussolinis italienska styrkor. Sedan följde slag efter slag i Nordafrika som Bardia, Tobruk, Sidi Rezegh, Gazala, Alam el Halfa, el-Alamein under två och halvt års tid. Striderna mot de italienska förbanden hade varit en sak men pansargeneral Erwin Rommels tyska pansardivisioner var något helt annat. Just när Rommel började anfalla 1941 var brittiska 7. pansardivisionen i Kario för att återhämta sig. Men de blev snart tvungna att dra ut i fält igen.

Den brittiska stridsvagnen Crusader blev huvudvagn för de brittiska pansarstyrkorna från sommaren 1941 och fortfarande envisade britterna med att nita pansarplåten istället för att svetsa. Kanonen 2-pundaren hade en stor nackdel, ingen spränggranat. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Crusader var ingen succé

Sergeant Rick Hall minns hur divisionen fick nya Crusader-stridsvagnar och det fanns hopp att möta tyskarna på lika villkor men icke: ”Vår bestörtning är lätt att föreställa sig då vi upptäckte att fienden kunde bekämpa på betydligt längre avstånd än vi”.

Kanonen som Crusader hade var 2-pundaren (40 mm) och den hade en stor nackdel, inga spränggranater. Detta noterade tyskarna och utnyttjade detta genom att plötsligt retirera och britterna fortsatte förfölja och anfalla bara för att marschera rakt in en massa pansarvärn, tyska 5 cm Pak 38 pansarvärnskanoner. Utan spräng krävdes direktträff på de nedgrävda och välskyddade pjäserna.

Den tyska 5 cm Pak 38 pansarvärnskanonen hade inga problem att slå ut en Crusader-stridsvagn vid träff. Det var betydligt svårare för Crusader att slå ut pansarvärnspjäsen, 

Det var först när brittiska 8. armén fick sina amerikanska Sherman-vagnar under augusti 1942  inför el-Alamein som man kunde matcha vad tyskarna hade. USA hade valt 7,5 cm kanonen för sin utmärkta spränggranat. Crusader hade en fördel bättre rörlighet men den stora svagheten var kanonen, som även hade problem med härdat frontpansar på tyska Panzer III.

	Crusader Mark II	Sherman M4A1	Panzer III
Kanon	40 mm L/52	7,5 cm L/40	5 cm L/42 (L/60 senare)
Vikt	19 ton	30 ton	23 ton
Motor	340 hk	350 hk	300 hk

Divisionens organisation oktober 1942:

22. pansarbrigaden, 131. (Drottningens) motoriserade brigad, 11. hussar-regementet (spaning), 15. luftvärnsregementet och 65. pansarvärnsregementet.

Notera: artilleriregementena (bataljon i storlek) ingick som en del av  respektive brigad.

Samt 4. lätta pansarbrigaden var underställd divisionen. Den hade mycket lätta stridsvagnar därav namnet. 

Hitta rätt balans

Britterna försökte under lång tid hitta rätt balans och organisation för sina pansardivisioner.  De hade satsat på att ha bra med pansarvärn och luftvärn men balansen mellan stridsvagnar och infanteri hade varit ett problem. Den nya standarden blev en pansarbrigad, en infanteribrigad och ett spaningsregemente (bataljon). En pansarbrigad bestod av tre pansarregementen (bataljoner) och en infanteribataljon samt ett artilleriregemente med 24 artilleripjäser. Så 186 stridsvagnar, 18 eldunderstödsstridsvagnar (grövre kanon). Totalt hade divisionen 48 25 pdr-haubitsar. Väl utrustade med lätta pansarfordon, 134 Scout Cars (lätta pansarbilar) och 64 pansarbilar. Senare kom antal pansarbilar minska och spaningen fick olika stridsvagnar istället

Amerikanska Sherman-stridsvagnar gav britterna något det hade saknat. En stridsvagn som fungerade i strid. Inte världens bästa men den fungerade till skillnad mot många brittiska misslyckande stridsvagnar. På bilden 7. pansardivisionen i Italien oktober 1943. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Divisionen stred i Italien 1943, landsteg i Salerno och var kvar i Italien i stort sett året ut. Att strida i Italien var något helt annat,

”Det kunde inte ha varit en större kontrast till öknen. Vi pressade oss framåt, sprängda broar och leriga vingårdar orsakade mer förseningar än motstånd från fienden.”

 

Normandie 1944

Divisionen lämnade Italien för att förbereda sig för Normandie.  Divisionen kom att ha den nya brittiska Cromwell-stridsvagnen med 7,5 cm kanon som standardvagn i Normandie. Enda brittisk pansardivision som hade det. Cromwell var likvärdig med en vanlig Sherman. Dock som extra förstärkning för att kunna bättre bekämpa tysk pansar så hade varje pluton en organisation av 3 Cromwell och en Sherman Firefly med 17-pdr kanonen.

Brittiska 7. pansardivisionen i Normandie den 7 juni 1944. Här ses vi en Cromwell-stridsvagnen i täten som följs av Sherman Firefly. 22. pansarbrigaden på väg mot frontlinjen, Foto: Imperial War Museums (IWM)

Divisionens insats i Normandie är mest ihågkommen för Villers-Bocage där SS-pansarofficeren Michael Wittman med tunga Tigerstridsvagnar spred kaos och förstörelse bland divisionens förband. Korpral Harry Hopkins i 1.skyttebrigaden (brittiska 7. pansardivisionen) minns striderna i Villers-Bocage 13 juni 1944:

”Vi blev informerade att Brigaden skulle rycka fram snabbt genom terrängen till en plats som heter Villers-Bocage. Där skulle vi ta position på en kulle och hindra tysk pansar att ta sig igenom till Caen. När vi anlände till korsningen vid botten av kullen, försvann befäl iväg för en genomgång. Det var väldigt lugnt, nästan som en manöver. Någon gav order om korta avstånden och vi kopplade av i solen bredvid våra halvbandvagnar. Plötsligt var det en kraftfull smäll och fordonet längst fram gick upp i rök. Nästa fordon att ”brännas upp” var ett nästan längst bak och därigenom blockerades alla möjligheter till flykt. Förlusterna ökade då de andra fordonen förstördes. Tre i min sektion tillsammans med mig själv kröp längs ett dike och lyckades fly.”

Skräcken i Normandie, den tunga tyska stridsvagnen Tiger I. Vikt 57 ton och en 8,8 cm kanon L/56 som kunde utan problem skjuta sönder Cromwells och Shermans. Däremot fick den passa sig för Sherman Firefly som kunde bita tillbaka. Foto: Krigsarkivet. 

Divisionen stred sedan vidare i Europa till krigsslutet i maj 1945 fast divisionen anses att inte haft samma framåtanda i nordvästra Europa som den hade haft i Nordafrika.

I modern tid

Divisionen stod vakt mot Warszawapakten på 1950-talet i Västtyskland. Men brittiska armén började skära ner på antalet förband och 1958 lades 7. pansardivisionen ”Ökenråttorna” ned. Generalmajor Percy Hobart som hade format och satt sin prägel på divisionen gick bort året innan, 1957.

Vidare läsning: 

Robin Neillands: The Desert Rats. 7th Armoured Division 1940 – 1945. (London 1991)

Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick. Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003)

Wolf Heckmann: Rommels krig i Afrika. Ökenrävar mot ökenråttor. (Stockholm 2001)

Enkel jämförelse 1939 – infanteriregementen

 Infanteri under beredskapen

De flesta krigsmakter hade ett stort sett samma typ av organisation för sina infanteriregementen. Förenklat kan vi säga att ett regemente bestod av en stab med tre skyttebataljoner och därtill kopplat understöd i form av olika vapen för regementet.  Samma precis gällde sedan även för skyttebataljonerna, stab med tre skyttekompanier och därtill kopplat understöd i form av olika vapen för bataljonen.

Den svenska armén hade sina brister när kriget kom i september 1939. Vi hade kulsprutor och granatkastare till vårt infanteri men tyvärr var pansarvärnskanoner eftersatta. Foto: Försvarsstaben

Här följer en enkel jämförelse mellan ett tyskt infanteriregemente och ett svenskt infanteriregemente de första krigsåren under andra världskriget. Vid krigsutbrottet 1939 hade vi i Sverige en krigsorganisation för infanteriet som var i stort sett så här:

Enkel organisation 1937

Stab

(med luftvärnskulsprutepluton, kulsprutepluton, infanterikanontropp(=pansarvärn) och pionjärpluton

3 infanteribataljoner

Regementstross

Detta hade man tillgång till: 58 motorfordon, 280 kärror och 343 hästar.

Fortfarande var häst och gevär mycket viktiga för organisationen.  Personal var cirka 3 500 man. Motorfordon hade börjat införas men hade inte tagit över hästens roll som dragdjur. Ett infanteriregemente fått mer och mer understödsvapen, kulsprutegevär, kulsprutor, granatkastare och pansarvärnsvapen sedan första världskriget.

Kulsprutegevär var modellen

Ett svenskt regemente 1939 hade som tunga vapen 30 kulsprutor, 6 luftvärnskulsprutor, 15 8 cm granatkastare, 2 37 pansarvärnskanoner. En skyttegrupp på vid denna tid hade Gevär m/96 som standardvapnet och sedan fanns det ett kulsprutegevär per skyttegrupp.

Vi hade satsat på kulsprutegevär. Det var ett amerikanskt vapen, BAR (Browning Automatic Rifle), som togs fram i samband med första världskriget men kom att vara i tjänst långt efter det. USA verkar ha tagits sina ur tjänst på 1970-talet vilket vi tydligen även gjorde. Foto: Försvarstaben

Kulsprutor och granatkastare fanns på kompani respektive bataljonsnivå. Medan luftvärnskulsprutor och pansarvärnskanoner fanns på regementet. Vi kallade inledningsvis pansarvärnskanoner för infanterikanoner, dock 37 mm var lite svagt för en infanterikanon. Vi trodde ju att stridsvagnar inte skulle funka i Sverige så det fanns egentligen inget behov av pansarvärnskanoner.

De femton granatkastarna fördelades en per skyttekompani och sedan två grk direkt under bataljonschefen, alltså fem per bataljon. Kulsprutor där var det två per kompani och två på bataljon, alltså åtta per bataljon. Sedan hade regementschefen tillgång till kulsprutepluton med sex kulsprutor.

Det fanns olika projekt ingång som inte ännu hade nått ut, men var på gång.

Hur var det i Tyskland 1939?

De hade precis som vi tre bataljoner med understöd men hade stramat upp det i två understödskompanier.

Enkel organisation Tyskt infanteriregemente anno 1939

Regementsstab

3 infanteribataljoner

1 infanterikanonkompani

1 pansarvärnskompani

1 lätt underhållskompani

Notera, de trodde på stridsvagnar så regementet hade ett kompani med 12 37 mm pansarvärnskanoner. Sedan en annan viktig skillnad, deras infanterikanoner var infanterikanoner och inte förklädda pansarvärnskanoner. Det fanns 6 7,5 cm infanterikanoner och 2 tunga 15 cm infanterikanoner i kompaniet och hästar var dragdjur.

Strider i Warszawa 1939. Här ses en tysk infanterikanon 7,5 cm le IG18 rullas framåt längs gatan. Modellåret 18 är bara för att luras, den började produceras under 1930-talet. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Deras 7,5 cm infanterikanon var kortpipig kanon, 7,5 cm L/11, och pjäsen vägde 400 kg. Denna typ av flackbanevapen saknades i den svenska organisationen. Att kunna skjuta tyngre direkteld på motståndspunkter eller kulsprutevärn som stoppade upp framryckningen i anfallet (alltså idén och bakgrunden till stormkanonvagnen). Vi hade gott om granatkastare men tyvärr sker eldgivningen via övergradsbanor, vilket begränsar användningen.

Enhetskulsprutan ser dagens ljus

Hur var det med övriga vapen? Hästen och geväret var fortfarande mycket viktiga för tyskarna så där var ingen stor skillnad. Men de hade satsat på enhetskulsprutan MG 34, som fungerade både som lätt som tung. Det fanns en mängd olika lavetter och benstöd till MG 34 beroende på dess roll och funktion. Kulsprutan kunde använda både patronband som trummagasin, allt beroende på dess roll och funktion. Så en tysk skyttegrupp hade en lätt kulspruta istället för kulsprutegevär. Bättre för ihållande eld.

Enhetskulsprutan MG 34 med stativ. Du kunde ställa in stativet så kulsprutan svängde fram och tillbaka från vänster till höger. Brutalt men det var bara att mata på och meja. Foto: Paul Calwer

Lite hårda fakta: 3050 personal, 115 lätta kulsprutor, 36 tunga kulsprutor, 27 5 cm granatkastare, 18 8 cm granatkastare, 6 7,5 cm infanterikanoner, 2 15 cm infanterikanoner, 12 37 mm pansarvärnskanoner.  Fordon: 73 motorfordon, 47 motorcyklar, 210 vagnar och 600 hästar.

Enkel och lätt granatkastare

Fler hästar och fordon beror på fler tunga vapen, hästar var det primära dragdjuret. Observera de 27 5 cm granatkastare, ett lätt vapen, som kom snart att fasas ut då eldkraften var rätt så begränsad. Det var tänkt som ett mellansteg mellan skyttesoldatens handgranater och de tyngre 8 cm granatkastarna men verkan mot en nedgrävd fiende var mycket begränsad. Så det kom att försvinna.

Här kan vi se 47 mm granatkastare m/40 som började produceras under andra världskriget, Vi kom att producera en hel del då 1950 är registrerat att armén har 2083 i sina förråd. 47 mm svinggranat m/40 vägde 2,6 kg och hade endast 0,11 kg trotyl. Jämförelse Spränghandgranat m/56 har 0,19 kg trotyl. Foto: Försvarsstaben

Vi i Sverige hade sett denna trend av enklare och lättare granatkastare men vi var sena på tåget. Vår 47 mm granatkastare m/40 infördes under de första krigsåren, 27 per regemente. Så lagom till tyskarna började fasa ut sina.

Pansarvärnsgevär – en väg kantat med fiasko

Tyskarna var sena med sina pansarvärnsgevär. De tyska pansarvärnsgevär som togs fram byggde på den pansarbrytande gevärsammunitionen, 7,92 × 94 mm P318, som togs fram under 1930-talet. De kom att införas först under 1940 i stor skala, det skulle vara skyttekompaniernas pansarvärn. Tre vapen per kompani gjorde 27 på regementet. Tyskarna hann knappt införa sina pansarvärnsgevär innan de insåg att de var för veka. De fasades ut och skrotades.

Bofors 20 automatkanon m/40 var tänkt både som pansarvärn och luftvärn. Dock det var rollen som luftvärn som vapen kom att finnas under lång tid i krigsorganisationen. Brigadluftvärn under kalla kriget. Foto: Försvarsstaben

Vi i Sverige hade också haft en fiasko gällande pansarvärnsgevär, 8 mm pansarvärnsgevär m/40, men det var begränsat i som omfattning. Vi funderade på nya pansarvärnsgevär till infanteriet men hade inte kommit i mål ännu dock hade vi en annan lösning, vi kan kalla den slags enhetsautomatkanon. Bofors 20 automatkanon m/40 var tänkt både som pansarvärn och luftvärn.  Pjäsen själv vägde 42 kg. Vapnet hade ett 25-skotts trummagasin. Så med pansarvärnslavett blev det: 65 kg. Medan med luftvärnslavett: 300 kg. Initialt nio av dessa vapen till varje regemente. Så där slog vi tyskarna med hästlängder, men mot stridsvagnar var fortfarande vapnet för vekt. Dock vi fick luftvärn i våra infanteriregementen vars motsvarighet inte fanns hos tyskarna.

De hade eldkraft men vi hade luftvärn

Så 1939 tyskarna hade helt klart större eldkraft med sina infanterikanoner och bättre pansarvärnsförmåga jämfört med oss. Vi kom aldrig i kapp tyskarna vad gäller detta. Men med införandet av Bofors 20 automatkanon m/40 som luftvärn i våra regementen fick vi en förmåga att bekämpa stridsflygplan som inte alls fanns hos tyskarna, de hade endast luftvärnskulsprutor i sina regementen.

Vidare läsning:

Alex Buchner: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras! Svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991. (Stockholm 2015)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939­–1945. (Stockholm 2014)

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel jämförelse 1939 – artilleri

Svensk infanteridivision kontra tysk infanteridivision gällande artilleri

En svensk fördelning 1939 kan jämställas med en tysk infanteridivision. Så hur var det ställt med artilleriet?

Det svenska artilleriet hade sedan Försvarsbeslutet 1925 inte förnyats nämnvärt innan andra världskriget bröt ut. Vi hade föråldrade pjäser som 15 cm positionshaubits m/06, som syns på bilden. Foto: Krigsarkivet. 

Det svenska artilleriet hade drabbats hårt av det som hände 1925. Tre regementen försvann, Upplands artilleriregemente som nyss satts upp lades ner medan Karlsborgs fick fokusera på luftvärn istället.  Samtidigt som Smålands artilleriregemente slogs samman med Positionsartilleriregementet till Smålands arméartilleriregemente (A 6).

Lista över fredsförbanden 1939

Svea artilleriregemente (A 1) – Stockholm

Göta artilleriregemente (A 2) – Göteborg

Wendes artilleriregemente (A 3) – Kristianstad

Norrlands artilleriregemente (A 4) – Östersund

Norrbottens artillerikår (A 5) – Boden

Smålands arméartilleriregemente (A 6) – Jönköping

Gotlands artillerikår (A 7) – Visby

Bodens artilleriregemente (A 8) – Boden

Så sett till antal regementen verkar beslutet 1925 inte varit så farligt. Men antal kompanier i fred minskade från 90 till 48. Alltså i praktiken en halvering. Sedan var nyanskaffning av artilleri inte speciellt prioriterat under de kommande åren, så det såg inte bra ut 1939.

Vi hade fortfarande många 7,5 cm kanoner i tjänst inom artilleriet. Visserligen hade en del av modifierats och förbättrats som kanonen på bilden, 7,5 cm kanon m/02-33. Dock det var för lätt pjäs att ha i ett fördelningsartilleriregemente. Foto: Krigsarkivet.

Standardorganisation 1939 för ett fördelningsartilleriregemente

I. divisionen: 3 batterier med vardera 4 7,5 cm kanon m/02

II. divisionen: 3 batterier med vardera 4 7,5 cm kanon m/02-33

III. divisionen: 3 batterier med vardera 4 10,5 cm haubits m/10

IV. divisionen: 2 batterier med vardera 4 15 cm positionshaubits m/06

44 pjäser men notera modellåren, inte speciellt moderna, huvudsak ett arv från första världskriget.  Sedan räckvidden för pjäserna var inte speciellt lysande, 7,5 cm kanon m/02 – 5,5 km, 7,5 cm kanon m/02-33 – 10 km, 10,5 cm haubits m/10 – 5,8 km och slutligen 15 cm positionshaubits m/06 – 8 km.

A7 på Gotland inleder motorisering av artilleriet. Pjäserna är gjorda för att dras efter hästar och klarar inte av de högre hastigheterna så de lastas på flaket istället för att dras efter lastbilen.  Foto: Försvarsstaben

Arméns hela bestånd av haubitsar var pjäser från tiden för första världskriget, Inga av dessa var anpassade för att dras efter motorfordon, åtminstone inte med hastigheter över 10 km /tim. Transportanordning m/34 fanns för 15 cm positionshaubits m/06 vid transport efter motorfordon och övriga pjästyper kunde lastas på enkla låga släpkärror men det förekom också för lättare pjäser: lastbilsburen med pjäserna på flaket. En orsak till detta var att hjulaxlarna på de äldre pjäserna gick varma vid högre hastigheter än hästens.

Tyskt artilleri 1939

Hur var det med tyskarna? Deras huvudpjäser för infanteriets artilleri var 10,5 cm le FH 18 haubits och 15 cm sFH 18 haubits. Modellåret 18 för respektive pjäs var kamouflage, båda pjäserna sattes i produktion i början 1930-talet. Ett artilleriregemente i en tysk infanteridivision skulle ha tre bataljoner med vardera 12 lätta 10,5 cm haubitsar och en tung bataljon med 12 15 cm haubitsar. Totalt 48 pjäser, inte så mycket mer men tittar vi på pjäserna kommer en helt annan bild fram.

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Det tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så pjäsen på bilden tillhör de tyska pansartrupperna. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Räckvidden för de tyska pjäserna var något helt annat, 10,5 cm – 10,7 km medan för 15 cm – 13,3 km. Sedan blev det givetvis tyngre eld för tyskarna då en granat till en 10,5 cm haubits väger nästan 15 kg medan för en svensk 7,5 cm kanon runt 6 kg.

En tung 15 cm sFH18 med dragdjur 1944. Hästen kom ha stor betydelse som dragdjur i tyska krigsmakten under hela andra världskriget. Foto: Kurt Heimann

Vi förbättrade oss

En sak vi gjorde för att förbättra det svenska artilleriet var faktiskt att beställa 10,5 cm le FH 18 haubits från Tyskland. Första beställning blev 24 pjäser, 10,5 cm haubits m/39.  Det blev totalt 142 pjäser i tre omgångar (24 – 1939, 8 – 1940 och 110 – 1942).

En annan lösning blev Bofors. Företaget hade stor produktion och det fanns flera exportbeställningar som stoppades 1940. Istället för att utveckla nya pjäser utnyttjades det faktum att Bofors hade utvecklat en 7,5 cm fältkanon för Argentina och 10,5 cm fälthaubits för Siam, Helt enkelt deras produktionsserier förlängdes och pjäserna som producerades kom att tas i tjänst som 7,5 cm kanon m/40 (räckvidd 15 km) och 10,5 cm haubits m/40 (räckvidd 13,7 km). Av den förstnämnda blev det 64 pjäser av olika typer medan av haubitsen hela 242 pjäser.

Hästar som dragdjur var viktiga svenska artilleriet under hela andra världskriget. Även om fördelningsartilleri fick nya pjäser så kom hästen vara kvar i tjänst. Motoriseringen hade påbörjats men vi hade under beredskapsåren inte möjlighet att gå hela vägen. Foto: Krigsarkivet.

I vilket fall vårt fördelningsartilleri var kraftigt eftersatt 1939 jämfört med Tyskland men det kom att åtgärdas under de första beredskapsåren genom nyanskaffning både genom import och inhemsk produktion.

Vidare läsning:

Alex Buchner: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Jan Anshelm (red): Det svenska artilleriet 1794 – 1994. (Stockholm 1994)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftwaffes markstridsförband i Normandie

 Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Hermann Göring hade många strängar på sin lyra men den mest kända och hans viktigaste post var som befälhavare över Luftwaffe, det tyska flygvapnet.  När Hitler bröt mot Versaille-fördraget fick Göring uppgiften att bygga upp det tyska flygvapnet och luftförsvaret så både stridsflygplan och luftvärn hamnade hos Göring. Han fick också småningom ansvaret för fallskärmsjägarförbanden.

Tyska fallskärmsjägare i Normandie utrustade med kulsprutepistoler, raketgevär Panzerschreck och pansarskott Panzerfaust. Bakom dem en utslagen amerikansk stridsvagn M4A3 Sherman. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Med tanke på att Göring var flygvapenchef är det imponerade att Luftwaffe kunde påbörja formeringen av 37 markstridsdivisioner för fronttjänst och då är inte en enda luftvärnsdivision medräknad (det sattes upp 31 stycken). Det kan jämföras med Reichsführer-SS Heinrich Himmler som lyckades sätta upp 38 divisioner för fronten, och precis som Himmler var inte alla Görings divisioner kompletta och fullständiga.

Tyskarnas fallskärmjägardivisioner anno 1944 hade precis som tyska infanteridivisioner tunga vapen som artilleripjäser, pansarvärnskanoner och luftvärnsautomatkanoner. På bilden fallskärmsjägare i Normandie 1944 med sin 7,5 cm pansarvärnskanon Pak 40 redo för nästa allierade anfall. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-582-2120-07A / CC-BY-SA 3.0

Större markstridsförband från Luftwaffe i Normandie 1944

3. fallskärmsjägardivisionen (drygt 17 000 man)

5. fallskärmsjägardivisionen (drygt 12 000 man)

Stridsgrupp 6. Fallskärmsjägardivisionen (cirka 3 500 man)

6. fallskärmsjägarregemente (cirka 4 500 man)

16. Luftwaffe fältdivisionen  (cirka 10 000 man)

12. fallskärmsstormkanonbrigaden (cirka 600 man)

III. luftvärnskåren (cirka 12 000 man) 

Högkvarter från Luftwaffe

II. fallskärmskåren (cirka 3 500 man)

Räknar vi ihop förbanden ovan verkar det som Luftwaffes markstridsförband bidrog med minst 63 000 soldater till tyskarnas arméer i Normandie. Det var säkert fler då finns antal mindre förband, bataljoner och kompanier, som var från Luftwaffe och de är inte listade ovan. Det gör att nästan var sjunde soldat kom från Lufwaffe.  Waffen-SS hade i Normandie större antal soldater i sina markstridsförband, då Waffen-SS hade sex kompletta divisioner på plats och två kårhögkvarter, så det verkar ha varit drygt 110 000 SS-soldater på plats.

En amerikansk soldat undersöker en tysk stormkanonvagn Sturmgeschutz IIIG. Även Luftwaffe kom att ha denna vagn i tjänst, så inte bara armén och Waffen-SS.  Hos 12. fallskärmsstormkanonbrigaden och ett kompani pansarvärn hos 16. Luftwaffe fältdivisionen. Foto: NARA

Luftwaffes III. luftvärnskår i strid

Som tidigare nämnts satte Luftwaffe upp 31 luftvärnsdivisioner och flera av Görings luftvärnsförband kom att sättas in i strid, både som pansarvärn och artilleri, vid fronten. I Normandie 1944  kom ett annorlunda förband, III. luftvärnskåren, att utsättas för hårda strider.  Dess styrka den 6 juni 1944 då de allierade gick land var cirka 12 000 man och ett stort antal luftvärnskanoner av olika typer.  Under striderna i Normandie förlorade kåren nästan 6 000 man fram till den drogs ur striderna i slutet av augusti 1944.  Så det var inte bara Luftwaffes fallskärmsjägare, infanterister och stridspiloter som maldes ner i krigets malström utan även luftvärnet.

Generallöjtnant Wolfgang Pickert förde befälet över III. luftvärnskåren i Normandie 1944. Artilleriofficer i armén under första världskriget och gick över till Luftwaffe 1935. Foto: Narodowe Archiwum Ayfrowe

Chef för kåren

Wolfgang Pickert (1897–1984) började sin karriär som artilleriofficer i tyska armén. Under 1935 kom Pickert att träda över till Luftwaffe. Pickert tog befälet över 9. luftvärnsdivisionen sommaren 1942. Denna division gick under vid Stalingrad. Pickert klarade sig då han hade flugits ut. Detta på grund av att han efter en högre stabskonferens i fickan inte kunde återvända till sin division. Röda armén hade stängt av alla förbindelser. I Normandie förde han befälet över III. luftvärnskåren som fick uppleva hårda strider. Vid krigsslutet tjänstgjorde han på Luftwaffes överkommando som chef för luftvärnet. 

”Striderna i Normandie var bland de svåraste som jag någonsin har deltagit i, även om man räknar med första världskriget och de svåra striderna som jag har deltagit i under andra världskriget.”

   Wolfgang Pickert'

Den ökända tyska kulsprutan MG 42. På bilden i händerna på tyska fallskärmsjägare i Normandie 1944. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-587-2253-15 / Schneiders, Toni / CC-BY-SA 3.0

Görings elitinfanteri

Det fanns endast 7. flygardivisionen fram till 1943, det var först detta år som expansionen av fallskärmsjägarförbanden tog ordentlig fart. 7. flygardivisionen som efter Kreta 1941 kom att sättas in på östfronten som infanteri. Hitler övergav tanken om större luftburna operationer efter vad han ansåg som höga förlusterna på Kreta. Samt att Hitler ansåg att överraskningseffekten för större luftlandsättningar hade försvunnit. Alla visste ju nu om detta. Nu fick 7. flygardivisionen strida i olika stridsgrupper på östfronten från hösten 1941. Huvuddelen av divisionen befann sig först hos armégrupp Nord och sedan hos armégrupp Mitt. Divisionen lämnade senare östfronten i omgångar från senhösten 1942 fram till början av 1943. Den kom att ombildas till 1. fallskärmsjägardivisionen samtidigt som ett regemente knoppades av för bli grunden för 2. fallskärmsjägardivisionen.   Samtidigt som Göring får ge upp befälet över sina Luftwaffe-fältdivisioner början en enorm expansion av fallskärmsjägardivisioner.  Division efter division sattes upp, 3. och 4. i slutet av 1943, 5. och 6. i början av 1944 samt två kårhögkvarter och två självständiga stormkanonbrigad .  Av dessa kom två divisioner, en stridsgrupp och ett förstärkt regemente samt ett kårhögkvarter och en självständig stormkanonbrigad att skickas till Normandie. I praktiken hälften av alla fallskärmsjägarförbanden i tyska krigsmakten sattes in.  

"Förlusterna i människor och materiel var höga under de sex veckorna av försvarsstrider som pågick utan uppehåll och endast ersattes i otillräcklig mängd."

Generallöjtnant Richard Schimpf, befälhavare för 3. fallskärmsjägardivisionen.

Luftwaffe var aldrig bara ett flygvapen men ju längre kriget pågick ju fler fältförband kom att tas i tjänst av Luftwaffe, Över 60 000 man i Luftwaffe-uniform kom att sättas in Normandie. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-585-2184-33 / Zimmermann / CC-BY-SA 3.0

Sist men inte minst

16. Luftwaffe fältdivisionen som var en kvarleva från ett gigantiskt misslyckat projekt av Göring att skapa en fältarmé med Luftwaffe-divisioner. De första fältdivisionerna kom att påbörja formeringen på sommaren och hösten 1942 och detta för östfronten behövde fler soldater. Arméns överkommando (OKH) ansåg 1942 både att den tyska marinen och det tyska flygvapnet hade överskott på personal som de kunde ge upp till armén. Göring blev förskräckt över att förlora sina soldater till armén. Hans argument inför Hitler var att hans goda nationalsocialistiska soldater skulle lämnas över till den konservativa armén där det fortfarande fanns en kyrklig anda och officerarna var präglade av traditioner från den gamla kejserliga krigsmakten. Istället föreslog han att Luftwaffe sätter upp divisioner i egen regi för fronttjänst samt han lovar att dubbla antal soldater som armén behövde, från 100 000 till 200 000. 

De första divisionerna började skickas till östfronten redan under senhösten 1942, lagom till den ryska vintern 1942–1943 och Stalingrad.  En sak som Göring hade beslutat om var hans soldater i fält skulle bära en fältblå uniform, vilket Röda armén tackade för. Flera gånger utformades deras anfallsplaner för att specifikt slå mot Luftwaffe-förbanden. Det var lättare uppnå genombrott mot dessa än mot tyska arméns infanteridivisioner. Totalt sätts 22 Luftwaffe fältdivisioner upp och en efter en slåss sönder och samman av Röda armén så till sommaren 1944 var hälften borta. I västeuropa sommaren 1944 fanns det fyra varav en stred i Normandie. 16. Luftwaffe fältdivisionen led tunga förluster under operation Charnwood och Goodwood i strider mot britterna, vilket gjorde att tyskarna till slut fick upplösa divisionen den 4 augusti 1944 och använda den kvarvarande personalen för andra förband inom armén.  

Krigsfångar hos de allierade. Här har de zoomats in på soldater från Luftwaffe. Från vänster tre Luftwaffe i första raden och sedan nummer fyra är från armén. Foto: Conseil Régional de Basse-Normandie / National Archives USA

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Richard Schimpf, Wolfgang Pickert et al.: Vi försvarade Normandie 1944. Tyska generaler berättar om de hårda striderna. (Stockholm 2017)

Hans-Martin Stimpel: Die deutsche Fallschirmstruppe 1942-1945. Einsätze auf Krigsschaplätzen im Osten und Westen. (Hamburg 2001)

Hellmuth Reinhardt et al: Tyska fallskärmstrupper 1939-1945. Planering, erfarenheter och taktik. (Stockholm 2014)

Amerikansk pansar i strid med tyska pansarbrigader, läs mer här:

Sherman versus Panzers – Slaget om Arracourt 1944

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tyska infanteridivisioner och deras pansarvärn

 Tyskt pansarvärn 1941 kontra 1943

Det vanligaste tyska divisionsförbandet under andra världskriget var infanteridivisionen. Ett av det största hotet mot dessa var egentligen tyngre fientliga pansaranfall. 

En fullstark division sommaren 1941 med tre infanteriregementen skulle ha 16 860 i personal, 48 artilleripjäser, 26 infanterikanoner och 75 pansarvärnskanoner.

En fullstark division hösten 1943 med tre infanteriregementen skulle ha 13 656 i personal, 36 artilleripjäser, 18 infanterikanoner och 48 pansarvärnskanoner.

Standardpjäs vad gäller pansarvärnskanoner i tyska armén under de första krigsåren var 37 mm pansarvärnskanon Pak 36. 

Varför en minskning av pansarvärnskanoner?

Pansarvärnsbataljonen 1941 bestod av tre kompanier med pansarvärnskanoner men det fanns inget luftvärn i hela divisionen förutom kulsprutor så i den nya organisationen 1943 bestod pansarvärnsbataljonen av två kompanier med pansarvärnskanoner och ett kompani med luftvärnsautomatkanoner.

De tyska infanteridivisionerna hade initialt inga luftvärnsautomatkanoner. Men detta kom ändras, ett kompani pansarvärn blev istället luftvärn. På bilden 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 38 på östfronten sommaren 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0597-15 / CC-BY-SA 3.0

Sedan i infanteriregementenas pansarvärnskompanier byttes den tredje plutonen med pansarvärnskanoner ut mot en pluton utrustade med närpansarvapen. Slutligen hade spaningsbataljonen ersatts av en fysiljärbataljon som hade organisation likt en vanlig skyttebataljon, då försvann en pansarvärnskanonpluton.

Under 1944 kom allt fler infanteridivisioner möjligheten att ersätta ett kompani med dragna pansarvärnspjäser i sin pansarvärnsbataljon med ett kompani med pansar. Det var ofta Sturmgeschütz III eller Jagdpanzer 38 (t) Hetzer när den kom i produktion från april 1944. Båda vagnar var bestyckade med 7,5 cm kanon.

Pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer 38 (t) Hetzer hade en 7.5 cm kanon L/48 och vägde cirka 16 ton. Vagnen började levereras under 1944 ut till förband. Ett enorm förstärkning för infanteridivisionernas pansarvärnsförmåga. 

Kanonutveckling

Pansarvärnskanonen 37 mm Pak 36 som redan visat sig vara otillräcklig under striderna i Frankrike 1940 var pjäsen som det tyska infanteriet hade sommaren 1941. Den aningen tyngre 50 mm Pak 38 hade nyligen satts i produktion och just börjat komma ut på förbanden.

37 mm pansarvärnskanonen var verkningslös mot de sovjetiska stridsvagnarna T-34 och KV. Fler än 3 300 av dessa pansarvärnskanoner gick förlorade på östfronten under 1941. Ingen annan tysk pjäs förlorades i lika stort antal. Tyskarna insåg under hösten 1941 att deras nya 5 cm pansarvärnskanon 38 egentligen också var värdelös mot dessa sovjetiska tyngre vagnar.

Här på bilden den nya pansarvärnskanonen, 7,5 cm Pak 40, som sattes i produktion efter det att tyskarna hade mött tyngre sovjetiska stridsvagnar i strid 1941. Foto: Willi Ude

Det behövdes ännu grövre kanoner och redan i februari 1942 kunde de första 7,5 cm pansarvärnskanonerna av typ Pak 40 levereras. Denna hade redan varit under utveckling i flera år men den hade inte prioriterats och nu sattes full fart framåt. Under 1942 avslutades produktionen av 37 mm Pak 36, medan 5 cm Pak 38 fortsattes produceras parallellt med 7,5 cm Pak 40. Den sistnämnda ökade produktionen enormt de kommande åren. År 1942 färdigställdes 2 114 kanoner, året därpå 8 740 kanoner och 1944 hela 11 728 kanoner.

Ett ad-hoc vapen blev pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 97/38. Det var erövrade franska Canon de 75 modèle 1897 som satts på en lavett från Pak 38. En temporär lösning för att få fler tyngre pjäser i väntan på att produktionen av Pak 40 tar fart.

Det var inte lika lätt för pjäsbesättning att flytta på en Pak 40 som det hade varit med en Pak 36. Vikten var nästan 1,5 ton istället för drygt 300 kg. Det blev betydligt tyngre. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-296-1688-33 / Schwoon / CC-BY-SA 3.0

Förutom att 7,5 cm Pak 40 kunde slå ut fiendens stridsvagnar var den enormt tyngre än föregångaren, 37 mm Pak 36. En pjäsbesättning på fem skulle nu flytta 1 425 kg istället för 327 kg vid byte av eldställning. Utan dragdjur eller –fordon så var det inte det lättaste.

Pjäsutveckling av dragna tyska pansarvärnskanoner

Pjäs typ	Pjäs vikt	Granat vikt	I tjänst från	Antal tillverkade
37 mm Pak 36	327 kg	0,7 kg	1936	14 459
5 cm Pak 38	1 000 kg	2,25 kg	april 1941	9 566
7,5 cm Pak 97/38	1 190 kg	6 kg	juni 1942	3 712
7,5 cm Pak 40	1 425 kg	6,8 kg	våren 1942	23 303
8,8 cm Pak 43/41	4 350 kg	10,4 kg	april 1943	1 403
8,8 cm Pak 43	3 650 kg	10,4 kg	januari 1944	2 098

De två sistnämnda, 88:orna, kom att tilldelas självständiga pansarvärnsbataljoner som var högre chefs resurs och inte infanteridivisionernas pansarvärn. De var ännu grövre och tyngre, vilket begränsade pjäsbesättningarnas möjlighet att byta eldställning utan dragfordon.

En övergiven 8,8 cm pansarvärnskanon Pak 43/41 den 25 augusti 1944. Här några glada fransmän med sin erövrade kanon. Notera att kanonen är stor och vikt 4,3 ton. Foto: Geolami

Mer pansarfordon behövdes

Tyskarna insåg att pansarvärnskanonerna bara blev grövre och allt tyngre så allt fler modeller av pansarfordon bestyckade kanoner i fast monterad i chassit togs fram. Ny målsättning blev att infanteridivisionen skulle ha ett kompani mobilt pansarvärn för att snabbare kunna möta fientliga pansaranfall.

Tysk skämtteckning om utvecklingen av pansarvärn från 1941 till 1944. Den sista ser ut som en Nashorn, en tysk lätt bepansrad pansarvärnskanonvagn, med 8,8 cm kanon och den tilldelas endast självständiga pansarvärnsbataljoner. 

Så pansarvärnsbataljonen 1944 utvecklades mot att ha ett kompani med dragna 7,5 cm Pak 40, ett kompani med Stug eller Hetzer och slutligen ett kompani med luftvärnsautomatkanoner.

Produktion av Stug och Hetzer med 7,5 cm kanon L/48

Typ	1942	1943	1944	1945
Sturmgeschütz III 7,5 cm L/48	365	3011	3849	1038
Sturmgeschütz IV 7,5 cm L/48	0	30	1006	27
Jagdpanzer 38 (t) Hetzer	0	0	1588	1261

 

På bilden med Sturmgeschütz III G med 7,5 cm L/48 kanon. Produktionen av tyska stormkanonvagnar kom igång på allvar 1943 och de kom att fungera som pansarvärn. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-089-3779-25A / Finke / CC-BY-SA 3.0

Vidare läsning:

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg 1989)

Niklas Zetterling och Anders Frankson: Kursk 1943. A Statistical Analysis. (London 2000)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Mer läsning om pansarvärnsgevär på östfronten:

Infanteriets "tunga" gevär på östfronten

Läs mer om tyska främsta pansarvärnskanonvagn här:

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

Läs mer om tyska gigant Elefant här:

Bjässen Elefant i strid

Sverige under andra världskriget - kavalleri

Kavalleribataljonen i våra fördelningar 1939

Första världskriget hade visat att det klassiska kavallerianfallet hörde till historien. Och då beslutet hade tagits att minska krigsmakten kom kavalleriet som truppslag att drabbas hårt av 1925 års försvarsbeslut. Kavalleriet hade 50 skvadroner och dessa skulle minskas ner och blott 17 stycken blev kvar. Den fristående kavallerifördelningen (divisionen) försvann ur krigsorganisationen.

1925  års försvarsbeslut minskade den svenska krigsmakten inom flera områden, bland annat kavalleriet drabbades hårt. Men hästen dominerade fortfarande stort inom krigsmakten som transportmedel. På bilden som dragdjur inom artilleriet. Foto: Krigsarkivet

Ändå dominerade hästen fortfarande stort i svenska armén, både inom infanteri och artilleriet, men det var i kavalleriet som hästen var symbolen för truppslaget. Vad skulle en kavallerist vara utan sin häst? Vad var vägen framåt?

Motoriseringsförsök satte igång

Kavalleriet kännetecknas fart och fläkt.  Pansarbilar, cykel, motorfordon men inte stridsvagn kom att hamna hos kavalleriet. Men trots detta dominerade fortfarande hästen hos de fyra kvarvarande kavalleriregementena. Som kavalleriinspektören under åren 1940 till 1943 Henry Peyron skrev i sina memoarer, det var inte en fråga om ”antingen – eller” utan om ett ”både – och” gällande hästen i kavalleriet. I vilket fall motoriseringsförsök blev en del av kavalleriets vardag.

Pansarbilar kom att hamna hos kavalleriet under mellankrigstiden men efter det att de svenska pansartrupperna bildades i oktober 1942 kom beslutet att de skulle föras över dit. På bilden den tidiga pansarbil m/31, som egentligen är en ombyggd lastbil. Foto: Krigsarkivet. 

Infanteriet var fortfarande fotmarscherade och kavalleriet påbörjade en motorisering men med hästen kvar i tjänst, det började talas om de snabba trupperna. Men inte stridsvagnar, de ansågs passa bättre för infanteriet samtidigt som många hade åsikten att stridsvagnar inte funkar i den svenska terrängen. Denna åsikt var vittspridd inom krigsmakten och samtidigt med begränsade budgetar gjorde att det svenska pansarvapnets utveckling inte riktigt tog fart under mellankrigstiden.

Kavalleribataljoner organiseras

Sedan kommer 1936 års försvarsbeslut som ger kavalleriet lite renässans.  Kavalleriet fick genom detta beslut åter ett större förband i krigsorganisationen, 1. kavalleribrigaden. Dock denna brigad som större kavalleriförband med hästar varade inte länge utan snart blev den motoriserad över hela linjen.

Hästen var symbolen för kavalleriet.  Vad skulle en kavallerist vara utan sin häst? Sverige började avhästas på slutet av 1940-talet men det dröjde ytterligare cirka 20 år innan det var fullt genomfört. Foto: Krigsarkivet

En annan intressant del i utveckling var att varje svensk fördelning (motsvarar en infanteridivision i andra länder) skulle ha en kavalleribataljon för främst spaning. Dessa skulle utbildas av våra fyra fredstida kavalleriregementen. 

Enkel organisation för Kavalleribataljon

Bataljonsstab

Ryttarskvadron

Cykelsskvadron (vintertid hästar istället)

Pansarbilsskvadron

Bataljonstross

Initialt sattes fem av dessa upp och kom sedan att öka efterhand då antal fördelningar i krigsmakten växte.

Hur såg förbandet ut i mer detalj

Pansarbilskvadronen bestående av skvadronstab, tre plutoner och tross hade 112 man men bara tre pansarbilar i en pansarbilspluton. Sveriges pansarbil som fanns i tjänst i september 1939, var pansarbil m/31. Som i praktiken var en ombyggd lastbil med plåt och vapen, alltså en tidig Technical kan vi säga.

Här en pansarbilskvadron under marsch. Först de tre pansarbilarna, pansarbil m/31. Sedan följer resten av skvadronen. Foto: Krigsarkivet

En var "kanonbil" med 37 mm marinkanon m/98B på flaket och de andra två var "kulsprutebil", alltså en kulspruta på flaket. Båda versionerna hade en kulspruta på passagerarplatsen i hytten. Övriga två plutoner i skvadronen var en följepluton med lastbilar, med andra ord kan liknas med en skyttepluton. Sedan en Tung följeplut med en tung kulspruta m/14-29 med stativ, totalvikt 38,9 kg och en 8 cm granatkastare m/29.

Ryttarskvadron bestående av skvadronstab, tre ryttarplutoner, en tung ryttarpluton och tross hade 225 man. Varje ryttargrupp, tre i varje ryttarpluton, hade ett kulsprutegevär. Denna tunga pluton hade tung kulspruta m/14-29 med stativ och 8 cm granatkastare m/29.

Cykelsskvadron bestående av skvadronstab, tre cykelplutoner, en tung cykelpluton och tross hade 212 man. Varje cykelgrupp, tre i varje cykelpluton, hade ett kulsprutegevär. Denna tunga pluton hade tung kulspruta m/14-29 med stativ och 8 cm granatkastare m/29.

Cykel kanske låter enkelt men det ökar marschhastigheten jämfört med vanligt infanteri. Dessutom kraftbesparande men den stora nackdelen det svenska vädret, speciellt vintertid. Då fick cykelskvadronen lämna sina cyklar mot hästar. Foto: Krigsarkivet

Så totalt hade en bataljon 607 man, 276 hästar, 227 cyklar, 22 lastbilar, 8 motorcyklar, 3 personbilar och 3 pansarbilar.

De tre skvadroner var tre snabba förband av olika typer och hade sina egna för- och nackdelar. Att föra befäl över en bataljon sammansatt av så olikartade rörliga truppenheter och få till fullt tillfredsställande samverkan ställde krav på befälen. Det fanns en medvetenhet om detta och det hoppades att kavalleriofficerarna genom målmedveten utbildning skulle förvärva de kunskapar som krävdes.

Jämfört med en tysk spaningsbataljon

Kavalleribataljonens huvuduppgift var spaning för sin fördelning och gör vi jämförelsen med tysk spaningsbataljon i en tysk infanteridivision 1939 så kan vi notera att dessa har en aningen tyngre vapen och mer motorfordon men samma uppgift.

Enkel organisation för tysk spaningsbataljon hos infanteriet

Bataljonsstab

Ryttarskvadron

Cykelsskvadron

Tung skvadron (motoriserad)

Så totalt hade en tysk bataljon hade 623 man, 300 hästar, 163 cyklar, 20 lastbilar, 50 motorcyklar (varav 28 med sidovagn), 29 personbilar och 3 pansarbilar.

Istället för kulsprutegevär till varje skyttegrupp hade de lätt kulspruta MG 34, totalt 25 på bataljonen.  Sedan fanns i cykelskvadronen två tunga kulsprutor MG 34 och tre lätta granatkastare. Slutligen så hade den tunga skvadronen 3 pansarbilar (endast kulsprutor och fyrhjuliga), 3 pansarvärnskanoner 37 mm Pak 36 och 2 7,5 cm infanterikanoner leIG18.

Den tyska spaningsbataljonen hade tre 37 mm pansarvärnskanoner PAK 36 för att skydda sig mot fientliga stridsvagnar. Detta saknades helt i den svenska 1939. 

De hade pansarvärn

Så jämförelsen mellan vår kavalleribataljon och en tysk spaningsbataljon i en tysk infanteridivisionen visar inte på några nämnvärda skillnader, visserligen lite högre motoriseringsgrad hos tyskarna. Men tyskarna trodde på stridsvagnar så deras spaningsbataljon har en pansarvärnskanonpluton, vi ansåg ju att stridsvagnar inte funkar i den svenska terrängen. Sedan kom Ardennerna 1940.

Vidare läsning:

Leche, Hakon: Det svenska kavalleriet – Ett truppslags nutidshistoria och framtid. (Stockholm 1979)

Bengtsson, Sven-Åke: En svensk Tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg 1989)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kavalleri i amerikanska inbördeskriget

Kavalleriet skapade kaos

I början av amerikanska inbördeskriget dominerade sydstatssidans kavalleri. Inte minst general Robert Lees kavallerichef JEB Stuart använde nordstatsarmén som ett rundningsmärke, skar av kommunikationerna, slog mot trossvagnar, spred allmänt kaos och samlade värdefull information. 

Många av dem vann ära och berömmelse men för många slutade det i en ond bråd död. Det amerikanska inbördeskriget var hårt, brutalt och oförsonligt samtidigt som det fanns ett romantiskt skimmer över själva striden. Kavalleristen sågs som självständig, djärv och stilig. Den ideala soldaten, den tidens riddare och kändis.

Kapten Jeb Stuart var 28 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 och precis som för många andra officerare innebar amerikanska inbördeskriget att befordringar kom snabbt. Generalmajor Stuart stupade 1864 som befälhavare för kavallerikåren i Lee's armé. Foto: NARA

Störst av dem alla blev Jeb Stuart. Han skapade inte bara sitt eget rykte utan var också kavallerichef hos Robert E. Lee.  Han var 28 år och kapten i amerikanska armén när brytningen mellan norr och söder kom 1861. Stuart blev snabbt överstelöjtnant i infanteriet i sydstatsarmén men när han anmälde sig hos tjänstgöring hos general Thomas ”Stonewall” Jackson, så beordrade Jackson honom att ta befälet över alla självständiga kavallerikompanier hos honom och organisera 1. Virginia kavalleriregemente i juli 1861, en legend i inbördeskriget skapades.

Slaget vid Brandy Station 9 juni 1863 blev en vattendelare och här visar nordstaterna för första gången att de matchar Jeb Stuarts beryktade kavallerister. Nordstaternas kavalleri genomför räder precis som Sydsidan gjort framgångsrikt under krigets första år och kan ta strid med sydstaternas beridna styrkor.

1. Virginia kavalleriregemente enligt Civil War Harper's Weekly den 27 september 1862. Regementet var det första av många som kom att sättas upp och kom att delta i mer än 200 strider av olika karaktär under inbördeskriget. 

Stred som infanteri

Hur det var att vara kavallerist under amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865. Sydstatskavalleristen Hopkins vid 6. Virginiakavalleriet berättar: ”[i strid] gjorde kavalleriet avsittning och stred till fots. Detta genomfördes ofta, eftersom soldaterna kan utföra sina uppgifter bättre på marken, och dessutom är de bättre skyddade mot fiendens beskjutning. Till fots kan man utnyttja träden och klipporna och staketen, varje litet stenblock; ja allt som kan hejda en kula, men till häst är man ett utmärkt mål för en skarpskytt. 

Därför föredrog kavalleriet att uppträda till fots. Men när det blev frågan om att omgruppera, ville de likt Rikard III ha en häst.

Fältpastorn McKim vid 2. Virginiakavalleriet håller med Hopkins. McKim vid 2. Virginiakavalleriet mindes en strid med blankvapen i september 1864, vilken han kallade för ”en tämligen ovanlig händelse, eftersom kavalleriet snabbt höll på att förvandlas till beridet infanteri, och använder karbinen och repetergeväret mycket mer än sabeln”.

Säger någon kavalleri är det denna bild som kommer upp hos mig, det illustreras med franska 4. husar regementet vid Friedland 14 juni 1807. Målning av Édouard Detaille (1848 – 1912)

När jag själv tänker på kavalleriet så kommer följande tankar: ”En av kavalleriets traditionella huvuduppgifter var att följa upp ett framgångsrikt infanterianfall genom att förfölja och hugga ner den flyende fienden.”

Räder och plundra fiendens trossvagnar

Men detta verkar ha försvunnit under amerikanska inbördeskriget, vilket också bekräftas av den begåvade brittiske överstelöjtnanten Arthur Fremantle som var på besök i sydstaterna. Han diskuterade denna taktik med sydstatsofficerarna 1863: ”Men till min överraskning menade de alla [sydstatsofficerarna] att deras kavalleri inte var effektivt för det syftet. Även om de var mycket skickliga på att genomföra räder, erövra trossvagnar och förråd, och skära av kommunikationslinjerna, verkade Stuarts män inte villiga att angripa infanteristyrkor under några omständigheter. Till skillnad från Braggs armé [Tennesseearmén] är de beväpnade med sablar, men verkar vara lika ovilliga att använda dem – de tycker bäst om sina karbiner och revolvrar. De rider också ständigt med sabeln mellan vänsterbenet och sadeln, vilket ser mycket lustigt ut; men de har som regel utmärkta hästar och är duktiga ryttare.”

Ryttarstatyn över sydstatskavalleristen och generallöjtnant står tydligen fortfarande kvar utanför statshuset i Columbia i delstaten South Carolina. Foto: Billy Hathorn /Wikipedia Commons

Stuart stupade och Hampton tog över

Stuart blev dödligt sårad i maj 1864 och dog 31 år gammal.  Under Stuarts ledning hade flera andra bländade kavalleribefälhavare klivit fram som Rooney Lee, Fitzhugh Lee, Wade Hampton för att nämna de tre största. Hampton tog över efter Stuarts död, han var en av Söderns rikaste män som själv hade finansierat Hampton’s legion (sex kompanier infanteri, en kavalleri bataljon, ett artilleri batteri) i krigets inledning.  Hampton hade ingen militär bakgrund men tack vare sin sociala status i samhälle utnämnde guvernören i delstaten South Carolina honom till överste i statsmilisen. Den 42-åriga Hampton hade anmält sig som vanlig frivillig då hans hemstat bröt med Unionen.  Hampton visade sig kvalitéer och var en av två utan militär bakgrund som blev generallöjtnant i sydstatsarmén.

Amerikanska inbördeskriget är levande historia i USA, på så sätt att de hela tiden skriver om det, nya upptäckter och olika minnesmonument skapas. Här en minnesplakett uppsatt angående nords kavalleribefälhavare Benjamin Grierson och hans räd 1863. 

1863 var nordkavallerister ikapp

För nordstatsarmén tog det längre tid att få fram lysande kavalleriledare då kavalleriet var organisatoriskt eftersatt, men när väl de kom igång drog de enorm nytta av Nords enorma potential i hästar, manskap och vapen.  Det var inte längre bara Syds kavallerister som kunde genomföra beryktade räder eller strida på egen hand. Kavalleribefälhavare Benjamin Grierson under general U.S.Grants befäl genomförde en spektakulär räd genom staten Mississippi, cirka 1 000 km var färdvägen. Han startade den 17 april 1863 i södra Tennessee med 1 700 man och nådde fram till det nordstatskontrollerade Baton Rouge i Louisiana den 2 maj. Hans totala förluster i manskap var endast 24 man under räden. Så från 1863 började nordkavalleriet kunna hålla jämna steg med sydkavalleriet. Även de kunde nu med framgång skära av kommunikationerna, slå mot trossvagnar, sprida allmänt kaos och samla värdefull information. 

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Griffith Paddy: Rally once again – Battle Tactics of the American Civil War. (Wiltshire 1989)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Läs mer om president Lincoln och hans problem att generaler:

Hela tiden ny befälhavare för Potomac-armén

Historien om en svensk soldat i amerikanska inbördeskriget:

Fabian Brydolf i strid