Slaget om Brest
Amerikanska trupper når fram till hamnstaden Brest den 7 augusti som Hitler givetvis har förklarat vara en Festung. Befälhavare var garnisonen är ingen annan än Hermann-Bernhard Ramcke. Han är generalmajor och chef för tyska 2. fallskärmsjägardivisionen. Runt hans hals hänger riddarkorset med eklöv och Ramcke hade deltagit i strider på Kreta, i Nordafrika, Italien och på östfronten. Han hade en större stridsgrupp från sin division på plats men även från två andra tyska infanteridivisioner, 266. och 343.. Sedan genom Brest var en hamnstad fanns det många som tillhörde tyska marinen. Mellan 35 000 till 40 000 man är totala styrkan som han förde befälet över.
Soldater ur amerikanska 2. infanteridivisionen håller på att avancera in i staden Brest. Målet är att nå fram till hamnen. Foto: NARARamckes motståndare
Den amerikanska styrkan som fick uppdraget att erövra Brest var amerikanska VIII. kåren vars befälhavare var generalmajor Troy H.Middleton. Under sitt befäl hade han tre amerikanska infanteridivisioner, 2., 8. och 29., och deras understödsförband. När slaget om Brest började var Middletons kår underställd Pattons 3. armé men Patton tyckte att det att kändes fel. Detta då hans armé avancerade för fullt österut efter Paris medan Brest låg i Bretagne, nordvästra Frankrike. Alltså åt väster. Så efter han och generallöjtnant Omar Bradley (armégruppbefälhavaren) hade besökt Middleton i slutet av augusti kom VIII.kåren att lämna 3. armén den 4 september och överfördes till 9. armén. Anledningen till att man ville erövra Brest var att man ansåg sig behöva hamnen för underhållstransporter.
En pansarvärnskanonvagn M18 Hellcat ger eldunderstöd till infanterister från amerikanska 2. infanteridivisionen med sin 7,6 cm kanon inne i staden Brest. Notera att vagnen har den första modellen av kanonen, avsaknad av mynningsbroms, som fanns på senare modeller. Foto US Signal CorpsMiddleton hade ett speciellt förhållande till Brest, det var till Brest som han anlände den 23 maj 1918 när han som ung officer skulle gå i krig med amerikanska 4. infanteridivisionen under första världskriget. Föga anade han då att han 26 år senare skulle vara tillbaka i Brest i syfte att befria staden från tysk ockupation.
En amerikansk infanteridivision anno 1944 hade vid full styrka: Styrka: 14 255 man, 2076 motorfordon, 54 10,5 cm haubitsar, 12 15,5 cm haubitsar, 57 5,7 cm pansarvärnskanoner, 54 8,1 cm granatkastare. Dessutom hade de tre divisioner flera bataljonsförband underställda i form artilleri, tunga granatkastare, stridsvagnar, pansarvärnskanonvagnar, luftvärn samt elitförband som Rangers.
Det var bland annat en självständig stridsvagnsbataljon på plats. 709., och dess kompanier var fördelade på tre divisioner medan bataljonsstaben var med 8. Infanteridivision. Samma sak var med den 86. kemiska granatkastarbataljonen utrustad med 10,7 cm granatkastare som vägde 151 kg och hade en 11 kg tung spränggranat som kunde nå 4,4 km.. Dessa kunde även avfyra rök och var organiserade i kompanier med 12 granatkastare i varje. Ett per division.
Ramckes soldater var en varierad blandning men hans fallskärmsjägare var i en klass för sig. På bilden: tyska fallskärmsjägare i Normandie utrustade Panzerschreck, Panzerfaust och kulsputepistoler betraktar en utslagen Sherman-stridsvagnar.Foto: Narodowe Archiwum CyfroweAmmunitionsbrist
Den 25 augusti 1944 sätter storanfallet mot Brest igång, Middleton hade sett till att varje infanteridivision hela tiden hade tillgång till fyra jaktbombare utrustade med raketer eller brandbomber redo att ge understöd. Middleton hade ordnat tungt eldunderstöd i form av det brittiska slagskeppet HMS Warspite som hade åtta stycken 38 cm kanoner som huvudartilleri. En del av bombflygets bombanfall ställdes in på grund av dåligt väder men 150 tunga bombare B-17 Flying Fortress kom att släppa sin last över Brests försvarare. Sedan på natten mellan 25 och 26 augusti kom det brittiska bombflyget. Middletons infanterister kom inte framåt utan Ramcke hade organiserat sitt försvar väl. Speciellt hade tyskarna varit väldig noga med grupperingen av 8,8 cm luftvärnskanoner då de är mycket användbara även som tunga pansarvärnskanoner. Snart började ammunitionsbrist märkas för Middletons artilleri, de kunde inte längre hålla på att skjuta stormeld utan fick fokusera på eldunderstöd till direkta anfall.
Staden var väl försvarad mot havet och här fanns tunga batterier som Graf Spree. På bilden en 28 cm kanon. Foto: US Signal Corps.Ramcke håller Brest
Middleton börjar misströsta, dag efter dag passerade och det hände inte mycket. Det tyska försvaret höll sina positioner medan hans styrkors avancemang inte hade nått så djup man hade hoppats, knappt kommit igenom de yttre tyska försvarslinjerna. Förhoppningen var att erövra staden till 1 september grusades. Dock mer ammunition till artilleriet hade anlänt så den 1 september inleddes med stormeld under 45 minuter med 21 artilleribataljoner och förbekämpning med medeltunga bombplan. Det gick inget vidare men äntligen den 2 september erövrades kulle 105 av 8. infanteridivisionen, vilket bröt upp den yttre tyska försvarslinjen. Men det var fortfarande strid för varje meter och tyska motanfall mot enskilda positioner. Där granatkastare, k-pistar och handgranater användes flitigt.
Hela tiden hårda strider och drog sig tyskarna ur en försvarslinje, sprängdes bunkrar och positioner för att inte lämna något till andra sidan. Där striden drog fram förstördes landskapet. Foto: US Signal CorpsStriderna var hårda och intensiva. Tyskarna hade eldställningar som såg till att alla vägar och korsningar kunde beskjutas så amerikanska infanterister valde så fort ett hus var säkrat spränga hål i väggen till angränsande hus. Man valde alltså att avancera från hus till hus och kunde därigenom undvika vägen utanför. Middleton hade också tillgång till brittiska Crocodiles från brittiska 79. pansardivisionen, tunga Churchillstridsvagnar med eldspruta, som sattes in i gatustriderna. De drog sig snabbt till moteld från tyskarna, och sattes ur stridbart skick. Staden Brest sköts allt mer sönder.
Kvarter efter kvarter erövras
Långsamt men säkert nötte det amerikanska artilleriet och bombflyget ner de tyska försvararna. Tills slut hade Middletons styrkor pressat tillbaka tyskarna så pass att bombflyget inte längre kunde bomba utan risk med att träffa egen trupp. Befälhavarna för amerikanska 2. infanteridivisionen, general Robertson betecknade striderna som ”korpralens krig”. Det organiserades speciella stridsgrupper på åtta man för att slå ut tyska motståndsnästen som återstod. De var utrustade med bland annat två eldsprutor, en bazooka och två kulsprutegevär, BAR.
Kapitulationen och striden är över, Middleton i mitten och Ramcke till höger i bilden och med honom är hans hund. Ramcke fick svärden till sitt riddarkors för striden om Brest, endast 27 kom att tilldelas dessa. Foto: US Signal Corps.Slutet
Middleton skickade förfrågan om kapitulation till Ramcke den 13 september men han vägrade. Striderna fortsatte och ännu fler Crocodiles sattes in. De kvarvarande tyskarna gjorde sitt yttersta men det gick inte längre. Ramckes trupper började ge upp den 18 och de sista gavs sig den 19 september. Tyskarna hade fått informationen om att de skulle kapitulera så de fräschade upp sig innan de gav sig medan de amerikanska soldaterna fortfarande var smutsiga och skitiga efter drygt tre veckor strider. Så det såg en aning udda ut, prydliga tyskar passerade förbi smutsiga amerikaner.
Tyska soldater från Luftwaffe och armén har gett upp och blir nu krigsfångar hos de allierade. Foto: US Signal CorpsSlaget om Brest var över. Middletons artilleri avfyrade cirka 500 000 granater under slaget om Brest och hans kår tog nästan 10 000 man i förluster. Det amerikanska taktiska flyget hade flugit 3 200 uppdrag i understöd av striderna. Totala antalet krigsfångar blev 38 000 varav drygt 20 000 man ansåg vara stridande trupper. Och hur var det med hamnen? Jo, den 14 september strax innan tyskarna började kapitulera beslöt den amerikanska ledningen att: ”vi behöver inte hamnen Brest”.
Striden är över och Brest är i ruiner. Ett slag som inte behövdes skulle det visa sig. Foto: US NavyVidare läsning:
Martin Blumenson: Breakout and Pursuit. (Washington 1961)
Hans-Martin Stimpel_ Die deutsche Fallschirmtruppe 1942– 1945. (Hamburg 2001)
Omar N. Bradley: A Soldiers story. (London 1951)
Amerikansk pansar i strid med tyska pansarbrigader, läs mer här:
Sherman versus Panzers – Slaget om Arracourt 1944
Vill du läsa om Luftwaffes divisioner i väst 1944, titta in här:
Luftwaffes markförband i strid i Normandie 1944
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html