Striderna i Bretagne 1944

Slaget om Brest

Amerikanska trupper når fram till hamnstaden Brest den 7 augusti som Hitler givetvis har förklarat vara en Festung. Befälhavare var garnisonen är ingen annan än Hermann-Bernhard Ramcke. Han är generalmajor och chef för tyska 2. fallskärmsjägardivisionen. Runt hans hals hänger riddarkorset med eklöv och Ramcke hade deltagit i strider på Kreta, i Nordafrika, Italien och på östfronten. Han hade en större stridsgrupp från sin division på plats men även från två andra tyska infanteridivisioner, 266. och 343.. Sedan genom Brest var en hamnstad fanns det många som tillhörde tyska marinen. Mellan 35 000 till 40 000 man är totala styrkan som han förde befälet över. 

Soldater ur amerikanska 2. infanteridivisionen håller på att avancera in i staden Brest. Målet är att nå fram till hamnen. Foto: NARA

Ramckes motståndare

Den amerikanska styrkan som fick uppdraget att erövra Brest var amerikanska VIII. kåren vars befälhavare var generalmajor Troy H.Middleton. Under sitt befäl hade han tre amerikanska infanteridivisioner, 2., 8. och 29., och deras understödsförband. När slaget om Brest började var Middletons kår underställd Pattons 3. armé men Patton tyckte att det att kändes fel. Detta då hans armé avancerade för fullt österut efter Paris medan Brest låg i Bretagne, nordvästra Frankrike.  Alltså åt väster. Så efter han och generallöjtnant Omar Bradley (armégruppbefälhavaren) hade besökt Middleton i slutet av augusti kom VIII.kåren att lämna 3. armén den 4 september och överfördes till 9. armén. Anledningen till att man ville erövra Brest var att  man ansåg sig behöva hamnen för underhållstransporter.

En pansarvärnskanonvagn M18 Hellcat ger  eldunderstöd till infanterister från amerikanska 2. infanteridivisionen med sin 7,6 cm kanon inne i staden Brest.  Notera att vagnen har den första modellen av kanonen, avsaknad av mynningsbroms, som fanns på senare modeller. Foto US Signal Corps

Middleton hade ett speciellt förhållande till Brest, det var till Brest som han anlände den 23 maj 1918 när han som ung officer skulle gå i krig med amerikanska 4. infanteridivisionen under första världskriget. Föga anade han då att han 26 år senare skulle vara tillbaka i Brest i syfte att befria staden från tysk ockupation.

En amerikansk infanteridivision anno 1944 hade vid full styrka: Styrka: 14 255 man, 2076 motorfordon, 54 10,5 cm haubitsar, 12 15,5 cm haubitsar, 57 5,7 cm pansarvärnskanoner, 54 8,1 cm granatkastare.   Dessutom hade de tre divisioner flera bataljonsförband underställda i form artilleri, tunga granatkastare, stridsvagnar, pansarvärnskanonvagnar, luftvärn samt elitförband som Rangers.

Det var bland annat en självständig stridsvagnsbataljon på plats. 709., och dess kompanier var fördelade på tre divisioner medan bataljonsstaben var med 8. Infanteridivision.  Samma sak var med den 86. kemiska granatkastarbataljonen utrustad med 10,7 cm granatkastare som vägde 151 kg och hade en 11 kg tung spränggranat som kunde nå 4,4 km.. Dessa kunde även avfyra rök och var organiserade i kompanier med 12 granatkastare i varje. Ett per division.

Ramckes soldater var en varierad blandning men hans fallskärmsjägare var i en klass för sig. På bilden: tyska fallskärmsjägare i Normandie utrustade Panzerschreck, Panzerfaust och kulsputepistoler betraktar en utslagen Sherman-stridsvagnar.Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Ammunitionsbrist

Den 25 augusti 1944 sätter storanfallet mot Brest igång, Middleton hade sett till att varje infanteridivision hela tiden hade tillgång till fyra jaktbombare utrustade med raketer eller brandbomber redo att ge understöd. Middleton hade ordnat tungt eldunderstöd i form av det brittiska slagskeppet HMS Warspite som hade åtta stycken 38 cm kanoner som huvudartilleri. En del av bombflygets bombanfall ställdes in på grund av dåligt väder men 150 tunga bombare B-17 Flying Fortress kom att släppa sin last över Brests försvarare. Sedan på natten mellan 25 och 26 augusti kom det brittiska bombflyget.  Middletons infanterister kom inte framåt utan Ramcke hade organiserat sitt försvar väl. Speciellt hade tyskarna varit väldig noga med grupperingen av 8,8 cm luftvärnskanoner då de är mycket användbara även som tunga pansarvärnskanoner. Snart började ammunitionsbrist märkas för Middletons artilleri, de kunde inte längre hålla på att skjuta stormeld utan fick fokusera på eldunderstöd till direkta anfall.

Staden var väl försvarad mot havet och här fanns tunga batterier som Graf Spree. På bilden en 28 cm kanon. Foto: US Signal Corps. 

Ramcke håller Brest

Middleton börjar misströsta, dag efter dag passerade och det hände inte mycket. Det tyska försvaret höll sina positioner medan hans styrkors avancemang inte hade nått så djup man hade hoppats, knappt kommit igenom de yttre tyska försvarslinjerna. Förhoppningen var att erövra staden till 1 september grusades. Dock mer ammunition till artilleriet hade anlänt så den 1 september inleddes med stormeld under 45 minuter med 21 artilleribataljoner och förbekämpning med medeltunga bombplan. Det gick inget vidare men äntligen den 2 september erövrades kulle 105 av 8. infanteridivisionen, vilket bröt upp den yttre tyska försvarslinjen. Men det var fortfarande strid för varje meter och tyska motanfall mot enskilda positioner. Där granatkastare, k-pistar och handgranater användes flitigt.

Hela tiden hårda strider och drog sig tyskarna ur en försvarslinje, sprängdes bunkrar och positioner för att inte lämna något till andra sidan. Där striden drog fram förstördes landskapet. Foto: US Signal Corps

Striderna var hårda och intensiva. Tyskarna hade eldställningar som såg till att alla vägar och korsningar kunde beskjutas så amerikanska infanterister valde så fort ett hus var säkrat spränga hål i väggen till angränsande hus.  Man valde alltså att avancera från hus till hus och kunde därigenom undvika  vägen utanför.  Middleton hade också tillgång till brittiska Crocodiles från brittiska 79. pansardivisionen, tunga Churchillstridsvagnar med eldspruta, som sattes in i gatustriderna.  De drog sig snabbt till moteld från tyskarna, och sattes ur stridbart skick. Staden Brest sköts allt mer sönder.

En av generalmajor Percy Hobarts skapelser i brittiska 79. pansardivisionen, ”Hobart`s funnies”. Hobart tog fram ett antal specialiserade pansarfordon för invasionen. Ett av dessa var Churchill Crocodile som var en modifierad Churchill-stridsvagn. Kulsprutan i chassit byttes mot en eldspruta som hade en räckvidd på minst 110 meter. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Kvarter efter kvarter erövras

Långsamt men säkert nötte det amerikanska artilleriet och bombflyget ner de tyska försvararna. Tills slut hade Middletons styrkor pressat tillbaka tyskarna så pass att bombflyget inte längre kunde bomba utan risk med att träffa egen trupp. Befälhavarna för amerikanska 2. infanteridivisionen, general Robertson betecknade striderna som ”korpralens krig”.  Det organiserades speciella stridsgrupper på åtta man för att slå ut tyska motståndsnästen som återstod. De var utrustade med bland annat två eldsprutor, en bazooka och två kulsprutegevär, BAR.

Kapitulationen och striden är över, Middleton i mitten och Ramcke till höger i bilden och med honom är hans hund. Ramcke fick svärden till sitt riddarkors för striden om Brest, endast 27 kom att tilldelas dessa. Foto: US Signal Corps.

Slutet

Middleton skickade förfrågan om kapitulation till Ramcke den 13 september men han vägrade.  Striderna fortsatte och ännu fler Crocodiles sattes in. De kvarvarande tyskarna gjorde sitt yttersta men det gick inte längre. Ramckes trupper började ge upp den 18 och de sista gavs sig den 19 september. Tyskarna hade fått informationen om att de skulle kapitulera så de fräschade upp sig innan de gav sig medan de amerikanska soldaterna fortfarande var smutsiga och skitiga efter drygt tre veckor strider. Så det såg en aning udda ut, prydliga tyskar passerade förbi smutsiga amerikaner.

Tyska soldater från Luftwaffe och armén har gett upp och blir nu krigsfångar hos de allierade. Foto: US Signal Corps

Slaget om Brest var över. Middletons artilleri avfyrade cirka 500 000 granater under slaget om Brest och hans kår tog nästan 10 000 man i förluster. Det amerikanska taktiska flyget hade flugit 3 200 uppdrag i understöd av striderna. Totala antalet krigsfångar blev 38 000 varav drygt 20 000 man ansåg vara stridande trupper. Och hur var det med hamnen? Jo, den 14 september strax innan tyskarna började kapitulera beslöt den amerikanska ledningen att: ”vi behöver inte hamnen Brest”.

Striden är över och Brest är i ruiner. Ett slag som inte behövdes skulle det visa sig. Foto: US Navy

Vidare läsning: 

Martin Blumenson: Breakout and Pursuit. (Washington 1961)

Hans-Martin Stimpel_ Die deutsche Fallschirmtruppe 1942– 1945. (Hamburg 2001)

Omar N. Bradley: A Soldiers story. (London 1951)

Amerikansk pansar i strid med tyska pansarbrigader, läs mer här:

Sherman versus Panzers – Slaget om Arracourt 1944

Vill du läsa om Luftwaffes divisioner i väst 1944, titta in här:

Luftwaffes markförband i strid i Normandie 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tyska arméns infanteri 1944 – 1945

Infanterist eller folkgrenadjär

De tyska pansartrupperna har blivit så omskrivna att det faktiskt har glömts bort att det var infanteridivisionerna i den tyska krigsmakten som utgjorde stommen. Men efter sommaren 1944 börjar folkgrenadjärdivisioner dyka upp bredvid infanteridivisionerna. 

Vad var skillnaden mellan de två? Ett nytt namn för infanteri eller var det helt ny organisation som baserade sig på erfarenheter från kriget?

Tysk infanteri på västfronten i december 1944. Här syns det nya  Sturmgewehr 44 som hade 30 patroner och pansarskottet Panzerfaust. Skyttegruppens eldkraft ökade avsevärt med Sturmgewehr istället för den klassiska Mauser Kar 98k. Foto:Bundesarchiv, Bild 183-J28344 / CC-BY-SA 3.0

En folkgrenadjärdivisions struktur hade vissa skillnader jämfört med en infanteridivision modell 1944 som till exempel brukar det anges att de blev bättre utrustade med automatkarbiner, Sturmgewehr 44 och en stor mängd lätta bärbara pansarvärnsvapen. Men detta var inte orsaken till namnbytet. Det finns nämligen inga väsentliga skillnader i organisationerna utan anledningen var något helt annat.

Tyska förbanden på Västfronten 1944 kunde inte alltid få ersättningsmanskap vilket gjorde att deras personalstyrka respektive stridsstyrka kunde varierera ganska mycket mellan olika divisioner. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe, NAC

Attentat mot Hitler

Den 20 juli 1944 genomfördes attentatet mot Adolf Hitler och en effekt av detta var att Reichsführer-SS Heinrich Himmler blev ny chef för reservarmén i Wehrmacht. Efter den tyska arméns svek vid 20 juli-attentatet som ledande nationalsocialister uppfattade det, såg Himmler en möjlighet att skapa nya förband i nationalsocialismens anda. Namnet folkgrenadjär antogs för de nya divisionerna som formerades att dels knyta an till tysk nationalism (folk-Volk) och dels till tyska militärens traditioner (grenadjär).

 Totalt kom 82 divisioner att benämnas som folkgrenadjärdivision där huvuddelen var nya förband men det fanns också en del infanteridivisioner som blev folkgrenadjärdivision som en slags hedersutmärkelse. Manskapet i de divisioner som sattes upp kom från de senaste årsklasserna värnpliktiga, men bestod dessutom av överförd personal från tyska flygvapnet och marinen som kommenderats till fronttjänst. Dessutom tillfördes "etniska tyskar" (folktyskar). Personer med olika grad av tysk härstamning men som kom områden öster om egentliga tyska rikets gränser som till exempel Polen och Rumänien.

En pansarvärnsbataljon i de nya folksgrenadjärdivisionerna var tänkt att ett kompani utrustad med antingen 14 stycken Jagdpanzer 38 (t) som på bilden eller 14 Sturmgeschütz III. Vagnen på bilden undersöks av amerikanska soldater efter att ha blivit utslagen. Foto: US Signal Corps. 

Skillnader mellan divisionerna sett till personal. 

	Infanteridivision 44	Folksgrenadjärdivision
Total personal	12 407	11 197
Varav stridande	9 130	8 631
Kvot i %	73 %	77 %

Minskning av den totala personalen skedde genom dels att fysiljärbataljonen (708 man) blev ett fysiljärkompani (200 man) i folkgrenadjärdivisionen samt det skars ner på trossen och underhållsförbanden.  En annan skillnad var artilleriregemente i folksgrenadjärdivisionen fick en 7,5 cm pjäsbataljon istället för en av de tre lätta 10,5 cm fälthaubitsbataljonerna i vanlig infanteridivision.   Sedan pansarvärnskompanierna i de tre grenadjärregementena hade alla tre plutoner med raketgevär Panzerschreck istället för två plutoner med pansarvärnskanoner.

Pansarskottet Panzerfaust utdelades snarare som ammunition till skyttebataljonerna än som eldhandvapen. En division kunde tilldelas 2000 Panzerfaust. På bilden har tyska infanterister utrustade med vapnet. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H28150 / CC-BY-SA 3.0

Verkligheten sätter begränsningar

Nu är detta på pappret, man ska medveten att från hösten 1944 till krigsslutet 1945 fanns det inte alltid tid, resurser eller möjlighet att utrusta förband enligt listorna utan lokala variationer av olika slag kunde förekomma. En folksgrenadjärdivision kunde också vara ett namnbyte, alltså en infanteridivision som ändrade sin beteckning. Det betydde inte att de i så fall var tvungna att lämna in en av sina 10,5 cm fälthaubitsbataljonen för att få lättare pjäser istället. Vad jag menar är att det inte går att anta att förband har viss utrustning och struktur så här i krigets sista fas vad gäller tyska förband utan vi måste ibland går ner på detaljnivå.

Det nya tyska raketgeväret Panzerschreck kom att tilldelas i stor omfattning till folksgrenadjärdivisionernas pansarvärnskompani i deras grenadjärregementen. Foto: Krigsarkivet.

Ytterligare ett problem är att tyskarna kan använde vad som kan kallas mobiliseringsomgångar, så det betyder att de divisioner som sattes upp i 31:a mobiliseringsomgången inte behöver ha exakt samma organisation i detalj som de som sätts upp i nästa mobiliseringsomgång, den 32:a. Grundstrukturen är densamma men det kan förekomma variationer då de vet att det kommer finnas brister vad gäller viss materiel, fordon och vapen så de justerar/tar hänsyn till detta i förbandens nya organisation.

Grundorganisation Folksgrenadjärdivision 1944

Divisionshögkvarter

3 x grenadjärregementen med vardera två grenadjärbataljonen samt ett understödskompani och ett pansarvärnskompani.

1 artilleriregemente med fyra bataljoner

1 pansarvärnsbataljon med tre kompanier varav ett luftvärn

1 fysiljärkompani

1 ingenjörbataljon med två kompanier

1 signalbataljon

1 fältersättningsbataljon (helt beroende på antal nya rekryter som har tilldelats)

plus underhållsfunktioner

Ardennerna 1944

Tar vi en närmare titt på Ardenneroffensiven som inleddes 16 december 1944 kan vi se hur det nya har slagit igenom, alla infanteridivisioner betecknas som folkgrenadjärdivisioner men alla har inte formerats som folkgrenadjärdivision. Totalt elva divisioner fanns redo initialt. Och ytterligare fem kom som förstärkningar.  Nu var det inte så längs hela frontlinjen i väst i december 1944, det fanns fortfarande många infanteridivisioner kvar, men just för denna offensiv var det folksgrenadjär som dominerade helt. Slumpen spelade in.

Varje tysk skyttegrupp hade en lätt kulspruta, enhetskulsprutan MG 42. Den gav skyttegruppen sin eldkraft. Dessutom hade varje skyttebataljon ett tungt kompani utrustade med MG 42 på lavett, där man hade kulsprutan fast injusterad i höjdled och med stopp som begränsar rörelsen i sidled. Vid eldöppnade svepte kulsprutan över fältet fram och tillbaka, det gällde bara att se till att ammunitionen fylldes på. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-732-0132-41A / CC-BY-SA 3.0

Av de elva folksgrenadjärdivisioner som deltog initialt hade tre fortfarande fysiljärbataljon istället för kompani, det var 12., 26. och 212. divisionen. Dessutom hade 26. folksgrenadjärdivisionen fortfarande nio skyttebataljoner, något som övergavs  i stor omfattning under 1943. Divisionen hade fått titeln folksgrenadjär som hedersomnämnande i september 1944. Däremot hade de ersatt en av sina 10,5 cm haubitsbataljoner med 7,5 cm kanoner. Förluster är förmodligen orsaken. Däremot 12. folksgrenadjärdivision hade inga 7,5 cm utan där var det 10,5 cm som gällde.

Däremot tittar vi på personal så hade tydligen följande divisioner av de elva som sattes in initialt över 10 000 soldater i sina led: 18., 62., 212., 352. och 560. divisionen. Alltså fem av elva. Helt klart sämst var 277. divisionen med drygt 7 000 soldater. Övriga var mellan 8 000 till 10 000 man.

Så som sagt folksgrenadjär var bara ett annat namn för infanteri, det var i stort samma typ av förband, vapen och soldater. Alltså fortfarande gällde: "poor bloody infantry". 

Vidare läsning:

Alex Buchner: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Freidberg 1989)

Trevor N. Dupuy, David L. Bongard & Richard C. Anderson JR: Hitlers last gamble – the Battle of the Bulge December 1944 – January 1945. (London 1995)

Timm Haasler: Die 326. Volks-Grenadier-Division in der Ardennenoffensive 1944/45. (Aachen 2017)

Hur utvecklades det tyska pansarvärnet på östfronten:

Tyskt pansarvärn 1941 kontra 1943

Pansarvärnskanonvagnar i tysk tjänst:

Tyska pansarjägare under andra världskriget

Amerikanska inbördeskriget – Fabian Brydolf i strid

Sjätte Iowa vid Shiloh 1862

Kapten Fabian Brydolf mönstrade sitt kompani på morgonen den 6 april 1862, hela regementet, faktiskt hela brigaden var redo för morgoninspektion. Sedan gavs order för frukost. Kompaniet ställde sina nya Springfield-gevär, de var mindre en månad gamla, i gevärspyramider och gick iväg för att ordna frukost. Det hördes enstaka skott i fjärran, men det hade ju förekommit skottlossning till och från under senaste veckan. Men denna gång avtog inte ljudet utan det växte både i antal och styrka. Plötsligt hördes kanoner och det var inte heller längre enstaka muskötskott utan muskötsalvor tillsammans med rop och skrik, ett slag verkade ha börjat. Brydolf fick beordra sina mannar till vapen och avbryta frukosten.

Karta över slagfältet under förmiddagen den 6 april 1862. 6. Iowa är längst till vänster, Grants högerflank. Karta: Hlj / Wikipedia Commons

Föddes i Östergötland

Fabian Brydolf föddes i Hällestad, Östergötland, den 28 november 1819 och hans far Anders G. Brydolf var präst som var gift med Petronella. Fabian fick tidigt intresse för landskapsmåleri och 1841 utvandrade han till USA. Först till Cleveland i Ohio men som konstnär i landskapsmåleri fanns ingen inkomst så Fabian började bland annat arbeta som skyltmålare. Efter några år, 1846, följde han med en grupp svenskar som tolk då de inte kunde någon engelska till Burlington i Iowa.  Här blev Fabian kvar endast en kortare tid då USA kom i krig med Mexiko. Fabian blev rekryterad till 15. reguljära regementet i april 1847 och kom att delta i flera slag nere i Mexiko. Sergeant Brydolf kom tillbaka till Burlington i september 1848. Två senare gifte han sig med miss Fannie West. De kom att få sju barn tillsammans där fem nådde vuxen ålder. Fabian fortsatte att arbeta som professionell målare men hans konstnärskarriär verka inte ha skjutit fart.

Den svenska nordstatsofficeren Fabian Brydolf.

Ett blandat västeuropeiskt kompani

Amerikanska inbördeskriget startade våren1861 och USA:s president Abraham Lincoln bad om trupper för att säkra unionens fortlevnad. Fabian Brydolf, som var krigsveteran, svarade på Lincolns upprop och organiserade ett kompani, Burlington Guards. Brydolf utnämndes till kapten och kompanichef.  Brydolfs kompani med en styrka av 86 man blev I-kompaniet i 6. Iowaregementet. Hela regementet hade 10 kompanier och blev totalt 875 man.  Brydolf var inte den enda i hans kompani som var född i Sverige, det fanns åtta till och två av dem var till och med bröder, John och Andrew Harpman. Kompaniet visar rätt så väl hur USA var uppbyggt vid den här tiden, många var givetvis födda i USA men här fanns även de som var födda, förutom i Sverige, i Tyskland, Irland, Skottland, England och Schweiz. 

Första striden kostade ett finger

Trots regementet var en del av unionsarmén redan från juli 1861 skulle det dröja ända tills 30 mars 1862 innan regementet fick sin första förlust på grund av fientlig eld. Han som skottskadade i handen fick amputera ett finger. Det var inte regementets första förlust då det hade funnits dödsfall innan, till exempel en svensk i Brydolfs kompani registrerad som Swan Nelson men hette säkert Sven i förnamn dog i sjukdom i oktober 1861 22 år gammal.

Denna första riktiga stridskontakt med sydsoldater ägde rum i närheten Pittsburgh Landing i delstaten Tennessee. Nu var 6. Iowaregementet ett av tre regementen i första brigaden ur general William Shermans division. Brigadens befälhavare var överste John A. McDowell, yngre bror till Irwin McDowell som hade fört befäl över unionens styrkor vid första slaget om Bull Run den 21 juli 1861, och brigaden hade ca 2 000 man. McDowell hade också varit 6. Iowas första befälhavare. Regementet var faktiskt Grants yttersta högerflygel när slaget om Shiloh i södra Tennessee inleddes i den tidiga morgontimmen den 6 april 1862.

På morgonen den 6 april blev Grants armé överraskad. Fyra stycken sydstatskårer ingick anfallet. Över 110 000 man kom att strida vid Shiloh 6 till 7 april 1862.

Brydolf till främre linjen

Ett av regementena i brigaden skickades framåt till att understödja en annan brigad, kvar var 6. Iowa och 46. Ohio.  Brydolf och hans kompani utsågs till förpostkompani, att strida som lätt infanteri, för att skydda brigaden och fick snart stridskontakt med sydsstatsinfanteriets spanare.  Sherman insåg hans yttersta högerflank behövde dras sig tillbaka för att kunna fortsatta skydda divisionens flank. McDowell beordrade sin brigad bakåt från Ben Howell-fältet mot Crescent-fältet för att där ta upp nya positioner. McDowell observerade konstiga rörelser hos 6. Iowa, en del kompanier höll marschera framåt igen. McDowell red givetvis över och fick snabbt förklaringen till konstiga beteendet, att regementschefen överstelöjtnanten Morkoe Cummings var full. Regementschefen Cummings blev givetvis avsatt från sin position och ersatt av kapten Daniel Iseminger.

Grants center vid Shiloh kom under hårt tryck. Kanoner grupperades mitt i skyttelinjen den skogsbevuxna terrängen. Illustration: Thure de Thulstrup (svensk konstnär)

Plundring av sardiner och frukt

Brigaden drog sig ur i grevens tid då sydstatsregemente kom in på deras lägerplats i en flankerade rörelse på deras högerflank. Det blev temporärt stopp hos syd då sydstatsinfanteristerna hittade mängder av varmt bröd och smör, unionssoldaterna hade övergivit sin frukost, samt en fylld markenterivagn med vin, sardiner och frukt.  McDowells mannar hade skottutväxling med sydstatsförband tillhörande överste Preston Ponds Louisianabrigad men detta var av sporadisk natur. På avstånd hördes betydligt tyngre eld, in mot mitten av unionslinjerna. Sherman beordrade McDowell bakåt mot Sowell-fältet.

Hela dagen den 6 april anföll sydstatsinfanteriet men de lyckades inte knäcka Grants armé. Dagen efter slog Grant tillbaka då hade delar av Buells armé anlänt som förstärkning. Illustration: Frank Leslie’s Famous Leaders and Battle Scenes of the Civil War, 1896.

Sårad i strid

Men 6. Iowas tur slut framåt lunchtid då överste Robert Traubes Kentuckybrigad, mer känd som Orphans-brigaden, brakade in i deras linjer.  Lokala motstötar fram och tillbaka. Brydolfs och hans mannar var numera en del av försvarslinje och Brydolf ledde sitt kompani i ett anfall framåt med sin svärdarm höjd då den träffades av en muskötkula som knäckte den, ett andra skott träffade nacken. Brydolf föll och bars bakåt.  Hela McDowells brigad tog tunga förluster i striden med Orphans-brigaden.  6. Iowa fick 52 förluster i en skyttegrav, totalt förlorade brigaden en tredje del av sitt manskap i döda, sårade och saknade.

Brydolf kom att delta både i Shiloh 1862 och Vicksburg 1863 under Shermans befäl. Generalmajor William Sherman anses vara en av inbördeskrigets bästa generaler. Foto: Mathew Brady (en av inbördeskrigets mest kända fotografer men det är inte säkert att han har tagit denna bild, kan ha varit en medarbetare.)

Armen kapas

Brydolf bars iväg till en förbandsplats och kom under läkarvård.  Där undersöktes hans skador och läkaren beslutade att amputera hans högra arm vid axelpartiet. Brydolf, som var högerhänt, blev i ett slag av med sin inkomst, då han var målare och konstnär.  Hans regemente stred bägge dagarna vid Shiloh 6 -7 april. Regementet hade haft ca 600 man på morgonen den 6 april och hade efter två dagars strider 58 döda, 102 sårade och 37 soldater som var krigsfångar hos sydstatsförband, det vill säga 207 man. 6. Iowa hade förlorat en dryg tredjedel under två dagars strid.  Tittar vi närmare på Brydolfs kompani så var det 7 döda och 10 sårade. Förutom Brydolf råkade två andra svenskar illa ut. 22-åriga Gustav Johnson stupade medan den ena brodern Harpman, John, som sårades svårt. Han sändes ända till sjukhus i St. Louis för vård och återinträde i tjänst först 1863.

Brydolf befordrades till överstelöjtnant för sin insats och blev placerad i 25. Iowaregementet i september 1862.  Regementet tillhörde Shermans kår under kampanjen vid Vicksburg 1862-1863.  Hans gamla regemente, 6. Iowa, var också med vid Vicksburg men var inte längre under Shermans befäl.

Både Brydolf och 6. Iowaregementet kom att delta i slaget om Vicksburg fast i olika kårer. Illustration: Thure de Thulstrup

Konstnär på nytt

Efter Vicksburgs fall den 4 juli 1863 bestämde sig Brydolf att söka avsked, vilket beviljades. President Lincoln utsåg honom den 1 november till överstelöjtnant i 2. regementet i Veteranreservkåren. Denna kår användes för tjänstgöring i de bakre områdena, till exempel vakttjänst eller profoss.  Slutligen den 1 juli 1866 upplöstes Veteranreservkåren. Brydolf kom faktiskt efter kriget att fortsätta som professionell målare och konstnär i landskapsmåleri men nu med sin upplärda vänsterarm. Hans konst fick faktiskt bättre kritik och mer uppskattning efter kriget än vad den hade fått före kriget.  Brydolf dog den 25 januari 1897 i Burlington, Iowa.

Gravstenen för Fabian Brydolf i Burlington, Iowa.

Kuriosa om Harpman

Bröderna Harpman från Galesburg i Illinois som tog värvning i samma Iowakompani överlevde också kriget som Brydolf. Båda gifte sig senare med en syster Rosenleaf . En svensk familj som hade kommit till USA 1850. John med Margaret och Andrew med Annie. Som det var på den tiden, det blev stora familjer. John och Margaret åtta barn medan Andrew och Annie tio barn.  Båda bröderna bodde kvar i Knox County, där Galesburg ligger, fram tills de dog.  En intressant aspekt är att i september 1861 sattes det upp i Galesburg ett kompani där alla utom två var svenskar, det blev c-kompaniet i 43. Illinoisregementet och de stred i McClernands division vid Shiloh 1862, Shermans granndivision. 

Vidare läsning:

Alf Åberg: Svenskarna under stjärnbaneret. (Stockholm 2012)

Wiley Sword: Shiloh: Bloody April. (Dayton 1988)

James R. Arnold & Alan Hankinson: Ingen nåd – det totala kriget. (Stockholm 2011)

Läs mer här om svenskar i strid under amerikanska inbördeskriget

3. Minnesota regementet i strid

Läs mer om striden om Fort Donelson här, Grants seger innan Shiloh;

Kampen om Fort Donelson och klantskallar i grå uniform

Pansar i Normandie 1944

De kommer! De kommer!

Larmet gick strax efter midnatt den 6 juni 1944, divisionschef SS-generalmajor Fritz Witt samlade sina högre chefer i 12.SS-pansardivisionen och frågan var: hade den allierade invasion nu slutligen inletts eller var det något annat som pågick. Informationen de hade var knapphändig och inget högre högkvarter gav dem order att marschera mot Normandie. Alla utom Witt gick till sängs igen.

12. SS-pansardivisionen "Hitlerjugend" var visserligen en grön division men många befäl var veteraner från flera år av strider. På bilden den medeltunga stridsvagn Panzer IV i divisionen. Det fanns en bataljon med Panzer IV. Den andra bataljonen hade Panther-stridsvagnar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-297-1722-29 / Kurth / CC-BY-SA 3.0

12. SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend” började formeras tidigt 1943 och stora delar av officerskåren, speciellt i ledande befattningar, kom från Leibstandarte. (1. SS-divisionen). Dessa officerare hade stor stridserfarenhet från östfronten och runt halsen på många hängde riddarkorset. Men alla officerare i divisionen var inte SS-officerare. När Waffen-SS expanderade under åren 1943 –1944 kom ett flertal arméofficerare att tjänstgöra inom SS-förband. En del av dem ansökte frivilligt att bli medlemmar i SS, dvs. byta uniform, medan andra behöll sin arméuniform under sin tjänstgöring i förband hos Waffen-SS. När SS-pansardivision ”Hitlerjugend” anlände till Normandie sommaren 1944 hade den bland annat sjutton arméofficerare som kompanichefer. Totalt hade divisionen cirka 120 kompanier. 

Erich Bissoir var född 1925 och kom att utbildas till motorcykelordonnans i divisionens pansarregemente. Foto: Erich Bissoir

Besök i Verdun och Reims

Manskapet till den nya divisionen rekryterades från en nazistisk ungdomsorganisation, Hitlerjugend, där av namnet på divisionen.  SS-soldat Erich Bissoir var en av dessa. Erich var född den 25 mars 1925 och han fick sin första militära träning hösten 1942. Men han sändes hem för att vänta på inkallelseordern, som faktiskt dröjde till juni 1943. Tack vare sin motorutbildning i Hitlerjugend blev han motorcykelordonnans i divisionens pansarregemente. Träningen inleddes i Frankrike och som Bissoir berättade efter kriget hade de möjligheter till utflykter som till exempel minnesmonumentet i Verdun och Champagnetillverkaren Pommery i Reims. Efter nyåret 1943 /1944 befann sig divisionen i Belgien innan divisionen kom åter till Frankrike i början av april 1944 till Louvers – Evreux som del av Atlantvallens pansarreserv.

Fältmarskalk Gerd Rundstedt på besök hos den nya pansardivision "Hitlerjugend". Mannen som pekar med hela handen är befälhavaren för I. SS-pansarkåren Sepp Dietrich och bakom honom står två av Hitlerjugends befälhavare: (från vänster till höger) Kurt Meyer och Fritz Witt. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Grupperingen en halvmesyr

De högre tyska befälhavarna var oense hur pansarreserven i Frankrike skulle utgångsgruppera för invasionsförsvaret. Fältmarskalk Erwin Rommel förespråkade pansardivisionerna så nära stränderna som möjligt, slå fienden vid stränderna, medan fältmarskalk Gerd von Rundstedt ville ha en pansargrupp redo för manöverkrig längre inland.  Nu blev det en halvmesyr, hälften nära stränderna och hälften i pansargrupp West.  Sedan visste tyskarna inte heller exakt var de allierade skulle landstiga.

12.SS-pansardivisionen har anlänt till Normandie. I bakgrunden en Panther-stridsvagn från 3. kompaniet i pansarregementet och motorcykel är ett italiensk "byte" då den har sidovagnen på fel sida jämfört med tyska.

När de allierade landsteg den 6 juni 1944 fanns det i väst nio tyska pansardivisioner och en pansargrenadjärdivision. En av dessa nio pansardivisioner fanns i närheten av Caen och Falaise i Normandie, det var 21. pansardivisionen. Alla pansardivisioner förutom en pansardivision (11. pansardivisionen) kom att sättas in i striderna i Normandie. Även två SS-pansardivisioner från östfronten kom att sändas till slagfältet.

Pansarförband i väst 6 juni 1944

Division	Antal stridsvagnar #	Insatt
2. pansardivisionen	196 varav 79 Panther	Från 18 juni
9. pansardivisionen	125 varav 38 Panther	Från 4 augusti
11. pansardivisionen	172 varav 73 Panther*	ej
21. pansardivisionen	112 Panzer IV	Från 6 juni
116. pansardivisionen	107	Från 24 juli
Panzer-Lehr divisionen	237 varav 89 Panther	Från 8 juni
1. SS-pansardivisionen	133 varav 38 Panther	Från 6 juli
2. SS-pansardivisionen	134 varav 39 Panther	Från 1 juli
12. SS-pansardivisionen	158 varav 50 Panther	Från 7 juni
17. SS-pansargrenadjärdivisionen	42 (Stug)	Från 13 juni

 # Antalet stridsvagnar och stormkanonvagnar (inkl Jagdpanzer IV) per 1 juni 1944. Leveranser kan ha skett efter detta datum till divisionen, speciellt om grupperingen till Normandie dröjer.

* styrka för 11. pansardivisionen är från 1 augusti 1944.

Spaning mot kusten

Första larmen började tidigt hos 21. pansardivisionen då brittiska fallskärmsjägare kom att landa över divisionens förband. Pansardivisionen som hade drygt 110 stridsvagnar av modell Panzer IV samt ett antal äldre franska stridsvagnar som kom att sättas in första dagen. Witt hade stannat kvar uppe och klockan halv två väcktes stabspersonal igen i 12. SS-pansar och klockan 3 beordrades larmberedskap. Strax innan hade order kommit från högre instans att divisionens pansarspaning skulle snarast skicka spaning till kusten, ett kompani avmarscherade. Snart stod det klart att divisionen skulle till Normandie och sättas in mot den allierade landstigningen.

Landstigningen i Normandie den 6 juni 1944 ses som världshistoriens största landstigningen, 160 000 soldater i land första dagen och redan efter tre dagar hade de allierade fått i land över 2 000 stridsvagnar. Foto: Krigsarkivet

Strövande buskar

Under natten mot 7 juni började 12.SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend” att anlända med nästan 160 stridsvagnar, kampen om Normandie hade börjat.  Erich Bissoir berättade att de som motorcykelpluton fick på grund av det allierade flyget maskera sina motorcyklar med så mycket löv och grenar att de såg ut som buskar som strövande omkring. Hela tiden på väg till fronten fick de söka skydd i vägdiken då allierade jaktbombare sköt på allt som rörde sig.

”Där ligger du i ett dike och ansiktet täckt av lera, hjälplös, bara väntar på att bli träffad.”

Hotet från det allierade flyget gjorde att tyskarna var extra noga att kamouflera sig. Det hade inte alls varit samma frenesi vad gäller detta på östfronten: Foto: Krigsarkivet

Debut för Hitlerjugend

Första delarna av Hitlerjugend var redo att anfalla den 7 juni, Panzermeyer (Kurt Meyer) med sina grenadjärer understödda av fyra kompanier med Panzer IV anföll förband ur kanadensiska 3. infanteridivisionen norr om Caen. Chefen för 8. pansarkompaniet, SS-löjtnant Hans Siegel, hade endast fyra Panzer IV redo, resten hade på ett eller annat sätt redan fallit ut och höll på att repareras. Men som Hans Siegel minns var försvarselden tung och snart var alla fyra vagnar satta ur stridbart skick, eller som Siegel kommenterade detta: ” alla stridsvagnar var satta ur funktion innan de ens hann komma i strid”.  Meyers grenadjärer lyckades ändå pressa tillbaka kanadensarna från Caen, hans regemente hade tagit en del förluster, cirka 300 man. Men detta var inte onormalt för en dag med tunga strider. Meyer var nöjd med hur hans unga grenadjärer hade visat sitt värde i striden.

På bilden franska 1. pansardivisionen har mommit i land och tydligen oroar man sig inte speciellt för Luftwaffe: Stridsvagnarna på bilden är amerikanska Shermans. Foto: US Signal Corps

Fler allierade stridsvagnar

Långsamt fortsatte styrkeuppbyggnaden på båda sidor och antalet stridsvagnar växte. Den 8 juni började nästa tyska pansardivision, ”Lehr”, med drygt 230 stridsvagnar och stormkanonvagnar i divisionen att anlända Dock hela divisionen anlände inte under den 8 juni. Samtidigt hos de allierade kom de första större pansarförbanden i land redan den 6 juni och vid dagens slut den 8 juni hade fler allierade stridsvagnar tagits i land än vad tyskarna hade i hela Västeuropa, nästan 2200 stridsvagnar hade transporterats över. Tyskarna hade vid samma tidpunkt fått fram drygt 400 stridsvagnar och stormkanoner till stridszonen.  Men redan vid dag två slut visste de allierade att de hade ett rejält brohuvud, med ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Rommel insåg att slaget höll på att utveckla till just det han ville undvika, ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. Detta noterade också Erich Bissoir, att tyskarnas största nackdel var att det fanns inget eget luftunderstöd eller jaktskydd medan luftvärnet gjorde så gott de kunde.

Det syns knappt men det är en 57-ton tung Tigerstridsvagn under allt. Den är från 101. tunga SS-pansarbataljonen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-738-0275-10 / Grimm, Arthur / CC-BY-SA 3.0

Ultra fäller avgörande

Ett stort tyskt pansaranfall planerades slå ut mot britterna, ett sista desperat försök att kasta dem tillbaka. Befälhavare för pansargrupp West, Geyr von Schweppenburg, med sin stab hade installerat sig i Chateau La Caine sydväst om Caen. Han skulle leda pansaranfallet, men den 10 juni ansågs det att det fortfarande inte fanns tillräckligt med anfallskraft för framgång. Det allierade stridsflygflyget störde och fördröjde tillförsel av tyska förband. Rommel lämnade den improviserade stabskonferensen i Chateau La Caine. Cirka en timme senare attackerade först jaktbombare Hawker Typhoon högkvarteret för pansargrupp West, därefter bombades det av Mitchell-bombare. Det slog ut högkvarteret även om von Schweppenburg klarade sig med lätta skador. Hans stabschef dog och flera andra.  Informationen om vad pansargrupp West hade sitt högkvarter kom från Ultra (underrättelseinformation tack vare de hade knäckt tyska kodmaskinen Enigma).

Tysk propagandafoto på det tyska pansarässet Michael Wittman. Han tillhörde 101. tunga SS-pansarbataljonen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-299-1802-08 / Scheck / CC-BY-SA 3.0

Wittman räddar dagen

Nu blev det inget massivt tyskt pansaranfall utan istället kom brittiska 7. pansardivisionen att avancera mot Villers-Bocage där den tyska SS-pansarlöjtnanten och stridsvagnsesset Michael Wittman med sin legendariska Tiger visade hur en slipsten skulle dra den 13 juni 1944. Korpral Harry Hopkins i 1.skyttebrigaden (brittiska 7.pansardivisionen) minns striderna i Villers-Bocage 13 juni 1944:

”Vi blev informerade att brigaden skulle rycka fram snabbt genom terrängen till en plats som heter Villers-Bocage. Där skulle vi ta position på en kulle och hindra tysk pansar att ta sig igenom till Caen. När vi anlände till korsningen vid botten av kullen, försvann befäl iväg för en genomgång. Det var väldigt lugnt, nästan som en manöver. Någon gav order om korta avstånden och vi kopplade av i solen bredvid våra halvbandvagnar. Plötsligt var det en kraftfull smäll och fordonet längst fram gick upp i rök. Nästa fordon att ”brännas upp” var ett nästan längst bak och därigenom blockerades alla möjligheter till flykt. Förlusterna ökade då de andra fordonen förstördes. Tre i min sektion tillsammans med mig själv kröp längs ett dike och lyckades fly.”

Men detta ändrade inte bilden i stort, att det var ett ”Materialschlacht”, som Rommel ville undvika. Även för den delen von Rundstedt som ville ha ett manöverkrig. Nu blev ett krig på de allierades villkor, där deras eldkraft och luftherravälde kunde användas fullt ut. Fritz Witt, befälhavare för 12.SS-pansardivisionen stupade den 14 juni 1944 då hans divisionsstab träffades av brittiskt fartygsartilleri.

Lista over tyska bataljoner med tunga vagnar

101. tunga SS-pansarbataljonen (Tiger)

102. tunga SS-pansarbataljonen (Tiger)

217. stormpansarbataljonen (Brummbär)

503. tunga pansarbataljonen (Tiger och Kungstiger)

654. tunga pansarvärnsbataljonen (Jagdpanther)

Notera: alla var självständiga förband för högre staber

En annan tung vagn i Normandie var den ultimata stridsvagnsdödaren avseende skydd, rörlighet och eldkraft. Bra pansarskydd frontalt och den långa 8,8 cm kanonen (L/71) gjorde att vagnen inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar. Vagnen vägde cirka 45 ton. Vagnen producerades i begränsat antal, endast 413 stycken från januari 1944 till krigets slut, då chassis till vagnen baserades på Pantherstridsvagnen, som många anser som andra världskrigets bästa stridsvagn. Dock sattes väldigt få, 25 vagnar, in i Normandie, och de verkar ha varit fördelade två kompanier.

Ännu mera SS-pansar

Redan tidigt i slaget om Normandie stod det klart att styrketillväxten hos de allierade vad gällde antalet stridsvagnar var klart högre än vad tyskarna kunde drömma att åstadkomma och detta skulle inte ändras, i slutet av juni, den 29 juni, började II. SS-pansarkåren med 9.SS-pansardivisionen och 10.SS-Pansardivisionen från östfronten att anlända, nu hade tyskarna skickat 1124 stridsvagnar och stormkanonvagnar till Normandie. Dagen innan den 28 juni var de allierade uppe i nästan 4000 stridsvagnar som hade transporterats över.  Totalt kom fem av sju SS-pansardivisioner att strida i Normandie.  För 12. SS-pansardivisionen kostade striderna i Normandie cirka 8 000 man i förluster och divisionen gick i strid med cirka 17 000 man.  Stor del av förlusterna kom att hamna hos pansargrenadjärerna. Rommel kom inte att leda de tyska styrkorna till slagets slut då han sårades svårt den 17 juli 1944 då allierade stridsflygplan attackerade hans bil.

Här ses ökenräven Erwin Rommel inspekterar förband ur 21. pansardivisionen inför Normandie 1944. De visste ju inte var och när de allierade skulle komma man bara att de skulle komma. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-300-1865-06 / Speck / CC-BY-SA 3.0

Epilog

Den 14 oktober 1944 anlände en bil till Rommels villa i Herrlingen med generalerna Wilhelm Burgdorf och Erik Maisler från det tyska överkommandot. I ungefär en timme samtalade de i enrum och sedan kom en blek Rommel ut. Han sade i korta ordalag till sin fru att han anklagades för inblandning i attentatet mot Hitler och skulle ställas inför folkdomstolen, men att de hade erbjudit honom att ta självmord. I utbyte skulle han få en hedersbegravning och hans familj lämnas i fred. De hade en giftampull med sig.  Bilen for iväg.  Rommel fick en statsbegravning med fulla militära hedersbetygelser, landssorg proklamerades och von Rundstedt, talade på begravningen i rådhuset i Ulm. 

Fruktad av de allierade. Här en Tiger utan kamouflage. Den långa 88:a kanonen kunde utan problem slå alla allierade stridsvagnar. Givetvis måste de träffa. Foto: Krigsarkivet.

Vidare läsning:

Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick  – Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003)

Ewald Klapdor: Die Entscheidung – Invasionen 1944. (Siek 1984)

Niklas Zetterling: Normandy 1944 – German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Hans Speidel: Invasion 1944. (Stuttgart 1949)

 

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Två klantskallar i amerikanska inbördeskriget

 Stolliga generaler – Floyd och Pillow

När amerikanska inbördeskriget satte igång så var bägge sidor tvingade att bygga upp stora arméer utan att ha tillräckligt med tränade officerare och soldater. Det kom att få många märkliga konsekvenser, till exempel var flertalet officerare tvingade att lära sig krigets hantverk den hårda vägen. När stora styrkor leddes av inkompetenta chefer kunde i princip vad som helst hända!

Amerikanska inbördeskriget kom faktiskt att pågå i drygt 4 år och det kom att utkämpas mängder av slag, totalt talas  det om drygt 10 000 drabbningar men de flesta kans ses som mindre strider och lokala historier. Det brukas talas om 150 slag och av dessa var faktiskt mellan 7 till 8 stycken större än Trekejsareslaget vid Austerlitz 1805.  Foto: Picryl

En liten armé

Hos båda amerikanska inbördeskrigets kombattanter fanns en romantiserad och idealiserad bild om att en man med status och makt blir en bra general, de är vana att leda. Detta gjorde att både Abraham Lincoln och Jefferson Davis kom att utnämna mindre lämpliga kandidater till befälspositioner som ledde till katastrofer. Det fanns som sagt även en brist på officerare då den amerikanska krigsmakten innan kriget inte var speciellt stor, drygt 16 000 man varav cirka 1 100 officerare. Det första riktiga stor slaget i inbördeskriget, första slaget vid Bull Run, 21 juli 1861, var det två arméer med vardera 30 000 man i sina led som stötte samman.

Så till exempel i sydstatsarmén utnämndes under hela kriget 426 generaler och av dessa hade 146 gått på West Point. Ytterligare ett antal hade fått militär utbildning på annat håll som Virginia Military Institute. Men 226 generaler kan ses som amatörer som fick lära sig den hårda vägen vad soldatlivet och krig innebär. En del av dem lyckades medan andra var ett enda stort fiasko.

Napoleon var stor i USA och många valdes att fotas med armén i detta läge. John Buchanan Floyd, som faktiskt varit krigsminister i USA mellan åren 1857 – 1860, fick befälet på Sydsidan vid Fort Donelson. Foto: Wikipedia Commons. 

Floyd får befälet

Ett exempel på detta är John Buchanan Floyd, som faktiskt varit krigsminister i USA mellan åren 1857 – 1860, men saknade militär träning. Han var advokat och misslyckad bomullsodlare. Sydstatspresidenten Jefferson Davis utnämnde honom till brigadgeneral i maj 1861 och skickades västra Virginia där han kom i gräl med en annan politisk general, en före detta guvernör av Virginia, Henry A.Wise. Dessa herrar kom att gräla med varandra så mycket att Richmond beslöt att Wise fick bege sig till Atlantkusten och Floyd med sin brigad skickades till Tennessee.

Här fick Floyd befälet över Fort Donelson vid floden Cumberland som hindrade Nordsidan från att använda floden i ett eventuellt anfall mot den stora staden Nashville, huvudstad i Tennessee. Nashville var den näst största staden i syd med sina 30 000 invånare, endast giganten i Syd, New Orleans, var större med 160 000 invånare. Här i Nashville hade sydarmén lagt upp stora förråd och depåer.

Gideon J.Pillow hade faktiskt deltagit i mexikanska kriget (1846–1848). Hans stjärna under amerikanska inbördeskriget kom aldrig få glans utan han är snarare ihågkommen för sina brister. Foto: Wikipedia Commons. 

Pillow på plats

Vid Fort Donelson fanns också en annan sydstatsstjärna Gideon J.Pillow. Han blev utnämnd till brigadgeneral i den konfedererade armén i juli 1861. Han hade faktiskt deltagit mexikanska kriget 1846-1848 även då som politisk general med mindre framgång för sedan återgå till att arbeta som advokat.  En nordstyrka under general U.S. Grant med understöd av kanonbåtar närmade sig fortet för att erövra det och öppna upp mot Nashville och det centrala Tennessee. Systerfortet Fort Henry vid floden Tennesse föll snabbt den 6 februari 1862 medan det större Fort Donelson ringades in av Grants styrkor den 14 februari. Grants styrkor närmade sig fortet ganska oförsiktigt då Grant räknade med att Pillow inte skulle göra något. Han hade sett honom i aktion under det mexikanska kriget 1846-1848. Varken Floyd eller Pillow visade några offensiva tendenser utan garnisonen stannade i försvarsställningar vid Fort Donelson.

Fälttåget i Tennessee 1862. Footes kanonbåtar öppnar eld mot Syds ställningar längs floden.  Foto: NARA

Försök till utbrytning

Nordsidans kanonbåtar på floden gled fram under amiral Foote och inledde beskjutning av fortet, dock tvingades Foote dra tillbaka sin styrka. Krigsråd hölls inne i fortet. Det beslöt att slå ut ett anfall i sydöst för att där rulla upp den federala linjen och öppna en väg ut från fortet mot Nashville. Detta så styrkan kunde dra sig ur och bege sig mot Nashville. Kraftsamling av styrkorna i sydöst och Pillows förband lyckades med uppgiften. Men istället för utnyttja tillfället föreslår Pillow till Floyd att hans förband ska dra sig tillbaka till fortet, detta för att få en vila en stund, samla ihop sina grejer och äta ett varmt mål mat innan marschen mot Nashville inleds.

Floyd tycker att det hela låter bra och Pillows division drar sig tillbaka. På andra sidan hade nordstatsgeneralen Lew Wallace, den framtida författaren till Ben Hur, på eget initiativ förstärkt högerflygeln med en brigad då Grant var frånvarande. Denne ledde till att positionen på högerflanken återtogs ganska enkelt då Pillows mannar hade lämnat för att äta en bit mat. Grant kom tillbaka efter sitt besök hos amiral Foote och fick information om utbrytningsförsöket. Han beordrar sina generaler att säkra upp inringningen.

Kampen om Fort Donelson ägde rum 11 till 16 februari 1862.  Nordsidan hade nästa 25 000 man medan Syd drygt 16 000 man.

Dags att sticka!

Både Floyd och Pillow blev chockade över den handlingskraft nordsidan visade och insåg att nu var det verklig fara att de skulle bli krigsfångar. Floyd ansåg att han inte kunde få bli fånge. Han hade som krigsminister hade gjort tvivelaktiga saker i syfte att få mer vapen från armédepåer i norr till depåer som låg i söder inför en eventuell splittring av unionen. Han lämnade över befälet till Pillow och gick ner till floden där två ångbåtar anlände med ett nytt regemente. Floyd och hans Virginiaregementen tog chansen och lämnade scenen. Nu var Pillow i befäl och han tyckte även att han inte kunde bli fånge så Pillow hittade en mindre båt och lämnade befälet till general Simon Bolivar Buckner. Så även Pillow lämnade det sjunkande skeppet.

En tredje sydstatsbefälhavare lämnade fortet och det var kavalleribefälhavare Nathan Bedford Forrest som inte heller hade någon militär bakgrund men kom att bli en legendarisk kavalleribefälhavare under kriget, fruktad av nordgeneraler. Han hade ingen lust att kapitulera med sitt förband. Han tyckte det var rent nonsens som de övriga höll på med. Ville de inte slåss så hade Forrest ingen lust att stanna kvar. Så Forrest beordrade full fart framåt och hans förband tog sig igenom nords linjer och undgick fällan.

U.S. Grants första stora seger i amerikanska inbördeskriget. Här etablerades hans namn Unconditional Surrender Grant. Foto: NARA

Unconditional Surrender

Buckner kontaktade Grant för att kapitulera och försökte få igenom villkor men Ulysses Simpson Grant svarade med vad som har blivit synonymt med hans namn: ”No terms, unconditional and immediate surrender”.  U.S. Grant kan utläsas som Unconditional Surrender istället för Ulysses Simpson.  Buckner, som kände Grant sedan West Point, samtalade med Grant efteråt där Grant nämnde att hade han tagit Pillow som fånge så hade han förmodligen släppt honom. ”Jag ser honom hellre i befäl hos er än som krigsfånge”.

Lew Wallance var också med i mexikanska kriget (1846–1848) men hade egentligen ingen militär träning utan var advokat till yrket. Hans roman om Ben-Hur kom ut 1880.

Epilog

Floyd avskedades för Fort Donelson men lyckades ändock bli generalmajor i Virginias statsmilis, där han med sina partisaner skapade problem för nord i sydvästra Virginia och tog rekryter från den reguljära konfedererade armén. Dock han dog i augusti 1863 pga. sviktade hälsa.

Pillow lyckas få ett fältbefäl igen som brigadchef och deltar i slaget vid Murfressboro (31 december 1862 – 2 januari 1863). Hans överordnad, John C.Breckinridge – också en politisk general, finner honom hukade bakom ett träd. Pillow själv protesterade mot denna berättelse och hävdade att det inte var sant, här står det ord mot ord.

Nashville föll på grund av debaclet vid Fort Donelson och syd hann inte evakuera alla sina förråd i staden. Fort Donelson blev Grants första stora seger och sydsidan kom att sakna de soldater som kom att kapitulerade vid Fort Donelson senare vid slaget om Shiloh den 6 och 7 april 1862, men det är annan historia. 

Vidare läsning: 

H. Allen Gosnell: Guns on the Western Waters. The story of River Gunboats in the Civil War. (Baton Rogue 1993)

Ulysses Simpson Grant: Personal Memoirs of U.S.Grant. (New York 1995)

Wiley Sword: Shiloh: Bloody April. (Dayton 1988)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html