Sverige och pansarbilar

Pansarbilsanskaffningen var inte stor

Ett antal försöksmodeller togs fram under mellankrigstiden. Vi testade oss fram men försvarsbeslutet 1925 satte ramen för försvaret under många år, inga större satsningar. Förutom kanske flygvapnet. Det bildades 1926 och här kom en del resurser att användas i syfte att bygga upp det, vi köpte jaktplan och bombplan från bland annat Storbritannien och Tyskland. 

De svenska försöken på 1920-talet med pansarbil fm/25 (två) och fm/26 (en). De byggdes på Tidaholms bruk genom att bygga om lastbilar. 

Anskaffningen av pansarbilar och även stridsvagnar gick på sparlåga. Landsverk gjorde sig ändock ett namn och lyckades exportera stridsvagnar, pansarbilar och luftvärnskanonvagnar. 

Det var först i samband med Pansarbil m/31 (32 st) som det tog fart i Sverige med lite större antal och därefter med Pansarbil m/39 (15 st) och m/40 (30 st) som också senare beställdes för svenska försvaret. På grund av exportstoppet av krigsmateriel i samband med andra världskriget kom fem pansarbilar av modell L-180 som skulle till Irland att beslagtas och de fick beteckningen pansarbil m/41. 

Vår första pansarbil som tillverkades i ett "större" antal. Helt enkelt ombyggda lastbilar, ett slags dåtidens "Technicals". Foto: Krigsarkivet. 

Våra ”Technicals”

Pansarbil m/31 som togs fram 1931 var egentligen en ombyggd lastbil och inget annat. Vi kan säga 1930-talets ”Technicals”. Inledningsvis var de organiserade i plutoner om tre, där en av bilarna var "kanonbil" och de två andra "kulsprutebil". För att spara pengar blev kanonen en 37 mm marinkanon m/98B i fast konlavett. Medan den andra versionen hade en 6,5 mm kulspruta m/14-29 i luftvärnsstativ. Sedan hade båda en 6,5 mm kulspruta m/14-29 på passagerarplatsen. Det skedde uppgraderingar till 8 mm kulspruta m/36. 

En pansarbilsskvadron på marsch någonstans i Sverige. Tre pansarbilar fanns i skvadronen. Foto: Krigsarkivet

De fanns bland annat i våra pansarbilskvadroner. Dessa förband bestod av en skvadronstab, tre plutoner och tross hade 112 man men bara tre pansarbilar i en pansarbilspluton. En pansarbilskvadron per kavalleribataljon. 

Den nya standardbeväpningen som infördes 1942 på pansarbil m/31. En Bofors 20 mm automatkanon m/40B tillsammans med en 8 mm kulspruta m/36. Sedan fanns fortfarande en kulspruta på passagerarplatsen. Foto: Krigsarkivet

I början av 1942 fick Pansarbil m/31 en ny universell beväpning i form av en ändamålsbyggd pansarbilslavett (pblav) på flaket. Denna hade en Bofors 20 mm automatkanon m/40B och en 8 mm kulspruta m/36. Pansarbil m/31 fick förmågan att bekämpa lågflygande flygplan och lättbepansrade fordon. 

Pansarbil m/39 har täten. Pansarbil m/39 och m/40 är kopior i stort sett. Öppnar vi och kollar på motorn och ser vi en motor från Scania-Vabis är det m/39 medan en Volvomotor är en m/40. Foto: Krigsarkivet

Vi tog danskens pansar 

Pansarbil m/39 är en fyrhjulsdriven pansarbil som Landsverk utvecklade för danska armén. Tre hade levererats till Danmark 1938 och kriget kom så Sverige beslagtog nästa leverans av femton pansarbilar. De fick istället göra tjänst i svenska försvaret. 

Besättningen bestod av sex man, en förare och en skytt för kulsprutan längst fram i chassit, två liknande positioner längst bak, och två mans besättning i tornet med en 20 mm automatkanon och en lätt kulspruta. Pansarbilen kunde framföras lika fort framåt som bakåt. Pansarbil m/40 är i stort samma fordon fast den har en Volvomotor istället för en Scania-Vabis. 

Vad är fram och bak? Pansarbil m/39 och m/40 hade en förare både bak och fram så stötte de på motstånd längs vägen gick urdragningen lika fort som framryckningen. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Även Irland drabbades 

Landsverk hade också tagit fram på 1930-talet en pansarbil med tre axlar. Tre versioner (L 180, L-181, L-182) fanns beroende på chassis men i stort sett samma design. Angående beväpning i tornet förekom en del variationer. Produktionsserien var inte lång, totalt 49 fordon där alla köpare var utländska. Nederländerna var storkunden, 26 beställda. Sverige kom att skaffa fem av dessa genom att beslagta Irlands sista leverans av fem fordon. Det blev Pansarbil m/41. Vi satte på samma torn som fanns på pansarbil m/40.

Irland beställde men vi tog i tjänst, pansarbil m/41. Endast fem fordon. Foto: www.ointres.se

Efter detta så kom den svenska produktionen av pansarbilar att upphöra. Så 82 pansarbilar fanns i tjänst när pansarbilarna flyttade från kavalleriet till pansartrupperna. Att bygga pansarbilar blev aldrig Sveriges grej. De blev ovanliga fåglar i vår arsenal. 

De försvann

Under kalla kriget kom pansarbilar långsamt men säkert tas ur tjänst och att lysa med sin frånvaro i det svenska försvaret. Även pansarterrängbilar kom aldrig riktigt bli accepterade även om vi var tidiga ute på detta område med terrängbil m/42 KP eller det mera vardagliga KP-bilen. 

Vi visade framfötterna med terrängbil m/42 KP men tappade sedan bollen, Idag köper vi från Finland. Foto: Krigsarkivet. 

De första KP-bilarna levererades 1944 och var Sveriges första riktiga pansarskyttefordon. Ungefär 500 tillverkades av Scania och Volvo. En del av dessa var  länge i tjänst även om det hela tiden stadigt minskade genom åren, de sista försvann tydligen så sent som 2004.

Men det blev ingen fortsättning gällande nyproduktion utan vi satsade istället på pansarbandvagnar. Det var tydligen antingen eller och inte både och som hos sovjetiska armén, BTR-60 och BMP-1. Vi med våra långa avstånd borde ha haft en förkärlek till bepansrade hjulfordon under kalla kriget men så blev det inte. De stora producenterna av pansarbilar under kalla kriget blev Frankrike och Brasilien.  

Vidare läsning:

Leche, Hakon: Det svenska kavalleriet – Ett truppslags nutidshistoria och framtid. (Stockholm 1979)

Bengtsson, Sven-Åke: En svensk Tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Lindström, Rickard O.& Carl-Gustaf Svantesson: Svenskt pansar. 90 år av svensk stridsfordonsutveckling. (Stockholm 2009)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Känns historien igen?

En invasion av ett grannland

Den 25 december 1979 rullande stridsvagnar och pansarbandvagnar från sovjetiska 40. armén över gränsen till Afghanistan och senare samma dag började tunga sovjetiska transportplan Iljusjin Il-76, fullastade med sovjetiska fallskärmssoldater, att landa i Kabul. 

Sovjetiska luftburna soldater i Kabul sittande på sin pansarbandvagn BMD-1. Foto: US Department of Defense. 

De togs emot med öppna armar av Afghanistans regering i deras kamp mot rebeller, men i skuggorna av detta smög något annat in. Det var en modern version av den trojanska hästen som kom till Afghanistan. Sedan genomfördes den sovjetiska kuppen den 27 december 1979 och Afghanistan fick ny ledare. 

Vi kommer, de springer!

Hökarna i politbyrån hade trott att det skulle vara en lätt match, till exempel lär försvarsminister Dmitrij Ustinov ha sagt att: ”Våra trupper behöver bara visa sig i Afghanistan så kommer en del rebeller släppa sina vapen medan andra kommer fly”. De trodde att sovjetiska 40. armén med sina divisioner bara behövde vara där några månader och sedan åka hem. Nu visades det sig vara helt fel. 

De sovjetiska mekaniserade förbanden hade stora problem. Gerillan i Afghanistan genomförde hela tiden bakhåll och eldöverfall, inga regelrätta fältslag. Den enda stridsvagnstyp som sovjetiska förband hade i kriget i Afghanistan var den medeltunga T-62:an. Foto: RIA Novosti. 

Läget var detta när kuppen genomfördes och Afghanistan fick en ny ledare. Av landets 27 provinser 1979 förekom stridigheter i 16 av dem. Ungefär 70 till 80 procent av Afghanistans territorium var inte under centralmaktens kontroll. 

Inte ett krig utan internationell tjänst

I början fick insatsen i Afghanistan inte kallas för krig i Sovjetunionen, och sovjetisk press skrev knappt om den under de första åren. Det var som den inte existerade. Kriget framställdes som en internationell tjänst och som del av vänskapsbanden mellan Sovjetunionen och Afghanistan. Eftersom allt fler veteraner, ”Afghanisti”, syntes i Sovjetunionen kom kriget att bli mer verkligt i hemlandet. 

Det sovjetiska flygvapnets tuffaste motståndare i kriget i Afghanistan var bärbara luftvärnsrobotar, FIM-92 Stinger, som gerillan fick från USA. Foto: Wikipedia Commons

Den sovjetiska armén tappade dessutom i status. Den hade setts som oövervinnlig – segern i andra världskriget hade skapat en mytisk aura. Detta ändrades gradvis medan striderna bara fortsatte och nya soldaterna kallades in för tjänstgöring i Afghanistan. Ingen seger verkade vara i antågande, utan kriget bara rullade på år efter år. Zinkkistor med döda soldater kom att i allt större antal att skickas hem till Sovjetunionen. Samtidigt kom rapporter om korruption, stölder och plundring bland de sovjetiska styrkorna. 

De sovjetiska förbanden råkade till stor del ut för eldöverfall och bakhåll av sina konvojer än regelrätta slag. De sovjetiska styrkorna hade begränsad kontroll, främst i städerna fanns kontrollen. Foto: Reddit

Nya makthavare i Moskva

Sovjetunionen fick nya ledare, Michael Gorbatjov som landets ledare från 1985 och ny utrikesminister Eduard Sjevardnadze. De ärvde ett krig i Afghanistan som inte ledde någonstans. De såg kriget som en stor börda då det drog stora resurser som påverkade hela samhället i stort negativt. Det sägs att sovjetiska armén hade kontroll över drygt 20 % av landet, främst tätbebyggda område, ergo städer. Men landsbygden var inte hälsosam att besöka för sovjetiska soldater. Kriget varade fram till 15 februari 1989. Notera att idag efter snart fyra års krig i Ukraina har man också kontroll över cirka 20 %, det går alltså inget vidare. 

En förstörd afghansk by efter sovjetiska bombardemang. Rapporter pekar på att nästan hälften av Afghanistans byar blev sönderbombande under kriget. Allt i landet kunde bli utsatt för sovjetisk eld – städer, byar, vårdinrättningar, skolor, broar, fabriker och fruktträdgårdar – ifall man ansåg att gerillan fanns där. Känns historien igen? Foto; Wikipedia Commons

Föga anade hökarna inom den sovjetiska politbyrån 1979 att kriget i Afghanistan skulle vara en katalysator för det sovjetiska imperiets undergång. Garanten för imperiet, den sovjetiska krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i östra Europa. Samtidigt som den sovjetiska ekonomin belastades hårt av kriget. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Sovjetunionens militära allians:

Kommer du ihåg Warszawapakten?

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Den ryska invasionen som blev ett fiasko

Invasionen av Ostpreussen 1914

M4 Sherman i Röda armén

De kom sent 

De första amerikanska Sherman stridsvagnarna levererades 1942 till Sovjetunionen, 36 vagnar men sedan ökade det till 469 vagnar under 1943. Nytt rekord slogs 1944 hela 2 345 vagnar medan 1945 minskade det då kriget i Europa tog slut i maj 1945, endast 814 vagnar. Totalt 3 664 vagnar anlände. Ytterligare 438 skickades men de förlorades på vägen. Med andra de stora leveranserna kom under andra världskrigets slutfas. 

Sovjetiska pansarsoldater från 1. baltiska fronten hösten 1944 tar en paus. I bakgrunden står deras amerikanska stridsvagn M4 Sherman. Foto: Reddit

M4 Sherman tillverkades med flera olika motoralternativ beroende vem tillverkare var. Röda armén ville inte ha motorer som krävde bensin eller högoktanigt flygbränsle utan diesel. Så M4A2, med följande motor: General Motors Twin G-41 motor (diesel), blev modellen som skickades till Sovjetunionen. Chassi var svetsat. Ungefär 50 % av de vagnar som skickades hade 7,5 cm kanon L/40 och dessa anlände först. Sedan tog 7,6 cm kanon L/52 över. Dock de dessa börja anlända först under hösten 1944. 

Slutstriden i Berlin 1945, en medeltung M4 Sherman står bredvid den tunga sovjetiska stridsvagnen IS-2 som har en 12,2 cm kanon. Foto: Reddit

Pansarslaget vid Kursk 

Vid slaget vid Kursk sommaren 1943 fanns det bara ett sovjetiskt förband med Shermans, 229. stridsvagnsregementet, på plats . De hade tillgång till 38 M4A2 Sherman och tillhörde sovjetiska 48. armén på den norra sida av bågen. Med tanke på att Röda armén hade drygt 5 000 stridsvagnar och stormkanonvagnar redo för den initiala fasen av slaget så var de en raritet i deras arsenal. Den kom inte att strida speciellt mycket under försvarsfasen av slaget då det tyska anfallet i norr slogs i huvudsak ut mot deras grannarmé, den sovjetiska 13. armén. 

Under 1943 kom väldigt få vagnar att komma till fronten, det talas om bara 122 vagnar, men de användas i strid och en positiv utvärdering skrevs i oktober 1943: Jämfört med T 34:an är M4 Sherman lättare att använda och bättre driftsäkerhet under längre marscher. Detta då motorerna inte kräver samma nivå av omvårdnad. Stridsvagnarna fungerar väl i strid. 

M4A2 Sherman med 7,6 cm kanoner i Wien 1945. De tillhör 9. gardes mekaniserade kåren. Foto: Jevgenij Chaldej

Mekaniserade kårer får Shermans 

M4 Sherman ansåg alltså mer tillförlitlig än den sovjetiska T-34:an. Generellt sett byggda med bättre kvalitet. Just detta påverkade val av förband för många Shermanvagnar. 

En intressant aspekt är att just de sovjetiska mekaniserade kårerna 1944–1945 hade tendens att få Shermans. Ett argument för detta var att Shermans hade betydligt bättre mekanisk tillförlitlighet än T-34:or och de mekaniserade kårerna var de viktigaste förbanden, så det var viktigt att de hade vagnar som fungerade. 

M4 Sherman och tunga ISU-122 stormkanonvagnar från sovjetiska 1. mekaniserade kåren i Berlin 1945. Foto: Vladimir Grebnev

Jag har tidigare tagit upp på bloggen om sovjetiska stridsvagnsförluster, att de var höga. 

Det är inte annorlunda med Shermans i Röda arméns tjänst. Till exempel 5. mekaniserade kåren hade 163 M4A2 Shermans den 11 januari 1944 och fick fram till 1 juni 1944 146 ersättningsvagnar. Kåren hade i början av juni 1944 22 vagnar kvar i tjänst, alltså 287 förluster. Tittat vi på första halvåret 1944 anlände 666 Shermanstridsvagnar till fronten och 535 av dessa förlorades, huvudsak genom fientlig kanoneld. Förlustkvoten var inte annorlunda jämfört med andra vagnar. Utan så var det i Röda armén, höga förluster. 

En utslagen sovjetisk M4A2 Sherman med 7,6 cm kanon i Berlin 1945. Foto: Reddit

Det var först egentligen under 1945 som ett större antal Sherman var i tjänst hos Röda armén finns vid fronten, bland annat 1. mekaniserade kåren och 1. , 3., 8. och 9. gardes mekaniserade kåren hade Shermans. En jämförelse gällande storleken på leveranserna kan  göras med den sovjetiska stridsvagnsproduktionen, att 34 000 T-34 med 7,6 cm kanoner och drygt 23 000 T-34 med 8,5 cm kanoner tillverkades under kriget. 

På bilden den klassiska T-34:an med 7,6 cm kanon. Ungefär 1200 av dessa fanns i tjänst hos Röda armén när kriget på östfronten satte igång den 22 juni 1941. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. West Chester 1995

 Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. West Chester 1995 

Zaloga, Steven: Soviet Lend-Lease Tanks of World War II. Oxford 2017 

Zaloga, Steven J. & Grandsen James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. London 1984.

Amerikanska stridsvagnar i Stilla havskriget:

M4 Sherman på Okinawa 1945

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tankgewehr 1918

Detta kallar jag en bössa! 

Detta tyska vapen togs fram när de brittiska stridsvagnarna började dyka upp på västfronten. Tyskarna insåg att infanteriet behövde ett vapen som kunde skada dessa stålmonster. Det fungerade inte med infanteriets standardgevär, Gewehr 98, eller för den delen kulsprutan MG 08. Kulorna bara studsade.

"Äntligen har jag fått en riktig bössa". Brittiska officerare visar upp krigsbyte vid Bapaume under striderna i augusti 1918. Foto: Tom Aitken. 

Tankgewehr ser dagens ljus 

Lösningen blev detta: Mausergevär på anabola steroider. Genom att gevärsstocken blev så tjock krävdes pistolgrepp. Namn blev: Tankgewehr 1918. Notera det heter Tank, det brittiska ordet för stridsvagn då i tyska vokabulären hade ordet stridsvagn inte riktigt satt sig ännu. 

Jämförelse med vanliga Mausergevär. Foto: NARA

Vikt: 16,6 kg 

Längd: 1,67 meter 

Kaliber: 13 mm (Patrone 13 x 92 mm) 

Vikt på kulan 52 gram 

Rekyl: ny axel ingick inte. 

Det kändes rejält för skytten så det rekommenderas att inte skjuta för många. Kulans vikt var 52 gram vilket kan jämföras med den vanliga gevärsammunitionen 7.92 x 57 mm Mauser hade beroende på typ av ammunition en vikt på från 11,7 gram till 12,8 gram. 

13 mm patron jämfört med 7,92 mm ammunition. En rejäl skillnad.  Foto: Imperial War Museums (IWM)

Geväret hade inget magasin som Mausern utan var enkelskott. Penetration: 26 mm på 100 meters avstånd och har sjunkit till 18 mm på 500 meter. Det var en solid kula och efter penetration ingen sprängeffekt. Produktionen satte igång i början av 1918 och fram till krigsslutet i november 1918 hann tyskarna att producera 14 700. Ytterligare 1 490 från krigsslutet 1918 till april 1919.

 Skytt och spanare, jobbade i par.  Notera bipoden till det tunga geväret, 16,6 kg. 

Det var på västfronten behoven fanns 

Det var det enda pansarvärnsgevär som producerades under första världskriget. Det var på västfronten som stridsvagnen slog igenom. 

Brittiska stridsvagnar började dyka upp på västfronten 1916. Ju längre kriget fortsatte ju fler vagnar kom så tyskarna började producera pansarvärnsgevär. En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna nådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar, där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde 27 ton eller mer. Medan fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Tyskarna klarade av att bygga 20 Sturmpanzerwagen A7V, så de allierade oroade sig inte för tyska pansaranfall. 

Utvecklingen av pansarvärnsgevär fortsatte under mellankrigstiden men tog aldrig riktigt fart då vapnet hade sina begräsningar när stridsvagnarna fick allt tjockare pansar. Pansarvärnskanoner infördes dock på bred front. 

Östfronten under andra världskriget 

Just kriget på östfronten 1941 visade tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet fått nya pansarvärnsgevär 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. Pansarvärnskanoner var en sak, men skytteplutonen behövde egna vapen för att kunna försvara sig mot stridsvagnar och andra tunga pansarfordon. 

Finland fick under 1944 leveranser av både pansarskottet Panzerfaust (soldaten till vänster) och raketgeväret Panzerschreck, vilket hjälpte dem enormt att stoppa det sovjetiska pansaret på Karelska näset sommaren 1944. Foto: SA-Kuva

Det var först under 1943 som nya lösningar såg dagens ljus för den tyske skyttesoldaten och började produceras. Båda de nya vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. Pansargevärens tid var förbi och pansarskottet hade kommit för att stanna, skyttesoldatens alldeles egna pansarvärnsvapen. 

Sverige då? 

Vi köpte in några, Tankgewehr 1918, bara för att prova, Pansarvärnsgevär m/21. Vi måste hänga med. Mycket mer hände inte. Vår satsning på pansarvärn innan andra världskriget var begränsad då vi hade åsikten att stridsvagnar inte funkar speciellt bra i svensk terräng. 

Många vapen finns bevarade på museum runt om i världen. 

Vidare läsning:

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

Lite om stridsvagnar under första världskriget:

Stridsvagnar på västfronten

Pansarvärnsgevär under andra världskriget

Infanteriets pansarvärn på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html