fredag 16 januari 2026

Kort historia om en annorlunda divisionstyp

Har du koll på tyska ”Jäger-Division” under andra världskriget? 

Tyska armén formerade elva ”Jäger-Division” och benämningen på divisionskategorin var lätt infanteridivision (”leichte Infanterie-Division”) inledningsvis. 

De fyra första lätta infanteridivisionerna var 97., 99., 100. och 101.i december 1940. De hade två infanteriregementen med vardera tre skyttebataljoner medan en vanlig infanteridivision hade tre regementen med vardera tre bataljoner. Den 99. lätta infanteridivisionen som sattes upp kom dras ut från östfronten redan i augusti 1941 för att omorganiseras till 7. bergsdivisionen. 

Tyskarnas lätta infanteridivisioner var något förenklat egentligen bara slimmade infanteridivisionen som var tänkt vara en smidigare och lättare variant av sin något tyngre storebror. På bilden 118. divisionen på Balkan 1943.  Flera av divisionerna sattes in i kriget mot partisaner på Balkan. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Slimmade divisioner 

Så vad det för speciellt med dessa lätta divisioner? Vad var skillnaden mot en infanteridivision och en bergsdivision? De två divisionstyper som redan fanns. 

Något förenklat var det en slimmad infanteridivision men den var inte lika specialutrustad som en bergsdivision. En infanteridivision användes på slätten och en bergsdivision i bergstrakterna men däremellan i svår terräng kunde den mer smidiga och lättare versionen av infanteridivisionen, den lätta infanteridivisionen, användas med fördel. Inte lika tung som en vanlig infanteridivision. 

Mot Kaukasus 

Alla fyra lätta infanteridivisionen stred med armégrupp Syd under operation Barbarossa 1941 av någon anledning. Kanske var det drömmen om Kaukasus då inledningsvis var det det ukrainska slättlandskapet som gällde men slutmålet för armégrupp Syd var Kaukasus. Tysklands ledare Adolf Hitler trodde ju att det var bara att sparka in dörren så rasade bygget (alltså Sovjetunionen). 

Värt att notera att tyskarna hade den 22 juni 1941 sex bergsdivisioner och fyra av dem sattes in initialt på östfronten, två uppe i norr, i offensiven mot Murmansk, och två i söder hos armégrupp Syd. Det måste varit samma tanke som med de lätta infanteridivisionerna, Kaukasus och inte den ukrainska stäppen som var det primära. 

Soldater ur 100. divisionen under anti-partisan operationer på Balkan 1943. Notera medaljerna på den tyska officeraren, speciellt den med hakkors, det tyska korset i guld. Utmärkelsen tilldelas för flerfalt bevisad utomordentlig tapperhet eller flerfalt framstående förtjänster i truppföring. Kravet var också att man redan hade fått järnkorset 1:a och 2:a klassen.Foto: Reddit

En vanlig infanteridivision 1941 hade drygt 16 000 man medan en lätt drygt 13 000 samt färre tyngre artilleripjäser och lättare logistik. Utbildningsmässigt sägs det generellt inte ha varit någon skillnad mellan en infanteridivision och en ”leichte Infanterie-Division”. 

Enkel organisation för divisionen 1941 

Stab 

2 infanteriregementen (vardera med 3 bataljoner, 1 eldunderstödskompani, 1 kulsprutekompani, 1 pansarvärnskompani) 

1 spaningsbataljon (2 spaningskompanier, 1 pansarvärnspluton) 

1 pansarvärnsbataljon (2 kompanier) 

1 artilleriregemente (2 lätta bataljoner, 1 lätt haubitsbataljon och 1 tung haubitsbataljon) 

1 pionjärbataljon (3 kompanier) plus understödsenheter

Tunga vapen: 36 8 cm granatkastare, 12 7,5 cm infanterikanoner leIG18, 48 pansarvärnskanoner, 4 tunga pansarvärnsgevär, 16 7,5 cm bergskanoner Gebirgsgeschütz 36, 12 10,5 cm haubitsar lFH18, 8 15 cm haubitsar sFH 18.

Pansarvärnsbataljonen i divisionen fick fyra tunga pansarvärnsgevär, 2,8 cm schwere Panzerbüchse 41. Egentligen kan den klassas som en lätt pansarvärnskanon. Den lätta vikten 229 kg gjorde att vapnet kom att tilldelas vissa förband, som behövde tillgång till lättare vapen. Vapnet började produceras 1940 och fram till produktionen avslutades 1943 hade nästan 2 800 vapen levererats. Foto: Tank Archives. 

Färre tunga pjäser 

Jämför med en vanlig infanteridivision så finner vi att den lätta divisionen inte har några tunga 15 cm infanterikanoner, färre pansarvärnskanoner och färre 10,5 cm och 15 cm haubitsar. Däremot 7,5 cm bergskanoner istället. En sådan pjäs väger 750 kg i eldställningen till skillnad mot en 10,5 cm leFH 18 som har en vikt av nästan 2 ton. Sedan en annan fördel med 7,5 cm-pjäsen var att den kunde delas upp i åtta laster och bäras av packdjur där det var omöjligt att dra en pjäs genom terrängen. 

Notera också att det fanns mer motorfordon i den lätta divisionen, speciellt till det tunga artilleriet och pansarvärnet. Syftet att öka rörligheten hos dessa förband och underlätta omgrupperingar när behoven uppstod. Sedan ska vi vara medvetna om att den tänkta organisationen var bara riktlinjer och krigets kaos gjorde att justeringar och förändringar kunde ske hos enskilda divisioner. 

En tysk bergsjägare avfyrar sin 7,5 cm bergskanon Gebirgsgeschütz 36 i Kaukasus på 3 000 meters höjd som originalet säger. Publiceringsdatum var 21 januari 1943. Tyskarna började nå fram till Kaukasus under sommarfälttåget 1942. Det misslyckades totalt under 1941. I samband med katastrofen i Stalingrad lämnade de Kaukasus. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B23252 / Rieder, Fred / CC-BY-SA 3.0 

Ytterligare två divisioner formerades i december 1941, två veteran infanteridivisioner från östfronten, 5. och 8.. De lämnade östfronten temporärt och organiserades om till lätta infanteridivisioner. 

Sommaren 1942 bestämde man att namnet ”leichte Infanterie-Division” skulle ersättas av ”Jäger-Division”. De lätta divisionerna fick med namnbytet viss status 1942, de var ju speciella. De blev en egen klass istället för att vara en variant.

Ytterligare divisioner formeras Samtidigt som ytterligare en infanteridivision, 28., konverterades sommaren 1942. Nu fanns det sex divisioner. Under 1943 blev det ytterligare fem divisioner. Nu fanns det elva Jäger-Division”. Tysklands åtagande ökade i söder och på Balkan i samband med de allierades framgångar och den efterföljande kollapsen av Italien. Denna typ av förband sågs som användbara på dessa krigsskådeplatser. 

Korpral Walter Möse i 28. divisionen får riddarkorset den 11 mars 1943 för sina insatser vid strider vid sjön Ladoga. Mannen bakom honom är divisionschefen generallöjtnant Johann Sinnhuber. Under 1944 kom Möse även att få eklöven till riddarkorset. Han stupade sedan den 28 november 1944 samband med strider i Ostpreussen. Foto: Reddit

Formeringen av elva divisionerna. 

1940: 97., 100. och 101. 

1941: 5. och 8. 

1942: 28. 

1943: 42., 104., 114., 117. och 118. 

Så de elva som fanns hösten 1944, på vilka frontavsnitt fanns de? 

Ostpreussen (1 st – 28.) 

Polen (1 st – 5. ) 

Ungern / Slovakien /Karpaterna (4 stycken – 8., 97., 100. och 101.) 

Italien (2 stycken – 42., 114.) 

Balkan (3 stycken – 104., 117., 118.) 

117. jägardivisionen 1944 i Grekland. Notera 2,8 cm schwere Panzerbüchse 41 på fordonet (Steyer 1500). Denna division gjorde sig ökänd genom krigsförbrytelser bland annat massakern vid Kalavryta den 13 december 1943, Foto: Reddit.

Tittar vi närmare sommaren 1944 hade den tyska krigsmakten 284 divisioner i tjänst och av dessa var elva ”Jäger-Division”. Tyska krigsmakten hade också elva bergsdivisioner 1944, sju i armén och fyra i Waffen-SS. Det fanns hela 150 infanteridivisioner som jämförelse. Så det var ovanliga fåglar. 

Vidare läsning: 

Alex Buchner: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Freidberg 1989) 

Adolf Reinicke: Die 5.Jäger-Division. (Eggolsheim 2003) 

Roland Kaltenegger: Schicksalsweg und kampf der "Bergschuh"-division. Die Kriegschronik der 7. Gebirgs-Division vormals 99. leichte Infanteri-Division. (Graz 1985)

Burkhart Müller-Hildebrand:Das Heer, Volume II. (Frankfurt am Main 1956) 

Burkhart Müller-Hildebrand: Das Heer, Volume III. (Frankfurt am Main 1969)


Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

En udda tysk division

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

fredag 9 januari 2026

Kriget i Ukraina

Putin solochvårar Trump 

USA:s president Donald Trump har flera gånger uttalat sig väldigt positivt om Rysslands president Vladimir Putin. Nyligen påstod Vladimir Putin och Ryssland att Putins sommarbostad vid Valdajsjön har blivit attackerad av ukrainska drönare. Vad finns logiken i detta? Det är december och det var inget stormöte för Putin och hans inre krets. Utan bara sommarbostaden. USA:s president Donald Trump ”köpte” detta direkt, det var ju Putin som sa det. Han litar på honom. Senare har Donald Trump gå ut och sagt: ”det var ingen attack på bostaden utan i närområdet”. 

Ständiga luftangrepp från båda sidor men olika taktik används, läs mer här: Bombkriget  . Foto: Reddit

Helt klart ett ryskt försök i syfte att sabotera de så kallade fredsförhandlingarna som pågår. Målet att skapa en ursäkt för att förhala och förskjuta processen utan att Ryssland får skulden. Putin är egentligen inte intresserad av något avbrott i kriget om det inte enbart gynnar Ryssland. De har motsatt sig försök till temporära vapenvilor. Däremot vill han fortfarande hålla kvar Trump i illusionen att det är Ukraina som är motsträviga och inte vill förhandla. 

Vem var president 2022?

Maktspelaren Putin visat sin skicklighet flera gånger jämfört med affärsmannen Trump. Ett bra exempel är Donalds Trumps återkommande påstående om att han hade varit president 2022 så hade inte kriget brutit ut, som att den ryska ockupationen av Krim 2014 och striderna i Donbass under åtta år inte hade hänt. Putin är inte sen att haka på, ”om Trump hade varit president 2022 hade vi inte haft kriget”. Putin har inga problem ge Trump eloge för detta. Att Trump lägger skulden för det fullskaliga kriget i Ukraina på USA. Det är en present som Putin inte tackar nej till. Ryssland och Putin är oskyldiga. 

Rysslands pansartrupper har tagit enorma förluster i kriget. De ryska stridsvagnarna är inte längre samma hot som de var tidigare utan spelar andrahandsfiol. Foto: Reddit

Maktspelaren Putin har lyckats blockera många nya amerikanska sanktioner, speciellt den amerikanska senaten vill gå hårdare fram. Donald Trump har flera gånger uttalat hot om nya sanktioner med deadline, och de har passerat utan något hänt. Vita husets administration har angett som orsak, vi vill inte störa diplomatin och de förhandlingar som pågår. 

Återställarknapp hos Trump

Trump har en återställarknapp vad gäller Putin. Ibland svänger det som i maj och augusti 2025, då var Putin snarare galen. Men snart återgår till normalläget, Putin är smart och Ryssland obesegbar. Så Ukraina borde ge upp. De kommer ändå förlora. De måste inse detta. 

Frontlinjen i slutet av 2025. Ryssland har i nuläget kontroll över cirka 20% av Ukrainas territorium. Karta: Viewsridge

Trump har flera gånger uttalat sig om att Ukraina måste ge upp en del av sitt ockuperade territorium, de kan inte räkna med att få tillbaka allt. Men samtidigt med tanke på sin bakgrund på fastighetsmarknaden där man ibland byter fastigheter och byggrätter med varandra har han talat om byte av territorium mellan Ukraina och Ryssland. Med andra ord Ryssland får behålla en del av ockuperat territorium och lämna tillbaka en del. Putin spelar med då han vet att Ukraina inte kommer säga ja, temporärt frysta frontlinjer ja men inte ge upp sitt territorium frivilligt. 

Samma krav sedan 2022

Rysslands krav har inte ändrats mycket sedan 2022. Ryssland är inte beredd att göra några eftergifter. Krim och de ukrainska regionerna Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Cherson ska vara en del av Ryssland. Även om Ryssland aldrig haft full kontroll över någon av de fyra regionerna. Dessutom Ukraina får inte bli medlem i Nato eller att det stationeras Nato förband i Ukraina. Sedan är regimen i Ukraina illegitim. 

Det ryska flygvapnet har lidit stora förluster och nyproduktionen klarar inte av att ersätta alla. På bilden den tunga attacken Su-34. Det sägs att över 35 maskiner har gått förlorade i kriget och kriget är inte slut ännu. Foto: RAF, brittiska flygvapnet. 

Rysslands krig i Ukraina går inte bra, de hade som mest 30 % av Ukraina och just nu runt 20 %. Detta efter fyra år av fullskaligt krig. Ryssland är en stormakt på dekis, deras styrka ligger i deras uthållighet och viljan att offra soldater samt kärnvapen. 

Kommer något att hända?

Det kan låta cyniskt men kriget bara mal på. Ryska styrkor erövrar några byar och åkrar samtidigt som ukrainska styrkor befriar några andra byar och åkrar. Det rysk-ukrainska kriget har utvecklats till en uthållighetsmatch om inget radikalt inträffar. Att till exempel Donald Trump inser att det är främst Putin som faktiskt bromsar Trumps fredsprocess inte Zelenskyj och släpper loss den amerikanska senaten. Det ryktas igen om detta. Eller att den ryska ekonomin kollapsar men tanke på attackerna på deras oljeindustri och hårdare tag mot skuggflottan. Däremot är det svårt att se ett avgörande på slagfältet med nuvarande läge. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023) 

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups. (Stockholm 2024) 

 Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)


Likheter mellan 1979 och 2022:

Kriget i Afghanistan

Kampen om luftherravälde:

Luftkriget över Ukraina 2022

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html


torsdag 8 januari 2026

Preussaren i amerikanska inbördeskriget

Baron von Münchhausen slogs med Lee 

Han var nästan två meter lång, kavalleriofficer och klädd i grått. Den före detta officeren från de preussiska gardeskyrassiärerna var kavallerigeneralen JEB Stuarts stabschef och till sist överstelöjtnant i de konfedererades armé. Hans fulla namn var Johann August Heinrich Heros von Borcke. Med sig på sin resa över Atlanten hade han haft sitt långa preussiska kyrassiärsvärd. 

Heros von Borcke 1864 som överstelöjtnant i de konfedererades armé. Foto: E.O. Wiggins

Hans far var precis som honom officer i den preussiska armén och vid Heros födelse 1835 var han stationerad i fästningen Ehrenbreitstein i Koblenz där floden Rhen och Mosel möts. Strax efter att Heros hade fötts lämnade fadern aktiv tjänst för att ta hand familjens gods i Pommern (i dag del av Polen). Heros adelssläkt nämnts för första gången i källorna år 1186. Heros uppväxt i Pommern och Brandenburg verkar ha varit bekymmerslös. Först i den lokala byskolan sedan vidareutbildning i Berlin där han 1848 fick uppleva den tyska revolutionen som gjorde att många tyskar gick i exil, bland annat till USA. En av dessa var Franz Sigel, general hos nordstatsarmén. Heros tog snarare avstånd från 1848 revolution. 

Preussiska gardeskyrassiär i fransk-tyska kriget 1870–1871. Målning: Édouard Detaille 1882

Heros tog ett avgörande beslut 1853 då han bestämde sig för att bli officer vid kungliga preussiska gardeskyrassiärerna. Han hade under sin studietid i Berlin sett regementet i flera parader och imponerats, ”för mig då fanns det inte en skönare syn och ståtligare trupp i hela världen”.

Äntligen officer hos gardet 

Två år senare, 1855, uppnådde han detta då han utnämndes till fänrik. Men livet som ung gardesofficer var inte billigt, fadern fick ta hand om en enorm skuldbörda. Redan 1858 lämnade Heros regementet och blev reservofficer istället. Han begav sig till Paris för att studera, bland annat franska. Men han kunde inte hålla sig borta, så snart tog han aktiv tjänst igen, denna gång vid Brandenburgs 2. dragonregemente när detta förband 1860 formerade en femte skvadron i Landsberg (i dag del av Polen). Återigen lever Heros ett vidlyftigt liv som ung kavalleriofficer och får ett nytt skuldberg. Fadern får igen gå in för att fixa skulderna och häftiga ordväxlingar förekommer mellan far och son. 

Amerikanska inbördeskriget bryter ut den 12 april 1861 men det första riktigt stora slaget sker först den 21 juli 1861, första slaget vid Bull Run. De kom även att slåss vid denna plats i augusti 1862. Då var Heros von Borcke på plats.

Nyheterna om att ett inbördeskrig hade brutit i USA når Europa. Heros väljer att lämna Europa och för att söka äventyret i Amerika. Varför han valde Sydsidan i kriget kan förklaras med att han hade träffat en attaché från USA:s legation som var från söderns plantagearistokrati som hade imponerat på honom. Heros ansåg däremot att slaveri var moraliskt fel. I vilket fall lämnade han sitt hemland den 14 februari 1862 för ett spännande äventyr som han såg det och den 26 maj 1862 anlände Heros med en blockadbrytare till Charleston i South Carolina. 

Krigstjänst hos Stuart 

I Charleston får Heros sitt första intryck av sydstatsoldater. Han var van med europeisk disciplin och riktiga uniformer men det han fick se i Syd var långt därifrån. Föga anade han att dessa trashankar skulle imponera stort på honom på slagfältet. Från Charleston beger han sig till Richmond i Virginia. Det var ingen speciell omständlig byråkrati hos krigsministeriet i Richmond för redan den 29 maj, tre dagar efter sin ankomst till Amerika, lämnar Heros staden på sin nya häst på väg som frivillig till JEB Stuarts kavallerister. 

JEB Stuart och hans kavallerister 1862 avbildade av samtiden. Illustration: Frank Vizetelly (1830–1883)

Just när slaget om Seven Pines inleds den 31 maj 1862 träffar Heros för första gången JEB Stuart. Han var inte allt förtjust över den långa utlänningen som plötsligt dök upp och anmälde sig. Men han fick inte så mycket tid att tänka på detta då kanoner hördes i fjärran, Stuart utbrister: ”Jaha, dansen börjar”. Heros blir en del av Stuarts stab. Snart får han sin första uppdrag som ordonnansofficer att rida förbi fiendens positioner och leverera ett meddelande till överste Fitzhugh Lee. Detta blev hans första uppdrag i krig någonsin, han sporrade sin häst och satte av med högsta fart. Plötsligt hördes och kändes en våldsam explosion som täckte Heros med gyttja och smuts. Heros skrev senare: ” Det var den första granat som slog ner så nära mig och jag fick direkt ett starkt intryck av krigets skoningslösa destruktiva våld”

Stuart var nöjd med Heros insats under slaget om Seven Pines den 31 maj–1 juni 1862 och han och Stuart började utveckla sin vänskap. Efter slaget tog Stuart Heros med på en rundtur på slagfältet och Heros noterade: ” Aldrig kommer jag glömma detta, den första anblicken på denna bild fylld av blod, förödelse och död, som jag senare skulle bli van vid”. 

Heros deltog sedan i Stuarts berömda räd runt nordstatsgeneral McClellans armé, senare utnämndes han till kapten och innan bläcket hann torka blev han igen befordrad till major. Stuart hade börjat beteckna Heros som sin högra arm. Dock han hade svårt för hans namn så han sa istället: ” My dear Von”.


Brandy Station den 9 juni 1863, ”De är här!” General JEB Stuart, chef över Virginiakavalleriet, väcks bryskt av sin  adjutant Heros von Borcke. 

Mängder av fältslag i Virginia 

Heros kom att delta i flera stora slag, andra slaget vid Bull Run i augusti 1862, Antietam september 1862, Fredericksburg december 1862, Chancellorsville maj 1863 och sedan inbördeskrigets största kavallerislag, Brandy Station den 9 juni 1863. Han blev känd som jätten i grått. En New York-tidning hade följande reportage om Heros: 

 ”Det fientliga angreppet leddes av en jätte som satt på en enorm häst. Ett svärd så långt och brett som ett stängselpåle svingades över huvudet och detta gav ett skrämmande intryck på våra soldater.” 

Den 19 juni 1863 träffas Heros av en kula i halsen. Hans karriär som kavalleriofficer i främre linjen hos Stuart var över. Många trodde att det var hans sista stund men trots kulan stannade i kroppen kom Heros att överleva i många år. Kulan kom att göra sig påmind under årens lopp. Heros var inte vid Stuarts sida under Gettysburgskampanjen 1863 och det finns givetvis historiker som gör gällande att hade han varit det så kanske hade Stuart inte försummat Lee inför slaget om Gettysburg. 

Ett liten minnesplakett vid slaget om Middleburg den 19 juni 1863 där Heros sårades. Foto: Anne-theater / Wikipedia Commons

Diplomatiskt uppdrag i London 

Heros återhämtade sig men återgick inte till fronttjänst. Den 11 maj 1864 fick Heros beskedet att Stuart hade sårats svårt under slaget vid Yellow Tavern. Heros skyndade sig för att träffa Stuart när han anlände sårad till Richmond. Stuart utryckte en förhoppning att han skulle återhämta sig som Heros hade gjort men så blev det inte. Han dog sent på kvällen den 12 maj, innan hans fru hann komma. I slutet av året, 1864, skickas överstelöjtnant Heros von Borcke på diplomatiskt uppdrag till Storbritannien. Men det blev inte mycket uträttat då kriget var i stort sett över i april 1865 då Lees armé kapitulerade. 

Heros stannar kvar i London men när han sommaren 1866 fick besked om ett möjligt krig mellan Preussen och Österrike, så begav sig Heros snabbt hemåt till Berlin. Han återinsattes i aktiv tjänst, dock bara som löjtnant. Han var besviken men hans krigserfarenhet gav honom en helt annan plattform. Krigsministern Albrecht greve von Roon bjöd in honom för ett samtal, men det blev även en audiens med kungen. Den aktade fältmarskalken Friedrich greve von Wrangel ville också höra om hans erfarenheter. Här kände sig Heros obekväm då den 72-årige fältmarskalken bad den 30-årige Heros att sitta ner och berätta sin historia medan han stod upp och gick fram tillbaka i rummet, och emellanåt utbrast ”Bravo” eller ” Det gjorde du bra”. 

Under det preussisk-österrikiska kriget 1866 tjänstgjorde Heros i staben hos prins Friedrich Karl von Preussen. Befälhavare för preussiska 1. armén. 

Krig i Europa 

Heros kom att under det preussisk-österrikiska kriget 1866 tjänstgöra vid staben hos preussiska 1. armén vars befälhavare var prins Friedrich Karl von Preussen. Trots sin låga rang fick Heros viss status i staben, prinsen vände sig ibland direkt till Heros med frågor och sa sedan: ” Mina herrar, Borcke har rätt, hans uppfattning är den enda som jag är överens med”. 

Den gamla krigsskadan gjorde sig påmind så Heros lämnade armén efter kriget som ryttmästare och höll kontakten med prins Friedrich Karl, de jagade ett flertal gånger tillsammans fram till prinsens död 1885. Heros skrev till och med en bok om deras krigs- och jaktäventyr. 

År 1867gifte sig Heros med sin ungdomskärlek, Magdalene Honig. Äktenskapet var lyckligt och de fick tre söner. På familjegodset kom sydstatsflaggan att hissa ett antal gånger vid olika tillställningar. Heros skrev flera böcker om amerikanska inbördeskriget som har fått blandade omdömen, bland annat epitetet ”Sydstaternas baron von Münchausen”. 

Heros von Borckes långa preussiska kyrassiärsvärd finns än idag att beskåda hos American Civil War Museum. Foto: https://acwm.org/

Kulan tog sitt pris till slut 

När hans hustru dog 1883 blev Heros deprimerad. Året efter 1884 valde Heros att åka på besök till USA. Besöket i Richmond blev en hyllningstillställning och han fick återse gamla vänner och bekanta samt sitt långa preussiska kyrassiärsvärd som han hade lämnat kvar då han begav sig iväg på sitt diplomatiska uppdrag (svärdet finns idag vid konfederationens museum i Richmond). Väl åter i hemlandet kom Heros att gifta sig igen. Det var 1885 med sin första frus yngre syster Tony Honig. De fick en dotter, som fick namnet Virginia. Skottet i Middleburg den 19 juni 1863 dödade till slut Heros. Han dog den 10 maj 1895 av blodförgiftning som orsakades av kulan som fanns kvar i hans kropp. Han blev 59 år gammal. 

Han begravdes i föräldrarnas mausoleum, men hans gravsten förstördes av Röda armén i slutet av andra världskriget. 2008 ordnades en ny gravsten som bekostades av USA, detta i enlighet med en lag i USA från 1900-talets början som erkänner konfedererade veteraner som amerikanska soldater. Vid ceremonin 2008 deltog bland annat JEB Stuart IV med son, the Sons of Confederate Veterans och United Daughters of the Confederacy samt mängder av åhörare från olika föreningar för historiskt återskapande i Tyskland, Sverige, Spanien, Italien med mera.

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Taylor, Walter H.General Lee. His Campaigns in Virginia 1861-1865. (Lincoln and London 1994)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)


Mer om kavalleri 

Amerikanska inbördeskriget och kavalleri

Strider längs floden Mississippi 

Det pansarklädda fartyget CSS Arkansas

Svensken som stred vid Shiloh

Historien om Fabian Brydolf

söndag 4 januari 2026

11 december 1941

Hitler förklarar USA krig

Adolf Hitlers krigsförklaring mot USA den 11 december 1941 efter Japans attack på Pearl Harbor den 7 december 1941 har ofta lyfts fram som ett av hans största misstag. Men studerar vi Franklin Roosevelt men också Josef Stalin och hans närmande till väst så blir bilden en annan. 

Hitler i den tyska riksdagen den 11 december 1941. Han förklarar krig mot USA i stöd med sin paktbroder Japan. Foto: Reddit

Storbritannien slöt upp tidigt
I Stalins första tal till folket den 3 juli 1941 efter det tyska angreppet den 22 juni 1941 tog han upp de allierades stöd till Sovjetunionens krig mot Hitlertyskland. Den 12 juli undertecknade Storbritannien och Sovjet en gemensam deklaration om kriget mot Tyskland. Den 28 juli anlände President Roosevelts personliga representant Harry Hopkins för USAs räkning till Moskva. Några dagar senare, den 2 augusti, så förlängdes deras handelsöverenskommelse med ett år. Men detta var bara ett första steg till något större. De sovjetiska tidningarna slog upp Harry Hopkins besök stort, och den sovjetiska propagandan riktad mot tyska soldater kom att snabbt utnyttja detta i den psykologiska krigföringen. 

De tre stora möts i Teheran 1943. Roosevelt kom inte att överleva kriget utan gick bort den 12 april 1945. Frågan är hur Europas gränser hade dragits om han varit kvar i livet vid dessa uppgörelser efter kriget. Foto: US Army

Under första världskriget när det blev klart att USA gick in kriget 1917 försökte tyskarna framtvinga ett avgörande på västfronten innan de amerikanska trupperna anlände till Frankrike men det misslyckades. På sovjetiska flygblad som släpptes över tyska linjer kan följande läsas om Hopkins besök: 
 ”Därmed har också Amerika aktivt slutit upp till kampen mot Hitlertyskland på Östfronten.” 

Amerikanska medeltunga bombplan Douglas A-20 Havoc i sovjetiskt tjänst. USA tecknade avtal om Lend-Lease av vapen och råvaror till Sovjetunionen redan hösten 1941, innan USA gick med i kriget som krigförande. 

USA ökade sitt stöd
Vad som var viktigare i relationerna mellan de västallierade och Sovjetunionen var det som inträffade under en konferens i Moskva den 29 september till 1 oktober. Sovjetunionen, Storbritannien och USA hade diskussioner om Sovjets fortsatta kamp mot Tyskland. I samtalen medverkade Averell Harriman för USAs räkning, Lord Beaverbrook för Storbritanniens medan Stalin själv deltog för Sovjetunionen. Här undertecknades ett Lend Lease avtal där Storbritannien och USA skulle bistå Sovjetunionen med vapen, utrustning och material som behövdes i kampen mot Tyskland. I praktiken ställde sig USA på Sovjetunionens sida i kriget. 
Tyskarnas offensiv, operation Taifun, mot Moskva inleddes 30 september 1941 och sedan kom höstvädret och vintern. Det sovjetiska försvaret av Moskva höll. Foto: Krigsarkivet

USA hade antagit Lend-Lease Act redan den 11 mars 1941 och den syftade till att USA trots sin neutralitet kunde överföra strategiskt viktiga råvaror och krigsmateriel till krigförande nationer, såsom Storbritannien och Kina. Nu kom även Sovjetunionen att gynnas av detta. USA backade alltså upp Tysklands fiender med vapen och råvaror som de behövde för att bygga upp sina krigsmakter. 

Så i Hitlers ögon var USA egentligen redan med och han hade också förväntat sig att USA skulle gå med i kriget aktivt på britternas sida fast tidigast 1942. Med krigsförklaringen visade Hitler sitt stöd till sin axelpartner Japan. Även om Hitler inte hade förklarat USA krig, så var USA redan aktivt involverad i kriget i Europa med tanke på ubåtskriget på Atlanten, Atlantdeklarationen, deras ockupation av Island och Grönland, Lend-Lease till Storbritannien och Sovjetunionen. 

USA började långsamt men säkert trappa upp sitt engagemang under 1941vad gäller konvojeskort i Atlanten, med andra andra ord amerikanska flottans örlogsfartyg agerade eskortfartyg. Under september 1941 började man även attackera tyska ubåtar. På bilden syns det första amerikanska örlogsfartyget som sänktes under andra världskriget, jagaren USS Reuben James (DD-245). Fartyget sänktes av en tysk ubåt den 31 oktober 1941 och 115 man förlorade livet. Foto: Ted Stone, US Navy

Sedan fanns ju Tremaktspakten (alliansen mellan Japan, Tyskland och Italien) och Japan hade ju anfallit USA så varför skulle USA inte slå tillbaka mot Japans allierade? Ingen problem att hitta Casus Belli för USA genom att de deltog redan i ubåtskriget på Atlanten, dock i begränsad omfattning. Tyskarna hade redan sänkt amerikanskt örlogsfartyg.

Vad var Atlantdeklarationen? 
De blivande västallierade, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och USA:s president Roosevelt, hade kommit överens om ett gemensamt dokument med åtta principer, som omnämns som Atlantdeklarationen, och om vad skulle gälla efter kriget. Atlantdeklarationen blev offentligt den 14 augusti 1941. Notera att USA vid detta tillfälle inte var krigförande och trots det skissade man tillsammans med Storbritannien vad som skulle gälla efter det att Tyskland hade besegrats.

Atlantdeklarationen var främst riktat mot Tyskland men det kom också att beröra kolonialmakternas kolonier. Strävan för självständighet ökade bland dessa, till exempel den 15 augusti 1947 förklarade Indien sig självständig från Londons styre. Foto: Wikipedia Commons

Där står det bland annat om varje lands rätt att återfå den självständighet man berövats under kriget samt också alla folks rätt att välja sin egen regering. Detta kom i huvudsak från Roosevelt. Detta då Churchill insåg att för det koloniala Storbritannien var det inte bra ”rätt att välja sin egen regering” och han försökte senare påpeka att det gällde bara Europa, inte världen. Kronjuvelen i det brittiska imperiet, Indien, blev självständig 1947. Även lilla Island tog vara på möjligheterna och blev 1944 självständiga från Danmark. 

Stalin ogillande detta starkt
Stalin såg inte positivt på detta dokument utan ansåg att det var inte bara riktad mot Hitler utan också mot Sovjetunionen. Redan vid de första kontakterna med Storbritannien och USA efter Hitlers angrepp på Sovjetunionen den 22 juni 1941 var Stalin tydlig med att för Sovjetunion är det 1941 års gränser som gäller och inte 1939 års gränser. Stalin hade under perioden 1 september 1939 till 22 juni 1941 i sitt vänskapsförbund med Hitler ökat det sovjetiska territoriet med länderna Estland, Lettland och Litauen samt landområden från Polen, Finland och Rumänien. 

Notera Sovjetunionens expansion vid krigsslutet 1945 jämfört med före andra världskriget. Karta: Wikipedia Commons. 

En viktig skillnad mellan 1939 års gränser för Sovjetunionen och 1945 års gränser för Sovjetunionen var att Sovjetunionen hade gräns till både Ungern (kom ihåg1956) och Tjeckoslovakien (här gäller 1968), vilket inte funnits före andra världskriget. 

Vidare läsning: 
Anders Frankson: Myten om den oövervinnliga Röda armén. (Kalmar 2025) 
Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941. (Lund 2015)

Sovjetunionens militära allians:

Stalins bygge höll till 1991: 

lördag 3 januari 2026

Lätt att luras

Var källkritisk och ifrågasätt

Vi matas alltmer med halvsanningar, överdrifter och falsarier. Det har blivit allt viktigare att vara källkritisk och själv försöka avgöra vad som är trovärdigt. I dag kan nästan vem som helst publicera text och bild offentligt men vet vi vem som är vem? 

Men samtidigt innebär det också att vi har något som man inte hade förr, vi har tillgång till nätet och själv göra en kontroll på ett helt annat sätt. Jag visar bara två fotografier som har förfalskat, den ena med syftet att ändra historien och sudda ut någon från historien medan det andra är bara någon som söker uppmärksamhet bland stridsvagnsnördar 

Här visas en klassisk bild från ryska revolutionen, i talarstolen står Vladimir Lenin och bredvid på trappan står bolsjevikernas försvarskommissarie Leo Trotskij. 

Originalet. Foto: Grigory Goldstein 

Under Stalintiden användes den tidens ”Photoshop” och man helt enkelt suddade bort Trotskij från fotografiet. Så det publicerades utan honom. Ett bra exempel hur den sovjetiska historieskrivningen plockar bort det makten tycker är obehagligt. Ett försök att eliminera Trotskij från historien om den ryska revolutionen. Trotskij var förlorare i maktkampen som Josef Stalin vann.


Ett annat foto som justerats, ingen Trotskij i trappan. Foto: Grigory Goldstein justerat av Staten 

Sovjetunionen var skicklig på att skapa illusioner och förvrida hur verkligheten verkligen var. Sanna arvtagare till Potemkin och hans kulisser. Att staten lurade dig var svårt att se igenom, hur kunde du kontrollera informationen? Vad hade du för möjligheter då jämfört idag? 

Idag har du helt andra möjligheter att själv söka information, om du vill se vad New York Times skriver så kan du fixa det. Samtidigt får alla som vill luras och sprida falsk information också större möjligheter. De förlitar sig på människans godtrogenhet och en vilja att tro på det som sägs och skrivs.  

Sedan har vi problemet att alla som ljuger inte har syftet att misskreditera, skapa oro, luras och missnöje utan syftet kan vara framhäva sig själv och göra sig själv märkvärdig, jaga klick eller söka uppmärksamhet. 

Panther-stridsvagn sommaren 1944. Med den typ av torn som var standard.

Detta är ett enkelt exempel gällande den tyska stridsvagnen Panther under andra världskriget. Vagnen blev legendarisk och ikonisk bland stridsvagnsnördar. Den tyska stridsvagnen Panthern tillverkades i tre versioner, Ausf. D, A och G. Sedan pågick utvecklingen av ytterligare en version som kallades F. 

Det nya tornet med bättre skydd och optik. Panther F med Schmalturm

Denna kom aldrig att sättas i produktionen, planerad att starta i juni 1945, och den hade en helt ny typ av torn, Schmalturm. Spännande och intressant för stridsvagnsnördar. Så av någon anledning väljer någon att skapa denna bild där en Panther F står bland tyska vagnar som erövrats av allierade. 

Notera hur tornet har bytts och chassit justerats jämfört med originalet nedan. Dessutom har bilden beskurit så den franska miljön försvinner. 

Här nedan ser vi originalbilden. 

De två första vagnarna är franska vagnar, tyska krigsbyten från 1940. Den ena byggts om till pansarvärnskanonvagn, Marder I, som endast byggdes 1942. Dessa franska vagnar drar till sig uppmärksamhet och det skapade snabbt ifrågasättanden av den falska bilden. Att bilden är från sensommaren 1944 i Frankrike och det kan inte vara en Panther F. Tack vare sökningar på nätet hittas originalfotot. 

Sedan kan tilläggas att de allierade erövrade fabriken för tillverkning av det nya tornet, Schmalturm, där flera torn fanns. 

Marder I byggde främst på det franska chassit Lorraine 37L och 219 tillverkades 1942. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-297-1701-29 / Müller, Karl / CC-BY-SA 3.0

Frågan vi kan ställa oss, varför förfalska ett sådant fotografi, vad är syftet? Göra sig själv märkvärdig? Titta vad jag har hittat. Det är egentligen harmlöst men det urholkar trovärdigheten för foton. Många som studerar stridsvagnen och dess historia är intresserade av att hitta annorlunda och unika fotografier, sådant som inte är publicerat överallt. Det förstör deras nöjen men de flesta skulle inte reagera eller notera skillnaden mellan det falska eller det korrekta. Ingen betydelse egentligen förutom att det är inte längre fakta utan snarare bara fantasier. 

Som sagt en enorm klasskillnad på dessa justeringar av verkligheten men syftet är att visa att vi måste vara vaksamma och inte ta allt för givet. Tänka efter en sekund och fundera. Nu med AI har det blivit ännu lättare att skapa falska foton och även filmer, för att manipulera och luras. Vi kan inte längre lita på det visas, känns det konstigt så är det nog fel. Vi måste vara extra vaksamma. 





tisdag 30 december 2025

Kriget i Ukraina

Terrorbombning kontra precisionsbombning 

Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 passerar snart fyra år. Det enorma militära övertaget sett till hårdvara som Ryssland hade 2022 borde egentligen resulterat i någon typ av seger 2022. Men icke tack vare den ukrainska stridsviljan och mod har kriget istället utvecklats till ett slags evighetskrig, där robotar och drönare skjuts fram och tillbaka. Men de två sidornas strategi vad gäller bombningar skiljer sig åt. Det är viktigt att notera detta, då båda sidors bombningar har helt olika målsättningar. 

Amerikanskt bombflyg 1944 som bombar rumänska oljeanläggningar i Ploiești. Foto: US Air force 

Inspiration från Bomber Command

Ryssland verkar ha anammat det brittiska Bomber Commands strategi under andra världskriget. Britternas filosofi 1941) var: ”Inget mål eller uppsatt mål är viktigare än ett annat, och det bästa sätt att använda luftstridskrafter är att orsaka en allmän nivå av förstörelse som kommer att slå ut fiendens krigsekonomi och särskilt hans vilja att slåss”. Med andra ord som deras befälhavare Arthur Harris sa: ”försöka att göra livet outhärdligt för tyskar i Tyskland”. Bomber-Harris trodde på att bomba städer, inte fabriker. Putin och Ryssland har följande filosofi: ”försöka att göra livet outhärdligt för ukrainare”. Notera också att Putin inte ser Ukraina som legitim stat. 

Bomber-Harris tillsammans med sin stab studerar flygfoton över målområdet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Det totala bombkriget tappade sin glans i Storbritannien redan innan andra världskriget i Europa var över. Den brittiska bombstrategin karakteriserades som terrorbombningar. Bomber Harris blev den enda höga brittiska befälhavare som inte adlades direkt efter kriget och de besättningar som hade ingått i Bomber Command nekades också en egen kampanjmedalj, något som de flesta andra brittiska förband tillerkändes efter krigsslutet. 

USA lyckades inte 

USA:s filosofi när det gäller strategisk bombning 1941 var: ”Det är bättre att orsaka en hög grad av förstörelse i några få riktigt viktiga industrier … än att orsaka en liten grad av förstörelse i många industrier”. USA:s nyckelmål var: infrastruktur, oljeindustrin, kraftförsörjning och flygplanstillverkning. Med andra precisionsbombning. 

Centrala Dortmund efter besök av britterna den 12 mars 1945. Foto: Foto: Imperial War Museums (IWM)

Tankar och strategi är en sak men verkligheten och genomförandet en annan. USA kom ofta att ha bangårdar som mål, och där utfördes uppdragen även när vädret var dåligt med hjälp av radarnavigation. En bangård låg ofta mitt inne i en stad och taktiken inom USAAF var att den ledande bombaren i förbandet släppte bomberna följde de övriga efter. Det innebar en enorm spridning över var bomblasten hamnade. Så en bangård i mållistan kan ses som en förskönande omskrivning av stadsbombning. Däremot Ukraina har visat att de har den precision som USA eftersträvande men aldrig uppnådde. Deras bombningar i Ryssland är inriktade på vad Ukraina ser som nyckelmål, oljeindustrin och vapentillverkning. 

Mål inne i själva Ryssland

Men i vilket fall, Ukrainas målval och taktik ser ut att börja få verkan medan Rysslands terrorbombningar inte verkar ha den effekt som de strävar efter. Visserligen satsar Ukraina stora resurser på att bygga ut sitt luftförsvar för att skydda sig men samtidigt sker det stora satsningar i Ukraina på långräckviddig bekämpningsförmåga och precisionsvapen för kunna slå mot mål i Ryssland. 

Det brinner någonstans i Ryssland. Foto: Reddit. 

Båda sidor fyller hela tiden på förråden, det behövs hela tiden nya robotar och drönare för att fortsätta anfallen. Vi ser hur detta slukar enorma resurser men vad blir resultatet? 

Båda sidor förbättrar sin kapacitet och förmåga men i nuläget är det Ukrainas nya vapen som har störst betydelse. Allt fler mål inne i själva Ryssland träffas, och detta är riktat mot att slå ut Rysslands kapacitet att fortsätta kriga. 

Kriget fortsätter

Vi hör om nya ryska offensiva robotar av olika slag men väldigt lite om förbättrat luftförsvar. Putin har talat om Ragnarök, det talas om förstörelse och förintandet av städer. Resultatet har blivit att många ukrainska civila dödas bara för att de befinner sig på en plats och det är i Ukraina. Inget krigsavgörande utan bara terrorbombning. 

Bostadshus i den ukrainska staden Zaporizjzja har träffats. Foto: zp.dsns.gov.ua

I vilket fall den ryska ekonomin som göder kriget tar skada av de ukrainska precisionsbombningarna, frågan är hur stor? Medan ukrainarnas vilja att försvara sig verkar vara orubbad trots de ryska terrorbombningarna. Det är viktigt att skilja på hur de väljer att bomba, det är som natt och dag, i det ena fallet drabbas vårdinrättningar medan i det andra oljeanläggningar. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Om kriget kommer – Hot, beredskap och försvar. (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt. (Stockholm 2023) 

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups. (Stockholm 2024)


Likheter mellan 1979 och 2022:

Kriget i Afghanistan

Kampen om luftherravälde:

Luftkriget över Ukraina 2022


torsdag 18 december 2025

Drömmen om Storrumänien

Rumänien väljer Hitlers sida 1941 

Strax före första världskriget lyckades Rumänien ta en bit av Bulgarien i andra Balkankriget 1913. Så landet ökade från cirka 130 000 km² till cirka 140 000 km². 

Rumänien 1914, de tagit en liten bit från Bulgarien i samband med andra Balkankriget, det sydöstra hörnet av Rumänien. Karta: NeimWiki

Under första världskriget kom Rumänien att välja strida mot Tyskland och Österrike Ungern efter löften om att få ungerska områden. 1916 satte det igång och det gick inget vidare, tyskarna körde över landet. Men även om för Rumäniens del kriget gick dåligt så var de på rätt sida. Landet växte enormt efter Tysklands kollaps 1918, resultatet kom att bli ”all-time high” 295 000 km². Transsylvanien från det kollapsade imperiet Österrike Ungern och sedan lyckades Rumänien införliva Bessarabien från Tsarryssland som även det kraschade. 

Fiender till grannar

Rumänien hade skapat tre revanschistiska grannar, Sovjetunionen, Ungern och Bulgarien. Grannsämjan var som sagt kanske inte den bästa. Sedan kom 1940 då ena biten efter den andra försvann. Se karta, det var diplomatin inte krig som orsakade det. Men Rumänien hade inte så mycket att säga till om, då det var främst Berlin och Moskva som dikterade villkoren. 

Kartan visar Rumäniens territoriella förluster under 1940, landets grannar styckar av bitar. Karta: Anton Gutsunaev

Rumänien valde då att satsa på Tyskland och kom att gå in stort på tysk sida inför operation Barbarossa 1941, anfallet mot Sovjetunionen. Två rumänska arméer, 3. och 4., fanns redo för fälttåget. 

Hitler belönade Rumänien

Rumäniens starke man, marskalk Ion Antonescu, hade valt att helt gå in på tysk sida även om Tyskland gynnade Ungern i vissa frågor, som att ge Ungern rätt till del av Transsylvanien. Hitler belönade Rumänien med ge Rumänien åter kontroll över Bessarabien (dagens Moldavien på ett ungefär), som Stalin hade tagit från Rumänien, efter framgångarna i fälttåget sommaren 1941. 

Rumäniens starke man, marskalk Ion Antonescu kom att samverka med den tyska fältmarskalken Erich von Manstein vid olika tillfällen. Speciellt under erövrandet av Krim  1941–1942 och Stalingrad 1942–1943. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Nagelfar vi denna förlust så var det nog egentligen Hitlers fel då han gav Stalin tillåtelse att ta området i samband med Molotov-Ribbentrop-pakten 23 augusti 1939. Sedan tilldelades Rumänien rätten till det sovjetiska området Transnistria där storstaden Odesa ingick. Där inleddes en rumänisering av området, till exempel kyrkor öppnades, nya skolor etablerades men även den mörka sidan, judar jagades. Så Antonescu hade fått nästan 100 000 km² genom sin allians med Hitler. Som jämförelse har Rumänien idag drygt 238 000 km². 

Rumänien sommaren 1942. Storstaden Odesa har hamnat under rumänskt kontroll. Karta:  Spiridon Ion Cepleanu

Stalingrad innebar stora förluster

Rumänska styrkor stred på tysk sida i stor omfattning fram till den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 vid Stalingrad som knäckte de rumänska styrkorna på östfronten. Rumänien var visserligen kvar på tysk sida fram till augusti 1944 då landet bytte sida och stred sida vid sida med Röda armén tills krigsslutet 1945. Ungern var kvar på tysk sida. 

Rumänien hade en egen vapenindustri men det var tillräckligt stor för att tillgodose vad som behövdes för kampen på östfronten 1941–1944. På bilden det tyska jaktplanet Messerschmitt Bf 109E i rumänskt tjänst. 

Efter Tysklands kollaps 1945 återfick Rumänien sina områden i Transsylvanien från Ungern medan Stalin tyckte att hans avtal med Hitler hade varit bra så Moldavien lämnade igen Rumänien och blev delrepublik i Sovjetunionen. Givetvis återgick Hitlers gåva till Rumänien, Odessa-området, till Sovjetunionen. Det bulgariska området som Rumänien hade tagit 1913 och återlämnades 1940 efter ekonomisk ersättning, det stannade kvar hos Bulgarien. 

2027 då firas 150 år

Rumänien förklarade sin självständighet 1877 och frigjorde sig från det Osmanska riket med rysk hjälp. Sedan kom det turbulenta 1900-talet där Rumänien startade med cirka 130 000 km² och växte till cirka 295 000 km² för slutligen hamnade där man är idag, drygt 238 000 km². Omvälvande tider. Sverige har cirka 450 000 km².

Dagens Rumänien. Medlem i Nato och EU. Karta: AdiJapan

Vidare läsning:

Dallin, Alexander: Odessa 1941-1944. A Case Study of Soviet territory under Foreign rule. (Portland 1998)

Frankson, Anders: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget. (Stockholm 2023)

Zetterling, Niklas: Hitler mot Stalin: kampen på östfronten 1941–45. (Stockholm 2009).

Bulgariens kamp:

Drömmen om fornstora dagar

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tyska orden

Det preussiska korståget  Vid belägringen av Akko (1189 – 1191) kom den Tyska orden att bildas i syfte likt Johanniterorden ta hand om sjuk...