Första världskrigets stålmonster

Storbritannien och Frankrike pionjärer

Under första världskriget gjorde den moderna stridsvagnen debut. Stridsvagnar sattes in för första gången under 1916 och innan kriget var slut hann ett stort antal att produceras av Storbritannien och Frankrike. 

Stridsvagnen Hyacinth fastnade i en tysk skyttegrav under första dagen av anfall i slaget vid Cambrai. Modellen är Mark IV (Male). Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor kallades för ”Female”.

Britterna uppnådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde mer än 27 ton. Jämför detta med att Hitlers tyngsta vagn sommaren 1940 inte vägde mer än 21 ton. 

Frankrike tillverkade två tyngre vagnar under kriget. På bilden ser vi Saint-Chamond som vägde 22 ton. Första gången de användes i strid var den 5 maj 1917.

Fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Det var Renault FT och kan ses som ett embryo till moderna stridsvagnar. Tyskarna kom att endast producera 20 stycken Sturmpanzerwagen A7V, som kan liknades med en stor bepansrad låda som fått larvband. 

Tyskarnas stridsvagnar var som stora lådor på band. Väldigt få bara 20 kom att byggas. Alla vagnar hade namn, här "Hagen" och "Schnuck". Den senare blev krigsbyte hos den nyzeeländska divisionen.

Stridsvagnen syftade till att neutralisera kulan – det vill säga gevär och kulsprutor – samt övervinna taggtråden och därigenom kunna bryta igenom en försvarslinje och angripa på djupet. Dock stridsvagnar under första världskriget var inte mekaniskt tillförlitliga och de orsakade enorma påfrestningar på sina besättningar. 

Uppladdning inför offensiven vid Cambrai i november 1917 – det som brukar framhållas som världshistoriens första storskaliga pansaroffensiv. På alla stridsvagnarna finns faskiner som kan användas för fyllning i skyttegravar, diken och andra terränghinder och på så sätt göra det möjligt för stridsvagnen att fortsätta mot anfallsmålet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Premiär 1916 

Striderna vid Flers och Courcelette i september 1916 under slaget vid Somme inledde ett nytt kapitel i krigskonstens historia. Det var nämligen där stridsvagnen gjorde debut på slagfältet. Det var dock ingen storslagen debut: av 49 stridsvagnar som deltog kom endast 36 fram till frontlinjen. Det kan ställas mot att brittiska 4. armén satte in elva infanteridivisioner, vilket motsvarar drygt tre stridsvagnar per division. 

En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor för ”Female”. På bilden ovan en ”Male”, den högra kasematten med sin 57 mm kanon syns i bild. Det finns även en kanon på vänster sida av vagnen. Ungefär 150 vardera tillverkades av de två modellerna av Mark I. Denna tidiga modell, Mark I, var svårstyrd, fyra personer krävdes för att ha kontroll över färdriktningen och besättningen satt i motorrummet, vilket gjorde att arbetsmiljön var förfärlig. Efter sex timmar i vagnen var besättningen i stort sett utslagen. 

Givetvis insåg fotsoldaterna snabbt att här kunde man få lift. 

Ett nytt sätt att lifta 

Britterna hade sitt grundkoncept klart och fortsatte utvecklingen i syfte att förbättra vagnen. Fortfarande producerades två typer, ”Male” och ”Female”. På bilden ovan en Mark IV stridsvagn med kanadensiska soldater som liftar. Mer än tvåtusen av dessa tunga modeller tillverkades. En av de senare versionerna var Mark V*, som förlängdes i syfte att ta med sig en skyttegrupp. Normalt behövde en stridsvagnsbesättning efter sex timmars tjänst i vagnen ungefär 48 timmar för att återhämta sig, och samma sak visade sig gälla för de medföljande skyttesoldater, så idén lades på hyllan.

Frankrikes första Schneider CA1. Vagnen vägde 14 ton och kanon monterad i chassit var 7,5 cm kanon. Vagnen har problem att ta sig över breda skyttegravar. 

Frankrikes första försök 

Franska pansarvapnets fader var Jean Baptiste Eugène Estienne. Han var överste då produktionen av Schneider CA1 satte igång 1916. Vagnen vägde 14 ton, hastighet av 8 km/h och hade en 7,5 cm kanon i chassit. Den 16 april 1917 sattes 132 Schneidervagnar in i den franske generalen Robert Nivelles stora offensiv, som var ett misslyckande både för Nivelle och stridsvagnen Schneider. Hela 57 vagnar förlorades. Designen var inte helt lyckad, vagnen hade svårt att ta sig över skyttegravar. Totalt producerades 400 vagnar och så snart kriget var över togs de ur tjänst och byggdes om till transportfordon. 

Produktionen av stridsvagnar. Här ser vi den franska Saint-Chamond.

Frankrikes andra försök 

Frankrikes andra tunga vagn var Saint-Chamond och nästan 400 producerades. Vagnen vägde 22 ton, hastighet 12 km/h och hade en 7,5 cm kanon. Första gången de användes i strid var den 5 maj 1917. Detta var inte heller en lyckad design och de skrotades efter första världskrigets slut. Fransmännen började under slutfasen av första världskriget köpa in brittiska Mark V för att ersätta Saint-Chamond. När freden kom i november 1918 hade man 100 stycken brittiska Mark V. .

Den nyzeeländska divisionen inspekterar sin krigsbyte, den tyska Sturmpanzerwagen A7V med namnet ”Schnuck”. 

Tysk stormpansar var en sällsynt företeelse på slagfältet

Tyskarna tillverkade blott 20 vagnar och de flesta av dem fick namn. Stridsvagnen ”Schnuck” bilden ovan skadades av egen eld och övergavs av besättningen den 31 augusti 1918. Vagnen kom att erövras av den nyzeeländska divisionen. Vagnen hade 16 man besättning och vägde 30 ton. Kanonen en 57 mm pjäs, övriga vapen kulsprutor. Denna vagn togs till London efter kriget och visades upp där. Vagnen skrotades men dess 57 mm kanon finns fortfarande kvar hos Imperial War Museum. 

Tyska prov av den brittiska Whippet. Vilka hinder kan den ta sig över?

Test i full skala 

Britterna tog fram den medeltunga stridsvagnen Whippet som komplement till sina tyngre vagnar. Vikten var 14 ton och farten 13 km/h. Dessa skulle användas för att ta till vara eventuella genombrott av fiendens linjer. Första gången vagnen var i strid var i mars 1918. Produktionen var begränsad till 200 vagnar fram till mars 1919. På bilden håller en erövrad vagn på att testas av tyskarna. De lyckades erövra två fungerande vagnar och de döptes till Beutepanzer A. Britterna kom efter första världskrigets slut att använda Whippet i irländska frihetskriget, ryska inbördeskriget och exportera vagnen till Japan. 

Frankrikes lätta stridsvagn Renault FT i amerikansk tjänst. Främre vagnen är FT mitrailleuse som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet medan den bakre är en FT canon som hade en kort 37 mm kanon,

Framtidens stridsvagndesign 

Frankrikes lätta stridsvagn under första världskriget var en glimt av framtidens stridsvagnar. Det var den första stridsvagnen som hade huvudbeväpningen i ett torn som kunde rotera 360° och detta blev standard för stridsvagnar. Frankrike kan tacka två män för denna bedrift av fransk ingenjörskonst: artilleristen Jean-Baptiste Estienne och bilindustripionjären Louis Renault. Två typer fanns, FT mitrailleuse som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet och FT canon som hade en kort 37 mm kanon. Produktionen startade sent 1917 och när produktionen upphörde i augusti 1919 hade nästan 3 700 vagnar tillverkats. Ungefär var tredje vagn som producerades hade 37 mm kanon. 

Brist på soldatar. Kineser rekryteras till den kinesiska arbetskåren. En uppgift för dem var att tvätta och göra ren stridsvagnarna efter en sejour på slagfältet. 

Kineser tog hand om britternas stridsvagnar 

Britterna behövde varenda soldat de kunde hitta vid fronten så de satte igång att rekrytera den kinesiska arbetskåren (Chinese Labour Corps) 1916 för tjänst bakom fronten. Även Frankrike gjorde samma sak, rekryterade kineser för etappen. Ungefär 140 000 kineser kom arbeta för Frankrike och Storbritannien på västfronten under första världskriget. På bilden tvättas brittiska vagnar av kineser medan britterna tittar på. 

Den förste amerikanska officeren som lärde sig och körde stridsvagn var George Patton. Sedermera befälhavare för amerikanska 3. armén på Västfronten under andra världskriget 1944–1945. Foto: NARA

Patton vid sin första stridsvagn 

George Patton var en del av den amerikanska expeditionsstyrkan på västfronten. Patton fick tidigt upp ögonen för det nya vapnet och blev en viktig kugge i uppbyggnaden av de amerikanska pansartrupperna. USA hade storslagna planer på att sätta upp 29 pansarbataljoner men endast fyra hann bli redo och sättas in vid fronten innan första världskriget var över. Patton på bilden står vid en Renault FT. Han var den förste amerikanska soldat som hade förarutbildning på stridsvagn så när de tio första Renaultvagnarna levererades till den amerikanska expeditionsstyrkan så backade major Patton själv av sju av dessa från järnvägstransporten. 

Frankrikes jätte Char 2C var 4 meter hög. Kriget tog slut i november 1918. Idéer till vagnen kom fram under 1917 och en beställning på 300 vagnar lades men kom aldrig att realiseras. 

Frankrikes storslagna idé 

Det talas ofta om Fullers storslagna operation ”Plan 1919” som aldrig fick se dagens ljus genom att kriget tog slut 1918. Hade kriget fortsatt ett år till så hade kanske bjässen på bilden varit med. Den franska stridsvagnen Char 2C var 4 meter hög och tio meter lång. Något helt annat jämfört med fransmännens lätta stridsvagn Renault FT som vägde runt 6 ton medan denna gigant vägde 69 ton. Tio vagnar byggdes med start 1921, kriget hade tagit slut och det var inte bråttom med att bygga dem. I propagandafilmer framställdes de som supertunga stålmonster, de franska pansarslagskeppen på land, men på slagfältet 1940 märktes de inte. Alla förlorades under sommaren 1940. 

Vidare läsning: 

Tim Gale: "French Tanks of the Great War". (London 2016) 

Bryan Cooper: "The Ironclads of Cambrai – The first great Tank battle". (London 2002) 

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Läs mer om Douglas Haig och västfronten:

Britternas fältmarskalk Douglas Haig

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Italien bygger stridsvagnar

Italienska pansarvapnet 1940–1943

Vi försökte undvika att bli indragen i andra världskriget och vår armé var eftersatt. Italien såg till att gå med i andra världskriget och deras armé var eftersatt. De hade innan andra världskriget varit i krig med Etiopien och invaderat Albanien samt stött nationalisterna i spanska inbördeskriget. 

Italiens "bästa" stridsvagn sommaren 1940 när Italien gick med i andra världskriget. Stridsvagn M11/39  hade 37 mm kanonen i chassit medan tornet hade dubbla kulsprutor. Vikt drygt 11 ton. Foto: Reddit

Italien satte upp under 1939 sina tre första pansardivisioner. Två före krigsutbrottet i september 1939 och en strax efter. Så när Italien gick med i kriget på Tysklands sida sommaren 1940 hade man tre pansardivisioner. 

131. pansardivisionen ”Centauro” 

132. pansardivisionen ”Ariete” 

133. pansardivisionen ”Littorio” 

132. pansardivisionen ”Ariete” sommaren 1942 i Nordafrika. Förmodligen M14/41- stridsvagnar. Inte speciellt stor skillnad mellan M13/40 och M14/41. 

Sedan fanns två motoriserade divisioner. 

101. motoriserade divisionen ”Trieste” 

102. motoriserade divisionen ”Trento” 

Sedan hade Italien tre divisioner som kallades ”Celere”, snabb division, vilket var kavalleridivisioner där det fanns en blandning av hästar, cyklar, motorfordon och lätta pansarfordon. 

Italienska styrkor på östfronten sommaren 1942. De som släpar på kanonen är Bersaglieri. De kan ses som ett slags elitinfanteri, notera den enkla fjäderskruden på deras hjälmar, ett signum för dem. Foto: Wikipedia Commons

Infanteriet dominerade

Men huvuddelen av armén var infanteridivisioner, hela 59. Sedan fanns tre divisioner ”Svartskjortor” och fem bergsdivisioner (Alpini). Så den italienska armén hade totalt 75 divisioner 1940. De tre divisionerna ”Svartskjortor” kan ses som en typ av lätta infanteridivisioner. 

De flesta divisionerna i italienska armén var infanteri och man förflyttades sig som man gjorde på Napoleons tid. Foto: Guillo Poggiaroni

Graden av mekanisering och motorisering var som sagt låg i italienska armén. Ytterligare tolv divisioner brukar anges vara ”autotrasportabili”, vilket innebar att de kunde motoriseras om de tillfördes extra motorfordon då deras artilleri var redan motoriserat. Medan övriga var kvar på Napoleon-tiden, istället motorfordon hästar som dragdjur.  

Slaget om Bardia januari 1941. Italiensk artilleri öppnar eld mot brittiska ställningar. Detta var ett slag som inte alls gick Italiens väg. Britterna tog 36 000 krigsfångar. Foto: Wikipedia Commons

Italien hade tidigt skaffat stridsvagnar i samband med första världskriget. Därefter gick utvecklingen långsamt, men det satsade mycket på tanketter, en slags lätta stridsvagnar som hade främst kulsprutor som huvudvapen. Så deras arsenal sommaren 1940 var faktiskt riktigt dålig, sämre kvalitet än vi hade, med stridsvagn m/37 och m/38, men i betydligt större antal. 

Endast hundra vagnar fanns

Deras modernaste vagn var M11/39 där 37 mm kanonen satt i chassit medan tornet hade dubbla kulsprutor. Vikt drygt 11 ton. En ny modernare vagn M13/40 sattes i produktion sommaren 1940, den hade 47 mm kanon i tornet och kulsprutor i chassi, en betydligt bättre lösning och bra kanon för 1940. Vikt 14 ton, vilket innebar fortfarande tunt pansar. Tyska och franska medeltunga vagnar vägde runt 20 ton. Men M13/40 var på gång. 

Här står en stridsvagn M11/39 bredvid en tankett L3/35 med sina dubbla kulsprutor, 11 ton till vänster och 3 ton till höger. Det italienska pansarvapnets stridsvagnar och tanketter var inte alls i nivå med vad tyskar eller fransmän hade vid krigsutbrottet. Foto: Reddit

Italien hade alltså cirka 100 M11/39 och resten av stridsvagnsparken var olika lätta stridsvagnar och tanketter sommaren 1940. Dessa tanketter var stommen i det italienska pansarvapnet 1939–1940 (se bilden ovan). De vägde cirka 3 ton och hade en besättning på två. Beväpning var främst kulsprutor. De två grundversionerna var Carro Armato L3/33 och L3/35. Det talas om 2 500 tillverkade och en mindre del gick på export. Med sin vikt på tre ton gick de att lasta på de flesta lastbilars flak som kunde ta denna vikt, enkelt att transportera tanketter dit de behövdes. Detta underlättade enormt. 

Italien hade byggt många tanketter och de var faktiskt huvudvagnen för de flesta italienska pansarförbanden initialt. Inte imponerade. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-201-1561-20 / Zepke / CC-BY-SA 3.0

Den initiala tanken var att tanketterna skulle användas i försvar i norr, alltså i bergsområden. Men de gjorde väl ifrån sig i kriget mot Etiopen 1935–1937 så de sågs som infanteriets nya understödsvagn. Satsningen fortsatte. När de sattes in mot franska styrkor sommaren 1940 gick det inte alls lika bra. Så det italienska pansarvapnet var inget tungt anfallsvapen sommaren 1940 när Italien gick med i kriget. 

En italiensk pansardivision var cirka 7 500 man, 184 stridsvagnar (= många tanketter), dock 132. pansardivisionen ”Ariete” hade fått cirka 70 M11/39 så den var riktigt bra utrustad jämfört med de övriga. Artilleriet hade 24 7,5 cm pjäser, vilket kan jämföras med tyskarnas pansardivisioner som använde 10,5 cm och 15 cm. 

Bersaglieri med sina motorcyklar i Nordafrika. Regementen med Bersaglieri fanns inte bara i pansardivisionerna utan även i kavalleridivisionerna och de motoriserade divisionerna. Foto: Wikipedia Commons

Enkel struktur pansardivision 

Divisionsstab 

Pansarregemente med tre bataljoner 

Bersaglieriregemente med två infanteribataljoner och en motorcykelbataljon

Artilleriregemente med två artilleribataljoner och en luftvärnsbataljon 

Ingenjörbataljon 

Pansarvärnsbataljon 

Underhållsförband

Not: Bersaglieri kan ses som ett slags elitinfanteri, något förenklat bättre kvalitet på rekryter som fick bättre utbildning. 

Men organisation var väl balanserad, komponenterna fanns där men för veka stridsvagnar och svagt artilleri. 

Prototypen för Italiens tunga stridsvagn, 26 ton och 7,5 cm L/34 kanon. Den var i nivå med andra nationer när den togs fram 1942 men motorproblem försenade projektet. Den sattes i viss produktion av tyskarna efter vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943. Foto: Wikipedia Commons

För få och svaga stridsvagnar

Italien stora problem var pansarproduktionen. De lyckades aldrig få fram en stridsvagn likt Panzer IV eller M4 Sherman. De hade ett projekt med tung stridsvagn, 26 ton och 7,5 cm L/34 kanon som var i nivå med andras medeltunga vagnar men prototyp för Carro Armato P.40 kom 1942 och när Italien den proklamerade vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943 hade vagnen inte tagit i tjänst. 

Grunden för de italienska pansardivisionerna blev M13/40 med sin 47 mm kanon och vikt 14 ton. Senare stridsvagnar var samma design med mindre modifikationer. Foto: US Signal Corps. 

Italiens grund blev M13/40 med sin 47 mm kanon som utvecklades och kom i aningen bättre årsmodeller M14/41 och M15/42. En aningen tyngre, en aningen starkare motor och slutligen lite längre kanon L/40 istället för L/32. Men i princip samma design.  

Den brittiska pansarnäven i början av 1942, leveranser av den amerikanska medeltunga M3 Grant gav britterna en 28 ton vagn med 37 mm kanon i tornet och en 7,5 cm kanon i chassit. Amerikansk design hade inte lämnat landskeppsidéer ännu. Foto: National Museum of US Navy

En jämförelse. Tyskarna gick från Panzer III som huvudvagn 1941, till att börja införa Panzer IV under 1942 och slutligen Panther under 1943. Nu fick det inte effekt på en gång då tyskarna hade betydligt fler pansardivisioner som skulle fyllas ut. Antal pansardivisioner 1944 var 33. 

Italiens lätta stridsvagn L6/40 var faktiskt lite för tung med sina 6,8 ton. Just för att många italienska lastbilar lastade drygt 3 ton på flaket. En tankett vägde just detta och de gick att lasta på flaken för längre transporter. Nu gick det inte med denna så en trailer togs fram. Foto: Wikipedia Commons

Sedan hade Italien tagit fram en ny lätt stridsvagn Carro Armato L6/40 som kan liknas med en italiensk Panzer II. Besättning två, vikt 6,8 ton och en 20 mm automatkanon. Den togs i tjänst 1941, lagom till operation Barbarossa. Detta blev Italiens tyngsta stridsvagn på östfronten under kriget. Produktionen av vagnen kom att begränsas då produktionen av den lätta pansarvärnskanonvagnen Semovente da 47/32 tog många chassier. 

Italienska stridsvagnar producerade. 

	1940	1941	1942	1943	Totalt
L 6/40		72	211		283
M11/39	100				100
M13/40	235	475			710
M14/41		376	376		752
M15/42				90	90
Totalt	335	923	588	90	1 835

Under 1942–1943 ökade produktionen av pansarvärnskanonvagnar och stormkanonvagnar, se nedan. Sedan byggdes olika befälsvagnar från de medeltunga vagnarna där tornet plockades bort, totalt 109 vagnar fram till september 1943. Carro Comando istället för Carro Armato, 30 av M13/40, 34 av M14/41 och 45 av M15/42. 

Ökenräven Erwin Rommel på besök hos italienska stormkanonvagnar Semovente da 75/18 med sina 7,5 cm L/18 kanoner.  Vagnen vägde 13 ton vilket kan jämföras med den tyska stormkanonvagnen Stug III som vägde 20 ton. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0208-17A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Stormkanonvagnar 

Precis som många andra nationer kom Italien producera olika stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Italien blev inspirerad av den tyska stormkanonvagnen Stug III under slaget om Frankrike 1940 så redan i februari 1941 kom prototypen Semovente da 75/18 som byggde på chassit på den nya stridsvagnen M13/40. 60 vagnar beställdes och skickades till Nordafrika i januari 1942. Sedan byggdes ytterligare omgångar på chassi från stridsvagnen M14/41 och M15/42 fram till september 1943. 162 respektive 190 så totalt 412 Semovente da 75/18. 

Pansarvärnskanonvagnen Semovente da 47/32 hade varit lysande om den producerats1938 istället för att starta produktionen 1941. Den var för vek att strida mot T-34/76 och M4 Sherman. Foto: Wikipedia Commons

Semovente da 47/32 var pansarvärnskanonvagnen som byggde på den lätta stridsvagnen Carro Armato L6/40. Tornet plockades bort och istället fast monterad 47 mm pansarvärnskanon i överbyggnad. Produktionen startade 1941, fortfarande höll 47 mm som pansarvärn i Nordafrika. Detta blev det italienska pansarfordonet med grövsta kanonen på östfronten. Hela 282 byggdes fram till september 1943. 

Framgångarna med stormkanonvagnen Semovente da 75/18 sporrade till nya vagnar med längre kanoner. Den nya kanonen 7,5 cm L/34 för den nya tunga vagnen P.40 monterades i mars 1942 på chassi från M15/42 samtidigt provades en annan pjäs på 7,5 cm L/32 på chassis M14/41 men ingen av dessa hann sättas i produktion innan september 1943. 

Tungviktare 

Två tyngre pjäser togs fram. En var Semovente da 90/53 med 9 cm L/53 kanon likt tyskarna 88:a monterades i en öppen överbyggnad på chassi från stridsvagnen M14/41 och hade endast åtta projektiler ombord. 

Italiens "Nashorn" fast inte alls samma kvalitéer. Endast åtta granater ombord och öppen baktill. Den måste åtföljas av nedanstående ammunitionstransportfordon, se nästa bild. Foto: Wikipedia Commons

Det krävdes ett medföljande ammunitionstransportfordon i form av en ombyggd lätt stridsvagn L6 som som hade plats för ytterligare 26 granater. Detta fordon kunde även dra en trailer med ytterligare 40 granater. Semovente da 90/53 togs i tjänst i april 1942 och endast 30 vagnar byggdes under 1942 samt 30 ammunitionstransportfordon med trailer. Detta skapade en enhet, inte så optimalt för pansarstrider. 

Ammunitionstransportfordon till Semovente da 90/53. En ombyggd lätt stridsvagn L6 med trailer. Foto: Wikipedia Commons

En annan utveckling av stormkanonvagnen Semovente da 75/18 var Semovente 105/25 där en 10,5 cm L/25 pjäs användes på ett chassi på stridsvagnen M15/42 under 1943. 30 vagnar sägs att ha producerats innan september 1943.

Italiens värsting Semovente 105/25. Den vägde 16 ton så jämfört med tyska Sturmhaubitze 42 som vägde 24 ton en lättviktare. Foto: Wikipedia Commons

Italien försökte även ta fram en bandkanon Semovente 149/40. Denna vagn hade en 14,9 cm L/40 kanon i öppet montage och besättningen betjänade pjäsen precis som en dragen pjäs. Fördelen med montering på ett chassi från stridsvagnen M15/42 var omgrupperingar, framkomlighet och bättre rörlighet. Endast en pjäs togs fram 1942 och den kom aldrig att sättas i produktion. 

Italiens pansarbil Autoblinda 41 var ett utmärkt pansarfordon för den italienska pansarspaningen. Men produktionen kom igång för sent, sett till att Italien gick med i kriget sommaren 1940. Foto: Wikipedia Commons

Pansarbilar 

Precis som med stridsvagnar var Italiens pansarbilar inte mycket att hurra över vid krigsinträdet sommaren 1940. Det fanns en ny pansarbil på gång. Autoblinda 40 som var byggd för att vara pansarbil och inte något modifierat lastbilschassi. Pansarbilen vägde 7,5 ton och max hastighet var 78 km/h på väg. Beväpning endast två kulsprutor men det justerades snart till Autoblinda 41 som fick en 20 mm automatkanon. Besättningen bestod av fyra man, förare, skytt, chef och bakåtförare. 

Autoblinda 41 på Balkan under kriget. Italiens första riktiga pansarbil, inte lastbil som har byggts om till pansarbil. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-602-B1242-27A / Gliemann / CC-BY-SA 3.0

Endast 24 Autoblinda 40 byggdes innan det gick över till Autoblinda 41 och första levererades i mars 1941. Autoblinda 41 därefter. 250 under 1941 och sedan 302 under 1942 samt 72 under 1943. Sedan 1943 togs en ny version fram med 47 mm L/32 kanon och ett begränsat antal hann att produceras innan september 1943. 

Pansarbilen SPA-Viberti AS.42 var anpassad för ökenkriget. Notera antalet Jerry Cans som fordonet bär med sig. De på sidorna innehåll ofta bränsle medan de främre vatten. Foto: Wikipedia Commons

Ett spännande fordon som Italien tog fram specifikt för Nordafrika var Camionetta Desertica Model 42, även kallad SPA-Viberti AS.42. Det var en öppen pansarbil för spaningsuppgifter. Räckvidd med den egna bränsletanken på 145 liter var cirka 300 km. Utformningen av fordonet gjorde att det kunde medföra extra Jerry Cans med bränsle, vilket ökade räckvidden enormt, till 1 200 km. Jerry Cans med vatten lastades också med tanke på var de stred. 

Här ser vi två vapenalternativ, 47 mm kanon på det bortre fordonet och 20 m kanon på det närmre fordonet. Foto: Wikipedia Commons

Det fanns flera olika vapenalternativ, ett var med 47 mm kanon, ett annat med 20 mm kanon. Pansarfordonets låga profil var tänkt att dra nytta av ökendyner, gömma sig bakom dessa med fienden passerade förbi. Debut vid fronten var först i december 1942 och endast 100 byggdes. 

Slutord 

1940 var det italienska pansarvapnet inte mycket att skåda, alldeles för dåliga och veka stridsvagnar och inget annat för den delen heller. Det italienska pansarvapnet var inte alls redo för storkrig. 

En brittisk soldat undersöker en erövrad italiensk tankett L3/35. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1941 började en del intressanta fordon att anlända i allt större antal, någorlunda vettig stridsvagn, stormkanonvagnar, pansarvärnskanonvagnar och pansarbilar. Det började likna något. Problemet var att man hade varit i krig sedan sommaren 1940. 

1942 tyvärr hängde Italien inte med i den tekniska utvecklingen med allt grövre kanoner, tyngre vagnar och tjockare pansar. Det började märkas när britternas nya stridsvagnar från USA M3 Grant och M4 Sherman dök upp vid fronten. 

Amerikanska stridsvagnar M4 Sherman i brittisk tjänst i slutet av 1942. Vikt 33 ton och en 7,5 cm L/40 kanon. Detta var något helt annat än vad de italienska pansartrupperna hade tillgång till. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1943 ännu mer uppenbart att Italien var på efterkälken. Samtidigt som den nya stridsvagnen, stormkanonvagnen, pansarvärnskanonvagnen och pansarbilen hann inte ut på förband förutom i mindre antal innan september 1943. 

Ett italienskt pansaranfall med stridsvagn M13/40. De italienska pansardivisioner var viktiga för tyskarna men tyvärr var de eftersatta när det kom till stridsvagnarna. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-783-0104-38 / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Italien jämfört med de övriga var en småspelare sett storleken på produktionen och standarden på pansarfordonen. De hängde helt egentligen inte med. Efter vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943 kom det att ske en del produktion, främst i regi hos tyskarna som kontrollerade norra Italien. 

Vidare läsning: 

Ralph Riccio: Italian Tanks and Fighting Vehicles of World War 2. (Watford 1977)

John Joseph Timothy Sweet: Iron Arm. The Mechanization of Mussolini's Army 1920–1940. (Mechanisburg 2007)

Ian W. Walker: Iron Hulls, Iron Hearts. Mussolini's Elite Armoured Divisions in North Africa. (Trowbridge 2003)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Tungt pansarvärn

Tyska försök på östfronten 

Under kriget producerades en mängd olika försöksvagnar för tyska krigsmakten som sedan aldrig sattes i serieproduktion av olika anledningar. Här är en kort historia om två av dessa och de kom att genomgå fältförsök med 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. 

Gamla stridsvagnar konverteras till pansarvärnskanonvagnar. Tyskarna inledde processen 1940 och fortsatte göra detta under flera år. På bilden Panzerjäger I med 47 mm kanon. Foto_Flickr.com

Tysklands första pansarvärnskanonvagn var Panzerjäger I. Här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna stridsvagn dög inte för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen. 

Fyra bataljoner sommaren 1940 

Varför man gjorde detta var att det fanns en oro att standardkanonen 37 mm PAK 36 pansarvärnskanon var otillräckligt mot tyngre franska vagnar så ett bättre mobilt pansarvärn behövdes. Tyskarna hade i början av 1940 inte så många valmöjligheter så de beslöt att använda erövrade tjeckoslovakiska kanoner och montera dem på Panzer I. 

Här ser vi den tyska medeltunga stridsvagnen Panzer IV i täten, följt av den lätta stridsvagnen Panzer I. Dessa vagnar, Panzer I, hade endast två kulsprutor i tornet. 

Ett tidigt förband som fick detta fordon var 521. pansarvärnsbataljonen. Detta förband formerades i augusti 1939 då med dragna 37 mm pansarvärnskanoner. I april 1940 bytte de ut dessa mot nya Panzerjäger I. Totalt kom fyra bataljoner av denna typ att sättas upp inför Frankrike 1940. Endast 521. bataljonen sägs varit insattberedd från start. Det anges att 99 konverteringar från Panzer I till Panzerjäger I hade hunnit genomföras till fälttåget.

Enkel struktur för 521 pansarvärnsbataljonen maj 1940 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Vagnen visade fungera i Frankrike så ytterligare vagnar byggdes och flera bataljoner sattes upp. Hela fälttåget mot Frankrike gick över förväntan så även om 37 mm kanoner som pansarvärn och stridsvagnspjäs hade visat sig vara för svaga gick inte larmklockorna igång. En satsning på 50 mm kanoner satte igång, men vi kan säga att den skedde på halvfart, om ens det.

För hela året 1940 kom det att landa på 172 konverteringar och därefter ytterligare 30 under början av 1941. Under 1941 sattes det även igång en konvertering av erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 för att kunna öka antalet bataljoner med lätta pansarvärnskanonvagnar, totalt 174 vagnar fram till oktober 1941.

174 erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 konverterades till pansarvärnskanonvagnar. Vagnens torn ersättes av en överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. 

Antal bataljoner växte 

Så sommaren 1941 när operation Barbarossa inleddes fanns det hela 9 bataljoner varav 3 hade Renault R-35 hos de tre tyska armégrupperna i öster. Sedan fanns ytterligare två bataljoner på andra frontsektorer. 

Enkel struktur för 521. pansarvärnsbataljonen juni 1941 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Personal: 413 man varav 18 officerare och 88 underofficerare 

Fordon: 27 pansarvärnskanonvagnar, 4 lätta stridsvagnar (utan torn) för staber, 75 motorfordon, 21 motorcyklar med sidovagn och 26 motorcyklar. 

Den sovjetiska stridsvagnen T-34 med en 7,6 cm kanon, bra pansar och god framkomlighet blev en obehaglig överraskning för tyskarna. De insåg att 37 mm kanoner som pansarvärnsvapen var historia. 

Tung pansarvärnskanonvagn testas 

Sedan hade bataljonen dessutom fått två testfordon inför den 22 juni 1941. Det var tunga pansarvärnskanonvagnar, ”Panzerjäger 10,5 cm K18 auf Selbstfahrlafette“. Beväpningen bestod av en 10,5 cm kanon L/52 och vagnen fick smeknamnet ”Dicker Max”. Grunden var ett modifierat chassi från stridsvagn Panzer IV E. Tornet plockades bort och kanonen blev fast monterad i en öppen överbyggnad. Vikten ökade från 21 ton till 25 ton. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna som kom att ingå i 521. pansarvärnsbataljonen sommaren 1941. Foto: Wikipedia Commons

Från början 1939 var det tänkt att den nya vagnen skulle kunna bekämpa bunkrar på långt avstånd, medan man räknade att själva målet skulle ha svårigheter att besvara elden effektivt. Tankarna då kretsade mycket runt Maginotlinjen. Det fanns inget färdigt fordon vid fälttåget mot Frankrike 1940. Men efter segern mot Frankrike föreslogs det att vagnen var kanske lämplig att prova som tung pansarvärnskanonvagn. Två prototyper beställdes och levererades i januari 1941 och presenterades för Adolf Hitler i mars 1941. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna på östfronten 1941. I bakgrunden skymtar en tysk stridsvagn Panzer III. Foto: flickr.com

Därefter var det dags för truppförsök. 521. bataljonen stred bland annat tillsammans med 3.pansardivisionen i armégrupp Mitt. Anfall mot Smolensk och därefter Moskva. Den ena prototypen förlorades redan den 26 juni 1941, olyckstillbud som ledde till ammunitionsbrand. Den andra tjänstgjorde fram till slutet av 1941 innan den skickades till fabriken för genomgång. Fältförsöken var inte lyckade. Pjäsen när den avlossades rev upp stora dammoln vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag, öppet stridsutrymme och svagt pansarskydd. 1941 hade egentligen alla tyska pansarfordon svagt pansarskydd med tanke på 7,6 cm kanoner i sovjetisk tjänst. 

Soldater från Röda armén undersöker en utslagen Panzerjäger I på östfronten 1941. Foto: Wikipedia Commons

Nya Marders tas i tjänst 

De sovjetiska stridsvagnarna, den medeltunga T-34:an och tunga KV-1:an, blev ett rejält överraskningsmoment för tyskarna 1941. 47 mm kanonen på Panzerjäger I visade sig vara otillräcklig så en ny serie av pansarvärnskanonvagnar med grövre kanoner, 7,5 cm och 7,6 cm, sattes i gång, Marder-modellerna. Både nyproduktionen och konverteringar skedde baserade på tre olika chassin det franska Lorraine 37L, det tyska Panzer II och det tjeckoslovakiska Panzer 38 (t). 

En pansarvärnskanonvagn Marder III på Panzer 38 (t)-chassi ur 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. Inför sommarfälttåget 1942 fick bataljonen 12 av dessa vagnar. 

Så bataljonen kom att ersätta Panzerjäger I i två kompanier med Marder III på Panzer 38 (t)-chassis med 7,6 cm kanoner inför sommarfälttåget 1942. Bataljonen hade få vagnar kvar, de hade förlorats i strid. Panzerjaeger I hade inget pansarskydd att tala om och det öppna stridsutrymmet skyddade dåligt mot eldgivning och splitter. Sovjetiska 45 mm pansarvärnskanoner var farliga för vagnen.   

Emil anländer till bataljonen 

Första kompaniet hade sex Marders, andra kompaniet även det sex Marders medan tredje kompaniet hade nio Panzerjäger I. Slutligen specialförbandet för fältförsök. Så förutom nya Marders i två kompanier inför sommaren 1942 fick bataljonen två nya testfordon, pansarvärnskanonvagn ”Sturer Emil” (envisa Emil). 

Den tunga pansarvärnskanonvagnen ”Sturer Emil” på östfronten 1942. Pjäsen en 12,8 cm kanon L/61, vilket innebär att kanon är 7,8 meter lång. 

Chassis på vagnen var från projekt VK3001(H). Det var ett försök att få fram en ny medeltung stridsvagn med drygt 30 ton vikt. Projektet lades ner och de valde att satsa på tyngre projekt, vilket slutade med att Tiger-stridsvagnen kom att se dagens ljus. I vilket fall två av dessa chassin från projektet VK3001(H) kom att få en kanon fast monterad i en öppen överbyggnad. Pjäsen var en 12,8 cm L/61 kanon. Den hade utvecklats sedan 1936 som tänkt luftvärnspjäs men 1939 kom även funktionen pansarvärnspjäs med i bilden. 

Vikt 35 ton och tunt pansar, motorn hade 300 hk, samma styrka som motorn i stridsvagn Panzer IV. Dock stridsvagnen vägde drygt 13 ton mindre. Så den nya försöksvagnen var motorsvag. Dessa två tillsammans med den kvarvarande ”Dicker Max”, som återvände, bildade en pluton i bataljonen. 

Nu var det fälttåget i söder som gällde, Stalingrad och Kaukasus. Liknade kritik som funnits för ”Dicker Max” fanns även här för ”Sturer Emil”. Att slå ut fientligt pansar för dessa fordon var inget problem men delad ammunition sänkte eldhastighet. En av dem sägs haft 22 ringar målad på eldröret. Sedan när pjäserna avlossade blev dammolnen stora vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag och svagt pansarskydd. Men till Tigervagnen kom under hösten 1942 hade inget tyskt pansarfordon haft riktigt bra pansarskydd.

Slutet i Stalingrad 

Detta brukar anges vara en av de sista fotografierna på "Dicker Max”. En soldat från Röda armén undersöker vagnen. Foto: Wikipedia Commons

Inget av dessa två fordon kom att sättas i serieproduktionen utan det blev istället ett tredje fordon. Hitler kom med krav på en pansarvärnskanonvagn med lång 8,8 cm kanon (L/71) och det resulterade i en ny vagn hösten 1942. Vagnen hade ett modifierat Panzer IV-chassi, Geschützwagen III/IV. Namnet vagnen fick till slut blev "Nashorn" (Noshörningen). Den hade svagt pansarskydd, öppet stridsutrymme och beväpningen utgjordes som sagt av en lång 8,8 cm kanon (L/71). En pjäs som hade inga problem att slå igenom pansaret på sovjetiska vagnar vid träff. Satsningen på "Nashorn" gjorde att varken ”Sturer Emil” eller ”Dicker Max” sattes i produktion. 

Pansarvärnskanonvagnen "Nashorn" hade många barnsjukdomar, så verkstadsbesök skedde ofta i början. Totalt byggdes 494 vagnar med start från 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-279-0950-09 / Bergmann, Johannes / CC-BY-SA 3.0

I samband med den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 befann sig 521. bataljonen på fel ställe, den blev innesluten i Stalingrad. Exakt när under slutet av 1942 som den sista kvarvarande ”Dicker Max” gick under är oklart medan de två ”Sturer Emil” fanns inne i fickan varav en förstördes och den andra blev sovjetiskt krigsbyte och finns att beskåda i Moskva numera. Däremot verkar Röda armén inte ha släpat iväg ”Dicker Max” som en trofé utan den gick till skroten. Hela bataljonen gick under i samband med Stalingrad. 

Krigsbytet i Ryssland. "Panzerselbstfahrlafette für 12,8-cm-Kanone 40 auf VK 3001 (H)". Det blev ingen produktionsstart för pansarvärnskanonvagnen "Sturer Emil". Foto: Alan Wilson

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 2/II. (Leo Niehorster, Hannover 1990)

 Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

Tunga 60 cm mörsare

Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?