Röda arméns gardesförband

Utmärkelsen erhölls i strid

Gardestitel under andra världskriget var hedersutmärkelse som Röda arméns förband erhöll efter att ha genomfört strider väl och utmärkt sig. Garde hade sedan gammalt en elitstämpel över sig och meningen var att de förband som fick gardestitel skulle bli ett verktyg för frontbefälhavare vid krissituationer. Ett förband som det gick att lita på.

Denna gardesdivisionen, 13., här kopplar soldater av vid en stridspaus under slaget om Stalingrad, hade en annorlunda bakgrund. Ursprunget var 3. luftburna kåren (motsvarade division) som sedan blev den nya 87. skyttedivisionen i november 1941 efter föregångaren gått under i september 1941. Sedan blev förbandet garde i januari 1942. Foto: Wikipedia Commons

Det var ju främst för skyttedivisioner detta var viktigt. Vilka divisioner skulle en högre befälhavare sätta in i svåra situationer. Röda armén satte upp nästan 600 skyttedivisioner totalt och tilldelades en högre chef ett antal divisioner som förstärkning så visste han att de som hade blivit utnämnda till garde hade förmodligen en väl fungerade ledningsstruktur. Här hade divisionens nervsystem, det vill säga staber på olika nivåer, visat sig kunna bemästra svåra  situationer och utnämnts till garde.

Men som sagt det var inte bara skyttedivisioner som utnämndes till garde utan även andra förband och även högkvarter, alltså staber. Dock ett undantag fanns och det var att alla förband med salvpjäser, det vill säga raketartilleri, blev automatiskt garde. Här fanns det inget krav på framgång i strid.

Katiusja blev en symbol för Röda armén under andra världskriget. Förband med raketartilleri utnämndes automatiskt till garde och det fick en slags "maskirovka"-beteckning, gardesgranatkastare. Totalt 115 regementen samtidigt som 40 regementen med vanliga granatkastare utnämndes till garde. Foto: RIA Novosti archive, image #303890 / Zelma / CC-BY-SA 3.0

Premiär september 1941 

De fyra första gardesdivisionerna blev fyra skyttedivisioner den 18 september 1941 som sedan följdes av ytterligare tre stycken den 26 september. Samma dag blev 1. motorskyttedivisionen ”Moskva” också gardesdivision.

18 september 1941 var det 100., 127., 153. och 167. skyttedivisionen

26 september 1941 var det 64., 107. och 120. skyttedivisionen

I de tre fronterna som försvarade Moskva den 1 oktober 1941 fanns två av de åtta gardesdivisioner, 2. och 5., som grupperade. Men ytterligare tre divisioner skulle snart anlända och sättas in i frontlinjen.

Röda armén kom att formera nästan 600 skyttedivisioner under kriget. Och den 1 oktober 1941 hade Röda armén 213 divisioner längs fronten mot tyskarna. Ytterligare 123 skyttedivisioner var i tjänst på ett sätt eller annat. I striderna runt Vjazma och Brjansk under oktober gick ett stort antal divisioner under och nya kom sättas upp senare. Foto: Wikipedia Commons

De tre var 6. och 7. gardesskyttedivisionen samt 1. gardes motoriserade divisionen. Den förstnämnda sattes in i striderna vid Mtsensk mot Guderian medan 7. gardesskyttedivisionen kom att användas som en brandkårsstyrka. Först försvaret av Kursk, sedan vid Serpuchov och slutligen efter Solnechnogorsks fall den 25 november upp i norr hos Rokossovskijs 16. armén. Denna division hade för att vara ett sovjetisk förband långa traditioner då den sattes upp redan under ryska inbördeskriget som 64. skyttedivisionen. Medan den motoriserade divisionen stred i centrum i huvudsak med sovjetiska 33. armén.

Tunga förluster i försvaret av Moskva

Förlusterna för gardesskyttedivisioner blev även de tunga, till exempel 2. gardesdivisionen hos Brjansk Fronten hade den 7 november 3 189 man av sin ursprungliga styrka kvar medan 6. gardesdivisionen rapporterade samma dag en styrka på 5 130 man. Denna division som sattes först in i striderna vid Mtsensk. 5. gardesdivisionen som från början var grupperad hos Västfronten men skickades tidigt söderut och sattes bland annat in i försvaret av Kaluga hade förlorat 50 % av sin styrka fram till den 15 oktober. Men även om ”poor bloody infantry” tog stora förluster så fanns divisionens struktur kvar, alltså ledningen och staber, relativt intakt. Det gällde då att fylla på med ersättningsmanskap och vapen och lite vila med träning innan nästa stora insats. 

En klassisk bild från striderna utanför Moskva 1941. Den sovjetiska motoffensiven i december 1941 har satt igång. De tyska anfallstäterna pressas tillbaka från Moskvas portar. Foto: Waralbum.ru

Endast två skyttedivisioner kom att utnämnas till garde i försvaret av Moskva 1941 under tyskarnas offensiv. Detta var de sibiriska 316. och 78. skyttedivisionen under novembermånad. De blev 8. respektive 9. gardesskyttedivisionen. Det intressanta är att båda anlände från Sibirien som förstärkningarna under slaget och slogs under Rokossovskij i 16. armén. För soldaterna i 316. skyttedivisionen kom glädjen av ett erkännande av deras insats som utnämnt garde blandas med sorgen över att deras populärare divisionsbefälhavare generalmajor Ivan Panfilov stupade den 18 november.

Ett exempel på en gardesutnämning

Även andra förband än infanteri blev garde som Belovs 2. kavallerikår och Dovators kavallerikår och deras divisioner blev garde den 26 november 1941 men även en stridsvagnsbrigad blev garde och det var 4. stridsvagnsbrigaden under överste Katukov för striderna vid Mtsensk.

När Katukovs 4.stridsvagnsbrigaden blir 1.gardesstridsvagnsbrigaden den 11 november 1941 skickas en order ut om detta till alla fronter, arméer stridsvagnsdivisioner och brigader. Striderna mellan den 4 till 11 oktober lyfts fram. Om vi läser denna order så kan vi få en inblick i vilka problem som fanns i Röda armén. Här står följande:

Brigadens enastående agerande och resultat beror på 

1. Att brigaden hela tiden hade spaning 

 2. Att stridsvagnar med motoriserat skytte och artilleriet hade god samverkan 

 3. Att stridsvagnar sattes i korrekt, med bakhåll och i kombinerade anfallsgrupper. 

 4. Att brigadens soldater slogs tappert och beslutsamt. 

Brigadens agerande i strid bör vara ett föredöme för alla förband i Röda Armén i befrielsekriget mot de fascistiska inkräktarna. 

Punkt 1 –3 är egentligen något som varje befälhavare ska göra och det kan inte ses som extra ordinärt. Men det var något som Röda Arméns högsta ledning kände sig tvingade att understryka för sina befälhavare då officersutbildningen före kriget hade varit eftersatt och bristfällig sett över hela Röda armén. Revolutionära ideal dominerade istället för grundläggande officersutbildning.

Michail Katukov befälhavare över 4. stridsvagnsbrigaden som blev garde för sina insatser under slaget vid Moskva. Notera den ensamma utmärkelsen till vänster i bilden, det är gardesmedaljen. I den röda flaggan som toppar står det garde. Senare kom Katukov att bli befälhavare för 1. stridsvagnsarmén i januari 1943 när den bildades. Senare i april 1944 kom utnämningen till garde. Katukov förde befälet under hela kriget. Foto: Arkady Chodov. 

Ännu ett steg

Den 21 maj 1942 kom nästa steg. Ett nytt direktiv om gardesförbanden. Nu var det inte bara förbandet som hedrades med garde i förbandsbeteckningen utan personalen skulle också hedras. Ordet garde lades till i tjänstegraderna, så inte i stället för major Kuznetsov blev det gardesmajor Kuznetsov. Lite högre ersättning i gardesförbanden. En gardesmedalj att bära uniformens högra sida och på så sätt markera gardestillhörigheten. Underlätta för sårade i gardesförband att efter tillfrisknandet återvända till sitt förband. Normalt skickades du dit behoven var störst. Prioriterad vad gällde vapen.

160. skyttedivisionen blev 89. gardesskyttedivisionen i april 1943. Divisionen kom att utmärka sig under striderna vid Kursk under augusti 1943. Den var med vid återerövrandet av Belgorod och Charkiv. Så båda dessa orter kom att ingå i divisionens kompletta namn: 89. Belgorod-Charkov-gardesskyttedivisionen (89-й Белгородско-Харьковской гвардейской стрелковой дивизии). Foto: mil.ru. 

Senare under kriget 

Detta med gardesutnämningar fortsatte hela kriget men i ett lugnare tempo under de sista krigsåren. Standarden hade blivit mer jämn sett över armén i stort. Under 1941–1942 fanns det till exempel reguljära skyttedivisioner som kunde under längre marscher och omgrupperingar gå vilse eller orsaka världens trafikkaos i de bakre regionerna. Staberna i divisionerna hade med andra ord problem med grundläggande militär verksamhet. Men satsningar på utbildning av personal gav resultat. Och under 1944 var det inga större skillnader mellan en gardesdivision och en reguljär division sett till personalens kunnande men fortfarande hade en gardesdivision lite bättre ställt vad gäller automatvapen, personalersättning och artilleri.

Även inom pansartrupperna blev många förband garde. Alla sex arméhögkvarter inom pansartrupperna blev till slut garde. Röda armén kallade sina pansardivisioner för antingen stridsvagnskår eller mekaniserad kår. Röda armén hade 1945 24 stridsvagnskårer och 13 mekaniserade kårer och av dessa var 12 respektive 9 garde.

Hur många gardesskyttedivisioner blev det?

Röda armén hade 196 skyttedivisioner den 22 juni 1941 och under kriget kom ytterligare cirka 400 att formeras på ett sätt eller annat. Antal gardesskyttedivision blev till slut 117. Alla hade inte sitt ursprung i reguljära skyttedivisioner utan en del var gardesskyttebrigader eller luftburna brigader som hade expanderat till gardesdivisioner.

Vidare läsning: 

Sharp, Charles, Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. (West Chester 1995) 

Sharp, Charles C., Soviet Order of Battle World War II, Volume IV “Red Guards”. (West Chester 1995). 

Katukov, Michail, Na Ostrie Glavnogo Udara. (Moskva 1974) 

Zaloga, Steven & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003)

Utvecklingen av sovjetiska stormkanonvagnar:

Eld i målet, tunga och lätta vagnar

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Historien om en SS-division:

Myten om SS-Wiking

Sovjetiska stormkanonvagnar

 Samma namn men olika roller

Den tyska krigsmakten hade vid inledningen av operation Barbarossa den 22 juni 1941, anfallet mot Sovjetunionen, inte bara stridsvagnar i sin arsenal utan även stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Även om de två sistnämnda inte fanns i speciell stort antal, 377 Stug-stormkanonvagnar och 202 pansarvärnskanonvagnar Panzerjaeger I.

Tyska stormkanoner Stug III med kort 7,5 cm kanon (L/24) i december 1941 utanför Moskvas portar. Den tyska produktionen av stormkanonvagnar kom igång på allvar först 1943 men då med längre kanoner. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Röda armén hade lekt med dessa idéer innan kriget men det hade inte blivit av något av detta. Tyskarna använde stridsvagnschassi för dessa fordon som grund, speciellt Panzerjaeger I var en intressant lösning. För här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna vagn dög inte längre för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen.

På bilden en tysk pansarvärnskanonvagn av typen Marder. Just detta är Marder III med erövrad sovjetisk pjäs (7,6 cm L/51). Chassi är Panzer 38 (t). Denna vagnstyp anlände till östfronten under 1942 med syfte att förbättra tyskarnas rörliga pansarvärnsförmåga. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-217-0485-28 / Scheffler / CC-BY-SA 3.0

Sedan under 1942 började tyskarna sätta in andra pansarvärnskanonvagnar på östfronten, Marder-serien. Här användes chassis från vagnar som inte längre dög för fronttjänst, som till exempel Panzer II och Panzer 38 (t). Men nu med en grövre kanon, 7,5 cm eller 7,62 cm kanon, än tidigare. Även dessa med en öppen överbyggnad. 

Istället för lätta stridsvagnar med 45 mm kanon, T-70, bestämde man sig för att producera SU-76 istället. En vagn som fick 7,6 cm kanon ZIS-3 i fast öppen överbyggnad. Kan ses som en lätt stormkanonvagn eller infanterikanonvagn som skulle understödja skyttesoldaterna i deras strid med direkt eld. Foto: Olga Ignatovitj (TASS). 

Den sovjetiska produktionen av vagnar där kanonen inte satt i ett rörligt torn utan var fast monterad. startade upp i slutet av 1942, 50 vagnar hann att produceras. 

Röda armén satsade initialt på: 

SU-76, den byggde på den lätta stridsvagnen T-70 och fick en 7,6 cm kanon ZIS-3. 

SU-122, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 12,2 cm M-30 haubits. 

Den andra vagnen som sattes i produktionen var den medeltunga stormkanonvagnen SU-122 med 12,2 cm M-30 haubits. Produktionen var rätt så begränsad, 636 vagnar, innan tyngre vagnar som ISU-122 och ISU-152 tog över. 

Båda dessa skulle vara en del av infanteriets strid och understödja främst med spränggranater i form av direkt eld mot mål. För Su-76:an fick man förlänga chassit på T-70-vagnen, istället för fem bärhjul ökades det till sex för att få plats med den grövre kanonen, 7,6 cm. Chassis som användes kallades T-70B. SU-76 hade en öppen överbyggnad och var betydligt lättare bepansrad jämfört med SU-122 som var mer som en tysk stormkanonvagn och hade en grövre pjäs, 12,2 cm haubits. Denna kunde avfyra en spränggranat som väger nästan 22 kilo rakt i målet (motståndsnästet). Kan jämföras den tyska Stug III med sin 7,5 cm L/24 kanon som hade en spränggranat på 4,5 kilo.

SU-76: or kom att bli ett vanligt inslag i de sovjetiska anfallsoperationerna. Här på bilden några SU-76 understödjer under striderna i Ostpreussen 1945. Notera den öppna överbyggnaden. Foto: Dmitrij Chernov

Röda armén kom att sätta upp regementen med de nya SU-vagnarna. Från början mixades SU-76 och SU-122 i samma förband men det insågs snabbt att den lätta SU-76 och den medeltunga SU-122 inte passade ihop taktiskt, så separata regementen skapades.

Enkel organisation av ett lätt SU-regemente 1943 

Stab, ofta en stridsvagn istället för SU 

En spaningspluton 

Fem batterier med vardera 4 SU-76 

Underhållskompani 

Personalstyrka: 253 man 

Båda sågs som stormkanonvagnar men SU-76 var nog mera likt de infanterikanonvagnar som vi hade under de första åren av kalla kriget, Infanterikanonvagn 102 och 103. En vagn med svagt pansar som skulle understödja infanteriet som eldunderstöd i form av direkt eld. Medan SU-122 var mer likt de tyska stormkanonvagnarna, ett tyngre pansarskydd och vara en del av infanteriets anfall.

Till vänster ser du en T-34-stridsvagn med sin 7.6 cm kanon F-34 och till höger i bild ser du den nya pansarvärnskanonvagnen SU-85 med sin 8,5 cm kanon. Givetvis har ammunitionstyp betydelse men förneklat ju längre och grövre kanon ju bättre pansargenomslag. Foto: Grigorij Akmolinskij

Besten dyker upp

Under senhösten 1942 dök en ny tung tysk stridsvagn upp, Tiger-stridsvagnen. Röda armén insåg att detta var något helt nytt, deras huvudpjäs för stridsvagnar var 7,6 cm kanon och den var otillräcklig. De började titta på hur de kunde förbättra sina stridsvagnar men snart kom de till insikt att det inte skulle komma så många Tiger-stridsvagnar så huvudfokus hamnade på att ta fram en ny pansarsvärnskanonvagn under 1943. Denna vagn var något helt annat än den tyska Marder-serien. Kan liknas med den tyska Jagdpanzer IV som kom 1944.

SU-85, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 8,5 cm kanon.

Här en pansarvärnskanonvagn SU-85 i centrala Minsk sommaren 1944. Röda armén har jagat ut de tyska ockupanterna från staden. Luftvärnskanonen är en sovjetisk 37 mm kanon opr 1939. Foto: mil.ru

Prefixet SU står för Samochodnaja Ustanovka (med kyrilliska alfabetet "самоходная установка") och betyder fritt översatt ”självgående pjäs”. Röda armén använde detta prefix för pansarfordon som hade en fast kanon monterad oavsett om det var en infanterikanonvagn, stormkanonvagn eller pansarvärnskanonvagn. Under andra världskriget kom Röda armén inte att ta fram några vagnar som vi skulle kalla för bandkanoner, det kom först på 1970-talet. 

"Bestdödaren" ser dagens ljus

Samtidigt som de utvecklade en ny pansarvärnskanonvagn SU-85 utvecklades en ny tung stormkanonvagn som byggde på den tunga KV-stridsvagnen. Denna nya vagn SU-152 fick en tung 15,2 kanonhaubits (ML-20S) som också kunde användas att bekämpa tunga tyska stridsvagnar, den fick smeknamnet ”Bestdödaren” ("Зверобой"). Dock den var nog mer tänkt som en tung stormkanonvagn än pansarvärnskanonvagn. Den började dyka upp under sommaren 1943. 

Den tunga stormkanonvagnen SU-152 på bilden är snarlik den senare tunga vagnen ISU-152. Skillnaden hade SU-152 byggde på ett KV-chassi medan den senare byggde på ett IS-chassi. Det senare chassit var en utveckling av det förra, så inte så skillnad mellan de två. 45,5 ton jämfört med 46 ton. Foto: A.Chaldej (TASS)

 

Panzer III blir sovjetisk stormkanonvagn

Sedan genom att Röda armén under vintern 1942-43 erövrade ett stort antal övergivna Panzer III och Stug III bestämde man att använda dessa. En tanke var att bygga en slags SU 76, detta då den egna produktionen hade problem. De fick en variant av 7,6 cm kanon F-34, alltså kanonen från T-34:an, och blev som sovjetiska Stugvagnar. Detta då de inte hade öppet stridsutrymme utan slutet. De var också tyngre och hade bättre pansarskydd än vanligt sovjetiska Su-76. 201 Su-76i byggdes under 1943 och de användes i strid första gången i augusti 1943. Barnsjukdomarna för den egna vagnen försvann i samband med att Su-76M anlände så de upphörde med dessa ombyggnader.  

Här syns tydligt det tyska Panzer-III chassit. Vagnen på bilden är den sovjetiska stormkanonvagnen SU-76I. Notera att kanonen är utan mynningsbroms, detta då kanonen bygger på T-34:ans kanon och inte den dragna fältpjäsen ZiS-3 som den vanlig SU-76:an hade. Foto: Alan Wilson

Så i slutet av 1943 hade Röda armén fyra sovjetiska vagnar i tjänst: SU-76, SU-85, SU-122 och SU-152. Den stora produktionen var av SU-76:or. Detta då produktionen av den lätta stridsvagnen T-70 ställdes helt om till att producera SU-76:or istället. Medan produktionen av T-34:an fortsatte samtidigt som produktionen av den tunga KV-vagnen upphörde. En ny tung stridsvagn togs fram, att ha en tung vagn med bara 7,6 cm kanon kändes onödigt. Den vagnen som till slut blev ny tung stridsvagn var IS-2 med en 12,2 cm kanon. De gjorde debut på slagfältet i slutet av februari 1944.

Den nya tunga stormkanonvagnen ISU-122 framför en tung stridsvagn IS-2, dock det är svårt att se på grund av alla "liftare". Nackdelen med den tunga 12,2 kanon var att ammunition var delad vilket sänkte eldhastigheten och ammunitionstillgången i vagnen var begränsad, 30 granater. Foto: Israel Ozersky

Röda armén hade insett behovet av tunga stormkanonvagnar så på det nya IS-chassit utvecklades två tunga stormkanonvagnar, ISU-122 och ISU-152. Den förstnämnda med en 122 mm kanon med andra hade en 152 mm kanonhaubits (ML-20S). Samma pjäs som fanns på SU-152. Båda hade som sagt god pansarvärnsförmåga men deras främsta funktion var att skulle understödja infanteriets strid, speciellt vid genombrott av fiendens linjer.

Tunga stormkanonvagnar ISU-152. Röda armén satte in dessa förband i understöd med syfte att bryta fiendens försvarslinjer. Det innebar en del förluster under krigets sista månader då tyskarna hade gott om Panzerfaust och Panzerschreck som kunde slå igenom vagnens pansarskydd. Foto: Georgij Konovalov

Kalla krigets standardkanon gör debut

Sedan då tyskarna verkade få allt tyngre vagnar kom en ersättare för SU-85 att utvecklas, SU-100. Alltså den byggde också på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 10 cm kanon. Men det verkar inte ha prioriterats då från april 1944 kom de första T-34:orna med 8,5 cm kanon dyka upp vid fronten. Produktionstakten var hög och Röda armén fick allt fler stridsvagnar med 8,5 cm kanoner. Så SU-100 gjorde debut vid fronten först i januari 1945 i striderna runt Budapest. Ett självständigt regemente anlände dit i slutet av 1944. 10 cm kanonen blev senare standardpjäs för sovjetiska stridsvagnar som T-54 och T-55. 

En uppvisning med pansarvärnskanonvagn SU-100 på ett militärt museum i Prag. Su-100 användes senare av Egypten och Syrien i deras krig mot Israel. Foto. Roman Mifek. 

Den sovjetiska produktionen av SU-vagnar fram till slutet av maj 1945

	1942	1943	1944	1945	Totalt
SU-76	25	1 908	7 155	2 954	12 042
SU-85		756	1 894		2 650
SU-100			500	1 060	1 560
SU-122	25	611			636
SU-152		668	2		670
ISU-122			945	790	1 735
ISU-152		35	1340	510	1 885
Totalt	50	3 978	11 836	5 314	21 178

Not: olika källor anger ibland lite olika uppgifter. 

Från det en vagn har tillverkats tar det viss tid innan den når fronten som en del av ett förband. Tittar vi på den sovjetiska förlustrapporteringen så anges det följande: 

1943 – 1 100 vagnar som totalförluster 

1944 – 6 800 vagnar som totalförluster 

1945 – 5 000 vagnar som totalförluster

Så det blir totalt 12 900 vagnar av 21 178 tillverkade. Vilket innebar att 61% av produktionen kom att förstöras under kriget. Ibland anges det att Röda armén hade 10 100 vagnar kvar vid krigsslutet och då borde produktionen ligga på 23 000 istället. Och denna skillnad uppstår under 1944, främst att fler lätta vagnar tillverkades. Så det råder lite osäkerhet angående antal tillverkade SU-76 under 1944.

Här syns en tung stormkanonvagn ISU-152 på Frankfurter Allee i centrala Berlin under slutstriden 1945. Omgiven av flera tunga IS-2-stridsvagnar och mitt i gatan står en T-34 /85. Den nya T-34:an som gjorde stridsdebut i april 1944 och hade en 8,5 cm kanon. Foto: mil.ru

Ju längre kriget led ju fler SU-förband sattes upp och det var främst högre chefs resurs. Inte bara regementen utan även brigader kom att formeras. En brigad hade ofta tre regementen. Ett regemente normalt 21 vagnar fördelade på fyra batterier med fem vagnar i varje. Vid krigsslutet 1945 hade Röda armén 12 brigader, 241 regementen samt 70 nyuppsatta bataljoner som var tänkt att bli en del av skyttedivisionerna.

 

En sovjetisk SU-76 under slutstriden 1945. Dessa vagnar blev under krigets slutfas alltmer integrerade och en del av skyttedivisionen istället för vara högre chefs resurs. Foto: Maz Alpert. 

Nämligen mot slutet av kriget i Europa 1945 började Röda armén att organisera SU-76 i självständiga bataljoner med 13 vagnar. Dessa var tänkt att bli integrerade med skyttedivisionerna. Det hann att genomföras för en del skytteförband i slutskedet av kriget i Europa men i Stalins krig mot Japan 1945 hade skyttedivisionerna denna organisation. 

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. (West Chester 1995)

 

Zaloga, Steven. & Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984) 

Zaloga, Steven & Ness, Leland: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003) 

 

Krivosjeev, G.F. (red), Grif sekretnosti Snjat. (Moskva 1993)

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Mer om stormkanonvagnar under striderna på östfronten, se vidare här:

Eld i målet – Stormkanonvagnar i strid

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Panzerfaust och Panzerschreck

Tyska infanteriets bärbara pansarvärnsvapen 

Kriget på östfronten hade visat tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. Det tyska pansaret kunde inte vara överallt och de nya tyngre pansarvärnskanoner (7,5 cm Pak 40) som fanns i infanteridivisioner var för få för att täcka behovet. Produktion av dessa hade startat upp 1942. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet pansarvärnsgeväret 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. 

Tyska skyttesoldater från division Grossdeutschland hösten 1944. Pansarfordonet i bakgrunden är en Sd.Kfz. 250/9, alltså en bepansrad halvbandvagn med kort 7,5 cm L/24 kanon. På sina axlar bär en del soldater det nya pansarskottet Panzerfaust. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1995-081-31A / Otto / CC-BY-SA 3.0

Det var först under 1943 som nya lösningar blev verklighet för skyttesoldaten och började produceras, båda vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. 

Faustpatrone och Panzerfaust 

Utvecklingen av pansarskottet började sommaren 1942 och två varianter kom att faktiskt levereras samtidigt till fronten i augusti 1943, Faustpatrone och Panzerfaust 30. Det förstnämnda var lättare och hade (3 kg mot 5 kg) sämre penetrationsförmåga (140 mm mot 200 mm). De byggde på samma principer. Båda hade kort räckvidd, 30 meter. Så utveckling pågick om att få längre räckvidd, så 1944 kom först Panzerfaust 60 med 60 meter räckvidd och därefter under hösten 1944 kom Panzerfaust 100 med 100 meter räckvidd. Ännu bättre varianter togs fram under 1945 men frågan är hur många kom att hinnas tas i tjänst av dessa. Dessutom började man fundera på att utveckla omladdningsbara Panzerfaust. 

En soldat från ett av Luftwaffes fältförband utbildas på det nya vapnet, Faustpatrone. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-672-7634-13 / Hoepner / CC-BY-SA 3.0

Pansarskottet delades ut som ammunition och produktionen växte enormt, totalt 350 000 vapen under 1943 för att sedan öka till drygt 5,5 miljoner under 1944. Det hanns med att producera drygt 2,3 miljoner under 1945. Den stora fördelen med Panzerfaust var dess enkelhet samt att det var billigt att tillverka, krävde inte mycket utbildning och instruktionerna fanns tryckta på vapnet. Med några enkla handgrepp gjordes det klart för eldgivning, säkerhetssprinten drogs ut och siktet vreds upp som frigjorde avtryckaren. Man siktade och tryckte in avtryckaren som avfyrade en drivladdning av svartkrut som skickade iväg stridsspetsen mot målet i en båge genom luften. Bakblåset var det man behövde ta hänsyn till, varför vapnet inte lämpade sig i trånga utrymmen. 

Raketgeväret Panzerschreck sattes i produktion under andra halvåret 1943. Detta vapen var inspirerat av den amerikanska Bazookan. Tyskarnas version var grövre, 8,8 cm kontra Bazookans 6 cm. Foto: Krigsarkivet. 

Raketgeväret Panzerschreck 

Det andra vapnet som togs fram raketgeväret Panzerschreck var inspirerat av den amerikanska Bazookan. Dett amerikanska raketgevär togs som krigsbyte under striderna i Tunisien och tyskarna såg det användbart. Tyskarna såg det som lite klent, 6 cm raketer som vägde 1,59 kg. De valde att öka detta, 8,8 cm raketer som vägde 3,25 kg, som hade betydligt bättre genomslagsförmåga av pansar. Den var tillräcklig för att slå ut praktiskt taget alla sovjetiska och allierade pansarfordon. Det officiella namnet på vapnet var Raketen-Panzerbüchse (RPzB). Bland soldaterna fick vapnet dock smeknamnet Panzerschreck eller Ofenrohr, “kaminröret”. 

Till skillnad från Panzerfaust var Panzerschreck inget engångsvapen, utan kunde laddas om. Projektilen antändes – liksom på Bazookan – på elektrisk väg och drivsatsen fortsatte att brinna ytterligare två meter efter den hade lämnat pipan. Maximal skottvidd var 100-200 meter beroende på raketmodell. Panzerschreck kom att börja produceras andra halvåret 1943 och drygt 50 000 vapen samt drygt 170 000 raketer hann produceras. Sedan under 1944 ökade produktionen, nästan 240 000 vapen och 1,8 miljoner raketer. 

Tyska fallskärmsjägare med raketgevär Panzerschreck i Normandie sommaren 1944. Två divisioner och ett förstärkt fallskärmsjägarregemente sattes in. Läs mer här om Luftwaffe i Normandie . 

Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-584-2160-14 / Reich / CC-BY-SA 3.0

Bataljoner med raketgevär 

Hösten 1943 bestämde sig arméns överkommando (OKH) att sätta upp tio pansarvärnsbataljoner utrustade med Panzerschreck på östfronten. Ett sätt att förstärka högre chefs möjligheter att försvara sig mot fientliga pansaranfall. Bataljonerna var tänkta som kårförband. 

Personal skulle plockas från pansarvärnsbataljoner i infanteridivisioner som hade personal över. Detta orsakades av att tilldelningen av nya pansarvärnskanoner (7,5 cm Pak 40) släpade efter. Armégrupperna Nord, Mitt och Syd på östfronten skulle formera tre bataljoner var medan den fjärde armégruppen A på Krim endast en. 

En bataljon med stab och tre kompanier skulle ha 496 man, 216 Panzerschrecks och 12 kulsprutor. Inget var bestämt angående motorfordon utan det skulle högre chef tilldela vid behov. Dock varje kompani skulle ha tolv hästar med enklare kärror (Infanterie-Karren If 8) för transport av Panzerschreck och ammunition för kortare sträckor. 

Formeringen av de tio pansarvärnsbataljonerna gick sådär. Längst ner i söder hos armégrupp A var det brist på överbliven personal så det hela ställdes in. Medan armégrupp Syd hade mer framgång, deras tre bataljoner formerades och tilldelades även i viss mån motorfordon vilket förbättrade deras rörlighet avsevärt. 

Panzerschreck i fält. Uppenbarligen posering för krigsfotografen. Notera "stridsvagnsmärkena" på soldaternas uniformer. Dessa tilldelades soldater som hade förstört fientliga stridsvagnar i närstrid. Detta infördes i mars 1942 och från 18 december 1943 kom också bruk av Panzerfaust och Panzerschreck att godkända. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-734-0013-11 / Vorpahl / CC-BY-SA 3.0

Även armégrupp Mitt kom att formera sina tre bataljoner, Sommaren 1944 så fanns en hos 9.armén den 23 juni 1944 medan de andra två fanns hos 4. armén. Och tyska 4. armén var den som drabbades hårdast av Röda arméns stora sommaroffensiv, operation Bagration. 

Hos armégrupp Nord blev det två bataljoner som ökade till fyra kompanier per bataljon och dessutom tilldelades motorfordon och pansarvärnskanoner. Lite annorlunda som sagt. Men bataljonerna kom ändå upplösas redan våren 1944 och personal och vapen tilldelades andra enheter. 

Det verkar ha blivit sex bataljoner då två upplöstes nästan omgående. Problemet var att sattes dessa bataljoner in splittrat vid fronten var det svårt för bataljonen att fungera som enhet. Detta då dessa bataljoner var inte motoriserade förband. Svårt för bataljonchefen att ha överblick över sin bataljon då kompanierna kunde temporärt underställas olika divisioner. Det optimala var att de tilldelades ett frontavsnitt. 

"Stridsvagnsmärkets" två versioner. Det övre i guld var för fem "segrar" medan det under i silver var för en. Det korta namnet är: "Panzervernichtungsabzeichen" (Pansar-förstöra-utmärkelsen) medan det långa var: "Sonderabzeichen für das Niederkämpfen von Panzerkampfwagen durch Einzelkämpfer" (alltså enskild soldat förstör stridsvagn). Foto: Plbcr/Wikipedia Commons

Läget gällande antal Panzerschreck på östfronten inför sommaren 1944

25 maj 1944

Armégrupp	Panzerschreck	Ammunition
Nord	1978	18351
Mitt	2134	18367
Nordukraina	1981	25586
Sydukraina	1186	9538

Det visade sig att dessa ”självständiga” bataljoner inte fungerade så väl. Lösningen blev behålla personal i divisionerna och tilldela fler Panzerschreck till pansarvärnskompaniet som fanns i varje infanteriregemente. Medan divisionens pansarvärnsbataljon prioriterades gällande tyngre pjäser.  Så istället för ”Panzerschreck”- bataljoner kom divisionerna i själva tilldelas mer Panzerschreck. Dessa bataljoner fanns under en kort tid. 

Officiellt namn: Panzer-Zerstörer Battailon 

De hade tilldelats följande nummer hösten 1943: 

 Armégrupp A: 470. 

 Armégrupp Syd: 471., 472. och 473. 

 Armégrupp Mitt: 474., 475. och 476. 

 Armégrupp Nord: 477., 478. och 479. 

Som sagt det var egentligen bara de hos armégrupp Syd och Mitt som blev verklighet och många gick under /försvann i sommarstriderna 1944. Armégrupp Syd och A omvandlades senare till armégrupp Nordukraina och Sydukraina. 

Finland kom att ta både pansarskottet Panzerfaust och raketgeväret Panzerschreck (på bilden) i tjänst. Dessa bidrog till stoppandet av de sovjetiska pansaranfallen sommaren 1944. Läs mer om Finland och pansarvärn här. Foto: SA-Kuva

Tilldelning av vapen till divisioner 

Arméns överkommando (OKH) började av 1944 att reglerera mer tydligt angående hur många Panzerfaust respektive Panzerschreck varje förbands typ skulle ha, per kompani samt totalt. Angående Panzerfaust skulle en infanteridivision tilldelas 2 000 pansarskott och sedan 130 raketgevär. Däremot hade OKH initialt en tanke om att varken pansardivisionen som pansargrenadjärdivision behövde Panzerschreck så de tilldelades endast Panzerfaust. Givetvis kom protester mot detta. Så beslutet ändrades. En pansargrenadjärdivision fick 1 500 pansarskott och 80 raketgevär medan en pansardivision som hade färre infanterister fick nöja sig med 1 000 pansarskott och 80 raketgevär. 

Givetvis fick Luftwaffes fallskärmsjägardivisioner de nya vapensystemen och genom att dessa divisioner var normalt större än infanteridivisioner så höjdes deras ranson, 2 500 pansarskott och 200 raketgevär. Trots det var 1944 så skrevs en anmärkning in, skulle divisionen användes för luftburna operationer ökade antal raketgevär med ytterligare 100. 

Det tyska pansarvärnet var något helt annorlunda 1944 jämfört med 1940. Notera soldaterna bär pansarskottet Panzerfaust medan på vägen är det pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV. Något liknade fanns inte sommaren 1940 utan pansarvärnet bestod av 37 mm pansarvärnskanoner. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1976-039-09 / Krumme / CC-BY-SA 3.0

Lätt pansarvärn – en revolution för infanteriet 

Denna utveckling av Panzerfaust och Panzerschreck ändrade helt skyttesoldatens förmåga a bekämpa pansarfordon. Detta blev ny standard runt om i världen. Vi hade ju pansarskott och granatgevär för våra skyttesoldater under kalla kriget. 

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Freidberg 1989) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Reinicke, Adolf, Die 5.Jäger-Division. (Eggolsheim o.) 

Tettau, Hans von & Kurt Versock, Die Geschichte der 24..Infanteri-Division 1935-1945. ( Eggolsheim o.d.)

Tyska infanteridivisioner och deras pansarvärnskanoner:

Enkel sammanfattning om utvecklingen

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Historien om tyska pansarvärnsgevär

Pansarvärnsgevär på östfronten

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944 

Den 22 juni 1941 inleddes världshistoriens största fälttåg, Tyskland med sina allierade anföll Sovjetunionen. Tyskland hade redan visat upp sina pansartrupper för världen genom segrar ibland annat i Polen och Frankrike. Men hur var det egentligen? 

Inte så många pansardivisioner 

Studerar vi tyska divisioners utveckling finner vi att sommaren 1941 hade den tyska armén 20 pansardivisioner, en lätt division, samt 10 motoriserade divisioner. Den vanligaste divisionstypen i tyska armén var infanteridivision. Sommaren 1941 hade tyska armén 203 divisioner och 156 av dessa var infanteridivisioner. 

Det tyska pansarvapnet 1941 bestod av 20 pansardivisioner och en lätt division. Många av vagnarna var lätta modeller som Panzer I och Panzer II ( se bild). Drygt var tredje vagn i tjänst hos Wehrmacht var en lätt stridsvagn. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-18A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Slutligen fanns det också tre motoriserade SS-divisioner. Fyra om vi räknar den förstärkta Leibstandarte SS Adolf Hitler-brigaden som en mindre division. Den 5. lätta divisionen i armén var i praktiken en pansardivision men svagare på flera områden. Den blev senare 21. pansardivisionen. 

En klassisk bild från östfronten 1941. En stormkanonvagn Stug III från Leibstandarte SS Adolf Hitler i kamp. Vagnen som brinner är en medeltung sovjetisk stridsvagn T-34:a medan övriga SS-soldater bär iväg en sårad kamrat. 

Ser vi till tunga pansarfordon, som stridsvagnar, så fanns de endast i de 20 pansardivisionerna plus 5. lätta divisionen. Övriga divisioner hade inga stridsvagnar. Produktionen av stormkanonvagnar hade ännu inte kommit igång på allvar, så av förbanden ovan hade endast Leibstandarte SS Adolf Hitler och två av SS-divisioner, ”Das Reich” och ”Totenkopf”, tilldelats ett varsitt batteri med 7 vagnar. 

Mer pansar under 1944

Sommaren 1944 var läget annorlunda vad gäller tunga pansarfordon. Det fanns hela 25 pansardivisioner i armén, 7 i Waffen-SS och en i Luftwaffe. Alltså 33 pansardivisioner. Sedan hade de motoriserade divisionerna blivit pansargrenadjärdivisioner, vilket innebar att de kunde ha en bataljon med stridsvagnar eller stormkanonvagnar i divisionen. Det fanns nio i armén och fyra i Waffen-SS sommaren 1944. Luftwaffe fick sin senare under hösten 1944. 

Pansargrenadjärer ur Pansardivision Lehr. Tyska krigsmaktens starkaste pansardivision sommaren 1944. Den sattes in tidigt i Normandie och kom att strida på Västfronten resten av kriget. 

Av de 33 pansardivisionerna sommaren 1944 befann sig 17 på östfronten och 9 på Västfronten samt en i Italien. Sex kan anses ha tillhört reserven, där två skickades till västfronten och tre till östfronten under striderna sommaren 1944. Bland de 13 pansargrenadjärdivisionerna var hela 5 stycken i Italien och en på Balkan. Ingen i reserv, en på västfronten och 6 stycken på östfronten. 

Antal tunga pansarfordon i Wehrmacht 

Så sett till divisionsförband med tunga pansarfordon som stridsvagnar och stormkanonvagnar hade tyskarna vuxit från 21 divisioner sommaren 1941 till 46 divisioner sommaren 1944. Här nedan visar antal vagnar som fanns att tillgå vid respektive datum:

	Stridsvagnar	Stormkanonvagnar	Totalt
1 juni 1941	5 262	377	5 639
1 juni 1944	7 141	3 731	10 872

Intressant att notera är att av de 5 262 stridsvagnar som fanns 1 juni 1941 ansåg de att 877 Panzer I och 187 Panzer 35 (t) inte egentligen var dugliga för fronttjänst. Även om de kunde användas vid fronten, till exempel Panzer 35(t) var fortfarande huvudvagn i tyska 6. pansardivisionen. Så det lämnar 4 198 vagnar. Men i dessa ingår 1 072 Panzer II, en lätt stridsvagn med 20 mm kanon, som ansågs vara en ”frontvagn” fortfarande officiellt. Så egentligen bara 3 126 stridsvagnar om vi tycker att Panzer II inte borde räknas. Alla stormkanonvagnar hade korta 7,5 cm kanoner vid denna tid. 

Produktionen av Tysklands nya huvudstridsvagn Panther satte igång 1943. Första gång i strid var under pansarslaget vid Kursk sommaren 1943. Allt fler vagnar togs tjänst och dess långa 7,5 cm kanon L/70 hade inga problem med motståndarnas stridsvagnar. 

Hur var det 1944? Då fanns varken Panzer I eller Panzer 35(t) kvar i tjänst. Däremot ansågs Panzer II, Panzer 38(t), Panzer III och Panzer IV med kort 7,5 cm kanon ej vara dugliga för fronttjänst. Så vi får dra bort 1 660 vagnar vilket lämnar 5 481 dugliga vagnar kvar. Hur många var Panther frågar vän av ordningen? 1 898 vagnar av dessa. Sedan vad gäller stormkanonvagnar ansågs alla vagnar med kort 7,5 cm L/24 inte längre vara dugliga för fronten, 207 vagnar. Så 3 524 var helt ok. Det blir 9 005 ”dugliga” vagnar sommaren 1944. Notera att inga Jagdpanzer av någon typ ingår i dessa siffror. Där satte produktion igång på allvar under 1944.  

Även antalet bepansrade pansarfordon för pansargrenadjärerna växte enormt från sommaren 1941 till sommaren 1944. Se separat artikel om Pansardivisioners organisation . Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-748-0100-33 / Kempe / CC-BY-SA 3.0

Slutord 

Så adderar vi ihop det hela ser vi att även antal vagnar, tunga pansarfordon som stridsvagnar och stormkanonvagnar, hade mer än dubblerats i antal precis om divisionerna. Ett betydligt större och kraftigare pansarvapen i tysk tjänst 1944 men som stred på tre fronter mot tre starka huvudfiender. Trots hårda strider under 1941, 1942, 1943 och början av 1944 var det tyska pansarvapnet starkare. Den främsta anledningen är som sagt att den tyska produktionen av tyngre pansarfordon kom igång på allvar 1943. Det märks speciellt när vi ser till stormkanonvagnar. 

 Vidare läsning: 

Nehring, Walther: Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945. (Augsburg 1995) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Leo Niehorster, Hannover 1990)

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

En kort historia om 24. pansardivisionen:

Tysklands enda kavalleridivision 1941 blir pansardivision

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Den stora armén

Lite om siffror och antal 

Vi hade ett totalförsvar. Vi förberedde oss för krig på ett sätt som saknade motstycke i omvärlden. Få länder var så organiserade som vi var under kalla kriget. Vi skulle mobilisera 850 000 man i händelse av krig. 

Vår slägga var våra pansarbrigader, som mest fanns det sex stycken. Vardera med 72 stridsvagnar och 110 pansarbandvagnar var tanken. De skulle främst sättas in i södra Sverige. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Samtidigt som vi under andra världskriget i november 1942 basunerade ut klart och tydligt: ”att varje meddelande om att svenskt motstånd skulle uppges skulle betraktas som falskt”. 

Detta tillsammans med ett totalförsvar, 850 000 man i försvaret, gav en tydlig signal till omvärlden. Att erövra Sverige tar tid, kostar resurser och vi strider till siste soldat. 

Hur var dessa 850 000 man fördelade? 

Marinen med flottan och kustartilleriet samt flygvapnet ihop tar cirka 125 000 av dessa. 

Det lämnar cirka 725 000 man till armén. Denna stora pott fördelas på tre instanser: fältförband, lokalförsvarsförband och hemvärn. 

Det viktigaste och slagkraftigaste av våra fältförband var våra brigader. Antal brigader har varierat genom åren under kalla kriget. Men enligt försvarsmaktens informationsavdelning fanns det 29 brigader under åren 1988–1989 strax innan kalla krigets slut. 

När kalla kriget tog slut 1990, en del säger 1991, hade v tre typer av infanteribrigader, IB 66 där traktor dominerade och IB 77 där terrängbilen dominerade samt den unika brigadtypen för Norrland, NB 85, där bandvagnen dominerade. Foto: Lasse Sjögren

Hur stor del av helheten var brigaderna? Om vi använder manskapsstyrkan för infanteribrigad 77 som måttstock, den vanligaste brigaden, hamnar vi på 29 x 5 300 man = 153 700 soldater. 

Sedan lokalförsvarsförbanden tar cirka 250 000 man och hemvärnet cirka 125 000 man. Det lämnar kvar cirka 196 300 till övriga fältförband i armén, som till exempel staber, fördelningsstaber, jägar-, artilleri-, pansar-, etapp- och luftvärnsbataljoner. Dessa tillsammans med brigaderna kan liknas med vår fältarmé och den var 350 000 man stark. Slå vi ut detta per brigad så blir det att det fanns drygt 12 000 man i armén för varje brigad som fanns. 

En tidig bild från 1961 då skyttesoldaten var utrustad med kulsprutepistol m/45 och infanteribrigaden hade infanterikanonvagnar med 10,5 haubits. Alltså eldunderstöd snarare än pansarvärn som den senare Ikv 91 var. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Lokalförsvarsförbanden bestod av cirka 100 bataljoner och cirka 400 kompanier. Vi kan göra en liten räkneövning. En lokalförsvarsbataljon anno 1969 års organisation hade: 814 man, 29 kulspruta 58, 32 granatgevär, 8 stycken 8 cm granatkastare, 4 stycken 9 cm pansarvärnspjäs 1110 och 644 cyklar. 

Detta gör kvoten blir 28 man per kulspruta, 25 man per granatgevär och 203 man per dragen pansarvärnspjäs. Gör vi en jämförelse med den vanligaste brigadtypen, IB 77, så finner vi att där är kvoten 28 man per kulspruta, 36 man per granatgevär och 147 man per fordonsmonterad pansarvärnspjäs. Den bättre kvoten vad gäller granatgevär kan förklaras med att lokalförsvarsbataljonen inte hade samma utbyggda understödsfunktioner som en brigad hade, till exempel underhålls- och ingenjörbataljon. Så lokalförsvarsbataljonen sett till lätta vapen var bra utrustad men saknade givetvis de tyngre vapensystemen som fanns inom brigadens ram. 

Granatgeväret fanns överallt. Ett utmärkt vapen att bekämpa fientliga pansarfordon. Vi hade sett till att de fanns hos många förband, ett bra understödsvapen för skytteplutonen. Foto: Lasse Sjögren.

Nu kunde lokalförsvarsbataljonen och för den delen brigaden förstärkas med externa resurser, i form av mer artilleri eller luftvärn som till exempel. Vi hade väldigt mycket luftvärn i den stora armén, främst eldrörsluftvärn och enklare robotar (robot 69 och robot 70). Sedan fanns två bataljoner med den tunga luftvärnsroboten Hawk. Att förstå hur stort luftvärnet var vid denna tid kan nämnas att 45 000 var krigsplacerad hos luftvärnet. 

Slutord 

Vi hade som sagt en stor armé och sedan finns det något som kallas marginaleffekten. Om vi hade kommit i krig under kalla kriget hade Sovjetunionen inte kunnat använda sin fulla styrka mot oss, utan en del av denna. Tar vi Nordens största slag, Tali-Ihantala 25 juni till 9 juli 1944, var Röda arméns initiala styrka 150 000 man mot 50 000 man som försvarade Även om Röda armén hade totalt drygt 6 miljoner man längs frontlinjen på östfronten. 

Hotet i norr, de sovjetiska divisioner stationerade i norra Sovjetunionen. Hur många skulle avancera genom norra Finland mot den svenska gränsen? Sovjetiska armén där var stridsvagnen huvudvapnet. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Så under slaget om Torneälv under kalla kriget kunde det ha varit cirka 50 000 svenskar som försvarar mot 150 000 som anfaller. Tittar vi på Ukraina idag så hade logistiken för den anfallande styrkan varit utsatt, inga järnvägar som egentligen kan hjälpa till. Och det är över 300 km till den sovjetiska gränsen genom finländsk ödemarksterräng. 

Vidare läsning: 

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html